Socialdemokraternas partikongress rullar vidare i Älvsjö. Idag var det dags för den, på förhand, mest upptrissade debatten, det vill säga den som handlar om aktieutdelningar och vinster hos privata företag i välfärdssektorn. Partistyrelsens förslag vann till slut gehör, vilket var absolut nödvändigt och sunt. Däremot är det skrämmande hur många socialdemokrater som lever i tron om att ett vinstförbud skulle vara bra och rimligt. Hur verklighetsfrånvända får dessa ombud egentligen vara?
Under gårdagen hyllades företagarna under kongressen och man lade fram budskapet om att Socialdemokraterna är ett parti för småföretagare. Jag uppskattade retoriken, men saknade helt förslagen. Det enda som kom fram var att det ska bli lättare att få starta-eget-bidrag. Detta är typiskt socialdemokratiskt beteende. Istället för lägre arbetsgivaravgifter, slopat sjuklöneansvar, enklare regelverk och lägre bolagsskatt väljer man godtyckliga bidrag som skall delas ut som allmosor från politikerstyrda organisationer. Trist, onödigt och fullständigt meningslöst. Varför inte ge företagarna bättre villkor rakt av utan att staten ska bestämma exakt vilka individer och vilka bolag som har rätt att få vissa favörer?
Att Socialdemokraterna säger sig vara ett parti för företagare är i grunden stötande. Organisationen Företagarna lade fram en lång lista på nödvändiga åtgärder för ett bättre företagsklimat 2006. Överst på listan kom ett avskaffande av förmögenhetsskatten. Den vill Socialdemokraterna återinföra. Under förra mandatperioden tvingade partiet åtskilliga framgångsrika företagare att lägga ned sina bolag genom en vidrig lagstiftning som fick namnet Lex Uggla och som innebar privat förmögenhetsskatt på tillgångar i ett aktiebolag. En fullständigt grotesk lagstiftning som enbart hade som följd att människors livsverk slogs i spillror. Idag fattade dessutom kongressen beslut om att avdraget för hushållsnära tjänster ska avskaffas. Även där slår man undan benen för de tusentals företag som vuxit upp inom sektorn och som, än så länge, har en positiv framtid på bekostnad av svartjobben. Mot den bakgrunden blir den socialdemokratiska retoriken upprörande, stötande och löjlig. Som småföretagare är det svårt att inte bli upprörd när man hör inläggen från ett parti som ler med munnen och slår med handen. Min enda förhoppning är att den ändrade retoriken, på sikt, leder till en ändrad politisk kurs hos partiet. Tyvärr lär det dröja på kongresser som domineras av kommunalråd i glesbygd och ombudsmän från LO.
fredag 30 oktober 2009
måndag 26 oktober 2009
Socialdemokratisk motionssocialism
På onsdag inleds Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Den stora tvistefrågan tros bli huruvida det ska vara tillåtet med aktieutdelning för bolag verksamma inom den så kallade välfärdssektorn.
Att diskussionen överhuvudtaget kommer upp är för mig högst märkligt. Självklart finns det brister hos vissa privata aktörer på samma sätt som det finns mindre väl fungerande inrättningar som drivs i offentlig regi. Det är däremot för mig främmande hur någon år 2009 fortfarande kan envisas med att ifrågasätta värdet av konkurrens mellan olika aktörer och hur man kan se det som negativt att t ex elever och föräldrar får välja mellan en rad olika skolor med olika pedagogisk inriktning, ägarstruktur och geografiskt läge.
Jag kan heller inte förstå hur man kan leva i en värld där man ser ett framgångsrikt företag som genererar stora vinster som något negativt. Är inte det ett kvitto på att man gjort något bra? En skola som år efter år genererar vinst trots att ersättningen är densamma som de kommunala skolorna får har gjort ett bra jobb. Man har då rimligen lyckats undvika kritik från Skolinspektionen, ha en relativt låg personalomsättning, ha rekryterat kompetenta och engagerade lärare samt bedrivit verksamheten i en attraktiv fysisk miljö. Man har med andra ord år efter år lyckats få så nöjda elever och föräldrar att kunderna fortsätter att strömma till. Hur kan det vara något som måste förbjudas?
