RUT-avdrag i alla ära, men...

Siffror från Almega visar nu att sektorn för hushållsnära tjänster ökat med 11 400 arbetstillfällen. Tidigare har vi fått bekräftat från Skatteverket att RUT-avdraget innebär ökade skatteintäkter som överstiger utgifterna för reformen.

Vi har med andra ord en otroligt lyckad RUT-reform som underlättar köparnas vardag, ökar skatteintäkterna samt ger dem som står längst ifrån den ordinarie arbetsmarknaden vita jobb med försäkringar, pension och trygghet. Det finns således inte ett enda vettigt argument mot reformen. Än mer absurt blir det när man lyssnar på Socialdemokraterna som vill behålla ROT, men avskaffa RUT. Man vill således gynna vita män i byggbranschen och slå undan benen för invandrarkvinnor i tjänstesektorn. En inte särskilt sympatisk ståndpunkt om ni frågar mig.

Däremot så är RUT- och ROT-reformerna långt ifrån tillräckliga. Enligt mig bör de snarast avskaffas för att bytas ut mot lägre moms och arbetsgivaravgifter i hela tjänstesektorn. Det är inte rimligt att politiker ska styra över individernas val av tjänsteköp. Varför ska det vara mer gynnsamt att anlita en fönsterputsare och en snickare än en reparatör av värmepannan, en sångpedagog eller en personlig tränare? Är det verkligen rimligt att politiker ska bestämma exakt vilka tjänster medborgarna ska köpa?

Lägre skatter skapar en växande tjänstesektor med mängder av nya arbetstillfällen för såväl utbildade kulturarbetare som lågutbildade med dåliga språkkunskaper. Om vi inte accepterar detta faktum får vi stora problem i takt med att all enklare form av industriproduktion flyttar till låglöneländer. Om vi inte vidtar dessa nödvändiga skattesänkningar får vi stora grupper lågutbildade utan plats i samhället och i konstant utanförskap, fattigdom och hopplöshet. Lägre skatter i tjänstesektorn skapar enorma möjligheter för de riktigt svaga i samhället. De grupper som Socialdemokratin och LO säger sig värna, men som man i praktiken straffar genom att hylla LAS och höga skatter. Inte blir det bättre av att tusentals riskerar att förlora sina vita jobb när Socialdemokraterna avskaffar RUT-avdraget vid en eventuell valseger.

Positivt LAS-fokus

Tidigare ikväll höll Centerpartiets Maud Olofsson sitt tal i Almedalen. I ett långt anförande lyfte hon fram ett antal frågor som som är viktiga, men samtidigt ganska tråkiga i den politiska debatten. Det handlar om de frågor där samtliga svenska partier är överens om den slutgiltiga målsättningen såsom jämställdhet, miljö och demokrati.

Positivt i talet var hennes utfall mot den otidsenliga LAS som tvingar företagare att först säga upp invandrare och ungdomar utan att ta hänsyn till individens komptens och företagets behov. Jag hoppas innerligt att Centerpartiets kritik är något som kan få genomslag i regeringsarbetet och att herrarna Borg och Reinfeldt väljer att lyssna på sin vice statsminister.

Valet av ämnesområden och staplandet av självklarheter var ur ett perspektiv viktigt eftersom det rör centrala frågor. Å andra sidan gjorde det talet något ointressant och tillsammans med den väl tilltagna längden en aning tråkigt. Maud Olofsson skall dock ha beröm för sin insats i LAS-frågan och att hon, till skillnad från sin folkpartistiske kollega, höll sig ifrån antiliberala utfall som t ex hyllandet av en obligatorisk A-kassa.

Självklar slutsats

Idag har regeringens globaliseringsråd lagt fram sin slutrapport. Rapporten förespråkar bland annat sänkta marginalskatter samt en uppmjukning av dagens LAS-regler. Detta är bra och rimliga slutsatser som ingen kan vara förvånad över att man kommit fram till. Den ekonomiska forskningen ger stöd åt slutsatserna och vi har tidigare sett liknande uppmaningar i OECD:s Sverigerapport.

