Reepalu borde veta hut

Den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley har i en debattartikel i Svenska Dagbladet kritiserats Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu för hans märkliga uttalanden om stadens judiska invånare. Intervjuer och citat som Mona Sahlin därefter kallat "olyckliga uttalanden från Reepalu". I Sydsvenska Dagbladet får Reepalu frågan vad han säger om Federleys artikel. Svaret är:

- Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?

Utan att gå in på sakfrågan och det faktum att Reepalu vägrar släppa in israeliska tennisspelare i staden så kan man bara konstatera att vi har att göra med en man som, inte nödvändigtvis är antisemit, men en klassisk pamp som saknar självkritik, ödmjukhet, respekt och som därmed inte hör hemma i maktens korridorer.

Mer i ämnet finns hos Dick Erixon, Fredrick Federley och Bo Widegren.

Stockholmscentern

I lördags spikade Centern i Stockholms stad listorna inför höstens val. Det generella intrycket är att det finns mängder med bra kandidater och att det därför skulle vara oerhört positivt om man fick en större representation i såväl kommun, landsting som stad.

Den mest spännande voteringen gällde riksdagslistans andraplats efter Maud Olofsson. Det stod då mellan Fredrick Federley och Andreas Carlgren där den sistnämnda knep platsen med knapp majoritet. Inget ont om miljöministern, men jag hade önskat att Fredrick fått ett större gensvar. Jag upplever nämligen Centerpartiet i Stockholms stad som ett tydligt liberalt alternativ där man agerat såväl mot FRA samt fattat ett stämmobeslut på att LAS bör avskaffas. I det läget hade jag tyckt det varit mer naturligt att man också förordat den representant som tydligast drivit dessa frågor.

Att det är viktigt att välja en kandidat som tydligt delar medlemmarnas värderingar borde man ha lärt sig den hårda vägen i Stockholms stad. Personligen har jag svårt att se hur den nuvarande representanten Solveig Ternström resonerar inför medlemmarna när hon nu hotar den, i mina ögon, positiva och nödvändiga energiöverenskommelsen?

Det positiva är förstås att det finns utrymme för såväl personröster som flera mandat och att toppen på riksdagslistan ser lysande ut med namn som Abir Al-Sahlani, Elisabeth Thand Ringqvist och Johan Hedin.

Dagens fakta

Idag kan jag konstatera

- att Fredrick Federley och Elisabeth Thand Ringqvist skriver ett läsvärt inlägg i Aftonbladet som, på ett bra sätt, förklarar varför särlagstiftningar riktade mot enstaka grupper är fel väg att gå och varför LAS ställer till problem,

- att Stureplanscenterns vice ordförande Johan Hedin förklarar, alldeles lysande, på sin blogg varför den svenska debatten kring klassklyftor blir märklig,

- att jag är beredd att släppa fram Kjell-Olof Feldt på finansministerposten efter att ha tagit del av gårdagens skattedebatt i SVT där han var den starkast lysande stjärnan,

- att jag är oroad över mitt ointresse för Köpenhamnsmötet. Det är inte sunt att bry sig mer om dagens börsutveckling än hur diskussionerna går i klimatmötet, och

- att jag inte hänger med i utvecklingen. Välanvända begrepp som Google Wave och Voddler säger mig nämligen ingenting. Dessutom tycker jag att politiker som säger sig ska nå framgångar via Twitter fullständigt verkar ha tappat greppet om verkligheten.

Sex

Sverige har länge varit ett föredöme internationellt när det gäller att försvara såväl barns som kvinnors rättigheter. Länge har landet rankats som det mest jämställda i världen plus att det var en föregångare med förbud mot barnaga. Så långt är allt positivt och det finns onekligen mer att göra på dessa områden.

Tyvärr är jag rädd att dessa goda ambitioner är på väg att gå väl långt i vissa avseenden. Risken är uppenbar att vi får krav på allt fler lagar och regler som enbart bygger på moralism och som skadar samhället.

Idag är de flesta överens om att det var absurt att vi långt in på 70-talet satte en sjukdomsstämpel på homosexualitet. Förbudet mot bastuklubbar under 80-talets värsta aidsskräck är en annan företeelse som nyligen avskaffats och som knappast kan försvaras med facit i hand. Dessa regleringar har sedan följts av ett förbud mot sexköp och senast med ett regeringsförslag som vill skärpa kriminaliseringen av barnporr genom att införa ett tittförbud.

Vår avdelningsmedlem i Stureplanscentern Fredrick Federley har stuckit ut hakan och propagerat för ett avskaffande av sexköpslagen som han menar har klart negativa konsekvenser. Via Federleys blogg hittar jag idag en länk till ett mycket läsvärt inlägg från nätverket Liberati skrivet av Louise Persson. Jag är inte övertygad om att jag fullt ut har köpt Federleys resonemang i frågan, men helt klart är att ämnet tål en förnyad saklig diskussion utan moraliserande inslag. Möjligen kan det vara rimligt att två fria individer har rätt till en privat överenskommelse utan statens inblandning. Speciellt med tanke på att människosmuggling, utnyttjande, pedofili, misshandel och skattebrott redan är förbjudet i annan lagstiftning.

Regeringens förslag med hårdare tag mot barnporr och pedofili är förstås också lovvärt vid en första anblick. Problemet är bara att med ett "tittförbud" så får vi mängder med gränsdragningsproblem. Ska inte exhibitionistiska 17-åringar, av egen fri vilja, få lägga ut bilder på nätet där de visar sig med bar överkropp som beskrivs i Johanna Sjödins läsvärda inlägg i Expressen. Är det rimligt att vi berövar alla under 18 rätten att använda internet i sitt sexliv? Var går gränsen för pornografi? Är det rimligt att farmor begår barnporrbrott när hon tittar på bilder av sitt nakenbadande barnbarn? Även JK har haft synpunkter på lagstiftningen med argumentet att vuxna kan komma att undvika att ta del av all form av pornografiskt material på internet eftersom de inte vill riskera att begå lagbrott. Detta är dock en invändning som Beatrice Ask anser väger lätt mot vikten av att skydda barnen. Det låter fint, men är det inte så att det just är lätt att avfärda eftersom det handlar om porr. Det vill säga en produkt som det politiskt korrekta Sverige anser vara förkastlig. Hur hade argumentationen varit om JK hade påtalat risken för minskad konsumtion av t ex balett?

Jag är rädd för att vi i Sverige är på väg att helt tappa vår stämpel som ett sexuellt frigjort land. Jag är rädd för att vi med argument om att värna oskyldiga barn och förtryckta kvinnor tar lagstiftningen ett steg för långt. Jag är rädd för att vi inte längre kan debattera dessa frågor utan att lägga in sexualmoraliska värderingar. I mina ögon har politikerna inte bara ett ansvar att värna barns rättigheter och verka för jämställdhet. Det är även av största vikt att de tar sitt ansvar för att aktivt värna den enskilda individens rätt till en fri sexualitet. Tyvärr finns det alldeles för få ledande politiker som tar den debatten.