Min kollega i Stureplanscentern Johan Hedin har skrivit ett läsvärt inlägg på SVT Debatt där han går i försvar för hur bilen behandlas i den politiska debatten.
- "Det måste bli ett stopp för den meningslösa klappjakt på bilar och bilister som motiveras av myter och miljömoralism. Transporter och fysiska möten är en nödvändighet för att näringslivet ska fungera och bilen är en nödvändighet för att mångas vardag ska fungera", skriver Johan och ger flera exempel på hur bilarna blivit oerhört mycket mer miljövänliga och energieffektiva genom historien just på grund av teknisk utveckling och tillväxt.
Det är också på denna punkt jag anser att Miljöpartiets miljöpolitik just är miljöfarlig. Att tro att medborgare i utvecklingsländer på frammarsch, som Indien och Kina, snällt ska acceptera att leva energisnålt utan frysboxar och bilar är såväl naivt som en aning moraliskt tveksamt. Vi löser inte miljöproblemen och klimatfrågan genom att ta ett steg tillbaka och begränsa tillväxten. Vi löser miljöproblemen genom just tillväxt. Idag har vi, som Johan Hedin påpekar, dubblat ekonomin sedan 1975, utan ökade koldioxidutsläpp trots många fler bilförare på vägarna. Vi har samtidigt nästintill eliminerat problemen med svaveldioxid. Allt detta kan vi tacka en teknisk utveckling för, som just möjliggjorts av ekonomisk tillväxt.
Personligen är jag övertygad om att Miljöpartiets linje hämmar tillväxten och därmed ger en skadlig påverkan på miljön. Tidigare förespråkade man skatteväxling där utsläpp beskattades hårt i utbyte mot sänkta skatter på andra områden. Det var en bra linje. I det rödgröna samarbetet förespråkar man inte längre någon växling, utan enbart höjda skatter. Det skadar återigen tillväxten, hämmar den ekonomiska utvecklingen och hjälper inte miljön. Bevisligen hade vi inte haft vare sig bättre miljö eller mindre koldioxidutsläpp om vi hade fastnat i 1975.
För mig är miljön en prioriterad och viktig fråga. Samtidigt betyder bilen en frihet och möjlighet för såväl indier som stockholmare som behöver komplement till kollektivtrafiken. Miljöpartiet vill att vi fortsätter att köra genomfartstrafik genom Stockholms innerstad och bedriver en tillväxthämmande politik. Själv väljer jag Centerpartiet som vill förbättra luften i staden, öka tillväxten och därmed skapa den teknikutveckling som kan lösa problemen såväl på hemmaplan som i Indien och Kina. Jag är övertygad om att hög tillväxt i kombination med hög beskattning av utsläpp är rätt väg att gå. Låga skatter på arbete och företagande kommer nämligen att frigöra exakt de ekonomiska resurser som krävs för att lösa de problem de höga miljöskatterna skapar för såväl företag som medborgare.
Visar inlägg med etikett Stureplanscentern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stureplanscentern. Visa alla inlägg
söndag 9 maj 2010
fredag 5 februari 2010
Centerpartiets kris
Centerpartiets pågående kommundagar, tillsammans med dåliga opinionssiffror, har inneburit ett stort såväl media- som bloggfokus på partiet. Kritiken kommer nästan uteslutande från vänster och från socialdemokrater som ägnar fascinerande mycket uppmärksamhet åt ett så litet parti som Centerpartiet. Det är lätt att tro att Centern är Socialdemokraternas huvudmotståndare i valet och det är svårt att se ett scenario där till exempel Moderaterna skulle ägna Vänsterpartiet samma typ av uppmärksamhet.
Kritiken går enkelt uttryckt ut på att Centerpartiet har svikit sina kärnväljare - landsbygden, kärnkraftsmotståndarna och socialliberalerna. Därmed har man, om man ska tro den socialdemokratiske partistyrelseledamoten Peter Hultqvist och hans artikel i Aftonbladet, spelat ut sin roll inom svensk politik. Istället låter man, fritt tolkat, Stureplanscenterns nyliberalism härja fritt med stöd från Timbrohögern.
