Att veta AB

Idag har de rödgröna presenterat sitt fullständiga budgetförslag. En höjning av skatter för totalt 24 miljarder är resultatet, vilket jag personligen tycker helt klart är ett steg i fel riktning. Under regeringen Reinfeldt betalar vi världens högsta skatter. Det är fullt tillräckligt och det enda rimliga i detta läge är att sänka skatterna och därmed ge medborgarna en ökad möjlighet att själva styra över sina liv.

Å andra sidan ska vi inte överdriva. Skattechock, säger regeringen och tar i en smula. Skattehöjningen motsvarar cirka 2,4 % av statsbudgeten. En bra beskrivning av läget ger Kjell-Olof Feldt i ett läsvärt inlägg i dagens Expressen där han skriver om den överdrivna retoriken i svensk inrikespolitik och att ingen talar klarspråk kring de utmaningar välfärdssystemet står inför med en åldrande befolkning.

En specifik del i det rödgröna förslaget är intressant och talande. Man vill återinföra förmögenhetsskatten. I praktiken innebär det att riskkapital lämnar landet och att det blir svårare för entreprenörer att få tillgång till riskkapital. Detta åtgärdar de rödgröna genom att avsätta fem miljarder i en riskkapitalfond. Kapitalet kommer att tas från Vattenfall, vilket i praktiken är ointressant då detta är pengar som annars gått rakt in i statskassan som utdelning. Det är med andra ord ett sätt att öka utgifterna utan att behöva finansiera det med en direkt skattehöjning. Från denna statliga riskkapitalfond är det sedan fritt fram för entreprenörer att söka finansiering till sina projekt.

De rödgröna stryper alltså tillgången till privat riskkapital och ersätter detta med statligt riskkapital. Eller för att tala klartext: de rödgröna anser att en statlig fond som kontrolleras av politiker är bättre på att bedöma potentialen i framtida entreprenörsprojekt än vad professionella riskkapitalbolag är. För mig är detta ett talande exempel. Rödgröna politiker anser sig vara experter på samtliga områden och tar gärna över kontrollen av så stor del av våra pengar och samhällsutvecklingen som möjligt. Det är därför socialism och socialdemokrati skrämmer mig. Finns det inte en uns av ödmjukhet hos dessa människor? Är de verkligen så överlägsna oss andra som är aktiva företagare?

Än värre blir detta beslut mot den historiska bakgrunden. Vi har redan sett åtskilliga exempel på hur skadligt det är med statligt styrt riskkapital. Behöver jag påminna er om Att veta AB. Ett aktiebolag som startades med SKL och Kommunal som största ägare och där åtskilliga miljoner skattepengar investerades för att utveckla ett bolag som skulle satsa på IT-läromedel. Den socialdemokratiska tidigare ministern Ylva Johansson tillsattes som VD och fick en lön på 116 000 kronor per månad. Efter fem förlust år lades bolaget ned och skattebetalarna och fackmedlemmarna var 200 miljoner fattigare. Staten tvingade mig att köpa aktier i bolaget. Personligen hade jag gärna avstått. Vid en rödgrön valseger finns nu ytterligare 5 000 miljoner av våra pengar att sätta sprätt på? Som företagare blir jag ledsen. Mer intressant är att veta vad din företagsidé går ut på Ylva Johansson? De rödgröna har i och med förslaget bestämt att just socialdemokratiska politiker är de som är mest lämpade i samhället till att allokera riskkapital. Det tyder på ett unikt självförtroende. Vi har att göra med den socialdemokratiska partistyrelsen Att veta AB!

Mer att läsa finns hos Johan Hedin som skriver om i principen lika lön för lika arbete och Magnus Anderssons som bland annat resonerar kring faktumet att studieskulder nu blir ännu mer problematiskt.

LO, procent och solidaritet

Under förra veckan fick Moderaterna och finansminister Borg kritik från arbetarrörelsens företrädare för att skattesänkningarna under mandatperioden hade gynnat män och höginkomsttagare och därmed varit orättvisa.

I kronor och ören är kritiken helt korrekt. T ex har en undersköterska inom Kommunal där snittlönen är 19 100 kronor/månad fått en skattesänkning på 1309 kronor/månad. En elektriker å andra sidan som legat på snittlönen 32 400 kronor/månad har fått en skattesänkning på 1754 kronor/månad. Den manlige elektrikern har således fått 445 kronor/månad mer än det kvinnliga vårdbiträdet.

Fokuserar vi istället på procentuell förändring så har vårdbiträdet fått 6,9 % i jobbskatteavdrag medan elektrikern endast fått 5,4 %. Procentuellt har alltså låginkomsttagaren gynnats av regeringens politik.

Idag nobbade Elektrikerförbundet ett avtalsbud som hade gett en löneökning på två år på 3,2 %. Kommunal å sin sida kräver minst 2,6 % i löneökning för sina undersköterskor. Detta är en oerhört märklig linje som LO driver. Om vi utgår från att båda grupperna får tre procent i löneökning så kommer de kvinnliga undersköterskorna att få 573 kronor extra per månad och de manliga elektrikerna 972 kronor. Resultatet i kronor och ören blir således långt mycket mer orättvist än hur regeringens jobbskatteavdrag har slagit.

Kontentan av resonemanget blir att LO driver en linje som gynnar rika män och som ökar klyftorna i samhället. Ska man mot den bakgrunden ta LO:s och arbetarrörelsens kritik mot jobbskatteavdraget på allvar? Varför fokuserar man på procentuell förändring i avtalsrörelsen och kronor och ören när det gäller skattesänkningar? Hur står det egentligen till med solidariteten inom LO? Klart är i alla fall att jag gärna skulle vilja höra Wanja Lundby Wedin svara på frågan varför det är rättvist att manliga elektriker har 70 % högre lön än kvinnliga undersköterskor?