Så var valdebatten om ekonomi över! I mina ögon var det en klar besvikelse. Sverker Olofsson är inte rätt person att leda en debatt. Att man dessutom ägnar programtid åt att politiker ska gissa vad matvaror kostar innebar ett antiklimax för oss som är intresserade av just ekonomifrågor och som nu får sätta oss tillrätta och vänta ytterligare fyra år på nästa debatt.
Jag tycker att debatten kom att handla alldeles för mycket om plånboksfrågor på detaljnivå. Frågan om var gränsen för det offentligas åtagande ska gå hade kunnat utvecklas liksom, framförallt, frågan hur vi maximerar den tillväxttakt som är helt avgörande för allt från arbetslöshet till kvalité inom vården.
Den deltagare som jag tyckte försökte lyfta nivån var Folkpartiets Carl B Hamilton. Anders Borg inger säkerligen förtroende och vinner väljare, men diskussionen blir tämligen visionslös och allmängiltig. Centerpartiets Roger Tiefensee har goda idéer, men är en svag debattör. Thomas Östros har jag mycket svårt för. Dels delar jag inte hans politiska vision, men det som irriterar mig mest är hans förmåga att bara slänga ur sig klyschor om "välfärd", "satsningar", "investera i" och "de rika". Dessutom har han en unik förmåga att inte svara på frågor och att inte ge hela bilden. Typexempel var när han fick frågan om att Socialdemokraterna vill avskaffa ROT-avdraget:
- Nej, vi vill UTVECKLA ROT-avdraget till att inkludera hyresfastigheter, svarar Östros och glömmer att han de facto lagt fram ett valmanifest som inkluderar just ett avskaffat ROT när konjunkturen är starkare.
En fråga som borde ha diskuterats mer ingående är var nya jobb ska skapas. I och med globaliseringen har mängder med enkla industrijobb försvunnit. Vi måste således skapa fler enkla jobb som efterfrågar outbildad arbetskraft. Detta kan, i mina ögon, endast ske i tjänstesektorn. Därför är det med glädje jag kan konstatera att Centerpartiet har lyckats få gehör för en halverad moms i restaurangbranschen. Definitivt ett förslag i rätt riktning för tillväxt, minskat utanförskap och jobb.
Visar inlägg med etikett Anders Borg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anders Borg. Visa alla inlägg
tisdag 24 augusti 2010
onsdag 11 augusti 2010
Välfärdens fiender
Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN-debatt om deras målsättning att minska antalet långtidsarbetslösa med 90 000 personer. Detta ska ge genom konkreta åtgärder som bland annat fler platser på Komvux och mer diffusa lösningar som punkten "gröna jobb till långtidsarbetslösa".
Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.
För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?
Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:
- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.
De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.
Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.
Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.
Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.
För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?
Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:
- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.
De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.
Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.
Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.
torsdag 15 april 2010
Tröttsam budgetdebatt
Igår presenterade Anders Borg vårbudgeten. Efter att ha lyssnat på den efterföljande riksdagsdebatten kan jag inte annat än bli en aningen trött på politik.
- Anders Borg säger att statsskulden är 90 miljarder lägre än 2006, att det är fler i sysselsättning än 2006, att sjukskrivningstalen drastiskt sjunkit, att pensionärerna har fått skattesänkningar och att Sveriges statsfinanser är bäst i EU liksom att vi har lägst budgetunderskott i unionen förutom Luxemburg.
- Thomas Östros å sin sida säger att Sveriges BNP har backat med fem procent, vilket är mer än snittet i EU, att vi har fått högre arbetslöshet under alliansregeringen, att pensionärer betalar högre skatt än löntagare, att antalet socialbidragstagare ökat samt att den procentenhet med de högsta inkomsterna i landet har fått kraftiga skattesänkningar.
Alla dessa påståenden från dessa politiker är helt korrekta. Att de vägrar bemöta varandras argument och att man kan beskriva verkligheten på helt olika sätt gör den politiska debatten såväl tröttsam som förutsägbar. Vi har hört argumenten förr och debatten blir tämligen enkelspårig.