Till dessa socialdemokrater måste jag meddela att Stureplanscenterns inflytande inom partiet tyvärr är högst begränsat. I övrigt anser jag att man har svikit:
- glesbygden; om man anser att glesbygd nödvändigtvis måste betyda bidragsberoende och allmosor. Däremot har man gynnat just glesbygden om man tror att bättre företagsvillkor, regelförenklingar och en mer rimlig beskattning är nödvändig för att möjliggöra en vettig försörjning i svåra förhållanden,
- kärnkraftsmotståndarna; om man tror att dessa individer endast bryr sig om en fråga och helt har missat klimatförändringarna. Om man däremot tror att kärnkraftsmotståndare istället är just miljöaktivister som kan ta till sig ny kunskap så har man tagit ett historiskt nödvändigt miljöansvar. Att kritisera Peter Hultqvist och Socialdemokraternas satsningar på polsk kolkraft istället för svensk kärnkraft handlar just om miljöhänsyn, även om det går emot en 40 år gammal folkomröstning, och
- socialliberalerna; om man inte inser att kritiken är en fin omskrivning för att man distansierat sig från den socialdemokratiska linjen med förtidspensionerande för att nu istället se till att Sverige 2009, mitt i en av världshistoriens största kriser, hade 40 000 fler sysselsatta under högkonjunktur och S-styre 2006.
Enligt dessa socialdemokratiska kritiker har partiet gjort en högervridning och därmed tappat sina kärnväljare och spelat ut sin roll i svensk politik. Detta är rent nonsens. Opinionssiffrorna var precis lika dåliga under mitten av 90-talet då man agerade stödparti till styrande Socialdemokraterna.
Jag är den första att applådera om partiet gått till höger och jag skulle gärna se ett större inflytande just från Stureplanscentern. Klart är i alla fall att partiet behövs och kan spela en viktig roll. Sverige behöver ett parti som tydligt driver frågor som innebär att vi får
- bättre villkor för företagande,
- en realistisk miljöpolitik som innebär att vi accepterar att bilar finns och försöker lösa problemen mot den bakgrunden,
- sänkta marginalskatter och därmed ökat arbete av de som rimligen är de mest produktiva i samhället,
- justeringar av LAS för att ge till exempel ungdomar och invandrare en chans på en tuff arbetsmarknad som idag endast gynnar de redan etablerade i samhället, och
- sänkt skatt inom tjänstesektorn och därmed en direkt ökad efterfrågan på inhemsk arbetskraft.
Kort sagt, att Socialdemokraterna ägnar så mycket tid, kraft och intresse åt Centerpartiet är ett kvitto på att det är på rätt väg. Jag tror att det finns mängder med väljare som är beredda att lägga sin röst på ett parti som så tydligt distanserar sig från det Socialdemokraterna representerar i form av socialism, bristande realism, politikerstyre, förmynderi och bristande respekt för individen i den kollektiva samhällskroppen.
Den som vill gräva djupare i den socialdemokratiska kritiken mot Centerpartiet kan bland annat läsa följande bloggar: Kristina Meltin Westerlund, Ola Möller, Roger Jönsson och Peter Andersson. Den som föredrar lite motvikt kan läsa Per Ankersjös och Johan Hedins alltid läsvärda bloggar.
Kritiken går enkelt uttryckt ut på att Centerpartiet har svikit sina kärnväljare - landsbygden, kärnkraftsmotståndarna och socialliberalerna. Därmed har man, om man ska tro den socialdemokratiske partistyrelseledamoten Peter Hultqvist och hans artikel i Aftonbladet, spelat ut sin roll inom svensk politik. Istället låter man, fritt tolkat, Stureplanscenterns nyliberalism härja fritt med stöd från Timbrohögern.
Till dessa socialdemokrater måste jag meddela att Stureplanscenterns inflytande inom partiet tyvärr är högst begränsat. I övrigt anser jag att man har svikit:
- glesbygden; om man anser att glesbygd nödvändigtvis måste betyda bidragsberoende och allmosor. Däremot har man gynnat just glesbygden om man tror att bättre företagsvillkor, regelförenklingar och en mer rimlig beskattning är nödvändig för att möjliggöra en vettig försörjning i svåra förhållanden,
- kärnkraftsmotståndarna; om man tror att dessa individer endast bryr sig om en fråga och helt har missat klimatförändringarna. Om man däremot tror att kärnkraftsmotståndare istället är just miljöaktivister som kan ta till sig ny kunskap så har man tagit ett historiskt nödvändigt miljöansvar. Att kritisera Peter Hultqvist och Socialdemokraternas satsningar på polsk kolkraft istället för svensk kärnkraft handlar just om miljöhänsyn, även om det går emot en 40 år gammal folkomröstning, och
- socialliberalerna; om man inte inser att kritiken är en fin omskrivning för att man distansierat sig från den socialdemokratiska linjen med förtidspensionerande för att nu istället se till att Sverige 2009, mitt i en av världshistoriens största kriser, hade 40 000 fler sysselsatta under högkonjunktur och S-styre 2006.