I en globaliserad värld är konkurrensen stenhård om kvalificerad arbetskraft. Att då erbjuda de mest framgångsrika, driftiga och innovativa entreprenörerna en marginalskatt på 57 % är självklart ingen vidare bra lösning. Att sedan Socialdemokraterna genom Mona Sahlin och Tomas Östros nyligen gjort ett utspel om att 57 % är en alldeles för låg marginalskatt på inkomster över en miljon kronor är häpnadsväckande och skrämmande. Lägg dessutom till en återinförd förmögenhetsskatt innan vi börjar ifrågasätta varför Rausing, Kamprad och Zennström inte längre är bosatta i landet?

Jag är övertygad om att en skrotning av LAS, ett permanent avskaffande av förmögenhetsskatten och sänkta värnskatter är en nödvändighet för att uppmuntra till utbildning, övertidsarbete, expanderande småföretag och nya innovationsprojekt. Självklart leder sådana satsningar till ökad tillväxt, rejält ökade skatteintäkter och därmed klart förbättrade möjligheter till så kallade välfärdssatsningar för de sämst ställda.

En av deltagarna i globaliseringsrådet, Wanja Lundby-Wedin, har redan tagit avstånd från en lång rad av slutsatserna. Att så sker är föga förvånande eftersom de går i rakt motsatt riktning till Socialdemokratisk politik. Varför väljer då Socialdemokraterna att gå emot dessa råd och, därmed i princip all vetenskaplig forskning på området? Jo, för att man tycker att en jämn inkomstfördelning är viktigare än god tillväxt. Då väljer man inte heller att fokusera på hur hög lägsta-nivån är för de fattiga, utan man väljer att titta på skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste. En, i mina ögon, fullständigt irrelevant siffra. Det intressanta är den ekonomiska nivån och därmed nivån av frihet för de sämst ställda. Om den kan bli tio procent bättre genom att de tio rikaste procenten i samhället blir miljardärer istället för miljonärer så är det väl en alldeles lysande lösning? Tyvärr håller inte Socialdemokraterna med.

Att man även motsätter sig förändringar av LAS förvånar inte. Man väljer att gynna de etablerade i samhället på bekostnad av de riktigt svaga. Att man dessutom har mage att göra detta genom tal om solidaritet är magstarkt. Men faktum är att idag kringgår de flesta företag LAS vid uppsägningar. Genom förhandlingar med facket kan man uppnå samma sak som ett skrotande av LAS. Detta tycker facket är rimligt och nödvändigt för företagens bästa. Är man det minsta konspiratioriskt lagt är det lätt att tro att försvaret av LAS handlar om försvaret av fackets inflytande. Att arbetsplatsen skall få behålla de mest centrala medarbetarna tycker man är rimligt för bolagets fortsatta drift. Uppsägningar och kringgåendet av LAS har man inga problem med, så länge man själv får vara den centrala maktfaktorn i beslutsprocessen.

Det positiva i resonemanget är att utvecklingen har gått åt rätt håll de sista 30 åren. Få Socialdemokrater talar sig idag varma för löntagarfonder eller marginalskatter på Pomperipossanivån 103 %. Tids nog kommer nog även det Socialdemokratiska partiets kärna att ha gjort en än mer rimlig bedömning av läget. Problemet är bara att det går på tok för långsamt.

Alliansen måste agera mot orättvisor

Äntligen kommer det en Moderat som talar klarspråk i LAS-frågan. Det är MUF:s ordförande Niklas Wykman som i SvD beskriver alliansregeringens svek mot ungdomarna när man valt att låta den Socialdemokratiska diskrimineringslagstiftningen fortgå.