Även om man ser vinster som något ont förstår jag ändå inte hur man på allvar kan lägga fram en motion om utdelningsförbud utan att tänka igenom konsekvenserna. Följden skulle givetvis bli att alla vinstdrivna företag omedelbart avvecklade sin verksamhet. Vad skulle det få för konsekvenser om alla dessa aktörer försvann över en natt? Hur skulle staten behandla dessa aktiebolag? Skulle man kompensera dem för de investeringar som gjorts och därmed kosta skattebetalarna stora summor? Eller skulle man helt enkelt slå undan benen för företagen, förändra spelreglerna och se hur de ett efter ett gick i konkurs? Jag är rädd att man skulle välja det sistnämnda alternativet. Vi skulle då ha mängder med företagare som satsat riskkapital i en verksamhet där alla investeringar skulle bli värdelösa efter ett politiskt beslut. Det skulle långsiktigt skada hela Sveriges företagssektor och investeringsviljan skulle drastiskt minska. Att förbjuda företagande på en marknad med befintliga aktörer är precis lika oseriöst som när Hugo Chavez socialiserar Venezuela. Att det sedan finns mängder med socialdemokratiska kongressombud som är beredda att dogmatiskt följa den socialistiska synen på företagande är inte bara trist utan faktiskt rätt skrämmande.
(Inlägget finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)
Att diskussionen överhuvudtaget kommer upp är för mig högst märkligt. Självklart finns det brister hos vissa privata aktörer på samma sätt som det finns mindre väl fungerande inrättningar som drivs i offentlig regi. Det är däremot för mig främmande hur någon år 2009 fortfarande kan envisas med att ifrågasätta värdet av konkurrens mellan olika aktörer och hur man kan se det som negativt att t ex elever och föräldrar får välja mellan en rad olika skolor med olika pedagogisk inriktning, ägarstruktur och geografiskt läge.
Jag kan heller inte förstå hur man kan leva i en värld där man ser ett framgångsrikt företag som genererar stora vinster som något negativt. Är inte det ett kvitto på att man gjort något bra? En skola som år efter år genererar vinst trots att ersättningen är densamma som de kommunala skolorna får har gjort ett bra jobb. Man har då rimligen lyckats undvika kritik från Skolinspektionen, ha en relativt låg personalomsättning, ha rekryterat kompetenta och engagerade lärare samt bedrivit verksamheten i en attraktiv fysisk miljö. Man har med andra ord år efter år lyckats få så nöjda elever och föräldrar att kunderna fortsätter att strömma till. Hur kan det vara något som måste förbjudas?
Även om man ser vinster som något ont förstår jag ändå inte hur man på allvar kan lägga fram en motion om utdelningsförbud utan att tänka igenom konsekvenserna. Följden skulle givetvis bli att alla vinstdrivna företag omedelbart avvecklade sin verksamhet. Vad skulle det få för konsekvenser om alla dessa aktörer försvann över en natt? Hur skulle staten behandla dessa aktiebolag? Skulle man kompensera dem för de investeringar som gjorts och därmed kosta skattebetalarna stora summor? Eller skulle man helt enkelt slå undan benen för företagen, förändra spelreglerna och se hur de ett efter ett gick i konkurs? Jag är rädd att man skulle välja det sistnämnda alternativet. Vi skulle då ha mängder med företagare som satsat riskkapital i en verksamhet där alla investeringar skulle bli värdelösa efter ett politiskt beslut. Det skulle långsiktigt skada hela Sveriges företagssektor och investeringsviljan skulle drastiskt minska. Att förbjuda företagande på en marknad med befintliga aktörer är precis lika oseriöst som när Hugo Chavez socialiserar Venezuela. Att det sedan finns mängder med socialdemokratiska kongressombud som är beredda att dogmatiskt följa den socialistiska synen på företagande är inte bara trist utan faktiskt rätt skrämmande.
