Vilket är det framtida statsbärande partiet?

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver idag på DN-debatt om den moderata strategin att bli ett brett statsbärande parti som attraherar väljare från alla grupper i samhället. Tanken är att man skall företräda allmänintressen och inte ett särintresse dit man bland annat räknar Svenskt Näringsliv.

Trots att de rödgröna utmålar Moderaterna som ett högerspöke, så är det uppenbart att man valt att ge avkall på flera frågor där man flyttat sig in mot mitten i svensk politik. Värnskatten finns t ex kvar efter en mandatperiod, låginkomsttagare som arbetar har fått procentuellt sett oerhört mycket större skattesänkningar än de med högre inkomster samtidigt som partiet inte ser någon anledning att reformera LAS.

Det är också uppenbart att strategin varit framgångsrik. Opinionsmätningarna säger allt som oftast att man nu är landets största parti, har störst förtroende i jobbfrågan och att man har bidragit till att Socialdemokraterna gått från 45 % till 30 % i väljarstöd. Detta menar den tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Andersson att Socialdemokraterna måste ta på allvar. På sin blogg skriver han att det är centralt att partiet inser att det går att kombinera höjda bidragsnivåer med en politik som attraherar tjänstemän i storstadsregioner.

Visst kan vi mycket väl få en socialdemokratisk statsminister, men det är ändå fascinerande att se hur partiet på kort tid tappat 30 % av sina väljare. Personligen tror jag en förklaring är just Moderaternas förändrade retorik, men även den internationalisering och globalisering som gått snabbt det senaste decenniet. Väljarna reser allt mer och får mer och mer influenser från utlandet. Mot den bakgrunden är det uppenbart att det blir svårare att bedriva en extrem politik. För väljarna blir det naturligare att ifrågasätta varför vi inte kan få köpa Alvedon på Konsum och om det verkligen är rimligt med ett högre skattetryck. Regeringen Reinfeldt tar idag ut världens högsta skatter från medborgarna. Att i det läget, som Socialdemokraterna, gå till val på behovet av höjda skatter är onekligen en extrem ståndpunkt ur ett internationellt perspektiv. Ett perspektiv som med globaliseringen blir allt tydligare för väljarkåren.

Det är inte omöjligt att de rödgröna vinner valet. Men i sådana fall beror det på att Miljöpartiet går kraftigt framåt. Bara ett mirakel kan rädda Socialdemokraterna från ett dåligt valresultat. Långsiktigt tror jag att Moderaterna har goda förutsättningar att stabilt bli landets största parti. Den socialdemokratiska partiledningen står inför en enorm utmaning. Politiken måste bli mittenorienterad samtidigt som man måste komma överens med Vänsterpartiet och dessutom stilla de starka interna vänsterfalanger i det egna partiet som använder en retorik som kan te sig väldigt främmande för stora grupper i samhället. Utöver detta har vi problemet med den nära kopplingen till just ett särintresse - LO. En koppling som blir mer och mer problematisk med en större andel tjänstemän i väljarkåren. Är det möjligen därför LO legat lågt hittills i valrörelsen?

LO, procent och solidaritet

Under förra veckan fick Moderaterna och finansminister Borg kritik från arbetarrörelsens företrädare för att skattesänkningarna under mandatperioden hade gynnat män och höginkomsttagare och därmed varit orättvisa.

I kronor och ören är kritiken helt korrekt. T ex har en undersköterska inom Kommunal där snittlönen är 19 100 kronor/månad fått en skattesänkning på 1309 kronor/månad. En elektriker å andra sidan som legat på snittlönen 32 400 kronor/månad har fått en skattesänkning på 1754 kronor/månad. Den manlige elektrikern har således fått 445 kronor/månad mer än det kvinnliga vårdbiträdet.

Fokuserar vi istället på procentuell förändring så har vårdbiträdet fått 6,9 % i jobbskatteavdrag medan elektrikern endast fått 5,4 %. Procentuellt har alltså låginkomsttagaren gynnats av regeringens politik.

