Aftonbladet har i en artikel presenterat lönenivåerna för olika fotbollsspelare. Vi kan då konstatera att Zlatan Ibrahimovic har en årslön på 156 miljoner kronor. Det är en nivå som är 16 gånger så hög som Christer Elmehagens sammanlagda årliga lön och pensionsavsättning tillsammans, eller tio gånger så hög som Annika Falkengrens ersättning.
På den allmäna debatten så tycks Elmehagens och Falkengrens ersättningsnivåer vara grunden till alla samhällsproblem. Thomas Östros är patetisk som väljer att blunda för detta. Varför rasar han inte mot Zlatans lön på samma sätt som han angriper andra enskilda individer? Varför är dessa klassklyftor, som är tio gånger gånger värre än VD-lönerna, inte något problem? Jag skulle gärna vilja höra Östros förklaring. Vad är det jag har missat?
Visar inlägg med etikett bonus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bonus. Visa alla inlägg
torsdag 2 april 2009
torsdag 26 mars 2009
Absurd bonusdebatt
Idag har det debatterats bonusar i Riksdagen. Det hela har utvecklats till en tävling där det handlar om vem som är mest emot denna form av rörlig lön. Debatten blir så intensiv att man inbland får intrycket att hela den globala finanskrisen beror på AMF eller 500 000 kronor till en VD i en AP-fond. Visst har Wanja Lundby-Wedin problem med sin trovärdighet, men debatten går till överdrift. Bonusar är inte hela världen och det är totalsumman som är intressant. Vad som sedan utfallit som fast lön respektive bonus är, i mina ögon, helt irrelevant. Jag förstår inte heller folks aggressioner över att en VD i SEB får två miljoner mer i lön och jag tycker definitivt att bonusdebatten har gått alltför långt. Det finns långt värre problem i vårt samhälle. De senaste dagarna har det t ex rapporterats om att Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Lägg dessutom till problemen med segregation, så inser vi att vi har stora grupper i samhället som desperat behöver hjälp och stöd. Deras situation förbättras inte om Annika Falkengren får en halverad lön.
Många metoder har provats för att förbättra möjligheterna för invandrare, långtidssjukskrivna och ungdomar på arbetsmarknaden. Det senaste exemplet var sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställde ungdomar. Hur det slår ut är svårt att svara på eftersom projektet endast hann inledas innan finanskrisen slog till. Den stora nackdelen med ett sådant upplägg är att det bidrar till ett ännu krångligare skattesystem med differentierade taxor för olika riktade åtgärder. Nuvarande regering har tagit positiva steg till ett bättre samhälle, men det vore fel att säga att de bidragit till förenklingar i skattesystemet.
Däremot så finns det en åtgärd som vi inte har provat för att få bukt med dessa problem. Det handlar om en uppluckring av LAS som t o m verkar vara tabu att debattera inom svensk politik. Jag kan förstå tanken med LAS och att den ska bidra till att ge trygghet till arbetstagarna, men frågan är om det är värt det med tanke på de stora problem som denna lagstiftning medför. Varför ska vi ha en lagstiftning som gynnar de etablerade i samhället på bekostnad av t ex ungdomar och invandrare? Varför är det så viktigt att värna den vite svenske mannens situation på bekostnad av andra grupper? Ungdomar och invandrare står längst från arbetsmarknaden och kommer således in i sista hand i en högkonjunktur. När sedan problemen kommer, så är arbetsgivaren, enligt lag, skyldig att först permittera dessa grupper oavsett vad de har åstadkommit på arbetsmarknaden. Detta är vad jag kallar orättvisa!