Personligen tycker jag att Borgs argument väger tyngre. Självklart har vi problem och självklart är läget sämre än 2006. Vi har, trots allt, upplevt decenniets största globala recession. Att i det läget uppvisa EU:s minsta statsskuld, lägst budgetunderskott och en ganska bra tillväxt är imponerande. Detta trots att Östros enbart kommer med fakta i sin argumentering. Till hans försvar ska givetvis sägas att delar av de goda statsfinanserna också ska tillgodoräknas den tidigare socialdemokratiska regeringen som just lämnade över ett budgetöverskott, som sig bör under goda tider.
För mig handlar politik om tre saker. Att ge medborgarna trygghet, frihet och tillväxt. Det är också därför jag röstar på alliansen. De senaste tio åren har jobben minskat inom två sektorer, nämligen i stora storföretag och inom offentlig sektor. Samtidigt har vi undvikit massarbetslöshet genom en enorm jobbtillväxt inom små- och medelstora företag. Min framtidsbild är således tydlig. För att få hög tillväxt, stora skatteintäkter och möjlighet till välfärdssatsningar så krävs en sak. En ökat tillväxt inom småföretagssektorn.
Personligen tycker jag att Centerpartiet förespråkar bäst politik på området, men oavsett partitillhörighet är det svårt att argumentera emot följande åtgärder för en förbättrad tillväxt hos små- och medelstora företag:
- En uppluckring av LAS som gör det möjligt för företaget att behålla kompetensen man behöver istället för de med flest anställningsår. (Vilket äntligen öppnar en dörr för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden.)
- Lägre arbetsgivaravgifter.
- Mer generösa 3:12-regler som bl a styr hur en vinst kan fördelas i ett mindre bolag.
- Mindre administration genom förenklade regler.
- Ett slopande av revisionsplikten för småföretag.
Svaret från de rödgröna heter höjda skatter för löntagare samt en återinförd förmögenhetsskatt som effektivt minskar utbudet av riskkapital till entreprenörer. Utöver detta är det, som småföretagare, svårt att förlåta Lex-Uggla lagstiftningen som tvingade flera framgångsrika småföretag att lägga ned sin verksamhet av skatteskäl eller den tidigare debatten om löntagarfonder som handlande om ett tvångsmässigt förstatligande av privat egendom.
För mig är valet lätt. Vägen dit hoppas jag dock blir mer produktiv och informativ än dagens budgetdebatt där ingen av debattörerna lyssnade på motståndarsidan.
- Anders Borg säger att statsskulden är 90 miljarder lägre än 2006, att det är fler i sysselsättning än 2006, att sjukskrivningstalen drastiskt sjunkit, att pensionärerna har fått skattesänkningar och att Sveriges statsfinanser är bäst i EU liksom att vi har lägst budgetunderskott i unionen förutom Luxemburg.
- Thomas Östros å sin sida säger att Sveriges BNP har backat med fem procent, vilket är mer än snittet i EU, att vi har fått högre arbetslöshet under alliansregeringen, att pensionärer betalar högre skatt än löntagare, att antalet socialbidragstagare ökat samt att den procentenhet med de högsta inkomsterna i landet har fått kraftiga skattesänkningar.
Alla dessa påståenden från dessa politiker är helt korrekta. Att de vägrar bemöta varandras argument och att man kan beskriva verkligheten på helt olika sätt gör den politiska debatten såväl tröttsam som förutsägbar. Vi har hört argumenten förr och debatten blir tämligen enkelspårig.
Personligen tycker jag att Borgs argument väger tyngre. Självklart har vi problem och självklart är läget sämre än 2006. Vi har, trots allt, upplevt decenniets största globala recession. Att i det läget uppvisa EU:s minsta statsskuld, lägst budgetunderskott och en ganska bra tillväxt är imponerande. Detta trots att Östros enbart kommer med fakta i sin argumentering. Till hans försvar ska givetvis sägas att delar av de goda statsfinanserna också ska tillgodoräknas den tidigare socialdemokratiska regeringen som just lämnade över ett budgetöverskott, som sig bör under goda tider.
