Lägre sysselsättning och höjda räntor med rödgrön politik

Den gamle socialdemokraten och SEB-ekonomen Klas Eklund har i det senaste numret av Privata affärer tittat närmare på konsekvenserna av de båda blockens ekonomiska politik. Sammanställningen som är bra och balanserad pekar på att skillnaden visserligen är liten mellan blocken, men att en rödgrön politik ändå bygger på ökade offentliga utgifter och ett högre skattetryck. Konsekvenserna av den rödgröna politiken summerar Eklund på följande sätt:

"Effekten på arbetsmarknaden är inte självklar. Visserligen kan mer pengar till kommunerna ge fler jobb i den offentliga sektorn, men de högre skatterna drar samtidigt undan köpkraft. Avskaffat Rut-avdrag kan slå ut vita jobb. Dessutom innebär minskat jobbskatteavdrag i kombination med högre a-kassa att tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden höjs. Sannolikt ger därför strategin lägre sysselsättning i den privata sektorn på sikt."

Vidare konstaterar Eklund att det under 2011 kommer att höjas en rad skatter som i sin tur driver på inflationen i snabbare takt än dagens politik. Effekten av detta är inte självklar eftersom Riksbanken kan se det som tillfälliga effekter men Eklund tror ändå att något högre marknadsräntor är en rimlig effekt.

Slutsatsen blir således efter Klas Eklunds genomgång att ett troligt utfall av en rödgrön politik handlar om färre sysselsatta och ett högre ränteläge. En rödgrön bidragspolitik ger kortsiktigt en bättre ersättning för sjukskrivna och arbetslösa. Långsiktigt innebär en rödgrön politik en sämre jobbtillväxt och en mer problematisk ekonomisk utveckling. Det är en politik som slår hårdast mot de svagaste i samhället. För mig är det uppenbart att valet handlar om vi ska ha en kortsiktig och bakåtsträvande bidragspolitik eller en politik som skapar förutsättningar för stabil ekonomisk utveckling, god tillväxt, fler jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna fokuserar idag på 1900-talets konflikter och saknar helt en vision om hur man löser 2000-talets utmaningar. Min förhoppning är att väljarna genomsådar detta och röstar på alliansen i valet om drygt en vecka.

Mer att läsa om blockens ekonomiska politik finns hos Expressen, SvD, DN, och Peter Andersson.

Wallenberg eller Falkengren?

SEB:s VD Annika Falkengren har, efter bonusstopp, fått en höjd fast lön. Detta upprör oerhört många människor och såväl Mona Sahlin som Fredrik Reinfeldt är inte sena att stämma in i kritiken.

Personligen har jag mycket svårt att uppröras. SEB är fortfarande en vinstgivande bank som inte heller bett om något stöd från skattebetalarna. I det läget måste ägarna, där familjen Wallenberg utgör en stor andel, själva få bestämma hur de ska spendera sina pengar. Antingen tar man ut vinster som utdelning, alternativt så kan man spendera delar av vinsten på löneökningar för sin personal som t ex på VD:n Annika Falkengren. Vad är det som är så upprörande? Är det så oerhört mycket bättre att Wallenberg får två miljoner ytterligare i utdelning än att Falkengren får två miljoner mer i lön? Vad har detta för betydelse för oss andra?

Om vi räknar ett steg längre, så gynnas vi andra faktiskt av löneuttag och bonusar. En utdelning på t ex 100 miljoner genererar skatteintäkter på 30 procent, det vill säga 30 miljoner kronor. 100 miljoner i bonus genererar sociala avgifter på 31 400 000 samt 55 000 000 kronor i inkomstskatt. Totala skatteinbetalningen blir alltså 86 400 000 på en bonus jämfört med 30 000 000 på en utdelning. Vi andra får alltså vara med och dela på ytterligare 56 miljoner när en arbetsgivare betalar ut en bonus på 100 miljoner istället för att pengarna betalas till ägarna i form av utdelning. Kan vi inte glädjas åt det istället?

En följd av lönehöjningen är att SEB möjligen diskvalificerar sig för det statliga stödprogrammet till banksektorn. Det är en rimlig konsekvens. Man har inte visat sig vara villiga att dra sitt strå till stacken i tuffa tider och bör därför inte förvänta sig stöd från skattebetalarna. Dessutom är det förmodligen ett högst otaktiskt drag av bankens styrelse eftersom detta genererar negativ publicitet. Kunder med dåliga villkor och höga avgifter kan möjligen också uppröras, vilket är helt naturligt. Men i det läget är det inte svårare än att man byter bank.

Det rimliga i denna fråga är att missnöjda kunder agerar och att staten avskriver möjligheten för finansiellt stöd till SEB. Svårare än så är det inte. Vi andra har ingen anledning att bry oss om det är Wallenberg eller Falkengren som tar del av vinsten. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har inte heller någon anledning att uttala sig i frågan. Hur styrelsen och ledningen väljer att driva ett företag är en fråga för ägarna. Vi andra, inklusive Reinfeldt och Sahlin, bör ägna energin åt betydligt viktigare frågor än om det är Falkengren eller Wallenberg som skall ha de två miljoner kronor vi pratar om. Det påverkar inte vår situation mer än att vi kan glädjas åt några ytterligare kronor till statskassan.