Idag nobbade Elektrikerförbundet ett avtalsbud som hade gett en löneökning på två år på 3,2 %. Kommunal å sin sida kräver minst 2,6 % i löneökning för sina undersköterskor. Detta är en oerhört märklig linje som LO driver. Om vi utgår från att båda grupperna får tre procent i löneökning så kommer de kvinnliga undersköterskorna att få 573 kronor extra per månad och de manliga elektrikerna 972 kronor. Resultatet i kronor och ören blir således långt mycket mer orättvist än hur regeringens jobbskatteavdrag har slagit.

Kontentan av resonemanget blir att LO driver en linje som gynnar rika män och som ökar klyftorna i samhället. Ska man mot den bakgrunden ta LO:s och arbetarrörelsens kritik mot jobbskatteavdraget på allvar? Varför fokuserar man på procentuell förändring i avtalsrörelsen och kronor och ören när det gäller skattesänkningar? Hur står det egentligen till med solidariteten inom LO? Klart är i alla fall att jag gärna skulle vilja höra Wanja Lundby Wedin svara på frågan varför det är rättvist att manliga elektriker har 70 % högre lön än kvinnliga undersköterskor?

Är ingen lön bättre än låg lön?

Förra veckan släppte Timbro en rapport skriven av Anders Bornhäll och Hans Westerberg som är läsvärd och som också kommenterats av Dick Erixon. Författarna har jämfört somaliska invandrare i Östergötland med samma grupp i Minnesota, USA. I det svenska exemplet är arbetslösheten över 70 % medan somalierna i USA varit mer än tre gånger så framgångsrika att lösa sin egen försörjning.

Exemplet är intressant eftersom det handlar om en grupp som ofta har ganska låga kvalifikationer och där många är analfabeter. Ur ett krasst marknadsekonomiskt perspektiv är dessa individer därmed oförmögna att utföra ett tillräckligt kvalificerat arbete för att kunna skapa ett sådant mervärde att en arbetsgivare är beredd att betala kostnaden för en anställning. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på att en anställd i Sverige med en lön på 16 000 kronor per månad innebär en kostnad för arbetsgivaren på närmare 25 000 kronor. En kostnadskalkyl som därmed blir svår att få ihop för en arbetsgivare som funderar på att anställa en somalisk analfabet.

Skillnaden mellan Sverige och USA handlar framför allt om att det i Sverige saknas låglönejobb inom tjänstesektorn. Med den svenska politiken tvingas dessa somalier, och andra liknande grupper, till ett livslångt bidragsberoende utan möjligheter att påverka sitt liv och sin situation. Om vi däremot öppnade upp för fler låglönejobb i tjänstesektorn så skulle visserligen klassklyftorna öka mellan olika yrkesgrupper, men samtidigt så skulle situationen förbättras för dessa somalier. Möjligen skulle det därmed kunna bidra till att klassklyftorna i samhället de facto minskade?

Det givna svaret blir då från såväl fack som etablerade partier att vi i Sverige inte ska vara konkurrenskraftiga med låga löner utan med den produktivitet som högutbildad arbetskraft ger. Därför är utbildningsinsatser en långt mycket bättre lösning än låglönejobb.

Personligen tror jag inte att det nödvändigtvis behöver vara en tydlig motsättning mellan dessa ställningstaganden. Jag är övertygad om att en anställning med förhållandevis låg lön och bristande anställningstrygghet är en oerhört mycket bättre lösning för en person än ett liv där man är låst i utanförskap, integrationsproblem och livslång arbetslöshet. Eftersom vår befintliga integrationspolitik uppenbarligen brustit vore det högst rimligt att prova nya vägar. Kanske har vi, trots allt, något att lära oss av det amerikanska exemplet?

