Socialdemokraterna har genom historien, såväl före som efter namnbytet, strikt hållit kommunisterna utanför regeringen och inflytande över utrikespolitiken. Så är det inte längre och det är uppenbart att Vänsterpartiet har varit framgångsrika när det gäller utformningen av de rödgrönas hållning i afghanistanfrågan. Att dessutom lägga fram ett manifest som kräver att USA lämnar samtliga sina baser utomlands är häpnadsväckande. Det är uppenbart att Mona Sahlin har fått offra partiets stolta utrikespolitiska traditioner för att hålla ihop en allians med inflytande från Vänsterpartiet.
Riktigt trist och tragiskt blir förändringen när Jan Eliasson tvingats in till Agendas studio för att på något sätt försvara omsvängningen i en debatt med Carl Bildt. Jan Eliasson är en respekterad politiker med en framgångsrik internationell karriär. En hedervärd politiker som förtjänar respekt och som borde slippa vara med om denna typ av förödmjukelse. Här borde istället Mona Sahlin ha tagit sitt ansvar. Kanske skulle man, som SvD påpekar, istället ha skickat in vänsterpartisten Hans Linde i debatten? En man som de facto står för den rödgröna utrikespolitiken.
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
tisdag 31 augusti 2010
fredag 13 augusti 2010
Hur blir uppsägningar jobbskapande?
De rödgröna säger sig gå till val på jobbskapande. Trots detta blir den första prioriteringen att avskaffa RUT-avdraget, vilket enligt branschen leder till att cirka 5 500 jobb omedelbart försvinner. Som en jämförelse kan nämnas att antalet anställda på SAAB handlar om knappt 5 000 personer. Är det verkligen rätt väg att gå? Reformen har varit framgångsrik och är, enligt Skatteverket, självfinansierande. För egen del kan jag inte annat än se att ett motstånd bygger på ideologi (att alla ska städa upp sin egen skit) och bristande kunskap i beskattning.
Låt säga att en extra städtimme köps för 320 kronor. Kostnaden för staten blir då 160 kronor i subvention. Dessa 320 kronor genererar 64 kronor i moms. Därefter har vi kvar 256 kronor till städaren. När dessa sedan tas ut som lön betalas 61 kronor i sociala avgifter och därefter minst 59 kronor i inkomstskatt. Skatteinäkten blir 184 kronor och kostnaden för staten 160 kronor. Det hela blir således en vinst. Utöver detta uppstår enorma vinster i minskade bidragsutbetalningar till arbetslösa. För mig är det obegripligt hur man kan vara emot en sådan åtgärd med simpla argument av typen "ingen ska behöva torka skit i Djursholm". Än mer anmärkningsvärt är att man inte ens verkar skämmas över sin syn på jämställdhet genom att, om än tillfälligt, ändå fortsätta med att stödja den manliga byggbranschen i form av ROT-avdrag.
Än fler arbetslösa får vi om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Igår presenterade man ett förslag att föräldrar ska få möjlighet att köpa färdig hämtmat från skolkök till en maximal kostnad av 32 kronor per måltid. Vilka ytterligare statliga åtgärdsprogram planeras därefter för de som förlorar sina jobb i kebabkiosekn, på thairestaurangen, på pizzerian, på Findus och på ICA?
Med sådana förslag borde det vara uppenbart att de rödgröna saknar all form av trovärdighet i jobbfrågan, eller?
Mer att läsa finns hos ETR.
Låt säga att en extra städtimme köps för 320 kronor. Kostnaden för staten blir då 160 kronor i subvention. Dessa 320 kronor genererar 64 kronor i moms. Därefter har vi kvar 256 kronor till städaren. När dessa sedan tas ut som lön betalas 61 kronor i sociala avgifter och därefter minst 59 kronor i inkomstskatt. Skatteinäkten blir 184 kronor och kostnaden för staten 160 kronor. Det hela blir således en vinst. Utöver detta uppstår enorma vinster i minskade bidragsutbetalningar till arbetslösa. För mig är det obegripligt hur man kan vara emot en sådan åtgärd med simpla argument av typen "ingen ska behöva torka skit i Djursholm". Än mer anmärkningsvärt är att man inte ens verkar skämmas över sin syn på jämställdhet genom att, om än tillfälligt, ändå fortsätta med att stödja den manliga byggbranschen i form av ROT-avdrag.
Än fler arbetslösa får vi om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Igår presenterade man ett förslag att föräldrar ska få möjlighet att köpa färdig hämtmat från skolkök till en maximal kostnad av 32 kronor per måltid. Vilka ytterligare statliga åtgärdsprogram planeras därefter för de som förlorar sina jobb i kebabkiosekn, på thairestaurangen, på pizzerian, på Findus och på ICA?
Med sådana förslag borde det vara uppenbart att de rödgröna saknar all form av trovärdighet i jobbfrågan, eller?
Mer att läsa finns hos ETR.
torsdag 12 augusti 2010
Vilket är det framtida statsbärande partiet?
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver idag på DN-debatt om den moderata strategin att bli ett brett statsbärande parti som attraherar väljare från alla grupper i samhället. Tanken är att man skall företräda allmänintressen och inte ett särintresse dit man bland annat räknar Svenskt Näringsliv.
Trots att de rödgröna utmålar Moderaterna som ett högerspöke, så är det uppenbart att man valt att ge avkall på flera frågor där man flyttat sig in mot mitten i svensk politik. Värnskatten finns t ex kvar efter en mandatperiod, låginkomsttagare som arbetar har fått procentuellt sett oerhört mycket större skattesänkningar än de med högre inkomster samtidigt som partiet inte ser någon anledning att reformera LAS.
Det är också uppenbart att strategin varit framgångsrik. Opinionsmätningarna säger allt som oftast att man nu är landets största parti, har störst förtroende i jobbfrågan och att man har bidragit till att Socialdemokraterna gått från 45 % till 30 % i väljarstöd. Detta menar den tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Andersson att Socialdemokraterna måste ta på allvar. På sin blogg skriver han att det är centralt att partiet inser att det går att kombinera höjda bidragsnivåer med en politik som attraherar tjänstemän i storstadsregioner.
Visst kan vi mycket väl få en socialdemokratisk statsminister, men det är ändå fascinerande att se hur partiet på kort tid tappat 30 % av sina väljare. Personligen tror jag en förklaring är just Moderaternas förändrade retorik, men även den internationalisering och globalisering som gått snabbt det senaste decenniet. Väljarna reser allt mer och får mer och mer influenser från utlandet. Mot den bakgrunden är det uppenbart att det blir svårare att bedriva en extrem politik. För väljarna blir det naturligare att ifrågasätta varför vi inte kan få köpa Alvedon på Konsum och om det verkligen är rimligt med ett högre skattetryck. Regeringen Reinfeldt tar idag ut världens högsta skatter från medborgarna. Att i det läget, som Socialdemokraterna, gå till val på behovet av höjda skatter är onekligen en extrem ståndpunkt ur ett internationellt perspektiv. Ett perspektiv som med globaliseringen blir allt tydligare för väljarkåren.
Det är inte omöjligt att de rödgröna vinner valet. Men i sådana fall beror det på att Miljöpartiet går kraftigt framåt. Bara ett mirakel kan rädda Socialdemokraterna från ett dåligt valresultat. Långsiktigt tror jag att Moderaterna har goda förutsättningar att stabilt bli landets största parti. Den socialdemokratiska partiledningen står inför en enorm utmaning. Politiken måste bli mittenorienterad samtidigt som man måste komma överens med Vänsterpartiet och dessutom stilla de starka interna vänsterfalanger i det egna partiet som använder en retorik som kan te sig väldigt främmande för stora grupper i samhället. Utöver detta har vi problemet med den nära kopplingen till just ett särintresse - LO. En koppling som blir mer och mer problematisk med en större andel tjänstemän i väljarkåren. Är det möjligen därför LO legat lågt hittills i valrörelsen?