(Inlägget finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)
söndag 25 oktober 2009
Bra Feldt och Centern
Idag finns två intressanta skatteutspel att ta del av. På DN Debatt skriver den före detta socialdemokratiske finansministern ett alldeles lysande inlägg. Han kräver en ny skatteuppgörelse och ett förenklat system och ifrågasätter dessutom på ett rimligt sätt de skatteutspel som Sahlin och Östros gjort gällande förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och höjda marginalskatter. Feldts resonemang är sakligt, korrekt ochpedagogiskt och det råder ingen tvekan om att han skulle vara ett mycket bra alternativ till en framtida finansminister i ett Sverige som också förhoppningsvis kan släppa lite av den åldersfixering som råder idag. Här har vi mycket av lära av USA där såväl 70- som 80-åringar kan ha framstående positioner inom såväl forskning, politik som näringsliv.
Det andra utspelet kommer från Centerpartiet som vill sänka den statliga inkomstskatten från 20 till 15 %. Detta innebär i praktiken att värnskatten försvinner, även om det fortfarande kommer att finnas en progressivitet i skattesystemet. Förslaget är bra, även om jag hellre hade sett ett system där man helt slopade alla former av extraskatter på månadsinkomster över 45 000 kronor. Det viktiga är dock principen att marginalskatteeffekten på inkomster sänks från dagens 57 till 52 %. En högst nödvändig reform som kanske enbart kan genomföras på detta sätt i praktiken utan att kritiken blir alltför högljudd mot att enbart de mest välbärgade gynnas.
Centerpartiet föreslår också att rätten till uppskov på reavinster på bostadsaffärer tas bort samtidigt som skattesatsen sänks från dagens 22 till 15 %. Detta menar man ska leda till lite lugnare prisstegringar. Möjligen kan det finnas en poäng med förslaget, men personligen anser jag inte att sänkta skatter på bostadsaffärer är något område som är värt att prioritera. Jag hade jag hellre sett ännu kraftigare sänkningar av inkomstskatten. Är det inte ganska märkliga signaler som sänds ut i ett samhälle som beskattar en extra tusenlapp i övertidseersättning med 500 kronor och en extra tusenlapp i reavinst på husaffärer med 150 kronor? Är det verkligen spekulation på boende som Centerpartiet ska uppmuntra istället för företagande och hårt arbete?
Det andra utspelet kommer från Centerpartiet som vill sänka den statliga inkomstskatten från 20 till 15 %. Detta innebär i praktiken att värnskatten försvinner, även om det fortfarande kommer att finnas en progressivitet i skattesystemet. Förslaget är bra, även om jag hellre hade sett ett system där man helt slopade alla former av extraskatter på månadsinkomster över 45 000 kronor. Det viktiga är dock principen att marginalskatteeffekten på inkomster sänks från dagens 57 till 52 %. En högst nödvändig reform som kanske enbart kan genomföras på detta sätt i praktiken utan att kritiken blir alltför högljudd mot att enbart de mest välbärgade gynnas.
Centerpartiet föreslår också att rätten till uppskov på reavinster på bostadsaffärer tas bort samtidigt som skattesatsen sänks från dagens 22 till 15 %. Detta menar man ska leda till lite lugnare prisstegringar. Möjligen kan det finnas en poäng med förslaget, men personligen anser jag inte att sänkta skatter på bostadsaffärer är något område som är värt att prioritera. Jag hade jag hellre sett ännu kraftigare sänkningar av inkomstskatten. Är det inte ganska märkliga signaler som sänds ut i ett samhälle som beskattar en extra tusenlapp i övertidseersättning med 500 kronor och en extra tusenlapp i reavinst på husaffärer med 150 kronor? Är det verkligen spekulation på boende som Centerpartiet ska uppmuntra istället för företagande och hårt arbete?
lördag 24 oktober 2009
Miljöpartiet saknar trovärdighet
Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand publicerar idag ett inlägg på SvD:s Brännpunkt under rubriken: MP ska bli småföretagarnas parti. Det är alltid positivt när politiska partier säger sig vilja förbättra villkoren för företagande. I artikeln talas det om att underlätta anställningar och sänkta arbetsgivaravgifter. Det är nödvändiga och bra åtgärder, även om Miljöpartiet vill detaljreglera exakt vilka företagare som skall få vilka förmåner, vilket är trist. Denna detaljreglerariver delar man dock även med den borgerliga alliansen som visserligen skapat ett bättre, men knappast enklare skattesystem.
