Bjerke betraktar

Schlyters kapitalförvaltning

2011-09-12T22:06:00.007+02:00

Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter presenterar idag en lösning i DN på hur vi hittar finansiering till investeringar i allmännyttiga projekt som infrastruktur och alternativ energi. Förslaget går ut på att våra PPM-pengar skall användas till detta istället, för som idag, i huvudsak till investeringar på börsen.

Jag finner Schlyters resonemang mycket märkligt. För det första så reagerar jag emot hans konstaterande att: "Problemet är att den genomsnittliga avkastningen blir index minus bankernas och myndighetens avgifter. Det blir ett nollsummespel där det enda säkra är bankernas avgifter." Med ett rappt pennstreck avfärdar här Schlyter all kompetens som finns inom en stor yrkesgrupp bestående av analytiker och kapitalförvaltare. Det är en högst anmärkningsvärd ståndpunkt från en ledande politiker och man kan lätt tänka sig reaktionerna om uttalandet istället gällt lärare, sjuksköterskor, lokförare eller historiker. Det finns visserligen otaliga exempel på aktivt förvaltade fonder som har stora problem att slå index och där Schlyters resonemang är gångbart, men det är ändå ett anmärkningsvärt uttalande med tanke på att det finns en mängd fonder som genom att över tid ändra exponeringen mot olika tillgångsslag lyckats skapa ett mervärde.

Det stora problemet med Schlyters analys är dock hans totala avsaknad av tilltro till människan och liberalism. I dagens PPM-system får individen själv välja hur kapitalet ska förvaltas. Det finns idag inget som hindrar individen att välja just fonder som investerar i t ex alternativ energi om han eller hon vill bidra med riskkapital till branschen och/eller tror att det kommer att generera en bra avkastning. Det finns inte heller något som hindrar Carl Schylter att själv starta just en fond för att investera i de projekt han beskriver. En fond där han sedan får söka ett förtroende hos medborgarna och där de sedan frivillig kan investera sitt pensionskapital i Schlyters modell.

Tyvärr är Carl Schlyter helt ointresserad av en sådan frivillig lösning. Han tror sig veta bäst hur medborgarna ska välja att investera sitt kapital och vill, genom ett politiskt beslut, tvångsmässigt ta över ansvaret för individernas placeringsval. Tanken med förslaget är rakt igenom socialistiskt och tydliggör den obehagliga syn på medborgarna som vänsterpolitiker alltför ofta har. Det vill säga att vänsterpolitiker är betydligt mer lämpade att styra över medborgarnas pengar än vad individerna själva är. Frågan till Carl Schlyter får bli: Varför är det nödvändigt att tvångsansluta medborgarna till din modell för kapitalförvaltning när de redan idag kan välja samma sak på frivillig väg?

Partiledare

2011-08-31T20:33:00.003+02:00

Nu står det klart att Centerpartiets valberedning nominerar Annie Lööf till posten som partiledare. Beskedet är förstås föga överraskande med tanke på att inte mindre än 23 av 27 partidistrikt nominerat henne. I mina ögon är detta ett mycket glädjande besked. Lööf har tidigare intagit en mycket tydlig liberal hållning i viktiga frågor och får, i och med det starka stödet, ett tydligt mandat att också förändra partiet på avgörande punkter.

Valprocessen har så här långt varit kanske den mest öppna i svensk politisk historia, vilket är oerhört positivt. Tre kandidater har drivit var sin kampanj och mött medlemmar i flera öppna utfrågningar. Den kritik som kan riktas mot processen är möjligen att den var väl tam och att man var väl rädd för att kandidaterna skulle framstå som oeniga motståndare. Jag hade gärna sett en öppen debatt mellan kandidaterna kring vissa frågor där de har olika åsikter. På så sätt hade också medlemmarna kunnat analysera deras debattförmåga. Under utfrågningarna saknades det konkreta besked kring kandidaternas åsikter och ibland staplades det mer än lovligt många fina, men betydelselösa, klyschor på varandra.

Den kritik som kan riktas mot Annie Lööf under processen är också att hon ibland, i mina ögon, var väl tillmötesgående mot kritiker och uppenbart rädd för att skrämma bort partimedlemmar genom att framstå som ett högerspöke. Lööf har tidigare tydligt drivit frågor som att avskaffa LAS, platt skatt samt avskaffandet av monopolen för Systembolaget och Svenska spel. Detta var åsikter som Lööf tydligt tonade ned och inte riktigt ärligt stod upp för i de utfrågningar som föregick nomineringen. Att inte klart argumentera för sina tidigare riksdagsmotioner är inget som stärker förtroendet. Å andra sidan kanske just en sådan pragmatism är nödvändig för att nå konkreta resultat inom politiken och länka samman de olika åsikter som finns inom ett brett parti. Det är naturligtvis inte heller den bästa strategin för en blivande partiledare att genom offensiv argumentation i kontroversiella frågor göra sig ovän med delar av medlemskåren.

Nu har givetvis även spekulationerna inletts kring vilken ministerpost Lööf kommer att ha samt vilket eller vilka statsråd som får lämna plats åt förnyelse. Personligen anser jag att det vore högst olyckligt om Maud Olofsson sitter kvar i regeringen. Inte för att hon är dålig, utan för att det vingklipper en ny partiledare och sänder ut märkliga signaler till väljarna. Jag är även öppen för förändringar på miljö- och IT-ministerposterna då nuvarande företrädare möjligen är kompetenta, men har svårt att nå ut med sina budskap, resultat och ambitioner på ett tydligt sätt.

Som partimedlem glädjer jag mig åt en framgångsrik process, är mycket positiv till nomineringen av partiledare och är övertygad om att Centerpartiet kommer att bli ett bättre och än mer liberalt parti efter stämman i Åre. Min tro och förhoppning är att Annie Lööf kan vara en offensiv kraft i allianssamarbetet och stå för den liberala blåslampa som statsråd som Beatrice Ask och Anders Borg uppenbarligen är i behov utav.

Mer hos Per Ankersjö och Johan Hedin.

En SUV-ägares försvarstal

2011-08-23T08:41:00.004+02:00

Igår köpte jag en SUV, en stadsjeep, ett monster, en BMW X5. Ett köp som möts av oförstående och kritik från släkt och vänner. Vad ska du med den till? Varför? Oj, vilken miljöförstöring! Kritiken är förstås berättigad. Det är en bil med höga utsläpp och den enda förklaringen till varför är förstås att det handlar om nöje, underhållning och livsglädje och inte om några basala behov.

Trots att kritiken är berättigad, så kan jag inte tycka annat än att den är överdriven. Jag känner mig manad att ta fram det klassiska försvarstalet byggt på principen "men, kolla vad alla andra gör".

Min nya bil släpper ut 312 gram koldioxid per kilometer. Jag kör ca 1000 mil per år, vilket innebär ett totalt utsläpp på 3,12 ton koldioxid. Jag kunde förstås ha köpt Sveriges vanligaste bil en Volvo V70, vilket inneburit ett årligt utsläpp på 2,2 ton istället. Mitt val av bil innebär alltså ett ökat koldioxidutsläpp med 0,92 ton per år. Onödigt förstås. Värt att kritisera? Absolut.

Som jämförelse kan vi ta familjen Svensson med två vuxna och två barn. En familj som kör en Volvo V70 och som vid ett tillfälle tar en charterresa till Thailand. En resa som innebär ett utsläpp på 12,5 ton koldioxid. Det innebär de facto att jag får köra min SUV i nästan tretton år för att komma upp i samma utsläppsmängd som thailandsresenärerna. Trots detta får jag betydligt mer kritik än charterturisterna.

Eller vi kan ta exemplet med det par, utan barn, som årligen åker på en weekendresa till London. En resa som genererar 1,05 ton koldioxidutsläpp. Ett par utan bil som åker på en årlig europeisk weekendresa är alltså större miljöbovar än den stadsjeepsägare som kör bil i ett år och avstår weekendresan. Är det intrycket vi får i samhällsdebatten?

Eller ta hundägaren. En äga en stor hund innebär att man belastar miljön med hela 2,6 ton koldioxidutsläpp per år. Nästan tre gånger så mycket som vad min BMW bidrar med, även om vi i ärlighetens namn förstås ska påpeka att produktionen av en bil belastar miljön klart mer än skapandet av en hund.

Så visst, mitt val av bil förtjänar kritik. Min familj ökar koldioxidutsläppen med 0,9 ton per år med enda förklaringen att det handlar om ett nöje. Familjen med thailandsresan genererar tretton gånger så mycket koldioxidutsläpp, weekendresenärerna ett ton och hundägaren en avsevärd mäng. Deras förklaring? Jo, det är roligt och skapar ett mervärde i deras liv.

Nu menar jag inte att jag är något föredöme på alla andra områden. Jag källsorterar bra, köper ekologiskt och närproducerat, men har absolut varit i såväl London som Thailand. Jag kastar inte första stenen, utan efterfrågar bara en lite mer nyanserad debatt. Vi SUV-ägare är faktiskt inte fullt så onda jämfört med den medelsvensson som kör runt i sin Volvo V70.

Politiskt är det än märkligare. Som SUV-ägare betalar jag årligen minst 13 200 kronor i fordonsskatt och som skatt på det bränsle som krävs för mina 1 000 mil. Thailandsresenären är befriad från bränsleskatt. Generellt ställer jag mig positiv till ökad beskattning av koldioxidutsläpp. Det ska kosta att skita ned i onödan. SUV-ägare förtjänar en hög skatt och att få betala ett högt ekonomiskt pris för sitt onödiga nöje. Däremot förtjänar SUV-ägaren inte fullt så mycket av det förakt och den kritik som kommer från såväl thailandsturister, hundägare och weekendresenärer. De borde istället ta reda på lite mer fakta innan första stenen kastas och spräcker taket på glashuset.

Ibland är det bättre att var tyst socialdemokrater!

2010-10-30T00:10:00.004+02:00

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har fått hård kritik för att hon för två år sedan deltog i en konferens där såväl resa som uppehälle bekostades av Shell. Aftonbladets Lena Melin kräver Arkelstens avgång och många socialdemokrater, med Mona Sahlin i spetsen, stämmer in i kritiken.

Min rekommendation till dessa socialdemokrater är att tänka efter ytterligare en vända kring hur läget ser ut i svensk politik. Som exempel kan nämnas att Wanja Lundby-Wedin är ordförande i landets största fackförening. Detta kombineras med ett uppdrag som ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott.

- Det är stor skillnad på multinationella företag och folkrörelser, svarar då dessa socialdemokrater.

Så sant. Men om vi då tar diskussionen till nästa steg, så ser vi att Wanja Lundby-Wedin kombinerar platsen i verkställande utskottet med en post som styrelseordförande i Folksam.

- Vi talar fortfarande om en folkrörelse, säger då socialdemokraterna.

Möjligen sant. Men i nästa steg kan vi enkelt konstatera att Folksam är största ägare i börsnoterade Swedbank. Ett vinstmaximerande börsbolag där en annan storägare fram till ett par veckor sedan hette Cevin som styrs av Christer Gardell. Ett riskkapitalbolag registrerat på Cayman Island och ett bolag som har precis lika stort intresse av framgångar för Swedbank som folkrörelsedrivna Folksam. Plötsligt har vi en situation där riskkapitalister på Cayman Island direkt gynnas av att ha en person i socialdemokraternas verkställande utskott som företräder deras intresse. Så hade inte fallet varit om Wanja Lundby-Wedin enbart hade nöjt sig med att vara fackordförande.

Utöver detta så hittar vi även Wanja Lundby-Wedin i styrelsen för Aftonbladet. Ett styrelseuppdrag där hon har till uppgift att maximera vinsten för ägarna som i detta fallet är börsnoterade Schibstedt. En vinst som i sin tur delas ut till ägarna. Schibstedts tredje största ägare är amerikanska JP Morgan Chase. I praktiken har vi då en representant i socialdemokraternas verkställande utskott som direkt har till uppgift att maximera vinsten för en av USA:s största banker.

För egen del upprörs jag inte av att Wanja Lundby-Wedin sitter på mängder med stolar. Kanske är det till och med positivt att hon får en inblick i t ex bank- och försäkringsbranschen. Däremot har jag en uppmaning till Mona Sahlin och andra socialdemokrater som kastar sten mot Arkelsten. Tänk igenom läget ytterligare en vända! Är inte Wanja Lundby-Wedins alla lojaliteter och styrelseuppdrag en mer relevant fråga att diskutera än Arkelstens tvådagarskonferens?

Mer finns att läsa hos Per Ankersjö, Röda Berget, Carl B Hamilton och Johan Hedin.

Varför ljög du Sahlin?

2010-10-01T21:53:00.003+02:00

Idag har Mona Sahlin och de rödgröna lanserat Kent Härstedt som kandidat till talmansposten. Det är nu upp till Sverigedemokraterna att avgöra om det blir en moderat eller socialdemokrat som talman. I och med lanseringen visar också Mona Sahlin att hon tydligt väljer att sätta det egna politiska inflytandet framför att bidra till att Sverigedemokraterna får ett så litet inflytande som möjligt i svensk politik. Det behöver nödvändigtvis inte vara fel eller orimligt.

Det som däremot är oerhört upprörande är att agerandet går helt emot de principer som Mona Sahlin sade sig värna i valrörelsen. Eller vad sägs om följande citat som återges på Mathias Sundins blogg:

- "Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."

- "Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. ... Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för."

Dessa och liknande uttalanden var alltså inget annat än rent skitsnack från Mona Sahlin. Hon har ljugit sig igenom hela valrörelsen och förtjänar för detta falskspel inget annat än förakt.

Nya vita jobb- gratis

2010-09-09T13:39:00.004+02:00

Dagens Industri skriver i dag om Konjunkturinstitutets syn på RUT-avdraget. Enligt KI:s bedömning har reformen skapat 10 000 nya vita jobb till en kostnad av noll kronor för staten.

Enligt Ann Öberg, enhetschef för offentliga finanser på KI så finns det inga statsfinansiella argument för att riva upp RUT-avdraget. Hon får också medhåll av Erik Mellander, ställföreträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering som säger:

- Mitt intryck är att invändningarna mot Rut inte i första hand är ekonomiska.

I frågan om RUT-avdraget vägrar Mona Sahlin ta in fakta. Istället väljer hon att göra ca 10 000 individer arbetslösa. Personer som har svårt att få nya jobb och som tidigare har stått långt ifrån den reguljära vita arbetsmarkanden. Det är få saker som gör mig så genunit upprörd över rödgrön politik som när man låter diffusa klyschor kring klassamhället väga tyngre än rationella ekonomiska argument. Två tydliga exempel är just avskaffandet av RUT-avdraget och återinförandet av förmögenhetsskatten.

Mer finns hos Johan Hedin, DN, SvD

Lägre sysselsättning och höjda räntor med rödgrön politik

2010-09-09T10:51:00.005+02:00

Den gamle socialdemokraten och SEB-ekonomen Klas Eklund har i det senaste numret av Privata affärer tittat närmare på konsekvenserna av de båda blockens ekonomiska politik. Sammanställningen som är bra och balanserad pekar på att skillnaden visserligen är liten mellan blocken, men att en rödgrön politik ändå bygger på ökade offentliga utgifter och ett högre skattetryck. Konsekvenserna av den rödgröna politiken summerar Eklund på följande sätt:

"Effekten på arbetsmarknaden är inte självklar. Visserligen kan mer pengar till kommunerna ge fler jobb i den offentliga sektorn, men de högre skatterna drar samtidigt undan köpkraft. Avskaffat Rut-avdrag kan slå ut vita jobb. Dessutom innebär minskat jobbskatteavdrag i kombination med högre a-kassa att tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden höjs. Sannolikt ger därför strategin lägre sysselsättning i den privata sektorn på sikt."

Vidare konstaterar Eklund att det under 2011 kommer att höjas en rad skatter som i sin tur driver på inflationen i snabbare takt än dagens politik. Effekten av detta är inte självklar eftersom Riksbanken kan se det som tillfälliga effekter men Eklund tror ändå att något högre marknadsräntor är en rimlig effekt.

Slutsatsen blir således efter Klas Eklunds genomgång att ett troligt utfall av en rödgrön politik handlar om färre sysselsatta och ett högre ränteläge. En rödgrön bidragspolitik ger kortsiktigt en bättre ersättning för sjukskrivna och arbetslösa. Långsiktigt innebär en rödgrön politik en sämre jobbtillväxt och en mer problematisk ekonomisk utveckling. Det är en politik som slår hårdast mot de svagaste i samhället. För mig är det uppenbart att valet handlar om vi ska ha en kortsiktig och bakåtsträvande bidragspolitik eller en politik som skapar förutsättningar för stabil ekonomisk utveckling, god tillväxt, fler jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna fokuserar idag på 1900-talets konflikter och saknar helt en vision om hur man löser 2000-talets utmaningar. Min förhoppning är att väljarna genomsådar detta och röstar på alliansen i valet om drygt en vecka.

Mer att läsa om blockens ekonomiska politik finns hos Expressen, SvD, DN, och Peter Andersson.

Vissa betalar 100 000 kronor/månad i skatt

2010-09-01T16:05:00.004+02:00

Socialdemokraterna har nu lanserat en annonskampanj med en bild på paret Reinfeldt och en text som beskriver att de årligen tjänat 125 000 kronor på alliansens skattesänkningar. Tidigare har Ibrahim Baylan i en debattartikel konstaterat att:

- vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi.

Jag har tidigare kritiserat Ibrahim Baylan för detta lågvattenmärke i valrörelsen. Höginkomsttagare som Reinfeldts bidrar med stora skatteintäkter, jobbar hårt och förtjänar beröm. Ibrahim Baylan glömde nämna att paret iår betalar drygt 1,2 miljoner i skatt. Då har jag inte inkluderat något annat än inkomstskatter och helt valt att bortse från t ex sociala avgifter, löneskatt, alkoholskatt, bensinskatt och moms.

Frågan är om vi behöver fler sådana skattebetalare eller om de ska uppmuntras att flytta utomlands med Baylans höjda marginalskatter, höjd fastighetsskatt och återinförd förmögenhetsskatt?

50 000 fler arbetslösa

2010-09-01T14:06:00.005+02:00

Idag har Konjunkturinstitutet lagt fram en ny konjunkturprognos. I rapporten kan man bland annat läsa att tillväxten spås bli upp hela 4,3 % procent i år för att sedan fortsätta att utvecklas starkt under 2011 och 2012. Detta gör att man bedömmer att 140 000 nya arbetstillfällen kommer att skapas till 2012. De rödgröna går till val på att lova 90 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser till 2014. Är det månne historiens minst ambitiösa valmanifest?

Manifest utan lösningar

2010-08-31T16:04:00.004+02:00

Idag presenterade de rödgröna äntligen sitt valmanifest. Det hela var en ganska sorgsen tillställning där väldigt få konkreta nyheter fanns med. Såväl manifestet som deltagarna andades trötthet och uppgivenhet.

Det positiva är att det inte är någon omvälvande socialistisk politik vi talar om. Sänkt restaurangmoms, sänkta inkomstskatterna för pensionärer, morötter för miljöomställning och sänkta sociala avgifter är alla förslag som tidigare drivits av alliansföreträdare. Det gör också att det finns få punkter i manifestet som upprör. Den stora besvikelsen är istället den totala bristen på visioner. Alliansen har en idé om hur strukturella förändringar som sänkta inkomstskatter och ett förbättrat företagsklimat på sikt ska kunna generera tillväxt, jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna saknar helt en sådan vision. Istället ödslas pengar på helt meningslösa åtgärder i ett desperat försök att köpa röster. Fri tandvård för alla mellan 19 och 24 år är ett sådant exempel liksom sänkningen av maxtaxan i förskolan. Den sistnämnda reformen innebär endast att den förhållandevis välbärgade medelklassen med små barn får 360 kronor mer per månad att röra sig med. Några positiva effekter ger inte åtgärden. Fler barn kommer inte att gå i förskolan, vi får inte fler jobb och tillväxten förbättras inte. Istället handlar det enbart om en reform som kostar pengar och som möjligen kan köpa en och annan röst.

En annan brist i manifestet är också att väljarna fortfarande inte får något besked om hur förmögenhetsskatten ska se ut och huruvida fastigheter ska beskattas dubbelt i form av både fastighets- och förmögenhetsskatt.

Manifestet är ingen katastrof för Sverige. Däremot är det uppenbart att de rödgröna helt saknar en vision om hur ett bättre samhälle ska se ut. Lite mer till vissa sköra grupper i bidrag, men inte en tanke på hur utslagning, långtidsarbetslöshet och utanförskap ska undvikas. Frågan är om 1900-talets lösningar fungerar för 2000-talets problem?

Mer hos Oscar Fredriksson, Veronica Palm och Mikael Andersson.

Jan Eliasson förtjänar bättre

2010-08-31T08:07:00.004+02:00

Socialdemokraterna har genom historien, såväl före som efter namnbytet, strikt hållit kommunisterna utanför regeringen och inflytande över utrikespolitiken. Så är det inte längre och det är uppenbart att Vänsterpartiet har varit framgångsrika när det gäller utformningen av de rödgrönas hållning i afghanistanfrågan. Att dessutom lägga fram ett manifest som kräver att USA lämnar samtliga sina baser utomlands är häpnadsväckande. Det är uppenbart att Mona Sahlin har fått offra partiets stolta utrikespolitiska traditioner för att hålla ihop en allians med inflytande från Vänsterpartiet.

Riktigt trist och tragiskt blir förändringen när Jan Eliasson tvingats in till Agendas studio för att på något sätt försvara omsvängningen i en debatt med Carl Bildt. Jan Eliasson är en respekterad politiker med en framgångsrik internationell karriär. En hedervärd politiker som förtjänar respekt och som borde slippa vara med om denna typ av förödmjukelse. Här borde istället Mona Sahlin ha tagit sitt ansvar. Kanske skulle man, som SvD påpekar, istället ha skickat in vänsterpartisten Hans Linde i debatten? En man som de facto står för den rödgröna utrikespolitiken.

Centerpartiets reklamfilm

2010-08-30T14:02:00.001+02:00

En bra och tydlig film från Centerpartiet som beskriver vikten av fler och växande företag.

Skadliga skatter

2010-08-30T13:09:00.004+02:00

Igår var det Jan Björklunds tur att utfrågas i SVT. På det hela taget tycker jag att Björklund får godkänt för sin insats. Kritik kan dock riktas mot hans svårigheter att förklara varför de med högst inkomster behöver sänkt marginalskatt och således varför värnskatten måste avskaffas.

Björklund var inne på rätt spår, men gav ändå ett tveksamt och nästan urskuldande intryck. Värnskatt och förmögenhetsskatt är två skatter som är nästan helt ointressanta ur ett statsfinansiellt perspektiv. Istället drivs riskkapital ut ur landet samtidigt som det blir svårt för svenska arbetsgivare att konkurrera om utländska toppkrafter eller behålla attraktiv svensk personal. Detta är ytterst skadligt. Dessa båda skatter är exempel på populistiska skatter som skadar samhället utan att ge något tillbaks.

Som Jan Björklund berättade har till och med Lars Ohly insett problemen med värnskatten. Nu sträcker sig hans problembild inte längre än till Djurgårdens fotbollslag. Mycket skulle vara vunnit om han bara lyckades inse att precis samma resonemang gäller för läkare, företagsledare, konsulter och forskare. Värnskatten skapar idag en klassisk brain-drain-effekt i Sverige och bör omedelbart avskaffas. Förmögenhetsskatten riskerar att dränera landet på riskkapital samt tillgångar som ska reavinstbeskattas och bör definitivt inte återinföras.

Jag önskar att Björklund hade varit tydligare på dessa punkter. Själv har jag en inkomst som ligger under nivån för värnskatt och skulle inte heller beröras av någon återinförd förmögenhetsskatt. Trots detta anser jag att detta är oerhört viktiga frågor. Politiker måste aktivt våga ta ställning och pedagogiskt förklara hur sänkta skatter för höginkomsttagare och en avskaffad förmögenhetsskat faktiskt kan vara högst lönsamt för oss andra medborgare som inte betalar dessa skatter. Är det verkligen så svårt för väljarna att se till samhällets bästa och inte enbart till den egna plånboken? Högre skatt för "de rika" behöver absolut inte vara lika med mer resurser till välfärd. Kan vi inte vara överens om det?

Mer hos Peter Andersson, Per Ankersjö och Mikael Andersson.

Varför kärvar förhandlingarna, Mona Sahlin?

2010-08-26T22:39:00.004+02:00

Först ut i SVT:s partiledarutfrågning var Mona Sahlin. En viktig utfrågning för en partiledare med dåliga opinions- och katastrofala förtroendesiffror. Personligen tror jag Sahlins insats varken stärkte eller sänkte hennes position. Ett par reflektioner finns ändå att göra:

- Sahlin hade mycket svårt att förklara skrivelsen i det utrikespolitiska programmet gällande att alla amerikanska baser skall stängas. Här hade hon gjort det betydligt enklare för sig själv genom att bara konstatera att det var en olycklig formulering som aldrig borde ha släppts igenom. Istället trasslade hon in sig i de mest märkliga diskussioner kring att texten betydde något helt annat än vad som bevisligen står i dokumentet.

- Sedan måste man fråga sig hur Sahlin kan sätta sig i en utfrågning utan att ha sitt valmanifest klart. Hon ska möta väljarna i den viktigaste utfrågningen i valrörelsen och väljer att svara att väljarna snart ska få besked. Hon har känt till datumet i månader och svaret att besked dröjer är inte hållbart 3,5 veckor före valet. Jag kan inte tolka det som annat än att de rödgröna förhandlingarna kärvar rejält.

Utfrågningen var ingen katastrof för Sahlin. Däremot har jag förståelse för att endast 19 procent av väljarna säger sig ha förtroende för henne som statsminister. Det finns onekligen bättre lämpade kandidater till jobbet.

Vilka värnar företagande?

