Partiledare

Nu står det klart att Centerpartiets valberedning nominerar Annie Lööf till posten som partiledare. Beskedet är förstås föga överraskande med tanke på att inte mindre än 23 av 27 partidistrikt nominerat henne. I mina ögon är detta ett mycket glädjande besked. Lööf har tidigare intagit en mycket tydlig liberal hållning i viktiga frågor och får, i och med det starka stödet, ett tydligt mandat att också förändra partiet på avgörande punkter.

Valprocessen har så här långt varit kanske den mest öppna i svensk politisk historia, vilket är oerhört positivt. Tre kandidater har drivit var sin kampanj och mött medlemmar i flera öppna utfrågningar. Den kritik som kan riktas mot processen är möjligen att den var väl tam och att man var väl rädd för att kandidaterna skulle framstå som oeniga motståndare. Jag hade gärna sett en öppen debatt mellan kandidaterna kring vissa frågor där de har olika åsikter. På så sätt hade också medlemmarna kunnat analysera deras debattförmåga. Under utfrågningarna saknades det konkreta besked kring kandidaternas åsikter och ibland staplades det mer än lovligt många fina, men betydelselösa, klyschor på varandra.

Den kritik som kan riktas mot Annie Lööf under processen är också att hon ibland, i mina ögon, var väl tillmötesgående mot kritiker och uppenbart rädd för att skrämma bort partimedlemmar genom att framstå som ett högerspöke. Lööf har tidigare tydligt drivit frågor som att avskaffa LAS, platt skatt samt avskaffandet av monopolen för Systembolaget och Svenska spel. Detta var åsikter som Lööf tydligt tonade ned och inte riktigt ärligt stod upp för i de utfrågningar som föregick nomineringen. Att inte klart argumentera för sina tidigare riksdagsmotioner är inget som stärker förtroendet. Å andra sidan kanske just en sådan pragmatism är nödvändig för att nå konkreta resultat inom politiken och länka samman de olika åsikter som finns inom ett brett parti. Det är naturligtvis inte heller den bästa strategin för en blivande partiledare att genom offensiv argumentation i kontroversiella frågor göra sig ovän med delar av medlemskåren.

Nu har givetvis även spekulationerna inletts kring vilken ministerpost Lööf kommer att ha samt vilket eller vilka statsråd som får lämna plats åt förnyelse. Personligen anser jag att det vore högst olyckligt om Maud Olofsson sitter kvar i regeringen. Inte för att hon är dålig, utan för att det vingklipper en ny partiledare och sänder ut märkliga signaler till väljarna. Jag är även öppen för förändringar på miljö- och IT-ministerposterna då nuvarande företrädare möjligen är kompetenta, men har svårt att nå ut med sina budskap, resultat och ambitioner på ett tydligt sätt.

Som partimedlem glädjer jag mig åt en framgångsrik process, är mycket positiv till nomineringen av partiledare och är övertygad om att Centerpartiet kommer att bli ett bättre och än mer liberalt parti efter stämman i Åre. Min tro och förhoppning är att Annie Lööf kan vara en offensiv kraft i allianssamarbetet och stå för den liberala blåslampa som statsråd som Beatrice Ask och Anders Borg uppenbarligen är i behov utav.

Mer hos Per Ankersjö och Johan Hedin.

Vilka värnar företagande?

Organisationen Företagarna har lanserat en kandidatguide där väljarna kan hitta riksdagskandidaterna med de mest företagarvänliga åsikter. I Stockholms stad ser toppen på listan ut som följer:

1. Elisabeth Thand-Ringqvist, Centerpartiet
2. Oscar Fredriksson, Centerpartiet
3. Helen Törnqvist, Centerpartiet
4. Evy Kjellberg, Centerpartiet
5. Jonas Pettersson, Centerpartiet
6. Fredrik Jörgensen, Centerpartiet
7. Per Altenberg, Folkpartiet

Att centerpartister toppar listan är ingen överraskning för mig. I mina ögon är Centerpartiet det parti som tar företagsfrågorna på störst allvar. Det är en viktig fråga som debatteras alldeles för lite. För mig är det uppenbart att välfärd, välstånd, miljöförbättringar, tillväxt och jobb endast kan skapas genom fler och mer framgångsrika företag. Därför är jag centerpartist.

