Cirkeln är sluten

Jag besökte Irland helgen innan folkomröstningen om Lissabonfördraget för cirka ett år sedan. Folket röstade nej och det var framförallt två argument som lyftes fram i valrörelsen. Kampanjretoriken lät som följer:

- Mängder med människor har dött för vår frihet, kasta inte bort det, rösta nej till Lissabonfördraget.

- Europa kommer tvinga oss att tillåta aborter och dödandet av våra ofödda barn. Rösta nej till Lissabonfördraget.

Den svenska vänstern går nu till val på just denna fråga som besannar irländarnas tveksamhet. Socialdemokraterna skriver i sitt valmanifest: "Vi ska jobba för att samtliga EU-länder ska ge tillgång till säkra och lagliga aborter."

I Vänsterpartiets valmanifest hittar vi texten att Väsnterpartiet ska motverka de krafter som vill motverka fri abort inom EU.

Jag uppskattar dessa partier ställningstagande i abortfrågan. Tyvärr så är det just denna typ av argumentation som är anledningen till irländarnas nej till Lissabonfördraget. Ett nej som lyfts fram nästan som ett hjältedåd i samma vänsterkretsar.

Jag tycker det är positivt att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kämpar för fri aborträtt. Men det blir lite komiskt när vänsterna hyllar irländarnas nej och det positiva i att de sagt ifrån mot vad man menar är "ett EU där man ständigt sätter marknaden framför människan". För den som följt den irländska debatten är det uppenbart att de röstat nej på grund av nationalistisk propaganda och motståndet mot abort. Två argument som Vänsterpartiet rimligen borde ta aktivt avstånd ifrån istället för att hylla!

Kanske är det dags att ta till den klassiska jämförelsen där höger/vänsterskalan istället visas som en cirkel. I detta fall passar den väl in. Den svenska vänstern hyllar ,och har aktivt kämpat för, ett folkomröstningsresultat som bygger på propaganda från en konservativ och nationalistisk irländsk rörelse på den yttersta högerkanten!

Min enda slutsats är att man bör ta aktivt avstånd från såväl den irländska konservativa högern som svenska Vänsterpartiet.

Splittrad blockpolitik

I SvD idag finns en gedigen sammanställning av partiernas åsikter i olika frågor som rör valet till Europaparlamentet. Svaren täcker ett helt uppslag i tidningen och rör tio ämnesområden såsom patienträttigheter, jordbruk, alkohol, öppenhet, utvidgning, inre marknad och miljö. Jag roade mig att jämföra svaren mellan allianspartierna och Socialdemokraterna. Skillnaden är häpnadsväckande liten.

Socialdemokraterna har exakt samma ståndpunkt, som minst ett borgerligt parti, i åtta av tio frågor. I ytterligare en fråga är skillnaden minimal. Det rör möjligheten för patienter att söka vård i hela unionen. Här är man överens om principen, men Socialdemokraterna vill, till skillnad från alliansen, att det skall krävas ett förhandsbesked från Försäkringskassan. Den enda fråga där Socialdemokraterna skiljer sig från de borgerliga är i frågan om utstationeringsdirektivet där partiet menar att det vore positivt med förändringar.

Att Socialdemokraterna är nästintill helt eniga med de borgerliga partierna är svårt att tro när man lyssnar på den svenska valdebatten där tonläget och retoriken tyder på stora motsättningar.

Om vi istället försöker jämföra Socialdemokraternas svar med Vänster- och Miljöpartiet uppstår vissa svårigheter. Åsikterna går inte tydligt isär, men Socialdemokraternas svar är ofta tydliga och konkreta medan Vänster- och Miljöpartiet endast vill se ett överförande av frågan till nationell nivå. Detta ger en tydlig bild. Skilljelinjen i Europaparlamentsvalet går inte mellan Alliansen och de rödgröna partierna. Den stora motsättningen finns mellan Vänster- och Miljöpartiet å ena sidan och samtliga andra partier å den andra sidan. Det handlar om partier som vill påverka och utveckla EU:s konkreta politik jämfört med partier som vill motverka samarbetet och istället verka för en större maktförskjutning över till de enskilda medlemsländerna. Min tolkning av detta är att om Socialdemokraterna vore ärliga i valrörelsen så skulle man tydligt distansera sig från sina samarbetspartier i denna valrörelse. Tyvärr är detta något man inte vågar göra i praktiken eftersom man då skulle vara rädd för att bilden av splittring blir alltför tydlig inför riksdagsvalet 2010.