Enligt dessa socialdemokratiska kritiker har partiet gjort en högervridning och därmed tappat sina kärnväljare och spelat ut sin roll i svensk politik. Detta är rent nonsens. Opinionssiffrorna var precis lika dåliga under mitten av 90-talet då man agerade stödparti till styrande Socialdemokraterna.
Jag är den första att applådera om partiet gått till höger och jag skulle gärna se ett större inflytande just från Stureplanscentern. Klart är i alla fall att partiet behövs och kan spela en viktig roll. Sverige behöver ett parti som tydligt driver frågor som innebär att vi får
- bättre villkor för företagande,
- en realistisk miljöpolitik som innebär att vi accepterar att bilar finns och försöker lösa problemen mot den bakgrunden,
- sänkta marginalskatter och därmed ökat arbete av de som rimligen är de mest produktiva i samhället,
- justeringar av LAS för att ge till exempel ungdomar och invandrare en chans på en tuff arbetsmarknad som idag endast gynnar de redan etablerade i samhället, och
- sänkt skatt inom tjänstesektorn och därmed en direkt ökad efterfrågan på inhemsk arbetskraft.
Kort sagt, att Socialdemokraterna ägnar så mycket tid, kraft och intresse åt Centerpartiet är ett kvitto på att det är på rätt väg. Jag tror att det finns mängder med väljare som är beredda att lägga sin röst på ett parti som så tydligt distanserar sig från det Socialdemokraterna representerar i form av socialism, bristande realism, politikerstyre, förmynderi och bristande respekt för individen i den kollektiva samhällskroppen.
Den som vill gräva djupare i den socialdemokratiska kritiken mot Centerpartiet kan bland annat läsa följande bloggar: Kristina Meltin Westerlund, Ola Möller, Roger Jönsson och Peter Andersson. Den som föredrar lite motvikt kan läsa Per Ankersjös och Johan Hedins alltid läsvärda bloggar.
onsdag 11 november 2009
Sex
Sverige har länge varit ett föredöme internationellt när det gäller att försvara såväl barns som kvinnors rättigheter. Länge har landet rankats som det mest jämställda i världen plus att det var en föregångare med förbud mot barnaga. Så långt är allt positivt och det finns onekligen mer att göra på dessa områden.
Tyvärr är jag rädd att dessa goda ambitioner är på väg att gå väl långt i vissa avseenden. Risken är uppenbar att vi får krav på allt fler lagar och regler som enbart bygger på moralism och som skadar samhället.
Idag är de flesta överens om att det var absurt att vi långt in på 70-talet satte en sjukdomsstämpel på homosexualitet. Förbudet mot bastuklubbar under 80-talets värsta aidsskräck är en annan företeelse som nyligen avskaffats och som knappast kan försvaras med facit i hand. Dessa regleringar har sedan följts av ett förbud mot sexköp och senast med ett regeringsförslag som vill skärpa kriminaliseringen av barnporr genom att införa ett tittförbud.
Vår avdelningsmedlem i Stureplanscentern Fredrick Federley har stuckit ut hakan och propagerat för ett avskaffande av sexköpslagen som han menar har klart negativa konsekvenser. Via Federleys blogg hittar jag idag en länk till ett mycket läsvärt inlägg från nätverket Liberati skrivet av Louise Persson. Jag är inte övertygad om att jag fullt ut har köpt Federleys resonemang i frågan, men helt klart är att ämnet tål en förnyad saklig diskussion utan moraliserande inslag. Möjligen kan det vara rimligt att två fria individer har rätt till en privat överenskommelse utan statens inblandning. Speciellt med tanke på att människosmuggling, utnyttjande, pedofili, misshandel och skattebrott redan är förbjudet i annan lagstiftning.
Regeringens förslag med hårdare tag mot barnporr och pedofili är förstås också lovvärt vid en första anblick. Problemet är bara att med ett "tittförbud" så får vi mängder med gränsdragningsproblem. Ska inte exhibitionistiska 17-åringar, av egen fri vilja, få lägga ut bilder på nätet där de visar sig med bar överkropp som beskrivs i Johanna Sjödins läsvärda inlägg i Expressen. Är det rimligt att vi berövar alla under 18 rätten att använda internet i sitt sexliv? Var går gränsen för pornografi? Är det rimligt att farmor begår barnporrbrott när hon tittar på bilder av sitt nakenbadande barnbarn? Även JK har haft synpunkter på lagstiftningen med argumentet att vuxna kan komma att undvika att ta del av all form av pornografiskt material på internet eftersom de inte vill riskera att begå lagbrott. Detta är dock en invändning som Beatrice Ask anser väger lätt mot vikten av att skydda barnen. Det låter fint, men är det inte så att det just är lätt att avfärda eftersom det handlar om porr. Det vill säga en produkt som det politiskt korrekta Sverige anser vara förkastlig. Hur hade argumentationen varit om JK hade påtalat risken för minskad konsumtion av t ex balett?