Därmed inte sagt att vi behöver överge den goda svenska tanken på utbildning och de fördelar välutbildad arbetskraft ger. Med rätt stöd och utbildning kan därför dessa grupper öka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Ett låglönejobb kan då vara en snabb väg in på arbetsmarknaden och i samhällsgemenskapen som, i kombination med utbildning, också kan vara ett steg på vägen mot ett mer kvalificerat, stimulerande och välbetalt jobb i andra sektorer. Således en bra lösning för alla. Problemet är väl bara att det kan ta ett tag innan LO och Wanja Lundby-Wedin köpt dessa tankar rakt av. Eller kanske är problemet att LO, som alltid, värnar de etablerade i samhället som har ett jobb på bekostnad av somaliska invandrare utan läs- och skrivförmåga?

LO och medlemmarna

Svenska Dagbladet rapporterar att fackförbunden tappar medlemmar och att den fackliga anslutningsgraden spås minska ytterligare. I mina ögon är detta båda bra och dåligt. Facket har onekligen en viktig uppgift att fylla och är en garant för att de oseriösa arbetsgivare som finns möter ett välorganiserat motstånd. Däremot glädjer det mig att medlemmarna aktivt tar avstånd från fackförbund som vägrar anpassa sig efter sin medlemsbas. För att behålla och få fler medlemmar måste de, speciellt LO:

- Sluta agera mot svaga enmansföretagare som t ex salladsbarer i Göteborg. Facket framstår då endast som den onde och starke Goliat.

- Avbryta det nära samarbetet med Socialdemokraterna. Majoriteten av LO:s medlemmar röstade på andra partier i valet 2006. Och då har vi inte tagit hänsyn till de som redan lämnat rörelsen på grund av denna nära koppling. Det räcker inte med att man äntligen avskaffat den kommunistiska tvångsanslutningen till partiet.

- Byta politik eller retorik. Det håller inte att rasa mot löneskillnader och mot "de rika" samtidigt som LO-ledningen uppenbart tycker att det är helt på sin plats att dess egna löner skall vara ca sju gånger så höga som lönen för en vanlig medlem i Kommunal. Hur kan ledningen tro att detta falska agerande kan vinna medlemmar och skapa förtroende?

- Samma sak som ovan gäller jämställdhet. LO:s ledning rasar mot löneskillnader mellan könen. Samtidigt tycker man uppenbart att det är helt på sin plats att manliga medlemmar i Metall förtjänar nästan dubbelt så hög lön som kvinnliga undersköterskor inom Kommunal.

Mot bakgrunden ovan är det helt på sin plats att LO förlorar medlemmar. Att man sedan skyller medlemstappet på regeringen, utan någon självrannsakan, innebär att den för facket dystra framtidsprognosen definitivt kommer att bli verklighet. Detta är positivt. En rörelse som tappat verklighetsförankringen förtjänar inte sina medlemmar. På sikt hoppas jag dock att man kan vända såväl sitt agerande som sin medlemsutveckling. Sveriges anställda behöver ett pragmatiskt, beskyddande fack som stödjer arbetarna och agerar i medlemmarnas intresse utan att vara en partimegafon som enbart agerar utifrån ledningens intresse av medlemmars beroendeställning och sitt eget behov av politiskt inflytande.

Framgångsrecept

Sverige är idag ett land som är oerhört exportberoende. Vi har en lång rad konkurrenskraftiga och framgångsrika storföretag som historiskt har lyckats mycket väl på den internationella marknaden. Bakgrunden till att vi har en exportberoende ekonomi har historiska rötter och är, till stor del, effekten av Socialdemokratisk politik. Partiet har drivit en politik som varit utformad i samförstånd med storföretag, man har haft en sund inställning till handelstullar, tillväxtorienterade fackföreningar samt att man har skapat ett arbetskraftsutbud med en hög generell utbildningsnivå. Detta är oerhört positivt och här förtjänar svensk arbetarrörelse beröm.

Det negativa är att man genom ett högt skattetryck strypt den inhemska privatkonsumtionen, gjort det svårt för småföretagande samt skapat en onödigt hög arbetslöshet genom att ge dåliga förutsättningar för lokal tjänsteproduktion.

