Centerledaren Maud Olofsson publicerar idag en artikel på DN-debatt. Utspelet går ut på att man vill sälja en minoritetspost i Vattenfall för att frigöra tio miljarder för att finansiera satsningar på mindre bolag inom förnyelsebar energi.
I mina ögon är grundtanken mycket god. Att driva kol- och kärnkraft i t ex Tyskland kan knappast vara en kärnverksamhet för den svenska staten. Att stimulera inhemska investeringar i förnyelsebar energi är en verksamhet som till större del ligger i svenska skattebetalares intresse.
Däremot ställer jag mig lite frågande till om man väljer rätt metod genom bildandet av ett nytt statligt riskkapitalbolag? Just politikerstyrda riskkapitalbolag där skattebetalarnas pengar sätts på spel är något som vi centerpartister brukar såväl ironisera över som kritisera. Kan vi inte ha en större tilltro till marknaden? Kan vi inte stimulera investeringar i den gröna sektorn på andra sätt genom t ex skatterabatter? Personligen ser jag en sänkt skatt i sektorn som en klart bättre lösning än att investeringsbesluten i privat sektor skall fattas av bolag som styrs från Näringsdepartementet. Har vi inte lärt oss något av resultaten av alla liknande socialdemokratiska investeringsprojekt?
Mauds Olofssons förslag är dock i grunden mycket bra! Det är positivt att någon vågar ta upp frågan om huruvida det är rimligt att svenska skattebetalare ska driva kolkraftverk i Tyskland!
Visar inlägg med etikett Maud Olofsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Maud Olofsson. Visa alla inlägg
söndag 1 augusti 2010
söndag 16 maj 2010
Centerpartiet och opinionen
I dagens Svenska Dagbladet skriver P J Anders Linder om Centerpartiets politik och brist på väljarstöd. Han skriver bland annat: "”Alla pratar om jobben men vem ska anställa?” undras i C-kampanjen Nya företagare ger nya jobb, som rullas ut nu i dagarna. Det är huvudet på spiken. Brist på jobb är detsamma som brist på anställningsvilliga arbetsgivare, och det är i sin tur lika med brist på små och medelstora företag som utvecklas och växer. Samhället behöver förstås även offentlig sektor och storföretag, men man kan inte räkna med att de ökar antalet anställda så värst mycket framöver."
Och vidare: "Med tanke på hur högt väljarna värderar jobbfrågan måste det kännas duktigt otacksamt. För det är framför allt Centern som har gjort en rimlig analys av vad som krävs för att det ska bli fler nya jobb och drar nytta av slutsatserna när man bygger sitt budskap."
I mina ögon är resonemanget korrekt. Jobben är den centrala frågan och Centerpartiet har den klart bästa politiken på området. Trots detta sviker väljarna, vilket också diskuterades i kvällens Agenda. Personligen tror jag det beror på följande faktorer:
- En partiledare som hamnat i en negativ miljö där frågor som SAS, Vattenfall och SAAB har hanterats.
- En finanskris som försämrat arbetsmarknaden och därmed skapat misstroende mot regeringen. Eftersom krisen har varit mer påtaglig i centerstark landsbygd än i Stockholm så tror jag det har drabbat Centerpartiet hårdare än övriga inom Alliansen.
- Unga och liberala väljare känner tveksamhet på grund av regeringens hantering av FRA-frågan.
- Partiets tradition och stämpel. På grund av urbaniseringen måste partiet växa i storstäderna. För t ex en akademiskt utbildad företagare med konsultverksamhet i Stockholm borde Centerpartiet, utifrån partiprogrammet, vara ett naturligt val. Så är dock inte fallet. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att slå ifrån sig tanken på att man ska alliera sig med det gamla Bondeförbundet.
Jag är dock optimist och tror att läget går att vända. I en valrörelse ges utrymme för mer framtidsinriktade visioner, vilket gynnade Centerpartiet 2006. Bilden måste göras tydlig att det är de små- och medelstora företagen som kan skapa arbetstillfällen, att miljöförbättringar kräver tillväxt och att en liberal politik måste ge ett större utrymme för medborgarna att själva styra sin vardag.
Ibland blir det dock fel i politiken. I helgen har det uppmärksammats att Ove Svidén kandiderat till Riksdagen för Centerpartiet samtidigt som han haft en hemsida med en rad besynnerliga konspirationsteorier med vissa antisemitiska inslag. Det är ingen bra kombination. Styrelsen i Stockholm och ordförande Per Ankersjö har reagerat snabbt och fått Svidén såväl struken från listan som utesluten ur partiet.