Problemet för Miljöpartiet är att utspelet har noll trovärdighet. Det fungerar inte att säga sig vilja förbättra villkoren för småföretagare samtidigt som man är beredda att sätta sig i en regering tillsammans med socialisterna inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet är berett att aktivt stödja en statsminister som vill återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att ett avskaffande av skatten stod högst på organisationen Företagarnas önskelista inför valet 2006. Hur går detta ihop med en företagarvänlig linje Miljöpartiet?
Miljöpartiets ansats är god, men faller tyvärr på sin egen orimlighet. En rödgrön regering har alltid, och kommer för överskådlig tid, alltid att vara en företagarfientlig regering. Ett problem är att många partier säger sig vilja förbättra för småföretagare. Det räcker inte. Enmansföretagare behöver bättre villkor, men det behöver också företag med 15, 50 och 500 anställda. Detta tycks Miljöpartiet ha glömt på samma sätt som man valt att blunda för det faktum att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är den usla företagarpolitiken personifierad.
Problemet för Miljöpartiet är att utspelet har noll trovärdighet. Det fungerar inte att säga sig vilja förbättra villkoren för småföretagare samtidigt som man är beredda att sätta sig i en regering tillsammans med socialisterna inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet är berett att aktivt stödja en statsminister som vill återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att ett avskaffande av skatten stod högst på organisationen Företagarnas önskelista inför valet 2006. Hur går detta ihop med en företagarvänlig linje Miljöpartiet?
Miljöpartiets ansats är god, men faller tyvärr på sin egen orimlighet. En rödgrön regering har alltid, och kommer för överskådlig tid, alltid att vara en företagarfientlig regering. Ett problem är att många partier säger sig vilja förbättra för småföretagare. Det räcker inte. Enmansföretagare behöver bättre villkor, men det behöver också företag med 15, 50 och 500 anställda. Detta tycks Miljöpartiet ha glömt på samma sätt som man valt att blunda för det faktum att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är den usla företagarpolitiken personifierad.
måndag 19 oktober 2009
Oväntat SD-utspel
Aftonbladet publicerar idag en debattartikel från Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Artikeln innehåller en lång rad onyanserade och generaliserande bilder av muslimer och det hot som islam, enligt Åkesson, innebär mot den svenska kulturen. Vissa bloggare upprörs över att Aftonbladet väljer att publicera artikeln och hävdar att det rör sig om hets mot folkgrupp. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. I mina ögon gör Aftonbladet en insats genom att sprida Åkessons budskap. Innehållet är mer extremt och innehåller mer rasism än väntat. Rimligen innebär publiceringen endast att Sverigedemokraterna distansierar sig än mer från de etablerade partierna och de grundläggande normer som präglar vårt samhälle. Även om högerpopulism kan locka väljare, så är det ändå få som skulle beskriva sig som så öppet rasistiska som man måste vara för att rösta på SD efter att Åkesson idag tydliggjort sitt budskap.
Som motvikt rekommenderas en läsning i tidningen Fokus där Martin Ådahl skriver en läsvärd kolumn.
Som motvikt rekommenderas en läsning i tidningen Fokus där Martin Ådahl skriver en läsvärd kolumn.
söndag 18 oktober 2009
Borg vs Östros
Ikväll följde jag debatten mellan Thomas Östros och Anders Borg i SVT:s Agenda. På ett sätt en ganska ointressant debatt som följde det mönster vi tidigare har sett mellan dessa båda herrar. Däremot stör jag mig alltmer på Östros retorik och debatteknik som är under all kritik. I mina ögon är Thomas Östros Sveriges just nu fulaste och oärligaste politiska debattör.