Resultatet är att vi idag är ett land som är oerhört beroende av ekonomisk tillväxt i omvärlden och som gynnas mer än nästan någon annan av minimerandet av handelshinder länder emellan. I försvaret av frihandeln och i agerandet mot handelstullar har Socialdemokraterna gjort ett förtjänstfullt jobb och vi har idag en situation där svensk ekonomi, trots problem, ändå har klarat sig mycket bra i globaliseringseran sedan 90-talskrisen.

Mot den bakgrunden är det trist och förvånande att ta del av det protektionistiska budskap som Socialdemokraterna gjort till sin huvudfråga i EU-valet. Det viktigaste i nuläget är att undanhålla den svenska tjänstesektorn från utländsk konkurrens. Detta gör man genom att kräva att även arbetskraft från andra länder skall följa svenska kollektivavtal när man utför uppdrag åt svenska kunder. Varför dra gränsen där? Är det då inte lika rimligt att vi förbjuder import av datorer producerade av kinesiska fabriksarbetare som inte omfattas av svenska kollektivavtal?

Nej, självklart ska vi köpa datorer från Kina och lika självklart borde det vara att vi välkommnar global konkurrens även i vår inhemska tjänstesektor. Vi skulle direkt se fallande produktionskostnader som skulle ge förbättrad infrastruktur, fräschare skolor och miljövänligare transporter. Det skulle i sin tur ge en stabil bas för fler och än mer framgångsrika exportföretag samtidigt som tillväxten skulle tillta i våra östeuropeiska grannländer. Vi skulle därmed få än bättre exportmarknader för våra svenska företag och kort sagt en bättre situation för såväl svenskar som balter och polacker. Det kommer inte heller att dröja länge innan t ex Baltikums levnadsstandard är på vår nivå, vilket gör att vi får ett läge med förhållandevis harmoniserade löner i t ex byggsektorn, vilket vi t ex ser i Västeuropa idag. En svensk byggnadsarbetare blir då precis lika konkurrenskraftig mot en polack som han eller hon är mot t ex en fransman idag. Att denna process kan gå snabbt är lätt att förstå om vi tittar på hur t ex Grekland och Spanien har utvecklats sedan de demokratiserades och fick tillgång till en fri rörlig europeisk marknad.

Att svenska byggnadsarbetare har ett fokus på sitt kortsiktiga egenintresse är naturligt. Jag kan därför ha viss förståelse för att t ex Byggnads inte vill se sina medlemmar utsättas för konkurrens. Det är alltid jobbigt för aktörer som förlorar sitt monopol, även om det inte behöver dröja länge innan även dessa fackmedlemmar är vinnare på denna globalisering. Men att det Socialdemokratiska partiet inte kan vara lite mer långsiktigt och se fördelarna i detta är trist och förvånande. Historiskt har Socialdemokraterna byggt upp och utvecklat Sverige till en förhållandevis framgångsrik och konkurrenskraftig nation. Detta har man lyckats med genom att ge förutsättningar för succéartade exportföretag som gynnats av frihandel, borttagande av handelshinder och öppen global konkurrens. Nu stänger man dörren för fortsatt utveckling, låser fast våra östeuropeiska grannar i fattigdom och visar ännu en gång att svensk Socialdemokrati är en kortsiktig och konservativ kraft som t o m har glömt sitt eget framgångsrecept.

Två saker

1) Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har uttryckt sin åsikt i rättegången mot The Pirate Bay. Jag har tidigare kritiserat Piratpartiets Rick Falkvinge när han, i egenskap av partiledare, lagt fram sin kritik mot rättegången. Jag hävdade den gången att det var en sund tradition i Sverige att politiker inte ska uttrycka åsikter om enskilda rättsfall. Det borde således också vara ett grundläggande krav att denna princip framförallt följs av våra statsråd.