Alla partier värnar inte företagande. Vänder vi på listan och tittar på de minst företagarvänliga kandidaterna hittar vi idel vänsterpartister, socialdemokrater och lite mer överraskande miljöpartister. Jag har full förståelse för att vänsterkandidaterna svarat på Företagarnas frågor som de gjort. Varför skulle en vänsterpartist se en sänkning av bolagsskatten som något positivt när det, i deras värld, innebär mer till giriga kapitalister istället för fler anställda i äldrevården? Resonemanget är också helt logiskt när man vägrar acceptera vikten och värdet av tillväxt. Med den utgångspunkten är resonemanget rationellt. Allt jag begär är att de slutar beskriva sin politik som företagarvänlig. Det är nämligen inget annat än falsk marknadsföring. De borde istället klart deklarera att det inte ligger i deras intresse att underlätta för företag att utvecklas och växa.

Diskbänksliberalism

Centerpartiet har idag, via Andreas Carlgren, lagt fram ett förslag som ska underlätta byggandet av nya bostäder till framförallt ungdomar. Förslaget, som ska gälla lägenheter upp till 35 kvadratmeter, innebär bland annat att det inte längre ska vara tvång på avskiljbarhet mellan matlagnings- och sovplats samt att en diskbänk inte längre ska behöva vara minst 2,4 meter lång.

Standardisteringar underlättar onekligen i samhället, men jag är mest fascinerad över att det är förbjudet att bygga lägenheter med kortare diskbänk än 2,4 meter. Sverige är bevisligen detaljreglerat så det räcker. Jag ställer mig klart positiv till den föreslagna diskbänksliberalismen.

Magnus Andersson är positiv medan Alliansfritt rasar mot att Centerpartiet vill bygga sämre bostäder.

Vi har inte glömt Lex Uggla, Thomas Östros!

Socialdemokraterna har numera en småföretagarvänlig retorik. En ny förmögenhetsskatt skall utformas, men enligt Thomas Östros så kommer den inte att innehålla den gamla skattens svagheter. Mot den bakgrunden är det lätt att tro att Socialdemokraterna de facto kommer att värna småföretagare och driva en tillväxtorienterad politik vid ett maktskifte. Jag tvivlar. Låt oss komma ihåg hur det fungerade 2006, vilket är svårt att ha koll på om man inte jobbar med ekonomi dagligen.

- Socialdemokterna vägrade konsekvent att avskaffa förmögenhetsskattens Lex Uggla. Detta innebar att företagare med likviditet tvingades betala privat förmögenhetsskatt på företagets pengar. Ett exempel:

En företagare har fem miljoner över i sitt företag. Han eller hon planerar att använda pengarna till en framtida expansion, men kan inte säga exakt när fler kommer att anställas. Likviditeten betraktades då som onödig och ägaren fick betala en privat skatt på 1,5 % av fem miljoner kronor. Av privata medel tvingades då ägaren att betala 75 000 netto per år i extra skatt. Enda sättet att finansiera skatten var då via ett ökat löneuttag som gav 75 000 netto. Ett sådant löneuttag kostade företaget 222 000 kronor per år. Summan blev således att aktiebolaget tvingades betala 222 000 kronor i extra skatt årligen. Under en mandatperiod ökade kostanden för bolaget med närmare en miljon kronor. Hur kan du försvara denna behandling av entreprenörer som har ambitionen att anställa fler, Thomas Östros?

Detta är fakta som den vanlige väljaren naturligtvis inte har detaljkunskap om. Därför kokar det i mig varje gång Thomas Östros och Socialdemokraterna säger sig värna småföretagare. Inför valet 2006 hade organisationen Företagarena ett önskemål för förbättringar som var överordnat andra frågor. Det var avskaffandet av just förmögenhetsskatten. En skatt som nu Socialdemokraterna kommer att återinföra. En månad innan valet har landets småföretagare inte fått något som helst besked hur skatten ska utformas.

Politiker kan aldrig skapa fler jobb. Arbetstillfällen uppstår i nya företag och företag som expanderar. Därför är ett bra företagsklimat a och o för att vi ska kunna finansiera ett omfattande framtida välfärdssystem med en åldrande befolkning. Därför kommer jag att rösta på Centerpartiet. Till tveksamma väljare rekommenderar jag en uppfräschning av minnet kring hur småföretagare behandlades under den förra socialdemkratiska regeringen. Thomas Östros och Socialdemokraterna är i högsta grad de "välfärdens fiender" Lars Ohly raljerar kring.

Per Ankersjö bloggar idag kring ungdomsarbetslöshet, Johan Hedin skriver läsvärd om ansvar och Magnus Andersson funderar vidare kring tillväxt, jobb och företagande.