För mig handlar politik om tre saker. Att ge medborgarna trygghet, frihet och tillväxt. Det är också därför jag röstar på alliansen. De senaste tio åren har jobben minskat inom två sektorer, nämligen i stora storföretag och inom offentlig sektor. Samtidigt har vi undvikit massarbetslöshet genom en enorm jobbtillväxt inom små- och medelstora företag. Min framtidsbild är således tydlig. För att få hög tillväxt, stora skatteintäkter och möjlighet till välfärdssatsningar så krävs en sak. En ökat tillväxt inom småföretagssektorn.
Personligen tycker jag att Centerpartiet förespråkar bäst politik på området, men oavsett partitillhörighet är det svårt att argumentera emot följande åtgärder för en förbättrad tillväxt hos små- och medelstora företag:
- En uppluckring av LAS som gör det möjligt för företaget att behålla kompetensen man behöver istället för de med flest anställningsår. (Vilket äntligen öppnar en dörr för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden.)
- Lägre arbetsgivaravgifter.
- Mer generösa 3:12-regler som bl a styr hur en vinst kan fördelas i ett mindre bolag.
- Mindre administration genom förenklade regler.
- Ett slopande av revisionsplikten för småföretag.
Svaret från de rödgröna heter höjda skatter för löntagare samt en återinförd förmögenhetsskatt som effektivt minskar utbudet av riskkapital till entreprenörer. Utöver detta är det, som småföretagare, svårt att förlåta Lex-Uggla lagstiftningen som tvingade flera framgångsrika småföretag att lägga ned sin verksamhet av skatteskäl eller den tidigare debatten om löntagarfonder som handlande om ett tvångsmässigt förstatligande av privat egendom.
För mig är valet lätt. Vägen dit hoppas jag dock blir mer produktiv och informativ än dagens budgetdebatt där ingen av debattörerna lyssnade på motståndarsidan.
söndag 11 april 2010
LO, procent och solidaritet
Under förra veckan fick Moderaterna och finansminister Borg kritik från arbetarrörelsens företrädare för att skattesänkningarna under mandatperioden hade gynnat män och höginkomsttagare och därmed varit orättvisa.
I kronor och ören är kritiken helt korrekt. T ex har en undersköterska inom Kommunal där snittlönen är 19 100 kronor/månad fått en skattesänkning på 1309 kronor/månad. En elektriker å andra sidan som legat på snittlönen 32 400 kronor/månad har fått en skattesänkning på 1754 kronor/månad. Den manlige elektrikern har således fått 445 kronor/månad mer än det kvinnliga vårdbiträdet.
Fokuserar vi istället på procentuell förändring så har vårdbiträdet fått 6,9 % i jobbskatteavdrag medan elektrikern endast fått 5,4 %. Procentuellt har alltså låginkomsttagaren gynnats av regeringens politik.
Idag nobbade Elektrikerförbundet ett avtalsbud som hade gett en löneökning på två år på 3,2 %. Kommunal å sin sida kräver minst 2,6 % i löneökning för sina undersköterskor. Detta är en oerhört märklig linje som LO driver. Om vi utgår från att båda grupperna får tre procent i löneökning så kommer de kvinnliga undersköterskorna att få 573 kronor extra per månad och de manliga elektrikerna 972 kronor. Resultatet i kronor och ören blir således långt mycket mer orättvist än hur regeringens jobbskatteavdrag har slagit.
Kontentan av resonemanget blir att LO driver en linje som gynnar rika män och som ökar klyftorna i samhället. Ska man mot den bakgrunden ta LO:s och arbetarrörelsens kritik mot jobbskatteavdraget på allvar? Varför fokuserar man på procentuell förändring i avtalsrörelsen och kronor och ören när det gäller skattesänkningar? Hur står det egentligen till med solidariteten inom LO? Klart är i alla fall att jag gärna skulle vilja höra Wanja Lundby Wedin svara på frågan varför det är rättvist att manliga elektriker har 70 % högre lön än kvinnliga undersköterskor?
