Schlyters kapitalförvaltning

Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter presenterar idag en lösning i DN på hur vi hittar finansiering till investeringar i allmännyttiga projekt som infrastruktur och alternativ energi. Förslaget går ut på att våra PPM-pengar skall användas till detta istället, för som idag, i huvudsak till investeringar på börsen.

Jag finner Schlyters resonemang mycket märkligt. För det första så reagerar jag emot hans konstaterande att: "Problemet är att den genomsnittliga avkastningen blir index minus bankernas och myndighetens avgifter. Det blir ett nollsummespel där det enda säkra är bankernas avgifter." Med ett rappt pennstreck avfärdar här Schlyter all kompetens som finns inom en stor yrkesgrupp bestående av analytiker och kapitalförvaltare. Det är en högst anmärkningsvärd ståndpunkt från en ledande politiker och man kan lätt tänka sig reaktionerna om uttalandet istället gällt lärare, sjuksköterskor, lokförare eller historiker. Det finns visserligen otaliga exempel på aktivt förvaltade fonder som har stora problem att slå index och där Schlyters resonemang är gångbart, men det är ändå ett anmärkningsvärt uttalande med tanke på att det finns en mängd fonder som genom att över tid ändra exponeringen mot olika tillgångsslag lyckats skapa ett mervärde.

Det stora problemet med Schlyters analys är dock hans totala avsaknad av tilltro till människan och liberalism. I dagens PPM-system får individen själv välja hur kapitalet ska förvaltas. Det finns idag inget som hindrar individen att välja just fonder som investerar i t ex alternativ energi om han eller hon vill bidra med riskkapital till branschen och/eller tror att det kommer att generera en bra avkastning. Det finns inte heller något som hindrar Carl Schylter att själv starta just en fond för att investera i de projekt han beskriver. En fond där han sedan får söka ett förtroende hos medborgarna och där de sedan frivillig kan investera sitt pensionskapital i Schlyters modell.

Tyvärr är Carl Schlyter helt ointresserad av en sådan frivillig lösning. Han tror sig veta bäst hur medborgarna ska välja att investera sitt kapital och vill, genom ett politiskt beslut, tvångsmässigt ta över ansvaret för individernas placeringsval. Tanken med förslaget är rakt igenom socialistiskt och tydliggör den obehagliga syn på medborgarna som vänsterpolitiker alltför ofta har. Det vill säga att vänsterpolitiker är betydligt mer lämpade att styra över medborgarnas pengar än vad individerna själva är. Frågan till Carl Schlyter får bli: Varför är det nödvändigt att tvångsansluta medborgarna till din modell för kapitalförvaltning när de redan idag kan välja samma sak på frivillig väg?

Olycklig pragmatism

Idag presenterades en uppgörelse mellan de partier som står bakom pensionsuppgörelsen, det vill säga Alliansen och Socialdemokraterna. Man har beslutat att göra om beräkningsgrunden för AP-fondernas värde till ett treårigt snittvärde istället för att använda sig av den faktiska siffran. Anledningen är att därmed minska den sänkning av pensionerna som blir konsekvensen av börsnedgången.

Detta kan tyckas som en bra och pragmatisk lösning där man skonar fattiga pensionärer från en dramatisk sänkning på flera hundralappar per månad. Personligen tycker jag att det är fel. En sådan dämpande effekt hade enkelt kunnat genomföras genom t ex ett höjt grundavdrag för pensionärer som dessutom inte skulle ha haft någon negativ effekt på det jobbskatteavdrag man hoppas ska stimulera pensionärer till extraarbete. Således en alldeles utmärkt lösning på problemet.

Vi har ett bra och stabilt pensionssystem som är sinnrikt utformat för att per automatik anpassa sig efter det aktuella ekonomiska läget. Att man sedan i efterhand börjar att göra godtyckliga justeringar i systemet är olyckligt och fel. Detta kanske inte får några dramatiska konsekvenser i ett kort perspektiv, men det kan samtidigt vara början på något större. Politikerna har klivit över en gräns och det finns nu inga garantier för att inte fler populistiska justeringar kommer att ske. Risken är att systemet inte blir lika stabilt, väl fungerande och hållbart som var tanken vid införandet. Det är ingen slump att det svenska systemet genom åren lyfts fram som ett positivt exempel på en bra lösning som fler länder varit beredda att ta efter. Tanken var att vi skulle kunna garantera såväl tillväxt, pensioner som statsfinanser även i framtiden. Ett syfte som verkar obekant för dagens politiker.

Förra året skedde en höjning med nästan 500 kronor beroende på en kraftig börsuppgång. Då hördes inga röster för någon justerad beräkningsgrund. Politikerna hade åtminstone kunnat ha lite mer heder i behåll om denna justering hade skett redan för ett par år sedan.

Sänkt pension

Nu är Försäkringskassan klar med sina beräkningar för nästa års pensioner. På grund av främst AP-fondernas stora förluster i och med börsraset, så kommer pensionerna att sänkas med 4,4 procent när den så kallade bromsen i systemet slår till 2010.

Detta är naturligtvis tråkigt för alla pensionärer. Sedan tidigare har vi fått uppgfiter från såväl regeringen som Socialdemokraterna att man nu tittar på system för hur man skall kunna undvika att detta sänkning får genomslag fullt ut. En variant man tittar på är att göra om beräkningarna, så att pensionerna istället skall beräknas på ett treårigt genomsnitt istället för en årlig beräkning.

Detta är mycket ändå en märklig tanke. Pensionsfrågan diskuterades och utreddes i årtionden innan de borgerliga och Socialdemokraterna enades om ett system som skulle vara hållbart i framtiden. Nu verkar inte systemet vara djupare rotat än att man vacklar och gör ändringar så fort utfallet inte riktigt blir lika bra som man hoppats på. Var det inte just det som var poängen med hela systemet? Att det skulle vara just långsiktigt hållbart och att kostnaden måste minska när det inte finns tillräckligt med kapital i systemet?

Vi har ett bra system i Sverige och vi har ett upplägg som gör att vi kommer att klara pensionerna även när det demokraftiska läget förändras i framtiden. Många andra länder har extremt otympliga system och måste snart göra omstruktureringar som kommer att bli såväl impopulära som oerhört jobbiga. I det läget vore det oansvarigt som de svenska politikerna inte vågade stå upp för det system som de själva utformat. Att ändra grunden för hela systemet vid första bästa vindpust är oansvarigt, populistiskt och svagt. Man utformade ett system där en så kallad broms skulle slå till vid just kraftiga börsnedgångar eftersom det var nödvändigt. Då bör man också acceptera att bromsen slår till och stå upp för systemet. Istället bör man ägna tiden åt att förklara varför det måste fungera som det gör.

Att det är synd om alla pensionärer är en stor överdrift. Som exempel kan nämnas att 60 % av de privata tillgångarna finns samlade hos 40-talisterna. Majoriteten klarar denna nedskrivning utan att gå på knäna. Sedan finns en grupp riktigt fattiga pensionärer som har det svårt. Här kan viss lindring vara nödvändig. En tanke är att det sker genom riktade skattesänkningar som gör att sänkningen inte blir alltför dramatisk för de riktigt behövande. Det kan vara en nödvändig lösning. Men att börja justera systemet och hitta på nya räknegrunder för att trista siffror dyker upp håller inte. Bromsen i systemet finns för att den är nödvändig, inte för att den är till för att jävlas med folk Alliansen skulle vinna än mer av min respekt om man vågade vara principfasta och försvara sitt system även under ett valår.