Trots att de rödgröna utmålar Moderaterna som ett högerspöke, så är det uppenbart att man valt att ge avkall på flera frågor där man flyttat sig in mot mitten i svensk politik. Värnskatten finns t ex kvar efter en mandatperiod, låginkomsttagare som arbetar har fått procentuellt sett oerhört mycket större skattesänkningar än de med högre inkomster samtidigt som partiet inte ser någon anledning att reformera LAS.
Det är också uppenbart att strategin varit framgångsrik. Opinionsmätningarna säger allt som oftast att man nu är landets största parti, har störst förtroende i jobbfrågan och att man har bidragit till att Socialdemokraterna gått från 45 % till 30 % i väljarstöd. Detta menar den tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Andersson att Socialdemokraterna måste ta på allvar. På sin blogg skriver han att det är centralt att partiet inser att det går att kombinera höjda bidragsnivåer med en politik som attraherar tjänstemän i storstadsregioner.
Visst kan vi mycket väl få en socialdemokratisk statsminister, men det är ändå fascinerande att se hur partiet på kort tid tappat 30 % av sina väljare. Personligen tror jag en förklaring är just Moderaternas förändrade retorik, men även den internationalisering och globalisering som gått snabbt det senaste decenniet. Väljarna reser allt mer och får mer och mer influenser från utlandet. Mot den bakgrunden är det uppenbart att det blir svårare att bedriva en extrem politik. För väljarna blir det naturligare att ifrågasätta varför vi inte kan få köpa Alvedon på Konsum och om det verkligen är rimligt med ett högre skattetryck. Regeringen Reinfeldt tar idag ut världens högsta skatter från medborgarna. Att i det läget, som Socialdemokraterna, gå till val på behovet av höjda skatter är onekligen en extrem ståndpunkt ur ett internationellt perspektiv. Ett perspektiv som med globaliseringen blir allt tydligare för väljarkåren.
Det är inte omöjligt att de rödgröna vinner valet. Men i sådana fall beror det på att Miljöpartiet går kraftigt framåt. Bara ett mirakel kan rädda Socialdemokraterna från ett dåligt valresultat. Långsiktigt tror jag att Moderaterna har goda förutsättningar att stabilt bli landets största parti. Den socialdemokratiska partiledningen står inför en enorm utmaning. Politiken måste bli mittenorienterad samtidigt som man måste komma överens med Vänsterpartiet och dessutom stilla de starka interna vänsterfalanger i det egna partiet som använder en retorik som kan te sig väldigt främmande för stora grupper i samhället. Utöver detta har vi problemet med den nära kopplingen till just ett särintresse - LO. En koppling som blir mer och mer problematisk med en större andel tjänstemän i väljarkåren. Är det möjligen därför LO legat lågt hittills i valrörelsen?
tisdag 10 augusti 2010
Vilka företag ska subventioneras?
Idag skriver vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Clara Lindblom ett debattinlägg i Svenska Dagbladet där man lanserar ett förslag som går ut på att Stockholms Stad bör köpa tillbaka ett antal köpcentrum som den borgerliga alliansen sålt till det brittiska bolaget Boultbee. Anledningen är att vissa småföretagare i t ex Rinkeby och Tensta nu har fått problem sedan Boultbee kraftigt höjt hyrorna.
Min fråga är hur naiva politiker vi bör ha i Stadshuset? Hur skall ett återköp praktiskt gå till? Varför skulle Boultbee acceptera ett rimligt pris när det finns en specifik köpare som har ett politiskt beslut på att dessa centrum de facto ska köpas?
Personligen är jag inte ett dugg orolig för att Boultbee driver dessa köpcentrum i graven. Självklart kan de inte ha högre hyror än att de lyckas hyra ut lokalerna. Priset blir i slutändan marknadsmässigt. Om de istället drivs av Stockholms Stad med lägre hyror, så har vi en situation med hyressubventioner. Frågan är då hur man ska välja ut vilka företag som skall få en skattesubventionerad hyra?
För Vänsterpartiet återstår två rimliga val. Antingen visar man konkret hur man har tänkt lösa detta praktiskt eller så kastar man förslaget i soptunnan.
Min fråga är hur naiva politiker vi bör ha i Stadshuset? Hur skall ett återköp praktiskt gå till? Varför skulle Boultbee acceptera ett rimligt pris när det finns en specifik köpare som har ett politiskt beslut på att dessa centrum de facto ska köpas?
Personligen är jag inte ett dugg orolig för att Boultbee driver dessa köpcentrum i graven. Självklart kan de inte ha högre hyror än att de lyckas hyra ut lokalerna. Priset blir i slutändan marknadsmässigt. Om de istället drivs av Stockholms Stad med lägre hyror, så har vi en situation med hyressubventioner. Frågan är då hur man ska välja ut vilka företag som skall få en skattesubventionerad hyra?
För Vänsterpartiet återstår två rimliga val. Antingen visar man konkret hur man har tänkt lösa detta praktiskt eller så kastar man förslaget i soptunnan.
måndag 9 augusti 2010
- 100 kronor utbildning, tack!
Vänsterpartiledaren Lars Ohly gick i söndags, såväl i sitt sommartal som på DN-debatt, till angrepp mot de aktiebolag i skolsektorn som delar ut vinst till sina ägare. Dessa företag ingår i vad han kallar "välfärdens fiender", vilket gör att han nu vill undersöka möjligheten till att lagstifta om ett förbud mot att vinster delas ut till ägare av friskolor.
I mina ögon är detta ett mycket märkligt resonemang. Utgångspunkten är nämligen att 100 kronor satsat på utbildning ger en verksamhet till ett exakt värde av 100 kronor. Tanken att verksamhet kan bedrivas mer eller mindre effektivt och med mer eller mindre engagerad och motiverad personal existerar inte. Mot den bakgrunden är det märkligt att t ex inte världens samtliga mobiltelefontillverkare redovisar ett identiskt resultat.
Än mer märkligt ter sig resonemanget när man tänker på hur skattepengar genererar vinster i privat sektor i ett vidare perspektiv. Kommunala skolor köper papper från SCA, ombyggnationer från Skanska och datorer från HP. Ska detta vara tillåtet, eller bör vi i konsekvensens namn ha ett rakt igenom socialiserat näringsliv? Eller är det så att Vänsterpartiet gärna ser vinster och konkurrens om kompetent personal i branscher där detta traditionellt gynnat män istället för kvinnor? Eller tror Vänsterpartiet att den kvinnliga personalen på vårdhem och förskolor gynnas i sin löneutveckling och sina arbetsvillkor med arbetsgivare i monopolställning?
Det finns förstås de som tycker att det är rimligt att en vinst återinvesteras i verksamheten istället för att delas ut till ägarna. Problemet är bara att aktiebolag enbart får ha ett enda syfte enligt aktiebolagslagen, och det är just att generera avkastning till ägarna. Ett förbud mot vinstutdelning är således ett förbud mot att skolor drivs i form av företag. Det är förstås Vänsterpartiet väl medvetna om, men lindar in ett omfattande förbud i ett resonemang kring att vinster ska återinvesteras i verksamheten, vilket förstås inte låter fullt så radikalt för åhörarna.
De företag i skolsektorn som lyckas dela ut vinst till ägarna är företag som just lyckats få elever och föräldrar att välja denna aktör som leverantör av undervisning. Antingen kan man tro att detta beror på att elever och föräldrar saknar förmåga till rimliga och rationella val och har duperats av färgsprakande reklampelare. Eller så tror man att det beror på att skolan har ett gott rykte, engagerad personal, en positiv stämning och goda resultat. Jag väljer att tro på det sistnämnda. För kritikerna, som ofta hävdar att friskoleverksamhet innebär att man skär guld med täljkniv, bör det påpekas att det står var och en fritt att engagera sig, starta företag och ge sig in i den fria konkurrensen. För mig är det obegripligt att inte fler vänsterpartister gör just detta eftersom de tycks veta med säkerhet hur enkelt det är att plocka hem dessa miljonvinster. Fast det är klart, jag glömde att vänsterpartister inte drivs av att tjäna pengar. De drivs av viljan att spendera andras.
