Nu står det klart att Centerpartiets valberedning nominerar Annie Lööf till posten som partiledare. Beskedet är förstås föga överraskande med tanke på att inte mindre än 23 av 27 partidistrikt nominerat henne. I mina ögon är detta ett mycket glädjande besked. Lööf har tidigare intagit en mycket tydlig liberal hållning i viktiga frågor och får, i och med det starka stödet, ett tydligt mandat att också förändra partiet på avgörande punkter.
Valprocessen har så här långt varit kanske den mest öppna i svensk politisk historia, vilket är oerhört positivt. Tre kandidater har drivit var sin kampanj och mött medlemmar i flera öppna utfrågningar. Den kritik som kan riktas mot processen är möjligen att den var väl tam och att man var väl rädd för att kandidaterna skulle framstå som oeniga motståndare. Jag hade gärna sett en öppen debatt mellan kandidaterna kring vissa frågor där de har olika åsikter. På så sätt hade också medlemmarna kunnat analysera deras debattförmåga. Under utfrågningarna saknades det konkreta besked kring kandidaternas åsikter och ibland staplades det mer än lovligt många fina, men betydelselösa, klyschor på varandra.
Den kritik som kan riktas mot Annie Lööf under processen är också att hon ibland, i mina ögon, var väl tillmötesgående mot kritiker och uppenbart rädd för att skrämma bort partimedlemmar genom att framstå som ett högerspöke. Lööf har tidigare tydligt drivit frågor som att avskaffa LAS, platt skatt samt avskaffandet av monopolen för Systembolaget och Svenska spel. Detta var åsikter som Lööf tydligt tonade ned och inte riktigt ärligt stod upp för i de utfrågningar som föregick nomineringen. Att inte klart argumentera för sina tidigare riksdagsmotioner är inget som stärker förtroendet. Å andra sidan kanske just en sådan pragmatism är nödvändig för att nå konkreta resultat inom politiken och länka samman de olika åsikter som finns inom ett brett parti. Det är naturligtvis inte heller den bästa strategin för en blivande partiledare att genom offensiv argumentation i kontroversiella frågor göra sig ovän med delar av medlemskåren.
Nu har givetvis även spekulationerna inletts kring vilken ministerpost Lööf kommer att ha samt vilket eller vilka statsråd som får lämna plats åt förnyelse. Personligen anser jag att det vore högst olyckligt om Maud Olofsson sitter kvar i regeringen. Inte för att hon är dålig, utan för att det vingklipper en ny partiledare och sänder ut märkliga signaler till väljarna. Jag är även öppen för förändringar på miljö- och IT-ministerposterna då nuvarande företrädare möjligen är kompetenta, men har svårt att nå ut med sina budskap, resultat och ambitioner på ett tydligt sätt.
Som partimedlem glädjer jag mig åt en framgångsrik process, är mycket positiv till nomineringen av partiledare och är övertygad om att Centerpartiet kommer att bli ett bättre och än mer liberalt parti efter stämman i Åre. Min tro och förhoppning är att Annie Lööf kan vara en offensiv kraft i allianssamarbetet och stå för den liberala blåslampa som statsråd som Beatrice Ask och Anders Borg uppenbarligen är i behov utav.
Mer hos Per Ankersjö och Johan Hedin.
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 23 augusti 2011
En SUV-ägares försvarstal
Igår köpte jag en SUV, en stadsjeep, ett monster, en BMW X5. Ett köp som möts av oförstående och kritik från släkt och vänner. Vad ska du med den till? Varför? Oj, vilken miljöförstöring! Kritiken är förstås berättigad. Det är en bil med höga utsläpp och den enda förklaringen till varför är förstås att det handlar om nöje, underhållning och livsglädje och inte om några basala behov.
Trots att kritiken är berättigad, så kan jag inte tycka annat än att den är överdriven. Jag känner mig manad att ta fram det klassiska försvarstalet byggt på principen "men, kolla vad alla andra gör".
Min nya bil släpper ut 312 gram koldioxid per kilometer. Jag kör ca 1000 mil per år, vilket innebär ett totalt utsläpp på 3,12 ton koldioxid. Jag kunde förstås ha köpt Sveriges vanligaste bil en Volvo V70, vilket inneburit ett årligt utsläpp på 2,2 ton istället. Mitt val av bil innebär alltså ett ökat koldioxidutsläpp med 0,92 ton per år. Onödigt förstås. Värt att kritisera? Absolut.
Som jämförelse kan vi ta familjen Svensson med två vuxna och två barn. En familj som kör en Volvo V70 och som vid ett tillfälle tar en charterresa till Thailand. En resa som innebär ett utsläpp på 12,5 ton koldioxid. Det innebär de facto att jag får köra min SUV i nästan tretton år för att komma upp i samma utsläppsmängd som thailandsresenärerna. Trots detta får jag betydligt mer kritik än charterturisterna.
Eller vi kan ta exemplet med det par, utan barn, som årligen åker på en weekendresa till London. En resa som genererar 1,05 ton koldioxidutsläpp. Ett par utan bil som åker på en årlig europeisk weekendresa är alltså större miljöbovar än den stadsjeepsägare som kör bil i ett år och avstår weekendresan. Är det intrycket vi får i samhällsdebatten?
