Regeringen har idag lagt fram förslag som innebär ökade satsningar på utbildningsinsatser och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Pengar som tyvärr kan vara nödvändiga kommande år då arbetslösheten spås nå upp emot tolv procent.
Generaldirektören för Arbetsförmedlingen är nöjd med satsningen. Thomas Östros välkomnar att regeringen väljer att satsa på förslag som länge har lagts fram från de rödgröna, men tycker att satsningarna är alltför kraftlösa. Samma budskap får vi från flera Socialdemokratiska bloggare, som skriver texter med rubriker som "oppositionen har rätt igen". Och visst har det rätt. Förslagen har tidigare hörts från en rad rödgröna debattörer!
Problemet är bara att Socialdemokraterna vill ha
fler utbildningsplatser på högskolan, fler platser och ökade resurser till Komvux, förbättrad SFI-undervisning, ökade satsningar på skolan, ökade resurser till yrkesutbildning, mer arbetsmarknadsutbildningar, bättre mat till äldre, ökade satsningar på äldreomsorgen, en Norrbottniabana, höghastighetståg, fler flygplatser i glesbygd, ett extra barnbidrag, sänkt skatt för dem med bostadsvinster, sänkt skatt för pensionärer, höjda pensioner, höjd sjukförsäkring, höjd A-kassa, mer kollektivtraftik, subventionerade fackavgifter, sänkt A-kasseavgift, mer kollektivtrafik, mer jobbsatsningar för unga, fler fritidsgårdar, bättre villkor för småföretagare, ökade satsningar på grön teknik, ökade bidrag till fordonsindustrin, ökade subventioner till företag i kris, mer statligt riskkapital, mer pengar till kommuner, mer pengar till landsting, statligt betalda vaccinationer, mer resurser till försvaret, ett ökad bistånd, mer resurser till Försäkringskassan, skrotningsbidrag för bilar, höjt barnbidrag, mer pengar till kultur samt ökad personaltäthet inom barnomsorgen.
Ur det perspektivet är det inte så konstigt att samtliga "satsningar" och utgiftsökningar bygger på rödgröna förslag. Det är nästintill omöjligt att undvika.
Den Socialdemokratiska finansieringen? Jo, en återinförd och begränsad förmögenhetsskatt som, om vi bortser från de negativa effekter skatten ger, inbringar i ett drömscenario cirka tre miljarder.
Vem ska betala resten? Jag gissar på "de rika"! Detta underskattade skogsväsen med guldbyxor!
onsdag 26 augusti 2009
söndag 23 augusti 2009
Svagt agerat från alla håll
Den israeliska kritiken mot Sverige växer sig allt starkare efter Donald Boströms artikel i Aftonbladet. Såväl premiärminister Netanyahu som flertalet ministrar kräver nu en officiell svensk ursäkt. Detta är trams. Israel lyfter ofta fram sig självt som ett positivt undantag i Mellanöstern i form av en demokratisk stat omgiven av diktaturer. Ur det perspektivet är det därför rimligt att den israeliska regeringen lägger ned sin kritik och på allvar respekterar den pressfrihet som är grundläggande i ett demokratiskt fungerande land.
Historien slutar dock inte där, utan det är fler som förtjänar kritik i denna historia. Även den svenska ambassadören i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, har agerat felaktigt genom att skicka ut ett pressmeddelande där hon i skarpa ordalag fördömer Aftonbladets publicering. Inte heller det är ett rimligt agerande om man tar pressfriheten på allvar.
Pressfriheten gör att Aftonbladet är i sin fulla rätt att publicera artikeln. Däremot innebär inte pressfrihet att allt som publiceras håller någon som helst kvalité. Donald Boströms artikel är häpnadsväckande usel. Att anklaga den israeliska armén för systematisk organstöld baserat på att han sett en dödsskjuten palestinsk pojke återlämnas från Israel med uppskuren bål håller inte. Händelsen, eller något annat Boström lyfter fram, innehåller inga som helst tydliga indikationer på att anklagelserna är sanna och än svagare framstår resonemanget med tanke på att hans upplevelser inträffade för 17 år sedan.
Anklagelser om organstölder av Israel är en historia som verkar ha återkommit under mycket lång tid. Bevis saknas och mycket tyder på att det rör sig om upplevelser från "en kompis kompis" och historien följer det tydliga mönster som känns igen från alla "råttan i pizzan-historier" à la Klintberg.