Jag deltog i stämman som antog Svidéns kandidatur och reserverade mig mot beslutet. Jag har således ett ansvar för detta. Det är dock svårt att bedöma kandidater annat än utifrån vad de säger på partimötena. En djupare granskning blir också ett intrång i individers privata sfär. Jag är därför tveksam om det är rätt väg att gå. Möjligen får vi helt enkelt acceptera att det blir fel ibland, eller finns det någon annan modell som är värd att prova?
Och vidare: "Med tanke på hur högt väljarna värderar jobbfrågan måste det kännas duktigt otacksamt. För det är framför allt Centern som har gjort en rimlig analys av vad som krävs för att det ska bli fler nya jobb och drar nytta av slutsatserna när man bygger sitt budskap."
I mina ögon är resonemanget korrekt. Jobben är den centrala frågan och Centerpartiet har den klart bästa politiken på området. Trots detta sviker väljarna, vilket också diskuterades i kvällens Agenda. Personligen tror jag det beror på följande faktorer:
- En partiledare som hamnat i en negativ miljö där frågor som SAS, Vattenfall och SAAB har hanterats.
- En finanskris som försämrat arbetsmarknaden och därmed skapat misstroende mot regeringen. Eftersom krisen har varit mer påtaglig i centerstark landsbygd än i Stockholm så tror jag det har drabbat Centerpartiet hårdare än övriga inom Alliansen.
- Unga och liberala väljare känner tveksamhet på grund av regeringens hantering av FRA-frågan.
- Partiets tradition och stämpel. På grund av urbaniseringen måste partiet växa i storstäderna. För t ex en akademiskt utbildad företagare med konsultverksamhet i Stockholm borde Centerpartiet, utifrån partiprogrammet, vara ett naturligt val. Så är dock inte fallet. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att slå ifrån sig tanken på att man ska alliera sig med det gamla Bondeförbundet.
Jag är dock optimist och tror att läget går att vända. I en valrörelse ges utrymme för mer framtidsinriktade visioner, vilket gynnade Centerpartiet 2006. Bilden måste göras tydlig att det är de små- och medelstora företagen som kan skapa arbetstillfällen, att miljöförbättringar kräver tillväxt och att en liberal politik måste ge ett större utrymme för medborgarna att själva styra sin vardag.
Ibland blir det dock fel i politiken. I helgen har det uppmärksammats att Ove Svidén kandiderat till Riksdagen för Centerpartiet samtidigt som han haft en hemsida med en rad besynnerliga konspirationsteorier med vissa antisemitiska inslag. Det är ingen bra kombination. Styrelsen i Stockholm och ordförande Per Ankersjö har reagerat snabbt och fått Svidén såväl struken från listan som utesluten ur partiet.
Jag deltog i stämman som antog Svidéns kandidatur och reserverade mig mot beslutet. Jag har således ett ansvar för detta. Det är dock svårt att bedöma kandidater annat än utifrån vad de säger på partimötena. En djupare granskning blir också ett intrång i individers privata sfär. Jag är därför tveksam om det är rätt väg att gå. Möjligen får vi helt enkelt acceptera att det blir fel ibland, eller finns det någon annan modell som är värd att prova?
måndag 25 januari 2010
Tystnar kritikerna?
Centerpartiet har uppenbart tappat i opinionsstöd den senaste tiden när bland annat näringsminister Maud Olofsson, mer eller mindre, blivit anklagad för att ha lagt ned den anrika biltillverkaren SAAB.
Personligen har jag hävdat att Maud och Näringsdepartementet har hanterat frågan på ett utmärkt sätt. Självklart kan man inte spekulera med skattebetalarnas pengar i bilfabriker och om ingen annan intressent är villig att riskera sitt kapital i bolaget, så är knappast heller staten rätt aktör att få bolaget på rätt spår.
Nu ser det ut som att Spyker tar över som ägare och att bolaget därmed tillsvidare överlever. Rimligen tystar det också näringsministerns kritiker. Vad mer kan man begära än en lösning där bolaget lever vidare och där svenska skattebetalare slipper riskera sina surt förvärvade skattekronor i ett extremt högriskprojekt?
Ett problem kvarstår dock. Bolaget har klara problem och är uppenbarligen inte konkurrenskraftigt. Här har såväl Centerpartiet som oppositionen ett fortsatt ansvar. Såväl SAAB som resterande bolag verksamma i Sverige är i behov av ett bättre företagsklimat, flexiblare lagstiftning och ett lägre skattetryck.
Mer att läsa finns hos Johan Hedin och Per Ankersjö.
Personligen har jag hävdat att Maud och Näringsdepartementet har hanterat frågan på ett utmärkt sätt. Självklart kan man inte spekulera med skattebetalarnas pengar i bilfabriker och om ingen annan intressent är villig att riskera sitt kapital i bolaget, så är knappast heller staten rätt aktör att få bolaget på rätt spår.
