Kultur, skatt och amatörer

Jag har en bestämd uppfattning om hur det fungerar i kultursektorn, utan att ha särskilt mycket konkreta belägg för mina påståenden. Jag är med andra ord fördomsfull. I min föreställningsvärld är kulturarbetare en grupp individer som anser sig ha rätt till någon form av försörjning för att de utövar konstnärligt arbete. Detta oavsett hur stor efterfrågan är på deras tjänster. I min värld fokuserar kulturarbetare inte på världsliga ting som pengar, försäkringar eller elabonnemang. De lever för konsten och lever man för konsten så har man någon sorts rätt att distansera sig från svenssonvärlden. I min värld leds kulturinstitutioner, speciellt de lite mindre, av eldsjälar som brinner för det kulturella uttryck de vill förmedla till den ytliga omgivningen. I min värld är ledningen för dessa institutioner amatörer när det kommer till just ekonomistyrning, redovisning och personalfrågor. I min värld är kulturarbetare socialister med liten förståelse för marknadsekonomi, efterfrågan och respekt för att skattepengar är just resultatet av någon annans arbete.

Jag vet att jag är fördomsfull. Jag är övertygad om att jag i mångt och mycket har en förenklad bild. Tyvärr besannas mina fördomar i dagens Svenska Dagbladet och artikeln "Pensionsbomb hot mot teatrar". Bakgrunden är att en rad kulturinstitutioner följer kollektivavtalet för statsanställda på arbetsmarknaden. 2006 skrevs ett nytt avtal som bland annat innebar att kort- och visstidsanställda skulle har rätt till tjänstepensionsavsättningar i större utsträckning än tidigare. Detta avtal gäller retroaktivt från 2003 och Statens pensionsverk har nu skickat ut krav på dessa kompletterande inbetalningar till kulturinstitutionerna. Företrädarna för dessa har nu gått i taket, är tagna på sängen och kräver extra statliga anslag för att slippa avstå från konstnärligt utvecklingsarbete och ett nedbantat utbud av föreställningar.

I min värld, utanför kulturvärlden, vet jag att pensionsfrågor är kostsamma och komplicerade. Något som är krävande för småföretagare med anställda, för storföretag, för kommuner och för statliga myndigheter. I min värld tar en arbetsgivare ansvar för att budgetering och ekonomistyrning fungerar korrekt. I min värld har inte en arbetsgivare rätt att bli förvånad över retroaktiva pensionskrav. I min värld reagerar inte en ledning på ett kollektivavtal tre år efter undertecknandet när fakturan kommer. I min värld skulle kultursektorn må bra av mer marknadsekonomiskt tänkande och av ett synsätt där ordet efterfrågan är något fint.

Idag sponsrar skattebetalarna varje biljett hos t ex Norrlandsoperan med ungefär 2 000 kronor. Få är beredda att betala biljettpriset på cirka 2 300 kronor. Är det då rätt att staten tvingar befolkningen att köpa dessa operabiljetter som de inte tycker är prisvärda? Huruvida det är så våra skattepengar ska användas är en intressant fråga för en folkomröstning. Kanske kan vi köra den samtidigt som frågan om Förbifart Stockholm, eller vad säger ni rödgröna?

I min värld är kultur viktigt och populärt. I min värld skulle jag känna mig bättre som kulturarbetare om min lön finansierades av betalande publik, sponsorer och donationer istället för pengar som tagits under tvång från en ensamstående undersköterska med tre barn.