LAS bidrar utöver detta också till andra problem. Ett exempel är att anställda blir mindre benägna att söka sig till nya arbetsplatser. Varför byta jobb och offra sin trygghet genom att bli den som kom sist in på den nya arbetsplatsen? Detta gör att vi får en arbetsmarknad med bristande flexiblitet. Jag tror att individer mår bra av att byta jobb emellanåt samtidigt som vi skulle få mer av kunskapsöverföring mellan olika företag och organisationer med större inslag av personalombyte. Ett sista exempel gäller arbetsgivarens situation i ett läge då företaget går bra. Det blir svårt att rekrytera nya anställda från konkurrenterna eftersom personalen riskerar att hamna i en svår situation när konjunkturen väl vänder. Företaget hejdas på detta sätt i sin expansion, vilket har en negativ påverkan på tillväxten.
Motargumentet för att behålla LAS är givetvis att vi skulle få otrygga anställda som utsattes för orimliga krav från giriga arbetsgivare. Detta är naturligtvis en risk och det skulle säkert förekomma i vissa fall. Däremot tror jag denna rädsla är kraftigt överdriven. Den bygger på en svartmålning av arbetsgivarna där dessa framställs som giriga svin som utan empatisk förmåga gör allt för att kortsiktigt maximera vinsten. Den bilden stämmer inte. Majoriteten av alla arbetsgivare uppskattar värdet av sina anställda, känner dessa personer och vill dem mycket väl. Dessutom finns alltid ett inslag av social kontroll även av arbetsgivare. Att säga upp någon på ett orättvist sätt sänder oerhört negativa signaler till övrig personal som tappar lojaliteten med sin arbetsgivaren. En sådan negativ bild sprider sig sedan vidare ut i samhället och når till slut samarbetspartners, leverantörer och kunder. Att behandla sin personal illa är således rimligen en ekonomiskt mycket dålig affär, även för en arbetsgivare utan empati.
Det är trist att 1800-talets schablonbild av företagare och arbetsgivare fortfarande lever kvar. Att denna bild är kraftigt överdriven kan vi tydligt se i våra vardagliga kundrelationer med företag. Eftersom företagen eftersträvar största möjliga vinst, så kan man utgå att de gör allt för att suga ut sista kronan av sina kunder på samma sätt som de skulle suga ut allt från sin personal. Men om vi tänker efter, så inser vi att vi generellt sett behandlas ganska väl som kunder. Visst måste man säga ifrån ibland, men oftast går problemen att lösa. För att komma till rätta med de värsta avarterna har vi Allmänna Reklamationsnämnden. Självklart finns det fall där ARN behövs, men hur många av oss har haft behov av att driva ett ärende mot ett företag dit? På samma sätt tror jag att relationerna arbetsgivare/arbetstagare skulle fungera utmärkt utan LAS i 99 fall av 100.
Frågan är då om LAS behövs för att skydda den siste av dessa 100 som på allvar behandlas illa av arbetsgivaren och kanske sägs upp på absurda grunder? Kanske det, men jag tycker absolut inte att det är värt kostnaden. Utan LAS är jag dessutom övertygad om att vi skulle ha en mer flexibel arbetsmarknad där den personen också lättare skulle få ett jobb efter en uppsägning. Är denna nytta tillräckligt stor för att vi skall låsa fast ungdomar, invandrare och långtidssjukskrivna i det helvete som det innebär att stå utanför samhället?
LAS är en lag som effektiv värnar om de etablerades gynnsamma situation på bekostnad av svaga grupper. Att detta sker i solidaritetens namn är trist! Istället tycker jag att de som värnar om LAS ska fundera över varför vi i Sverige har, i ett internationellt perspektiv, exceptionella problem med segregation, långtidssjukskrivningar och ungdomsarbetslöshet? Var finns solidariteten med dessa grupper?
Vi måste göra något radikalt för att lösa situationen för dessa personer som lever i utanförskapet! Mitt förslag är att avskaffa LAS. Finns det bättre lösningar, så tas de gärna emot. Klart är i alla fall att lösningen inte heter bonusstopp.