2010-08-25T20:28:00.005+02:00

Organisationen Företagarna har lanserat en kandidatguide där väljarna kan hitta riksdagskandidaterna med de mest företagarvänliga åsikter. I Stockholms stad ser toppen på listan ut som följer:

1. Elisabeth Thand-Ringqvist, Centerpartiet
2. Oscar Fredriksson, Centerpartiet
3. Helen Törnqvist, Centerpartiet
4. Evy Kjellberg, Centerpartiet
5. Jonas Pettersson, Centerpartiet
6. Fredrik Jörgensen, Centerpartiet
7. Per Altenberg, Folkpartiet

Att centerpartister toppar listan är ingen överraskning för mig. I mina ögon är Centerpartiet det parti som tar företagsfrågorna på störst allvar. Det är en viktig fråga som debatteras alldeles för lite. För mig är det uppenbart att välfärd, välstånd, miljöförbättringar, tillväxt och jobb endast kan skapas genom fler och mer framgångsrika företag. Därför är jag centerpartist.

Alla partier värnar inte företagande. Vänder vi på listan och tittar på de minst företagarvänliga kandidaterna hittar vi idel vänsterpartister, socialdemokrater och lite mer överraskande miljöpartister. Jag har full förståelse för att vänsterkandidaterna svarat på Företagarnas frågor som de gjort. Varför skulle en vänsterpartist se en sänkning av bolagsskatten som något positivt när det, i deras värld, innebär mer till giriga kapitalister istället för fler anställda i äldrevården? Resonemanget är också helt logiskt när man vägrar acceptera vikten och värdet av tillväxt. Med den utgångspunkten är resonemanget rationellt. Allt jag begär är att de slutar beskriva sin politik som företagarvänlig. Det är nämligen inget annat än falsk marknadsföring. De borde istället klart deklarera att det inte ligger i deras intresse att underlätta för företag att utvecklas och växa.

Var är visionen Borg och Östros?

2010-08-24T22:07:00.004+02:00

Så var valdebatten om ekonomi över! I mina ögon var det en klar besvikelse. Sverker Olofsson är inte rätt person att leda en debatt. Att man dessutom ägnar programtid åt att politiker ska gissa vad matvaror kostar innebar ett antiklimax för oss som är intresserade av just ekonomifrågor och som nu får sätta oss tillrätta och vänta ytterligare fyra år på nästa debatt.

Jag tycker att debatten kom att handla alldeles för mycket om plånboksfrågor på detaljnivå. Frågan om var gränsen för det offentligas åtagande ska gå hade kunnat utvecklas liksom, framförallt, frågan hur vi maximerar den tillväxttakt som är helt avgörande för allt från arbetslöshet till kvalité inom vården.

Den deltagare som jag tyckte försökte lyfta nivån var Folkpartiets Carl B Hamilton. Anders Borg inger säkerligen förtroende och vinner väljare, men diskussionen blir tämligen visionslös och allmängiltig. Centerpartiets Roger Tiefensee har goda idéer, men är en svag debattör. Thomas Östros har jag mycket svårt för. Dels delar jag inte hans politiska vision, men det som irriterar mig mest är hans förmåga att bara slänga ur sig klyschor om "välfärd", "satsningar", "investera i" och "de rika". Dessutom har han en unik förmåga att inte svara på frågor och att inte ge hela bilden. Typexempel var när han fick frågan om att Socialdemokraterna vill avskaffa ROT-avdraget:

- Nej, vi vill UTVECKLA ROT-avdraget till att inkludera hyresfastigheter, svarar Östros och glömmer att han de facto lagt fram ett valmanifest som inkluderar just ett avskaffat ROT när konjunkturen är starkare.

En fråga som borde ha diskuterats mer ingående är var nya jobb ska skapas. I och med globaliseringen har mängder med enkla industrijobb försvunnit. Vi måste således skapa fler enkla jobb som efterfrågar outbildad arbetskraft. Detta kan, i mina ögon, endast ske i tjänstesektorn. Därför är det med glädje jag kan konstatera att Centerpartiet har lyckats få gehör för en halverad moms i restaurangbranschen. Definitivt ett förslag i rätt riktning för tillväxt, minskat utanförskap och jobb.

Lågt Baylan!,

2010-08-24T17:29:00.006+02:00

Ibrahim Baylan skriver idag ett debattinlägg i Aftonbladet med uträkningar på hur mycket paret Reinfeldt fått i skattesänkningar sedan valet 2006:

- Vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi, skriver Baylan.

Att påstå att demokratiska politiska motståndare gett sig in i partipolitiken av privatekonomiska skäl är lågt. Baylan är uppenbarligen desperat och beredd att ta till de riktigt smutsiga tricken. Synd!

Men å andra sidan känner vi till socialdemokratins historia från Göran Perssons utspel i valrörlsen 2002:

- Hur kan du, Bo Lundgren, känna någon empati för de svagaste i samhället, när du köpt ett hus för fem miljoner i Djursholm?

Mindre än två år senare var Göran Persson ägare till en fastighet med inköpspris 12,5 miljoner kronor.

Tack för integritetsfrågan, Thomas Bodström!

2010-08-23T10:31:00.007+02:00

Thomas Bodström vägrade att gå med på Sveriges Radios drogtest, vilket så klart har öppnat upp för mängder med spekulationer.

I grund och botten är detta en ganska osmaklig journalistik. Toppolitiker ska inte behöva känna sig tvingad att gå med på alla galna förslag som kommer från journalister. Vad är nästa steg? Det skulle t ex gå utmärkt att utöva GPS-övervakad hastighetsövervakning av politikers bilar, eller varför inte mätning av levervärden för kontroll av alkoholkonsumtion? I mina ögon kan man definitivt vara en bra politiker även om man dricker mer än vad som är hälsosamt, kör för fort eller t o m brukar hasch emellanåt.

Å andra sidan gäller detta Bodström och Ask. Två politiker som flitigt propagerat för drogtester för ungdomar. Genom tvång, enligt Ask och på frivillig basis, enligt Bodström. Båda borde tänka om. Förhoppningsvis ger detta Bodström en välbehövd tankeställare. Kanske inte frivilliga tester är så frivilliga trots allt? Kanske är det otrevligt med integritetskränkande tester? Kanske är det orimligt att göra tester utan misstanke?

Så sammanfattning blir att det hela handlar om en obehaglig journalistik som jag inte vill se, men som möjligen kan försvaras mot politiker som Bodström och Ask som inte tar integritetsfrågor på allvar. Det blir i alla fall intressant och se vilken väg Bodström nu väljer. Gör han ett snabbt drogtest för att tysta debatten eller tänker han fortsätta att under hela valrörelsen svara på insinuerande frågor från journalister? Klart är i alla fall att vi nu kan tacka Bodström för att integritetsfrågor kommer upp på agendan i valrörelsen.

Mer hos Erik Laakso och Johan Hedin.

Diskbänksliberalism

2010-08-20T13:21:00.003+02:00

Centerpartiet har idag, via Andreas Carlgren, lagt fram ett förslag som ska underlätta byggandet av nya bostäder till framförallt ungdomar. Förslaget, som ska gälla lägenheter upp till 35 kvadratmeter, innebär bland annat att det inte längre ska vara tvång på avskiljbarhet mellan matlagnings- och sovplats samt att en diskbänk inte längre ska behöva vara minst 2,4 meter lång.

Standardisteringar underlättar onekligen i samhället, men jag är mest fascinerad över att det är förbjudet att bygga lägenheter med kortare diskbänk än 2,4 meter. Sverige är bevisligen detaljreglerat så det räcker. Jag ställer mig klart positiv till den föreslagna diskbänksliberalismen.

Magnus Andersson är positiv medan Alliansfritt rasar mot att Centerpartiet vill bygga sämre bostäder.

Vi har inte glömt Lex Uggla, Thomas Östros!

2010-08-19T10:30:00.005+02:00

Socialdemokraterna har numera en småföretagarvänlig retorik. En ny förmögenhetsskatt skall utformas, men enligt Thomas Östros så kommer den inte att innehålla den gamla skattens svagheter. Mot den bakgrunden är det lätt att tro att Socialdemokraterna de facto kommer att värna småföretagare och driva en tillväxtorienterad politik vid ett maktskifte. Jag tvivlar. Låt oss komma ihåg hur det fungerade 2006, vilket är svårt att ha koll på om man inte jobbar med ekonomi dagligen.

- Socialdemokterna vägrade konsekvent att avskaffa förmögenhetsskattens Lex Uggla. Detta innebar att företagare med likviditet tvingades betala privat förmögenhetsskatt på företagets pengar. Ett exempel:

En företagare har fem miljoner över i sitt företag. Han eller hon planerar att använda pengarna till en framtida expansion, men kan inte säga exakt när fler kommer att anställas. Likviditeten betraktades då som onödig och ägaren fick betala en privat skatt på 1,5 % av fem miljoner kronor. Av privata medel tvingades då ägaren att betala 75 000 netto per år i extra skatt. Enda sättet att finansiera skatten var då via ett ökat löneuttag som gav 75 000 netto. Ett sådant löneuttag kostade företaget 222 000 kronor per år. Summan blev således att aktiebolaget tvingades betala 222 000 kronor i extra skatt årligen. Under en mandatperiod ökade kostanden för bolaget med närmare en miljon kronor. Hur kan du försvara denna behandling av entreprenörer som har ambitionen att anställa fler, Thomas Östros?

Detta är fakta som den vanlige väljaren naturligtvis inte har detaljkunskap om. Därför kokar det i mig varje gång Thomas Östros och Socialdemokraterna säger sig värna småföretagare. Inför valet 2006 hade organisationen Företagarena ett önskemål för förbättringar som var överordnat andra frågor. Det var avskaffandet av just förmögenhetsskatten. En skatt som nu Socialdemokraterna kommer att återinföra. En månad innan valet har landets småföretagare inte fått något som helst besked hur skatten ska utformas.

Politiker kan aldrig skapa fler jobb. Arbetstillfällen uppstår i nya företag och företag som expanderar. Därför är ett bra företagsklimat a och o för att vi ska kunna finansiera ett omfattande framtida välfärdssystem med en åldrande befolkning. Därför kommer jag att rösta på Centerpartiet. Till tveksamma väljare rekommenderar jag en uppfräschning av minnet kring hur småföretagare behandlades under den förra socialdemkratiska regeringen. Thomas Östros och Socialdemokraterna är i högsta grad de "välfärdens fiender" Lars Ohly raljerar kring.

Per Ankersjö bloggar idag kring ungdomsarbetslöshet, Johan Hedin skriver läsvärd om ansvar och Magnus Andersson funderar vidare kring tillväxt, jobb och företagande.

Skattepopulism

2010-08-18T09:39:00.003+02:00

Opinionssiffrorna har nu gjort de rödgröna så desperata att de känner sig tvingade till ett nytt, och specificerat, utspel kring den höjning av fastighetsskatten som de föreslagit. Grundprincipen är densamma, men man lovar att andelen som betalar skatten inte ska öka när taxeringsvärdet revideras.

Totalt kommer den nya fastighetskatten att beröra cirka en procent av landets hus. 23 265 fastigheter återfinns i Stockholm. I t ex Västernorrland berörs tolv individer och i Västerbotten 58. Taket för skatten blir fyra procent av inkomsten, det vill säga samma som man betalar till CSN i det gamla systemet. Detta är en skatt som naturligtvis ger nära noll i intäkt till staten. Frågan är om skatten ens täcker administrationen av skatten och upprätthållandet av systemet med taxeringsvärden? De rödgröna kallar detta en skatt på lyxvillor. En stockholmsskatt är en mer korrekt beskrivning då detta t ex innebär ökad skatt för ett enkelt radhus i Enskede.

Att införa en helt ny skattelagstiftning som innebär att man beskattar 1 % av befolkningen extra och med obetydliga summor är inget annat än skattepopulism. Man väljer att upprätthålla ett dyrt och helt ointressant system för att därefter kunna använda favoritargumentet att det är "de rika" som får betala allehanda statliga utgiftshöjningar. Eller är det någon som på allvar tror att dessa ynka miljoner i skatt finansierar de föreslagna bidragshöjningarna? Nej, denna form av dyr skattepopulism är ett utmärkt argument för varför man inte ska rösta på de rödgröna.

Jag hade respekterat ett förslag där massan fick höjd fastighetsskatt i ett system som de facto stärkt statskassan. Det är en stabil skattebas och förslaget skulle inte saknat logik och relevans. Istället för relevanta samhällsförändringar väljer man den fega populistvägen. Det, Mona Sahlin, tyder på svagt ledarskap.

Att bana väg för Sverigedemokraterna

2010-08-17T22:26:00.004+02:00

Integrationsminister Nyamko Sabuni har idag lanserat sin bok "Det nya Sverige". Där resonerar hon bland annat kring nya regler för nyanlända invandrares föräldraförsäkring och lönenivåer.

Personligen tycker jag att resonemanget är vettigt. Självklart ska en nyanländ invandrarkvinna med ett barn på fyra år inte inleda sin vistelse i Sverige med 16 månaders föräldraledighet så som ofta sker idag. Givetvis öppnas bättre möjligheter för barnet om det tidigt integreras i förskola och det är definitivt rimligare att föräldrarnas integration påbörjas med SFI eller liknande istället för en, i mina ögon, onödig föräldraledighet. Observera att det inte är någon som ifrågasätter nyanländas rätt att vara hemma med små barn.

På samma sätt är det tydligt att integrationen måste förbättras och att vägen dit stavas jobb. Idag är det uppenbart att en nyanländ somalisk kvinna som saknar språkkunskaper och som är analfabet inte kan skapa ett tillräckligt stort ekonomiskt mervärde för en arbetsgivare på den reguljära arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden är det rimligt att diskutera hur det kan skapas en efterfrågan för enklare typer av jobb i tjänstesektorn. Det kan vara lägre ingångslöner för dessa grupper och/eller ett lägre skattetryck. RUT-avdraget är ett bra första steg som skapar vita anställningar med kollektivavtal just för dessa grupper som annars är dömda till ett liv i utanförskap.

Tyvärr så möts Sabunis bok inte av en saklig diskussion. Bloggen Anarkia skriver att Folkpartiet har gjort sig till murbräcka för främlingsfientliga stämningar, bloggen Svensson menar att Sabuni ger uttryck för rasism, SSU:aren Rasmus Lenefors säger att Folkpartiet saknar empati, Socialdemokraten Peter Andersson hävdar att Sabuni inte är värdig sin statsrådstitel och partikamraten Christian Norlin menar att Folkpartiet numera är ett brunt parti. I ett inlägg igår vädjade också Socialdemokraten Björn Andersson till medborgarna att välja det rödgröna framför det blåbruna tåget.

Dessa rödgröna skribenter som kallar Sabuni för rasist och Folkpartiet för ett brunt parti: Kan ni inte istället för mig förklara vikten av att en nyanländ invandrare med en fyraåring måste ha rätt till 16 månaders föräldraledighet? Hur tror ni att er adekvata och viktiga kritik mot Sverigedemokraterna ska tas på allvar en politiskt ointresserad väljare när ni redan tagit till dessa övertoner?

Vi har stora integrationsproblem i landet. Det måste tas på allvar och diskuteras. Att spela ut fascist- och rasistkorten mot sakliga folkpartister är farligt. Det, om något, är att bana väg för Sverigedemokrater vars tyngsta argument är att integrationsproblemen bara tystas ned av de etablerade partierna. Skärpning!

Jämtin och humor

2010-08-16T18:11:00.007+02:00

Socialdemokraten Carin Jämtins uppmärksammade inlägg på DN-debatt är en upplevelse. Hela inlägget är fullständigt obegripligt, men tycks gå ut på att stockholmarna kan spara tid genom att kunna tvätta kläder, handla mat och köpa tjänster av en butler i anslutning till tunnelbanan.

Det positiva är att Jämtin har insett att vi har en tjänstesektor som dels kan skapa jobb och tillväxt och dessutom underlätta för människor. Efter den insikten kanske det inte är fullt så förkastligt med RUT-avdrag, eller?

Carin Jämtin har nu gjort två utspel i valrörelsen. Hon aspirerar på titeln som Stockholms finansborgarråd och ligger mycket bra till när jag listar valrörelsens hittills fem galnaste förslag:

5) Tvång för kommuner att införa vårdnadsbidrag- Av Göran Hägglund (KD) som säger sig förespråka arbetslinjen.

4) Förbud mot burka i skolan- Av Jan Björklund (FP) som försöker lösa de riktigt stora samhällsproblemen.

3) Föräldrar ska kunna köpa hämtmat från skolbespisningar till en kostnad av max 32 kronor/portion- Av Josefin Brink (V) som tycker det är en bra idé att slå undan benen för företagare med invandrarbakgrund som säljer, ja just det, hämtmat.

2) Säkerställd tillgång av könsneutrala toaletter i offentlig miljö- Av Carin Jämtin (S) som även hon löser de stora samhällsproblemen.

1) Säkerställd tillgång av butlertjänster i tunnelbanan- Av Carin Jämtin (S) som tydligen inte tyckte det räckte med ett galet utspel per valrörelse.

Carin Jämtins strategi är oklar. Men kanske kan man vinna val med humor?

Mer att läsa finns hos Johan Hedin, Magnus Andersson, Robert Noord och Carin Jämtin.

Hur blir uppsägningar jobbskapande?

2010-08-13T09:49:00.008+02:00

De rödgröna säger sig gå till val på jobbskapande. Trots detta blir den första prioriteringen att avskaffa RUT-avdraget, vilket enligt branschen leder till att cirka 5 500 jobb omedelbart försvinner. Som en jämförelse kan nämnas att antalet anställda på SAAB handlar om knappt 5 000 personer. Är det verkligen rätt väg att gå? Reformen har varit framgångsrik och är, enligt Skatteverket, självfinansierande. För egen del kan jag inte annat än se att ett motstånd bygger på ideologi (att alla ska städa upp sin egen skit) och bristande kunskap i beskattning.

Låt säga att en extra städtimme köps för 320 kronor. Kostnaden för staten blir då 160 kronor i subvention. Dessa 320 kronor genererar 64 kronor i moms. Därefter har vi kvar 256 kronor till städaren. När dessa sedan tas ut som lön betalas 61 kronor i sociala avgifter och därefter minst 59 kronor i inkomstskatt. Skatteinäkten blir 184 kronor och kostnaden för staten 160 kronor. Det hela blir således en vinst. Utöver detta uppstår enorma vinster i minskade bidragsutbetalningar till arbetslösa. För mig är det obegripligt hur man kan vara emot en sådan åtgärd med simpla argument av typen "ingen ska behöva torka skit i Djursholm". Än mer anmärkningsvärt är att man inte ens verkar skämmas över sin syn på jämställdhet genom att, om än tillfälligt, ändå fortsätta med att stödja den manliga byggbranschen i form av ROT-avdrag.

Än fler arbetslösa får vi om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Igår presenterade man ett förslag att föräldrar ska få möjlighet att köpa färdig hämtmat från skolkök till en maximal kostnad av 32 kronor per måltid. Vilka ytterligare statliga åtgärdsprogram planeras därefter för de som förlorar sina jobb i kebabkiosekn, på thairestaurangen, på pizzerian, på Findus och på ICA?

Med sådana förslag borde det vara uppenbart att de rödgröna saknar all form av trovärdighet i jobbfrågan, eller?

Mer att läsa finns hos ETR.

Socialistisk Sommestad

2010-08-12T21:58:00.004+02:00

I mitt förra inlägg skrev jag ned lite tankar kring dagens inlägg av Per Schlingmann på DN-debatt. Slutsatsen var att Moderaterna absolut långsiktigt har en potential att blir ett statsbärande parti genom att fokusera på mittenpolitik och, vad man kallar allmänintresset. Någon som sannolikt inte håller med om detta är den förra socialdemokratiska miljöministern Lena Sommestad som producerat ett blogginlägg med rubriken "Allmänintresset- sämsta gren för Moderaterna".

Inlägget har ett mycket högt tonläge och innehåller en häpnadsväckande retorik från ett parti som ändå accepterat mer än 90 % av de skattesänkningar som genomförts och som tidigare gladeligen sålt en rad statliga bolag. Sommestad skriver bland annat:

"På det mest uppenbara planet kan vi notera utförsäljning av folkets tillgångar i syfte att sänka skatterna för de redan välbärgade."

Ett citat som också kommenterats av Fredrik Segerfeldt som undrar om uttrycket kommer från:

1) En kommunistagitator från 70-talets Vietnam?
x) En SSU-ordföranden på en högstadieskola?
2) Fidel Castro?

"Nej, från förra s-ministern Lena Sommestad. PÅ ALLVAR." Summerar Segerfeldt.

Det är bara att hålla med om att det är en annorlunda argumentation. Frågan är bara om det inte är just sådana socialistiska övertoner från de rödgröna som får svajiga mittenväljare att välja alliansen?

Vilket är det framtida statsbärande partiet?

2010-08-12T21:15:00.007+02:00

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver idag på DN-debatt om den moderata strategin att bli ett brett statsbärande parti som attraherar väljare från alla grupper i samhället. Tanken är att man skall företräda allmänintressen och inte ett särintresse dit man bland annat räknar Svenskt Näringsliv.

Trots att de rödgröna utmålar Moderaterna som ett högerspöke, så är det uppenbart att man valt att ge avkall på flera frågor där man flyttat sig in mot mitten i svensk politik. Värnskatten finns t ex kvar efter en mandatperiod, låginkomsttagare som arbetar har fått procentuellt sett oerhört mycket större skattesänkningar än de med högre inkomster samtidigt som partiet inte ser någon anledning att reformera LAS.

Det är också uppenbart att strategin varit framgångsrik. Opinionsmätningarna säger allt som oftast att man nu är landets största parti, har störst förtroende i jobbfrågan och att man har bidragit till att Socialdemokraterna gått från 45 % till 30 % i väljarstöd. Detta menar den tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Andersson att Socialdemokraterna måste ta på allvar. På sin blogg skriver han att det är centralt att partiet inser att det går att kombinera höjda bidragsnivåer med en politik som attraherar tjänstemän i storstadsregioner.

Visst kan vi mycket väl få en socialdemokratisk statsminister, men det är ändå fascinerande att se hur partiet på kort tid tappat 30 % av sina väljare. Personligen tror jag en förklaring är just Moderaternas förändrade retorik, men även den internationalisering och globalisering som gått snabbt det senaste decenniet. Väljarna reser allt mer och får mer och mer influenser från utlandet. Mot den bakgrunden är det uppenbart att det blir svårare att bedriva en extrem politik. För väljarna blir det naturligare att ifrågasätta varför vi inte kan få köpa Alvedon på Konsum och om det verkligen är rimligt med ett högre skattetryck. Regeringen Reinfeldt tar idag ut världens högsta skatter från medborgarna. Att i det läget, som Socialdemokraterna, gå till val på behovet av höjda skatter är onekligen en extrem ståndpunkt ur ett internationellt perspektiv. Ett perspektiv som med globaliseringen blir allt tydligare för väljarkåren.

Det är inte omöjligt att de rödgröna vinner valet. Men i sådana fall beror det på att Miljöpartiet går kraftigt framåt. Bara ett mirakel kan rädda Socialdemokraterna från ett dåligt valresultat. Långsiktigt tror jag att Moderaterna har goda förutsättningar att stabilt bli landets största parti. Den socialdemokratiska partiledningen står inför en enorm utmaning. Politiken måste bli mittenorienterad samtidigt som man måste komma överens med Vänsterpartiet och dessutom stilla de starka interna vänsterfalanger i det egna partiet som använder en retorik som kan te sig väldigt främmande för stora grupper i samhället. Utöver detta har vi problemet med den nära kopplingen till just ett särintresse - LO. En koppling som blir mer och mer problematisk med en större andel tjänstemän i väljarkåren. Är det möjligen därför LO legat lågt hittills i valrörelsen?

Välfärdens fiender

2010-08-11T10:25:00.004+02:00

Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN-debatt om deras målsättning att minska antalet långtidsarbetslösa med 90 000 personer. Detta ska ge genom konkreta åtgärder som bland annat fler platser på Komvux och mer diffusa lösningar som punkten "gröna jobb till långtidsarbetslösa".

Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.

För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?

Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:

- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.

De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.

Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.

Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.

Att lära av hur man lever eller leva som man lär?

2010-08-10T10:15:00.005+02:00

SVT presenterar idag en undersökning som visar att flera riksdagskandidater nyttjar RUT-avdraget, trots att de företräder partier som vill avskaffa skattereduktionen. En av de mer kända kandidaterna är FI:s Gudrun Schyman.

Kritikerna menar att man ska leva som man lär och att detta är en form av dubbelmoral. Jag delar inte den uppfattningen. Självklart ska alla som vill få köpa städtjänster och självklart ska de betala samma pris som alla andra. Själv är jag motståndare till EU:s jordbrukssubventioner. Trots detta har jag inga planer på att betala extra för skattesubventionerat vin och vete.

Däremot är det värt att ifrågasätta hur man kan vara emot lägre skatter i tjänstesektorn? Reformer som innebär att efterfrågan stiger, bidragsberoendet minskar och skatteintäkterna ökar. RUT-avdraget är således helt rätt väg att gå, även om jag hellre skulle ha sett lägre skatter generellt i tjänstesektorn istället för riktade subventioner för vissa tjänster. I min värld är det inte rätt att politiker ska styra huruvida det är min konsumtion av just städtjänster som skall uppmuntras och inte mina köp av pianolektioner och personliga tränare.

Att Schyman inte lever som hon lär är i detta fall fullständigt rimligt. Förhoppningsvis kan hon istället lära av hur hon lever och se fördelarna med en större efterfrågan i tjänstesektorn.

Vilka företag ska subventioneras?

2010-08-10T09:27:00.004+02:00

Idag skriver vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Clara Lindblom ett debattinlägg i Svenska Dagbladet där man lanserar ett förslag som går ut på att Stockholms Stad bör köpa tillbaka ett antal köpcentrum som den borgerliga alliansen sålt till det brittiska bolaget Boultbee. Anledningen är att vissa småföretagare i t ex Rinkeby och Tensta nu har fått problem sedan Boultbee kraftigt höjt hyrorna.