Välfärdens fiender

Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN-debatt om deras målsättning att minska antalet långtidsarbetslösa med 90 000 personer. Detta ska ge genom konkreta åtgärder som bland annat fler platser på Komvux och mer diffusa lösningar som punkten "gröna jobb till långtidsarbetslösa".

Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.

För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?

Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:

- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.

De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.

Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.

Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.

Rätt tanke - fel väg- Maud Olofsson

Centerledaren Maud Olofsson publicerar idag en artikel på DN-debatt. Utspelet går ut på att man vill sälja en minoritetspost i Vattenfall för att frigöra tio miljarder för att finansiera satsningar på mindre bolag inom förnyelsebar energi.

I mina ögon är grundtanken mycket god. Att driva kol- och kärnkraft i t ex Tyskland kan knappast vara en kärnverksamhet för den svenska staten. Att stimulera inhemska investeringar i förnyelsebar energi är en verksamhet som till större del ligger i svenska skattebetalares intresse.

Däremot ställer jag mig lite frågande till om man väljer rätt metod genom bildandet av ett nytt statligt riskkapitalbolag? Just politikerstyrda riskkapitalbolag där skattebetalarnas pengar sätts på spel är något som vi centerpartister brukar såväl ironisera över som kritisera. Kan vi inte ha en större tilltro till marknaden? Kan vi inte stimulera investeringar i den gröna sektorn på andra sätt genom t ex skatterabatter? Personligen ser jag en sänkt skatt i sektorn som en klart bättre lösning än att investeringsbesluten i privat sektor skall fattas av bolag som styrs från Näringsdepartementet. Har vi inte lärt oss något av resultaten av alla liknande socialdemokratiska investeringsprojekt?

Mauds Olofssons förslag är dock i grunden mycket bra! Det är positivt att någon vågar ta upp frågan om huruvida det är rimligt att svenska skattebetalare ska driva kolkraftverk i Tyskland!

Svenskt Näringsliv förklarar varför jag är centerpartist

Svenskt Näringsliv har presenterat en undersökning om hur aktiva de olika partierna är i debatten kring företagande. Resultatet är att Centerpartiet är det parti som flitigast diskuterar frågor som rör just företagande. För mig kommer inte resultatet som någon överraskning och det kan det knappast heller göra för någon som tar del av den politiska debatten.

Detta är också anledningen till varför jag är centerpartist. Den politiska debatten i Sverige handlar alldeles för mycket om hur befintliga resurser skall fördelas istället för hur nya resurser skall skapas. All välfärd bygger på skatteintäkter och alla skatteintäkter bygger på framgångsrika företag. Samtidigt har vi en åldrande befolkning och en hög arbetslöshet. Självklart stavas den enda lösningen fler och mer framgångsrika företag som kan anställa fler, bli än mer framgångsrika och genera de allt större skatteintäkter som krävs för att klara den framtida välfärden. Jag har således svårt att se någon fråga som ur ett framtidsperspektiv kan vara överordnad frågan om hur svenskt företagande kan växa.

Ur mitt perspektiv är Centerpartiet överlägset på denna punkt. Av den anledningen är jag centerpartist och i grund och botten handlar allt om att rädda och utveckla just den välfärd som Socialdemokraterna har byggt upp och utvecklat. Tyvärr så riskerar den socialdemokratiska synen på just företagande att rasera hela den välfärd de säger sig värna (genom t ex Lex Uggla). För mig ter det sig fullständigt absurt och kortsiktigt hur någon som säger sig värna just välfärden kan rösta på Socialdemokraterna istället för Centerpartiet. Mig veterligen handlar det enbart om en förlegad syn på löntagare som utnyttjade och företagare som utnyttjande. Ett perspektiv från 1920-talet som inte tar hänsyn till vare sig hur fler jobb eller större skatteintäkter skapas.

Mer att läsa om undersökningen finns hos Johan Hedin och Magnus Andersson.

Hur ska "politiker" granskas?

Expressen publicerar idag en artikel om att en centerpartistisk kandidat till kommunfullmäktige i en kommun i stockholmsregionen har dömts för att ha hotat en ordningsvakt. Utan att veta vem detta avser eller vilken kommun det handlar om, så vet jag av erfarenhet att media går alldeles för långt i sin "granskning" av de individer som står på de olika partiernas listor.