Många metoder har provats för att förbättra möjligheterna för invandrare, långtidssjukskrivna och ungdomar på arbetsmarknaden. Det senaste exemplet var sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställde ungdomar. Hur det slår ut är svårt att svara på eftersom projektet endast hann inledas innan finanskrisen slog till. Den stora nackdelen med ett sådant upplägg är att det bidrar till ett ännu krångligare skattesystem med differentierade taxor för olika riktade åtgärder. Nuvarande regering har tagit positiva steg till ett bättre samhälle, men det vore fel att säga att de bidragit till förenklingar i skattesystemet.
Däremot så finns det en åtgärd som vi inte har provat för att få bukt med dessa problem. Det handlar om en uppluckring av LAS som t o m verkar vara tabu att debattera inom svensk politik. Jag kan förstå tanken med LAS och att den ska bidra till att ge trygghet till arbetstagarna, men frågan är om det är värt det med tanke på de stora problem som denna lagstiftning medför. Varför ska vi ha en lagstiftning som gynnar de etablerade i samhället på bekostnad av t ex ungdomar och invandrare? Varför är det så viktigt att värna den vite svenske mannens situation på bekostnad av andra grupper? Ungdomar och invandrare står längst från arbetsmarknaden och kommer således in i sista hand i en högkonjunktur. När sedan problemen kommer, så är arbetsgivaren, enligt lag, skyldig att först permittera dessa grupper oavsett vad de har åstadkommit på arbetsmarknaden. Detta är vad jag kallar orättvisa!
LAS bidrar utöver detta också till andra problem. Ett exempel är att anställda blir mindre benägna att söka sig till nya arbetsplatser. Varför byta jobb och offra sin trygghet genom att bli den som kom sist in på den nya arbetsplatsen? Detta gör att vi får en arbetsmarknad med bristande flexiblitet. Jag tror att individer mår bra av att byta jobb emellanåt samtidigt som vi skulle få mer av kunskapsöverföring mellan olika företag och organisationer med större inslag av personalombyte. Ett sista exempel gäller arbetsgivarens situation i ett läge då företaget går bra. Det blir svårt att rekrytera nya anställda från konkurrenterna eftersom personalen riskerar att hamna i en svår situation när konjunkturen väl vänder. Företaget hejdas på detta sätt i sin expansion, vilket har en negativ påverkan på tillväxten.
Motargumentet för att behålla LAS är givetvis att vi skulle få otrygga anställda som utsattes för orimliga krav från giriga arbetsgivare. Detta är naturligtvis en risk och det skulle säkert förekomma i vissa fall. Däremot tror jag denna rädsla är kraftigt överdriven. Den bygger på en svartmålning av arbetsgivarna där dessa framställs som giriga svin som utan empatisk förmåga gör allt för att kortsiktigt maximera vinsten. Den bilden stämmer inte. Majoriteten av alla arbetsgivare uppskattar värdet av sina anställda, känner dessa personer och vill dem mycket väl. Dessutom finns alltid ett inslag av social kontroll även av arbetsgivare. Att säga upp någon på ett orättvist sätt sänder oerhört negativa signaler till övrig personal som tappar lojaliteten med sin arbetsgivaren. En sådan negativ bild sprider sig sedan vidare ut i samhället och når till slut samarbetspartners, leverantörer och kunder. Att behandla sin personal illa är således rimligen en ekonomiskt mycket dålig affär, även för en arbetsgivare utan empati.
Det är trist att 1800-talets schablonbild av företagare och arbetsgivare fortfarande lever kvar. Att denna bild är kraftigt överdriven kan vi tydligt se i våra vardagliga kundrelationer med företag. Eftersom företagen eftersträvar största möjliga vinst, så kan man utgå att de gör allt för att suga ut sista kronan av sina kunder på samma sätt som de skulle suga ut allt från sin personal. Men om vi tänker efter, så inser vi att vi generellt sett behandlas ganska väl som kunder. Visst måste man säga ifrån ibland, men oftast går problemen att lösa. För att komma till rätta med de värsta avarterna har vi Allmänna Reklamationsnämnden. Självklart finns det fall där ARN behövs, men hur många av oss har haft behov av att driva ett ärende mot ett företag dit? På samma sätt tror jag att relationerna arbetsgivare/arbetstagare skulle fungera utmärkt utan LAS i 99 fall av 100.