Min fråga är hur naiva politiker vi bör ha i Stadshuset? Hur skall ett återköp praktiskt gå till? Varför skulle Boultbee acceptera ett rimligt pris när det finns en specifik köpare som har ett politiskt beslut på att dessa centrum de facto ska köpas?

Personligen är jag inte ett dugg orolig för att Boultbee driver dessa köpcentrum i graven. Självklart kan de inte ha högre hyror än att de lyckas hyra ut lokalerna. Priset blir i slutändan marknadsmässigt. Om de istället drivs av Stockholms Stad med lägre hyror, så har vi en situation med hyressubventioner. Frågan är då hur man ska välja ut vilka företag som skall få en skattesubventionerad hyra?

För Vänsterpartiet återstår två rimliga val. Antingen visar man konkret hur man har tänkt lösa detta praktiskt eller så kastar man förslaget i soptunnan.

- 100 kronor utbildning, tack!

2010-08-09T21:20:00.004+02:00

Vänsterpartiledaren Lars Ohly gick i söndags, såväl i sitt sommartal som på DN-debatt, till angrepp mot de aktiebolag i skolsektorn som delar ut vinst till sina ägare. Dessa företag ingår i vad han kallar "välfärdens fiender", vilket gör att han nu vill undersöka möjligheten till att lagstifta om ett förbud mot att vinster delas ut till ägare av friskolor.

I mina ögon är detta ett mycket märkligt resonemang. Utgångspunkten är nämligen att 100 kronor satsat på utbildning ger en verksamhet till ett exakt värde av 100 kronor. Tanken att verksamhet kan bedrivas mer eller mindre effektivt och med mer eller mindre engagerad och motiverad personal existerar inte. Mot den bakgrunden är det märkligt att t ex inte världens samtliga mobiltelefontillverkare redovisar ett identiskt resultat.

Än mer märkligt ter sig resonemanget när man tänker på hur skattepengar genererar vinster i privat sektor i ett vidare perspektiv. Kommunala skolor köper papper från SCA, ombyggnationer från Skanska och datorer från HP. Ska detta vara tillåtet, eller bör vi i konsekvensens namn ha ett rakt igenom socialiserat näringsliv? Eller är det så att Vänsterpartiet gärna ser vinster och konkurrens om kompetent personal i branscher där detta traditionellt gynnat män istället för kvinnor? Eller tror Vänsterpartiet att den kvinnliga personalen på vårdhem och förskolor gynnas i sin löneutveckling och sina arbetsvillkor med arbetsgivare i monopolställning?

Det finns förstås de som tycker att det är rimligt att en vinst återinvesteras i verksamheten istället för att delas ut till ägarna. Problemet är bara att aktiebolag enbart får ha ett enda syfte enligt aktiebolagslagen, och det är just att generera avkastning till ägarna. Ett förbud mot vinstutdelning är således ett förbud mot att skolor drivs i form av företag. Det är förstås Vänsterpartiet väl medvetna om, men lindar in ett omfattande förbud i ett resonemang kring att vinster ska återinvesteras i verksamheten, vilket förstås inte låter fullt så radikalt för åhörarna.

De företag i skolsektorn som lyckas dela ut vinst till ägarna är företag som just lyckats få elever och föräldrar att välja denna aktör som leverantör av undervisning. Antingen kan man tro att detta beror på att elever och föräldrar saknar förmåga till rimliga och rationella val och har duperats av färgsprakande reklampelare. Eller så tror man att det beror på att skolan har ett gott rykte, engagerad personal, en positiv stämning och goda resultat. Jag väljer att tro på det sistnämnda. För kritikerna, som ofta hävdar att friskoleverksamhet innebär att man skär guld med täljkniv, bör det påpekas att det står var och en fritt att engagera sig, starta företag och ge sig in i den fria konkurrensen. För mig är det obegripligt att inte fler vänsterpartister gör just detta eftersom de tycks veta med säkerhet hur enkelt det är att plocka hem dessa miljonvinster. Fast det är klart, jag glömde att vänsterpartister inte drivs av att tjäna pengar. De drivs av viljan att spendera andras.

Mer i ämnet finns att läsa hos Magnus Andersson, Jonas Sjöstedt och Annie Johansson.

Rätt tanke - fel väg- Maud Olofsson

2010-08-01T09:44:00.004+02:00

Centerledaren Maud Olofsson publicerar idag en artikel på DN-debatt. Utspelet går ut på att man vill sälja en minoritetspost i Vattenfall för att frigöra tio miljarder för att finansiera satsningar på mindre bolag inom förnyelsebar energi.

I mina ögon är grundtanken mycket god. Att driva kol- och kärnkraft i t ex Tyskland kan knappast vara en kärnverksamhet för den svenska staten. Att stimulera inhemska investeringar i förnyelsebar energi är en verksamhet som till större del ligger i svenska skattebetalares intresse.

Däremot ställer jag mig lite frågande till om man väljer rätt metod genom bildandet av ett nytt statligt riskkapitalbolag? Just politikerstyrda riskkapitalbolag där skattebetalarnas pengar sätts på spel är något som vi centerpartister brukar såväl ironisera över som kritisera. Kan vi inte ha en större tilltro till marknaden? Kan vi inte stimulera investeringar i den gröna sektorn på andra sätt genom t ex skatterabatter? Personligen ser jag en sänkt skatt i sektorn som en klart bättre lösning än att investeringsbesluten i privat sektor skall fattas av bolag som styrs från Näringsdepartementet. Har vi inte lärt oss något av resultaten av alla liknande socialdemokratiska investeringsprojekt?

Mauds Olofssons förslag är dock i grunden mycket bra! Det är positivt att någon vågar ta upp frågan om huruvida det är rimligt att svenska skattebetalare ska driva kolkraftverk i Tyskland!

Svenskt Näringsliv förklarar varför jag är centerpartist

2010-07-30T23:02:00.004+02:00

Svenskt Näringsliv har presenterat en undersökning om hur aktiva de olika partierna är i debatten kring företagande. Resultatet är att Centerpartiet är det parti som flitigast diskuterar frågor som rör just företagande. För mig kommer inte resultatet som någon överraskning och det kan det knappast heller göra för någon som tar del av den politiska debatten.

Detta är också anledningen till varför jag är centerpartist. Den politiska debatten i Sverige handlar alldeles för mycket om hur befintliga resurser skall fördelas istället för hur nya resurser skall skapas. All välfärd bygger på skatteintäkter och alla skatteintäkter bygger på framgångsrika företag. Samtidigt har vi en åldrande befolkning och en hög arbetslöshet. Självklart stavas den enda lösningen fler och mer framgångsrika företag som kan anställa fler, bli än mer framgångsrika och genera de allt större skatteintäkter som krävs för att klara den framtida välfärden. Jag har således svårt att se någon fråga som ur ett framtidsperspektiv kan vara överordnad frågan om hur svenskt företagande kan växa.

Ur mitt perspektiv är Centerpartiet överlägset på denna punkt. Av den anledningen är jag centerpartist och i grund och botten handlar allt om att rädda och utveckla just den välfärd som Socialdemokraterna har byggt upp och utvecklat. Tyvärr så riskerar den socialdemokratiska synen på just företagande att rasera hela den välfärd de säger sig värna (genom t ex Lex Uggla). För mig ter det sig fullständigt absurt och kortsiktigt hur någon som säger sig värna just välfärden kan rösta på Socialdemokraterna istället för Centerpartiet. Mig veterligen handlar det enbart om en förlegad syn på löntagare som utnyttjade och företagare som utnyttjande. Ett perspektiv från 1920-talet som inte tar hänsyn till vare sig hur fler jobb eller större skatteintäkter skapas.

Mer att läsa om undersökningen finns hos Johan Hedin och Magnus Andersson.

Hur ska "politiker" granskas?

2010-07-30T21:14:00.003+02:00

Expressen publicerar idag en artikel om att en centerpartistisk kandidat till kommunfullmäktige i en kommun i stockholmsregionen har dömts för att ha hotat en ordningsvakt. Utan att veta vem detta avser eller vilken kommun det handlar om, så vet jag av erfarenhet att media går alldeles för långt i sin "granskning" av de individer som står på de olika partiernas listor.

Har man politik som sitt yrke, så får man räkna med en hårdare granskning. Det kan knappast komma som en överraskning för vare sig riksdagsledamöter, stats- eller kommunalråd. Det kan möjligen vara en rimlig nyhetsvärdering. Sedan har vi alla oss andra tusentals individer som står som kandidater, men som har noll eller högst marginella politiska uppdrag. Att göra stora rubriker kring varje snedsteg som tas av dessa människor kan knappast vara rimligt. Det politiska inflytandet är i praktiken nära noll, det politiska arbetet sker till 100 % på ideell basis och allmänheten saknar fullständigt kännedom om "politikern".

I praktiken handlar denna typ av journalistik enbart om taffliga försök att skandalisera de politiska partierna, vilket riskerar att medföra ett ökat politikerförakt, färre som engagerar sig politiskt och en försämrad demokrati. Vem vill utsätta sin familj för risken att ett enda snedsteg innebär braskande rubriker i riksmedia? En annan aspekt av frågan är förstås om det nödvändigtvis är fel att ha politiska företrädare som begått brott. Finns det möjligen inte en poäng om politiska företrädare representerar just en tvärsnitt av befolkningen?

Melin bör följa Littorins exempel

2010-07-15T00:04:00.007+02:00

Idag har Sven-Otto Littorin talat ut kring det sexköp Aftonbladet anklagat honom för. I mina ögon finns det bara en sak att säga kring hela historien: Aftonbladets agerandet hittills är skandalöst och tf ansvarig utgivare Lena Melin bör snarast lämna sin post.

I en rättsstat har alla anklagade rätt att betraktas som oskyldiga tills det finns en fällande dom. Vid publiceringen var Aftonbladet väl medveten om att detta handlade om ett preskriberat brott som aldrig kommer att prövas i domstol. Ett tämligen gynnsamt scenario för en tidning som bygger anklagelserna på uppgifter från en anonym och skyddad källa. Jag hade inte haft något emot en publicering av uppgifterna om de därefter hade följts av en polisanmälan och en efterföljande domstolsförhandling där Littorin haft en möjlighet att bevisa sin oskuld. Att anklaga någon för ett grovt och stigmatiserande brott där den tilltalade inte har någon som helst möjlighet att bli friad i en domstolsförhandling är rent ut sagt vidrigt.

Om vi utgår från att Littorin är oskyldig, vilket vi bör göra i en västerländsk demokratisk rättsstat, så är Aftonbladets agerande det lägsta vi sett från kvällspressen på mycket lång tid. Frågan är om någon som tar rättssäkerhet på allvar kan ta Lena Melins kommande politiska kommentarer seriöst? Mitt förslag är att hon snarast gör Littorin sällskap och lämnar sin post.

Hur kan man vara emot riskkapital?

2010-06-25T08:29:00.006+02:00

Många socialdemokrater och vänsterpartister har för vana att spotta ur sig ordet riskkapitalist med ilska och aggression. Det är mycket märkligt och jag tror att det bygger på okunnighet. Jag kan förstå och respektera att de argumenterar för att offentligt driven vård, skola och omsorg är bättre än privat och att de då har ett intresse av att beskriva hur fasligt illa verksamhet fungerar som har en annan ägarstruktur.

Så långt är resonemanget stringent och, från deras utgångspunkt, rimligt. I nästa mening beskriver de sedan vikten av nya expansiva företag i landet och säger sig vara företagarnas vän. Det är då som resonemanget blir riktigt märkligt. Alla företag, små som stora, är nämligen resultatet av just riskkapital. Alla pengar som investeras i aktiebolag för att utveckla verksamheten är just riskkapital, det vill säga pengar som går förlorade vid en konkurs. Jag tycker istället att vi borde vara överens om att vi behöver fler och mer expansiva företag för att säkerställa just välfärdens finansiering. Riskkapital är därför något centralt, fint och grundläggande för all form av tillväxt.

Dessa vänsterföreträdare borde omedelbart sluta upp med att se ned på och bespotta riskkapital och därmed t ex de småföretagare som satsar alla sina besparingar på ett företagsprojekt. Jag tror inte att deras argumentation bygger på något egentligt motstånd mot företagande. Jag tror i stället att det bygger på en djup okunskap om hur just företag och företagande fungerar, vilket i sig är nästan lika illa. Vill vi verkligen ha regeringsföreträdare som inte förstått att riskkapital är något oerhört nödvändigt och positivt? Vill vi ha regeringsföreträdare som inte förstått det mest grundläggande problemet för svenska företag? Vill vi verkligen ha regeringsföreträdare som effektivt vill strypa tillgången på just riskkapital med en återinförd förmögenhetsskatt?

Avskeda hamnarbetarna

2010-06-23T21:20:00.005+02:00

Idag inleddes Hamnarbetarförbundets blockad mot israeliska varor. Detta är en fullständigt absurd aktion som jag innerligt hoppas kommer att betraktas som olaglig. Jag hoppas också att arbetsgivaren är i sin fulla rätt att omedelbart avskeda de anställda som deltagit i aktionen.

Detta handlar om en aktion som i huvudsak drabbar en svensk arbetsgivare och dess kunder. Varför skall en svensk arbetsgivare betala ett högt pris för att de anställda har lust att driva utrikespolitik? Varför ska en svensk arbetsgivare lida ekonomisk skada för att dess anställda inte gillar Israels politik?

Hamnarbetarna har sin fulla rätt att propagera för en blockad, rikta kritik mot Israel, demonstrera och agera. Men att utnyttja sin anställning för att driva sin politiska linje och på så sätt orsaka ekonomisk skada för andra kan aldrig vara acceptabelt.

Om denna aktion betraktas som legitim och legal så har vi ett stort problem i samhället. Självklart ska då veganer anställda av ICA ha rätt att inte sälja kött, Skanskas personal kan vägra bygga vägar av miljöskäl, rasistiska piloter kan vägra flyga svarta passagerare och självklart är det då också fritt fram för borgerliga brevbärare att vägra leverera post med Socialdemokraterna som avsändare.

Överhuvudtaget är tanken absurd att fackföreningar ska driva utrikespolitik. Hur agerar vi när Läkarförbundet kommer på att de vägrar operera judar på samma sätt som hamnarbetarna vägrar transportera gods till och från israeliska företag?

Nej, skärpning Hamnarbetarförbundet. Skärpning övriga fackförbund som inte tar aktivt avstånd från aktionen och skärpning alla vänsteranhängare som hyllar Hamnarbetarna. Tänk om! Detta är en fullständigt galen aktion och det bör man inse oavsett hur kraftigt man än vill fördöma Israels agerande.

Spårvagnstjat

2010-05-28T19:57:00.004+02:00

I grund och botten har jag en ganska positiv syn på politiker. Jag tror att representanterna från samtliga riksdagspartier vill skapa ett bättre samhälle för alla. Bilden av hur ett idealsamhälle ser ut och vilka vägar som når dit är dock en fråga för politisk debatt. Det är något nödvändigt och positivt i ett demokratiskt samhälle.

Ibland undrar jag dock om inte politiker har ett behov av att medvetet hitta ytterligare konfliktområden med sina politiska motståndare. Jag har svårt att se anledningen till detta, men möjligen kan det handla om invanda mönster och kanske är det ett sätt att understryka just vikten av politik och därmed rollen som politiker? Kanske handlar det om att man vill bevisa sitt eget existensberättigande?

Ett typexempel på ett onödigt konfliktområde handlar om kollektivtrafik. Jag förstår att det kan bli debatt om vägbyggen, OPS-projekt och de privata utförarnas roll. Jag kan däremot inte förstå hur man kan diskutera i det oändliga om satsningar ska göras på tvärbanor, spårvagnar, pendeltåg eller tunnelbana. Här borde politikerna i t ex Stockholm ta ett större ansvar. Det blir fånigt när det går politisk prestige i en tunnelbanestation eller ett spårvagnsbygge. Det går nämligen inte att förklara med ideologiska resonemang och rimligen borde samtliga partier ha skattebetalarnas och medborgarnas bästa för ögonen.

Med andra ord: Skärp er och kom överens om en långsiktigt hållbar utvecklingsplan som gäller oavsett majoritet i Statshuset!

U-länder under kapitalismen

2010-05-19T20:56:00.005+02:00

I dagens Svenska Dagbladet återges en rapport från WHO där utvecklingen i världen beskrivs enligt följande:

- barnadödligheten har minskat med 30 % mellan 1990 och 2008.
- antalet undernärda barn har minskat från 25 % till 16 % mellan 1990 och 2010
- antalet HIV-infektioner har minskat med 16 % mellan 2001 och 2008
- andelen människor med tillgång till rent dricksvatten i världen har ökat från 77 % till 87 % mellan 2001 och 2008

Med andra ord, livet blir allt bättre för de allra fattigaste på jorden. Utvecklingen går framåt med en global tillväxt. Det finns mängder med problem i form av utnyttjade arbetare, miljöförstöring och svält. Men de som använder termer som tillväxt, kapitalism och globalisering har en hel del att förklara. Eller vad säger ni som som nyligen var ombud på Vänsterpartiet eller Miljöpartiets kongress och just slängde er med ett sådant språkbruk?

VPK och regeringsmakten

2010-05-19T20:41:00.003+02:00

För de som tvekar hur de ska rösta i höstens val rekommenderar jag följande sida:

www.bloggvanstern.se

Där hittar man alla blogginlägg från vänsterpartister runt om i landet. En halvtimmes läsning är fullt tillräckligt för att det ska stå klart att en röst på de rödgröna innebär ett spektakulärt inslag i regeringen. Ett inslag där man öppet hyllar Fidel Castro, Che Guevara och planekonomiska resonemang. Trots partiledningens nedtonade retorik så pågår påtryckningarna för fullt från medlemmarna för en politisk extremism som inte hör hemma i en västeuropeisk regering.

Samtliga tidigare socialdemokratiska partiledare har haft styrkan att hålla VPK utanför regeringen. Mona Sahlin försökte göra detsamma, men lyckades inte på grund av hennes svaga ställning som partiledare. Ett missöde för Mona Sahlin, ett missöde för Socialdemokraterna och något väljarna måste öppna ögonen för innan valdagen.

Centerpartiet och opinionen

2010-05-16T22:08:00.006+02:00

I dagens Svenska Dagbladet skriver P J Anders Linder om Centerpartiets politik och brist på väljarstöd. Han skriver bland annat: "”Alla pratar om jobben men vem ska anställa?” undras i C-kampanjen Nya företagare ger nya jobb, som rullas ut nu i dagarna. Det är huvudet på spiken. Brist på jobb är detsamma som brist på anställningsvilliga arbetsgivare, och det är i sin tur lika med brist på små och medelstora företag som utvecklas och växer. Samhället behöver förstås även offentlig sektor och storföretag, men man kan inte räkna med att de ökar antalet anställda så värst mycket framöver."

Och vidare: "Med tanke på hur högt väljarna värderar jobbfrågan måste det kännas duktigt otacksamt. För det är framför allt Centern som har gjort en rimlig analys av vad som krävs för att det ska bli fler nya jobb och drar nytta av slutsatserna när man bygger sitt budskap."

I mina ögon är resonemanget korrekt. Jobben är den centrala frågan och Centerpartiet har den klart bästa politiken på området. Trots detta sviker väljarna, vilket också diskuterades i kvällens Agenda. Personligen tror jag det beror på följande faktorer:

- En partiledare som hamnat i en negativ miljö där frågor som SAS, Vattenfall och SAAB har hanterats.
- En finanskris som försämrat arbetsmarknaden och därmed skapat misstroende mot regeringen. Eftersom krisen har varit mer påtaglig i centerstark landsbygd än i Stockholm så tror jag det har drabbat Centerpartiet hårdare än övriga inom Alliansen.
- Unga och liberala väljare känner tveksamhet på grund av regeringens hantering av FRA-frågan.
- Partiets tradition och stämpel. På grund av urbaniseringen måste partiet växa i storstäderna. För t ex en akademiskt utbildad företagare med konsultverksamhet i Stockholm borde Centerpartiet, utifrån partiprogrammet, vara ett naturligt val. Så är dock inte fallet. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att slå ifrån sig tanken på att man ska alliera sig med det gamla Bondeförbundet.

Jag är dock optimist och tror att läget går att vända. I en valrörelse ges utrymme för mer framtidsinriktade visioner, vilket gynnade Centerpartiet 2006. Bilden måste göras tydlig att det är de små- och medelstora företagen som kan skapa arbetstillfällen, att miljöförbättringar kräver tillväxt och att en liberal politik måste ge ett större utrymme för medborgarna att själva styra sin vardag.

Ibland blir det dock fel i politiken. I helgen har det uppmärksammats att Ove Svidén kandiderat till Riksdagen för Centerpartiet samtidigt som han haft en hemsida med en rad besynnerliga konspirationsteorier med vissa antisemitiska inslag. Det är ingen bra kombination. Styrelsen i Stockholm och ordförande Per Ankersjö har reagerat snabbt och fått Svidén såväl struken från listan som utesluten ur partiet.

Jag deltog i stämman som antog Svidéns kandidatur och reserverade mig mot beslutet. Jag har således ett ansvar för detta. Det är dock svårt att bedöma kandidater annat än utifrån vad de säger på partimötena. En djupare granskning blir också ett intrång i individers privata sfär. Jag är därför tveksam om det är rätt väg att gå. Möjligen får vi helt enkelt acceptera att det blir fel ibland, eller finns det någon annan modell som är värd att prova?

Miljöfarligt Miljöparti 2

2010-05-16T13:14:00.004+02:00

Idag har Miljöpartiet avslutat sin kongress i Uppsala. Samtidigt visar partiet upp ett rekordhögt opinionsstöd på över tio procent. Ett väljarstöd jag finner märkligt.

Visst finns det positiva inslag i Miljöpartiet. Sänkningen av moms i tjänstesektorn är ett bra förslag, man har goda ambitioner när det småföretagande och man har agerat på ett förhållandevis sunt sätt när det gäller friskolor.

Det stora problemet är att man är högst tillväxtfientlig. Frågan om arbetstidsförkortning är ett tydligt exempel. Visst skulle det vara skönt att jobba mindre, men självklart blir resultatet en sämre tillväxt och mindre resurser till såväl miljö- som välfärdssatsningar. För ingen kan väl på allvar tro att vi skapar högre tillväxt och mer resurser genom att vi jobbar mindre? Lägg dessutom till en inhemsk skatt på flygtrafik och ett nej till alla vägsatsningar så är bilden tydlig. I Miljöpartiets Sverige kommer vi alla att vara fattigare.

Jag kan på ett sätt förstå hur man resonerar. Lägre tillväxt leder till mindre konsumtion och mindre utsläpp. På samma sätt så är det rationellt att vara emot vägbyggen eftersom de per automatik underlättar bilåkande. Tyvärr är jag övertygad om att det är ett miljöfarligt sätt att resonera. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det enkelt att konstatera hur miljön blivit bättre genom just tillväxt och teknisk utveckling. Idag ligger Sveriges utsläpp av koldioxid på 1975-års nivå trots dubbelt så stor ekonomi, fler bilar, fler resor och högre materiell standard.

Indier och kineser kommer inte att sluta åka bil för att vi inte bygger Förbifart Stockholm. Lösningen heter istället bättre, billigare och effektivare miljöbilar. En utveckling som bara kan ske genom ökad tillväxt, större resurser och ytterligare kostsam forskning och utveckling. Just därför är tillväxt centralt för en förbättrad miljö och just därför har Miljöpartiets politik en skadlig inverkan på miljön. Förhoppningsvis blir kongressbeslutet att just lyfta fram arbetstidsförkortningen en tillräcklig stark varningsklocka för väljarna som inte längre kan blunda för att Miljöpartiet för en politik som skapar såväl fattigdom som miljöproblem. Samtidigt bör Alliansen ta sitt ansvar. Fredrik Reinfeldt kan bli betydligt mer tydlig och pedagogisk när han förklarar varför arbetslinjen är grunden för såväl en förbättrad miljö som en långsiktigt hållbar välfärd.

Miljöfarligt Miljöparti

2010-05-09T18:31:00.005+02:00

Min kollega i Stureplanscentern Johan Hedin har skrivit ett läsvärt inlägg på SVT Debatt där han går i försvar för hur bilen behandlas i den politiska debatten.

- "Det måste bli ett stopp för den meningslösa klappjakt på bilar och bilister som motiveras av myter och miljömoralism. Transporter och fysiska möten är en nödvändighet för att näringslivet ska fungera och bilen är en nödvändighet för att mångas vardag ska fungera", skriver Johan och ger flera exempel på hur bilarna blivit oerhört mycket mer miljövänliga och energieffektiva genom historien just på grund av teknisk utveckling och tillväxt.

Det är också på denna punkt jag anser att Miljöpartiets miljöpolitik just är miljöfarlig. Att tro att medborgare i utvecklingsländer på frammarsch, som Indien och Kina, snällt ska acceptera att leva energisnålt utan frysboxar och bilar är såväl naivt som en aning moraliskt tveksamt. Vi löser inte miljöproblemen och klimatfrågan genom att ta ett steg tillbaka och begränsa tillväxten. Vi löser miljöproblemen genom just tillväxt. Idag har vi, som Johan Hedin påpekar, dubblat ekonomin sedan 1975, utan ökade koldioxidutsläpp trots många fler bilförare på vägarna. Vi har samtidigt nästintill eliminerat problemen med svaveldioxid. Allt detta kan vi tacka en teknisk utveckling för, som just möjliggjorts av ekonomisk tillväxt.

Personligen är jag övertygad om att Miljöpartiets linje hämmar tillväxten och därmed ger en skadlig påverkan på miljön. Tidigare förespråkade man skatteväxling där utsläpp beskattades hårt i utbyte mot sänkta skatter på andra områden. Det var en bra linje. I det rödgröna samarbetet förespråkar man inte längre någon växling, utan enbart höjda skatter. Det skadar återigen tillväxten, hämmar den ekonomiska utvecklingen och hjälper inte miljön. Bevisligen hade vi inte haft vare sig bättre miljö eller mindre koldioxidutsläpp om vi hade fastnat i 1975.

