Spårvagnstjat

I grund och botten har jag en ganska positiv syn på politiker. Jag tror att representanterna från samtliga riksdagspartier vill skapa ett bättre samhälle för alla. Bilden av hur ett idealsamhälle ser ut och vilka vägar som når dit är dock en fråga för politisk debatt. Det är något nödvändigt och positivt i ett demokratiskt samhälle.

Ibland undrar jag dock om inte politiker har ett behov av att medvetet hitta ytterligare konfliktområden med sina politiska motståndare. Jag har svårt att se anledningen till detta, men möjligen kan det handla om invanda mönster och kanske är det ett sätt att understryka just vikten av politik och därmed rollen som politiker? Kanske handlar det om att man vill bevisa sitt eget existensberättigande?

Ett typexempel på ett onödigt konfliktområde handlar om kollektivtrafik. Jag förstår att det kan bli debatt om vägbyggen, OPS-projekt och de privata utförarnas roll. Jag kan däremot inte förstå hur man kan diskutera i det oändliga om satsningar ska göras på tvärbanor, spårvagnar, pendeltåg eller tunnelbana. Här borde politikerna i t ex Stockholm ta ett större ansvar. Det blir fånigt när det går politisk prestige i en tunnelbanestation eller ett spårvagnsbygge. Det går nämligen inte att förklara med ideologiska resonemang och rimligen borde samtliga partier ha skattebetalarnas och medborgarnas bästa för ögonen.

Med andra ord: Skärp er och kom överens om en långsiktigt hållbar utvecklingsplan som gäller oavsett majoritet i Statshuset!

Trist syn på storstadsbor och kryss

EU-parlamentsvalet är över. Alliansen tog nio mandat och de rödgröna åtta. Med andra ord en alliansseger, om än med knapp marginal. Till stor del kan de rödgrönas förlust denna gång, precis som i riksdagsvalet 2006, förklaras med Socialdemokraternas usla resultat i Stockholm. I huvudstaden fíck man 15,1 % av rösterna och är numera fjärde största parti efter Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet. Detta är anmärkningsvärt och förstås ett stort problem för partiet, speciellt med tanke på att staden ständigt växer kraftigt och fylls på med än större väljargrupper.

Personligen tror jag att förklaringen är enkel. Man måste tona ned sin hårda retoriska kritik mot mycket som den vanliga arbetande medelklassen i en storstad faktiskt uppskattar. Jag tror att folk som väljer att bosätta sig i en större stad gör det för att man uppskattar ett stort utbud. Det handlar inte bara om affärer, kultur och restauranger utan man förväntar sig även valmöjligheter inom vård och skola och barnomsorg. Det är fantastiskt att kunna välja på tio olika dagis i närområdet med olika ägandeformer och pedagogiker. Kanske var det just för detta utbud man valde att lämna landsbygden för ett liv i storstaden?

Många har dessutom en högre utbildning och därmed fått en möjlighet till ganska stimulerande jobb. I ett sådant läge tycker man att det är såväl roligt som lönsamt att satsa lite mer på sitt jobb och lägga ned några timmar extra. Timmar som blir möjliga genom att ta hjälp i vardagen av hushållsnära tjänster som i sin tur kan finansieras genom en lite mer rimlig beskattning av förvärvsinkomster.

Den stora massan föredrar dessutom att äga sitt boende och trivs rätt bra i sina ofta väl fungerande bostadsrätter. De flesta vill ha en möjlighet att själva kunna renovera, bygga om och förbättra utan att behöva vänta på det kommunala bostadsbolagets femtonårsplan för golvbyte.

Jag tror, med andra ord, att en modern stockholmare gillar ett stort utbud, valfrihet, hushållsnära tjänster, sänkta marginalskatter och bostadsrätter. Socialdemokraternas hårda retorik mot alla dessa företeelser blir inte bara ett angrepp på borgerlig politik. Det blir också ett angrepp på en livsstil som anammats och uppskattas av en stor andel av stadens befolkning. En ganska usel grund för att attrahera stora väljargrupper.

Till sist förvånas jag över hur väljarna kryssat kandidater i valet. Antingen har partiledningen varit extremt lyhörd i nomineringarna, eller så saknar väljarna fullständigt förmågan att bredda sin analys. En klar majoritet av de som kryssat för en kandidat har nämligen valt listans förstanamn. De enda avvikelserna hittar vi i form av Anna Corazza Bildt och Alf Svensson som båda ser ut att genom kryssandet få en plats i parlamentet. Man kan anklaga den kristna högern för mycket, men den handlingskraft man visat dessa två kandidater ska ändå ses som något positivt. Jag önskar att fler väljare hade visat samma engagemang, för inte kan det väl vara så att alla alltid delar partiledningens åsikter?