Att veta AB

Idag har de rödgröna presenterat sitt fullständiga budgetförslag. En höjning av skatter för totalt 24 miljarder är resultatet, vilket jag personligen tycker helt klart är ett steg i fel riktning. Under regeringen Reinfeldt betalar vi världens högsta skatter. Det är fullt tillräckligt och det enda rimliga i detta läge är att sänka skatterna och därmed ge medborgarna en ökad möjlighet att själva styra över sina liv.

Å andra sidan ska vi inte överdriva. Skattechock, säger regeringen och tar i en smula. Skattehöjningen motsvarar cirka 2,4 % av statsbudgeten. En bra beskrivning av läget ger Kjell-Olof Feldt i ett läsvärt inlägg i dagens Expressen där han skriver om den överdrivna retoriken i svensk inrikespolitik och att ingen talar klarspråk kring de utmaningar välfärdssystemet står inför med en åldrande befolkning.

En specifik del i det rödgröna förslaget är intressant och talande. Man vill återinföra förmögenhetsskatten. I praktiken innebär det att riskkapital lämnar landet och att det blir svårare för entreprenörer att få tillgång till riskkapital. Detta åtgärdar de rödgröna genom att avsätta fem miljarder i en riskkapitalfond. Kapitalet kommer att tas från Vattenfall, vilket i praktiken är ointressant då detta är pengar som annars gått rakt in i statskassan som utdelning. Det är med andra ord ett sätt att öka utgifterna utan att behöva finansiera det med en direkt skattehöjning. Från denna statliga riskkapitalfond är det sedan fritt fram för entreprenörer att söka finansiering till sina projekt.

De rödgröna stryper alltså tillgången till privat riskkapital och ersätter detta med statligt riskkapital. Eller för att tala klartext: de rödgröna anser att en statlig fond som kontrolleras av politiker är bättre på att bedöma potentialen i framtida entreprenörsprojekt än vad professionella riskkapitalbolag är. För mig är detta ett talande exempel. Rödgröna politiker anser sig vara experter på samtliga områden och tar gärna över kontrollen av så stor del av våra pengar och samhällsutvecklingen som möjligt. Det är därför socialism och socialdemokrati skrämmer mig. Finns det inte en uns av ödmjukhet hos dessa människor? Är de verkligen så överlägsna oss andra som är aktiva företagare?

Än värre blir detta beslut mot den historiska bakgrunden. Vi har redan sett åtskilliga exempel på hur skadligt det är med statligt styrt riskkapital. Behöver jag påminna er om Att veta AB. Ett aktiebolag som startades med SKL och Kommunal som största ägare och där åtskilliga miljoner skattepengar investerades för att utveckla ett bolag som skulle satsa på IT-läromedel. Den socialdemokratiska tidigare ministern Ylva Johansson tillsattes som VD och fick en lön på 116 000 kronor per månad. Efter fem förlust år lades bolaget ned och skattebetalarna och fackmedlemmarna var 200 miljoner fattigare. Staten tvingade mig att köpa aktier i bolaget. Personligen hade jag gärna avstått. Vid en rödgrön valseger finns nu ytterligare 5 000 miljoner av våra pengar att sätta sprätt på? Som företagare blir jag ledsen. Mer intressant är att veta vad din företagsidé går ut på Ylva Johansson? De rödgröna har i och med förslaget bestämt att just socialdemokratiska politiker är de som är mest lämpade i samhället till att allokera riskkapital. Det tyder på ett unikt självförtroende. Vi har att göra med den socialdemokratiska partistyrelsen Att veta AB!

Mer att läsa finns hos Johan Hedin som skriver om i principen lika lön för lika arbete och Magnus Anderssons som bland annat resonerar kring faktumet att studieskulder nu blir ännu mer problematiskt.

Dagens fakta

Idag kan jag konstatera

- att Fredrick Federley och Elisabeth Thand Ringqvist skriver ett läsvärt inlägg i Aftonbladet som, på ett bra sätt, förklarar varför särlagstiftningar riktade mot enstaka grupper är fel väg att gå och varför LAS ställer till problem,

- att Stureplanscenterns vice ordförande Johan Hedin förklarar, alldeles lysande, på sin blogg varför den svenska debatten kring klassklyftor blir märklig,

- att jag är beredd att släppa fram Kjell-Olof Feldt på finansministerposten efter att ha tagit del av gårdagens skattedebatt i SVT där han var den starkast lysande stjärnan,

- att jag är oroad över mitt ointresse för Köpenhamnsmötet. Det är inte sunt att bry sig mer om dagens börsutveckling än hur diskussionerna går i klimatmötet, och

- att jag inte hänger med i utvecklingen. Välanvända begrepp som Google Wave och Voddler säger mig nämligen ingenting. Dessutom tycker jag att politiker som säger sig ska nå framgångar via Twitter fullständigt verkar ha tappat greppet om verkligheten.

Bra Feldt och Centern

Idag finns två intressanta skatteutspel att ta del av. På DN Debatt skriver den före detta socialdemokratiske finansministern ett alldeles lysande inlägg. Han kräver en ny skatteuppgörelse och ett förenklat system och ifrågasätter dessutom på ett rimligt sätt de skatteutspel som Sahlin och Östros gjort gällande förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och höjda marginalskatter. Feldts resonemang är sakligt, korrekt ochpedagogiskt och det råder ingen tvekan om att han skulle vara ett mycket bra alternativ till en framtida finansminister i ett Sverige som också förhoppningsvis kan släppa lite av den åldersfixering som råder idag. Här har vi mycket av lära av USA där såväl 70- som 80-åringar kan ha framstående positioner inom såväl forskning, politik som näringsliv.

Det andra utspelet kommer från Centerpartiet som vill sänka den statliga inkomstskatten från 20 till 15 %. Detta innebär i praktiken att värnskatten försvinner, även om det fortfarande kommer att finnas en progressivitet i skattesystemet. Förslaget är bra, även om jag hellre hade sett ett system där man helt slopade alla former av extraskatter på månadsinkomster över 45 000 kronor. Det viktiga är dock principen att marginalskatteeffekten på inkomster sänks från dagens 57 till 52 %. En högst nödvändig reform som kanske enbart kan genomföras på detta sätt i praktiken utan att kritiken blir alltför högljudd mot att enbart de mest välbärgade gynnas.

Centerpartiet föreslår också att rätten till uppskov på reavinster på bostadsaffärer tas bort samtidigt som skattesatsen sänks från dagens 22 till 15 %. Detta menar man ska leda till lite lugnare prisstegringar. Möjligen kan det finnas en poäng med förslaget, men personligen anser jag inte att sänkta skatter på bostadsaffärer är något område som är värt att prioritera. Jag hade jag hellre sett ännu kraftigare sänkningar av inkomstskatten. Är det inte ganska märkliga signaler som sänds ut i ett samhälle som beskattar en extra tusenlapp i övertidseersättning med 500 kronor och en extra tusenlapp i reavinst på husaffärer med 150 kronor? Är det verkligen spekulation på boende som Centerpartiet ska uppmuntra istället för företagande och hårt arbete?