Att publicera sådana grova anklagelser som Aftonbladet gjort är oförlåtligt när man grundar resonemanget på en hörsägen och helt saknar bevis. Tidigare idag hörde jag Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i P1:s Medierna försvara publiceringen med argumentet att kulturjournalistik måste få ta ut svängarna i det intellektuella debattrummet. Löjligt! Artikeln är ett intellektuellt lågvattenmärke och inget annat än ett hyllande av usla fördomar och ytlighet.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns tre aktörer som skall skämmas. Den israeliska regeringen, den svenska ambassadören och Aftonbladet. Jag har dock full förståelse för om judar och israeler upprörs över lösa anklagelser och ur det perspektivet vore det rimligt med en ursäkt från Aftonbladet. Pressfrihet är viktigt och det är av central betydelse att Aftonbladet själva styr vad som ska publiceras. Däremot är, som vi tydligt sett, inte pressfrihet någon garanti för kvalité.
Historien slutar dock inte där, utan det är fler som förtjänar kritik i denna historia. Även den svenska ambassadören i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, har agerat felaktigt genom att skicka ut ett pressmeddelande där hon i skarpa ordalag fördömer Aftonbladets publicering. Inte heller det är ett rimligt agerande om man tar pressfriheten på allvar.
Pressfriheten gör att Aftonbladet är i sin fulla rätt att publicera artikeln. Däremot innebär inte pressfrihet att allt som publiceras håller någon som helst kvalité. Donald Boströms artikel är häpnadsväckande usel. Att anklaga den israeliska armén för systematisk organstöld baserat på att han sett en dödsskjuten palestinsk pojke återlämnas från Israel med uppskuren bål håller inte. Händelsen, eller något annat Boström lyfter fram, innehåller inga som helst tydliga indikationer på att anklagelserna är sanna och än svagare framstår resonemanget med tanke på att hans upplevelser inträffade för 17 år sedan.
Anklagelser om organstölder av Israel är en historia som verkar ha återkommit under mycket lång tid. Bevis saknas och mycket tyder på att det rör sig om upplevelser från "en kompis kompis" och historien följer det tydliga mönster som känns igen från alla "råttan i pizzan-historier" à la Klintberg.
Att publicera sådana grova anklagelser som Aftonbladet gjort är oförlåtligt när man grundar resonemanget på en hörsägen och helt saknar bevis. Tidigare idag hörde jag Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i P1:s Medierna försvara publiceringen med argumentet att kulturjournalistik måste få ta ut svängarna i det intellektuella debattrummet. Löjligt! Artikeln är ett intellektuellt lågvattenmärke och inget annat än ett hyllande av usla fördomar och ytlighet.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns tre aktörer som skall skämmas. Den israeliska regeringen, den svenska ambassadören och Aftonbladet. Jag har dock full förståelse för om judar och israeler upprörs över lösa anklagelser och ur det perspektivet vore det rimligt med en ursäkt från Aftonbladet. Pressfrihet är viktigt och det är av central betydelse att Aftonbladet själva styr vad som ska publiceras. Däremot är, som vi tydligt sett, inte pressfrihet någon garanti för kvalité.
lördag 22 augusti 2009
Feg valårssatsning
Idag höll statsminister Fredrik Reinfeldt sitt årliga sommartal i Vaxholm. Rapporterna talar om att han vill prioritera ytterligare skattesänkningar i form av ett utökat jobbskatteavdrag. Jag är visserligen positiv till skattesänkningar generellt, men här känns det som att det borde finnas andra saker att prioritera.
Det så kallade utanförskapet minskade kraftigt under 2006 och 2007 sedan regeringen infört sitt jobbskatteavdrag och sin nya jobblinje. Jag är övertygad om att förändringarna var nödvändiga, även om de borde ha skett långt tidigare. Vårt tidigare system var långt ifrån fungerande och effektivt. Det finns nämligen ingen anledning till varför Sverige ska ha världens i särklass högsta sjukfrånvaro och det finns ingen rimlig förklaring till varför jämtlänningarna har 50 % mer sjukfrånvaro än stockholmarna. Allt detta bygger på ett systemfel som regeringen är på god väg att rätta till.
Däremot är jag skeptisk till effekten av ytterligare jobbskatteavdrag. Det råder redan idag en stor skillnad i beskattning mellan de som arbetar och de som inte gör det. Denna redan befintliga skillnad bör vara tillräcklig. Personligen vill jag mena att såväl ett avskaffande av värnskatten som en sänkning av arbetsgivaravgifterna bör få en större effekt på tillväxten och vara mer moraliskt försvarbar.
