Populistisk missunnsamhet

Cirka en gång per år justeras statsrådens och statsministerns lönenivåer. Vid varje tillfälle dyker det upp populistiska klagomål från såväl allmänhet som politikerhåll och medborgarna får chans att uttrycka sitt missnöje i kvällstidningarnas omröstningar. Lönehöjningarna denna gång ligger på cirka tre procent, vilket är i nivå med övriga anställda i statlig sektor. Dagens kritik går ut på att det är osmakligt med lönehöjningar samtidigt som det råder stor arbetslöshet bland medborgarna.

Nu ska vi inte haka upp oss alltför mycket på dessa argument, utan kritiken är precis lika stark under högkonjunkturer. I dessa lägen har vi normalt sett en högre inflation, vilket gör att löneökningarna allmänt i samhället är högre för att undvika reallönesänkningar. I dessa lägen kan vi få se statsministerns lön stiga med över 10 000 kronor/månad. Kritiken går då ut på att politikerna får lönehöjningar i nivå med vanliga människors månadslöner.

Själv är jag innerligt trött på denna typ av populistdiskussioner. Statsministern har idag en lön efter höjningen på 135 000 kronor/månad medan statsråden erhåller 108 000 kronor/månad. Jämfört med andra i samhället med ett stort ansvarsområde är dessa politiker kraftigt underbetalda. T ex tycker Wanja Lundby-Wedin och övriga representanter för arbetarrörelsen att den förra ministern Anders Sundström förtjänar 360 000 kronor per månad i sin position som VD för Folksam.

Det vore skönt om vi någon gång kunde få se denna typ av lönerevision flyta förbi utan kritik och uppståndelse. Tänk om alla kritiker kunde göra något vettigt av den energi de lägger ned i denna fråga. Ett förslag är att satsa på sin egen karriärutveckling! Jag tror absolut att de har potential att vara framgångsrika. Pengar verkar i alla fall vara en central drivkraft för dessa missunnsamma kritiker!

Östros silar mygg och sväljer kameler

Aftonbladet har i en artikel presenterat lönenivåerna för olika fotbollsspelare. Vi kan då konstatera att Zlatan Ibrahimovic har en årslön på 156 miljoner kronor. Det är en nivå som är 16 gånger så hög som Christer Elmehagens sammanlagda årliga lön och pensionsavsättning tillsammans, eller tio gånger så hög som Annika Falkengrens ersättning.

På den allmäna debatten så tycks Elmehagens och Falkengrens ersättningsnivåer vara grunden till alla samhällsproblem. Thomas Östros är patetisk som väljer att blunda för detta. Varför rasar han inte mot Zlatans lön på samma sätt som han angriper andra enskilda individer? Varför är dessa klassklyftor, som är tio gånger gånger värre än VD-lönerna, inte något problem? Jag skulle gärna vilja höra Östros förklaring. Vad är det jag har missat?