Klart är i alla fall att den rödgröna alliansen är tydligt splittrad i frågor som rör såväl EU som utrikespolitik. Jag är egentligen inte alltför rädd för Socialdemokratisk pragmatisk politik varken i Europarlamentet eller i Riksdagen. Däremot är jag rädd för de konsekvenser som uppstår när partiet gör eftergifter till såväl sin interna vänsterfalang som till Vänsterpartiet. Skillnaden är, som SvD:s genomgång visar, mycket stor mellan dessa båda partier. Förmögenhetsskatten är ett första vansinnigt exempel på en Socialdemokratisk anpassning. Eftergifter som kommer att bli fler i antal och därmed få klart negativa konsekvenser för såväl sysselsättning, tillväxt, ekonomi och hänsynen till individens frihet. I slutändan borde förstås mittenväljare fråga sig om det verkligen är rätt att stödja Socialdemokraterna? Vill man verkligen att svensk politik skall anpassas efter ett extremt parti som Vänsterpartiet där Lars Ohly kommer att få fritt spelrum på sin ministerpost?

Ulvskog och ungdomarna

Att Socialdemokraterna har valt att lansera Marita Ulvskog som sin toppkandidat till EU-parlamentsvalet är ytterst märkligt. Med sin negativa inställning till allt vad EU-samarbete heter kan hon knappast ses som en progressiv och visionär kraft som kan utveckla samarbetsformerna medlemmarna emellan. Dessutom har hon tidigare utmärkt sig med åsikter långt till vänster inom det Socialdemokratiska partiet. Det uppskattas naturligtvis av vissa vänsterkrafter, men frågan är hur taktiskt riktigt det är med tanke på att det framförallt är mittenväljare som Socialdemokraterna kämpar om?

Förutom att man gjort ett underligt val av förstakandidat, så har man valt att gå till val under en ännu märkligare paroll. Kravet är att EU halverar ungdomsarbetslösheten fram till 2015. För det första kan man fråga sig vad detta har med EU-parlamentet att göra och vilka beslut man vill genomdriva för att nå dit? För det andra kan man fråga sig om Marita Ulvskog är rätt person att halvera EU:s ungdomsarbetslöshet? Hon har tidigare suttit i en svensk Socialdemokratisk regering under perioder då den svenska ungdomsarbetslösheten konstant har varit oerhört mycket högre än EU-snittet. Faktum är att Sverige måste ses som ett skräckexempel på hur illa det kan gå för ungdomar på arbetsmarknaden. Detta gäller såväl under Socialdemokratiska som borgerliga regeringar, vilket kanske gör t ex danska parlamentariker mer lämpade för den uppgiften.

Det finns naturligtvis ett självklart svar på frågan varför det ser ut på detta sätt. Vår svenska LAS har nämligen bara ett enda syfte. Att gynna de etablerade på arbetsmarknaden på bekostnad av våra invandrare och ungdomar. Så länge vi behåller LAS kan jag garantera att vi fortsätter att han en abnormt hög ungdomsarbetslöshet. Frågan är hur Ulvskogs lösning på problemet ser ut? Ett tips till alla EU-parlamentariker är att verka för lagstiftning som gör att EU-domstolen kan agera mot länder som genom lagstiftning diskriminerar sina ungdomar och invandrare. Förtjänar man inte en chans bara för att man omöjligt kunnat ha haft en lång anställning?