Innerst inne gissar jag att Reinfeldt håller med. Problemet är att få individer direkt skulle se resultatet av sådana riktiga och nödvändiga skattesänkningar direkt i sin plånbok. Mot den bakgrunden vore det, med andra ord, en usel budget för ett valår.
Om Alliansen vinner valet 2010 hoppas jag att man vågar inleda den nya mandatperioden med en lite mer vågad politik där man genomför de nödvändiga reformer som återstår. Värnskatten är ett exempel, men även när det gäller sociala avgifter och LAS måste Moderaterna våga släppa sin förkärlek för Socialdemokratisk retorik.
Det så kallade utanförskapet minskade kraftigt under 2006 och 2007 sedan regeringen infört sitt jobbskatteavdrag och sin nya jobblinje. Jag är övertygad om att förändringarna var nödvändiga, även om de borde ha skett långt tidigare. Vårt tidigare system var långt ifrån fungerande och effektivt. Det finns nämligen ingen anledning till varför Sverige ska ha världens i särklass högsta sjukfrånvaro och det finns ingen rimlig förklaring till varför jämtlänningarna har 50 % mer sjukfrånvaro än stockholmarna. Allt detta bygger på ett systemfel som regeringen är på god väg att rätta till.
Däremot är jag skeptisk till effekten av ytterligare jobbskatteavdrag. Det råder redan idag en stor skillnad i beskattning mellan de som arbetar och de som inte gör det. Denna redan befintliga skillnad bör vara tillräcklig. Personligen vill jag mena att såväl ett avskaffande av värnskatten som en sänkning av arbetsgivaravgifterna bör få en större effekt på tillväxten och vara mer moraliskt försvarbar.
Innerst inne gissar jag att Reinfeldt håller med. Problemet är att få individer direkt skulle se resultatet av sådana riktiga och nödvändiga skattesänkningar direkt i sin plånbok. Mot den bakgrunden vore det, med andra ord, en usel budget för ett valår.
Om Alliansen vinner valet 2010 hoppas jag att man vågar inleda den nya mandatperioden med en lite mer vågad politik där man genomför de nödvändiga reformer som återstår. Värnskatten är ett exempel, men även när det gäller sociala avgifter och LAS måste Moderaterna våga släppa sin förkärlek för Socialdemokratisk retorik.
fredag 21 augusti 2009
LO och medlemmarna
Svenska Dagbladet rapporterar att fackförbunden tappar medlemmar och att den fackliga anslutningsgraden spås minska ytterligare. I mina ögon är detta båda bra och dåligt. Facket har onekligen en viktig uppgift att fylla och är en garant för att de oseriösa arbetsgivare som finns möter ett välorganiserat motstånd. Däremot glädjer det mig att medlemmarna aktivt tar avstånd från fackförbund som vägrar anpassa sig efter sin medlemsbas. För att behålla och få fler medlemmar måste de, speciellt LO:
- Sluta agera mot svaga enmansföretagare som t ex salladsbarer i Göteborg. Facket framstår då endast som den onde och starke Goliat.
- Avbryta det nära samarbetet med Socialdemokraterna. Majoriteten av LO:s medlemmar röstade på andra partier i valet 2006. Och då har vi inte tagit hänsyn till de som redan lämnat rörelsen på grund av denna nära koppling. Det räcker inte med att man äntligen avskaffat den kommunistiska tvångsanslutningen till partiet.
- Byta politik eller retorik. Det håller inte att rasa mot löneskillnader och mot "de rika" samtidigt som LO-ledningen uppenbart tycker att det är helt på sin plats att dess egna löner skall vara ca sju gånger så höga som lönen för en vanlig medlem i Kommunal. Hur kan ledningen tro att detta falska agerande kan vinna medlemmar och skapa förtroende?
- Samma sak som ovan gäller jämställdhet. LO:s ledning rasar mot löneskillnader mellan könen. Samtidigt tycker man uppenbart att det är helt på sin plats att manliga medlemmar i Metall förtjänar nästan dubbelt så hög lön som kvinnliga undersköterskor inom Kommunal.
Mot bakgrunden ovan är det helt på sin plats att LO förlorar medlemmar. Att man sedan skyller medlemstappet på regeringen, utan någon självrannsakan, innebär att den för facket dystra framtidsprognosen definitivt kommer att bli verklighet. Detta är positivt. En rörelse som tappat verklighetsförankringen förtjänar inte sina medlemmar. På sikt hoppas jag dock att man kan vända såväl sitt agerande som sin medlemsutveckling. Sveriges anställda behöver ett pragmatiskt, beskyddande fack som stödjer arbetarna och agerar i medlemmarnas intresse utan att vara en partimegafon som enbart agerar utifrån ledningens intresse av medlemmars beroendeställning och sitt eget behov av politiskt inflytande.