2) Debatten om LO:s Wanja Lundby-Wedin fortsätter. Denna gång är det hennes make som fått anställning efter sin pension på 60-års dagen, vilket gett honom en möjlighet att under några år få dubbla inkomster. Att man jobbar efter sin pension och att man jobbar på sin frus arbetsplats är i sig ingen skandal. Att LO har förhandlat fram en pensionsålder på 60 år för förtroendevalda på höga positioner samtidigt som man accepterar 65 år i samtliga kollektivavtal för vanliga medlemmar är däremot häpnadsväckande.

Om jag vore medlem i organisationen skulle jag definitivt förvänta mig en bra förklaring till hur dessa avtal uppkommit. Dessutom borde Wanja Lundby-Wedin rakryggat förklara för medlemmarna varför hon tycker att hon förtjänar tio gånger så hög inkomst som en medlem i Kommunal. Jag har själv inget emot höga lönenivåer och tycker inte hennes ersättning är orimlig. Uppenbarligen delar Socialdemokraterna och LO:s ledning min syn i frågan. Retoriken låter dock annorlunda och det vore befriande att få höra Lundby-Wedins och Sahlins förklaringar till varför sådana stora löneskillnader är nödvändiga i samhället? Det vore märkligt om det hade något att göra med ansvar och rekryteringsmöjligheter. Vi övriga i samhället förväntas nämligen inte ha pengar och ersättning som drivkraft. För inte kan det väl vara så att en återinförd förmögenhetsskatt och en höjd marginalskatt från 57 % trots allt skulle få negativa konsekvenser för tillväxten? Nej, det är nog ingen fara. Det är nog bara de ledande företrädarna i arbetarrörelsen som vill ha kompensation för långa arbetsveckor, lång utbildning, stort ansvar, risktagande och ett pressat schema. En småföretagare förväntas nämligen att vara precis lika motiverad till en expansion oavsett om han får behålla hälften eller en femtedel av ytterligare vinstmedel.

Synd för Socialdemokratin

En enhällig LO-styrelse ger nu Wanja Lundby-Wedin ett fortsatt förtroende som LO-ordförande. Ur LO:s och Socialdemokraternas perspektiv så tror jag inte att man fattat rätt beslut. På detta sätt kommer diskussionen leva vidare under lång tid framöver.

Därmed inte sagt att jag tycker det hade varit rättvist om hon hade tvingats att lämna sin post. Mediadreven är hårda och personligen tycker jag att det är rimligt att det finns ett visst utrymme för misstag även av makthavare. Ur det perspektivet är det sunt att hon fortsätter även om jag tror att det skadar hela arbetarrörelsen. Man kan då också fundera över vad som ligger bakom beslutet att ge henne ett fortsatt förtroende. Några anledningar kan vara att hon sedan tidigare haft ett stort stöd, att det saknas bra tänkbara efterträdare samt att LO vill markera sin självständighet mot det Socialdemokratiska partiet som genom Sahlins kritik haft synpunkter på hur facket ska skötas.

Många Socialdemokratiska sympatisörer hyllar nu beslutet och den styrka LO visar upp genom att stå emot, vad man menar är ett borgerligt, mediadrev. Några exempel hittar vi i form av Anna Vikström och Lennart Holmlund som bloggar i ämnet och där Umeås kommunalråd skriver: "Frågorna om varför media har ett större intresse att bedriva häxjakt på socialdemokrater kommer vi nog aldrig att få svar på men som jag ser det är det ett klart och tydligt ställningstagande från medias sida."

Den typen av uttalanden tyder på en omvärldsbild som präglas av paranoida drag. Eller har dessa båda glömt skriverierna om Borelius, Schenström och Stegö-Chiló där den sistnämnda avgick på grund av obetald TV-licens? Samma avgift som statsministerkandidat Sahlin också valt att avstå ifrån samtidigt som hon spenderade 57 000 kronor av skattebetalarnas pengar för privat bruk.

Sanningen är att mediadreven är hårda och skoningslösa, men att de skulle vara ute efter att jaga enbart Socialdemokrater är trams. Mängder med undersökningar visar istället att de rödgröna har ett extremt stort sympatiövertag i journalistkåren.