Frågan är då om LAS behövs för att skydda den siste av dessa 100 som på allvar behandlas illa av arbetsgivaren och kanske sägs upp på absurda grunder? Kanske det, men jag tycker absolut inte att det är värt kostnaden. Utan LAS är jag dessutom övertygad om att vi skulle ha en mer flexibel arbetsmarknad där den personen också lättare skulle få ett jobb efter en uppsägning. Är denna nytta tillräckligt stor för att vi skall låsa fast ungdomar, invandrare och långtidssjukskrivna i det helvete som det innebär att stå utanför samhället?
LAS är en lag som effektiv värnar om de etablerades gynnsamma situation på bekostnad av svaga grupper. Att detta sker i solidaritetens namn är trist! Istället tycker jag att de som värnar om LAS ska fundera över varför vi i Sverige har, i ett internationellt perspektiv, exceptionella problem med segregation, långtidssjukskrivningar och ungdomsarbetslöshet? Var finns solidariteten med dessa grupper?
Vi måste göra något radikalt för att lösa situationen för dessa personer som lever i utanförskapet! Mitt förslag är att avskaffa LAS. Finns det bättre lösningar, så tas de gärna emot. Klart är i alla fall att lösningen inte heter bonusstopp.
lördag 21 mars 2009
Wanja eller tystnad?
Nu står det klart att AMF:s VD fått över 100 miljoner i ersättning under de sista tio åren. Tidigare har AMF varit villiga att betala en bonus på 17 miljoner till ledningen för 2008. Detta skall jämföras med t ex SEB där lönehöjningen handlade om två miljoner. AMF är alltså den största skurken av alla för de som ogillar bonusar och höga löner till ledningen. AMF ägs till 50 % av LO och agerar till största delen på en monopolmarknad.
Det innebär i sin tur att hälften av styrelsen styrs av LO. En styrelseledamot är Wanja Lundby-Wedin som kritiserat bonusar och höga VD-löner till både höger och vänster. I mina ögon finns nu bara två rimliga alternativ. Antingen avgår LO:s ledning med Wanja Lundby-Wedin i spetsen omedelbart eller så håller man tyst. Ett enda ytterligare klagomål på bonusar och VD-löner från LO med nuvarande ledning blir absurt. Det finns en gräns för hur många stenar man kan kasta i glashuset. Glaset spricker nämligen redan vid första träffen!
Det innebär i sin tur att hälften av styrelsen styrs av LO. En styrelseledamot är Wanja Lundby-Wedin som kritiserat bonusar och höga VD-löner till både höger och vänster. I mina ögon finns nu bara två rimliga alternativ. Antingen avgår LO:s ledning med Wanja Lundby-Wedin i spetsen omedelbart eller så håller man tyst. Ett enda ytterligare klagomål på bonusar och VD-löner från LO med nuvarande ledning blir absurt. Det finns en gräns för hur många stenar man kan kasta i glashuset. Glaset spricker nämligen redan vid första träffen!
tisdag 17 mars 2009
Sned bonusdebatt
Debatten kring bonusar rullar vidare. Nu har såväl Alecta, Skandia Liv, SEB och AMF meddelat att man ställer in utbetalningarna samtidigt som oppositionen lägger ett förslag om att maxbeloppet i statligt kontrollerade bolag skall vara max två månadslöner istället för dagens fyra. Som jag skrivit tidigare, så tycker jag att debatten har havererat fullständigt. Hela diskussionen klumpas ihop trots att skillnaden mellan olika exempel är milsvid. Här kommer, vad jag menar är, en mer nyanserad beskrivning.
