Kom hem kommunikatör Reinfeldt!

Regeringen har de senaste veckorna, tappat i opinionsstöd. Möjligen kan detta förklaras av de kritiserade förändringarna av sjukförsäkringen där det är uppenbart att vissa individer har kommit i kläm.

Med världens högsta sjukskrivningstal, gigantiska skillnader i antalet sjukskrivna i olika landsändar och tusentals förtidspensionerade ungdomar så är det uppenbart att systemet måste reformeras och radikalt förändras. Där är regeringen på rätt spår. Sedan är det uppenbart att vissa individer har kommit i kläm när de nya reglerna tolkats och självklart måste detta åtgärdas, även om Försäkringskassan nu lagt fram siffror som visar att antalet cancersjuka som mist sin ersättning inte på något sätt har ökat i och med de nya reglerna. Att tro att regeringen är så pass ond att den medvetet vill jävlas med svårt cancersjuka faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

Däremot har regeringen ett ansvar för att försvara och förklara sin politik. Där har man brustit fullständigt. Ikvällens Agenda hade Cristina Husmark Pehrsson ett utmärkt läge när hon debatterade frågan med Mona Sahlin. Tyvärr hade socialförsäkringsministern fullständigt fel fokus. Hon valde att fokusera på problem under den tidigare S-regeringen samt att hon, med all rätt, påpekade att Socialdemokraterna själva inte lagt fram några drastiskt annorlunda förslag i sin skuggbudget. För väljarna är detta dock fullständigt ointressant. De måste få en tydlig förklaring till vilka förändringar man genomför, varför de är nödvändiga och exakt hur regeringen har tänkt att systemet ska fungera framöver. Ett budskap som måste föras fram på ett rakt och tydligt sätt och med ett sådant självförtroende att man inte ens behöver bemöda sig om att kritisera oppositionens förslag. Där brast Husmark Pehrsson fullständigt.

Regeringen, och i synnerhet Moderaterna, är i stort behov av en tydlig ledare som kan ta dessa nödvändiga debatter på ett bättre sätt. Det har man i form av Reinfeldt och det är bara att glädjas åt att det nu bara handlar om veckor innan statsministern lämnar posten som EU:s ordförande och ägnar sin tid åt svensk inrikespolitik. Den svenska sjukförsäkringsdebatten är tyvärr inte hjälpt av att Reinfeldt utsetts till årets europé i Frankrike!

Feg valårssatsning

Idag höll statsminister Fredrik Reinfeldt sitt årliga sommartal i Vaxholm. Rapporterna talar om att han vill prioritera ytterligare skattesänkningar i form av ett utökat jobbskatteavdrag. Jag är visserligen positiv till skattesänkningar generellt, men här känns det som att det borde finnas andra saker att prioritera.

Det så kallade utanförskapet minskade kraftigt under 2006 och 2007 sedan regeringen infört sitt jobbskatteavdrag och sin nya jobblinje. Jag är övertygad om att förändringarna var nödvändiga, även om de borde ha skett långt tidigare. Vårt tidigare system var långt ifrån fungerande och effektivt. Det finns nämligen ingen anledning till varför Sverige ska ha världens i särklass högsta sjukfrånvaro och det finns ingen rimlig förklaring till varför jämtlänningarna har 50 % mer sjukfrånvaro än stockholmarna. Allt detta bygger på ett systemfel som regeringen är på god väg att rätta till.

Däremot är jag skeptisk till effekten av ytterligare jobbskatteavdrag. Det råder redan idag en stor skillnad i beskattning mellan de som arbetar och de som inte gör det. Denna redan befintliga skillnad bör vara tillräcklig. Personligen vill jag mena att såväl ett avskaffande av värnskatten som en sänkning av arbetsgivaravgifterna bör få en större effekt på tillväxten och vara mer moraliskt försvarbar.

Innerst inne gissar jag att Reinfeldt håller med. Problemet är att få individer direkt skulle se resultatet av sådana riktiga och nödvändiga skattesänkningar direkt i sin plånbok. Mot den bakgrunden vore det, med andra ord, en usel budget för ett valår.

Om Alliansen vinner valet 2010 hoppas jag att man vågar inleda den nya mandatperioden med en lite mer vågad politik där man genomför de nödvändiga reformer som återstår. Värnskatten är ett exempel, men även när det gäller sociala avgifter och LAS måste Moderaterna våga släppa sin förkärlek för Socialdemokratisk retorik.