Att mediabevakningen är massiv och att utrymmet för misstag är minimal är det tyngsta argumentet till varför tunga makthavare i alla sektorer förtjänar att få bra betalt. Det ter sig en aning ironiskt i Wanja Lundby-Wedins fall, men är samtidigt grunden till varför dessa problem har uppstått. Den Socialdemokratiska ledningen gör många och hårda retoriska utfall mot höga löner. Samtidigt tycker man bevisligen att en LO-ordförande skall ha sex gånger så hög lön som en anställd inom Kommunal. Jag tycker lönedifferensen är fullt rimlig, vilket också fack och den Socialdemokratiska ledningen tycker. Problemen uppstår när man inte är villig att stå upp för denna åsikt och förklara hur man argumenterar inför medlemmarna. Jag tror att Lundy-Wedin kommer att få fortsätta att höra kritiska röster länge till, men i grund och botten är problemet hennes tidigare onyanserade retorik som hon bevisligen inte tror på fullt ut. Som man bäddar får man ligga!

Avgår Wanja?

Efter dagar av tystnad har nu LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin talat ut om VD-ersättningen på AMF. Beskedet är att hon inte känner igen siffrorna och att hon känner sig grundlurad. Detta var, i mina ögon, det sämsta svar hon kunde ha gett. Det betyder att hon inte orkat tittat på årsredovisningen eller budgeten trots ett styrelsearvode på 80 000 kronor/år. Alternativet är förstås att hon ljuger. Båda alternativen är illa. Det enda rakryggade hade varit att förklara bakgrunden och anledningen till de beslut man fattat.

Självklart har Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström ett lika stort ansvar för besluten. Däremot blir inte fallet lika högt när man tidigare har försvarat höga ersättningar i näringslivet. Personligen tycker jag inte ersättningsnivåer generellt är så mycket att haka upp sig på, men lite märkligt blir det med dessa nivåer för en VD för ett företag som verkar på en monopolmarknad.

Frågan nu är förstås om Wanja Lundby-Wedin kan sitta kvar som ordförande, vilket är upp till LO-medlemmarna att ha synpunkter på. Personligen tycker jag att man kräver folks avgång väl enkelt efter minsta lilla misstag och ser gärna att hon fortsätter. Att Cecilia Stegö Chiló tvingades bort efter obetalda tv-licenser är ett exempel på orimliga krav och en fånig hantering. Särskilt mot bakgrunden att Mona Sahlin kandiderar till statsministerposten. Hon struntade nämligen också i tv-licensen!

Wanja eller tystnad?

Nu står det klart att AMF:s VD fått över 100 miljoner i ersättning under de sista tio åren. Tidigare har AMF varit villiga att betala en bonus på 17 miljoner till ledningen för 2008. Detta skall jämföras med t ex SEB där lönehöjningen handlade om två miljoner. AMF är alltså den största skurken av alla för de som ogillar bonusar och höga löner till ledningen. AMF ägs till 50 % av LO och agerar till största delen på en monopolmarknad.

Det innebär i sin tur att hälften av styrelsen styrs av LO. En styrelseledamot är Wanja Lundby-Wedin som kritiserat bonusar och höga VD-löner till både höger och vänster. I mina ögon finns nu bara två rimliga alternativ. Antingen avgår LO:s ledning med Wanja Lundby-Wedin i spetsen omedelbart eller så håller man tyst. Ett enda ytterligare klagomål på bonusar och VD-löner från LO med nuvarande ledning blir absurt. Det finns en gräns för hur många stenar man kan kasta i glashuset. Glaset spricker nämligen redan vid första träffen!