Mer i ämnet finns att läsa hos Magnus Andersson, Jonas Sjöstedt och Annie Johansson.
I mina ögon är detta ett mycket märkligt resonemang. Utgångspunkten är nämligen att 100 kronor satsat på utbildning ger en verksamhet till ett exakt värde av 100 kronor. Tanken att verksamhet kan bedrivas mer eller mindre effektivt och med mer eller mindre engagerad och motiverad personal existerar inte. Mot den bakgrunden är det märkligt att t ex inte världens samtliga mobiltelefontillverkare redovisar ett identiskt resultat.
Än mer märkligt ter sig resonemanget när man tänker på hur skattepengar genererar vinster i privat sektor i ett vidare perspektiv. Kommunala skolor köper papper från SCA, ombyggnationer från Skanska och datorer från HP. Ska detta vara tillåtet, eller bör vi i konsekvensens namn ha ett rakt igenom socialiserat näringsliv? Eller är det så att Vänsterpartiet gärna ser vinster och konkurrens om kompetent personal i branscher där detta traditionellt gynnat män istället för kvinnor? Eller tror Vänsterpartiet att den kvinnliga personalen på vårdhem och förskolor gynnas i sin löneutveckling och sina arbetsvillkor med arbetsgivare i monopolställning?
Det finns förstås de som tycker att det är rimligt att en vinst återinvesteras i verksamheten istället för att delas ut till ägarna. Problemet är bara att aktiebolag enbart får ha ett enda syfte enligt aktiebolagslagen, och det är just att generera avkastning till ägarna. Ett förbud mot vinstutdelning är således ett förbud mot att skolor drivs i form av företag. Det är förstås Vänsterpartiet väl medvetna om, men lindar in ett omfattande förbud i ett resonemang kring att vinster ska återinvesteras i verksamheten, vilket förstås inte låter fullt så radikalt för åhörarna.
De företag i skolsektorn som lyckas dela ut vinst till ägarna är företag som just lyckats få elever och föräldrar att välja denna aktör som leverantör av undervisning. Antingen kan man tro att detta beror på att elever och föräldrar saknar förmåga till rimliga och rationella val och har duperats av färgsprakande reklampelare. Eller så tror man att det beror på att skolan har ett gott rykte, engagerad personal, en positiv stämning och goda resultat. Jag väljer att tro på det sistnämnda. För kritikerna, som ofta hävdar att friskoleverksamhet innebär att man skär guld med täljkniv, bör det påpekas att det står var och en fritt att engagera sig, starta företag och ge sig in i den fria konkurrensen. För mig är det obegripligt att inte fler vänsterpartister gör just detta eftersom de tycks veta med säkerhet hur enkelt det är att plocka hem dessa miljonvinster. Fast det är klart, jag glömde att vänsterpartister inte drivs av att tjäna pengar. De drivs av viljan att spendera andras.
Mer i ämnet finns att läsa hos Magnus Andersson, Jonas Sjöstedt och Annie Johansson.
fredag 25 juni 2010
Hur kan man vara emot riskkapital?
Många socialdemokrater och vänsterpartister har för vana att spotta ur sig ordet riskkapitalist med ilska och aggression. Det är mycket märkligt och jag tror att det bygger på okunnighet. Jag kan förstå och respektera att de argumenterar för att offentligt driven vård, skola och omsorg är bättre än privat och att de då har ett intresse av att beskriva hur fasligt illa verksamhet fungerar som har en annan ägarstruktur.
Så långt är resonemanget stringent och, från deras utgångspunkt, rimligt. I nästa mening beskriver de sedan vikten av nya expansiva företag i landet och säger sig vara företagarnas vän. Det är då som resonemanget blir riktigt märkligt. Alla företag, små som stora, är nämligen resultatet av just riskkapital. Alla pengar som investeras i aktiebolag för att utveckla verksamheten är just riskkapital, det vill säga pengar som går förlorade vid en konkurs. Jag tycker istället att vi borde vara överens om att vi behöver fler och mer expansiva företag för att säkerställa just välfärdens finansiering. Riskkapital är därför något centralt, fint och grundläggande för all form av tillväxt.
Dessa vänsterföreträdare borde omedelbart sluta upp med att se ned på och bespotta riskkapital och därmed t ex de småföretagare som satsar alla sina besparingar på ett företagsprojekt. Jag tror inte att deras argumentation bygger på något egentligt motstånd mot företagande. Jag tror i stället att det bygger på en djup okunskap om hur just företag och företagande fungerar, vilket i sig är nästan lika illa. Vill vi verkligen ha regeringsföreträdare som inte förstått att riskkapital är något oerhört nödvändigt och positivt? Vill vi ha regeringsföreträdare som inte förstått det mest grundläggande problemet för svenska företag? Vill vi verkligen ha regeringsföreträdare som effektivt vill strypa tillgången på just riskkapital med en återinförd förmögenhetsskatt?
Så långt är resonemanget stringent och, från deras utgångspunkt, rimligt. I nästa mening beskriver de sedan vikten av nya expansiva företag i landet och säger sig vara företagarnas vän. Det är då som resonemanget blir riktigt märkligt. Alla företag, små som stora, är nämligen resultatet av just riskkapital. Alla pengar som investeras i aktiebolag för att utveckla verksamheten är just riskkapital, det vill säga pengar som går förlorade vid en konkurs. Jag tycker istället att vi borde vara överens om att vi behöver fler och mer expansiva företag för att säkerställa just välfärdens finansiering. Riskkapital är därför något centralt, fint och grundläggande för all form av tillväxt.
Dessa vänsterföreträdare borde omedelbart sluta upp med att se ned på och bespotta riskkapital och därmed t ex de småföretagare som satsar alla sina besparingar på ett företagsprojekt. Jag tror inte att deras argumentation bygger på något egentligt motstånd mot företagande. Jag tror i stället att det bygger på en djup okunskap om hur just företag och företagande fungerar, vilket i sig är nästan lika illa. Vill vi verkligen ha regeringsföreträdare som inte förstått att riskkapital är något oerhört nödvändigt och positivt? Vill vi ha regeringsföreträdare som inte förstått det mest grundläggande problemet för svenska företag? Vill vi verkligen ha regeringsföreträdare som effektivt vill strypa tillgången på just riskkapital med en återinförd förmögenhetsskatt?
onsdag 19 maj 2010
U-länder under kapitalismen
I dagens Svenska Dagbladet återges en rapport från WHO där utvecklingen i världen beskrivs enligt följande:
- barnadödligheten har minskat med 30 % mellan 1990 och 2008.
- antalet undernärda barn har minskat från 25 % till 16 % mellan 1990 och 2010
- antalet HIV-infektioner har minskat med 16 % mellan 2001 och 2008
- andelen människor med tillgång till rent dricksvatten i världen har ökat från 77 % till 87 % mellan 2001 och 2008
Med andra ord, livet blir allt bättre för de allra fattigaste på jorden. Utvecklingen går framåt med en global tillväxt. Det finns mängder med problem i form av utnyttjade arbetare, miljöförstöring och svält. Men de som använder termer som tillväxt, kapitalism och globalisering har en hel del att förklara. Eller vad säger ni som som nyligen var ombud på Vänsterpartiet eller Miljöpartiets kongress och just slängde er med ett sådant språkbruk?
- barnadödligheten har minskat med 30 % mellan 1990 och 2008.