För mig är miljön en prioriterad och viktig fråga. Samtidigt betyder bilen en frihet och möjlighet för såväl indier som stockholmare som behöver komplement till kollektivtrafiken. Miljöpartiet vill att vi fortsätter att köra genomfartstrafik genom Stockholms innerstad och bedriver en tillväxthämmande politik. Själv väljer jag Centerpartiet som vill förbättra luften i staden, öka tillväxten och därmed skapa den teknikutveckling som kan lösa problemen såväl på hemmaplan som i Indien och Kina. Jag är övertygad om att hög tillväxt i kombination med hög beskattning av utsläpp är rätt väg att gå. Låga skatter på arbete och företagande kommer nämligen att frigöra exakt de ekonomiska resurser som krävs för att lösa de problem de höga miljöskatterna skapar för såväl företag som medborgare.

Naiva vänsterpartister

2010-05-09T17:38:00.008+02:00

På grund av sjukdom har jag under helgen spenderat oerhört mycket tid i TV-soffan där jag har följt stora delar av Vänsterpartiets partikongress i Gävle. Kongressen beslutade, mot partistyrelsens vilja, att frågorna om sex timmars arbetsdag tillsammans med ett utträde ur Afghanistan aktivt skall drivas i valrörelsen. Utöver detta klubbades motioner igenom som kräver 90 % i A-kassa, avskaffad karensdag i sjukförsäkringen samt att tandvård skall ingå i högkostnadsskyddet. Tydliga vänstersvängar som knappast glädjer kollegor Sahlin och Wetterstrand.

Att ta del av en kongress under nästan en hel helg ger en ganska tydlig bild av ett parti. I detta fall är det ingen positiv bild och jag är än mer övertygad om att tidigare socialdemokratiska partiledare har haft oerhört rätt när man tydligt påpekat vikten av att hålla Vänsterpartiet utanför regeringskansliet. Partiet, och i synnerhet gräsrötterna, saknar fullständigt verklighetsförankring. All forskning visar att det av demografiska skäl blir oerhört svårt att finansiera välfärden i framtiden. Att då aktivt driva kravet på förkortad arbetstid till sex timmar med bibehållen lön är skrämmande oansvarigt. Det skulle öka företagens lönekostnader med 25 %, vilket fick mig att roa mig med att titta på börsbolagens vinstmarginaler. Inget börsbolag har idag en vinstmarginal i närheten av dessa nivåer, vilket tydligt innebär att de personalintensiva bolagen oundvikligen skulle tvingas till flytt eller konkurs med en sådan politik.

Med tanke på debatten under kongressen tvivlar jag dock på att majoriteten överhuvudtaget har läst en årsrapport eller har en aning om vad vinstmarginal betyder. Man visar upp en skrämmande okunnighet i ekonomiska frågor. Inte heller framkom ett enda krav eller en enda motion som syftade till att förbättra förutsättningarna för företagande och tillväxt, möjligen med undantag av de som argumenterade för en förlängning av tiden med möjlig försörjning via starta-eget-bidrag. Behöver jag tillägga att det inte heller diskuterades några möjligheter till besparingar eller nedskärningar i den offentliga sektorn?

Vänsterpartiets kongressledamöter är inga onda människor. Inte ens de med Che Guevara- och kubatröjor vill egentligen något ont. Däremot saknar de fullständigt verklighetsförankring och ekonomiskt sinne. Deras naivitet kan vara ganska gullig på håll. På plats i regeringskansliet ter den sig dock enbart som skrämmande.

Vill de rödgröna se sänkta ingångslöner för ungdomar?

2010-05-04T13:22:00.008+02:00

Dagens Industri har idag på ledarplats (tyvärr ej på nätet) gjort en närmare granskning av de rödgrönas påstående att de, med sin budget, skapar 100 000 nya jobb- och utbildningsplatser. Beräkningen ser ut som följer:

Reformerat ROT-avdrag: + 15 000 jobb.
Avskaffat RUT-avdrag: - 0 jobb.

Sänkning av arbetsgivaravgifterna med sex miljarder: + 6 000 jobb.
Sänkning av arbetsgivaravgifterna för arbetslösa ungdomar med 0,75 miljard: + 15 000 jobb.
Höjning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar med tio miljarder: - 0 jobb.

En baklängesräkning på avskaffandet av arbetsgivaravgifter för arbetslösa ungdomar visar på att dessa anställda får en snittlön på 13 032 kronor/månad. Frågan är bara om de rödgröna är rakt igenom oseriösa i sina beräkningar eller om detta betyder att de accepterat centerförslaget med lägre ingångslöner?

Att veta AB

2010-05-03T20:15:00.005+02:00

Idag har de rödgröna presenterat sitt fullständiga budgetförslag. En höjning av skatter för totalt 24 miljarder är resultatet, vilket jag personligen tycker helt klart är ett steg i fel riktning. Under regeringen Reinfeldt betalar vi världens högsta skatter. Det är fullt tillräckligt och det enda rimliga i detta läge är att sänka skatterna och därmed ge medborgarna en ökad möjlighet att själva styra över sina liv.

Å andra sidan ska vi inte överdriva. Skattechock, säger regeringen och tar i en smula. Skattehöjningen motsvarar cirka 2,4 % av statsbudgeten. En bra beskrivning av läget ger Kjell-Olof Feldt i ett läsvärt inlägg i dagens Expressen där han skriver om den överdrivna retoriken i svensk inrikespolitik och att ingen talar klarspråk kring de utmaningar välfärdssystemet står inför med en åldrande befolkning.

En specifik del i det rödgröna förslaget är intressant och talande. Man vill återinföra förmögenhetsskatten. I praktiken innebär det att riskkapital lämnar landet och att det blir svårare för entreprenörer att få tillgång till riskkapital. Detta åtgärdar de rödgröna genom att avsätta fem miljarder i en riskkapitalfond. Kapitalet kommer att tas från Vattenfall, vilket i praktiken är ointressant då detta är pengar som annars gått rakt in i statskassan som utdelning. Det är med andra ord ett sätt att öka utgifterna utan att behöva finansiera det med en direkt skattehöjning. Från denna statliga riskkapitalfond är det sedan fritt fram för entreprenörer att söka finansiering till sina projekt.

De rödgröna stryper alltså tillgången till privat riskkapital och ersätter detta med statligt riskkapital. Eller för att tala klartext: de rödgröna anser att en statlig fond som kontrolleras av politiker är bättre på att bedöma potentialen i framtida entreprenörsprojekt än vad professionella riskkapitalbolag är. För mig är detta ett talande exempel. Rödgröna politiker anser sig vara experter på samtliga områden och tar gärna över kontrollen av så stor del av våra pengar och samhällsutvecklingen som möjligt. Det är därför socialism och socialdemokrati skrämmer mig. Finns det inte en uns av ödmjukhet hos dessa människor? Är de verkligen så överlägsna oss andra som är aktiva företagare?

Än värre blir detta beslut mot den historiska bakgrunden. Vi har redan sett åtskilliga exempel på hur skadligt det är med statligt styrt riskkapital. Behöver jag påminna er om Att veta AB. Ett aktiebolag som startades med SKL och Kommunal som största ägare och där åtskilliga miljoner skattepengar investerades för att utveckla ett bolag som skulle satsa på IT-läromedel. Den socialdemokratiska tidigare ministern Ylva Johansson tillsattes som VD och fick en lön på 116 000 kronor per månad. Efter fem förlust år lades bolaget ned och skattebetalarna och fackmedlemmarna var 200 miljoner fattigare. Staten tvingade mig att köpa aktier i bolaget. Personligen hade jag gärna avstått. Vid en rödgrön valseger finns nu ytterligare 5 000 miljoner av våra pengar att sätta sprätt på? Som företagare blir jag ledsen. Mer intressant är att veta vad din företagsidé går ut på Ylva Johansson? De rödgröna har i och med förslaget bestämt att just socialdemokratiska politiker är de som är mest lämpade i samhället till att allokera riskkapital. Det tyder på ett unikt självförtroende. Vi har att göra med den socialdemokratiska partistyrelsen Att veta AB!

Mer att läsa finns hos Johan Hedin som skriver om i principen lika lön för lika arbete och Magnus Anderssons som bland annat resonerar kring faktumet att studieskulder nu blir ännu mer problematiskt.

Kultur, skatt och amatörer

2010-04-29T20:48:00.005+02:00

Jag har en bestämd uppfattning om hur det fungerar i kultursektorn, utan att ha särskilt mycket konkreta belägg för mina påståenden. Jag är med andra ord fördomsfull. I min föreställningsvärld är kulturarbetare en grupp individer som anser sig ha rätt till någon form av försörjning för att de utövar konstnärligt arbete. Detta oavsett hur stor efterfrågan är på deras tjänster. I min värld fokuserar kulturarbetare inte på världsliga ting som pengar, försäkringar eller elabonnemang. De lever för konsten och lever man för konsten så har man någon sorts rätt att distansera sig från svenssonvärlden. I min värld leds kulturinstitutioner, speciellt de lite mindre, av eldsjälar som brinner för det kulturella uttryck de vill förmedla till den ytliga omgivningen. I min värld är ledningen för dessa institutioner amatörer när det kommer till just ekonomistyrning, redovisning och personalfrågor. I min värld är kulturarbetare socialister med liten förståelse för marknadsekonomi, efterfrågan och respekt för att skattepengar är just resultatet av någon annans arbete.

Jag vet att jag är fördomsfull. Jag är övertygad om att jag i mångt och mycket har en förenklad bild. Tyvärr besannas mina fördomar i dagens Svenska Dagbladet och artikeln "Pensionsbomb hot mot teatrar". Bakgrunden är att en rad kulturinstitutioner följer kollektivavtalet för statsanställda på arbetsmarknaden. 2006 skrevs ett nytt avtal som bland annat innebar att kort- och visstidsanställda skulle har rätt till tjänstepensionsavsättningar i större utsträckning än tidigare. Detta avtal gäller retroaktivt från 2003 och Statens pensionsverk har nu skickat ut krav på dessa kompletterande inbetalningar till kulturinstitutionerna. Företrädarna för dessa har nu gått i taket, är tagna på sängen och kräver extra statliga anslag för att slippa avstå från konstnärligt utvecklingsarbete och ett nedbantat utbud av föreställningar.

I min värld, utanför kulturvärlden, vet jag att pensionsfrågor är kostsamma och komplicerade. Något som är krävande för småföretagare med anställda, för storföretag, för kommuner och för statliga myndigheter. I min värld tar en arbetsgivare ansvar för att budgetering och ekonomistyrning fungerar korrekt. I min värld har inte en arbetsgivare rätt att bli förvånad över retroaktiva pensionskrav. I min värld reagerar inte en ledning på ett kollektivavtal tre år efter undertecknandet när fakturan kommer. I min värld skulle kultursektorn må bra av mer marknadsekonomiskt tänkande och av ett synsätt där ordet efterfrågan är något fint.

Idag sponsrar skattebetalarna varje biljett hos t ex Norrlandsoperan med ungefär 2 000 kronor. Få är beredda att betala biljettpriset på cirka 2 300 kronor. Är det då rätt att staten tvingar befolkningen att köpa dessa operabiljetter som de inte tycker är prisvärda? Huruvida det är så våra skattepengar ska användas är en intressant fråga för en folkomröstning. Kanske kan vi köra den samtidigt som frågan om Förbifart Stockholm, eller vad säger ni rödgröna?

I min värld är kultur viktigt och populärt. I min värld skulle jag känna mig bättre som kulturarbetare om min lön finansierades av betalande publik, sponsorer och donationer istället för pengar som tagits under tvång från en ensamstående undersköterska med tre barn.

Förmögenhetskatt på konsumtion?

2010-04-28T20:58:00.005+02:00

Idag har de rödgröna presenterat ytterligare två nya förslag för en gemensam politik. Inkomstskatten höjs för de med inkomster över 40 000 kronor per månad och förmögenhetsskatten återinförs. Två förslag som ger blygsamma skatteintäkter och som ger sådana allvarliga skador på tillväxten att de är ett direkt hot mot ett välfärdssystem som kräver allt större resurser med en åldrande befolkning. Kort sagt: politisk skattepopulism när den är som sämst.

För att förbättra tillväxten behöver vi fler som är beredda att satsa på en krävande utbildning, fler som riskerar sina pengar i företag, fler som satsar på en karriär och fler som är beredda att jobba hårt och länge för att uppnå bra resultat. Höjda inkomstskatter sänder fel signaler och än mer märkligt är det med tanke på att aktievinster beskattas med 30 %, vinster på lägenhetsförsäljningar med 22 % och lottovinster med 0 %. Skulle det då inte räcka med t ex 50 % i inkomstskatt på en övertidstimme som de facto skapar tillväxt.

När det gäller förmögenhetsskatten har vi tydligt sett de negativa effekterna genom historien. Sist vi hade skatten försvann ca 500 miljarder ut ur landet tillsammans med kreativa och framgångsrika individer som Rausing, Kamprad med flera. Tillgången till riskkapital för företagare begränsas och det hela blev än mer absurt genom att de allra rikaste friskrevs från skatten. Det är ingen slump att en liknande skatt idag enbart finns i ett enda land i hela EU.

Miljöpartiets Mikaela Valtersson hävdar att vi nu skall få en förmögenhetsskatt som inte har de negativa effekter vi såg innan 2006. Man kan t ex tänka sig en lösning där förmögenhetsskatten tas ut på faktiskt konsumtion. Det är en annorlunda ståndpunkt. Jag har funderat hela dagen på hur en sådan skatt skulle kunna se ut och kan inte komma på en enda rimlig lösning. Ska vi ha höjd moms på hummer? Ska Skatteverket för ett register över alla individers inköp? Ska uttag från bankkontot beskattas? Vad får en sådan skatt för effekt när vi har rätt att handla fritt utan svensk skatt från valfritt EU-land?

Jag är fascinerad över förslaget och hur man resonerar. Antingen har man fullständigt tappat greppet om verkligheten eller så har man en tanke på en modell som är så kreativ att den går utanför min tankevärld. Jag hoppas på det sistnämnda. Min enda uppmaning till Mikaela Valtersson är nu att ge ett exempel på hur en förmögenhetsskatt på baserad på konsumtion konkret kan se ut! Tills dess kan jag inte ta vare sig Mikaela Valtersson eller populistiska rödgröna skatteförslag på allvar.

800 000 kronor för ett nytt arbetstillfälle

2010-04-27T21:50:00.005+02:00

När debatten gick som högst kring RUT-avdraget tog samtliga motståndare till reformen fasta på Rolands Spånts beräkningar i SvD som visade att varje nytt jobb i tjänstesektorn hade kostat skatebetalarna 800 000 kronor. En siffra som man vitt och brett ironiserade omkring.

Nu har man stolt presenterat ett ökat anslag till kommunerna på tolv miljarder som beräknas ge 15 000 nya jobb i sektorn. Det ironiska är att det innebär en kostnad på, ja just det, 800 000 kronor per nytt arbetstillfälle.

I Vänsterpartiets budgetmotion för 2010 anslår man tio miljarder extra plus åtta miljarder i investeringsstöd till kommunerna. Dessa 18 miljarder ska enligt Vänsterpartiet skapar 35 000 nya arbetstillfällen. Varför valde man inte den vägen istället?

Varför får inte norrbottningarna säga sitt?

2010-04-27T19:46:00.008+02:00

Dagens stora samtalsämne är Mats Odells omdöme om de rödgrönas senaste utgiftsförslag som han kallar Tobleronepolitik och menar att man handlar med kreditkort och sedan skickar räkningen till skattebetalarna. Uttalandet är naturligtvis lågt. Odell känner förstås väl till att någon räkning i slutändan inte betalades av skattebetalarna i den så kallade Sahlinaffären. Å andra sidan bör det påpekas att just Tobleronebegreppet är något Socialdemokraterna flitigt använt för att bagatellisera händelsen. Sahlin köpte visserligen Toblerone, men konsumerade utöver detta ytterligare dryga 53 000 kronor med statens kreditkort.

Nu upprörs jag inte särskilt av Odells uttalande och självklart är det mer intressant att diskutera de rödgrönas förslag i form av järnvägssatsningar och ytterligare 12 miljarder till kommunerna. Jag är övertygad om att det finns behov hos kommunerna och att satsningen inte gör någon skada, även om det är pengar som i slutändan ska betalas av oss medborgare.

Järnvägssatsningen på 120 miljarder i extra anslag är däremot mer häpnadsväckande. Snabbtåg är effektiva, miljövänliga och alldeles lysande transportmedel. De gör stor nytta på sträckor som Madrid-Barcelona, Paris-Lyon och Tokyo-Osaka. Nackdelen är att kostnaden är hög. Mot den bakgrunden är det rimligt att vara försiktig och eftertänksam när det gäller investeringar av den typen i Sverige. Ett land med stor yta och extremt liten befolkning.

- Ett rekorddyrt sätt att minska utsläppen, säger nationalekonomen Lars Hultkranz i dagens DN där han menar att fartvarnare i alla lastbilar skulle ge samma reduktion av utsläppen som t ex ett höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg. En sådan åtgärd kostar ca 50 miljoner. De rödgrönas 120 miljarder räcker inte till att finansiera ett sådant snabbtåg.

Det är också lätt att lova gigantiska investeringar när dessa ska betalas med lån. Pengar som sedan ska amorteras och betalas av kommande generationer. 120 miljarder är oerhört mycket pengar. Idag har vi knappt 7 miljoner svenska skattebetalare över 18 år. Varje skattebetalare måste bidra med 17 142 kronor för att få ihop dessa 120 miljarder som ska spenderas på en tioårsperiod. Med rödgrön logik borde detta sannerligen vara en fråga för en folkomröstning. 17 142 kronor netto till semesterkassan eller 17 142 kronor till rödgröna järnvägsinvesteringar?

De rödgröna satsar bland annat på en Norrbotniabana, som enligt Banverket kostar uppemot 25 miljarder kronor. Det vill säga exakt samma summa som kostnaden för Förbifart Stockholm. Runt Norrbotniabanans 27 mil finns ungefär 300 000 invånare. Runt 2030 spås Stockholm ha över 3 000 000 invånare. Redan på 90-talet byggdes en väg för att invånarna i min hemkommun Vännäs skulle slippa genomfartstrafiken mellan Bjurholm och Umeå. 2010 tycker de rödgröna att det är fullt rimligt att vi leder genomfartstrafiken igenom Stockholms innerstad och att lastbilar på väg från Skåne till Norrland ska förpesta luften för miljoner stockholmare.

En Förbifart kostar cirka 10 000 kronor per invånare i Stockholm. En Norrbotniabana kostar cirka 83 000 kronor per invånare runt järnvägen. Om en folkomröstning är så central i Stockholm så undrar man varför norr- och västerbottningarna inte får välja mellan Norrbotniabanan och vägförbättringar? Har plötsligt synen på demokrati förändrats eller kan det ha något att göra med regeringsalternativets förmåga att fatta beslut?

Hur svag statsminister kan vi ha?

2010-04-21T08:24:00.004+02:00

Snart ett dygn har nu gått sedan de rödgröna gav beskedet om att en folkomröstning skall hållas gällande Förbifart Stockholm och nya frågor dyker hela tiden upp. Johan Ingerö tar upp en viktig aspekt av frågan på sin blogg. Nämligen det faktum att regeringen inte har rätt att besluta om att regionala folkomröstningar skall hållas. Frågan är vad som händer om vi har alliansstyre i Stockholm och en rödgrön regering? Tänker regeringen på allvar tvinga fram en regional folkomröstning i ett sådant läge?

De rödgröna försöker idag stryka under den fina och demokratiska tanken med att de "ska låta stockholmarna säga sitt". Frågan är bara varför de rödgröna gladeligen tidigare har avsatt 20 miljarder till Bottniabanan utan att norrlänningarna har fått säga sitt? Man kan också ifrågasätta hur demokratisk och nödvändig en folkomröstning är i en fråga där Socialdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet är överens. Tillsammans representerar man närmare 85 % av väljarna.

Nej, beskedet om folkomröstningen är ett riktigt svaghetstecken från de rödgröna. De har svårt att komma överens och är oförmögna att fatta viktiga beslut. För mindre än en månad sedan publicerades en intervju i DN med det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Carin Jämtin med ett tydligt löfte om att det var nödvändigt att "köra över" Miljö- och Vänsterpartiet i denna fråga. Tyvärr har hon nu svikits av partiledningen på samma sätt som Annika Billström behandlades i frågan om trängselskatter på sin tid.

Mest av allt är jag ändå orolig över att vi riskerar att få en statsminister som uppenbart är en sådan usel förhandlare och en sådan svag ledare att man inte lyckas genomdriva sin politik i en viktig fråga där man har stöd av 85 % av riksdagens ledamöter. Är den denna förhandlare och ledare som vi skall skicka till viktiga förhandlingar inom t ex EU kommande år?

Ska vi ha en regering som inte kan fatta beslut?

2010-04-20T19:29:00.006+02:00

Vi har väntat länge på besked om hur en rödgrön politik ska se ut efter en eventuell valseger. En stridsfråga har varit Förbifart Stockholm som Socialdemokraterna har ansett nödvändig medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet har varit emot bygget. Idag kom beskedet. Frågan skall avgöras i en regional folkomröstning.

Så kan man förstås lösa alla frågor där man inte kommer överens. Vad mer ska vi rösta om? Afghanistan? Förmögenhetsskatt? Skattetryck? Friskolor? Nya träd på Hornsgatan? Detta är inte en fråga som kan mäta sig med kärnkraft, EU och EMU och är synnerligen inte lämpad för en folkomröstning. Det minsta man kan begära av en styrande koalition är att den är förmögen att fatta enkla och konkreta beslut om hur infrastrukturen skall utformas.

Det kanske mest absurda är att medborgarna ska få välja mellan satsningar på Förbifarten och satsningar på kollektivtrafik. Under de kommande 20 åren beräknas Stockholms invånarantal stiga med 600 000 personer. Stockholm kommer att växa med mer än ett helt Malmö på förhållandevis kort tid. Självklart kommer detta kräva gigantiska satsningar på en kollektivtrafik som måste vara i världsklass. På precis samma sätt krävs en omedelbar satsning på en förbifart. Essingeleden är idag kraftig överbelastad med långa köer och stora avgasutsläpp som följd. Avgasutsläpp som idag sker i innerstan och har en klart påvisad negativ effekt på medborgarnas hälsa.

Detta besked visar tre saker: att Mona Sahlin är en usel förhandlare, vilket gör att än värre galenskaper kan komma att leta sig in i ett framtida regeringskansli, att den rödgröna trojkan inte är regeringsduglig och att partierna fullkomligt struntar i såväl Stockholms ekonomiska tillväxt som dess medborgares hälsa.

Läs mer hos Johan Hedin och Per Ankersjö.

Tröttsam budgetdebatt

2010-04-15T23:15:00.003+02:00

Igår presenterade Anders Borg vårbudgeten. Efter att ha lyssnat på den efterföljande riksdagsdebatten kan jag inte annat än bli en aningen trött på politik.

- Anders Borg säger att statsskulden är 90 miljarder lägre än 2006, att det är fler i sysselsättning än 2006, att sjukskrivningstalen drastiskt sjunkit, att pensionärerna har fått skattesänkningar och att Sveriges statsfinanser är bäst i EU liksom att vi har lägst budgetunderskott i unionen förutom Luxemburg.

- Thomas Östros å sin sida säger att Sveriges BNP har backat med fem procent, vilket är mer än snittet i EU, att vi har fått högre arbetslöshet under alliansregeringen, att pensionärer betalar högre skatt än löntagare, att antalet socialbidragstagare ökat samt att den procentenhet med de högsta inkomsterna i landet har fått kraftiga skattesänkningar.

Alla dessa påståenden från dessa politiker är helt korrekta. Att de vägrar bemöta varandras argument och att man kan beskriva verkligheten på helt olika sätt gör den politiska debatten såväl tröttsam som förutsägbar. Vi har hört argumenten förr och debatten blir tämligen enkelspårig.

Personligen tycker jag att Borgs argument väger tyngre. Självklart har vi problem och självklart är läget sämre än 2006. Vi har, trots allt, upplevt decenniets största globala recession. Att i det läget uppvisa EU:s minsta statsskuld, lägst budgetunderskott och en ganska bra tillväxt är imponerande. Detta trots att Östros enbart kommer med fakta i sin argumentering. Till hans försvar ska givetvis sägas att delar av de goda statsfinanserna också ska tillgodoräknas den tidigare socialdemokratiska regeringen som just lämnade över ett budgetöverskott, som sig bör under goda tider.

För mig handlar politik om tre saker. Att ge medborgarna trygghet, frihet och tillväxt. Det är också därför jag röstar på alliansen. De senaste tio åren har jobben minskat inom två sektorer, nämligen i stora storföretag och inom offentlig sektor. Samtidigt har vi undvikit massarbetslöshet genom en enorm jobbtillväxt inom små- och medelstora företag. Min framtidsbild är således tydlig. För att få hög tillväxt, stora skatteintäkter och möjlighet till välfärdssatsningar så krävs en sak. En ökat tillväxt inom småföretagssektorn.

Personligen tycker jag att Centerpartiet förespråkar bäst politik på området, men oavsett partitillhörighet är det svårt att argumentera emot följande åtgärder för en förbättrad tillväxt hos små- och medelstora företag:

- En uppluckring av LAS som gör det möjligt för företaget att behålla kompetensen man behöver istället för de med flest anställningsår. (Vilket äntligen öppnar en dörr för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden.)

- Lägre arbetsgivaravgifter.

- Mer generösa 3:12-regler som bl a styr hur en vinst kan fördelas i ett mindre bolag.

- Mindre administration genom förenklade regler.

- Ett slopande av revisionsplikten för småföretag.

Svaret från de rödgröna heter höjda skatter för löntagare samt en återinförd förmögenhetsskatt som effektivt minskar utbudet av riskkapital till entreprenörer. Utöver detta är det, som småföretagare, svårt att förlåta Lex-Uggla lagstiftningen som tvingade flera framgångsrika småföretag att lägga ned sin verksamhet av skatteskäl eller den tidigare debatten om löntagarfonder som handlande om ett tvångsmässigt förstatligande av privat egendom.