Statliga AP-fonder: Alliansen har höjt bonustaket från två till fyra månadslöner. Här har upprörda skattebetalare rätt att komma med kritik. Däremot delar jag inte kritiken. Förvaltar man mångmiljardbelopp, så är det centralt att ha kompetent personal. Att fonderna backat är helt ointressant i sammanhanget. En aktieförvaltare som förlorar 20 procent när index backat 44 procent har gjort ett lysande jobb och är väl värd en bonus. På samma sätt kan inte en förvaltare som redovisat en avkastning på 30 procent när index stigit 55 procent vara värd en extra gratifikation. Om man upprörs har man rätt att protestera, men argumentet om att fonderna gjort så stora förluster är helt ointressant i sammanhanget om förvaltarna undvikit förluster på flera miljarder.
Alecta och AMF: Fullständigt skandalöst med stora bonussystem för ledningen. Dessa bolag ägs av facken och arbetsgivarorganisatonerna och agerar på en monopolmarknad. Bonuskulturen här är lika absurd som om Systembolagets VD fick bonus efter ökad försäljning. Vad är syftet med en bonus när man agerar som monopolaktörer? Dessutom har dessa bonusutbetalningar en direkt negativ effekt för pensionsspararna i bolagen som inte ens har rätt att välja andra alternativ. Att man däremot vill ge bonusmöjligheter till duktiga kapitalförvaltare är en annan diskussion och kan behövas med samma argument som för en AP-fond.
Skandia Liv: Ett livbolag som ägs av spararna i Skandia. Det är således de som måste bestämma vad som är vettigt. Klart är i alla fall att en bonusutbetalning direkt slår mot pensionerna, vilket gör att upprörda sparare har all rätt att kritisera uppläggen. En bonus i moderbolaget Skandia AB, som är vinsdrivande, är en helt annan sak. Här har bonusen inget att göra med pensionens storlek, utan då är det istället ägaren Old Mutual som avstår kapital till förmån för de bonusberättigade.
SEB: Har jag beskrivit i inlägget nedan. Fullständigt absurd debatt att inte ägarna av ett bolag skall få göra vad de vill med sitt kapital. Dessutom obehagligt när vi har en statsminister som väljer att kritisera dessa ägare. Möjligen kan det vara ett uselt upplägg som banken förlorar kunder på, men det betyder inte att ägarna inte ska själv få avgöra vad som är bra eller dåligt.
Till sist bara ett ord om Wanja Lundby-Wedin. Hon har högljutt kritiserat bonussystemen i mängder med bolag. Samtidigt sitter hon i AMF:s styrelse. Hon har således ansvaret för den absolut största bonusen bland alla exempel som har förekommit. Utöver detta sitter hon i styrelsen för Folksam. Här har man förlorat miljardbelopp av pensionsspararnas pengar genom vild spekulation i Swedbankaktier. Dessutom har styrelsen och Wanja Lundby-Wedin beslutat att den gamle ministern VD:n Anders Sundström förtjänar en lön som är cirka fem gånger så hög som statsministerns. Detta har LO-ordföranden tyckt varit bra och rimliga upplägg. Att hon personligen är ansvarig för marknadens mest vidlyftiga bonusprogram är komiskt. Notera att den planerade bonusen i Skandia låg på sju miljoner. I AMF var det 17 miljoner. Är det inte rimligt för Östros och Eneroth att i ett första steg för att begränsa bonuskulturen krävde LO-ordförandens avgång? Ska hon sitta kvar i partiets Verkställande utskott? Min förhoppning är att Östros ägnar resten av dagen åt att sopa framför sin egen dörr!