- antalet undernärda barn har minskat från 25 % till 16 % mellan 1990 och 2010
- antalet HIV-infektioner har minskat med 16 % mellan 2001 och 2008
- andelen människor med tillgång till rent dricksvatten i världen har ökat från 77 % till 87 % mellan 2001 och 2008
Med andra ord, livet blir allt bättre för de allra fattigaste på jorden. Utvecklingen går framåt med en global tillväxt. Det finns mängder med problem i form av utnyttjade arbetare, miljöförstöring och svält. Men de som använder termer som tillväxt, kapitalism och globalisering har en hel del att förklara. Eller vad säger ni som som nyligen var ombud på Vänsterpartiet eller Miljöpartiets kongress och just slängde er med ett sådant språkbruk?
VPK och regeringsmakten
För de som tvekar hur de ska rösta i höstens val rekommenderar jag följande sida:
www.bloggvanstern.se
Där hittar man alla blogginlägg från vänsterpartister runt om i landet. En halvtimmes läsning är fullt tillräckligt för att det ska stå klart att en röst på de rödgröna innebär ett spektakulärt inslag i regeringen. Ett inslag där man öppet hyllar Fidel Castro, Che Guevara och planekonomiska resonemang. Trots partiledningens nedtonade retorik så pågår påtryckningarna för fullt från medlemmarna för en politisk extremism som inte hör hemma i en västeuropeisk regering.
Samtliga tidigare socialdemokratiska partiledare har haft styrkan att hålla VPK utanför regeringen. Mona Sahlin försökte göra detsamma, men lyckades inte på grund av hennes svaga ställning som partiledare. Ett missöde för Mona Sahlin, ett missöde för Socialdemokraterna och något väljarna måste öppna ögonen för innan valdagen.
www.bloggvanstern.se
Där hittar man alla blogginlägg från vänsterpartister runt om i landet. En halvtimmes läsning är fullt tillräckligt för att det ska stå klart att en röst på de rödgröna innebär ett spektakulärt inslag i regeringen. Ett inslag där man öppet hyllar Fidel Castro, Che Guevara och planekonomiska resonemang. Trots partiledningens nedtonade retorik så pågår påtryckningarna för fullt från medlemmarna för en politisk extremism som inte hör hemma i en västeuropeisk regering.
Samtliga tidigare socialdemokratiska partiledare har haft styrkan att hålla VPK utanför regeringen. Mona Sahlin försökte göra detsamma, men lyckades inte på grund av hennes svaga ställning som partiledare. Ett missöde för Mona Sahlin, ett missöde för Socialdemokraterna och något väljarna måste öppna ögonen för innan valdagen.
söndag 9 maj 2010
Naiva vänsterpartister
På grund av sjukdom har jag under helgen spenderat oerhört mycket tid i TV-soffan där jag har följt stora delar av Vänsterpartiets partikongress i Gävle. Kongressen beslutade, mot partistyrelsens vilja, att frågorna om sex timmars arbetsdag tillsammans med ett utträde ur Afghanistan aktivt skall drivas i valrörelsen. Utöver detta klubbades motioner igenom som kräver 90 % i A-kassa, avskaffad karensdag i sjukförsäkringen samt att tandvård skall ingå i högkostnadsskyddet. Tydliga vänstersvängar som knappast glädjer kollegor Sahlin och Wetterstrand.
Att ta del av en kongress under nästan en hel helg ger en ganska tydlig bild av ett parti. I detta fall är det ingen positiv bild och jag är än mer övertygad om att tidigare socialdemokratiska partiledare har haft oerhört rätt när man tydligt påpekat vikten av att hålla Vänsterpartiet utanför regeringskansliet. Partiet, och i synnerhet gräsrötterna, saknar fullständigt verklighetsförankring. All forskning visar att det av demografiska skäl blir oerhört svårt att finansiera välfärden i framtiden. Att då aktivt driva kravet på förkortad arbetstid till sex timmar med bibehållen lön är skrämmande oansvarigt. Det skulle öka företagens lönekostnader med 25 %, vilket fick mig att roa mig med att titta på börsbolagens vinstmarginaler. Inget börsbolag har idag en vinstmarginal i närheten av dessa nivåer, vilket tydligt innebär att de personalintensiva bolagen oundvikligen skulle tvingas till flytt eller konkurs med en sådan politik.
Med tanke på debatten under kongressen tvivlar jag dock på att majoriteten överhuvudtaget har läst en årsrapport eller har en aning om vad vinstmarginal betyder. Man visar upp en skrämmande okunnighet i ekonomiska frågor. Inte heller framkom ett enda krav eller en enda motion som syftade till att förbättra förutsättningarna för företagande och tillväxt, möjligen med undantag av de som argumenterade för en förlängning av tiden med möjlig försörjning via starta-eget-bidrag. Behöver jag tillägga att det inte heller diskuterades några möjligheter till besparingar eller nedskärningar i den offentliga sektorn?
Vänsterpartiets kongressledamöter är inga onda människor. Inte ens de med Che Guevara- och kubatröjor vill egentligen något ont. Däremot saknar de fullständigt verklighetsförankring och ekonomiskt sinne. Deras naivitet kan vara ganska gullig på håll. På plats i regeringskansliet ter den sig dock enbart som skrämmande.
Att ta del av en kongress under nästan en hel helg ger en ganska tydlig bild av ett parti. I detta fall är det ingen positiv bild och jag är än mer övertygad om att tidigare socialdemokratiska partiledare har haft oerhört rätt när man tydligt påpekat vikten av att hålla Vänsterpartiet utanför regeringskansliet. Partiet, och i synnerhet gräsrötterna, saknar fullständigt verklighetsförankring. All forskning visar att det av demografiska skäl blir oerhört svårt att finansiera välfärden i framtiden. Att då aktivt driva kravet på förkortad arbetstid till sex timmar med bibehållen lön är skrämmande oansvarigt. Det skulle öka företagens lönekostnader med 25 %, vilket fick mig att roa mig med att titta på börsbolagens vinstmarginaler. Inget börsbolag har idag en vinstmarginal i närheten av dessa nivåer, vilket tydligt innebär att de personalintensiva bolagen oundvikligen skulle tvingas till flytt eller konkurs med en sådan politik.
Med tanke på debatten under kongressen tvivlar jag dock på att majoriteten överhuvudtaget har läst en årsrapport eller har en aning om vad vinstmarginal betyder. Man visar upp en skrämmande okunnighet i ekonomiska frågor. Inte heller framkom ett enda krav eller en enda motion som syftade till att förbättra förutsättningarna för företagande och tillväxt, möjligen med undantag av de som argumenterade för en förlängning av tiden med möjlig försörjning via starta-eget-bidrag. Behöver jag tillägga att det inte heller diskuterades några möjligheter till besparingar eller nedskärningar i den offentliga sektorn?
Vänsterpartiets kongressledamöter är inga onda människor. Inte ens de med Che Guevara- och kubatröjor vill egentligen något ont. Däremot saknar de fullständigt verklighetsförankring och ekonomiskt sinne. Deras naivitet kan vara ganska gullig på håll. På plats i regeringskansliet ter den sig dock enbart som skrämmande.
tisdag 27 april 2010
800 000 kronor för ett nytt arbetstillfälle
När debatten gick som högst kring RUT-avdraget tog samtliga motståndare till reformen fasta på Rolands Spånts beräkningar i SvD som visade att varje nytt jobb i tjänstesektorn hade kostat skatebetalarna 800 000 kronor. En siffra som man vitt och brett ironiserade omkring.
Nu har man stolt presenterat ett ökat anslag till kommunerna på tolv miljarder som beräknas ge 15 000 nya jobb i sektorn. Det ironiska är att det innebär en kostnad på, ja just det, 800 000 kronor per nytt arbetstillfälle.
I Vänsterpartiets budgetmotion för 2010 anslår man tio miljarder extra plus åtta miljarder i investeringsstöd till kommunerna. Dessa 18 miljarder ska enligt Vänsterpartiet skapar 35 000 nya arbetstillfällen. Varför valde man inte den vägen istället?
Nu har man stolt presenterat ett ökat anslag till kommunerna på tolv miljarder som beräknas ge 15 000 nya jobb i sektorn. Det ironiska är att det innebär en kostnad på, ja just det, 800 000 kronor per nytt arbetstillfälle.