I kronor och ören är kritiken helt korrekt. T ex har en undersköterska inom Kommunal där snittlönen är 19 100 kronor/månad fått en skattesänkning på 1309 kronor/månad. En elektriker å andra sidan som legat på snittlönen 32 400 kronor/månad har fått en skattesänkning på 1754 kronor/månad. Den manlige elektrikern har således fått 445 kronor/månad mer än det kvinnliga vårdbiträdet.
Fokuserar vi istället på procentuell förändring så har vårdbiträdet fått 6,9 % i jobbskatteavdrag medan elektrikern endast fått 5,4 %. Procentuellt har alltså låginkomsttagaren gynnats av regeringens politik.
Idag nobbade Elektrikerförbundet ett avtalsbud som hade gett en löneökning på två år på 3,2 %. Kommunal å sin sida kräver minst 2,6 % i löneökning för sina undersköterskor. Detta är en oerhört märklig linje som LO driver. Om vi utgår från att båda grupperna får tre procent i löneökning så kommer de kvinnliga undersköterskorna att få 573 kronor extra per månad och de manliga elektrikerna 972 kronor. Resultatet i kronor och ören blir således långt mycket mer orättvist än hur regeringens jobbskatteavdrag har slagit.
Kontentan av resonemanget blir att LO driver en linje som gynnar rika män och som ökar klyftorna i samhället. Ska man mot den bakgrunden ta LO:s och arbetarrörelsens kritik mot jobbskatteavdraget på allvar? Varför fokuserar man på procentuell förändring i avtalsrörelsen och kronor och ören när det gäller skattesänkningar? Hur står det egentligen till med solidariteten inom LO? Klart är i alla fall att jag gärna skulle vilja höra Wanja Lundby Wedin svara på frågan varför det är rättvist att manliga elektriker har 70 % högre lön än kvinnliga undersköterskor?
söndag 18 oktober 2009
Borg vs Östros
Ikväll följde jag debatten mellan Thomas Östros och Anders Borg i SVT:s Agenda. På ett sätt en ganska ointressant debatt som följde det mönster vi tidigare har sett mellan dessa båda herrar. Däremot stör jag mig alltmer på Östros retorik och debatteknik som är under all kritik. I mina ögon är Thomas Östros Sveriges just nu fulaste och oärligaste politiska debattör.
Några få exempel från kvällens debatt:
- Östros användande av termen pensionärsskatt. Idag betalar pensionärer exakt samma skatt som under S-styret 2006, var det så fruktansvärt?
- Hans populistiska retorik över att skattehöjningar för "de rika", de med "miljoninkomster" ska betala "välfärdssatsningar". Sanningen är att dessa skatter knappt innebär en miljard i intäkter och således är helt intressanta i sammanhanget.
- Östros exempel med vilka skattesänkningar talmannen har fått i kronor och ören. Till sanningen hör att sänkningarna inte är procentuellt särskilt stora eftersom det handlar om en av landets mest förmögna personer.
- Argumentationen att ekonomin och underskotten är körda i botten trots att hans egen budget visar precis samma resultat. Dessutom spenderar han mer genom att räkna på en lägre arbetslöshet.
Självklart handlar politisk retorik om att använda sina argument på ett effektivt sätt. Östros vrider dock sanningen till den milda grad att det blir obehagligt. Särskilt tragiskt blir det när det handlar just om ekonomi som är ett ämne som gemene man upplever som komplicerat. Min uppfattning är att Östros särskiljer sig i svensk politik och att hans partikamrater i form av t ex Sahlin och Bodström är betydligt ärligare, liksom blockkollegor som Ohly, Wetterstrand och Åström.
Östros har dock en poäng i debatten - att den höga arbetslösheten är ett stort problem för regeringen som har varit mycket enkelspårig i sin retorik kring vikten av just jobbfrågan. Här vill jag hävda att alla politiker ljuger för väljarna. Sverige är ett litet och extremt exportberoende land i en globaliserad värld. Detta innebär att den internationella konjunkturen är direkt avgörande för svensk arbetsmarknad och att det aktuella läget för världsekonomin är oerhört mycket mer centralt än om vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Det vore mer ärligt om politikerna erkände detta istället för att överskatta sin förmåga och vagga in väljarna i falska förhoppningar.
