Rätt tanke - fel väg- Maud Olofsson

Centerledaren Maud Olofsson publicerar idag en artikel på DN-debatt. Utspelet går ut på att man vill sälja en minoritetspost i Vattenfall för att frigöra tio miljarder för att finansiera satsningar på mindre bolag inom förnyelsebar energi.

I mina ögon är grundtanken mycket god. Att driva kol- och kärnkraft i t ex Tyskland kan knappast vara en kärnverksamhet för den svenska staten. Att stimulera inhemska investeringar i förnyelsebar energi är en verksamhet som till större del ligger i svenska skattebetalares intresse.

Däremot ställer jag mig lite frågande till om man väljer rätt metod genom bildandet av ett nytt statligt riskkapitalbolag? Just politikerstyrda riskkapitalbolag där skattebetalarnas pengar sätts på spel är något som vi centerpartister brukar såväl ironisera över som kritisera. Kan vi inte ha en större tilltro till marknaden? Kan vi inte stimulera investeringar i den gröna sektorn på andra sätt genom t ex skatterabatter? Personligen ser jag en sänkt skatt i sektorn som en klart bättre lösning än att investeringsbesluten i privat sektor skall fattas av bolag som styrs från Näringsdepartementet. Har vi inte lärt oss något av resultaten av alla liknande socialdemokratiska investeringsprojekt?

Mauds Olofssons förslag är dock i grunden mycket bra! Det är positivt att någon vågar ta upp frågan om huruvida det är rimligt att svenska skattebetalare ska driva kolkraftverk i Tyskland!

Havererat SAS och havererad diskussion

Idag presenterade SAS sin rapport och det står därmed klart att det krävs ytterligare en nyemission för att rädda bolaget. Ur detta faktum har en fullständigt absurd debatt blossat upp där man frågar sig varför SAS ska få pengar och inte SAAB? Ja, svaret är naturligtvis självklart. Staten äger SAS och tar sitt ägaransvar genom att skjuta till kapital till bolaget. En helt vanlig och rimlig ägarstrategi med andra ord. Att däremot skjuta till pengar till ett förlustbolag som SAAB, som ägs av någon annan, är däremot en fullständigt absurd tanke.

Att diskussionen över huvud taget kan uppstå tyder på oerhört stor bristande kunskap hos debattörerna över vad ägande egentligen handlar om. Som ägare får man utdelning och positiv avkastning i goda tider. På samma sätt förlorar man sina pengar vid en konkurs eller skjuter till kapital om man vill rädda bolag ifrån en konkurs i dåliga tider. Svårare än så är det inte att äga företag.

Däremot är problemet SAS ett utmärkt exempel på varför statligt ägande av företag är en fel. Aktieägande handlar just om risktagande. När det går dåligt för bolaget går pengar förlorade. Därför bör staten snarast göra sig av med sina innehav i såväl SAS som Nordea, SBAB, Vattenfall med flera företag där man idag riskerar skattebetalarnas pengar genom att ta den risk som just aktieägande innebär. Självklart kan även innehaven ge utdelningar och ett positivt resultat, men utgångspunkten från allt aktieägande är att det handlar om just risktagande.

De socialdemokrater som hyllar statligt ägda bolag bör svara på ett antal frågor: Är det verkligen rimligt att riskera skattepengar på aktiespekulation? Om ja, varför ökar vi inte på den förhållandevis låga statsskulden och köper fler företag? SKF skulle kunna vara ett statligt bolag för gissningsvis 60 miljarder. Varför argumenterar ni inte för en sådan satsning när ni uppskattar aktiespekulation med skattepengar?

Fult Eneroth

Den senaste tiden har det stormat rejält kring Vattenfall och Maud Olofsson har kritiserats från en rad olika håll för bristande ägarkontroll och styrning av bolaget. Tyvärr blir varken debatten eller kritiken särskilt saklig och det är uppenbart att politik inte alltid är ett ärligt spel. Ett typexempel ges i Dagens Industri idag (ej på nätet) där Socialdemokraternas Tomas Eneroth skriver en debattartikel med rubriken "Olofssons sjabbel i Vattenfall fortsätter".

Det anmärkningsvärda med artikeln är att Eneroth, inte med ett enda ord, nämner bolagets avtal i Tyskland som tidigare utlöst diskussionerna kring Vattenfall. Istället utnyttjar Eneroth turbulensen kring Näringsdepartementet genom att i denna artikel kritisera Olofssons uteblivna krav på satsningar på förnyelsebar energi. Det vill säga att Olofsson har fortsatt att ge Vattenfall samma lönsamhetsdirektiv som den tidigare socialdemokratiska regeringen. Att bolaget skötts på precis samma sätt som under S-regeringen blir nu en artikel som handlar om "Olofssons sjabbel". Visst kan Eneroth ha den uppfattningen, men detta är en kritik som inte har något som helst samband med övriga aktuella diskussioner i ämnet Vattenfall. Varför publcierade inte Eneroth denna artikel för två månader sedan när läget var exakt detsamma? Nej, det handlar förstås om ett politiskt spel där man försöker svartmåla motståndare utan saklig grund. Liknande exempel finns förstås där borgerliga politiker agerat på samma sätt. Tyvärr tror jag den enda långsiktiga konsekvensen blir ett ökat politikerförakt och öppna dörrar för Sverigedemokrater och andra populistpartier.

Om vi sedan diskuterar själva sakfrågan så håller jag inte heller med Eneroth. Personligen tror jag att det alltid uppstår problem när politiskt styrda bolag ska agera i konkurrens med privata aktörer. Det bästa vore att sälja bolaget, men även i statlig ägo är jag övertygad om att Vattenfall och marknaden mår bäst om denna jätteaktör fungerar på liknande sätt som en privat aktör, det vill säga med ägare som ställer just enbart lönsamhetskrav. Politikernas uppgift är att ge samtliga bolag på marknaden samma goda förutsättningar, genom t ex forskning och skattesystem, att investeringar i förnyelsebar energi. Vi får då en fri marknad där alla bolag kan konkurrera och söka de bästa lösningarna. Det tror jag är en oerhört mycket mer effektiv väg mot energiomställning än att politiker ska detaljreglera exakt hur en av dessa aktörer ska agera och investera.

Det vore därför bättre om Tomas Eneroth slutade ägnade sig åt fula och osakliga påhopp och istället anammade samma syn på ägarstyrning som såväl Björn Rosengren, Leif Pagrotsky, Thomas Östros, Maud Olofsson och Mona Sahlin har ägnat sig åt på posten som näringsminister.