Ingen kan bli förvånad över att Piratpartiet får många väljare bland ungdomarna. Personligen ser jag oerhört stora nackdelar och problem med enfrågepartier, men samtidigt tror jag att en röst på Piratpartiet bland t ex förstagångsväljare som en protest mot det etablerade partisystemet. Detta är, ur LAS-perspektivet, en helt rimlig reaktion.

Socialdemokraterna driver en linje för att värna svenska kollektivavtal, värna det svenska välfärdssystemet, LAS och tvinga svenska medborgare att hålla sig till det svenska sjukvårdssystemet. I mina ögon är Socialdemokraterna ett stockkonservativt parti som endast finns till för att gynna de etablerade i samhället på bekostnad av de som på allvar har det svårt.

Svensk ekonomi bygger till största delen på export och har gynnats oerhört av fri konkurrens och globalisering. Denna öppna marknad brukar hyllas av Socialdemokrater. När sedan svensk byggproduktion möter konkurrens från utlandet vill man, i protektionistisk anda, helt stänga gränserna och tvinga dessa krisdrabbade balter att leva i fortsatt fattigdom, trots att vi vet att en öppen markand är långsiktigt bäst för alla parter. Svensk socialdemokrati driver en enda linje. Vi skall värna LAS och gynna de som har jobb på bekostnad av ungdomar och invandrare, vi skall stänga våra gränser för konkurrens för att gynna svenska byggnadsarbetare på bekostnad av deras östeuropeiska kollegor, vi skall fortsätta med ett generellt bidragssystem för att ha en högst begränsad invandring och gärna förtala dessa drivkraftiga individer genom hot om den massinvandring som skall ske i form av social turism.

Svensk socialdemokrati står på de starkas sida. Man värnar svenska välbetalda etablerade vita män på bekostnad av svenska ungdomar och invandrare, baltiska byggnadsarbetare och helt statslösa båtflyktingar som hålls ute med argument om att fri invandring raserar vårt välfärdssystem. En röst på Socialdemokraterna är en röst för fortsatta statsunderstödda priviligier för etablerade och svenska män. Jag tycker det är upprörande och fel!

Ulvskog och ungdomarna

Att Socialdemokraterna har valt att lansera Marita Ulvskog som sin toppkandidat till EU-parlamentsvalet är ytterst märkligt. Med sin negativa inställning till allt vad EU-samarbete heter kan hon knappast ses som en progressiv och visionär kraft som kan utveckla samarbetsformerna medlemmarna emellan. Dessutom har hon tidigare utmärkt sig med åsikter långt till vänster inom det Socialdemokratiska partiet. Det uppskattas naturligtvis av vissa vänsterkrafter, men frågan är hur taktiskt riktigt det är med tanke på att det framförallt är mittenväljare som Socialdemokraterna kämpar om?

Förutom att man gjort ett underligt val av förstakandidat, så har man valt att gå till val under en ännu märkligare paroll. Kravet är att EU halverar ungdomsarbetslösheten fram till 2015. För det första kan man fråga sig vad detta har med EU-parlamentet att göra och vilka beslut man vill genomdriva för att nå dit? För det andra kan man fråga sig om Marita Ulvskog är rätt person att halvera EU:s ungdomsarbetslöshet? Hon har tidigare suttit i en svensk Socialdemokratisk regering under perioder då den svenska ungdomsarbetslösheten konstant har varit oerhört mycket högre än EU-snittet. Faktum är att Sverige måste ses som ett skräckexempel på hur illa det kan gå för ungdomar på arbetsmarknaden. Detta gäller såväl under Socialdemokratiska som borgerliga regeringar, vilket kanske gör t ex danska parlamentariker mer lämpade för den uppgiften.

