Spårvagnstjat

I grund och botten har jag en ganska positiv syn på politiker. Jag tror att representanterna från samtliga riksdagspartier vill skapa ett bättre samhälle för alla. Bilden av hur ett idealsamhälle ser ut och vilka vägar som når dit är dock en fråga för politisk debatt. Det är något nödvändigt och positivt i ett demokratiskt samhälle.

Ibland undrar jag dock om inte politiker har ett behov av att medvetet hitta ytterligare konfliktområden med sina politiska motståndare. Jag har svårt att se anledningen till detta, men möjligen kan det handla om invanda mönster och kanske är det ett sätt att understryka just vikten av politik och därmed rollen som politiker? Kanske handlar det om att man vill bevisa sitt eget existensberättigande?

Ett typexempel på ett onödigt konfliktområde handlar om kollektivtrafik. Jag förstår att det kan bli debatt om vägbyggen, OPS-projekt och de privata utförarnas roll. Jag kan däremot inte förstå hur man kan diskutera i det oändliga om satsningar ska göras på tvärbanor, spårvagnar, pendeltåg eller tunnelbana. Här borde politikerna i t ex Stockholm ta ett större ansvar. Det blir fånigt när det går politisk prestige i en tunnelbanestation eller ett spårvagnsbygge. Det går nämligen inte att förklara med ideologiska resonemang och rimligen borde samtliga partier ha skattebetalarnas och medborgarnas bästa för ögonen.

Med andra ord: Skärp er och kom överens om en långsiktigt hållbar utvecklingsplan som gäller oavsett majoritet i Statshuset!