Är ingen lön bättre än låg lön?

Förra veckan släppte Timbro en rapport skriven av Anders Bornhäll och Hans Westerberg som är läsvärd och som också kommenterats av Dick Erixon. Författarna har jämfört somaliska invandrare i Östergötland med samma grupp i Minnesota, USA. I det svenska exemplet är arbetslösheten över 70 % medan somalierna i USA varit mer än tre gånger så framgångsrika att lösa sin egen försörjning.

Exemplet är intressant eftersom det handlar om en grupp som ofta har ganska låga kvalifikationer och där många är analfabeter. Ur ett krasst marknadsekonomiskt perspektiv är dessa individer därmed oförmögna att utföra ett tillräckligt kvalificerat arbete för att kunna skapa ett sådant mervärde att en arbetsgivare är beredd att betala kostnaden för en anställning. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på att en anställd i Sverige med en lön på 16 000 kronor per månad innebär en kostnad för arbetsgivaren på närmare 25 000 kronor. En kostnadskalkyl som därmed blir svår att få ihop för en arbetsgivare som funderar på att anställa en somalisk analfabet.

Skillnaden mellan Sverige och USA handlar framför allt om att det i Sverige saknas låglönejobb inom tjänstesektorn. Med den svenska politiken tvingas dessa somalier, och andra liknande grupper, till ett livslångt bidragsberoende utan möjligheter att påverka sitt liv och sin situation. Om vi däremot öppnade upp för fler låglönejobb i tjänstesektorn så skulle visserligen klassklyftorna öka mellan olika yrkesgrupper, men samtidigt så skulle situationen förbättras för dessa somalier. Möjligen skulle det därmed kunna bidra till att klassklyftorna i samhället de facto minskade?

Det givna svaret blir då från såväl fack som etablerade partier att vi i Sverige inte ska vara konkurrenskraftiga med låga löner utan med den produktivitet som högutbildad arbetskraft ger. Därför är utbildningsinsatser en långt mycket bättre lösning än låglönejobb.

Personligen tror jag inte att det nödvändigtvis behöver vara en tydlig motsättning mellan dessa ställningstaganden. Jag är övertygad om att en anställning med förhållandevis låg lön och bristande anställningstrygghet är en oerhört mycket bättre lösning för en person än ett liv där man är låst i utanförskap, integrationsproblem och livslång arbetslöshet. Eftersom vår befintliga integrationspolitik uppenbarligen brustit vore det högst rimligt att prova nya vägar. Kanske har vi, trots allt, något att lära oss av det amerikanska exemplet?

Därmed inte sagt att vi behöver överge den goda svenska tanken på utbildning och de fördelar välutbildad arbetskraft ger. Med rätt stöd och utbildning kan därför dessa grupper öka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Ett låglönejobb kan då vara en snabb väg in på arbetsmarknaden och i samhällsgemenskapen som, i kombination med utbildning, också kan vara ett steg på vägen mot ett mer kvalificerat, stimulerande och välbetalt jobb i andra sektorer. Således en bra lösning för alla. Problemet är väl bara att det kan ta ett tag innan LO och Wanja Lundby-Wedin köpt dessa tankar rakt av. Eller kanske är problemet att LO, som alltid, värnar de etablerade i samhället som har ett jobb på bekostnad av somaliska invandrare utan läs- och skrivförmåga?

Kom hem kommunikatör Reinfeldt!

Regeringen har de senaste veckorna, tappat i opinionsstöd. Möjligen kan detta förklaras av de kritiserade förändringarna av sjukförsäkringen där det är uppenbart att vissa individer har kommit i kläm.

Med världens högsta sjukskrivningstal, gigantiska skillnader i antalet sjukskrivna i olika landsändar och tusentals förtidspensionerade ungdomar så är det uppenbart att systemet måste reformeras och radikalt förändras. Där är regeringen på rätt spår. Sedan är det uppenbart att vissa individer har kommit i kläm när de nya reglerna tolkats och självklart måste detta åtgärdas, även om Försäkringskassan nu lagt fram siffror som visar att antalet cancersjuka som mist sin ersättning inte på något sätt har ökat i och med de nya reglerna. Att tro att regeringen är så pass ond att den medvetet vill jävlas med svårt cancersjuka faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

Däremot har regeringen ett ansvar för att försvara och förklara sin politik. Där har man brustit fullständigt. Ikvällens Agenda hade Cristina Husmark Pehrsson ett utmärkt läge när hon debatterade frågan med Mona Sahlin. Tyvärr hade socialförsäkringsministern fullständigt fel fokus. Hon valde att fokusera på problem under den tidigare S-regeringen samt att hon, med all rätt, påpekade att Socialdemokraterna själva inte lagt fram några drastiskt annorlunda förslag i sin skuggbudget. För väljarna är detta dock fullständigt ointressant. De måste få en tydlig förklaring till vilka förändringar man genomför, varför de är nödvändiga och exakt hur regeringen har tänkt att systemet ska fungera framöver. Ett budskap som måste föras fram på ett rakt och tydligt sätt och med ett sådant självförtroende att man inte ens behöver bemöda sig om att kritisera oppositionens förslag. Där brast Husmark Pehrsson fullständigt.