Eller ta hundägaren. En äga en stor hund innebär att man belastar miljön med hela 2,6 ton koldioxidutsläpp per år. Nästan tre gånger så mycket som vad min BMW bidrar med, även om vi i ärlighetens namn förstås ska påpeka att produktionen av en bil belastar miljön klart mer än skapandet av en hund.
Så visst, mitt val av bil förtjänar kritik. Min familj ökar koldioxidutsläppen med 0,9 ton per år med enda förklaringen att det handlar om ett nöje. Familjen med thailandsresan genererar tretton gånger så mycket koldioxidutsläpp, weekendresenärerna ett ton och hundägaren en avsevärd mäng. Deras förklaring? Jo, det är roligt och skapar ett mervärde i deras liv.
Nu menar jag inte att jag är något föredöme på alla andra områden. Jag källsorterar bra, köper ekologiskt och närproducerat, men har absolut varit i såväl London som Thailand. Jag kastar inte första stenen, utan efterfrågar bara en lite mer nyanserad debatt. Vi SUV-ägare är faktiskt inte fullt så onda jämfört med den medelsvensson som kör runt i sin Volvo V70.
Politiskt är det än märkligare. Som SUV-ägare betalar jag årligen minst 13 200 kronor i fordonsskatt och som skatt på det bränsle som krävs för mina 1 000 mil. Thailandsresenären är befriad från bränsleskatt. Generellt ställer jag mig positiv till ökad beskattning av koldioxidutsläpp. Det ska kosta att skita ned i onödan. SUV-ägare förtjänar en hög skatt och att få betala ett högt ekonomiskt pris för sitt onödiga nöje. Däremot förtjänar SUV-ägaren inte fullt så mycket av det förakt och den kritik som kommer från såväl thailandsturister, hundägare och weekendresenärer. De borde istället ta reda på lite mer fakta innan första stenen kastas och spräcker taket på glashuset.
Trots att kritiken är berättigad, så kan jag inte tycka annat än att den är överdriven. Jag känner mig manad att ta fram det klassiska försvarstalet byggt på principen "men, kolla vad alla andra gör".
Min nya bil släpper ut 312 gram koldioxid per kilometer. Jag kör ca 1000 mil per år, vilket innebär ett totalt utsläpp på 3,12 ton koldioxid. Jag kunde förstås ha köpt Sveriges vanligaste bil en Volvo V70, vilket inneburit ett årligt utsläpp på 2,2 ton istället. Mitt val av bil innebär alltså ett ökat koldioxidutsläpp med 0,92 ton per år. Onödigt förstås. Värt att kritisera? Absolut.
Som jämförelse kan vi ta familjen Svensson med två vuxna och två barn. En familj som kör en Volvo V70 och som vid ett tillfälle tar en charterresa till Thailand. En resa som innebär ett utsläpp på 12,5 ton koldioxid. Det innebär de facto att jag får köra min SUV i nästan tretton år för att komma upp i samma utsläppsmängd som thailandsresenärerna. Trots detta får jag betydligt mer kritik än charterturisterna.
Eller vi kan ta exemplet med det par, utan barn, som årligen åker på en weekendresa till London. En resa som genererar 1,05 ton koldioxidutsläpp. Ett par utan bil som åker på en årlig europeisk weekendresa är alltså större miljöbovar än den stadsjeepsägare som kör bil i ett år och avstår weekendresan. Är det intrycket vi får i samhällsdebatten?
Eller ta hundägaren. En äga en stor hund innebär att man belastar miljön med hela 2,6 ton koldioxidutsläpp per år. Nästan tre gånger så mycket som vad min BMW bidrar med, även om vi i ärlighetens namn förstås ska påpeka att produktionen av en bil belastar miljön klart mer än skapandet av en hund.
Så visst, mitt val av bil förtjänar kritik. Min familj ökar koldioxidutsläppen med 0,9 ton per år med enda förklaringen att det handlar om ett nöje. Familjen med thailandsresan genererar tretton gånger så mycket koldioxidutsläpp, weekendresenärerna ett ton och hundägaren en avsevärd mäng. Deras förklaring? Jo, det är roligt och skapar ett mervärde i deras liv.
Nu menar jag inte att jag är något föredöme på alla andra områden. Jag källsorterar bra, köper ekologiskt och närproducerat, men har absolut varit i såväl London som Thailand. Jag kastar inte första stenen, utan efterfrågar bara en lite mer nyanserad debatt. Vi SUV-ägare är faktiskt inte fullt så onda jämfört med den medelsvensson som kör runt i sin Volvo V70.
Politiskt är det än märkligare. Som SUV-ägare betalar jag årligen minst 13 200 kronor i fordonsskatt och som skatt på det bränsle som krävs för mina 1 000 mil. Thailandsresenären är befriad från bränsleskatt. Generellt ställer jag mig positiv till ökad beskattning av koldioxidutsläpp. Det ska kosta att skita ned i onödan. SUV-ägare förtjänar en hög skatt och att få betala ett högt ekonomiskt pris för sitt onödiga nöje. Däremot förtjänar SUV-ägaren inte fullt så mycket av det förakt och den kritik som kommer från såväl thailandsturister, hundägare och weekendresenärer. De borde istället ta reda på lite mer fakta innan första stenen kastas och spräcker taket på glashuset.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)