Nu ser det ut som att Spyker tar över som ägare och att bolaget därmed tillsvidare överlever. Rimligen tystar det också näringsministerns kritiker. Vad mer kan man begära än en lösning där bolaget lever vidare och där svenska skattebetalare slipper riskera sina surt förvärvade skattekronor i ett extremt högriskprojekt?
Ett problem kvarstår dock. Bolaget har klara problem och är uppenbarligen inte konkurrenskraftigt. Här har såväl Centerpartiet som oppositionen ett fortsatt ansvar. Såväl SAAB som resterande bolag verksamma i Sverige är i behov av ett bättre företagsklimat, flexiblare lagstiftning och ett lägre skattetryck.
Mer att läsa finns hos Johan Hedin och Per Ankersjö.
onsdag 2 september 2009
Rätt att bestämma över saker man äger
Maud Olofsson får stor mediauppmärksamhet idag för att hon utesluter kvotering som en metod för att förbättra kvinnorepresentationen i bolagsstyrelser. Hon har personligen aktivt engagerat företagen ifråga och opinionsbildat i ärendet, precis som politik ska fungera.
Utöver detta ger hon uttryck för att det är ägarna och inte politikerna som ansvarar för hur könsfördelningen ser ut i styrelsen. Det som skrämmer mig mest är att vår näringsminster får uppmärksamhet i media genom att säga självklarheter. Varför ifrågasätter inte media istället hur sjuk tanken på kvoterade styrelser är? Ägare av företag ska alltså, i de rödgrönas Sverige, inte längre få styra de företag de äger. Politikerna ska istället indirekt utse hur bolagets högsta beslutande organ ska se ut.
På 80-talet kallade vi dessa politikerstyrda system för Sovjetunionen. På 90-talet lärde sig till och med Socialdemokraterna att vi borde tycka illa om dem och på 00-talet kristiserade även VPK Sovjetunionen. På 10-talet tycker de rödgröna att det är dags för en återlansering av politikerstyrt näringsliv. När ska man ta behovet av frihet för såväl individer som företagare på allvar annat än i retoriken?
Utöver detta ger hon uttryck för att det är ägarna och inte politikerna som ansvarar för hur könsfördelningen ser ut i styrelsen. Det som skrämmer mig mest är att vår näringsminster får uppmärksamhet i media genom att säga självklarheter. Varför ifrågasätter inte media istället hur sjuk tanken på kvoterade styrelser är? Ägare av företag ska alltså, i de rödgrönas Sverige, inte längre få styra de företag de äger. Politikerna ska istället indirekt utse hur bolagets högsta beslutande organ ska se ut.
På 80-talet kallade vi dessa politikerstyrda system för Sovjetunionen. På 90-talet lärde sig till och med Socialdemokraterna att vi borde tycka illa om dem och på 00-talet kristiserade även VPK Sovjetunionen. På 10-talet tycker de rödgröna att det är dags för en återlansering av politikerstyrt näringsliv. När ska man ta behovet av frihet för såväl individer som företagare på allvar annat än i retoriken?
tisdag 30 juni 2009
Positivt LAS-fokus
Tidigare ikväll höll Centerpartiets Maud Olofsson sitt tal i Almedalen. I ett långt anförande lyfte hon fram ett antal frågor som som är viktiga, men samtidigt ganska tråkiga i den politiska debatten. Det handlar om de frågor där samtliga svenska partier är överens om den slutgiltiga målsättningen såsom jämställdhet, miljö och demokrati.
Positivt i talet var hennes utfall mot den otidsenliga LAS som tvingar företagare att först säga upp invandrare och ungdomar utan att ta hänsyn till individens komptens och företagets behov. Jag hoppas innerligt att Centerpartiets kritik är något som kan få genomslag i regeringsarbetet och att herrarna Borg och Reinfeldt väljer att lyssna på sin vice statsminister.
Valet av ämnesområden och staplandet av självklarheter var ur ett perspektiv viktigt eftersom det rör centrala frågor. Å andra sidan gjorde det talet något ointressant och tillsammans med den väl tilltagna längden en aning tråkigt. Maud Olofsson skall dock ha beröm för sin insats i LAS-frågan och att hon, till skillnad från sin folkpartistiske kollega, höll sig ifrån antiliberala utfall som t ex hyllandet av en obligatorisk A-kassa.
Positivt i talet var hennes utfall mot den otidsenliga LAS som tvingar företagare att först säga upp invandrare och ungdomar utan att ta hänsyn till individens komptens och företagets behov. Jag hoppas innerligt att Centerpartiets kritik är något som kan få genomslag i regeringsarbetet och att herrarna Borg och Reinfeldt väljer att lyssna på sin vice statsminister.