Statliga AP-fonder: Alliansen har höjt bonustaket från två till fyra månadslöner. Här har upprörda skattebetalare rätt att komma med kritik. Däremot delar jag inte kritiken. Förvaltar man mångmiljardbelopp, så är det centralt att ha kompetent personal. Att fonderna backat är helt ointressant i sammanhanget. En aktieförvaltare som förlorar 20 procent när index backat 44 procent har gjort ett lysande jobb och är väl värd en bonus. På samma sätt kan inte en förvaltare som redovisat en avkastning på 30 procent när index stigit 55 procent vara värd en extra gratifikation. Om man upprörs har man rätt att protestera, men argumentet om att fonderna gjort så stora förluster är helt ointressant i sammanhanget om förvaltarna undvikit förluster på flera miljarder.
Alecta och AMF: Fullständigt skandalöst med stora bonussystem för ledningen. Dessa bolag ägs av facken och arbetsgivarorganisatonerna och agerar på en monopolmarknad. Bonuskulturen här är lika absurd som om Systembolagets VD fick bonus efter ökad försäljning. Vad är syftet med en bonus när man agerar som monopolaktörer? Dessutom har dessa bonusutbetalningar en direkt negativ effekt för pensionsspararna i bolagen som inte ens har rätt att välja andra alternativ. Att man däremot vill ge bonusmöjligheter till duktiga kapitalförvaltare är en annan diskussion och kan behövas med samma argument som för en AP-fond.
Skandia Liv: Ett livbolag som ägs av spararna i Skandia. Det är således de som måste bestämma vad som är vettigt. Klart är i alla fall att en bonusutbetalning direkt slår mot pensionerna, vilket gör att upprörda sparare har all rätt att kritisera uppläggen. En bonus i moderbolaget Skandia AB, som är vinsdrivande, är en helt annan sak. Här har bonusen inget att göra med pensionens storlek, utan då är det istället ägaren Old Mutual som avstår kapital till förmån för de bonusberättigade.
SEB: Har jag beskrivit i inlägget nedan. Fullständigt absurd debatt att inte ägarna av ett bolag skall få göra vad de vill med sitt kapital. Dessutom obehagligt när vi har en statsminister som väljer att kritisera dessa ägare. Möjligen kan det vara ett uselt upplägg som banken förlorar kunder på, men det betyder inte att ägarna inte ska själv få avgöra vad som är bra eller dåligt.
Till sist bara ett ord om Wanja Lundby-Wedin. Hon har högljutt kritiserat bonussystemen i mängder med bolag. Samtidigt sitter hon i AMF:s styrelse. Hon har således ansvaret för den absolut största bonusen bland alla exempel som har förekommit. Utöver detta sitter hon i styrelsen för Folksam. Här har man förlorat miljardbelopp av pensionsspararnas pengar genom vild spekulation i Swedbankaktier. Dessutom har styrelsen och Wanja Lundby-Wedin beslutat att den gamle ministern VD:n Anders Sundström förtjänar en lön som är cirka fem gånger så hög som statsministerns. Detta har LO-ordföranden tyckt varit bra och rimliga upplägg. Att hon personligen är ansvarig för marknadens mest vidlyftiga bonusprogram är komiskt. Notera att den planerade bonusen i Skandia låg på sju miljoner. I AMF var det 17 miljoner. Är det inte rimligt för Östros och Eneroth att i ett första steg för att begränsa bonuskulturen krävde LO-ordförandens avgång? Ska hon sitta kvar i partiets Verkställande utskott? Min förhoppning är att Östros ägnar resten av dagen åt att sopa framför sin egen dörr!
torsdag 12 mars 2009
Wallenberg eller Falkengren?
SEB:s VD Annika Falkengren har, efter bonusstopp, fått en höjd fast lön. Detta upprör oerhört många människor och såväl Mona Sahlin som Fredrik Reinfeldt är inte sena att stämma in i kritiken.
Personligen har jag mycket svårt att uppröras. SEB är fortfarande en vinstgivande bank som inte heller bett om något stöd från skattebetalarna. I det läget måste ägarna, där familjen Wallenberg utgör en stor andel, själva få bestämma hur de ska spendera sina pengar. Antingen tar man ut vinster som utdelning, alternativt så kan man spendera delar av vinsten på löneökningar för sin personal som t ex på VD:n Annika Falkengren. Vad är det som är så upprörande? Är det så oerhört mycket bättre att Wallenberg får två miljoner ytterligare i utdelning än att Falkengren får två miljoner mer i lön? Vad har detta för betydelse för oss andra?