Det finns naturligtvis ett självklart svar på frågan varför det ser ut på detta sätt. Vår svenska LAS har nämligen bara ett enda syfte. Att gynna de etablerade på arbetsmarknaden på bekostnad av våra invandrare och ungdomar. Så länge vi behåller LAS kan jag garantera att vi fortsätter att han en abnormt hög ungdomsarbetslöshet. Frågan är hur Ulvskogs lösning på problemet ser ut? Ett tips till alla EU-parlamentariker är att verka för lagstiftning som gör att EU-domstolen kan agera mot länder som genom lagstiftning diskriminerar sina ungdomar och invandrare. Förtjänar man inte en chans bara för att man omöjligt kunnat ha haft en lång anställning?

Hög skatt skapar problem

Regeringens vårbudget innehåller inga stora överraskningar och är egentligen inget att hetsa upp sig över. I mina öron låter Anders Borg väl mycket som en klassiskt skolad Socialdemokrat när han lyfter fram fördelarna med ökade utgifter för arbetsmarknadspolitiken. Generellt är jag oerhört skeptisk till den typen av satsningar och mitt förtroende för åtgärderna ligger på mycket låg nivå. Å andra sidan är mina erfarenheter begränsade och möjligen fyller denna typ av åtgärder en funktion i en mycket dyster situation?

Trist är i alla fall att regeringen helt väljer att undvika offensiva åtgärder som de facto skulle bidra till att långsiktigt minska arbetslösheten. Vi behöver bättre förutsättningar för företagande, bygga ut den privata tjänstesektorn samt sluta låsa ut invandrare och ungdomar från arbetsmarknaden. Med andra ord krävs sänkta sociala avgifter, ett avskaffande av 3:12-reglerna, sänkta inkomstskatter, slopande av moms i tjänstesektorn samt ett avskaffande av LAS. En lag som endast har till syfte att gynna äldre vita svenskar genom att stänga ute alert och kompetent konkurrens på arbetsmarknaden i form av invandrare och ungdomar, vilket måste ses som en gigantisk orättvisa.

Självklart får man ha en viss förståelse för att det är svårt att genomföra den typen av offensiva åtgärder i en extrem krissituation. Å andra sidan kan jag rada upp besparingsåtgärder.

- Är det rimligt med 1,5 års betald föräldraledighet?
- Är det rimligt med barnbidrag?
- Är det rimligt med bara en karensdag?
- Är det rimligt med bostadsbidrag till andra än stora barnfamiljer?
- Är det rimligt med kommunala bidrag till t ex golfbanor?
- Är det rimligt att bensinen bara ska kosta tolv kronor litern när den innebär en katastrof för miljön?
- Är det rimligt att varje såld biljett till många kulturinstitutioner kostar skattebetalarna över 2000 kronor?

Nej, om vi avstår från dessa excesser kan vi göra det billigare att anställa, driva företag och utnyttja bolagens tjänster. Det finns två alternativ. Antingen kör vi vidare med denna bidragsfest och ett, ur ett internationellt perspektiv, helt absurt skattetryck, eller så gör vi besparingar och skapar jobbmöjligheter för alla. För mig är valet enkelt!

Vi dödar tusentals

Hundratals båtemigranter på väg mot Europa rapporteras drunknade och saknade efter en båtolycka. Detta får skrämmande lite uppmärksamhet i svensk media. Det är i och för sig inget ovanligt. Det talas väldigt tyst om alla tusentals människor som varje år omkommer på sin flykt till Europa. Att det är så tyst om denna fråga är ytterst skrämmande. Det är nämligen våra stängda gränser som är orsaken till dessa tusentals dödsfall. Hur kan vi bara gå vidare med detta på vårt samvete?

Vi har ett alternativ. Vi skulle kunna släppa invandringen helt fri och låta vem som helst bosätta sig i Sverige och i Europa. Självklart skulle vi då vara tvugna att göra radikala justeringar i vårt välfärdssystem som omöjligt skulle kunna omfattas av alla som ville komma hit. Var och en skulle då kunna vara välkommen och själv få ordna med sin försörjning till 100 procent. Problematiskt, ja visst, men samtidigt kanske mer rättvist än dagens system? Jag vet inte hur man skulle kunna lösa detta på ett vettigt sätt. Men att debatten kring dessa frågor inte förs tyder på en obehaglig egoism från vår sida.