Sned bonusdebatt

Debatten kring bonusar rullar vidare. Nu har såväl Alecta, Skandia Liv, SEB och AMF meddelat att man ställer in utbetalningarna samtidigt som oppositionen lägger ett förslag om att maxbeloppet i statligt kontrollerade bolag skall vara max två månadslöner istället för dagens fyra. Som jag skrivit tidigare, så tycker jag att debatten har havererat fullständigt. Hela diskussionen klumpas ihop trots att skillnaden mellan olika exempel är milsvid. Här kommer, vad jag menar är, en mer nyanserad beskrivning.

Statliga AP-fonder: Alliansen har höjt bonustaket från två till fyra månadslöner. Här har upprörda skattebetalare rätt att komma med kritik. Däremot delar jag inte kritiken. Förvaltar man mångmiljardbelopp, så är det centralt att ha kompetent personal. Att fonderna backat är helt ointressant i sammanhanget. En aktieförvaltare som förlorar 20 procent när index backat 44 procent har gjort ett lysande jobb och är väl värd en bonus. På samma sätt kan inte en förvaltare som redovisat en avkastning på 30 procent när index stigit 55 procent vara värd en extra gratifikation. Om man upprörs har man rätt att protestera, men argumentet om att fonderna gjort så stora förluster är helt ointressant i sammanhanget om förvaltarna undvikit förluster på flera miljarder.

Alecta och AMF: Fullständigt skandalöst med stora bonussystem för ledningen. Dessa bolag ägs av facken och arbetsgivarorganisatonerna och agerar på en monopolmarknad. Bonuskulturen här är lika absurd som om Systembolagets VD fick bonus efter ökad försäljning. Vad är syftet med en bonus när man agerar som monopolaktörer? Dessutom har dessa bonusutbetalningar en direkt negativ effekt för pensionsspararna i bolagen som inte ens har rätt att välja andra alternativ. Att man däremot vill ge bonusmöjligheter till duktiga kapitalförvaltare är en annan diskussion och kan behövas med samma argument som för en AP-fond.

Skandia Liv: Ett livbolag som ägs av spararna i Skandia. Det är således de som måste bestämma vad som är vettigt. Klart är i alla fall att en bonusutbetalning direkt slår mot pensionerna, vilket gör att upprörda sparare har all rätt att kritisera uppläggen. En bonus i moderbolaget Skandia AB, som är vinsdrivande, är en helt annan sak. Här har bonusen inget att göra med pensionens storlek, utan då är det istället ägaren Old Mutual som avstår kapital till förmån för de bonusberättigade.

SEB: Har jag beskrivit i inlägget nedan. Fullständigt absurd debatt att inte ägarna av ett bolag skall få göra vad de vill med sitt kapital. Dessutom obehagligt när vi har en statsminister som väljer att kritisera dessa ägare. Möjligen kan det vara ett uselt upplägg som banken förlorar kunder på, men det betyder inte att ägarna inte ska själv få avgöra vad som är bra eller dåligt.

Till sist bara ett ord om Wanja Lundby-Wedin. Hon har högljutt kritiserat bonussystemen i mängder med bolag. Samtidigt sitter hon i AMF:s styrelse. Hon har således ansvaret för den absolut största bonusen bland alla exempel som har förekommit. Utöver detta sitter hon i styrelsen för Folksam. Här har man förlorat miljardbelopp av pensionsspararnas pengar genom vild spekulation i Swedbankaktier. Dessutom har styrelsen och Wanja Lundby-Wedin beslutat att den gamle ministern VD:n Anders Sundström förtjänar en lön som är cirka fem gånger så hög som statsministerns. Detta har LO-ordföranden tyckt varit bra och rimliga upplägg. Att hon personligen är ansvarig för marknadens mest vidlyftiga bonusprogram är komiskt. Notera att den planerade bonusen i Skandia låg på sju miljoner. I AMF var det 17 miljoner. Är det inte rimligt för Östros och Eneroth att i ett första steg för att begränsa bonuskulturen krävde LO-ordförandens avgång? Ska hon sitta kvar i partiets Verkställande utskott? Min förhoppning är att Östros ägnar resten av dagen åt att sopa framför sin egen dörr!