I Vänsterpartiets budgetmotion för 2010 anslår man tio miljarder extra plus åtta miljarder i investeringsstöd till kommunerna. Dessa 18 miljarder ska enligt Vänsterpartiet skapar 35 000 nya arbetstillfällen. Varför valde man inte den vägen istället?
tisdag 20 april 2010
Ska vi ha en regering som inte kan fatta beslut?
Vi har väntat länge på besked om hur en rödgrön politik ska se ut efter en eventuell valseger. En stridsfråga har varit Förbifart Stockholm som Socialdemokraterna har ansett nödvändig medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet har varit emot bygget. Idag kom beskedet. Frågan skall avgöras i en regional folkomröstning.
Så kan man förstås lösa alla frågor där man inte kommer överens. Vad mer ska vi rösta om? Afghanistan? Förmögenhetsskatt? Skattetryck? Friskolor? Nya träd på Hornsgatan? Detta är inte en fråga som kan mäta sig med kärnkraft, EU och EMU och är synnerligen inte lämpad för en folkomröstning. Det minsta man kan begära av en styrande koalition är att den är förmögen att fatta enkla och konkreta beslut om hur infrastrukturen skall utformas.
Det kanske mest absurda är att medborgarna ska få välja mellan satsningar på Förbifarten och satsningar på kollektivtrafik. Under de kommande 20 åren beräknas Stockholms invånarantal stiga med 600 000 personer. Stockholm kommer att växa med mer än ett helt Malmö på förhållandevis kort tid. Självklart kommer detta kräva gigantiska satsningar på en kollektivtrafik som måste vara i världsklass. På precis samma sätt krävs en omedelbar satsning på en förbifart. Essingeleden är idag kraftig överbelastad med långa köer och stora avgasutsläpp som följd. Avgasutsläpp som idag sker i innerstan och har en klart påvisad negativ effekt på medborgarnas hälsa.
Detta besked visar tre saker: att Mona Sahlin är en usel förhandlare, vilket gör att än värre galenskaper kan komma att leta sig in i ett framtida regeringskansli, att den rödgröna trojkan inte är regeringsduglig och att partierna fullkomligt struntar i såväl Stockholms ekonomiska tillväxt som dess medborgares hälsa.
Läs mer hos Johan Hedin och Per Ankersjö.
Så kan man förstås lösa alla frågor där man inte kommer överens. Vad mer ska vi rösta om? Afghanistan? Förmögenhetsskatt? Skattetryck? Friskolor? Nya träd på Hornsgatan? Detta är inte en fråga som kan mäta sig med kärnkraft, EU och EMU och är synnerligen inte lämpad för en folkomröstning. Det minsta man kan begära av en styrande koalition är att den är förmögen att fatta enkla och konkreta beslut om hur infrastrukturen skall utformas.
Det kanske mest absurda är att medborgarna ska få välja mellan satsningar på Förbifarten och satsningar på kollektivtrafik. Under de kommande 20 åren beräknas Stockholms invånarantal stiga med 600 000 personer. Stockholm kommer att växa med mer än ett helt Malmö på förhållandevis kort tid. Självklart kommer detta kräva gigantiska satsningar på en kollektivtrafik som måste vara i världsklass. På precis samma sätt krävs en omedelbar satsning på en förbifart. Essingeleden är idag kraftig överbelastad med långa köer och stora avgasutsläpp som följd. Avgasutsläpp som idag sker i innerstan och har en klart påvisad negativ effekt på medborgarnas hälsa.
Detta besked visar tre saker: att Mona Sahlin är en usel förhandlare, vilket gör att än värre galenskaper kan komma att leta sig in i ett framtida regeringskansli, att den rödgröna trojkan inte är regeringsduglig och att partierna fullkomligt struntar i såväl Stockholms ekonomiska tillväxt som dess medborgares hälsa.
Läs mer hos Johan Hedin och Per Ankersjö.
torsdag 11 februari 2010
Vänsterpartiet driver på mot ett DDR-Sverige
Vänsterpartiet har återigen aktualiserat frågan kring ett vidgat förbud mot sexköp. Bakgrunden är ett antal svenska militärer som nu slipper åtal för sina sexköp i Tyskland eftersom prostitution där är lagligt.
- Detta är helt oacceptabelt. Nu är det dags att vi gör det straffbart att köpa sex utomlands, säger Lena Olsson, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
I Norge har Vänsterpartiets systerparti varit framgångsrika i regeringsställning och fått just ett sådant förbud på plats. I min värld är dock en sådan lagstiftning fullständigt absurd, kränkande och farlig. För det första så visar det på en självgodhet och bristande respekt för andra länders demokratiska system. Vad ger oss rätten, att som svenskar, sätta oss över demokratiskt fattade beslut kring hur saker och ting ska fungera i t ex Tyskland? Nästa fråga gäller hur lagen ska kunna efterlevas? Ska vi tvinga andra länder att släppa in operativ svensk polismakt på deras territorium? Vad händer om utländska myndigheter finner det lämpligare att inhemsk polis kontrollerar att svenska medborgare följer inhemsk lagstiftning istället för att svensk polis på plats ska kontrollera att svenska medborgare följer svensk lagstiftning? Utöver detta så är det definitivt på plats att vi drar en tydlig moralisk gräns över vilken makt svenska myndigheter kan ha över svenska medborgare. Att den svenska staten ska kontrollera medborgarna även efter att de har lämnat landet är definitivt att gå över gränsen.
Utöver dessa invändningar bör Vänsterpartiet, och t ex Thomas Bodström som är positivt inställd till förslaget, fråga sig om vi verkligen vill se denna typ av lagar ur ett globalt perspektiv. Vill vi att t ex polska myndigheter aktivt ska jaga polska kvinnor som utför en abort i Sverige? Om inte, är detta då en rimlig väg att gå?
Idag finns en liknande lagstiftning redan på plats när det gäller pedofili. Den lagen kan diskuteras, men kan ändå möjligen vara rimlig då det handlar om mycket grova brott. Att kalla sexköp mellan två myndiga individer för grov brottslighet blir enbart löjligt. I teroin är jag definitivt emot även den svenska sexköpslagen. Är det verkligen rimligt att staten ska lägga sig i en överenskommelse mellan två myndiga männsikor? Ja, möjligen finns det en poäng om det kan bevisas att lagen leder till långt mycket lägre efterfrågan och därmed mindre fall av t ex trafficking. Detta bör dock granskas oerhört noga och det bör påpekas att såväl trafficking, drogmissbruk, kränkande behandling och tvång är strängt förbjudet även utan en svensk sexköpslag. Jag är därför kraftigt skeptisk till den svenska sexköpslagen, men ändå beredd att ompröva ståndpunkten när jag sett övertygande bevisning på fördelarna med lagen.
Klart är i alla fall att de som driver ett förbud mot sexköp utomlands fullständigt har tappat greppet om verkligheten. Dessa personer har, i mina ögon, en obehaglig självbild som någon form av moraliska överdomare som tar sig rätten att sätta sig över demokratiskt fattade beslut i andra länder. Att sedan inte heller reagera på det märkliga med att svenska medborgare alltid, för all framtid, skall kontrolleras av svenska myndigheter även efter en flytt utomlands? Vänsterpartiet tar, i och med förslaget, ett steg mot den politik som deras tidigare systerpartier drev bakom järnridån. Ingen fick då lämna landet eftersom det då inte kunde garanteras att de följde den inhemska lagstiftningen. Är det verkligen ett steg mot denna DDR-syn på medborgarna som Sverige ska ta 2010?
Läs också bloggen Svart på vitt som skriver mycket bra i ämnet.