Här kan vi göra en liknelse med LAS. Vi har en arbetsrättslagstiftning som värnar de individer som befinner sig inne på arbetsmarknaden. Detta sker på bekostnad av de som står utanför och vill komma in. På samma värnar vår invandringspolitik de som finns innanför landets gränser. Detta får till följd att vi istället skapar en situation med tusentals dödsoffer. Jag vet inte vilken väg som är rätt att gå. Däremot blir jag upprörd att frågan inte debatteras. Varför ska de som redan har jobb gynnas? Varför ska vi som råkat födas eller fått uppehållstillstånd i Europa gynnas? Detta är en riktig orättvisa som det talas tyst om. Istället väljer vänstern att fokusera på det sataniska med att A-kassan har sänkts med 50 kronor per dag i maximalt 100 dagar. Vad är egentligen solidaritet?

Absurd bonusdebatt

Idag har det debatterats bonusar i Riksdagen. Det hela har utvecklats till en tävling där det handlar om vem som är mest emot denna form av rörlig lön. Debatten blir så intensiv att man inbland får intrycket att hela den globala finanskrisen beror på AMF eller 500 000 kronor till en VD i en AP-fond. Visst har Wanja Lundby-Wedin problem med sin trovärdighet, men debatten går till överdrift. Bonusar är inte hela världen och det är totalsumman som är intressant. Vad som sedan utfallit som fast lön respektive bonus är, i mina ögon, helt irrelevant. Jag förstår inte heller folks aggressioner över att en VD i SEB får två miljoner mer i lön och jag tycker definitivt att bonusdebatten har gått alltför långt. Det finns långt värre problem i vårt samhälle. De senaste dagarna har det t ex rapporterats om att Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Lägg dessutom till problemen med segregation, så inser vi att vi har stora grupper i samhället som desperat behöver hjälp och stöd. Deras situation förbättras inte om Annika Falkengren får en halverad lön.

Många metoder har provats för att förbättra möjligheterna för invandrare, långtidssjukskrivna och ungdomar på arbetsmarknaden. Det senaste exemplet var sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställde ungdomar. Hur det slår ut är svårt att svara på eftersom projektet endast hann inledas innan finanskrisen slog till. Den stora nackdelen med ett sådant upplägg är att det bidrar till ett ännu krångligare skattesystem med differentierade taxor för olika riktade åtgärder. Nuvarande regering har tagit positiva steg till ett bättre samhälle, men det vore fel att säga att de bidragit till förenklingar i skattesystemet.

Däremot så finns det en åtgärd som vi inte har provat för att få bukt med dessa problem. Det handlar om en uppluckring av LAS som t o m verkar vara tabu att debattera inom svensk politik. Jag kan förstå tanken med LAS och att den ska bidra till att ge trygghet till arbetstagarna, men frågan är om det är värt det med tanke på de stora problem som denna lagstiftning medför. Varför ska vi ha en lagstiftning som gynnar de etablerade i samhället på bekostnad av t ex ungdomar och invandrare? Varför är det så viktigt att värna den vite svenske mannens situation på bekostnad av andra grupper? Ungdomar och invandrare står längst från arbetsmarknaden och kommer således in i sista hand i en högkonjunktur. När sedan problemen kommer, så är arbetsgivaren, enligt lag, skyldig att först permittera dessa grupper oavsett vad de har åstadkommit på arbetsmarknaden. Detta är vad jag kallar orättvisa!