Några få exempel från kvällens debatt:
- Östros användande av termen pensionärsskatt. Idag betalar pensionärer exakt samma skatt som under S-styret 2006, var det så fruktansvärt?
- Hans populistiska retorik över att skattehöjningar för "de rika", de med "miljoninkomster" ska betala "välfärdssatsningar". Sanningen är att dessa skatter knappt innebär en miljard i intäkter och således är helt intressanta i sammanhanget.
- Östros exempel med vilka skattesänkningar talmannen har fått i kronor och ören. Till sanningen hör att sänkningarna inte är procentuellt särskilt stora eftersom det handlar om en av landets mest förmögna personer.
- Argumentationen att ekonomin och underskotten är körda i botten trots att hans egen budget visar precis samma resultat. Dessutom spenderar han mer genom att räkna på en lägre arbetslöshet.
Självklart handlar politisk retorik om att använda sina argument på ett effektivt sätt. Östros vrider dock sanningen till den milda grad att det blir obehagligt. Särskilt tragiskt blir det när det handlar just om ekonomi som är ett ämne som gemene man upplever som komplicerat. Min uppfattning är att Östros särskiljer sig i svensk politik och att hans partikamrater i form av t ex Sahlin och Bodström är betydligt ärligare, liksom blockkollegor som Ohly, Wetterstrand och Åström.
Östros har dock en poäng i debatten - att den höga arbetslösheten är ett stort problem för regeringen som har varit mycket enkelspårig i sin retorik kring vikten av just jobbfrågan. Här vill jag hävda att alla politiker ljuger för väljarna. Sverige är ett litet och extremt exportberoende land i en globaliserad värld. Detta innebär att den internationella konjunkturen är direkt avgörande för svensk arbetsmarknad och att det aktuella läget för världsekonomin är oerhört mycket mer centralt än om vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Det vore mer ärligt om politikerna erkände detta istället för att överskatta sin förmåga och vagga in väljarna i falska förhoppningar.
måndag 21 september 2009
Trist budgetdebatt
Idag har finansminister Anders Borg presenterat sin, sedan tidigare kända, budget. Man skulle kunna tro att partierna borde kunna vara ganska överens om satsningar på kommuner, höjda studiemedel, förbättrad infrastruktur, sänkt skatt för pensionärer samt att vi, trots lågkonjunkturen, har ett högst hanterbart budgetunderskott. Den bilden visade sig inte riktigt stämma, utan debatten i kammaren i förmiddags blev intensiv, hård, aggressiv och tyvärr även ganska förutsägbar och tråkig. Det känns som det är dags för herrarna Östros och Borg att vidga debatten och prova lite nya grepp.
När det gäller Östros så har han i snart tre års tid haft ett och samma budskap. Vi har fått vänja oss vid talet om orättvisa skattesänkningar för de rika, en handfallen regering samt alltför få jobbsatsningar som kommer på tok för sent. Jag är trött på de enahanda argumenten och jag är trött på Östros ordvrängeri. Att pensionärerna idag betalar lägre skatt än under S-styret 2006 kallas plötsligt pensionärsskatt. Idag slog han dessutom alla rekord genom att fylla på med termerna fackskatt (slopad avdragsrätt för medlemsavgift), skatt för pappalediga (ej längre jobbskatteavdrag, men samma skatt som under S-regeringen) och skatt för arbetslösa (återigen uteblivet jobbskatteavdrag). Alla dessa skatter drabbar vanliga medborgare, menar Östros och berättar sedan hur mycket Reinfeldt och den förmögne talmannen fått i skattesänkningar. Östros får mycket gärna vara emot skattesänkningar, men att tala om skatt för pappalediga, arbetslöshetsskatt och pensionärsskatt samtidigt som dessa skatter i praktiken är lägre än under Socialdemokraternas styre är inte skicklig retorik. Det är en ohederlig debatteknik med enda syftet att lura de väljare som inte sätter sig in i detaljerna. Det är en debatteknik som, med all rätt, ökar politikerföraktet och försvagar demokratin.