- Detta är helt oacceptabelt. Nu är det dags att vi gör det straffbart att köpa sex utomlands, säger Lena Olsson, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
I Norge har Vänsterpartiets systerparti varit framgångsrika i regeringsställning och fått just ett sådant förbud på plats. I min värld är dock en sådan lagstiftning fullständigt absurd, kränkande och farlig. För det första så visar det på en självgodhet och bristande respekt för andra länders demokratiska system. Vad ger oss rätten, att som svenskar, sätta oss över demokratiskt fattade beslut kring hur saker och ting ska fungera i t ex Tyskland? Nästa fråga gäller hur lagen ska kunna efterlevas? Ska vi tvinga andra länder att släppa in operativ svensk polismakt på deras territorium? Vad händer om utländska myndigheter finner det lämpligare att inhemsk polis kontrollerar att svenska medborgare följer inhemsk lagstiftning istället för att svensk polis på plats ska kontrollera att svenska medborgare följer svensk lagstiftning? Utöver detta så är det definitivt på plats att vi drar en tydlig moralisk gräns över vilken makt svenska myndigheter kan ha över svenska medborgare. Att den svenska staten ska kontrollera medborgarna även efter att de har lämnat landet är definitivt att gå över gränsen.
Utöver dessa invändningar bör Vänsterpartiet, och t ex Thomas Bodström som är positivt inställd till förslaget, fråga sig om vi verkligen vill se denna typ av lagar ur ett globalt perspektiv. Vill vi att t ex polska myndigheter aktivt ska jaga polska kvinnor som utför en abort i Sverige? Om inte, är detta då en rimlig väg att gå?
Idag finns en liknande lagstiftning redan på plats när det gäller pedofili. Den lagen kan diskuteras, men kan ändå möjligen vara rimlig då det handlar om mycket grova brott. Att kalla sexköp mellan två myndiga individer för grov brottslighet blir enbart löjligt. I teroin är jag definitivt emot även den svenska sexköpslagen. Är det verkligen rimligt att staten ska lägga sig i en överenskommelse mellan två myndiga männsikor? Ja, möjligen finns det en poäng om det kan bevisas att lagen leder till långt mycket lägre efterfrågan och därmed mindre fall av t ex trafficking. Detta bör dock granskas oerhört noga och det bör påpekas att såväl trafficking, drogmissbruk, kränkande behandling och tvång är strängt förbjudet även utan en svensk sexköpslag. Jag är därför kraftigt skeptisk till den svenska sexköpslagen, men ändå beredd att ompröva ståndpunkten när jag sett övertygande bevisning på fördelarna med lagen.
Klart är i alla fall att de som driver ett förbud mot sexköp utomlands fullständigt har tappat greppet om verkligheten. Dessa personer har, i mina ögon, en obehaglig självbild som någon form av moraliska överdomare som tar sig rätten att sätta sig över demokratiskt fattade beslut i andra länder. Att sedan inte heller reagera på det märkliga med att svenska medborgare alltid, för all framtid, skall kontrolleras av svenska myndigheter även efter en flytt utomlands? Vänsterpartiet tar, i och med förslaget, ett steg mot den politik som deras tidigare systerpartier drev bakom järnridån. Ingen fick då lämna landet eftersom det då inte kunde garanteras att de följde den inhemska lagstiftningen. Är det verkligen ett steg mot denna DDR-syn på medborgarna som Sverige ska ta 2010?
Läs också bloggen Svart på vitt som skriver mycket bra i ämnet.
tisdag 1 december 2009
Vill Vänsterpartiet lägga ned Finansinspektionen?
Har sett på Debatt i SVT och tycker att Jens Holm från Vänsterpartiet gjorde bort sig en aning som rasade mot att tillsynsvetrinärer bekostas av den bransch de är tillsatta att syna. Holm borde vara medveten om att det är precis så tillsyn fungerar i Sverige. Bilbesiktningen betalas av bilägarna precis på samma sätt som finansbranschen bekostar Finansinspektionens verksamhet. Frågan är om Jens Holm och Vänsterpartiet även anser att Finansinspektionen bedriver en meningslös verksamhet?
måndag 9 november 2009
Imponerande Tyskland
Idag firas tjugoårsjubiléet av Berlinmurens fall. I media har vi de senaste dagarna kunnat ta del av åtskilliga berättelser om det vidriga livet bakom muren. Mot bakgrund av det faktum att samtliga försök att skapa socialistiska samhällen slutat i total misär, så är det anmärkningsvärt att det fortfarande finns stora väljargrupper som anammar retoriken. Visst har Vänsterpartiet accepterat det demokratiska systemet, men en politik som vill se ett samhälle där statens makt och inflytande växer på bekostnad av de enskilda individerna är ändå ett hot och en fara. Borde vi inte ha lärt oss tillräckligt om de negativa konsekvenser som en sådan politik leder till? Borde inte alla dessa socialistiska experiment lärt oss det orimliga i att rösta fram en regering där gamla VPK:are släpps in i regeringskorridorerna?
Klart är i alla fall att detta är ett jubileum som är väl värt att fira. Idag har vi ett demokratiskt, väl fungerande och enat Tyskland. Ett land som har haft en oerhört imponerande utveckling sedan Hitlers fall. 1949 var landet sönderslaget och avskytt. 1989 levde mängder av tyskar bakom en mur i DDR och med en usel ekonomi. Trots att man har haft alla förutsättningar emot sig har Tyskland idag världens 16:e högsta BNP/capita som ligger ganska exakt på samma nivå som Sverige som placeras på platsen precis ovanför. Här är det uppenbart att vi har en hel del att lära av Tyskland. Vi har, trots oerhört mycket bättre förutsättningar, inte lyckats bättre ekonomiskt.
Tyskland kan fungera som ett positivt exempel ur många aspekter. Under 50-talet lyfte man landet ur en ekonomisk och demokratisk misär på precis samma sätt som man lyckades förbättra situationen för alla medborgare i landets östra delar under 90-talet. Det visar på hur snabbt omvälvande positiva förändringar kan komma till stånd. En gång fattig, uträknad och med demokratiskt underskott behöver nödvändigtvis inte innebära att man är fast förankrad i misär. Exemplet Tyskland visar tydligt det rimliga med en utvidgning av EU och en öppen invandringspolitik. Såväl individer som länder kan resa sig, bli produktiva och bidra till en positiv såväl demokratisk som ekonomisk utveckling även för dem som redan har det bra.
Klart är i alla fall att detta är ett jubileum som är väl värt att fira. Idag har vi ett demokratiskt, väl fungerande och enat Tyskland. Ett land som har haft en oerhört imponerande utveckling sedan Hitlers fall. 1949 var landet sönderslaget och avskytt. 1989 levde mängder av tyskar bakom en mur i DDR och med en usel ekonomi. Trots att man har haft alla förutsättningar emot sig har Tyskland idag världens 16:e högsta BNP/capita som ligger ganska exakt på samma nivå som Sverige som placeras på platsen precis ovanför. Här är det uppenbart att vi har en hel del att lära av Tyskland. Vi har, trots oerhört mycket bättre förutsättningar, inte lyckats bättre ekonomiskt.
Tyskland kan fungera som ett positivt exempel ur många aspekter. Under 50-talet lyfte man landet ur en ekonomisk och demokratisk misär på precis samma sätt som man lyckades förbättra situationen för alla medborgare i landets östra delar under 90-talet. Det visar på hur snabbt omvälvande positiva förändringar kan komma till stånd. En gång fattig, uträknad och med demokratiskt underskott behöver nödvändigtvis inte innebära att man är fast förankrad i misär. Exemplet Tyskland visar tydligt det rimliga med en utvidgning av EU och en öppen invandringspolitik. Såväl individer som länder kan resa sig, bli produktiva och bidra till en positiv såväl demokratisk som ekonomisk utveckling även för dem som redan har det bra.
tisdag 3 november 2009
Bra förslag Lars Ohly!
Partiledare Lars Ohly skriver idag, tillsammans med andra vänsterpartister, ett debattinlägg i Aftonbladet där man lyfter fram flera punkter för ett förbättrat klimat för småföretagare. Man föreslår bland annat sänkta arbetsgivaravgifter samt ett slopat sjuklöneansvar. Småföretagare ska inte längre vara tvingade att både betala sjukersättning till sjukskrivna och lön till vikarier. Dessa förslag är mycket bra och något jag hoppas att fler partier kan ta efter.