Några få exempel från kvällens debatt:
- Östros användande av termen pensionärsskatt. Idag betalar pensionärer exakt samma skatt som under S-styret 2006, var det så fruktansvärt?
- Hans populistiska retorik över att skattehöjningar för "de rika", de med "miljoninkomster" ska betala "välfärdssatsningar". Sanningen är att dessa skatter knappt innebär en miljard i intäkter och således är helt intressanta i sammanhanget.
- Östros exempel med vilka skattesänkningar talmannen har fått i kronor och ören. Till sanningen hör att sänkningarna inte är procentuellt särskilt stora eftersom det handlar om en av landets mest förmögna personer.
- Argumentationen att ekonomin och underskotten är körda i botten trots att hans egen budget visar precis samma resultat. Dessutom spenderar han mer genom att räkna på en lägre arbetslöshet.
Självklart handlar politisk retorik om att använda sina argument på ett effektivt sätt. Östros vrider dock sanningen till den milda grad att det blir obehagligt. Särskilt tragiskt blir det när det handlar just om ekonomi som är ett ämne som gemene man upplever som komplicerat. Min uppfattning är att Östros särskiljer sig i svensk politik och att hans partikamrater i form av t ex Sahlin och Bodström är betydligt ärligare, liksom blockkollegor som Ohly, Wetterstrand och Åström.
Östros har dock en poäng i debatten - att den höga arbetslösheten är ett stort problem för regeringen som har varit mycket enkelspårig i sin retorik kring vikten av just jobbfrågan. Här vill jag hävda att alla politiker ljuger för väljarna. Sverige är ett litet och extremt exportberoende land i en globaliserad värld. Detta innebär att den internationella konjunkturen är direkt avgörande för svensk arbetsmarknad och att det aktuella läget för världsekonomin är oerhört mycket mer centralt än om vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Det vore mer ärligt om politikerna erkände detta istället för att överskatta sin förmåga och vagga in väljarna i falska förhoppningar.
Några få exempel från kvällens debatt:
- Östros användande av termen pensionärsskatt. Idag betalar pensionärer exakt samma skatt som under S-styret 2006, var det så fruktansvärt?
- Hans populistiska retorik över att skattehöjningar för "de rika", de med "miljoninkomster" ska betala "välfärdssatsningar". Sanningen är att dessa skatter knappt innebär en miljard i intäkter och således är helt intressanta i sammanhanget.
- Östros exempel med vilka skattesänkningar talmannen har fått i kronor och ören. Till sanningen hör att sänkningarna inte är procentuellt särskilt stora eftersom det handlar om en av landets mest förmögna personer.
- Argumentationen att ekonomin och underskotten är körda i botten trots att hans egen budget visar precis samma resultat. Dessutom spenderar han mer genom att räkna på en lägre arbetslöshet.
Självklart handlar politisk retorik om att använda sina argument på ett effektivt sätt. Östros vrider dock sanningen till den milda grad att det blir obehagligt. Särskilt tragiskt blir det när det handlar just om ekonomi som är ett ämne som gemene man upplever som komplicerat. Min uppfattning är att Östros särskiljer sig i svensk politik och att hans partikamrater i form av t ex Sahlin och Bodström är betydligt ärligare, liksom blockkollegor som Ohly, Wetterstrand och Åström.