Har man politik som sitt yrke, så får man räkna med en hårdare granskning. Det kan knappast komma som en överraskning för vare sig riksdagsledamöter, stats- eller kommunalråd. Det kan möjligen vara en rimlig nyhetsvärdering. Sedan har vi alla oss andra tusentals individer som står som kandidater, men som har noll eller högst marginella politiska uppdrag. Att göra stora rubriker kring varje snedsteg som tas av dessa människor kan knappast vara rimligt. Det politiska inflytandet är i praktiken nära noll, det politiska arbetet sker till 100 % på ideell basis och allmänheten saknar fullständigt kännedom om "politikern".

I praktiken handlar denna typ av journalistik enbart om taffliga försök att skandalisera de politiska partierna, vilket riskerar att medföra ett ökat politikerförakt, färre som engagerar sig politiskt och en försämrad demokrati. Vem vill utsätta sin familj för risken att ett enda snedsteg innebär braskande rubriker i riksmedia? En annan aspekt av frågan är förstås om det nödvändigtvis är fel att ha politiska företrädare som begått brott. Finns det möjligen inte en poäng om politiska företrädare representerar just en tvärsnitt av befolkningen?

Centerpartiet och opinionen

I dagens Svenska Dagbladet skriver P J Anders Linder om Centerpartiets politik och brist på väljarstöd. Han skriver bland annat: "”Alla pratar om jobben men vem ska anställa?” undras i C-kampanjen Nya företagare ger nya jobb, som rullas ut nu i dagarna. Det är huvudet på spiken. Brist på jobb är detsamma som brist på anställningsvilliga arbetsgivare, och det är i sin tur lika med brist på små och medelstora företag som utvecklas och växer. Samhället behöver förstås även offentlig sektor och storföretag, men man kan inte räkna med att de ökar antalet anställda så värst mycket framöver."

Och vidare: "Med tanke på hur högt väljarna värderar jobbfrågan måste det kännas duktigt otacksamt. För det är framför allt Centern som har gjort en rimlig analys av vad som krävs för att det ska bli fler nya jobb och drar nytta av slutsatserna när man bygger sitt budskap."

I mina ögon är resonemanget korrekt. Jobben är den centrala frågan och Centerpartiet har den klart bästa politiken på området. Trots detta sviker väljarna, vilket också diskuterades i kvällens Agenda. Personligen tror jag det beror på följande faktorer:

- En partiledare som hamnat i en negativ miljö där frågor som SAS, Vattenfall och SAAB har hanterats.
- En finanskris som försämrat arbetsmarknaden och därmed skapat misstroende mot regeringen. Eftersom krisen har varit mer påtaglig i centerstark landsbygd än i Stockholm så tror jag det har drabbat Centerpartiet hårdare än övriga inom Alliansen.
- Unga och liberala väljare känner tveksamhet på grund av regeringens hantering av FRA-frågan.
- Partiets tradition och stämpel. På grund av urbaniseringen måste partiet växa i storstäderna. För t ex en akademiskt utbildad företagare med konsultverksamhet i Stockholm borde Centerpartiet, utifrån partiprogrammet, vara ett naturligt val. Så är dock inte fallet. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att slå ifrån sig tanken på att man ska alliera sig med det gamla Bondeförbundet.

Jag är dock optimist och tror att läget går att vända. I en valrörelse ges utrymme för mer framtidsinriktade visioner, vilket gynnade Centerpartiet 2006. Bilden måste göras tydlig att det är de små- och medelstora företagen som kan skapa arbetstillfällen, att miljöförbättringar kräver tillväxt och att en liberal politik måste ge ett större utrymme för medborgarna att själva styra sin vardag.

Ibland blir det dock fel i politiken. I helgen har det uppmärksammats att Ove Svidén kandiderat till Riksdagen för Centerpartiet samtidigt som han haft en hemsida med en rad besynnerliga konspirationsteorier med vissa antisemitiska inslag. Det är ingen bra kombination. Styrelsen i Stockholm och ordförande Per Ankersjö har reagerat snabbt och fått Svidén såväl struken från listan som utesluten ur partiet.

Jag deltog i stämman som antog Svidéns kandidatur och reserverade mig mot beslutet. Jag har således ett ansvar för detta. Det är dock svårt att bedöma kandidater annat än utifrån vad de säger på partimötena. En djupare granskning blir också ett intrång i individers privata sfär. Jag är därför tveksam om det är rätt väg att gå. Möjligen får vi helt enkelt acceptera att det blir fel ibland, eller finns det någon annan modell som är värd att prova?

Miljöfarligt Miljöparti

Min kollega i Stureplanscentern Johan Hedin har skrivit ett läsvärt inlägg på SVT Debatt där han går i försvar för hur bilen behandlas i den politiska debatten.