Att skriva uppskattande texter om fina förslag från Vänsterpartiet gällande företagande är något unikt. Det skulle onekligen betyda mycket för småföretagare om dessa förslag drevs igenom. Det råder idag ingen tvekan om att Vänsterpartiet kommit långt mycket längre och har en mer trovärdig politik mot småföretagare än vad t ex Socialdemokraterna har. Det enda som kom fram på deras kongress var tomt prat och några ytterligare politikerstyrda bidragssystem.
Vänsterpartiet ska ha all heder för sina förslag och jag hoppas att de kan få gehör för idéerna i en eventuell rödgrön regering. Det stora problemet med Vänsterpartiet är att man är mycket måna om att småföretag just ska förbli små företag. De ska inte tillåtas växa, tjäna pengar och hitta riskkapital för att anställa fler. Detta motverkar man aktivt med förslag på återinförd förmögenhetsskatt. Lägg dessutom till skärpt arbetsrätt, höjda sociala avgifter för unga och ett förbud mot vinster för företag i hela välfärdssektorn, så blir bilden rent av företagarfientlig.
Men hellre ett parti som är fientligt inställt enbart till lite större företag än ett parti som är fientligt inställt till alla företag. Ur det perspektivet får dagens utspel onekligen ses som ett steg i rätt riktning.
Att skriva uppskattande texter om fina förslag från Vänsterpartiet gällande företagande är något unikt. Det skulle onekligen betyda mycket för småföretagare om dessa förslag drevs igenom. Det råder idag ingen tvekan om att Vänsterpartiet kommit långt mycket längre och har en mer trovärdig politik mot småföretagare än vad t ex Socialdemokraterna har. Det enda som kom fram på deras kongress var tomt prat och några ytterligare politikerstyrda bidragssystem.
Vänsterpartiet ska ha all heder för sina förslag och jag hoppas att de kan få gehör för idéerna i en eventuell rödgrön regering. Det stora problemet med Vänsterpartiet är att man är mycket måna om att småföretag just ska förbli små företag. De ska inte tillåtas växa, tjäna pengar och hitta riskkapital för att anställa fler. Detta motverkar man aktivt med förslag på återinförd förmögenhetsskatt. Lägg dessutom till skärpt arbetsrätt, höjda sociala avgifter för unga och ett förbud mot vinster för företag i hela välfärdssektorn, så blir bilden rent av företagarfientlig.
Men hellre ett parti som är fientligt inställt enbart till lite större företag än ett parti som är fientligt inställt till alla företag. Ur det perspektivet får dagens utspel onekligen ses som ett steg i rätt riktning.
söndag 28 juni 2009
Ohly kritiserar statliga bolag
Så har Almedalsveckan inletts och först ut av talarna var Vänsterpartiets Lars Ohly. Talet bjöd inte direkt på några större överraskningar, utan han argumenterade för ökat statligt ägande och mer till alla som har det svårt såsom handikappade, arbetslösa, sjukskrivna, kvinnor, statliga banker, industrin och bilföretag. Någon direkt finansieringsplan av detta massiva bidragsstöd gavs förstås inte, utan vi får helt enkelt nöja oss med att konstatera att det är "de rika" som skall finansiera dessa satsningar.
Lars Ohly beklagade också de försäljningar som nuvarande regering har gjort av ett antal statliga bolag och efterfrågade istället ett större statligt ägande inom banksektorn. Kort därefter gick han till hårt angrepp mot tre arbetsgivare som han menar utmärkt sig som ett hot mot hela arbetarrörelsen genom sin fackföreningsfientliga policy. Det var Älvsbyhus, SVT och Systembolaget. Att två av tre exempel hör hemma i den statliga sektorn gör att jag inte riktigt får hyllningen till de offentliga bolagen att gå ihop!
Talet bjöd, som sagt, inte på något överraskande och vänsterledaren var uppenbart försiktig med offensiva radikala vänsterutspel som kan skrämma bort mittenväljare från det rödgröna samarbetet. Talet var dock väl genomfört och personligen tycker jag att kritiken mot Ohly är väl hård. Det är den partiledare vars åsikter jag har minst gemensamt med. Trots detta tycker jag att han är en rätt bra retoriker, har humor och klarar sig bra i debatter även om det känns som att han, precis som alla företrädare för radikalvänstern, lever i en helt annan verklighet. En värld där tillväxten är förutbestämd och där det är uppenbart att någon får mindre så fort någon får mer.
Lars Ohly beklagade också de försäljningar som nuvarande regering har gjort av ett antal statliga bolag och efterfrågade istället ett större statligt ägande inom banksektorn. Kort därefter gick han till hårt angrepp mot tre arbetsgivare som han menar utmärkt sig som ett hot mot hela arbetarrörelsen genom sin fackföreningsfientliga policy. Det var Älvsbyhus, SVT och Systembolaget. Att två av tre exempel hör hemma i den statliga sektorn gör att jag inte riktigt får hyllningen till de offentliga bolagen att gå ihop!
Talet bjöd, som sagt, inte på något överraskande och vänsterledaren var uppenbart försiktig med offensiva radikala vänsterutspel som kan skrämma bort mittenväljare från det rödgröna samarbetet. Talet var dock väl genomfört och personligen tycker jag att kritiken mot Ohly är väl hård. Det är den partiledare vars åsikter jag har minst gemensamt med. Trots detta tycker jag att han är en rätt bra retoriker, har humor och klarar sig bra i debatter även om det känns som att han, precis som alla företrädare för radikalvänstern, lever i en helt annan verklighet. En värld där tillväxten är förutbestämd och där det är uppenbart att någon får mindre så fort någon får mer.
torsdag 4 juni 2009
Cirkeln är sluten
Jag besökte Irland helgen innan folkomröstningen om Lissabonfördraget för cirka ett år sedan. Folket röstade nej och det var framförallt två argument som lyftes fram i valrörelsen. Kampanjretoriken lät som följer:
- Mängder med människor har dött för vår frihet, kasta inte bort det, rösta nej till Lissabonfördraget.
- Europa kommer tvinga oss att tillåta aborter och dödandet av våra ofödda barn. Rösta nej till Lissabonfördraget.
Den svenska vänstern går nu till val på just denna fråga som besannar irländarnas tveksamhet. Socialdemokraterna skriver i sitt valmanifest: "Vi ska jobba för att samtliga EU-länder ska ge tillgång till säkra och lagliga aborter."
I Vänsterpartiets valmanifest hittar vi texten att Väsnterpartiet ska motverka de krafter som vill motverka fri abort inom EU.
Jag uppskattar dessa partier ställningstagande i abortfrågan. Tyvärr så är det just denna typ av argumentation som är anledningen till irländarnas nej till Lissabonfördraget. Ett nej som lyfts fram nästan som ett hjältedåd i samma vänsterkretsar.
Jag tycker det är positivt att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kämpar för fri aborträtt. Men det blir lite komiskt när vänsterna hyllar irländarnas nej och det positiva i att de sagt ifrån mot vad man menar är "ett EU där man ständigt sätter marknaden framför människan". För den som följt den irländska debatten är det uppenbart att de röstat nej på grund av nationalistisk propaganda och motståndet mot abort. Två argument som Vänsterpartiet rimligen borde ta aktivt avstånd ifrån istället för att hylla!
Kanske är det dags att ta till den klassiska jämförelsen där höger/vänsterskalan istället visas som en cirkel. I detta fall passar den väl in. Den svenska vänstern hyllar ,och har aktivt kämpat för, ett folkomröstningsresultat som bygger på propaganda från en konservativ och nationalistisk irländsk rörelse på den yttersta högerkanten!