Östros har dock en poäng i debatten - att den höga arbetslösheten är ett stort problem för regeringen som har varit mycket enkelspårig i sin retorik kring vikten av just jobbfrågan. Här vill jag hävda att alla politiker ljuger för väljarna. Sverige är ett litet och extremt exportberoende land i en globaliserad värld. Detta innebär att den internationella konjunkturen är direkt avgörande för svensk arbetsmarknad och att det aktuella läget för världsekonomin är oerhört mycket mer centralt än om vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Det vore mer ärligt om politikerna erkände detta istället för att överskatta sin förmåga och vagga in väljarna i falska förhoppningar.
måndag 12 oktober 2009
Bodström och personval
För ett par dagar sedan presenterade TV4:s Kalla fakta uppgifter kring Thomas Bodströms bristande närvaro vid voteringar i riksdagen. Att Bodström har svårt att få tiden att gå ihop kan knappast komma som någon överraskning, vilket gör att uppmärksamheten kring detta "avslöjande" är mycket förvånande. Det säger sig självt att en person som driver ett fåmansföretag, är verksam som advokat samt de senaste åren har gett ut två deckare ibland har sysslor som går ut över riksdagsarbetet.
Nu tänker jag inte kasta sten på Thomas Bodström. Han följer de regler som finns och utför bevisligen sina uppgifter på ett sådant sätt att han har partiets förtroende. Detta bekräftas inte minst av det faktum att han har lanserats som förstanamnet på Socialdemokraternas riksdagslista för Stockholms län i valet 2010.
Som väljare skulle jag dock inte vilja bli representerad av en sådan person. Jag skulle ha svårt att känna att det är en ledamot som lägger ned sin själ i arbetet och för fram mina åsikter i politikerrollen. Tyvärr har man som väljare idag en ganska liten chans att rösta fram och rösta bort kandidater man inte känner förtroende för. Bodströms agerande må vara korrekt och helt i sin ordning. Däremot är det ytterligare ett argument till varför vi ska öka inslagen av personval. Då skulle de socialdemokratiska väljarna själva få ge uttryck för vad de känner inför Bodströms trippeljobb. Antingen uppskattar väljarna hans insatser och ger honom ett tydligt mandat. Alternativt så väljs andra kandidater. Det vore långt mer demokratiskt och Bodström skulle kunna ägna tiden åt annat än att försvara sig mot påhopp från borgerligt färgade journalister som knappast är de väljare han är satt att representera i vårt folkvalda parlament.
Nu tänker jag inte kasta sten på Thomas Bodström. Han följer de regler som finns och utför bevisligen sina uppgifter på ett sådant sätt att han har partiets förtroende. Detta bekräftas inte minst av det faktum att han har lanserats som förstanamnet på Socialdemokraternas riksdagslista för Stockholms län i valet 2010.
Som väljare skulle jag dock inte vilja bli representerad av en sådan person. Jag skulle ha svårt att känna att det är en ledamot som lägger ned sin själ i arbetet och för fram mina åsikter i politikerrollen. Tyvärr har man som väljare idag en ganska liten chans att rösta fram och rösta bort kandidater man inte känner förtroende för. Bodströms agerande må vara korrekt och helt i sin ordning. Däremot är det ytterligare ett argument till varför vi ska öka inslagen av personval. Då skulle de socialdemokratiska väljarna själva få ge uttryck för vad de känner inför Bodströms trippeljobb. Antingen uppskattar väljarna hans insatser och ger honom ett tydligt mandat. Alternativt så väljs andra kandidater. Det vore långt mer demokratiskt och Bodström skulle kunna ägna tiden åt annat än att försvara sig mot påhopp från borgerligt färgade journalister som knappast är de väljare han är satt att representera i vårt folkvalda parlament.
tisdag 6 oktober 2009
Personval är räddningen
Aftonbladet skriver idag om ett antal riksdagsmotioner som våra förtroendevalda har skrivt. Ett exempel som ges är kristdemokraten Désirée Pethrus Engström föreslår att barnfamiljer som väljer tygblöjor ska belönas med en speciell miljöblöjspremie.
Vissa politiker saknar helt spärrar och tycker uppenbart att det är fullständigt naturligt att reglera precis varje detalj i samhället. Just denna typ av indivder finns i alla partier och de skrämmer mig oerhört. Ett större inslag av personval vore därför önskvärt. Det skulle underlätta för oss som vill undvika att bli representerade av individer som ägnar sin tid åt absurda motioner som saknar all sans och verklighetsanknytning.