- "Det måste bli ett stopp för den meningslösa klappjakt på bilar och bilister som motiveras av myter och miljömoralism. Transporter och fysiska möten är en nödvändighet för att näringslivet ska fungera och bilen är en nödvändighet för att mångas vardag ska fungera", skriver Johan och ger flera exempel på hur bilarna blivit oerhört mycket mer miljövänliga och energieffektiva genom historien just på grund av teknisk utveckling och tillväxt.

Det är också på denna punkt jag anser att Miljöpartiets miljöpolitik just är miljöfarlig. Att tro att medborgare i utvecklingsländer på frammarsch, som Indien och Kina, snällt ska acceptera att leva energisnålt utan frysboxar och bilar är såväl naivt som en aning moraliskt tveksamt. Vi löser inte miljöproblemen och klimatfrågan genom att ta ett steg tillbaka och begränsa tillväxten. Vi löser miljöproblemen genom just tillväxt. Idag har vi, som Johan Hedin påpekar, dubblat ekonomin sedan 1975, utan ökade koldioxidutsläpp trots många fler bilförare på vägarna. Vi har samtidigt nästintill eliminerat problemen med svaveldioxid. Allt detta kan vi tacka en teknisk utveckling för, som just möjliggjorts av ekonomisk tillväxt.

Personligen är jag övertygad om att Miljöpartiets linje hämmar tillväxten och därmed ger en skadlig påverkan på miljön. Tidigare förespråkade man skatteväxling där utsläpp beskattades hårt i utbyte mot sänkta skatter på andra områden. Det var en bra linje. I det rödgröna samarbetet förespråkar man inte längre någon växling, utan enbart höjda skatter. Det skadar återigen tillväxten, hämmar den ekonomiska utvecklingen och hjälper inte miljön. Bevisligen hade vi inte haft vare sig bättre miljö eller mindre koldioxidutsläpp om vi hade fastnat i 1975.

För mig är miljön en prioriterad och viktig fråga. Samtidigt betyder bilen en frihet och möjlighet för såväl indier som stockholmare som behöver komplement till kollektivtrafiken. Miljöpartiet vill att vi fortsätter att köra genomfartstrafik genom Stockholms innerstad och bedriver en tillväxthämmande politik. Själv väljer jag Centerpartiet som vill förbättra luften i staden, öka tillväxten och därmed skapa den teknikutveckling som kan lösa problemen såväl på hemmaplan som i Indien och Kina. Jag är övertygad om att hög tillväxt i kombination med hög beskattning av utsläpp är rätt väg att gå. Låga skatter på arbete och företagande kommer nämligen att frigöra exakt de ekonomiska resurser som krävs för att lösa de problem de höga miljöskatterna skapar för såväl företag som medborgare.

Vill de rödgröna se sänkta ingångslöner för ungdomar?

Dagens Industri har idag på ledarplats (tyvärr ej på nätet) gjort en närmare granskning av de rödgrönas påstående att de, med sin budget, skapar 100 000 nya jobb- och utbildningsplatser. Beräkningen ser ut som följer:

Reformerat ROT-avdrag: + 15 000 jobb.
Avskaffat RUT-avdrag: - 0 jobb.

Sänkning av arbetsgivaravgifterna med sex miljarder: + 6 000 jobb.
Sänkning av arbetsgivaravgifterna för arbetslösa ungdomar med 0,75 miljard: + 15 000 jobb.
Höjning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar med tio miljarder: - 0 jobb.

En baklängesräkning på avskaffandet av arbetsgivaravgifter för arbetslösa ungdomar visar på att dessa anställda får en snittlön på 13 032 kronor/månad. Frågan är bara om de rödgröna är rakt igenom oseriösa i sina beräkningar eller om detta betyder att de accepterat centerförslaget med lägre ingångslöner?

Tröttsam budgetdebatt

Igår presenterade Anders Borg vårbudgeten. Efter att ha lyssnat på den efterföljande riksdagsdebatten kan jag inte annat än bli en aningen trött på politik.


- Anders Borg säger att statsskulden är 90 miljarder lägre än 2006, att det är fler i sysselsättning än 2006, att sjukskrivningstalen drastiskt sjunkit, att pensionärerna har fått skattesänkningar och att Sveriges statsfinanser är bäst i EU liksom att vi har lägst budgetunderskott i unionen förutom Luxemburg.