Jag är rädd för att vi i Sverige är på väg att helt tappa vår stämpel som ett sexuellt frigjort land. Jag är rädd för att vi med argument om att värna oskyldiga barn och förtryckta kvinnor tar lagstiftningen ett steg för långt. Jag är rädd för att vi inte längre kan debattera dessa frågor utan att lägga in sexualmoraliska värderingar. I mina ögon har politikerna inte bara ett ansvar att värna barns rättigheter och verka för jämställdhet. Det är även av största vikt att de tar sitt ansvar för att aktivt värna den enskilda individens rätt till en fri sexualitet. Tyvärr finns det alldeles för få ledande politiker som tar den debatten.
Tyvärr är jag rädd att dessa goda ambitioner är på väg att gå väl långt i vissa avseenden. Risken är uppenbar att vi får krav på allt fler lagar och regler som enbart bygger på moralism och som skadar samhället.
Idag är de flesta överens om att det var absurt att vi långt in på 70-talet satte en sjukdomsstämpel på homosexualitet. Förbudet mot bastuklubbar under 80-talets värsta aidsskräck är en annan företeelse som nyligen avskaffats och som knappast kan försvaras med facit i hand. Dessa regleringar har sedan följts av ett förbud mot sexköp och senast med ett regeringsförslag som vill skärpa kriminaliseringen av barnporr genom att införa ett tittförbud.
Vår avdelningsmedlem i Stureplanscentern Fredrick Federley har stuckit ut hakan och propagerat för ett avskaffande av sexköpslagen som han menar har klart negativa konsekvenser. Via Federleys blogg hittar jag idag en länk till ett mycket läsvärt inlägg från nätverket Liberati skrivet av Louise Persson. Jag är inte övertygad om att jag fullt ut har köpt Federleys resonemang i frågan, men helt klart är att ämnet tål en förnyad saklig diskussion utan moraliserande inslag. Möjligen kan det vara rimligt att två fria individer har rätt till en privat överenskommelse utan statens inblandning. Speciellt med tanke på att människosmuggling, utnyttjande, pedofili, misshandel och skattebrott redan är förbjudet i annan lagstiftning.
Regeringens förslag med hårdare tag mot barnporr och pedofili är förstås också lovvärt vid en första anblick. Problemet är bara att med ett "tittförbud" så får vi mängder med gränsdragningsproblem. Ska inte exhibitionistiska 17-åringar, av egen fri vilja, få lägga ut bilder på nätet där de visar sig med bar överkropp som beskrivs i Johanna Sjödins läsvärda inlägg i Expressen. Är det rimligt att vi berövar alla under 18 rätten att använda internet i sitt sexliv? Var går gränsen för pornografi? Är det rimligt att farmor begår barnporrbrott när hon tittar på bilder av sitt nakenbadande barnbarn? Även JK har haft synpunkter på lagstiftningen med argumentet att vuxna kan komma att undvika att ta del av all form av pornografiskt material på internet eftersom de inte vill riskera att begå lagbrott. Detta är dock en invändning som Beatrice Ask anser väger lätt mot vikten av att skydda barnen. Det låter fint, men är det inte så att det just är lätt att avfärda eftersom det handlar om porr. Det vill säga en produkt som det politiskt korrekta Sverige anser vara förkastlig. Hur hade argumentationen varit om JK hade påtalat risken för minskad konsumtion av t ex balett?
Jag är rädd för att vi i Sverige är på väg att helt tappa vår stämpel som ett sexuellt frigjort land. Jag är rädd för att vi med argument om att värna oskyldiga barn och förtryckta kvinnor tar lagstiftningen ett steg för långt. Jag är rädd för att vi inte längre kan debattera dessa frågor utan att lägga in sexualmoraliska värderingar. I mina ögon har politikerna inte bara ett ansvar att värna barns rättigheter och verka för jämställdhet. Det är även av största vikt att de tar sitt ansvar för att aktivt värna den enskilda individens rätt till en fri sexualitet. Tyvärr finns det alldeles för få ledande politiker som tar den debatten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)