Vissa politiker saknar helt spärrar och tycker uppenbart att det är fullständigt naturligt att reglera precis varje detalj i samhället. Just denna typ av indivder finns i alla partier och de skrämmer mig oerhört. Ett större inslag av personval vore därför önskvärt. Det skulle underlätta för oss som vill undvika att bli representerade av individer som ägnar sin tid åt absurda motioner som saknar all sans och verklighetsanknytning.
De rika
Idag har de rödgröna partierna presenterat sina separata budgetförslag. Huvudbudskapet är att den långa rad av utgiftsökningar partierna förespråkar ska bekostas av höjd skatt för ”de rika”. Detta besked har vi hört från Socialdemokraterna under en längre tid utan att riktigt förstå vilka som är ”de rika”. Idag har vi fått det klargjort att ”de rika” är personer som:
-har en förmögenhet över 2,5 miljoner kronor och inte är miljardärer med fortsatta specialregler som t ex H&M:s Stefan Persson,
- har en inkomst över 45 000 kronor/månad eller
- bor i en villa med ett marknadsvärde över sex miljoner kronor.
Utgångspunkten i vänsterpolitiken är, som alltid, att om någon tjänar pengar så sker det på någon annans bekostnad. Det vill säga att den kaka som skall fördelas alltid är lika stor och att tillväxt är ett okänt begrepp. Skatteintäkter baserade på ett skattetryck på 49 % av 100, tycks alltid vara att föredra framför ett skattetryck på 45 % av 120.
Dessa skattehöjningar för ”de rika” inbringar högst marginella skatteintäkter. T ex har Mona Sahlin hela dagen talat om skattehöjningen för de som uppnår den extra marginalskatten på inkomster över en miljon kronor per år. Detta rör sig om cirka 30 000 personer och som nu tillsammans ska bidra med en extraskatt som är ungefär tillräcklig för att finansiera en simhall. Mona Sahlin och Thomas Östros tycker alltså att dagens marginalskatt på 57 % inte är tillräcklig trots att inget annat land från nyår kommer att ta ut skatter på över 50 %. Detta var också en nivå Socialdemokraterna ansåg tillräcklig i 90-talets skatteuppgörelse.
Jag vill gå så långt som att hävda att dessa skattehöjningar för ”de rika” är ren och skär populism. Det är retorik på en nivå där man hade hoppats att Sverigedemokraterna fick husera utan sällskap av landets största parti.
Istället behöver landet en ökad tillväxt. Vi behöver fler människor som är beredda att satsa allt för en karriär, som är beredda att lägga tid och pengar på högre utbildning, som är beredda att åka utomlands för att studera, som är beredda att satsa allt på sina idéer och som är beredda att riskera sitt kapital för att lyckas med sin företagsidé. Dessa individer och dessa krafter måste vi ta tillvara och uppmuntra. Då är jag övertygad om att vi får en högre tillväxt, lägre arbetslöshet, högre skatteintäkter och ett större utrymme för välfärdssatsningar.
Att tro att marginalskatter på uppemot 60 % samt en straffbeskattning på framgångsrika företagares riskkapital är rätt väg att gå för att stimulera denna tillväxt är naivt. Ja till och med så absurt att jag inte ens tror att den socialdemokratiska ledningen innerst inne tror på sitt populistiska budskap.
Sverige behöver fler rika och framgångsrika människor som kan bidra med arbetstillfällen och skatteintäkter för vår gemensamma välfärd. Självklart ska de som har mer resurser bidra till ett bättre samhälle för alla i större utsträckning. Det är lätt att glömma att vi även med platt skatt på 30 % på inkomst och kapital skulle ha en tydlig fördelningspolitik i samhället. En person med fem miljoner i förmögenhet som årligen avkastar fem procent och en miljon i inkomst av tjänst skulle bidra med 375 000 kronor per år i skatt. Detta skulle vara 5,2 gånger så mycket som en vanlig löntagare med 20 000 kronor i månadsinkomst.