- Sluta agera mot svaga enmansföretagare som t ex salladsbarer i Göteborg. Facket framstår då endast som den onde och starke Goliat.
- Avbryta det nära samarbetet med Socialdemokraterna. Majoriteten av LO:s medlemmar röstade på andra partier i valet 2006. Och då har vi inte tagit hänsyn till de som redan lämnat rörelsen på grund av denna nära koppling. Det räcker inte med att man äntligen avskaffat den kommunistiska tvångsanslutningen till partiet.
- Byta politik eller retorik. Det håller inte att rasa mot löneskillnader och mot "de rika" samtidigt som LO-ledningen uppenbart tycker att det är helt på sin plats att dess egna löner skall vara ca sju gånger så höga som lönen för en vanlig medlem i Kommunal. Hur kan ledningen tro att detta falska agerande kan vinna medlemmar och skapa förtroende?
- Samma sak som ovan gäller jämställdhet. LO:s ledning rasar mot löneskillnader mellan könen. Samtidigt tycker man uppenbart att det är helt på sin plats att manliga medlemmar i Metall förtjänar nästan dubbelt så hög lön som kvinnliga undersköterskor inom Kommunal.
Mot bakgrunden ovan är det helt på sin plats att LO förlorar medlemmar. Att man sedan skyller medlemstappet på regeringen, utan någon självrannsakan, innebär att den för facket dystra framtidsprognosen definitivt kommer att bli verklighet. Detta är positivt. En rörelse som tappat verklighetsförankringen förtjänar inte sina medlemmar. På sikt hoppas jag dock att man kan vända såväl sitt agerande som sin medlemsutveckling. Sveriges anställda behöver ett pragmatiskt, beskyddande fack som stödjer arbetarna och agerar i medlemmarnas intresse utan att vara en partimegafon som enbart agerar utifrån ledningens intresse av medlemmars beroendeställning och sitt eget behov av politiskt inflytande.
torsdag 13 augusti 2009
Frihet
Så fort man argumenterar för sänkta skatter, så beskrivs man av meningsmotståndare som en ond person som vill sparka på och förstöra för äldre, sjuka, långtidsarbetslösa och handikappade. Det vill säga grupper som har det svårare att försörja sig själva i en konkurrensutsatt marknadsekonomi. Inget kan vara mer felaktigt. Bakgrunden är förstås att man inbillar sig att majoriteten av våra skattemedel går till att ge dessa grupper ett drägligt liv. Det stämmer inte. Majoriteten av skatterna betalas av vanliga människor med vanliga arbeten. Majoriteten av skattemedlen går sedan tillbaks till precis samma grupper i form av t ex barnbidrag, föräldrapenning och pension.
För mig handlar inte sänkta skatter om att de svaga grupperna skall få en försämrad situation. För mig handlar skattetrycket om frihet för vanliga människor att själva styra över sina liv utan att vara beroende av politikers godtycklighet.
Som nybliven förälder blir detta än tydligare. Politikerna har beslutat att vi skall få vara hemma från arbetet i 480 dagar med 80 % av vår tidigare inkomst som ersättning från Försäkringskassan. Utöver detta har barnet rätt till 1050 kronor per månad i barnbidrag. Exakt där har politikerna dragit gränsen för vad vi som föräldrar anses behöva under denna period. Huruvida jag har större eller mindre behov eller andra önskemål är ointressant.
Varför hade jag inte istället för att få dessa bidrag ha fått behålla en större del av min inkomst när jag arbetade? Jag hade kunnat bygga upp en bra buffert som gett mig frihet. Jag hade själv kunnat styra över föräldraledighet utan Försäkringskassans byråkratiska system. Jag hade själv kunnat försörja mitt barn utan ett extra tillskott från staten på välavvägda 1050 kronor per månad.
Självklart ska vi ha rejäla skyddsnät i samhället för de som har det tufft. Självklart ska alla ha rätt till en bra sjukvård och naturligtvis måste alla, oavsett bakgrund, ha möjlighet till en bra högre utbildning. Det kräver ett skatteuttag och där är jag överens med vänsterpolitikerna.