Min enda slutsats är att man bör ta aktivt avstånd från såväl den irländska konservativa högern som svenska Vänsterpartiet.
- Mängder med människor har dött för vår frihet, kasta inte bort det, rösta nej till Lissabonfördraget.
- Europa kommer tvinga oss att tillåta aborter och dödandet av våra ofödda barn. Rösta nej till Lissabonfördraget.
Den svenska vänstern går nu till val på just denna fråga som besannar irländarnas tveksamhet. Socialdemokraterna skriver i sitt valmanifest: "Vi ska jobba för att samtliga EU-länder ska ge tillgång till säkra och lagliga aborter."
I Vänsterpartiets valmanifest hittar vi texten att Väsnterpartiet ska motverka de krafter som vill motverka fri abort inom EU.
Jag uppskattar dessa partier ställningstagande i abortfrågan. Tyvärr så är det just denna typ av argumentation som är anledningen till irländarnas nej till Lissabonfördraget. Ett nej som lyfts fram nästan som ett hjältedåd i samma vänsterkretsar.
Jag tycker det är positivt att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kämpar för fri aborträtt. Men det blir lite komiskt när vänsterna hyllar irländarnas nej och det positiva i att de sagt ifrån mot vad man menar är "ett EU där man ständigt sätter marknaden framför människan". För den som följt den irländska debatten är det uppenbart att de röstat nej på grund av nationalistisk propaganda och motståndet mot abort. Två argument som Vänsterpartiet rimligen borde ta aktivt avstånd ifrån istället för att hylla!
Kanske är det dags att ta till den klassiska jämförelsen där höger/vänsterskalan istället visas som en cirkel. I detta fall passar den väl in. Den svenska vänstern hyllar ,och har aktivt kämpat för, ett folkomröstningsresultat som bygger på propaganda från en konservativ och nationalistisk irländsk rörelse på den yttersta högerkanten!
Min enda slutsats är att man bör ta aktivt avstånd från såväl den irländska konservativa högern som svenska Vänsterpartiet.
fredag 1 maj 2009
Demokrati för diktatur
I västvärlden har vi idag väl fungerande demokratiska system som bland annat garanterar oss såväl demonstrationsrätt som mötesfrihet. Oppositionen står helt fri att inta gator och torg och genomföra regimkritiska manifestationer. En frihet som bland annat Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt utnyttjade i New York och som mängder med hans partikamrater tog till vara i Stockholm där årets 1:a-majtåg genomfördes. Manifestationer som genomfördes under fredliga och välordnade former i fria demokratiska system.
Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att Vänsterpartiet inte värnar mer om denna mötesfrihet och det demokratiska systemet. I 1:a-majtåget i Stockholm återfanns såväl hyllningar av FARC-gerillan i Colombia som mängder med sympatiyttringar för den kommunistiska diktaturen på Kuba.
Ett parti kan förstås inte ta ansvar för exakt alla åsikter som återfinns inom partiet. Däremot tycker jag det är förvånande att inte de vanliga medlemmarna reagerar och kritiserar de partimedlemmar som agerar på det sätt som bilden ovan visar. Varför rensar inte ett demokratiskt parti ut de uppenbart odemokratiska krafter som finns inom partiet?
Jag kan inte tycka att det är acceptabelt att ett parti som aspirerar på regeringsmakten så öppet stödjer en vidrig diktatur som Kuba, vilket man gör genom att ge dessa krafter ett stort utrymme. Vi talar om en obehaglig diktatur som saknar såväl mötes- som tryckfrihet och där oppositionen fängslas. Att utnyttja den svenska eller amerikanska mötesfriheten för att hylla en diktatur där liknande opinionsyttringar är förbjudna är skamligt. Jag blir uppriktigt förbannad när jag ser svenska Vänsterpartister utnyttja sin demokratiska mötesfrihet till att spotta Kubas politiska fångar i ansiktet.
Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att Vänsterpartiet inte värnar mer om denna mötesfrihet och det demokratiska systemet. I 1:a-majtåget i Stockholm återfanns såväl hyllningar av FARC-gerillan i Colombia som mängder med sympatiyttringar för den kommunistiska diktaturen på Kuba.
Ett parti kan förstås inte ta ansvar för exakt alla åsikter som återfinns inom partiet. Däremot tycker jag det är förvånande att inte de vanliga medlemmarna reagerar och kritiserar de partimedlemmar som agerar på det sätt som bilden ovan visar. Varför rensar inte ett demokratiskt parti ut de uppenbart odemokratiska krafter som finns inom partiet?
Jag kan inte tycka att det är acceptabelt att ett parti som aspirerar på regeringsmakten så öppet stödjer en vidrig diktatur som Kuba, vilket man gör genom att ge dessa krafter ett stort utrymme. Vi talar om en obehaglig diktatur som saknar såväl mötes- som tryckfrihet och där oppositionen fängslas. Att utnyttja den svenska eller amerikanska mötesfriheten för att hylla en diktatur där liknande opinionsyttringar är förbjudna är skamligt. Jag blir uppriktigt förbannad när jag ser svenska Vänsterpartister utnyttja sin demokratiska mötesfrihet till att spotta Kubas politiska fångar i ansiktet.
måndag 20 april 2009
Unket Larsson
Ikväll vandrade i stort sett världens alla demokratiska representanter ut från FN-mötet i Geneve under irans president Ahmadinejads tal inför församlingen. Sveriges representant, Socialdemokraten Hans Dahlgren, vandrade ut liksom alla andra när Irans president sade följande:
- De skickade utvandrare från Europa och från USA i syfte att skapa en rasistisk stat i det ockuperade Palestina.
Vi talar om en förstående konferens mot rasism och det handlar om uttalanden från en president som står för kvinnoförtryck och som förnekar förintelsen. I mina ögon är det den demokratiska världens ansvar att markera mot dessa absurt rasistiska påhopp som inte på något sätt kan accepteras som officiella uttalanden från en president.
Vänsterpartiets talesman Calle Larsson kritiserar Socialdemokratens beslut med följande kommentar:
- Att Israel är en rasistisk stat är en beskrivning som jag tycker är fullt i överensstämmelse med verkligheten.
I mina ögon är det vidrigt att Calle inte står upp för demokrati i debatt med diktatur. På något sätt är hans uttalande en förklaring till varför Vänsterpartiet fortfarande accepterar diktaturhyllande sovjetflaggor i sitt 1:a maj tåg. Ibland tror jag att den gamla separationen mellan Socialdemokrater och Kommunister kvar. Det vill säga, den ena gruppen vill gå den demokratiska vägen till förändring medan den andra accepterar diktaturer och våld för att nå sitt syfte. Calle Larsson luktar unken gammelkommunsit i sin kritik mot demokratiska Socialdemokrater.
- De skickade utvandrare från Europa och från USA i syfte att skapa en rasistisk stat i det ockuperade Palestina.
Vi talar om en förstående konferens mot rasism och det handlar om uttalanden från en president som står för kvinnoförtryck och som förnekar förintelsen. I mina ögon är det den demokratiska världens ansvar att markera mot dessa absurt rasistiska påhopp som inte på något sätt kan accepteras som officiella uttalanden från en president.
Vänsterpartiets talesman Calle Larsson kritiserar Socialdemokratens beslut med följande kommentar:
- Att Israel är en rasistisk stat är en beskrivning som jag tycker är fullt i överensstämmelse med verkligheten.
I mina ögon är det vidrigt att Calle inte står upp för demokrati i debatt med diktatur. På något sätt är hans uttalande en förklaring till varför Vänsterpartiet fortfarande accepterar diktaturhyllande sovjetflaggor i sitt 1:a maj tåg. Ibland tror jag att den gamla separationen mellan Socialdemokrater och Kommunister kvar. Det vill säga, den ena gruppen vill gå den demokratiska vägen till förändring medan den andra accepterar diktaturer och våld för att nå sitt syfte. Calle Larsson luktar unken gammelkommunsit i sin kritik mot demokratiska Socialdemokrater.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)