- Thomas Östros å sin sida säger att Sveriges BNP har backat med fem procent, vilket är mer än snittet i EU, att vi har fått högre arbetslöshet under alliansregeringen, att pensionärer betalar högre skatt än löntagare, att antalet socialbidragstagare ökat samt att den procentenhet med de högsta inkomsterna i landet har fått kraftiga skattesänkningar.

Alla dessa påståenden från dessa politiker är helt korrekta. Att de vägrar bemöta varandras argument och att man kan beskriva verkligheten på helt olika sätt gör den politiska debatten såväl tröttsam som förutsägbar. Vi har hört argumenten förr och debatten blir tämligen enkelspårig.

Personligen tycker jag att Borgs argument väger tyngre. Självklart har vi problem och självklart är läget sämre än 2006. Vi har, trots allt, upplevt decenniets största globala recession. Att i det läget uppvisa EU:s minsta statsskuld, lägst budgetunderskott och en ganska bra tillväxt är imponerande. Detta trots att Östros enbart kommer med fakta i sin argumentering. Till hans försvar ska givetvis sägas att delar av de goda statsfinanserna också ska tillgodoräknas den tidigare socialdemokratiska regeringen som just lämnade över ett budgetöverskott, som sig bör under goda tider.

För mig handlar politik om tre saker. Att ge medborgarna trygghet, frihet och tillväxt. Det är också därför jag röstar på alliansen. De senaste tio åren har jobben minskat inom två sektorer, nämligen i stora storföretag och inom offentlig sektor. Samtidigt har vi undvikit massarbetslöshet genom en enorm jobbtillväxt inom små- och medelstora företag. Min framtidsbild är således tydlig. För att få hög tillväxt, stora skatteintäkter och möjlighet till välfärdssatsningar så krävs en sak. En ökat tillväxt inom småföretagssektorn.

Personligen tycker jag att Centerpartiet förespråkar bäst politik på området, men oavsett partitillhörighet är det svårt att argumentera emot följande åtgärder för en förbättrad tillväxt hos små- och medelstora företag:

- En uppluckring av LAS som gör det möjligt för företaget att behålla kompetensen man behöver istället för de med flest anställningsår. (Vilket äntligen öppnar en dörr för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden.)

- Lägre arbetsgivaravgifter.

- Mer generösa 3:12-regler som bl a styr hur en vinst kan fördelas i ett mindre bolag.

- Mindre administration genom förenklade regler.

- Ett slopande av revisionsplikten för småföretag.


Svaret från de rödgröna heter höjda skatter för löntagare samt en återinförd förmögenhetsskatt som effektivt minskar utbudet av riskkapital till entreprenörer. Utöver detta är det, som småföretagare, svårt att förlåta Lex-Uggla lagstiftningen som tvingade flera framgångsrika småföretag att lägga ned sin verksamhet av skatteskäl eller den tidigare debatten om löntagarfonder som handlande om ett tvångsmässigt förstatligande av privat egendom.

För mig är valet lätt. Vägen dit hoppas jag dock blir mer produktiv och informativ än dagens budgetdebatt där ingen av debattörerna lyssnade på motståndarsidan.

Tystnar kritikerna?

Centerpartiet har uppenbart tappat i opinionsstöd den senaste tiden när bland annat näringsminister Maud Olofsson, mer eller mindre, blivit anklagad för att ha lagt ned den anrika biltillverkaren SAAB.

Personligen har jag hävdat att Maud och Näringsdepartementet har hanterat frågan på ett utmärkt sätt. Självklart kan man inte spekulera med skattebetalarnas pengar i bilfabriker och om ingen annan intressent är villig att riskera sitt kapital i bolaget, så är knappast heller staten rätt aktör att få bolaget på rätt spår.

Nu ser det ut som att Spyker tar över som ägare och att bolaget därmed tillsvidare överlever. Rimligen tystar det också näringsministerns kritiker. Vad mer kan man begära än en lösning där bolaget lever vidare och där svenska skattebetalare slipper riskera sina surt förvärvade skattekronor i ett extremt högriskprojekt?

Ett problem kvarstår dock. Bolaget har klara problem och är uppenbarligen inte konkurrenskraftigt. Här har såväl Centerpartiet som oppositionen ett fortsatt ansvar. Såväl SAAB som resterande bolag verksamma i Sverige är i behov av ett bättre företagsklimat, flexiblare lagstiftning och ett lägre skattetryck.

Mer att läsa finns hos Johan Hedin och Per Ankersjö.