LAS bidrar utöver detta också till andra problem. Ett exempel är att anställda blir mindre benägna att söka sig till nya arbetsplatser. Varför byta jobb och offra sin trygghet genom att bli den som kom sist in på den nya arbetsplatsen? Detta gör att vi får en arbetsmarknad med bristande flexiblitet. Jag tror att individer mår bra av att byta jobb emellanåt samtidigt som vi skulle få mer av kunskapsöverföring mellan olika företag och organisationer med större inslag av personalombyte. Ett sista exempel gäller arbetsgivarens situation i ett läge då företaget går bra. Det blir svårt att rekrytera nya anställda från konkurrenterna eftersom personalen riskerar att hamna i en svår situation när konjunkturen väl vänder. Företaget hejdas på detta sätt i sin expansion, vilket har en negativ påverkan på tillväxten.

Motargumentet för att behålla LAS är givetvis att vi skulle få otrygga anställda som utsattes för orimliga krav från giriga arbetsgivare. Detta är naturligtvis en risk och det skulle säkert förekomma i vissa fall. Däremot tror jag denna rädsla är kraftigt överdriven. Den bygger på en svartmålning av arbetsgivarna där dessa framställs som giriga svin som utan empatisk förmåga gör allt för att kortsiktigt maximera vinsten. Den bilden stämmer inte. Majoriteten av alla arbetsgivare uppskattar värdet av sina anställda, känner dessa personer och vill dem mycket väl. Dessutom finns alltid ett inslag av social kontroll även av arbetsgivare. Att säga upp någon på ett orättvist sätt sänder oerhört negativa signaler till övrig personal som tappar lojaliteten med sin arbetsgivaren. En sådan negativ bild sprider sig sedan vidare ut i samhället och når till slut samarbetspartners, leverantörer och kunder. Att behandla sin personal illa är således rimligen en ekonomiskt mycket dålig affär, även för en arbetsgivare utan empati.

Det är trist att 1800-talets schablonbild av företagare och arbetsgivare fortfarande lever kvar. Att denna bild är kraftigt överdriven kan vi tydligt se i våra vardagliga kundrelationer med företag. Eftersom företagen eftersträvar största möjliga vinst, så kan man utgå att de gör allt för att suga ut sista kronan av sina kunder på samma sätt som de skulle suga ut allt från sin personal. Men om vi tänker efter, så inser vi att vi generellt sett behandlas ganska väl som kunder. Visst måste man säga ifrån ibland, men oftast går problemen att lösa. För att komma till rätta med de värsta avarterna har vi Allmänna Reklamationsnämnden. Självklart finns det fall där ARN behövs, men hur många av oss har haft behov av att driva ett ärende mot ett företag dit? På samma sätt tror jag att relationerna arbetsgivare/arbetstagare skulle fungera utmärkt utan LAS i 99 fall av 100.

Frågan är då om LAS behövs för att skydda den siste av dessa 100 som på allvar behandlas illa av arbetsgivaren och kanske sägs upp på absurda grunder? Kanske det, men jag tycker absolut inte att det är värt kostnaden. Utan LAS är jag dessutom övertygad om att vi skulle ha en mer flexibel arbetsmarknad där den personen också lättare skulle få ett jobb efter en uppsägning. Är denna nytta tillräckligt stor för att vi skall låsa fast ungdomar, invandrare och långtidssjukskrivna i det helvete som det innebär att stå utanför samhället?

LAS är en lag som effektiv värnar om de etablerades gynnsamma situation på bekostnad av svaga grupper. Att detta sker i solidaritetens namn är trist! Istället tycker jag att de som värnar om LAS ska fundera över varför vi i Sverige har, i ett internationellt perspektiv, exceptionella problem med segregation, långtidssjukskrivningar och ungdomsarbetslöshet? Var finns solidariteten med dessa grupper?

Vi måste göra något radikalt för att lösa situationen för dessa personer som lever i utanförskapet! Mitt förslag är att avskaffa LAS. Finns det bättre lösningar, så tas de gärna emot. Klart är i alla fall att lösningen inte heter bonusstopp.