Om vi räknar ett steg längre, så gynnas vi andra faktiskt av löneuttag och bonusar. En utdelning på t ex 100 miljoner genererar skatteintäkter på 30 procent, det vill säga 30 miljoner kronor. 100 miljoner i bonus genererar sociala avgifter på 31 400 000 samt 55 000 000 kronor i inkomstskatt. Totala skatteinbetalningen blir alltså 86 400 000 på en bonus jämfört med 30 000 000 på en utdelning. Vi andra får alltså vara med och dela på ytterligare 56 miljoner när en arbetsgivare betalar ut en bonus på 100 miljoner istället för att pengarna betalas till ägarna i form av utdelning. Kan vi inte glädjas åt det istället?
En följd av lönehöjningen är att SEB möjligen diskvalificerar sig för det statliga stödprogrammet till banksektorn. Det är en rimlig konsekvens. Man har inte visat sig vara villiga att dra sitt strå till stacken i tuffa tider och bör därför inte förvänta sig stöd från skattebetalarna. Dessutom är det förmodligen ett högst otaktiskt drag av bankens styrelse eftersom detta genererar negativ publicitet. Kunder med dåliga villkor och höga avgifter kan möjligen också uppröras, vilket är helt naturligt. Men i det läget är det inte svårare än att man byter bank.
Det rimliga i denna fråga är att missnöjda kunder agerar och att staten avskriver möjligheten för finansiellt stöd till SEB. Svårare än så är det inte. Vi andra har ingen anledning att bry oss om det är Wallenberg eller Falkengren som tar del av vinsten. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har inte heller någon anledning att uttala sig i frågan. Hur styrelsen och ledningen väljer att driva ett företag är en fråga för ägarna. Vi andra, inklusive Reinfeldt och Sahlin, bör ägna energin åt betydligt viktigare frågor än om det är Falkengren eller Wallenberg som skall ha de två miljoner kronor vi pratar om. Det påverkar inte vår situation mer än att vi kan glädjas åt några ytterligare kronor till statskassan.
Personligen har jag mycket svårt att uppröras. SEB är fortfarande en vinstgivande bank som inte heller bett om något stöd från skattebetalarna. I det läget måste ägarna, där familjen Wallenberg utgör en stor andel, själva få bestämma hur de ska spendera sina pengar. Antingen tar man ut vinster som utdelning, alternativt så kan man spendera delar av vinsten på löneökningar för sin personal som t ex på VD:n Annika Falkengren. Vad är det som är så upprörande? Är det så oerhört mycket bättre att Wallenberg får två miljoner ytterligare i utdelning än att Falkengren får två miljoner mer i lön? Vad har detta för betydelse för oss andra?
Om vi räknar ett steg längre, så gynnas vi andra faktiskt av löneuttag och bonusar. En utdelning på t ex 100 miljoner genererar skatteintäkter på 30 procent, det vill säga 30 miljoner kronor. 100 miljoner i bonus genererar sociala avgifter på 31 400 000 samt 55 000 000 kronor i inkomstskatt. Totala skatteinbetalningen blir alltså 86 400 000 på en bonus jämfört med 30 000 000 på en utdelning. Vi andra får alltså vara med och dela på ytterligare 56 miljoner när en arbetsgivare betalar ut en bonus på 100 miljoner istället för att pengarna betalas till ägarna i form av utdelning. Kan vi inte glädjas åt det istället?