För mig är valet lätt. Vägen dit hoppas jag dock blir mer produktiv och informativ än dagens budgetdebatt där ingen av debattörerna lyssnade på motståndarsidan.

LO, procent och solidaritet

2010-04-11T20:29:00.003+02:00

Under förra veckan fick Moderaterna och finansminister Borg kritik från arbetarrörelsens företrädare för att skattesänkningarna under mandatperioden hade gynnat män och höginkomsttagare och därmed varit orättvisa.

I kronor och ören är kritiken helt korrekt. T ex har en undersköterska inom Kommunal där snittlönen är 19 100 kronor/månad fått en skattesänkning på 1309 kronor/månad. En elektriker å andra sidan som legat på snittlönen 32 400 kronor/månad har fått en skattesänkning på 1754 kronor/månad. Den manlige elektrikern har således fått 445 kronor/månad mer än det kvinnliga vårdbiträdet.

Fokuserar vi istället på procentuell förändring så har vårdbiträdet fått 6,9 % i jobbskatteavdrag medan elektrikern endast fått 5,4 %. Procentuellt har alltså låginkomsttagaren gynnats av regeringens politik.

Idag nobbade Elektrikerförbundet ett avtalsbud som hade gett en löneökning på två år på 3,2 %. Kommunal å sin sida kräver minst 2,6 % i löneökning för sina undersköterskor. Detta är en oerhört märklig linje som LO driver. Om vi utgår från att båda grupperna får tre procent i löneökning så kommer de kvinnliga undersköterskorna att få 573 kronor extra per månad och de manliga elektrikerna 972 kronor. Resultatet i kronor och ören blir således långt mycket mer orättvist än hur regeringens jobbskatteavdrag har slagit.

Kontentan av resonemanget blir att LO driver en linje som gynnar rika män och som ökar klyftorna i samhället. Ska man mot den bakgrunden ta LO:s och arbetarrörelsens kritik mot jobbskatteavdraget på allvar? Varför fokuserar man på procentuell förändring i avtalsrörelsen och kronor och ören när det gäller skattesänkningar? Hur står det egentligen till med solidariteten inom LO? Klart är i alla fall att jag gärna skulle vilja höra Wanja Lundby Wedin svara på frågan varför det är rättvist att manliga elektriker har 70 % högre lön än kvinnliga undersköterskor?

Statsskulden har minskat med 117 miljarder.

2010-03-24T09:04:00.004+01:00

Idag har nya siffror presenterats som visar att 47 % av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för moderatledaren Reinfeldt. Samma siffror för Mona Sahlin är 19 %. Det är en gigantisk skillnad som absolut kan komma att spela en viktig roll i valrörelsen, vilket också är en nödvändighet om Alliansen ska lyckas komma tillbaka från underläget i opinionsmätningarna.

Förutom att föra en saklig politik som inger förtroende, så bör Alliansen snarast gå till kraftigt motangrepp mot den argumentering kring det ekonomiska läget i landet som de socialdemokratiska företrädarna sprider som sanningar.

Här räcker det att titta på siffrorna på Riksgäldens hemsida som beskriver statsskulden storlek. Under S-regeringens sista tid i augusti 2006 uppgick statsskulden till 1 228 miljarder. Samma statsskuld är idag uppe i 1 111 miljarder. Alliansregeringen har alltså sänkt statsskulden med 117 miljarder så här långt under mandatperioden. Thomas Östros har en hel del att förklara när han talar om "oreda i statsfinanserna" och "skattesänkningar till de allra rikaste för lånade pengar". Varför ställer ingen honom tillsvars för dessa siffror? Här måste såväl media som allianspolitiker omedelbart ta sitt ansvar!

Ingen ska städa skit i djursholmsvillan

2010-03-02T17:05:00.007+01:00

Efter många turer har de rödgröna idag lämnat ett tydlig besked när det gäller avdraget för hushållsnära tjänster. Det så kallade RUT-avdraget ska avskaffas vid en rödgrön valseger.

Vi har idag ett avdrag som skapat 11 000 arbetstillfällen och som, enligt Skatteverket och Konjunkturinstitutet, är direkt lönsamt för staten i form av ökade skatteintäkter. Många kvinnor med invandrarbakgrund har fått nya vita jobb och blivit inkluderade i välfärdssystemet, statens skatteintäkter har ökat och många familjer med heltidsarbetande föräldrar har fått lite mer tid för såväl karriär som varandra. En win-win-win situation med andra ord.

Trots de stora fördelarna väljer de rödgröna att avskaffa avdraget. Fullständigt märkligt blir beslutet mot bakgrunden att de vill fortsätta att gynna den manliga byggbranschen med ROT-avdrag. En kvinnodominerad sektor och kvinnliga företagare har uppenbarligen inte samma status och betydelse i de rödgrönas värld.

Det är bara att läsa vilka rödgröna bloggar som helst så förstår man vad detta handlar om. Det är det klassiska argumentet "orättvisa" som återigen dyker upp. Avdraget nyttjas, av naturliga skäl, i större utsträckning av personer med hög istället för låg inkomst. Att några således har råd att betala sig fria från sin städning sticker alltför mycket i ögonen på dessa socialdemokrater. Lägg sedan till de klassiska begreppen "överklassen", "djursholmsvilla", "skit", "piga", "tjänstefolk" och "de rika" så har vi bilden klar över argumenten som gör att tusentals förlorar jobben, att skatteintäkterna minskar och att medborgarna får sämre möjligheter att lägga mer tid, kraft och energi på att skapa tillväxt genom att öka antalet arbetstimmar.

Reepalu borde veta hut

2010-03-01T21:23:00.004+01:00

Den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley har i en debattartikel i Svenska Dagbladet kritiserats Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu för hans märkliga uttalanden om stadens judiska invånare. Intervjuer och citat som Mona Sahlin därefter kallat "olyckliga uttalanden från Reepalu". I Sydsvenska Dagbladet får Reepalu frågan vad han säger om Federleys artikel. Svaret är:

- Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?

Utan att gå in på sakfrågan och det faktum att Reepalu vägrar släppa in israeliska tennisspelare i staden så kan man bara konstatera att vi har att göra med en man som, inte nödvändigtvis är antisemit, men en klassisk pamp som saknar självkritik, ödmjukhet, respekt och som därmed inte hör hemma i maktens korridorer.

Mer i ämnet finns hos Dick Erixon, Fredrick Federley och Bo Widegren.

Jag har en sned världsbild

2010-03-01T20:55:00.003+01:00

Ibland ser dyker det upp siffror som får mig att inse att min världsbild inte alltid är korrekt. En sådan siffra hittade jag i lördagens Dagens Industri som listade Sveriges största exportmarknader under 2009. Att Norge och Tyskland dominerar förvånar mig inte. Det gör istället det faktum att Kina kommer långt ned på listan och har en mycket liten betydelse för svensk export. T ex hamnar jättelandet Kina efter små länder som Belgien och Nederländerna.

Jag, och möjligen många med mig, har de senaste åren haft en övertro på Kinas betydelse för den svenska exporten. Därmed inte sagt att det självklart blir mer intressant ju längre tid jättelandet uppvisar tvåsiffriga tillväxtsiffror. Möjligen ser situationen helt annorlunda ut om fem år. Klart är i alla fall att jag har en hel del att lära!

Skattesänkningar för de rika

2010-02-26T11:57:00.007+01:00

Jag har läst åtskilliga spaltmeter text som skrivits av socialdemokratiska politiker. En ständigt återkommande fras är att "60 % av skattesänkningarna har gått till de 10 % rikaste i Sverige". En fras som återfinns hos såväl Veronica Palm, Lennart Holmlund som hos Thomas Bodström. Det trista är att jag inte någonstans har hittat en källhänvisning till detta påstående.

I Socialdemokraternas rapport "Högerpolitiken klyver Sverige" står det att 72 % av skattesänkningarna har gått till den rikaste halvan av befolkningen. Ur det perspektivet skulle det vara märkligt, om än inte omöjligt, att 60 % av skattesänkningarna gått till de 10 % rikaste i Sverige. Letar vi vidare hittar vi socialdemokratiska Aktuellt i politiken så kan vi läsa:

- Enligt en granskning som riksdagens utredningstjänst (RUT) gjorde för Vänsterpartiet nyligen har den rikaste tiondelen av befolkningen fått 23 % av skattesänkningarna.

Denna sistnämnda siffra ligger nära Mona Sahlins uppgifter där hon hävdar att 25 % av skattesänkningarna har gått till de 10 % rikaste.

Jag har ingen aning om hur stor andel av skattesänkningarna som de rikaste tio procenten av befolkningen har fått. Klart är i alla fall att det är stor skillnad på RUT:s 23 % och Bodström och Palms 60 %. En annan frågeställning som dyker upp är förstås vilka de rika är? Handlar det om dem med förmögenhet, dem med hög inkomst eller är det en kombination av båda dessa faktorer?

Klart är i alla fall att 33 % av statens skatteintäkter kommer från den tiondel av befolkningen som tjänar mest. Dessa tio procent betalar också mer i skatt än vad de 60 % som tjänar minst betalar tillsammans. Detta kommer från fakta med korrekta källhänvisningar. Klart är också att det är siffror som Veronica Palm och Thomas Bodström valt att bortse ifrån. Jag önskar bara att de kunde vara lite tydligare med varifrån de hämtar sin information.

Socialdemokrater vacklar om RUT

2010-02-23T22:02:00.004+01:00

Diskussionerna kring RUT-avdraget fortsätter med hög intensitet. Framförallt har det utvecklats till en het intern debatt inom Socialdemokraterna. En positiv reform som skapar arbetstillfällen hävdar Åsa Westlund och andra socialdemokrater i Stockholm medan kritikerna fortfarande, trots positiva siffror, vägrar att släppa termen pigavdrag. Kritikerna visar också på siffror som säger att merparten av avdraget nyttjas av personer med förhållandevis hög inkomst och att reformen därför "enbart är ett bidrag till de rika".

Det sistnämnda är ett märkligt argument. Här har vi en skatterabatt som innebär att priset halveras. Skattesubventionen blir således exakt lika stor för alla. Under den socialdemokratiska regeringen hade höginkomsttagare rätt att sätta av mer än andra till pensionssparande. Ett pensionssparande där en avvarad tusenlapp netto kostade höginkomsttagaren 430 kronor och låginkomsttagaren 700 kronor. De socialdemokratiska kritikerna tycks således fullständigt ha glömt sin historia där man just gav stora skattesubventioner till "de rika".

Reformen nyttjas framförallt i storstadsregioner där Socialdemokraterna har ett svagt opinionsstöd. Detta, tillsammans med avdragets ökande popularitet, gör att det blir intressant att se hur Mona Sahlin kommer att agera i frågan. Mitt tips är att såväl RUT, efter kosmetisk förändring, blir kvar precis som den slopade förmögenhetsskatten. Detta kommer att kallas för nödvändiga eftergifter till Miljöpartiet. Retorisk populism kallar jag då den tidigare hårda kritiken. Klart är i alla fall att det ska bli ett nöje att höra Sahlin i valrörelsen försvara varför hon vill ha "pigavdrag" och behålla "enorma skattesänkningar för de allra rikaste".

En bra sammanfattning av debatten återfinns hos Gustav Andersson.

RUT-avdrag i alla ära, men...

2010-02-22T21:21:00.006+01:00

Siffror från Almega visar nu att sektorn för hushållsnära tjänster ökat med 11 400 arbetstillfällen. Tidigare har vi fått bekräftat från Skatteverket att RUT-avdraget innebär ökade skatteintäkter som överstiger utgifterna för reformen.

Vi har med andra ord en otroligt lyckad RUT-reform som underlättar köparnas vardag, ökar skatteintäkterna samt ger dem som står längst ifrån den ordinarie arbetsmarknaden vita jobb med försäkringar, pension och trygghet. Det finns således inte ett enda vettigt argument mot reformen. Än mer absurt blir det när man lyssnar på Socialdemokraterna som vill behålla ROT, men avskaffa RUT. Man vill således gynna vita män i byggbranschen och slå undan benen för invandrarkvinnor i tjänstesektorn. En inte särskilt sympatisk ståndpunkt om ni frågar mig.

Däremot så är RUT- och ROT-reformerna långt ifrån tillräckliga. Enligt mig bör de snarast avskaffas för att bytas ut mot lägre moms och arbetsgivaravgifter i hela tjänstesektorn. Det är inte rimligt att politiker ska styra över individernas val av tjänsteköp. Varför ska det vara mer gynnsamt att anlita en fönsterputsare och en snickare än en reparatör av värmepannan, en sångpedagog eller en personlig tränare? Är det verkligen rimligt att politiker ska bestämma exakt vilka tjänster medborgarna ska köpa?

Lägre skatter skapar en växande tjänstesektor med mängder av nya arbetstillfällen för såväl utbildade kulturarbetare som lågutbildade med dåliga språkkunskaper. Om vi inte accepterar detta faktum får vi stora problem i takt med att all enklare form av industriproduktion flyttar till låglöneländer. Om vi inte vidtar dessa nödvändiga skattesänkningar får vi stora grupper lågutbildade utan plats i samhället och i konstant utanförskap, fattigdom och hopplöshet. Lägre skatter i tjänstesektorn skapar enorma möjligheter för de riktigt svaga i samhället. De grupper som Socialdemokratin och LO säger sig värna, men som man i praktiken straffar genom att hylla LAS och höga skatter. Inte blir det bättre av att tusentals riskerar att förlora sina vita jobb när Socialdemokraterna avskaffar RUT-avdraget vid en eventuell valseger.

Kasta inte första stenen på remmaren

2010-02-17T09:25:00.004+01:00

Ibland gör företrädare för de politiska partierna bort sig. Den senaste i raden är riksdagsledamot KG Abramsson som ville "remma upp" kommunalrådet i Vilhelmina. Andra kända exempel är en full socialdemokrat på julfest, ett sexköpande folkpartistiskt kommunalråd och moderater som misstänks för fusk i provvalet.

Kvällspressen älskar att gärva ned sig i denna typ av skandaler. Det får vi leva med. Däremot tycker jag det är synd när politiska motståndare går till överdrift för att utnyttja situationen. Att som vissa centerpartister, använda KG Abramssons uttalande för att ifrågasätta socialdemokratiska mäns kvinnosyn blir löjligt. På samma svepande sätt uttrycker sig socialdemokrater när situationen är den omvända. Umeås kommunalråd Lennart Holmlund skrev t ex på sin blogg den 14/2 gällande de moderata fuskanklagelserna:

- Jag är i och för sig inte förvånad för ideologin går ut på att allt går att köpa.

Detta är analyser i klass med Friggebos klassiska variant om att kosovoalbaner var mer benägna att snatta och sjtäla än andra.

Vi kommer att få se fler övertramp och fler företrädare som gör bort sig. De politiska partierna kan, som tur är, inte heller kontrollera vad alla företrädare säger och gör. Därför bör den politiska debatten handla om sakfrågor. Det är väl knappast så att Centerpartiet vill bygga sitt politiska stöd på ett plumpt uttalande från en socialdemokratisk riksdagsledamot? Om inte, så kanske man ska vara försiktig med att kasta första stenen? Eller är det så att vi bara ska ha perfekta övermänniskor i politiken?

Vänsterpartiet driver på mot ett DDR-Sverige

2010-02-11T09:42:00.005+01:00

Vänsterpartiet har återigen aktualiserat frågan kring ett vidgat förbud mot sexköp. Bakgrunden är ett antal svenska militärer som nu slipper åtal för sina sexköp i Tyskland eftersom prostitution där är lagligt.

- Detta är helt oacceptabelt. Nu är det dags att vi gör det straffbart att köpa sex utomlands, säger Lena Olsson, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

I Norge har Vänsterpartiets systerparti varit framgångsrika i regeringsställning och fått just ett sådant förbud på plats. I min värld är dock en sådan lagstiftning fullständigt absurd, kränkande och farlig. För det första så visar det på en självgodhet och bristande respekt för andra länders demokratiska system. Vad ger oss rätten, att som svenskar, sätta oss över demokratiskt fattade beslut kring hur saker och ting ska fungera i t ex Tyskland? Nästa fråga gäller hur lagen ska kunna efterlevas? Ska vi tvinga andra länder att släppa in operativ svensk polismakt på deras territorium? Vad händer om utländska myndigheter finner det lämpligare att inhemsk polis kontrollerar att svenska medborgare följer inhemsk lagstiftning istället för att svensk polis på plats ska kontrollera att svenska medborgare följer svensk lagstiftning? Utöver detta så är det definitivt på plats att vi drar en tydlig moralisk gräns över vilken makt svenska myndigheter kan ha över svenska medborgare. Att den svenska staten ska kontrollera medborgarna även efter att de har lämnat landet är definitivt att gå över gränsen.

Utöver dessa invändningar bör Vänsterpartiet, och t ex Thomas Bodström som är positivt inställd till förslaget, fråga sig om vi verkligen vill se denna typ av lagar ur ett globalt perspektiv. Vill vi att t ex polska myndigheter aktivt ska jaga polska kvinnor som utför en abort i Sverige? Om inte, är detta då en rimlig väg att gå?

Idag finns en liknande lagstiftning redan på plats när det gäller pedofili. Den lagen kan diskuteras, men kan ändå möjligen vara rimlig då det handlar om mycket grova brott. Att kalla sexköp mellan två myndiga individer för grov brottslighet blir enbart löjligt. I teroin är jag definitivt emot även den svenska sexköpslagen. Är det verkligen rimligt att staten ska lägga sig i en överenskommelse mellan två myndiga männsikor? Ja, möjligen finns det en poäng om det kan bevisas att lagen leder till långt mycket lägre efterfrågan och därmed mindre fall av t ex trafficking. Detta bör dock granskas oerhört noga och det bör påpekas att såväl trafficking, drogmissbruk, kränkande behandling och tvång är strängt förbjudet även utan en svensk sexköpslag. Jag är därför kraftigt skeptisk till den svenska sexköpslagen, men ändå beredd att ompröva ståndpunkten när jag sett övertygande bevisning på fördelarna med lagen.

Klart är i alla fall att de som driver ett förbud mot sexköp utomlands fullständigt har tappat greppet om verkligheten. Dessa personer har, i mina ögon, en obehaglig självbild som någon form av moraliska överdomare som tar sig rätten att sätta sig över demokratiskt fattade beslut i andra länder. Att sedan inte heller reagera på det märkliga med att svenska medborgare alltid, för all framtid, skall kontrolleras av svenska myndigheter även efter en flytt utomlands? Vänsterpartiet tar, i och med förslaget, ett steg mot den politik som deras tidigare systerpartier drev bakom järnridån. Ingen fick då lämna landet eftersom det då inte kunde garanteras att de följde den inhemska lagstiftningen. Är det verkligen ett steg mot denna DDR-syn på medborgarna som Sverige ska ta 2010?

Läs också bloggen Svart på vitt som skriver mycket bra i ämnet.

Dagens populister

2010-02-09T22:16:00.003+01:00

En dag som denna är det enkelt att utse dagens populister! Priset går givetvis till Miljöpartiets Peter Eriksson och Karin Svensson Smith som båda argumenterat för att staten bör sälja SAS. Dessa sunda åsikter kommer från ett parti som hela mandatperioden har rasat mot försäljningar av statliga bolag.

Frågan till Miljöpartiet får då bli: När är det egentligen bäst att sälja företag? När det går uselt och tillgångarna slumpas bort som skulle bli fallet med SAS idag, eller när bolagen genererar stora vinster och skattebetalarna kan få bra betalt för sina tillgångar? Är det verkligen sunt ekonomiskt tänkande att argumentera för en försäljning av SAS idag och mot en försäljning av Vin & Sprit och Vasakronan på toppen av högkonjunkturen 2007?

Nej, det är uppenbart att Miljöpartiet inte lärt sig mycket om företagande och ekonomi! Men det kanske inte är så förvånande med tanke på att partiet på fullaste allvar vill avskaffa räntan?

Havererat SAS och havererad diskussion

2010-02-09T10:47:00.005+01:00

Idag presenterade SAS sin rapport och det står därmed klart att det krävs ytterligare en nyemission för att rädda bolaget. Ur detta faktum har en fullständigt absurd debatt blossat upp där man frågar sig varför SAS ska få pengar och inte SAAB? Ja, svaret är naturligtvis självklart. Staten äger SAS och tar sitt ägaransvar genom att skjuta till kapital till bolaget. En helt vanlig och rimlig ägarstrategi med andra ord. Att däremot skjuta till pengar till ett förlustbolag som SAAB, som ägs av någon annan, är däremot en fullständigt absurd tanke.

Att diskussionen över huvud taget kan uppstå tyder på oerhört stor bristande kunskap hos debattörerna över vad ägande egentligen handlar om. Som ägare får man utdelning och positiv avkastning i goda tider. På samma sätt förlorar man sina pengar vid en konkurs eller skjuter till kapital om man vill rädda bolag ifrån en konkurs i dåliga tider. Svårare än så är det inte att äga företag.

Däremot är problemet SAS ett utmärkt exempel på varför statligt ägande av företag är en fel. Aktieägande handlar just om risktagande. När det går dåligt för bolaget går pengar förlorade. Därför bör staten snarast göra sig av med sina innehav i såväl SAS som Nordea, SBAB, Vattenfall med flera företag där man idag riskerar skattebetalarnas pengar genom att ta den risk som just aktieägande innebär. Självklart kan även innehaven ge utdelningar och ett positivt resultat, men utgångspunkten från allt aktieägande är att det handlar om just risktagande.

De socialdemokrater som hyllar statligt ägda bolag bör svara på ett antal frågor: Är det verkligen rimligt att riskera skattepengar på aktiespekulation? Om ja, varför ökar vi inte på den förhållandevis låga statsskulden och köper fler företag? SKF skulle kunna vara ett statligt bolag för gissningsvis 60 miljarder. Varför argumenterar ni inte för en sådan satsning när ni uppskattar aktiespekulation med skattepengar?

Centerpartiets kris

2010-02-05T21:37:00.002+01:00

Centerpartiets pågående kommundagar, tillsammans med dåliga opinionssiffror, har inneburit ett stort såväl media- som bloggfokus på partiet. Kritiken kommer nästan uteslutande från vänster och från socialdemokrater som ägnar fascinerande mycket uppmärksamhet åt ett så litet parti som Centerpartiet. Det är lätt att tro att Centern är Socialdemokraternas huvudmotståndare i valet och det är svårt att se ett scenario där till exempel Moderaterna skulle ägna Vänsterpartiet samma typ av uppmärksamhet.

Kritiken går enkelt uttryckt ut på att Centerpartiet har svikit sina kärnväljare - landsbygden, kärnkraftsmotståndarna och socialliberalerna. Därmed har man, om man ska tro den socialdemokratiske partistyrelseledamoten Peter Hultqvist och hans artikel i Aftonbladet, spelat ut sin roll inom svensk politik. Istället låter man, fritt tolkat, Stureplanscenterns nyliberalism härja fritt med stöd från Timbrohögern.

Till dessa socialdemokrater måste jag meddela att Stureplanscenterns inflytande inom partiet tyvärr är högst begränsat. I övrigt anser jag att man har svikit:

- glesbygden; om man anser att glesbygd nödvändigtvis måste betyda bidragsberoende och allmosor. Däremot har man gynnat just glesbygden om man tror att bättre företagsvillkor, regelförenklingar och en mer rimlig beskattning är nödvändig för att möjliggöra en vettig försörjning i svåra förhållanden,

- kärnkraftsmotståndarna; om man tror att dessa individer endast bryr sig om en fråga och helt har missat klimatförändringarna. Om man däremot tror att kärnkraftsmotståndare istället är just miljöaktivister som kan ta till sig ny kunskap så har man tagit ett historiskt nödvändigt miljöansvar. Att kritisera Peter Hultqvist och Socialdemokraternas satsningar på polsk kolkraft istället för svensk kärnkraft handlar just om miljöhänsyn, även om det går emot en 40 år gammal folkomröstning, och

- socialliberalerna; om man inte inser att kritiken är en fin omskrivning för att man distansierat sig från den socialdemokratiska linjen med förtidspensionerande för att nu istället se till att Sverige 2009, mitt i en av världshistoriens största kriser, hade 40 000 fler sysselsatta under högkonjunktur och S-styre 2006.

Enligt dessa socialdemokratiska kritiker har partiet gjort en högervridning och därmed tappat sina kärnväljare och spelat ut sin roll i svensk politik. Detta är rent nonsens. Opinionssiffrorna var precis lika dåliga under mitten av 90-talet då man agerade stödparti till styrande Socialdemokraterna.

Jag är den första att applådera om partiet gått till höger och jag skulle gärna se ett större inflytande just från Stureplanscentern. Klart är i alla fall att partiet behövs och kan spela en viktig roll. Sverige behöver ett parti som tydligt driver frågor som innebär att vi får

- bättre villkor för företagande,

- en realistisk miljöpolitik som innebär att vi accepterar att bilar finns och försöker lösa problemen mot den bakgrunden,

- sänkta marginalskatter och därmed ökat arbete av de som rimligen är de mest produktiva i samhället,

- justeringar av LAS för att ge till exempel ungdomar och invandrare en chans på en tuff arbetsmarknad som idag endast gynnar de redan etablerade i samhället, och

- sänkt skatt inom tjänstesektorn och därmed en direkt ökad efterfrågan på inhemsk arbetskraft.

Kort sagt, att Socialdemokraterna ägnar så mycket tid, kraft och intresse åt Centerpartiet är ett kvitto på att det är på rätt väg. Jag tror att det finns mängder med väljare som är beredda att lägga sin röst på ett parti som så tydligt distanserar sig från det Socialdemokraterna representerar i form av socialism, bristande realism, politikerstyre, förmynderi och bristande respekt för individen i den kollektiva samhällskroppen.