Däremot vänder jag mig starkt emot alla pengar som transfereras runt i en människas liv. Alla skatter som tas in av vanliga människor genom tvång för att sedan delas ut när staten och politkerna anser att behoven finns. Jag skulle uppskatta ett system där mina skatter sänktes i motsvarande grad mot att jag avstod samtliga barnbidrag, all föräldrapenning samt all statlig pension. Är det verkligen en sådan orimlig tanke att jag själv skall få bestämma hur dessa miljonbelopp ska användas? Är det orimligt att jag själv kan få fatta beslut över om jag behöver mitt sparkapital i samband med pension eller föräldraledighet?
Genom sänkta skatter för vanliga männsikor skulle vi uppnå en högre grad av frihet. Idag finns det inget land med liknande BNP där vanliga medelinkomsttagare är så fattiga och har så lite tillgångar som i Sverige. Detta är farligt, trist och skadligt. Genom sänkta skatter för medelinkomsttagare kan människor själva bygga upp en buffert. De får själva en frihet att utforma sin föräldraledighet, sina friår och sin penion. Är det inte en rimlig tanke att vi själva ska få fatta dessa beslut istället för att vi skall vara beroende av politiker som fastställt att en föräldraledighet varar i 480 dagar, att normal pensionsålder är 65 år och barnfamiljer behöver ett extra tillskott på 1050 kronor per månad? Nej, bevisligen inte enligt svensk politisk debatt där dessa typer av diskussioner helt lyser med sin frånvaro.
För mig handlar inte sänkta skatter om att de svaga grupperna skall få en försämrad situation. För mig handlar skattetrycket om frihet för vanliga människor att själva styra över sina liv utan att vara beroende av politikers godtycklighet.
Som nybliven förälder blir detta än tydligare. Politikerna har beslutat att vi skall få vara hemma från arbetet i 480 dagar med 80 % av vår tidigare inkomst som ersättning från Försäkringskassan. Utöver detta har barnet rätt till 1050 kronor per månad i barnbidrag. Exakt där har politikerna dragit gränsen för vad vi som föräldrar anses behöva under denna period. Huruvida jag har större eller mindre behov eller andra önskemål är ointressant.
Varför hade jag inte istället för att få dessa bidrag ha fått behålla en större del av min inkomst när jag arbetade? Jag hade kunnat bygga upp en bra buffert som gett mig frihet. Jag hade själv kunnat styra över föräldraledighet utan Försäkringskassans byråkratiska system. Jag hade själv kunnat försörja mitt barn utan ett extra tillskott från staten på välavvägda 1050 kronor per månad.
Självklart ska vi ha rejäla skyddsnät i samhället för de som har det tufft. Självklart ska alla ha rätt till en bra sjukvård och naturligtvis måste alla, oavsett bakgrund, ha möjlighet till en bra högre utbildning. Det kräver ett skatteuttag och där är jag överens med vänsterpolitikerna.
Däremot vänder jag mig starkt emot alla pengar som transfereras runt i en människas liv. Alla skatter som tas in av vanliga människor genom tvång för att sedan delas ut när staten och politkerna anser att behoven finns. Jag skulle uppskatta ett system där mina skatter sänktes i motsvarande grad mot att jag avstod samtliga barnbidrag, all föräldrapenning samt all statlig pension. Är det verkligen en sådan orimlig tanke att jag själv skall få bestämma hur dessa miljonbelopp ska användas? Är det orimligt att jag själv kan få fatta beslut över om jag behöver mitt sparkapital i samband med pension eller föräldraledighet?
Genom sänkta skatter för vanliga männsikor skulle vi uppnå en högre grad av frihet. Idag finns det inget land med liknande BNP där vanliga medelinkomsttagare är så fattiga och har så lite tillgångar som i Sverige. Detta är farligt, trist och skadligt. Genom sänkta skatter för medelinkomsttagare kan människor själva bygga upp en buffert. De får själva en frihet att utforma sin föräldraledighet, sina friår och sin penion. Är det inte en rimlig tanke att vi själva ska få fatta dessa beslut istället för att vi skall vara beroende av politiker som fastställt att en föräldraledighet varar i 480 dagar, att normal pensionsålder är 65 år och barnfamiljer behöver ett extra tillskott på 1050 kronor per månad? Nej, bevisligen inte enligt svensk politisk debatt där dessa typer av diskussioner helt lyser med sin frånvaro.
tisdag 11 augusti 2009
Överdrifternas retorik
Sveriges BNP faller iår. Kanske riskerar vi att falla ned mot 2006 eller 2007-års nivåer. Sverige har aldrig haft så högt genomsnittlig BNP som de senaste tre åren. 48 % av denna höga BNP går till skatt. Vi har fortfarande världens högsta skattetryck under regeringen Reinfeldt. Det innebär i sin tur att inget land någonsin i världen har spenderat så mycket kapital på offentliga utgifter som den borgerliga regeringen har gjort under de tre senaste åren.