Valet av ämnesområden och staplandet av självklarheter var ur ett perspektiv viktigt eftersom det rör centrala frågor. Å andra sidan gjorde det talet något ointressant och tillsammans med den väl tilltagna längden en aning tråkigt. Maud Olofsson skall dock ha beröm för sin insats i LAS-frågan och att hon, till skillnad från sin folkpartistiske kollega, höll sig ifrån antiliberala utfall som t ex hyllandet av en obligatorisk A-kassa.
tisdag 19 maj 2009
Klassklyftor
Ökade klassklyftor beskrivs återkommande som ett stort samhällsproblem. Jag håller bara delvis med. Fattigdom, social utslagning och arbetslöshet är givetvis stora problem som drabbar vissa grupper hårt. Problemet handlar dock om fattigdom. Inte om ökade klassklyftor. Det är fattigdomen som måste bekämpas, inte rikedomen. Just ökande klassklyftor är inget som helst problem i mina ögon förutsatt att de sämst ställdas situation förbättras.
Mycket positivt går att göra med ökad ekonomisk tillväxt. Skatteintäkterna ökar, levnadsstandarden förbättras och pensionerna räknas upp. Tillväxt är med andra ord ett utmärkt recept för att bekämpa fattigdom och förbättra för de som har det svårast.
Mot den bakgrunden tror jag också att klassklyftor är något både nödvändigt och positivt. Att det endast var Jan Björklund som vågade stå för den åsikten i söndagens partiledardebatt var svagt. Politiker som t ex Maud Olofsson har inget att vinna på att linda in sina åsikter i socialistisk retorik.
Om man konstant vill motarbeta alla former av klassklyftor så tror man inte heller att människor drivs framåt av att vara tävlingsinriktade eller att man kan ha pengar som en drivkraft. Jag tror att det är en naiv bild av hur människan fungerar. Det vore märkligt om inte ekonomiska aspekter skulle ha någon betydelse för en individ som vill starta företag, för en entreprenör som vill expandera eller för en pensionär som jobbar extra. Jag vill hävda att pengar är en viktig morot. Det behöver dock inte handla om en önskan om ökad konsumtion. Pengar fungerar i lika stor utsträckning som ett riktmärke för såväl status, uppskattning och framgång.
De som har de största problemen skulle gynnas oerhört av en högre tillväxt. För att nå dit behöver vi fler välutbildade naturvetare, fler företagare, fler som jobbar övertid och fler innovatörer. Ur det perspektivet är det vansinnigt att hävda att minskade klassklyftor är receptet till ett framgångsrikt samhälle där alla har det bra. Jag tror tvärtom att vi måste våga låta hårt arbetande individer få ha pengar som en drivkraft. Vi måste låta folk bli rika och vi måste tillåta ökade klassklyftor. Jag är övertygad om att det ger högre tillväxt, ökade skatteintäkter, bättre pensioner och ett samhälle där de sämst ställda får det klart bättre än idag.
Mycket positivt går att göra med ökad ekonomisk tillväxt. Skatteintäkterna ökar, levnadsstandarden förbättras och pensionerna räknas upp. Tillväxt är med andra ord ett utmärkt recept för att bekämpa fattigdom och förbättra för de som har det svårast.
Mot den bakgrunden tror jag också att klassklyftor är något både nödvändigt och positivt. Att det endast var Jan Björklund som vågade stå för den åsikten i söndagens partiledardebatt var svagt. Politiker som t ex Maud Olofsson har inget att vinna på att linda in sina åsikter i socialistisk retorik.
Om man konstant vill motarbeta alla former av klassklyftor så tror man inte heller att människor drivs framåt av att vara tävlingsinriktade eller att man kan ha pengar som en drivkraft. Jag tror att det är en naiv bild av hur människan fungerar. Det vore märkligt om inte ekonomiska aspekter skulle ha någon betydelse för en individ som vill starta företag, för en entreprenör som vill expandera eller för en pensionär som jobbar extra. Jag vill hävda att pengar är en viktig morot. Det behöver dock inte handla om en önskan om ökad konsumtion. Pengar fungerar i lika stor utsträckning som ett riktmärke för såväl status, uppskattning och framgång.
De som har de största problemen skulle gynnas oerhört av en högre tillväxt. För att nå dit behöver vi fler välutbildade naturvetare, fler företagare, fler som jobbar övertid och fler innovatörer. Ur det perspektivet är det vansinnigt att hävda att minskade klassklyftor är receptet till ett framgångsrikt samhälle där alla har det bra. Jag tror tvärtom att vi måste våga låta hårt arbetande individer få ha pengar som en drivkraft. Vi måste låta folk bli rika och vi måste tillåta ökade klassklyftor. Jag är övertygad om att det ger högre tillväxt, ökade skatteintäkter, bättre pensioner och ett samhälle där de sämst ställda får det klart bättre än idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)