Den som vill gräva djupare i den socialdemokratiska kritiken mot Centerpartiet kan bland annat läsa följande bloggar: Kristina Meltin Westerlund, Ola Möller, Roger Jönsson och Peter Andersson. Den som föredrar lite motvikt kan läsa Per Ankersjös och Johan Hedins alltid läsvärda bloggar.

Stockholmscentern

2010-02-03T11:24:00.004+01:00

I lördags spikade Centern i Stockholms stad listorna inför höstens val. Det generella intrycket är att det finns mängder med bra kandidater och att det därför skulle vara oerhört positivt om man fick en större representation i såväl kommun, landsting som stad.

Den mest spännande voteringen gällde riksdagslistans andraplats efter Maud Olofsson. Det stod då mellan Fredrick Federley och Andreas Carlgren där den sistnämnda knep platsen med knapp majoritet. Inget ont om miljöministern, men jag hade önskat att Fredrick fått ett större gensvar. Jag upplever nämligen Centerpartiet i Stockholms stad som ett tydligt liberalt alternativ där man agerat såväl mot FRA samt fattat ett stämmobeslut på att LAS bör avskaffas. I det läget hade jag tyckt det varit mer naturligt att man också förordat den representant som tydligast drivit dessa frågor.

Att det är viktigt att välja en kandidat som tydligt delar medlemmarnas värderingar borde man ha lärt sig den hårda vägen i Stockholms stad. Personligen har jag svårt att se hur den nuvarande representanten Solveig Ternström resonerar inför medlemmarna när hon nu hotar den, i mina ögon, positiva och nödvändiga energiöverenskommelsen?

Det positiva är förstås att det finns utrymme för såväl personröster som flera mandat och att toppen på riksdagslistan ser lysande ut med namn som Abir Al-Sahlani, Elisabeth Thand Ringqvist och Johan Hedin.

Varför ljuga om fakta?

2010-01-28T16:32:00.004+01:00

De rödgröna och Mona Sahlin har, de senaste månaderna, hårt attackerat regeringen för nuvarande budgetunderskott och hur statsfinanserna har försämrats under mandatperioden. Argumentet har bland annat varit att man "sänkt skatten för de rika med lånade pengar" och "att regeringen nu tömt det dukade bort man tog över 2006" med statsfinanser "som återigen måste saneras av en rödgrön regering".

Den retorik som Mona Sahlin och Thomas Östros ägnar sig åt är dock fullständigt felaktig och djupt ohederlig. I dagens DI finns en bra sammanställning över läget där man jämfört de 15 ursprungliga västeuropiska länderna inom EU. Förutom att den svenska statsskulden nu är lägre än 2006 kan vi i artikeln konstatera att:

- Sverige har, efter Luxemburg, Europas absolut lägsta budgetunderskott på 3,5 %. Detta kan jämföras med Tyskland - 6 %, Belgien - 6 %, Frankrike - 8 %, Spanien - 11 %, Storbritannien - 12 % och Irland -12 %.

- Sverige har, efter Luxemburg och Danmark, Europas lägsta statsskuld på 43,6 % av BNP. Det kan jämföras med Österrike 74 %, Tyskland 77 %, Storbritannien 80 %, Belgien 101 % och Italien 116 %.

- Sverige spås få Europas högsta tillväxt 2010 med 3,2 %. Det kan jämföras med Tyskland 2 %, Danmark 1,7 %, Frankrike 1,5 %, Portugal 1 % och Spanien som väntas back med 0,1 %.

Sifforna talar sitt tydliga språk. De svenska statsfinanserna är, efter Luxemburg, de absolut bästa bland dessa 15 länder. Att Thomas Östros och Mona Sahlin väljer att blunda för fakta och ljuger väljarna rakt upp i ansiktet är trist och upprörande. Det är just i sådana lägen, när den politiska argumentationen handlar om rena lögner istället för en ärlig debatt, som demokratin skadas och såväl jag som resten av väljarkåren tappar intresset för politik.

Tystnar kritikerna?

2010-01-25T14:17:00.005+01:00

Centerpartiet har uppenbart tappat i opinionsstöd den senaste tiden när bland annat näringsminister Maud Olofsson, mer eller mindre, blivit anklagad för att ha lagt ned den anrika biltillverkaren SAAB.

Personligen har jag hävdat att Maud och Näringsdepartementet har hanterat frågan på ett utmärkt sätt. Självklart kan man inte spekulera med skattebetalarnas pengar i bilfabriker och om ingen annan intressent är villig att riskera sitt kapital i bolaget, så är knappast heller staten rätt aktör att få bolaget på rätt spår.

Nu ser det ut som att Spyker tar över som ägare och att bolaget därmed tillsvidare överlever. Rimligen tystar det också näringsministerns kritiker. Vad mer kan man begära än en lösning där bolaget lever vidare och där svenska skattebetalare slipper riskera sina surt förvärvade skattekronor i ett extremt högriskprojekt?

Ett problem kvarstår dock. Bolaget har klara problem och är uppenbarligen inte konkurrenskraftigt. Här har såväl Centerpartiet som oppositionen ett fortsatt ansvar. Såväl SAAB som resterande bolag verksamma i Sverige är i behov av ett bättre företagsklimat, flexiblare lagstiftning och ett lägre skattetryck.

Mer att läsa finns hos Johan Hedin och Per Ankersjö.

Märklig rödgrön miljardsatsning på arbetsgivare

2010-01-22T10:58:00.006+01:00

För någon vecka sedan presenterade de rödgröna ett nytt förslag för den offentliga sjukförsäkringen. En kostsam åtgärd är att man vill höja taket i försäkringen från 7,5 till 10 basbelopp. För mig är det en mycket märklig åtgärd från några som säger sig vilja satsa på de svagaste i samhället. I praktiken innebär detta att skatten höjs för de sämst ställda för att de som tjänar t ex mellan 30 000 och 36 000 kronor per månad ska få extrapengar vid sjukskrivning. Är det verkligen en rimlig och socialistiskt rätt prioritering att ta från de fattiga och ge till de rika på detta sätt?

Redan idag får över 90 % av de anställda 80 % av lönen i sjukersättning även på högre lönelägen. Detta beror på att ersättningen från Försäkringskassan kompletteras med kollektivavtalade försäkringar som ITP. Den enda egentliga konsekvensen av denna miljardsatsning från de rödgröna blir att de anställda får samma skydd, men att ersättningen kommer från staten istället för från de försäkringar som arbetsgivaren bekostar. Den anställde individen kommer inte att märka någon skillnad och den ende som kan jubla över förslaget blir då arbetsgivarna som får klart lägre försäkringskostnader.

Om man ska se detta positivt så är det en miljardsatsning på bättre företagsklimat. Det behövs och det uppskattas. Frågan är bara om det inte är såväl enklare som effektivare att ge arbetsgivarna dessa miljarder genom sänkta arbetsgivaravgifter istället för i form av sänkta sjukförsäkringspremier till försäkringsbolagen?

Är ingen lön bättre än låg lön?

2009-12-15T21:16:00.005+01:00

Förra veckan släppte Timbro en rapport skriven av Anders Bornhäll och Hans Westerberg som är läsvärd och som också kommenterats av Dick Erixon. Författarna har jämfört somaliska invandrare i Östergötland med samma grupp i Minnesota, USA. I det svenska exemplet är arbetslösheten över 70 % medan somalierna i USA varit mer än tre gånger så framgångsrika att lösa sin egen försörjning.

Exemplet är intressant eftersom det handlar om en grupp som ofta har ganska låga kvalifikationer och där många är analfabeter. Ur ett krasst marknadsekonomiskt perspektiv är dessa individer därmed oförmögna att utföra ett tillräckligt kvalificerat arbete för att kunna skapa ett sådant mervärde att en arbetsgivare är beredd att betala kostnaden för en anställning. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på att en anställd i Sverige med en lön på 16 000 kronor per månad innebär en kostnad för arbetsgivaren på närmare 25 000 kronor. En kostnadskalkyl som därmed blir svår att få ihop för en arbetsgivare som funderar på att anställa en somalisk analfabet.

Skillnaden mellan Sverige och USA handlar framför allt om att det i Sverige saknas låglönejobb inom tjänstesektorn. Med den svenska politiken tvingas dessa somalier, och andra liknande grupper, till ett livslångt bidragsberoende utan möjligheter att påverka sitt liv och sin situation. Om vi däremot öppnade upp för fler låglönejobb i tjänstesektorn så skulle visserligen klassklyftorna öka mellan olika yrkesgrupper, men samtidigt så skulle situationen förbättras för dessa somalier. Möjligen skulle det därmed kunna bidra till att klassklyftorna i samhället de facto minskade?

Det givna svaret blir då från såväl fack som etablerade partier att vi i Sverige inte ska vara konkurrenskraftiga med låga löner utan med den produktivitet som högutbildad arbetskraft ger. Därför är utbildningsinsatser en långt mycket bättre lösning än låglönejobb.

Personligen tror jag inte att det nödvändigtvis behöver vara en tydlig motsättning mellan dessa ställningstaganden. Jag är övertygad om att en anställning med förhållandevis låg lön och bristande anställningstrygghet är en oerhört mycket bättre lösning för en person än ett liv där man är låst i utanförskap, integrationsproblem och livslång arbetslöshet. Eftersom vår befintliga integrationspolitik uppenbarligen brustit vore det högst rimligt att prova nya vägar. Kanske har vi, trots allt, något att lära oss av det amerikanska exemplet?

Därmed inte sagt att vi behöver överge den goda svenska tanken på utbildning och de fördelar välutbildad arbetskraft ger. Med rätt stöd och utbildning kan därför dessa grupper öka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Ett låglönejobb kan då vara en snabb väg in på arbetsmarknaden och i samhällsgemenskapen som, i kombination med utbildning, också kan vara ett steg på vägen mot ett mer kvalificerat, stimulerande och välbetalt jobb i andra sektorer. Således en bra lösning för alla. Problemet är väl bara att det kan ta ett tag innan LO och Wanja Lundby-Wedin köpt dessa tankar rakt av. Eller kanske är problemet att LO, som alltid, värnar de etablerade i samhället som har ett jobb på bekostnad av somaliska invandrare utan läs- och skrivförmåga?

Kom hem kommunikatör Reinfeldt!

2009-12-13T22:01:00.005+01:00

Regeringen har de senaste veckorna, tappat i opinionsstöd. Möjligen kan detta förklaras av de kritiserade förändringarna av sjukförsäkringen där det är uppenbart att vissa individer har kommit i kläm.

Med världens högsta sjukskrivningstal, gigantiska skillnader i antalet sjukskrivna i olika landsändar och tusentals förtidspensionerade ungdomar så är det uppenbart att systemet måste reformeras och radikalt förändras. Där är regeringen på rätt spår. Sedan är det uppenbart att vissa individer har kommit i kläm när de nya reglerna tolkats och självklart måste detta åtgärdas, även om Försäkringskassan nu lagt fram siffror som visar att antalet cancersjuka som mist sin ersättning inte på något sätt har ökat i och med de nya reglerna. Att tro att regeringen är så pass ond att den medvetet vill jävlas med svårt cancersjuka faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

Däremot har regeringen ett ansvar för att försvara och förklara sin politik. Där har man brustit fullständigt. Ikvällens Agenda hade Cristina Husmark Pehrsson ett utmärkt läge när hon debatterade frågan med Mona Sahlin. Tyvärr hade socialförsäkringsministern fullständigt fel fokus. Hon valde att fokusera på problem under den tidigare S-regeringen samt att hon, med all rätt, påpekade att Socialdemokraterna själva inte lagt fram några drastiskt annorlunda förslag i sin skuggbudget. För väljarna är detta dock fullständigt ointressant. De måste få en tydlig förklaring till vilka förändringar man genomför, varför de är nödvändiga och exakt hur regeringen har tänkt att systemet ska fungera framöver. Ett budskap som måste föras fram på ett rakt och tydligt sätt och med ett sådant självförtroende att man inte ens behöver bemöda sig om att kritisera oppositionens förslag. Där brast Husmark Pehrsson fullständigt.

Regeringen, och i synnerhet Moderaterna, är i stort behov av en tydlig ledare som kan ta dessa nödvändiga debatter på ett bättre sätt. Det har man i form av Reinfeldt och det är bara att glädjas åt att det nu bara handlar om veckor innan statsministern lämnar posten som EU:s ordförande och ägnar sin tid åt svensk inrikespolitik. Den svenska sjukförsäkringsdebatten är tyvärr inte hjälpt av att Reinfeldt utsetts till årets europé i Frankrike!

Dagens fakta

2009-12-08T22:50:00.003+01:00

Idag kan jag konstatera

- att Fredrick Federley och Elisabeth Thand Ringqvist skriver ett läsvärt inlägg i Aftonbladet som, på ett bra sätt, förklarar varför särlagstiftningar riktade mot enstaka grupper är fel väg att gå och varför LAS ställer till problem,

- att Stureplanscenterns vice ordförande Johan Hedin förklarar, alldeles lysande, på sin blogg varför den svenska debatten kring klassklyftor blir märklig,

- att jag är beredd att släppa fram Kjell-Olof Feldt på finansministerposten efter att ha tagit del av gårdagens skattedebatt i SVT där han var den starkast lysande stjärnan,

- att jag är oroad över mitt ointresse för Köpenhamnsmötet. Det är inte sunt att bry sig mer om dagens börsutveckling än hur diskussionerna går i klimatmötet, och

- att jag inte hänger med i utvecklingen. Välanvända begrepp som Google Wave och Voddler säger mig nämligen ingenting. Dessutom tycker jag att politiker som säger sig ska nå framgångar via Twitter fullständigt verkar ha tappat greppet om verkligheten.

Varför stressar man mer i Jämtland än i Stockholm?

2009-12-08T21:12:00.005+01:00

De senaste dagarna har de nya sjukreglerna debatterats hårt. Det är uppenbart att regeringen har infört regler som, i vissa fall, fått orimliga konsekvenser och där uppenbart sjuka människor har hamnat i kläm. Mot den bakgrunden är det positivt att man nu backat och gjort vissa justeringar. Självklart ska människor som uppenbart saknar arbetsförmåga ha rätt till sjukersättning.

Samtidigt tycker jag att debatten blir sned. Det är lätt att enbart fokusera på de misstag som begås i en tid av förändring och helt glömma bort de uppenbara behovet av just justeringar i ett system som fallerat fullständigt. Under den socialdemokratiska regeringen förtidspensionerades 140 personer om dagen. Personer som ofta var unga och som uppenbarligen inte saknade arbetsförmåga för all framtid. Vi har ännu idag skrämmande höga sjukskrivningstal i framförallt norrländska län som Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Idag har jämtlänningarna nästan 50 % större sjukfrånvaro än invånarna i Stockholms län. Majoriteten av de sjukskrivna i Jämtland är kvinnor i glesbygd som är sjukskrivna på grund av stressrelaterade problem. På samma sätt sticker de svenska sjukskrivningstalen ut internationellt som extremt höga.

I Sverige har vi bra sjukvård, världens största välfärdssatsningar och en förhållandevis bra miljö. Är det då rimligt att vi ska ha världens sjukaste befolkning? I Jämtland finns vacker natur och frisk fjälluft. Är det då rimligt att invånarna ska lida av 50 % mer stressrelaterade problem än i Stockholm? Svaret på frågorna är självklart nej, och det är uppenbart att det omedelbart krävs drastiska och genomgripande förändringar i det svenska sjukförsäkringssystemet. Vi får inte glömma att höga sjukskrivningstal slukar enorma resurser som annars kunde satsas på t ex den sjukvård och äldreomsorg som kommer att bli mycket hårt belastad med en åldrande befolkning.

Problemet är att det är oerhört lätt att kritisera förändringar och lyfta fram exempel på de individer som tyvärr, på ett felaktigt sätt, har kommit i kläm. Däremot är det oerhört svårt att förklara exakt hur man gör dessa nödvändiga förändringar på ett bättre sätt. Min förhoppning är att regeringen fortsätter att vara lyhörd för sina egna misstag och lyckas med genomföra genomgripande och nödvändiga förändringar i ett sjukt system.

Vill Vänsterpartiet lägga ned Finansinspektionen?

2009-12-01T21:34:00.004+01:00

Har sett på Debatt i SVT och tycker att Jens Holm från Vänsterpartiet gjorde bort sig en aning som rasade mot att tillsynsvetrinärer bekostas av den bransch de är tillsatta att syna. Holm borde vara medveten om att det är precis så tillsyn fungerar i Sverige. Bilbesiktningen betalas av bilägarna precis på samma sätt som finansbranschen bekostar Finansinspektionens verksamhet. Frågan är om Jens Holm och Vänsterpartiet även anser att Finansinspektionen bedriver en meningslös verksamhet?

Mer Perssonpengar

2009-11-30T20:49:00.003+01:00

Dagens Industri visar idag en förteckning över de svenskar som har betalat mest skatt under året och följer dessutom upp listan med kommentarer på ledarplats (ej på nätet). Slutsatsen är att H&M:s huvudägare Stefan Persson de senaste fyra åren har betalat 3,4 miljarder kronor i skatt. Det är en intressant siffra eftersom det är exakt samma summa som Socialdemokraterna själva beräknar att få in varje år på en återinförd förmögenhetsskatt. Mot den bakgrunden är det uppenbart hur skadlig förmögenhetsskatten är. Allt som krävs är att Stefan Persson och ytterligare ett par individer väljer att göra som familjerna Rausing och Kamprad och lämna landet för att skatteuttaget ska få ett negativt utfall. Noterbart är att de tio individer som betalar högst skatt bidrar med 1,5 miljarder varje år i skatteintäkter.

Rödgröna politiker i Sverige säger sig stå för jämlikhet och det tillhör inte ovanligheterna att de beskriver sig själva som solidariska medan motståndarsidan representerar en ful egoism. Det är ett märkligt synsätt. För mig är inte socialdemokratiska politiker bilden av solidaritet. Det är väldigt enkelt att, genom tvångsåtgärder, ta in allt högre skatter från medborgarna som man sedan fördelar runt i samhället som allmosor. Pengar som, i värsta fall, t o m kan få namn efter ansvarigt socialdemokratiskt statsråd såsom "Perssonpengar" eller "Wernerssonpengar". Självklart behövs det pengar till statskassan, men vem är det egentligen som står för solidariteten. Är det de socialdemokratiska politikerna eller är det de facto den som bidrar med enorma summor av sina egna pengar?

Familjen Persson bidrar i år med över en miljard till statskassan. Sverige skulle må bra av fler sådana framgångsrika företagarfamiljer. För att lyckas krävs det riskfyllda investeringar i form av tid, engagemang och privat kapital. Riskfyllda investeringar gör man för att få en möjlighet till god avkastning. Mot den bakgrunden är en återinförd förmögenhetsskatt oerhört skadlig och den kan knappast försvaras när det heller inte handlar om större pengar än att Stefan Persson ensam kan generera skatteintäkter som motsvarar 25 % av den tänkta totalsumman. Sverige behöver mer sådana "Perssonpengar" och definitivt inte en återinförd förmögenhetsskatt från rödgröna politiker som sedan självgott klappar varandra på ryggen för det solidariska arbete de utfört.

Nostalgi är inte framtiden

2009-11-24T21:48:00.005+01:00

Idag står det klart att Koenigsegg drar sig ur det tänkta köpet av SAAB. Detta kan mycket väl innebära slutet för den anrika svenska biltillverkaren. En tragedi för Trollhättan och en problematisk situation för bolagets anställda.

Samtidigt talar vi om ett bolag som har gått i förlust 19 av de senaste 20 åren. Ett företag som till 100 % ägs av amerikanska GM och som råkar ha behållt sin fabrik i Trollhättan under dessa förlustår. Vi talar om en bransch med gigantisk överproduktion. Mängder med bilarbetare världen över är övertaliga och producerar oerhört mycket mer än vad marknaden efterfrågar.

I en stund som denna är det viktigt att inte bli alltför nostalgisk. En fungerande marknadsekonomi skapar välstånd. Grundprincipen i marknadsekonomin bygger på att nya innovativa företag ska växa fram och ersätta de som inte längre klarar av att möta marknadens krav. Konkurser är rent av viktiga. De frigör kompetent arbetskraft och personal som istället kan nyttjas av en annan aktör som behöver dessa resurser för att möta en ökad efterfrågan. Ur det perspektivet ska vi inte sörja SAAB.

Idag är H&M Sveriges högst värderade företag på börsen. Ett bolag som var extremt litet på 60-talet. Andra bolag bland de 30 tyngsta är Securitas som kom igång på 70-talet och Tele2 som bildades så sent som 1993. Ett globalt exempel är Google, bildat 1998, som idag är världens 155:e största bolag. Långt mer framgångsrikt än Coca Cola på som rankas på plats 816 eller, tidigare ettan GM som i Forbes sista ranking hamnade på plats 855.

Det finns således liten anledning att vara nostalgisk. Istället visar det vikten av ett gynnsamt företagsklimat. Nya tankar, nya ideér och nya företag måste få en chans att växa, att anställa och att allokera de resurser som frigörs när andra aktörer försvinner. De måste, med andra ord, få en chans att bli stora, framgångsrika företag. Vilka bolag och vilka branscher som kommer att lyckas är en omöjlig fråga att besvara. Den som visste det kunde naturligtvis bli mångmiljardär när som helst. Trots det är det just vad många politiker försöker göra. Ord som politiker älskar är just "framtidssatsningar" , "ny teknik" och "innovationer". Fina begrepp som följs upp med konkreta förslag som kan handla om allt från "grön teknik" till "finansplats Stockholm". Det ger mig rysningar. Visa mig istället de politiker som på 80-talet talade om Tele2 eller Googles framgångar!

Alla företag i alla branscher måste få verka fritt. Politikernas uppgift är således inte att fundera över i vilka företag och i vilka branscher den framtida tillväxten kommer att ske. De kan omöjligt lyckas. Däremot kommer fler gamla "fina" företag att gå under och fler nya gigantiska aktörer att växa fram. Det kallas utveckling och är inget vi ska vara rädda för. Jag är övertygad om att det är oerhört mycket mer produktivt att staten lägger krutet på skattelättnader för alla företag, än att man håller SAAB under armarna i ytterligare ett par år. Kanske är det just denna jobbiga kris som Trollhättan behöver? Förändringar tvingas fram och varför ska inte nästa Tele2 eller Google kunna växa fram just i Trollhättan? Kanske är det bara bra att kompetensen flyttas från en trög bilindustri till riktiga framtidsbranscher som t ex................... Ja, det får vi se!

Vem vill få jobb?

2009-11-23T11:31:00.009+01:00

Såväl Expressen som Aftonbladet har de senaste veckorna gett oss många exempel på enskilda människor som drabbats mycket hårt av den stigande arbetslösheten. Det är synd om dessa personer, ingen vill vara arbetslös och förnedringen är total när arbetslösa gång på gång tvingas in på meningslösa kurser där man får lära sig hur man skickar i väg jobbansökningar. Alla arbetslösa är beredda att göra vad som krävs för att få ett jobb, men det är onekligen inte lätt när det finns alldels för få jobb att söka i bistra tider. Nu är det faktiskt hög tid att politikerna tar sitt ansvar!

Bilden ovan är den vi matas med i massmedia. Min bild ser annorlunda ut. Under de senaste veckorna har jag, via Arbetsförmedlingen, försökt anställa en person till en halvtidstjänst. Jobbet går ut på att, via telefon, kontakta såväl befintliga som nya potentiella kunder till oss och erbjuda våra tjänster. Med andra ord ett säljinriktat jobb inom telemarketing.

Jag har fått in över 70 ansökningar. Det borde innebära ett stort intresse för jobbet, men så ser inte realiteten ut. Dessa arbetssökande saknar nämligen helt ambitionen att få jobbet eller kompetensen att söka ett jobb på ett vettigt sätt.

- Ingen har ringt upp mig. Är det ingen som kan komma på tanken att det är mest effektivt att ringa upp och sälja in sig själv för ett jobb som handlar om just försäljning via telefon?

- 65 av dessa 70 ansökningar är allmänt formulerade och saknar helt referenser till vårt bolag eller det specifika arbete ansökan avser. Vissa skriver att de gärna vill jobba hos oss och anger sedan ett annat företags namn eller berättar utförligt varför de just drömmer om att jobba med djur.

I realiteten har vi egentligen bara fått 3-4 relevanta ansökningar. Idag kommer vi att anställa en av dessa, en ung tjej med stark drivkraft, ambition och goda förutsättningar att lyckas väl.

Min bild som arbetsgivare stämmer dock inte alls med den bild som målas upp i media över hur arbetssökande agerar. Antingen är de sökande inte villiga att anstränga sig för att lösa sin försörjning. Om så är fallet råder ingen tvekan om att sänkt A-kassa och jobbskatteavdrag är effektiva redskap för att få folk i arbete. Om så inte är fallet så krävs det uppenbarligen fler eller bättre söka-jobb-kurser hos Arbetsförmedlingen. 65 av dessa söknande saknar bevisligen den kompetensen.

Någonstans brister det. Om det sedan är kvalitén på Arbetsförmedlingens kurser, antalet genomförda kurstillfällen eller ambitionen hos de arbetssökande som brister låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att jag får en helt annat bild av läget som arbetsgivare än vad jag får genom att ta del av mediarapporteringen. Jag sitter inte på svaren, men skulle välkommna en utökad debatt kring dessa frågor. Vi kan alla tala vackert om mål om full sysselsättning. Klart är i alla fall att jag inte kommer att vara den arbetsgivare som anställer de 65 personer som visat sig vara oförmögna att söka ett jobb och som helt tycks sakna vilja, ambition och drivkraft.

Fult Eneroth

2009-11-21T10:59:00.004+01:00

Den senaste tiden har det stormat rejält kring Vattenfall och Maud Olofsson har kritiserats från en rad olika håll för bristande ägarkontroll och styrning av bolaget. Tyvärr blir varken debatten eller kritiken särskilt saklig och det är uppenbart att politik inte alltid är ett ärligt spel. Ett typexempel ges i Dagens Industri idag (ej på nätet) där Socialdemokraternas Tomas Eneroth skriver en debattartikel med rubriken "Olofssons sjabbel i Vattenfall fortsätter".