Detta är en skillnad i beskattning som, i mina ögon, är fullt tillräcklig för en rimlig fördelningspolitik. Det vore dessutom ett skattesystem som uppmuntrar och skapar initiativförmåga, risktagande, hårt arbete, tillväxt, arbetstillfällen och därmed ett bättre samhälle för alla. Detta är självklarheter som tyvärr riskerar att drunkna i populistisk socialdemokratisk retorik.
(Inlägget finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)
-har en förmögenhet över 2,5 miljoner kronor och inte är miljardärer med fortsatta specialregler som t ex H&M:s Stefan Persson,
- har en inkomst över 45 000 kronor/månad eller
- bor i en villa med ett marknadsvärde över sex miljoner kronor.
Utgångspunkten i vänsterpolitiken är, som alltid, att om någon tjänar pengar så sker det på någon annans bekostnad. Det vill säga att den kaka som skall fördelas alltid är lika stor och att tillväxt är ett okänt begrepp. Skatteintäkter baserade på ett skattetryck på 49 % av 100, tycks alltid vara att föredra framför ett skattetryck på 45 % av 120.
Dessa skattehöjningar för ”de rika” inbringar högst marginella skatteintäkter. T ex har Mona Sahlin hela dagen talat om skattehöjningen för de som uppnår den extra marginalskatten på inkomster över en miljon kronor per år. Detta rör sig om cirka 30 000 personer och som nu tillsammans ska bidra med en extraskatt som är ungefär tillräcklig för att finansiera en simhall. Mona Sahlin och Thomas Östros tycker alltså att dagens marginalskatt på 57 % inte är tillräcklig trots att inget annat land från nyår kommer att ta ut skatter på över 50 %. Detta var också en nivå Socialdemokraterna ansåg tillräcklig i 90-talets skatteuppgörelse.
Jag vill gå så långt som att hävda att dessa skattehöjningar för ”de rika” är ren och skär populism. Det är retorik på en nivå där man hade hoppats att Sverigedemokraterna fick husera utan sällskap av landets största parti.
Istället behöver landet en ökad tillväxt. Vi behöver fler människor som är beredda att satsa allt för en karriär, som är beredda att lägga tid och pengar på högre utbildning, som är beredda att åka utomlands för att studera, som är beredda att satsa allt på sina idéer och som är beredda att riskera sitt kapital för att lyckas med sin företagsidé. Dessa individer och dessa krafter måste vi ta tillvara och uppmuntra. Då är jag övertygad om att vi får en högre tillväxt, lägre arbetslöshet, högre skatteintäkter och ett större utrymme för välfärdssatsningar.
Att tro att marginalskatter på uppemot 60 % samt en straffbeskattning på framgångsrika företagares riskkapital är rätt väg att gå för att stimulera denna tillväxt är naivt. Ja till och med så absurt att jag inte ens tror att den socialdemokratiska ledningen innerst inne tror på sitt populistiska budskap.
Sverige behöver fler rika och framgångsrika människor som kan bidra med arbetstillfällen och skatteintäkter för vår gemensamma välfärd. Självklart ska de som har mer resurser bidra till ett bättre samhälle för alla i större utsträckning. Det är lätt att glömma att vi även med platt skatt på 30 % på inkomst och kapital skulle ha en tydlig fördelningspolitik i samhället. En person med fem miljoner i förmögenhet som årligen avkastar fem procent och en miljon i inkomst av tjänst skulle bidra med 375 000 kronor per år i skatt. Detta skulle vara 5,2 gånger så mycket som en vanlig löntagare med 20 000 kronor i månadsinkomst.
Detta är en skillnad i beskattning som, i mina ögon, är fullt tillräcklig för en rimlig fördelningspolitik. Det vore dessutom ett skattesystem som uppmuntrar och skapar initiativförmåga, risktagande, hårt arbete, tillväxt, arbetstillfällen och därmed ett bättre samhälle för alla. Detta är självklarheter som tyvärr riskerar att drunkna i populistisk socialdemokratisk retorik.
(Inlägget finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)