En följd av lönehöjningen är att SEB möjligen diskvalificerar sig för det statliga stödprogrammet till banksektorn. Det är en rimlig konsekvens. Man har inte visat sig vara villiga att dra sitt strå till stacken i tuffa tider och bör därför inte förvänta sig stöd från skattebetalarna. Dessutom är det förmodligen ett högst otaktiskt drag av bankens styrelse eftersom detta genererar negativ publicitet. Kunder med dåliga villkor och höga avgifter kan möjligen också uppröras, vilket är helt naturligt. Men i det läget är det inte svårare än att man byter bank.
Det rimliga i denna fråga är att missnöjda kunder agerar och att staten avskriver möjligheten för finansiellt stöd till SEB. Svårare än så är det inte. Vi andra har ingen anledning att bry oss om det är Wallenberg eller Falkengren som tar del av vinsten. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har inte heller någon anledning att uttala sig i frågan. Hur styrelsen och ledningen väljer att driva ett företag är en fråga för ägarna. Vi andra, inklusive Reinfeldt och Sahlin, bör ägna energin åt betydligt viktigare frågor än om det är Falkengren eller Wallenberg som skall ha de två miljoner kronor vi pratar om. Det påverkar inte vår situation mer än att vi kan glädjas åt några ytterligare kronor till statskassan.
torsdag 5 mars 2009
Mitt och ditt
Har precis tittat på SVT:s Debatt och lyssnat på företrädare för IF Metall och deras delvis upprörda medlemmar. Den facklige representanten från Volvo Lastvagnar i Umeå krävde att regeringen aktivt skulle vidta åtgärder som förbjöd aktieutdelning i företag under vissa omständigheter. Än mer förvånande var att Sven-Erik Österberg sade sig vara beredd att se över möjligheterna för en sådan lagstiftning. Förstår dessa företrädare vad de säger? De menar alltså att staten skall bestämma vad de privata företagsägarna skall göra med vinstmedel som blivit kvar efter skatt. Ett system som hör hemma på Kuba och i Sovjetunionen men inte i en rättssäker demokrati. Såväl företagare som privatpersoner måste ha rätt att själva bestämma hur kapital skall konsumeras eller investeras. Det är ytterst märkligt att en sådan fråga överhuvud taget kan komma upp till diskussion på andra ställen än på Kommunsitiska partiets årsmöte.
På samma sätt blir jag förvånad över hur utomstånede personer kan ha så starka åsikter om hur ett företags ägare väljer att spendera sina pengar. Om ägarna i ett bolag vill avstå sina pengar och ge ledningen en redig bonus, så måste de ha rätt att fatta sådana beslut. Om detta sker i ett bolag med problem och som varslar personal, så har jag full förståelse för om såväl personal som det lokala facket blir upprörda. I sådana fall kan man också ifrågasätta om det var rätt beslut av ägarna. Kanske hade det varit mer lönsamt att hålla hela personalen vid gott mod? Men en viktig grundprincip är att ägarna måste få spendera sina egna pengarna på, vad de menar, är bästa sätt. Jag hoppas, och tror, att Sven-Erik Österberg tillslut kommer att hålla med mig när han är klar med sin översyn. Vad blir annars nästa steg? Ska jag som egenföretagare löneförhandla med finansministern?
På samma sätt blir jag förvånad över hur utomstånede personer kan ha så starka åsikter om hur ett företags ägare väljer att spendera sina pengar. Om ägarna i ett bolag vill avstå sina pengar och ge ledningen en redig bonus, så måste de ha rätt att fatta sådana beslut. Om detta sker i ett bolag med problem och som varslar personal, så har jag full förståelse för om såväl personal som det lokala facket blir upprörda. I sådana fall kan man också ifrågasätta om det var rätt beslut av ägarna. Kanske hade det varit mer lönsamt att hålla hela personalen vid gott mod? Men en viktig grundprincip är att ägarna måste få spendera sina egna pengarna på, vad de menar, är bästa sätt. Jag hoppas, och tror, att Sven-Erik Österberg tillslut kommer att hålla med mig när han är klar med sin översyn. Vad blir annars nästa steg? Ska jag som egenföretagare löneförhandla med finansministern?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)