Det anmärkningsvärda med artikeln är att Eneroth, inte med ett enda ord, nämner bolagets avtal i Tyskland som tidigare utlöst diskussionerna kring Vattenfall. Istället utnyttjar Eneroth turbulensen kring Näringsdepartementet genom att i denna artikel kritisera Olofssons uteblivna krav på satsningar på förnyelsebar energi. Det vill säga att Olofsson har fortsatt att ge Vattenfall samma lönsamhetsdirektiv som den tidigare socialdemokratiska regeringen. Att bolaget skötts på precis samma sätt som under S-regeringen blir nu en artikel som handlar om "Olofssons sjabbel". Visst kan Eneroth ha den uppfattningen, men detta är en kritik som inte har något som helst samband med övriga aktuella diskussioner i ämnet Vattenfall. Varför publcierade inte Eneroth denna artikel för två månader sedan när läget var exakt detsamma? Nej, det handlar förstås om ett politiskt spel där man försöker svartmåla motståndare utan saklig grund. Liknande exempel finns förstås där borgerliga politiker agerat på samma sätt. Tyvärr tror jag den enda långsiktiga konsekvensen blir ett ökat politikerförakt och öppna dörrar för Sverigedemokrater och andra populistpartier.

Om vi sedan diskuterar själva sakfrågan så håller jag inte heller med Eneroth. Personligen tror jag att det alltid uppstår problem när politiskt styrda bolag ska agera i konkurrens med privata aktörer. Det bästa vore att sälja bolaget, men även i statlig ägo är jag övertygad om att Vattenfall och marknaden mår bäst om denna jätteaktör fungerar på liknande sätt som en privat aktör, det vill säga med ägare som ställer just enbart lönsamhetskrav. Politikernas uppgift är att ge samtliga bolag på marknaden samma goda förutsättningar, genom t ex forskning och skattesystem, att investeringar i förnyelsebar energi. Vi får då en fri marknad där alla bolag kan konkurrera och söka de bästa lösningarna. Det tror jag är en oerhört mycket mer effektiv väg mot energiomställning än att politiker ska detaljreglera exakt hur en av dessa aktörer ska agera och investera.

Det vore därför bättre om Tomas Eneroth slutade ägnade sig åt fula och osakliga påhopp och istället anammade samma syn på ägarstyrning som såväl Björn Rosengren, Leif Pagrotsky, Thomas Östros, Maud Olofsson och Mona Sahlin har ägnat sig åt på posten som näringsminister.

Det löser sig

2009-11-18T23:12:00.004+01:00

Bland annat Aftonbladet och DN presterar idag en opinionsundersökning från Sentio. Socialdemokraterna tappar i väljarstöd samtidigt som Sverigedemokraterna får 7,2 %. I praktiken skulle detta innebära ett läge där inget av blocken får majoritet och där Sverigedemokraterna skulle fungera som vågmästare.

Självklart är det obehagligt att ett vidrigt och rasistiskt parti som SD får 7,2 % av sympatierna. Samtidigt tycker jag att vi inte ska överdriva problematiken. Om vi jämför med resten av Europa så är läget under kontroll och jag är övertygad om att vi hittar en hållbar parlamentarisk lösning som håller dessa rasister borta från makten.

Helst skulle jag förstås se ett samarbete mellan MP och Alliansen. Om detta är omöjligt så är jag ändå övertygad om att vi kan lösa ett samarbete mellan Alliansen + S. Självklart skulle det innebära tråkiga eftergifter, men vi ska ändå inte överdriva skillnaden i politik. Under S-styret hade vi ett skattetryck på knappt 50 %. Idag, efter fyra år med "borgarnas oansvariga skattesänkningar för de rika baserade på lånade pengar" har vi ett skattetryck på 48 %. Retoriken är högljudd, men de faktiska resultaten i skattetryck talar sitt tydliga språk. Självklart skulle det gå att hitta en lösning. Steg ett är bara att båda parter tonar ned retoriken, vilket förhoppningsvis kan ske snabbt efter valet om vi får det parlamentariska läge som dagens opinionundersökning visar. Det finns, trots allt, en enighet i svensk politik som inte förespråkar rasism och som stöds av 93 % av väljarkåren. Det är siffror som talar ett tydligt språk!

Att få eller skaffa ett jobb

2009-11-17T18:21:00.004+01:00

Såväl Ung Vänster som SSU har dragit igång kampanjer under paroller som "ge oss jobb, Reinfeldt!" och "gör Reinfeldt arbetslös". Liknande uppmaningar och krav hittar vi på socialdemokratiska bloggar som inspirerats av dagens artikel i Aftonbladet som handlar om 26-åriga Pernilla i Eskilstuna som aldrig har haft ett jobb. Att arbetslösheten är ett stort problem är givet. Dessa inlägg får mig ändå att fundera över synen på arbete och individens ansvar.

För Ung Vänster och SSU är jobb något man får, inte något man skaffar sig. Jag vänder mig kraftigt emot den beskrivningen. Även artikeln i Aftonbladet har en märklig vinkling. Inte på något sätt ifrågasätter man Pernilla och varför hon inte, trots sex års arbetslöshet, väljer att pendla de elva milen till Stockholm, starta städfirman hon drömmer om eller helt enkelt flyttar från den ort där hon bevisligen inte finner lösningen på sina problem.

I en utopisk värld är jobb just något man får och inget man skaffar sig. I ett drömsamhälle skulle det finnas ett arbete åt alla och som staten kunde fördela ut efter bästa förmåga. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Tyvärr är det svårt att få jobb. Det kräver förmodligen utbildning, social kompetens, tur, mängder med telefonsamtal, kontakter, risktagande, en flytt och ett oerhört hårt arbete. Så ser den verklighet ut som vänstern väljer att blunda för.

Alla har därför olika förutsättningar att lyckas skaffa sig ett jobb. Det kan man mycket väl kalla en orättvisa. Det betyder också att de som står längst från arbetsmarknaden behöver mycket stöd, råd och hjälp för att förbättra sina möjligheter. Där kan staten bidra. Däremot betyder det inte att individen är mer lämpad än staten att se till att personen blir anställd.

Därför tycker jag att denna vänsterretorik där jobb är något man får istället för skaffar sig är olycklig. Jag tycker man sänder ut helt fel signaler. Det vi istället behöver är positiva exempel på alla dem som lyckats få en anställning genom just att ringa runt till alla företag i telefonkatalogen, som levt på nudlar under vidareutbildning, som valt att flytta, som satsat tid och pengar på sitt företag och som genom hårt arbete har lyckats komma in på arbetsmarknaden.

Att leva på A-kassa är att leva på andra människors arbete. Det kan absolut vara nödvändigt under perioder och vissa som har drabbats av den orättvisa det innebär att vara oattraktiv på marknaden behöver definitivt detta stöd. Däremot måste inställningen vara att det är ett alternativ som ska komma i sista hand. Det finns alldeles för många som, med hänvisning till sin högskoleutbildning i t ex statsvetenskap vägrar försörja sig på telemarketing och tidningsutdelning. På något underligt sätt har vi fått en attityd där folk anser sig för fina för vissa jobb och istället föredrar att bli försörjda av andra via A-kassan. Hur kan ett sådant beslut någonsin vara försvarbart? Hur resonerar man när man gör ett sådant val?

Vänsterkritikerna kallar mitt resonemang för hårt, kallt och cyniskt. Jag håller inte med. Är det inte mer cyniskt att hävda att männsikorna är så svaga att de själva inte kan lösa sina egna problem? Att de inte har nog med kunnande och kompetens för påverka sin situation, skaffa ett jobb och leva ett rikt liv, utan att detta är uppgifter som staten ska hantera åt medborgarna? Jag tycker istället att det är vänstern som underskattar människor och att synen att vi alla sitter fängslade med bojor som endast staten kan låsa upp, bäddar för missnöje, handlingsförlamning och tragiska livsöden.

Vi föds alla med olika förutsättningar. Ur det perspektivet är arbetsmarknaden mycket orättvis. Där har vänstern rätt i sin kritik. Problemet är bara att arbetsmarknaden alltid kommer att vara orättvis och jobb kommer alltid att vara något man måste skaffa sig och inte något man får. Detta oavsett regering. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Det vore därför mer produktivt om dessa vänstergrupper släppte sin utopi om en arbetsmarknad fri från orättvisor och visade på de fantastiska möjligheter individen själv har att lösa sina problem, skaffa ett jobb och leva ett rikt och självförverkligande liv.

(Finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)

Sex

2009-11-11T20:23:00.007+01:00

Sverige har länge varit ett föredöme internationellt när det gäller att försvara såväl barns som kvinnors rättigheter. Länge har landet rankats som det mest jämställda i världen plus att det var en föregångare med förbud mot barnaga. Så långt är allt positivt och det finns onekligen mer att göra på dessa områden.

Tyvärr är jag rädd att dessa goda ambitioner är på väg att gå väl långt i vissa avseenden. Risken är uppenbar att vi får krav på allt fler lagar och regler som enbart bygger på moralism och som skadar samhället.

Idag är de flesta överens om att det var absurt att vi långt in på 70-talet satte en sjukdomsstämpel på homosexualitet. Förbudet mot bastuklubbar under 80-talets värsta aidsskräck är en annan företeelse som nyligen avskaffats och som knappast kan försvaras med facit i hand. Dessa regleringar har sedan följts av ett förbud mot sexköp och senast med ett regeringsförslag som vill skärpa kriminaliseringen av barnporr genom att införa ett tittförbud.

Vår avdelningsmedlem i Stureplanscentern Fredrick Federley har stuckit ut hakan och propagerat för ett avskaffande av sexköpslagen som han menar har klart negativa konsekvenser. Via Federleys blogg hittar jag idag en länk till ett mycket läsvärt inlägg från nätverket Liberati skrivet av Louise Persson. Jag är inte övertygad om att jag fullt ut har köpt Federleys resonemang i frågan, men helt klart är att ämnet tål en förnyad saklig diskussion utan moraliserande inslag. Möjligen kan det vara rimligt att två fria individer har rätt till en privat överenskommelse utan statens inblandning. Speciellt med tanke på att människosmuggling, utnyttjande, pedofili, misshandel och skattebrott redan är förbjudet i annan lagstiftning.

Regeringens förslag med hårdare tag mot barnporr och pedofili är förstås också lovvärt vid en första anblick. Problemet är bara att med ett "tittförbud" så får vi mängder med gränsdragningsproblem. Ska inte exhibitionistiska 17-åringar, av egen fri vilja, få lägga ut bilder på nätet där de visar sig med bar överkropp som beskrivs i Johanna Sjödins läsvärda inlägg i Expressen. Är det rimligt att vi berövar alla under 18 rätten att använda internet i sitt sexliv? Var går gränsen för pornografi? Är det rimligt att farmor begår barnporrbrott när hon tittar på bilder av sitt nakenbadande barnbarn? Även JK har haft synpunkter på lagstiftningen med argumentet att vuxna kan komma att undvika att ta del av all form av pornografiskt material på internet eftersom de inte vill riskera att begå lagbrott. Detta är dock en invändning som Beatrice Ask anser väger lätt mot vikten av att skydda barnen. Det låter fint, men är det inte så att det just är lätt att avfärda eftersom det handlar om porr. Det vill säga en produkt som det politiskt korrekta Sverige anser vara förkastlig. Hur hade argumentationen varit om JK hade påtalat risken för minskad konsumtion av t ex balett?

Jag är rädd för att vi i Sverige är på väg att helt tappa vår stämpel som ett sexuellt frigjort land. Jag är rädd för att vi med argument om att värna oskyldiga barn och förtryckta kvinnor tar lagstiftningen ett steg för långt. Jag är rädd för att vi inte längre kan debattera dessa frågor utan att lägga in sexualmoraliska värderingar. I mina ögon har politikerna inte bara ett ansvar att värna barns rättigheter och verka för jämställdhet. Det är även av största vikt att de tar sitt ansvar för att aktivt värna den enskilda individens rätt till en fri sexualitet. Tyvärr finns det alldeles för få ledande politiker som tar den debatten.

Imponerande Tyskland

2009-11-09T20:05:00.004+01:00

Idag firas tjugoårsjubiléet av Berlinmurens fall. I media har vi de senaste dagarna kunnat ta del av åtskilliga berättelser om det vidriga livet bakom muren. Mot bakgrund av det faktum att samtliga försök att skapa socialistiska samhällen slutat i total misär, så är det anmärkningsvärt att det fortfarande finns stora väljargrupper som anammar retoriken. Visst har Vänsterpartiet accepterat det demokratiska systemet, men en politik som vill se ett samhälle där statens makt och inflytande växer på bekostnad av de enskilda individerna är ändå ett hot och en fara. Borde vi inte ha lärt oss tillräckligt om de negativa konsekvenser som en sådan politik leder till? Borde inte alla dessa socialistiska experiment lärt oss det orimliga i att rösta fram en regering där gamla VPK:are släpps in i regeringskorridorerna?

Klart är i alla fall att detta är ett jubileum som är väl värt att fira. Idag har vi ett demokratiskt, väl fungerande och enat Tyskland. Ett land som har haft en oerhört imponerande utveckling sedan Hitlers fall. 1949 var landet sönderslaget och avskytt. 1989 levde mängder av tyskar bakom en mur i DDR och med en usel ekonomi. Trots att man har haft alla förutsättningar emot sig har Tyskland idag världens 16:e högsta BNP/capita som ligger ganska exakt på samma nivå som Sverige som placeras på platsen precis ovanför. Här är det uppenbart att vi har en hel del att lära av Tyskland. Vi har, trots oerhört mycket bättre förutsättningar, inte lyckats bättre ekonomiskt.

Tyskland kan fungera som ett positivt exempel ur många aspekter. Under 50-talet lyfte man landet ur en ekonomisk och demokratisk misär på precis samma sätt som man lyckades förbättra situationen för alla medborgare i landets östra delar under 90-talet. Det visar på hur snabbt omvälvande positiva förändringar kan komma till stånd. En gång fattig, uträknad och med demokratiskt underskott behöver nödvändigtvis inte innebära att man är fast förankrad i misär. Exemplet Tyskland visar tydligt det rimliga med en utvidgning av EU och en öppen invandringspolitik. Såväl individer som länder kan resa sig, bli produktiva och bidra till en positiv såväl demokratisk som ekonomisk utveckling även för dem som redan har det bra.

Märklig kritik

2009-11-04T22:49:00.006+01:00

Centerpartiet presenterade igår ett förslag med så kallade avstampsjobb. En anställningsform som är tänkt att underlätta för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Tanken är att ungdomarna, under ett års tid, får en möjlighet att vara anställda med 2/3 av den normala lönen. Personligen ser jag positivt på förslaget och tror att det kan få avsedd effekt.

Många inom LO och Socialdemokraterna rasar mot utspelet. Ungdomar ska ha riktiga jobb med schyssta villkor är budskapet. I realiteten innebär de socialdemokratiska förslagen att arbetslösa ungdomar ska ges ökade möjligheter till praktik. De ska alltså göra samma jobb med en mycket låg A-kassa som ersättning. Det vill säga exakt samma sak som Centerns förslag- utom att de får halverad ersättning, arbetsgivarna slipper betala en endaste krona och att ungdomarna förblir bidragsberoende, stämplas som arbetslösa och därmed missar möjligheten till den ökade självkänsla som en anställning medför. Är detta verkligen en bättre lösning? Utveckla tankarna LO!

Bra förslag Lars Ohly!

2009-11-03T19:09:00.004+01:00

Partiledare Lars Ohly skriver idag, tillsammans med andra vänsterpartister, ett debattinlägg i Aftonbladet där man lyfter fram flera punkter för ett förbättrat klimat för småföretagare. Man föreslår bland annat sänkta arbetsgivaravgifter samt ett slopat sjuklöneansvar. Småföretagare ska inte längre vara tvingade att både betala sjukersättning till sjukskrivna och lön till vikarier. Dessa förslag är mycket bra och något jag hoppas att fler partier kan ta efter.

Att skriva uppskattande texter om fina förslag från Vänsterpartiet gällande företagande är något unikt. Det skulle onekligen betyda mycket för småföretagare om dessa förslag drevs igenom. Det råder idag ingen tvekan om att Vänsterpartiet kommit långt mycket längre och har en mer trovärdig politik mot småföretagare än vad t ex Socialdemokraterna har. Det enda som kom fram på deras kongress var tomt prat och några ytterligare politikerstyrda bidragssystem.

Vänsterpartiet ska ha all heder för sina förslag och jag hoppas att de kan få gehör för idéerna i en eventuell rödgrön regering. Det stora problemet med Vänsterpartiet är att man är mycket måna om att småföretag just ska förbli små företag. De ska inte tillåtas växa, tjäna pengar och hitta riskkapital för att anställa fler. Detta motverkar man aktivt med förslag på återinförd förmögenhetsskatt. Lägg dessutom till skärpt arbetsrätt, höjda sociala avgifter för unga och ett förbud mot vinster för företag i hela välfärdssektorn, så blir bilden rent av företagarfientlig.

Men hellre ett parti som är fientligt inställt enbart till lite större företag än ett parti som är fientligt inställt till alla företag. Ur det perspektivet får dagens utspel onekligen ses som ett steg i rätt riktning.

Falsk retorik

2009-10-30T23:23:00.003+01:00

Socialdemokraternas partikongress rullar vidare i Älvsjö. Idag var det dags för den, på förhand, mest upptrissade debatten, det vill säga den som handlar om aktieutdelningar och vinster hos privata företag i välfärdssektorn. Partistyrelsens förslag vann till slut gehör, vilket var absolut nödvändigt och sunt. Däremot är det skrämmande hur många socialdemokrater som lever i tron om att ett vinstförbud skulle vara bra och rimligt. Hur verklighetsfrånvända får dessa ombud egentligen vara?

Under gårdagen hyllades företagarna under kongressen och man lade fram budskapet om att Socialdemokraterna är ett parti för småföretagare. Jag uppskattade retoriken, men saknade helt förslagen. Det enda som kom fram var att det ska bli lättare att få starta-eget-bidrag. Detta är typiskt socialdemokratiskt beteende. Istället för lägre arbetsgivaravgifter, slopat sjuklöneansvar, enklare regelverk och lägre bolagsskatt väljer man godtyckliga bidrag som skall delas ut som allmosor från politikerstyrda organisationer. Trist, onödigt och fullständigt meningslöst. Varför inte ge företagarna bättre villkor rakt av utan att staten ska bestämma exakt vilka individer och vilka bolag som har rätt att få vissa favörer?

Att Socialdemokraterna säger sig vara ett parti för företagare är i grunden stötande. Organisationen Företagarna lade fram en lång lista på nödvändiga åtgärder för ett bättre företagsklimat 2006. Överst på listan kom ett avskaffande av förmögenhetsskatten. Den vill Socialdemokraterna återinföra. Under förra mandatperioden tvingade partiet åtskilliga framgångsrika företagare att lägga ned sina bolag genom en vidrig lagstiftning som fick namnet Lex Uggla och som innebar privat förmögenhetsskatt på tillgångar i ett aktiebolag. En fullständigt grotesk lagstiftning som enbart hade som följd att människors livsverk slogs i spillror. Idag fattade dessutom kongressen beslut om att avdraget för hushållsnära tjänster ska avskaffas. Även där slår man undan benen för de tusentals företag som vuxit upp inom sektorn och som, än så länge, har en positiv framtid på bekostnad av svartjobben. Mot den bakgrunden blir den socialdemokratiska retoriken upprörande, stötande och löjlig. Som småföretagare är det svårt att inte bli upprörd när man hör inläggen från ett parti som ler med munnen och slår med handen. Min enda förhoppning är att den ändrade retoriken, på sikt, leder till en ändrad politisk kurs hos partiet. Tyvärr lär det dröja på kongresser som domineras av kommunalråd i glesbygd och ombudsmän från LO.

Socialdemokratisk motionssocialism

2009-10-26T20:34:00.001+01:00

På onsdag inleds Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Den stora tvistefrågan tros bli huruvida det ska vara tillåtet med aktieutdelning för bolag verksamma inom den så kallade välfärdssektorn.

Att diskussionen överhuvudtaget kommer upp är för mig högst märkligt. Självklart finns det brister hos vissa privata aktörer på samma sätt som det finns mindre väl fungerande inrättningar som drivs i offentlig regi. Det är däremot för mig främmande hur någon år 2009 fortfarande kan envisas med att ifrågasätta värdet av konkurrens mellan olika aktörer och hur man kan se det som negativt att t ex elever och föräldrar får välja mellan en rad olika skolor med olika pedagogisk inriktning, ägarstruktur och geografiskt läge.

Jag kan heller inte förstå hur man kan leva i en värld där man ser ett framgångsrikt företag som genererar stora vinster som något negativt. Är inte det ett kvitto på att man gjort något bra? En skola som år efter år genererar vinst trots att ersättningen är densamma som de kommunala skolorna får har gjort ett bra jobb. Man har då rimligen lyckats undvika kritik från Skolinspektionen, ha en relativt låg personalomsättning, ha rekryterat kompetenta och engagerade lärare samt bedrivit verksamheten i en attraktiv fysisk miljö. Man har med andra ord år efter år lyckats få så nöjda elever och föräldrar att kunderna fortsätter att strömma till. Hur kan det vara något som måste förbjudas?

Även om man ser vinster som något ont förstår jag ändå inte hur man på allvar kan lägga fram en motion om utdelningsförbud utan att tänka igenom konsekvenserna. Följden skulle givetvis bli att alla vinstdrivna företag omedelbart avvecklade sin verksamhet. Vad skulle det få för konsekvenser om alla dessa aktörer försvann över en natt? Hur skulle staten behandla dessa aktiebolag? Skulle man kompensera dem för de investeringar som gjorts och därmed kosta skattebetalarna stora summor? Eller skulle man helt enkelt slå undan benen för företagen, förändra spelreglerna och se hur de ett efter ett gick i konkurs? Jag är rädd att man skulle välja det sistnämnda alternativet. Vi skulle då ha mängder med företagare som satsat riskkapital i en verksamhet där alla investeringar skulle bli värdelösa efter ett politiskt beslut. Det skulle långsiktigt skada hela Sveriges företagssektor och investeringsviljan skulle drastiskt minska. Att förbjuda företagande på en marknad med befintliga aktörer är precis lika oseriöst som när Hugo Chavez socialiserar Venezuela. Att det sedan finns mängder med socialdemokratiska kongressombud som är beredda att dogmatiskt följa den socialistiska synen på företagande är inte bara trist utan faktiskt rätt skrämmande.

(Inlägget finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)

Bra Feldt och Centern

2009-10-25T17:45:00.005+01:00

Idag finns två intressanta skatteutspel att ta del av. På DN Debatt skriver den före detta socialdemokratiske finansministern ett alldeles lysande inlägg. Han kräver en ny skatteuppgörelse och ett förenklat system och ifrågasätter dessutom på ett rimligt sätt de skatteutspel som Sahlin och Östros gjort gällande förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och höjda marginalskatter. Feldts resonemang är sakligt, korrekt ochpedagogiskt och det råder ingen tvekan om att han skulle vara ett mycket bra alternativ till en framtida finansminister i ett Sverige som också förhoppningsvis kan släppa lite av den åldersfixering som råder idag. Här har vi mycket av lära av USA där såväl 70- som 80-åringar kan ha framstående positioner inom såväl forskning, politik som näringsliv.

Det andra utspelet kommer från Centerpartiet som vill sänka den statliga inkomstskatten från 20 till 15 %. Detta innebär i praktiken att värnskatten försvinner, även om det fortfarande kommer att finnas en progressivitet i skattesystemet. Förslaget är bra, även om jag hellre hade sett ett system där man helt slopade alla former av extraskatter på månadsinkomster över 45 000 kronor. Det viktiga är dock principen att marginalskatteeffekten på inkomster sänks från dagens 57 till 52 %. En högst nödvändig reform som kanske enbart kan genomföras på detta sätt i praktiken utan att kritiken blir alltför högljudd mot att enbart de mest välbärgade gynnas.

Centerpartiet föreslår också att rätten till uppskov på reavinster på bostadsaffärer tas bort samtidigt som skattesatsen sänks från dagens 22 till 15 %. Detta menar man ska leda till lite lugnare prisstegringar. Möjligen kan det finnas en poäng med förslaget, men personligen anser jag inte att sänkta skatter på bostadsaffärer är något område som är värt att prioritera. Jag hade jag hellre sett ännu kraftigare sänkningar av inkomstskatten. Är det inte ganska märkliga signaler som sänds ut i ett samhälle som beskattar en extra tusenlapp i övertidseersättning med 500 kronor och en extra tusenlapp i reavinst på husaffärer med 150 kronor? Är det verkligen spekulation på boende som Centerpartiet ska uppmuntra istället för företagande och hårt arbete?

Miljöpartiet saknar trovärdighet

2009-10-24T13:08:00.004+02:00

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand publicerar idag ett inlägg på SvD:s Brännpunkt under rubriken: MP ska bli småföretagarnas parti. Det är alltid positivt när politiska partier säger sig vilja förbättra villkoren för företagande. I artikeln talas det om att underlätta anställningar och sänkta arbetsgivaravgifter. Det är nödvändiga och bra åtgärder, även om Miljöpartiet vill detaljreglera exakt vilka företagare som skall få vilka förmåner, vilket är trist. Denna detaljreglerariver delar man dock även med den borgerliga alliansen som visserligen skapat ett bättre, men knappast enklare skattesystem.

Problemet för Miljöpartiet är att utspelet har noll trovärdighet. Det fungerar inte att säga sig vilja förbättra villkoren för småföretagare samtidigt som man är beredda att sätta sig i en regering tillsammans med socialisterna inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet är berett att aktivt stödja en statsminister som vill återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att ett avskaffande av skatten stod högst på organisationen Företagarnas önskelista inför valet 2006. Hur går detta ihop med en företagarvänlig linje Miljöpartiet?