Regeringen, och i synnerhet Moderaterna, är i stort behov av en tydlig ledare som kan ta dessa nödvändiga debatter på ett bättre sätt. Det har man i form av Reinfeldt och det är bara att glädjas åt att det nu bara handlar om veckor innan statsministern lämnar posten som EU:s ordförande och ägnar sin tid åt svensk inrikespolitik. Den svenska sjukförsäkringsdebatten är tyvärr inte hjälpt av att Reinfeldt utsetts till årets europé i Frankrike!

Dagens fakta

Idag kan jag konstatera

- att Fredrick Federley och Elisabeth Thand Ringqvist skriver ett läsvärt inlägg i Aftonbladet som, på ett bra sätt, förklarar varför särlagstiftningar riktade mot enstaka grupper är fel väg att gå och varför LAS ställer till problem,

- att Stureplanscenterns vice ordförande Johan Hedin förklarar, alldeles lysande, på sin blogg varför den svenska debatten kring klassklyftor blir märklig,

- att jag är beredd att släppa fram Kjell-Olof Feldt på finansministerposten efter att ha tagit del av gårdagens skattedebatt i SVT där han var den starkast lysande stjärnan,

- att jag är oroad över mitt ointresse för Köpenhamnsmötet. Det är inte sunt att bry sig mer om dagens börsutveckling än hur diskussionerna går i klimatmötet, och

- att jag inte hänger med i utvecklingen. Välanvända begrepp som Google Wave och Voddler säger mig nämligen ingenting. Dessutom tycker jag att politiker som säger sig ska nå framgångar via Twitter fullständigt verkar ha tappat greppet om verkligheten.

Varför stressar man mer i Jämtland än i Stockholm?

De senaste dagarna har de nya sjukreglerna debatterats hårt. Det är uppenbart att regeringen har infört regler som, i vissa fall, fått orimliga konsekvenser och där uppenbart sjuka människor har hamnat i kläm. Mot den bakgrunden är det positivt att man nu backat och gjort vissa justeringar. Självklart ska människor som uppenbart saknar arbetsförmåga ha rätt till sjukersättning.

Samtidigt tycker jag att debatten blir sned. Det är lätt att enbart fokusera på de misstag som begås i en tid av förändring och helt glömma bort de uppenbara behovet av just justeringar i ett system som fallerat fullständigt. Under den socialdemokratiska regeringen förtidspensionerades 140 personer om dagen. Personer som ofta var unga och som uppenbarligen inte saknade arbetsförmåga för all framtid. Vi har ännu idag skrämmande höga sjukskrivningstal i framförallt norrländska län som Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Idag har jämtlänningarna nästan 50 % större sjukfrånvaro än invånarna i Stockholms län. Majoriteten av de sjukskrivna i Jämtland är kvinnor i glesbygd som är sjukskrivna på grund av stressrelaterade problem. På samma sätt sticker de svenska sjukskrivningstalen ut internationellt som extremt höga.

I Sverige har vi bra sjukvård, världens största välfärdssatsningar och en förhållandevis bra miljö. Är det då rimligt att vi ska ha världens sjukaste befolkning? I Jämtland finns vacker natur och frisk fjälluft. Är det då rimligt att invånarna ska lida av 50 % mer stressrelaterade problem än i Stockholm? Svaret på frågorna är självklart nej, och det är uppenbart att det omedelbart krävs drastiska och genomgripande förändringar i det svenska sjukförsäkringssystemet. Vi får inte glömma att höga sjukskrivningstal slukar enorma resurser som annars kunde satsas på t ex den sjukvård och äldreomsorg som kommer att bli mycket hårt belastad med en åldrande befolkning.

Problemet är att det är oerhört lätt att kritisera förändringar och lyfta fram exempel på de individer som tyvärr, på ett felaktigt sätt, har kommit i kläm. Däremot är det oerhört svårt att förklara exakt hur man gör dessa nödvändiga förändringar på ett bättre sätt. Min förhoppning är att regeringen fortsätter att vara lyhörd för sina egna misstag och lyckas med genomföra genomgripande och nödvändiga förändringar i ett sjukt system.

Vill Vänsterpartiet lägga ned Finansinspektionen?

Har sett på Debatt i SVT och tycker att Jens Holm från Vänsterpartiet gjorde bort sig en aning som rasade mot att tillsynsvetrinärer bekostas av den bransch de är tillsatta att syna. Holm borde vara medveten om att det är precis så tillsyn fungerar i Sverige. Bilbesiktningen betalas av bilägarna precis på samma sätt som finansbranschen bekostar Finansinspektionens verksamhet. Frågan är om Jens Holm och Vänsterpartiet även anser att Finansinspektionen bedriver en meningslös verksamhet?