Trots detta håller borgarna på att rasera hela välfärdsstaten. Befolkningen lider och regeringen slår hårt mot de svaga grupperna. Detta hävdar oppositionen.
"Välfärden" har med andra ord aldrig haft det så bra med så stora ekonomiska resurser någonsin i något land i världshistorien. Känner ni igen den bilden?
Visst kunde vi ha haft kvar ett skattetryck på 50 % och visst finns vissa skillnader i svensk politik. Debatten blir dock nästintill fånig mot bakgrund av dessa siffror. När hörde ni Östros senast lyfta fram det faktum att resurserna i offentlig sektor aldrig har varit större än under dessa tre år med denna regering?
Trots detta håller borgarna på att rasera hela välfärdsstaten. Befolkningen lider och regeringen slår hårt mot de svaga grupperna. Detta hävdar oppositionen.
"Välfärden" har med andra ord aldrig haft det så bra med så stora ekonomiska resurser någonsin i något land i världshistorien. Känner ni igen den bilden?
Visst kunde vi ha haft kvar ett skattetryck på 50 % och visst finns vissa skillnader i svensk politik. Debatten blir dock nästintill fånig mot bakgrund av dessa siffror. När hörde ni Östros senast lyfta fram det faktum att resurserna i offentlig sektor aldrig har varit större än under dessa tre år med denna regering?
måndag 10 augusti 2009
Kommunalråd med självförtroende
I helgen publicerade Dagens Industri ett reportage i sin weekendbilaga om städerna Umeå och Lund som nu tävlar om att bli EU:s kulturhuvudstad 2014. Enligt Umeås kommunalråd Lennart Holmlund är Umeå kommun beredda att ställa upp med 100 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till projektet.
Detta innebär att den Socialdemokratiska ledningen i staden är beredd att satsa ca 1 000 kronor per umeåbo, ung som gammal. Mot den bakgrunden vore det intressant att se hur mycket en vanlig tvåbarnsfamilj i Umeå värderar projektet. Vad vill de hellre: Att få 4 000 kronor netto i handen att spendera på semestern, eller att Umeå genomför Kulturhuvudstadsåret? Jag vet inte svaret! Det vet heller inte Lennart Holmlund! Trots detta är han beredd att fatta ett sådant radikalt beslut. Ett beslut som i praktiken innebär att och den politiska majoriteten anser sig bättre lämpade att bestämma över medborgarnas pengar än invånarna själva. Oavsett om det är rätt eller fel, så tyder beslutet på att dessa politiker måste ha ett enormt självförtroende. Frågan är bara om det är rimligt att vi har ett sådant skatteuttag som överhuvudtaget möjliggör sådana excesser? Kan det inte vara rimligare att familjen själva får bestämma hur dessa 4 000 kronor skall spenderas? Eller tillhör även Kulturhuvdstadsår välfärdens kärna som borgarna håller på att rasera med skattesänkningar för de rika?
Detta innebär att den Socialdemokratiska ledningen i staden är beredd att satsa ca 1 000 kronor per umeåbo, ung som gammal. Mot den bakgrunden vore det intressant att se hur mycket en vanlig tvåbarnsfamilj i Umeå värderar projektet. Vad vill de hellre: Att få 4 000 kronor netto i handen att spendera på semestern, eller att Umeå genomför Kulturhuvudstadsåret? Jag vet inte svaret! Det vet heller inte Lennart Holmlund! Trots detta är han beredd att fatta ett sådant radikalt beslut. Ett beslut som i praktiken innebär att och den politiska majoriteten anser sig bättre lämpade att bestämma över medborgarnas pengar än invånarna själva. Oavsett om det är rätt eller fel, så tyder beslutet på att dessa politiker måste ha ett enormt självförtroende. Frågan är bara om det är rimligt att vi har ett sådant skatteuttag som överhuvudtaget möjliggör sådana excesser? Kan det inte vara rimligare att familjen själva får bestämma hur dessa 4 000 kronor skall spenderas? Eller tillhör även Kulturhuvdstadsår välfärdens kärna som borgarna håller på att rasera med skattesänkningar för de rika?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)