Miljöpartiets ansats är god, men faller tyvärr på sin egen orimlighet. En rödgrön regering har alltid, och kommer för överskådlig tid, alltid att vara en företagarfientlig regering. Ett problem är att många partier säger sig vilja förbättra för småföretagare. Det räcker inte. Enmansföretagare behöver bättre villkor, men det behöver också företag med 15, 50 och 500 anställda. Detta tycks Miljöpartiet ha glömt på samma sätt som man valt att blunda för det faktum att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är den usla företagarpolitiken personifierad.

Oväntat SD-utspel

2009-10-19T22:28:00.004+02:00

Aftonbladet publicerar idag en debattartikel från Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Artikeln innehåller en lång rad onyanserade och generaliserande bilder av muslimer och det hot som islam, enligt Åkesson, innebär mot den svenska kulturen. Vissa bloggare upprörs över att Aftonbladet väljer att publicera artikeln och hävdar att det rör sig om hets mot folkgrupp. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. I mina ögon gör Aftonbladet en insats genom att sprida Åkessons budskap. Innehållet är mer extremt och innehåller mer rasism än väntat. Rimligen innebär publiceringen endast att Sverigedemokraterna distansierar sig än mer från de etablerade partierna och de grundläggande normer som präglar vårt samhälle. Även om högerpopulism kan locka väljare, så är det ändå få som skulle beskriva sig som så öppet rasistiska som man måste vara för att rösta på SD efter att Åkesson idag tydliggjort sitt budskap.

Som motvikt rekommenderas en läsning i tidningen Fokus där Martin Ådahl skriver en läsvärd kolumn.

Borg vs Östros

2009-10-18T22:17:00.004+02:00

Ikväll följde jag debatten mellan Thomas Östros och Anders Borg i SVT:s Agenda. På ett sätt en ganska ointressant debatt som följde det mönster vi tidigare har sett mellan dessa båda herrar. Däremot stör jag mig alltmer på Östros retorik och debatteknik som är under all kritik. I mina ögon är Thomas Östros Sveriges just nu fulaste och oärligaste politiska debattör.

Några få exempel från kvällens debatt:
- Östros användande av termen pensionärsskatt. Idag betalar pensionärer exakt samma skatt som under S-styret 2006, var det så fruktansvärt?
- Hans populistiska retorik över att skattehöjningar för "de rika", de med "miljoninkomster" ska betala "välfärdssatsningar". Sanningen är att dessa skatter knappt innebär en miljard i intäkter och således är helt intressanta i sammanhanget.
- Östros exempel med vilka skattesänkningar talmannen har fått i kronor och ören. Till sanningen hör att sänkningarna inte är procentuellt särskilt stora eftersom det handlar om en av landets mest förmögna personer.
- Argumentationen att ekonomin och underskotten är körda i botten trots att hans egen budget visar precis samma resultat. Dessutom spenderar han mer genom att räkna på en lägre arbetslöshet.

Självklart handlar politisk retorik om att använda sina argument på ett effektivt sätt. Östros vrider dock sanningen till den milda grad att det blir obehagligt. Särskilt tragiskt blir det när det handlar just om ekonomi som är ett ämne som gemene man upplever som komplicerat. Min uppfattning är att Östros särskiljer sig i svensk politik och att hans partikamrater i form av t ex Sahlin och Bodström är betydligt ärligare, liksom blockkollegor som Ohly, Wetterstrand och Åström.

Östros har dock en poäng i debatten - att den höga arbetslösheten är ett stort problem för regeringen som har varit mycket enkelspårig i sin retorik kring vikten av just jobbfrågan. Här vill jag hävda att alla politiker ljuger för väljarna. Sverige är ett litet och extremt exportberoende land i en globaliserad värld. Detta innebär att den internationella konjunkturen är direkt avgörande för svensk arbetsmarknad och att det aktuella läget för världsekonomin är oerhört mycket mer centralt än om vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Det vore mer ärligt om politikerna erkände detta istället för att överskatta sin förmåga och vagga in väljarna i falska förhoppningar.

Bodström och personval

2009-10-12T21:56:00.003+02:00

För ett par dagar sedan presenterade TV4:s Kalla fakta uppgifter kring Thomas Bodströms bristande närvaro vid voteringar i riksdagen. Att Bodström har svårt att få tiden att gå ihop kan knappast komma som någon överraskning, vilket gör att uppmärksamheten kring detta "avslöjande" är mycket förvånande. Det säger sig självt att en person som driver ett fåmansföretag, är verksam som advokat samt de senaste åren har gett ut två deckare ibland har sysslor som går ut över riksdagsarbetet.

Nu tänker jag inte kasta sten på Thomas Bodström. Han följer de regler som finns och utför bevisligen sina uppgifter på ett sådant sätt att han har partiets förtroende. Detta bekräftas inte minst av det faktum att han har lanserats som förstanamnet på Socialdemokraternas riksdagslista för Stockholms län i valet 2010.

Som väljare skulle jag dock inte vilja bli representerad av en sådan person. Jag skulle ha svårt att känna att det är en ledamot som lägger ned sin själ i arbetet och för fram mina åsikter i politikerrollen. Tyvärr har man som väljare idag en ganska liten chans att rösta fram och rösta bort kandidater man inte känner förtroende för. Bodströms agerande må vara korrekt och helt i sin ordning. Däremot är det ytterligare ett argument till varför vi ska öka inslagen av personval. Då skulle de socialdemokratiska väljarna själva få ge uttryck för vad de känner inför Bodströms trippeljobb. Antingen uppskattar väljarna hans insatser och ger honom ett tydligt mandat. Alternativt så väljs andra kandidater. Det vore långt mer demokratiskt och Bodström skulle kunna ägna tiden åt annat än att försvara sig mot påhopp från borgerligt färgade journalister som knappast är de väljare han är satt att representera i vårt folkvalda parlament.

Personval är räddningen

2009-10-06T23:03:00.004+02:00

Aftonbladet skriver idag om ett antal riksdagsmotioner som våra förtroendevalda har skrivt. Ett exempel som ges är kristdemokraten Désirée Pethrus Engström föreslår att barnfamiljer som väljer tygblöjor ska belönas med en speciell miljöblöjspremie.

Vissa politiker saknar helt spärrar och tycker uppenbart att det är fullständigt naturligt att reglera precis varje detalj i samhället. Just denna typ av indivder finns i alla partier och de skrämmer mig oerhört. Ett större inslag av personval vore därför önskvärt. Det skulle underlätta för oss som vill undvika att bli representerade av individer som ägnar sin tid åt absurda motioner som saknar all sans och verklighetsanknytning.

De rika

2009-10-06T21:30:00.000+02:00

Idag har de rödgröna partierna presenterat sina separata budgetförslag. Huvudbudskapet är att den långa rad av utgiftsökningar partierna förespråkar ska bekostas av höjd skatt för ”de rika”. Detta besked har vi hört från Socialdemokraterna under en längre tid utan att riktigt förstå vilka som är ”de rika”. Idag har vi fått det klargjort att ”de rika” är personer som:

-har en förmögenhet över 2,5 miljoner kronor och inte är miljardärer med fortsatta specialregler som t ex H&M:s Stefan Persson,

- har en inkomst över 45 000 kronor/månad eller

- bor i en villa med ett marknadsvärde över sex miljoner kronor.

Utgångspunkten i vänsterpolitiken är, som alltid, att om någon tjänar pengar så sker det på någon annans bekostnad. Det vill säga att den kaka som skall fördelas alltid är lika stor och att tillväxt är ett okänt begrepp. Skatteintäkter baserade på ett skattetryck på 49 % av 100, tycks alltid vara att föredra framför ett skattetryck på 45 % av 120.

Dessa skattehöjningar för ”de rika” inbringar högst marginella skatteintäkter. T ex har Mona Sahlin hela dagen talat om skattehöjningen för de som uppnår den extra marginalskatten på inkomster över en miljon kronor per år. Detta rör sig om cirka 30 000 personer och som nu tillsammans ska bidra med en extraskatt som är ungefär tillräcklig för att finansiera en simhall. Mona Sahlin och Thomas Östros tycker alltså att dagens marginalskatt på 57 % inte är tillräcklig trots att inget annat land från nyår kommer att ta ut skatter på över 50 %. Detta var också en nivå Socialdemokraterna ansåg tillräcklig i 90-talets skatteuppgörelse.

Jag vill gå så långt som att hävda att dessa skattehöjningar för ”de rika” är ren och skär populism. Det är retorik på en nivå där man hade hoppats att Sverigedemokraterna fick husera utan sällskap av landets största parti.

Istället behöver landet en ökad tillväxt. Vi behöver fler människor som är beredda att satsa allt för en karriär, som är beredda att lägga tid och pengar på högre utbildning, som är beredda att åka utomlands för att studera, som är beredda att satsa allt på sina idéer och som är beredda att riskera sitt kapital för att lyckas med sin företagsidé. Dessa individer och dessa krafter måste vi ta tillvara och uppmuntra. Då är jag övertygad om att vi får en högre tillväxt, lägre arbetslöshet, högre skatteintäkter och ett större utrymme för välfärdssatsningar.

Att tro att marginalskatter på uppemot 60 % samt en straffbeskattning på framgångsrika företagares riskkapital är rätt väg att gå för att stimulera denna tillväxt är naivt. Ja till och med så absurt att jag inte ens tror att den socialdemokratiska ledningen innerst inne tror på sitt populistiska budskap.

Sverige behöver fler rika och framgångsrika människor som kan bidra med arbetstillfällen och skatteintäkter för vår gemensamma välfärd. Självklart ska de som har mer resurser bidra till ett bättre samhälle för alla i större utsträckning. Det är lätt att glömma att vi även med platt skatt på 30 % på inkomst och kapital skulle ha en tydlig fördelningspolitik i samhället. En person med fem miljoner i förmögenhet som årligen avkastar fem procent och en miljon i inkomst av tjänst skulle bidra med 375 000 kronor per år i skatt. Detta skulle vara 5,2 gånger så mycket som en vanlig löntagare med 20 000 kronor i månadsinkomst.

Detta är en skillnad i beskattning som, i mina ögon, är fullt tillräcklig för en rimlig fördelningspolitik. Det vore dessutom ett skattesystem som uppmuntrar och skapar initiativförmåga, risktagande, hårt arbete, tillväxt, arbetstillfällen och därmed ett bättre samhälle för alla. Detta är självklarheter som tyvärr riskerar att drunkna i populistisk socialdemokratisk retorik.

(Inlägget finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)

PPM och valfrihet

2009-09-29T21:43:00.004+02:00

Mats Odell har idag lanserat ett nytt förslag som innebär förändringar i PPM-systemet. Förändringarna går ut på att det ska bli möjligt för myndigheten att ta ut avgifter för fondbyten samt att det ska finnas färdiga fondförvaltningstjänster där man kan nöja sig med att välja risknivå.

Exakt hur förändringarna ska utformas är ännu inte klart. Personligen kan jag se det rimliga i att införa en avgift för mycket frekventa fondbyten. En tanke är t ex tio fria byten per år, för att därefter ta ut en avgift till självkostnadspris. På så sätt kommer man undan att några få överaktiva individer skapar kostnader som delas av alla.

Det andra förslaget som går ut på att det ska finnas färdiga fondportföljer är oerhört märkligt. För det första så tillhandahåller redan mängder med aktörer denna tjänst idag mot betalning. Det är självklart inte statens uppgift att hålla dessa under armarna, men samtidigt måste det finnas tydliga regler från staten som gör det möjligt för varje aktör att planera sin affärsverksamhet. Det finns åtskilliga företagare som investerat mycket kapital för att utveckla och sälja tjänster anpassade till ett PPM-system som man, av naturliga skäl, har utgått från ska vara långsiktigt. Nu verkar det istället vara staten som ska tillhandahålla liknande kostnadsfria tjänster. En högst märklig näringspolitik som drabbar enskilda företagare hårt.

Nästa fråga blir vilka underliggande fonder staten ska välja. Detta val kommer, på ett eller annat sätt, att gynna enskilda företag. På vilka grunder ska man välja om man ska köpa förvaltningstjänsten från Handelsbanken, Lannebo, UBS eller Morgan Stanley? Blir inte det en märklig situation? Å andra sidan så sker detta redan idag genom AP-fondernas inköp av förvaltningstjänster.

Nej, hela systemet andas statlig överreglering. Mitt förslag är att avskaffa PPM och istället låta medborgarna ta hela ansvaret. Idag avsätts två procentenheter av inkomsten till PPM. Kan vi inte lika gärna få sänkt skatt med två procentenheter och själva välja exakt hur vi ska spara till vår pension ? Eller är det nödvändigt med statligt tvångssparande?

Reinfeldt i Umeå

2009-09-29T09:50:00.005+02:00

Jag läser i Västerbotten-Kuriren att statsminister Reinfeldt varit på besök hos Utrikespolitiska föreningen vid Umeå Universitet. En organisation där jag själv har ett förflutet som styrelseledamot och som genom åren har arrangerat mängder med intressanta föreläsningar.

Mediarapporteringen från besöket domineras av två saker. Störande vänsteraktivister samt att statsministern öppnade dörren försiktigt för framtida uranbrytning i Sverige. När det gäller aktivister på vänsterkanten, så är det inget nytt att de inte respekterar demokratin, även om detta inslag får ses som en ganska mild attack på vårt demokratiska system. Än värre är de djurrättsaktivister som härjat i Umeå och som bland annat bränt ned en jaktstuga och mordhotat en krögare till den grad att han känt sig tvingad att lägga ned sitt företag. I dessa fall handlar aktionerna om terrorism och det är högst rimligt att polisen lägger stora resurser på att stävja denna typ av verksamhet och komma åt dessa autonoma grupperingar.

När det gäller öppningen för uranbrytning, så är det på tiden. Vi kommer att ha kärnkraft i Sverige för lång tid framöver och kommer således att ha ett behov av uran. Idag importerar vi denna råvara från länder där såväl natur som arbetare riskerar att skadas i hanteringen. Självklart är det då rimligt att vi själva tar ansvaret för det uran vi förbrukar istället för att lämna över problemen på tredje världen. Trots detta tillsynes självklara ansvar så rasar nu de rödgröna och vissa Centerpartister mot statsministerns uttalande. Detta är märkliga protester och man kan verkligen ifrågasätta vad de menar med den solidaritet som de säger sig förespråka?

Trist budgetdebatt

2009-09-21T22:52:00.004+02:00

Idag har finansminister Anders Borg presenterat sin, sedan tidigare kända, budget. Man skulle kunna tro att partierna borde kunna vara ganska överens om satsningar på kommuner, höjda studiemedel, förbättrad infrastruktur, sänkt skatt för pensionärer samt att vi, trots lågkonjunkturen, har ett högst hanterbart budgetunderskott. Den bilden visade sig inte riktigt stämma, utan debatten i kammaren i förmiddags blev intensiv, hård, aggressiv och tyvärr även ganska förutsägbar och tråkig. Det känns som det är dags för herrarna Östros och Borg att vidga debatten och prova lite nya grepp.

När det gäller Östros så har han i snart tre års tid haft ett och samma budskap. Vi har fått vänja oss vid talet om orättvisa skattesänkningar för de rika, en handfallen regering samt alltför få jobbsatsningar som kommer på tok för sent. Jag är trött på de enahanda argumenten och jag är trött på Östros ordvrängeri. Att pensionärerna idag betalar lägre skatt än under S-styret 2006 kallas plötsligt pensionärsskatt. Idag slog han dessutom alla rekord genom att fylla på med termerna fackskatt (slopad avdragsrätt för medlemsavgift), skatt för pappalediga (ej längre jobbskatteavdrag, men samma skatt som under S-regeringen) och skatt för arbetslösa (återigen uteblivet jobbskatteavdrag). Alla dessa skatter drabbar vanliga medborgare, menar Östros och berättar sedan hur mycket Reinfeldt och den förmögne talmannen fått i skattesänkningar. Östros får mycket gärna vara emot skattesänkningar, men att tala om skatt för pappalediga, arbetslöshetsskatt och pensionärsskatt samtidigt som dessa skatter i praktiken är lägre än under Socialdemokraternas styre är inte skicklig retorik. Det är en ohederlig debatteknik med enda syftet att lura de väljare som inte sätter sig in i detaljerna. Det är en debatteknik som, med all rätt, ökar politikerföraktet och försvagar demokratin.

Även Anders Borg har sina brister. Jag gillar politiken i stora drag, men jag skulle önska att han kunde bli lite mindre nationalekonom och istället tala om känslor och frihet. Exakt hur många jobb han tror att jobbskatteavdraget skapar och hur han gjort beräkningarna är ointressant. Jag skulle istället vilja se honom på ett känslomässigt sätt förklara det moraliskt riktiga i att hårt arbetande vanliga människor på detta sätt får en betydligt större frihet att själv styra över sina liv, oberoende av politiska beslut. Denna aspekt tycks tyvärr Borg helt ha tappat bort i sina excelfiler.

Nu krävs en uppryckning innan vi riskerar att tröttna på valrörelsen redan innan den startat. Jag vill se tydligare känslomässiga beskrivningar och mindre populism. Tyvärr finns det inte mycket att hoppas på från Östros. Kvällens debatt i Aktuellt avslutade han med att lova nya satsningar som skulle bekostas av de med miljonlöner. Det vill säga hans tidigare presenterade marginalskattehöjning från 57 % för de 30 000 individer som tjänar över en miljon kronor per år. En höjning som är absurd, världsunik och som kommer, på sin höjd, att kunna bekosta en bandyhall i Uppsala.

Vansinnigt val

2009-09-19T16:45:00.004+02:00

Imorgon är det dags för kyrkoval. Ett val som är precis lika viktigt som alla andra val, säger Mona Sahlin i Socialdemokraternas broschyr. Ur det perspektivet blir det spännande att se om Sahlin tänker åka till Mallorca för födelsedagskalas även torsdagen innan riksdagsvalet 2010. Som tur är för Socialdemokraterna så har Sahlin grovt fel om kyrkovalet och gör därför helt rätt i att lämna landet och gå på födelsedagsfest, långt borta ifrån det demokratiskt förkastliga kyrkovalet.

Det är snart tio år sedan vi separerade kyrka och stat. Trots detta envisas de politiska partierna med att ställa upp i valet. Detta är helt fel och mycket märkligt agerat. Svenska kyrkan är att betrakta som vilken fristående organisation eller samfund som helst. Detta tycks partierna ha missat. Det finns ingen som helst anledning till varför partierna ska engagera sig i styret av kyrkan. De kan precis lika gärna nominera kandidater till styret av Hare Krishna, Sveriges muslimska råd eller Brynäs IF.

I ett demokratiskt samhälle finns det en poäng i att det civila samhället i form av kyrkor, idrotts- och kulturföreningar får agera fritt från de som innehar den politiska makten. Denna del av demokratin måste de politiska partierna ta på allvar och omedelbart sluta med att engagera sig i styret av ett enskilt fristående trosamfund.

I morgon äger valet rum. För de som innehar rösträtt ser jag tre rimliga alternativ:

- Bojkotta valet och hoppas på att det sänder en tydlig signal att valen borde organiseras på annat sätt.

- Rösta på partier som endast är verksamma i kyrkan och som inte aspirerar på eller innehar regeringsmakten.

- Rösta på etablerade partier, men se till att kryssa kandidater som är beredda att aktivt verka för ett avskaffande av kyrkovalen i dess nuvarande form.

Däremot är det, i mina ögon, helt fel att rösta på ett etablerat parti och köpa partiets nomineringslista rakt av. Det är att aktivt bidra till ett samhälle som är lite mindre demokratiskt än vad som är nödvändigt. I framtiden hoppas jag att Svenska kyrkan kan vara en del av ett fritt civilt samhälle långt ifrån partipolitisk styrning och det skulle uppskattas om detta är sista gången detta spektakel äger rum.

Demokrati kräver öppenhet

2009-09-15T22:12:00.001+02:00

Vi fattar dagligen mängder med beslut. Det kan handla om allt ifrån val av studier och barnomsorg till vardagliga saker som vilken korv vi väljer på ICA. För att kunna fatta rationella beslut behöver vi viss information och kunskap. Av just den anledningen har också politikerna stiftat mängder med lagar som skall se till att producenter av varor ger konsumenterna nödvändig information som ska hjälpa dem i deras beslutsfattande. Producenterna är skyldiga att redogöra för kötthalten och ursprungsland på korven på samma sätt som fondbolag är skyldiga att redogöra för exakt vilka kostnader som har belastat kundernas fondsparande.

De flesta tycks vara överens om att detta är en rimlig och bra princip.

På samma sätt ska väljarna utvärdera de politiska alternativen. En mycket relevant fråga är då förstås om politikerna har levererat rimliga tjänster i förhållande till de skatter som medborgarna har bidragit med. Tyvärr är detta svårt idag. Till skillnad från redogörelsen för kötthalten i korven, eller fondavgifternas storlek är det svenska skattesystemet ytterst komplicerat och det är mycket svårt för medborgarna att få en överblick över de skatter de verkligen betalar. Detta problem skulle delvis kunna lösas med enkla medel.

Ett första steg för att förbättra förståelsen hos medborgarna vore att de fick en klar bild av hur mycket som togs ut i arbetsgivaravgifter. Detta skulle enkelt kunna lösas genom att man slutade dölja denna skatt och istället öppet redovisade hela skatteuttaget på de anställdas lönebesked.

Idag får t ex en inkomsttagare med 25 000 kronor i bruttolön betala en inkomstskatt på 6 244 kronor. Detta skulle lika gärna kunna redovisas som en bruttolön på 32 850 kronor och istället med en avdragen inkomstskatt på 14 094 kronor. Det vore rimligare eftersom det är just så verkligheten ser ut. En enkel åtgärd som varken påverkar skatteintäkterna, arbetsgivaren eller den anställde.

Är det inte precis lika rimligt att skatter redovisas öppet som att Scan redogör för kötthalten eller att SEB synliggör sina fondavgifter? Detta borde rimligen inte vara något som delar de politiska blocken. Vem kan argumentera för att bristande öppenhet och okunskap hos väljarna har en positiv inverkan på demokratin?

(Inlägget har även publicerats på Stureplanscenterns hemsida www.stureplanscentern.se)

Raserar de rödgröna i Norge välfärden?

2009-09-15T11:47:00.008+02:00

De rödgröna fortsätter att regera Norge efter gårdagens val. Med tanke på att främlingsfientliga Framskrittspartiet är det största oppositionspartiet, så känns resultatet rimligt, även om jag ogillar Socialdemokratisk politik. Däremot backade de riktiga socialisterna inom Sosialistisk Venstre kraftigt, vilket får ses som ett glädjeämne i sig.

Många rödgröna bloggare hyllar nu den norska politiken och valframgången som man menar leder vägen inför det svenska valet. Jag förstår tanken, men tycker ändå inte riktigt att resonemanget går ihop. Man hyllar den rödgröna norska politiken och visar på framgångar i form av låg arbetslöshet. Samtidigt rasar man mot regeringen Reinfeldt som "med sina oansvariga skattesänkningar har raserat hela välfärden". Detta är ett helt ologiskt resonemang med tanke på att den S-märkta regeringen i Norge har fört en politik som innebär såväl lägre inkomstskatter som ett totalt lägre skattetryck än vad vi ser i Sverige under en moderatledd regering. Följdaktligen borde det betyda att de rödgröna i Norge för länge sedan raserat allt vad välfärdspolitik heter!

En lite större ödmjukhet bland de rödgröna borde också vara på sin plats. Det norska valsystemet är utformat så att det, liksom det amerikanska, kan ge märkliga resultat. I det norska valet ser det nu ut som om oppositionen har fått fler röster än de rödgröna, men trots detta tilldelats färre mandat. De stora orden om väljarnas stöd för rödgrön politik klingar således ganska tomma!

Trots att Norge och Sverige är kulturellt väldigt lika, så ska man nog vara försiktiga med alltför långtgående jämförelser när det gäller såväl skattetryck, arbetslöshet, tillväxt, statsfinanser och valresultat. De norska oljetillgångarna gör att situationen i Norge är unik i Västeuropa. Man kan sannerligen fråga sig varför ett utpräglat missnöjesparti ska behöva vara näst största parti i ett Norge som badar i pengar, eller varför Norge vägrar ett EU-medlemskap. EU har genom historien utvecklat fungerande demokratier och bidragit oerhört till uppbyggnaden ekonomiskt av såväl Irland som Syd- och Östeuropa. Ett arbete som krävt stora ekonomiska resurser. Ett samarbete och en uppbyggnad som Europas rikaste land Norge valt att ställa sig utanför. Hur var det egentligen med solidariteten i den norska regeringen?

Märklig marknadsekonomi

2009-09-13T23:33:00.002+02:00

Räntor sätts i en fri marknadsekonomi efter låntagarens kreditvärdighet. Det är naturligt. Samtidigt har vi en statlig insättningsgaranti som numera omfattar mängder med låneinstitut. Det innebär att marknadsekonomin sätts ur spel och att det går att göra helt riskfria vinster på kapitalplacering. Något som i teorin ska vara helt omöjligt, men som blir möjligt när staten tar över risktagandet.

Ett typexempel är om jag lånar 500 000 extra med min bostad som säkerhet. Min bank Skandiabanken är villig att ge mig detta lån med en löptid på ett år med en ränta på 1,69 %. Samtidigt erbjuder Capinordic bank mig ett bundet sparkonto med en fast ränta på 3.3 %. Jag kan alltså låna pengarna och placera dessa under ett år och göra en räntevinst på 1,61 % och därmed tjäna 8050 kronor. Detta hade inte varit något märklig eller annorlunda om jag själv hade fått riskera mitt kapital. Det märkliga i detta är att staten garanterar mina 500 000 om Capinordic inte skulle kunna stå för sitt åtagande.

Jag kan alltså tjäna 8050 kronor helt och hållet riskfritt. Är detta rimligt i en marknadsekonomi? Vad händer med detta system när majoriteten av svenska folket nås av denna insikt och börjar utnyttja denna felaktiga prissättning på risk? Kan vi ha en marknadsekonomi som bygger på principen att mannen på gatan inte ska förstå, känna till och ta del av möjligheter till arbitragevister?