Även Anders Borg har sina brister. Jag gillar politiken i stora drag, men jag skulle önska att han kunde bli lite mindre nationalekonom och istället tala om känslor och frihet. Exakt hur många jobb han tror att jobbskatteavdraget skapar och hur han gjort beräkningarna är ointressant. Jag skulle istället vilja se honom på ett känslomässigt sätt förklara det moraliskt riktiga i att hårt arbetande vanliga människor på detta sätt får en betydligt större frihet att själv styra över sina liv, oberoende av politiska beslut. Denna aspekt tycks tyvärr Borg helt ha tappat bort i sina excelfiler.
Nu krävs en uppryckning innan vi riskerar att tröttna på valrörelsen redan innan den startat. Jag vill se tydligare känslomässiga beskrivningar och mindre populism. Tyvärr finns det inte mycket att hoppas på från Östros. Kvällens debatt i Aktuellt avslutade han med att lova nya satsningar som skulle bekostas av de med miljonlöner. Det vill säga hans tidigare presenterade marginalskattehöjning från 57 % för de 30 000 individer som tjänar över en miljon kronor per år. En höjning som är absurd, världsunik och som kommer, på sin höjd, att kunna bekosta en bandyhall i Uppsala.
När det gäller Östros så har han i snart tre års tid haft ett och samma budskap. Vi har fått vänja oss vid talet om orättvisa skattesänkningar för de rika, en handfallen regering samt alltför få jobbsatsningar som kommer på tok för sent. Jag är trött på de enahanda argumenten och jag är trött på Östros ordvrängeri. Att pensionärerna idag betalar lägre skatt än under S-styret 2006 kallas plötsligt pensionärsskatt. Idag slog han dessutom alla rekord genom att fylla på med termerna fackskatt (slopad avdragsrätt för medlemsavgift), skatt för pappalediga (ej längre jobbskatteavdrag, men samma skatt som under S-regeringen) och skatt för arbetslösa (återigen uteblivet jobbskatteavdrag). Alla dessa skatter drabbar vanliga medborgare, menar Östros och berättar sedan hur mycket Reinfeldt och den förmögne talmannen fått i skattesänkningar. Östros får mycket gärna vara emot skattesänkningar, men att tala om skatt för pappalediga, arbetslöshetsskatt och pensionärsskatt samtidigt som dessa skatter i praktiken är lägre än under Socialdemokraternas styre är inte skicklig retorik. Det är en ohederlig debatteknik med enda syftet att lura de väljare som inte sätter sig in i detaljerna. Det är en debatteknik som, med all rätt, ökar politikerföraktet och försvagar demokratin.
Även Anders Borg har sina brister. Jag gillar politiken i stora drag, men jag skulle önska att han kunde bli lite mindre nationalekonom och istället tala om känslor och frihet. Exakt hur många jobb han tror att jobbskatteavdraget skapar och hur han gjort beräkningarna är ointressant. Jag skulle istället vilja se honom på ett känslomässigt sätt förklara det moraliskt riktiga i att hårt arbetande vanliga människor på detta sätt får en betydligt större frihet att själv styra över sina liv, oberoende av politiska beslut. Denna aspekt tycks tyvärr Borg helt ha tappat bort i sina excelfiler.
Nu krävs en uppryckning innan vi riskerar att tröttna på valrörelsen redan innan den startat. Jag vill se tydligare känslomässiga beskrivningar och mindre populism. Tyvärr finns det inte mycket att hoppas på från Östros. Kvällens debatt i Aktuellt avslutade han med att lova nya satsningar som skulle bekostas av de med miljonlöner. Det vill säga hans tidigare presenterade marginalskattehöjning från 57 % för de 30 000 individer som tjänar över en miljon kronor per år. En höjning som är absurd, världsunik och som kommer, på sin höjd, att kunna bekosta en bandyhall i Uppsala.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)