Märklig kritik

Centerpartiet presenterade igår ett förslag med så kallade avstampsjobb. En anställningsform som är tänkt att underlätta för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Tanken är att ungdomarna, under ett års tid, får en möjlighet att vara anställda med 2/3 av den normala lönen. Personligen ser jag positivt på förslaget och tror att det kan få avsedd effekt.

Många inom LO och Socialdemokraterna rasar mot utspelet. Ungdomar ska ha riktiga jobb med schyssta villkor är budskapet. I realiteten innebär de socialdemokratiska förslagen att arbetslösa ungdomar ska ges ökade möjligheter till praktik. De ska alltså göra samma jobb med en mycket låg A-kassa som ersättning. Det vill säga exakt samma sak som Centerns förslag- utom att de får halverad ersättning, arbetsgivarna slipper betala en endaste krona och att ungdomarna förblir bidragsberoende, stämplas som arbetslösa och därmed missar möjligheten till den ökade självkänsla som en anställning medför. Är detta verkligen en bättre lösning? Utveckla tankarna LO!

Bra Feldt och Centern

Idag finns två intressanta skatteutspel att ta del av. På DN Debatt skriver den före detta socialdemokratiske finansministern ett alldeles lysande inlägg. Han kräver en ny skatteuppgörelse och ett förenklat system och ifrågasätter dessutom på ett rimligt sätt de skatteutspel som Sahlin och Östros gjort gällande förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och höjda marginalskatter. Feldts resonemang är sakligt, korrekt ochpedagogiskt och det råder ingen tvekan om att han skulle vara ett mycket bra alternativ till en framtida finansminister i ett Sverige som också förhoppningsvis kan släppa lite av den åldersfixering som råder idag. Här har vi mycket av lära av USA där såväl 70- som 80-åringar kan ha framstående positioner inom såväl forskning, politik som näringsliv.

Det andra utspelet kommer från Centerpartiet som vill sänka den statliga inkomstskatten från 20 till 15 %. Detta innebär i praktiken att värnskatten försvinner, även om det fortfarande kommer att finnas en progressivitet i skattesystemet. Förslaget är bra, även om jag hellre hade sett ett system där man helt slopade alla former av extraskatter på månadsinkomster över 45 000 kronor. Det viktiga är dock principen att marginalskatteeffekten på inkomster sänks från dagens 57 till 52 %. En högst nödvändig reform som kanske enbart kan genomföras på detta sätt i praktiken utan att kritiken blir alltför högljudd mot att enbart de mest välbärgade gynnas.

Centerpartiet föreslår också att rätten till uppskov på reavinster på bostadsaffärer tas bort samtidigt som skattesatsen sänks från dagens 22 till 15 %. Detta menar man ska leda till lite lugnare prisstegringar. Möjligen kan det finnas en poäng med förslaget, men personligen anser jag inte att sänkta skatter på bostadsaffärer är något område som är värt att prioritera. Jag hade jag hellre sett ännu kraftigare sänkningar av inkomstskatten. Är det inte ganska märkliga signaler som sänds ut i ett samhälle som beskattar en extra tusenlapp i övertidseersättning med 500 kronor och en extra tusenlapp i reavinst på husaffärer med 150 kronor? Är det verkligen spekulation på boende som Centerpartiet ska uppmuntra istället för företagande och hårt arbete?

Positivt LAS-fokus

Tidigare ikväll höll Centerpartiets Maud Olofsson sitt tal i Almedalen. I ett långt anförande lyfte hon fram ett antal frågor som som är viktiga, men samtidigt ganska tråkiga i den politiska debatten. Det handlar om de frågor där samtliga svenska partier är överens om den slutgiltiga målsättningen såsom jämställdhet, miljö och demokrati.

Positivt i talet var hennes utfall mot den otidsenliga LAS som tvingar företagare att först säga upp invandrare och ungdomar utan att ta hänsyn till individens komptens och företagets behov. Jag hoppas innerligt att Centerpartiets kritik är något som kan få genomslag i regeringsarbetet och att herrarna Borg och Reinfeldt väljer att lyssna på sin vice statsminister.

Valet av ämnesområden och staplandet av självklarheter var ur ett perspektiv viktigt eftersom det rör centrala frågor. Å andra sidan gjorde det talet något ointressant och tillsammans med den väl tilltagna längden en aning tråkigt. Maud Olofsson skall dock ha beröm för sin insats i LAS-frågan och att hon, till skillnad från sin folkpartistiske kollega, höll sig ifrån antiliberala utfall som t ex hyllandet av en obligatorisk A-kassa.

Imponerande engagemang

Helgen spenderade jag på Centerpartiets stämma i Örebro. 600 ombud visade ett imponerande engagemang. Schemat var späckat, vilket innebar att torsdagens förhandlingar avslutades 02.00 för att sedan återupptas 08.00 på fredagen. Medan vi besökare kunde välja att följa debatten på TV och stanna sent på bankettens efterfest slet dessa ombud nästintill dygnet runt med viktiga politiska debatter.

Jag är övertygad om att det ser ut precis på samma sätt på samtliga partiers stämmor. Lägg dessutom till alla timmar som läggs ned på partipolitik runt om i kommunerna. I samtliga dessa fall hamnar det om slitsamt ideellt arbete som fungerar som en grund för hela det demokratiska systemet. Jag är djupt imponerad över alla dessa amatörpolitikers engagemang och allt frivilligt arbete som sker inom det svenska partiväsendet. Det vore på sin plats att vi visade våra folkvalda en lite större respekt. Det är lätt att glömma att de som idag är förhållandevis välbetalda yrkespolitiker har lagt ned ett enormt arbete genom åren för att nå den positionen. Att sedan majoriteten av partiarbetet sköts av personer som lägger ned sin fritid på dessa frågor gör att det känns trist att politikerföraktet är så pass utbrett som det är i samhället.

Det blir fel med usla argument

Centerpartiet har, via Jörgen Johansson, gjort ett utspel där man förespråkar ett avskaffande av avdragsrätten för privat pensionssparande. Argumentet för förslaget går ut på att avdragsrätten framförallt gynnar män med höga inkomster, missgynnar kvinnor samt innebär ett skattebortfall för kommuner och landsting.

Efter att ha jobbat, bland annat med pensionsfrågor, i snart tio år har jag en liten annorlunda syn på frågan och anser Johanssons argument vara högst bristfälliga. Jag skulle ha full förståelse om man ville avskaffa avdragsrätten med motiveringen att avdrag krånglar till skattesystemet i onödan och att det är bättre att jobba med generella skattesänkningar. Det är, för övrigt, ett argument som denna regering helt har tappat bort med alla sina riktade åtgärder och diversifierade skatteskalor.

Johansson har en poäng i att det är mer gynnsamt för höginkomsttagare att pensionsspara, men sedan blir argumentationen en aning fånig.

- Att göra detta till en kvinnofråga är bara löjligt. I sådana fall har man utgångspunkten att löneskillnaderna mellan könen kommer att vara bestående, vilket är en utgångspunkt som jag inte vill se hos en regeringsföreträdare.

- De flesta kommer att få runt 60-65 procent av sin lön i pension. Mot den bakgrunden är det rimligt att folk uppmanas att själva ta ansvar för sin framtida situation. En borttagen avdragsrätt leder därmed till fler riktigt fattiga pensionärer. Vad är egenvärdet med det?

- Jag är inte fullt övertygad om att det behöver vara en dålig affär för låginkomsttagare att pensionsspara. Johansson använder också argumentet att skatten mycket väl kan vara högre i framtiden. Återigen en ganska trist utgångspunkt från en borgerlig politiker.

- Visst kan låginkomsttagare även spara genom t ex kapitalförsäkringar, men min erfarenhet säger mig att dagens pensionssparare inte resonerar på samma sätt. För många ses inlåsningseffekten som något oerhört positivt och som en förutsättning för att ett långsiktigt sparande är möjligt. Det handlar om alla de individer som har svårt att hålla i sina pengar och kanske är det just denna grupp som har störst behov av en extra löpande inkomstförstärkning som pensionärer?

- Johansson väljer dessutom att se sparandet som en kortsiktigt hög kostnad för kommuner och landsting i form av skattebortfall. Vilken skatt tas idag ut från de pensionsförsäkringar som är under utbetalning och som tecknades under t ex 80-talet? Ett avdrag idag ger förstås en skatteintäkt i framtiden. Det blir oerhört motsägelsefullt att hävda att avdragsrätten inte är lönsam för spararna samtidigt som det innebär ett stort skattebortfall.

Förslaget hade fyllt en funktion om argumentationen hade gått ut på att förenkla skattesystemet i en miljö där man successivt arbetar mot ett allmänt lägre skattetryck. Med Johanssons argument faller hela idén platt till marken. Utgångspunkten tycks endast vara att kortsiktigt öka skatteintäkterna genom att begränsa individens möjlighet att själv styra sin situation som pensionär. Det är en utgångspunkt som hör hemma inom Socialdemokratin och inte inom Centerpartiet.