Bodström och personval

För ett par dagar sedan presenterade TV4:s Kalla fakta uppgifter kring Thomas Bodströms bristande närvaro vid voteringar i riksdagen. Att Bodström har svårt att få tiden att gå ihop kan knappast komma som någon överraskning, vilket gör att uppmärksamheten kring detta "avslöjande" är mycket förvånande. Det säger sig självt att en person som driver ett fåmansföretag, är verksam som advokat samt de senaste åren har gett ut två deckare ibland har sysslor som går ut över riksdagsarbetet.

Nu tänker jag inte kasta sten på Thomas Bodström. Han följer de regler som finns och utför bevisligen sina uppgifter på ett sådant sätt att han har partiets förtroende. Detta bekräftas inte minst av det faktum att han har lanserats som förstanamnet på Socialdemokraternas riksdagslista för Stockholms län i valet 2010.

Som väljare skulle jag dock inte vilja bli representerad av en sådan person. Jag skulle ha svårt att känna att det är en ledamot som lägger ned sin själ i arbetet och för fram mina åsikter i politikerrollen. Tyvärr har man som väljare idag en ganska liten chans att rösta fram och rösta bort kandidater man inte känner förtroende för. Bodströms agerande må vara korrekt och helt i sin ordning. Däremot är det ytterligare ett argument till varför vi ska öka inslagen av personval. Då skulle de socialdemokratiska väljarna själva få ge uttryck för vad de känner inför Bodströms trippeljobb. Antingen uppskattar väljarna hans insatser och ger honom ett tydligt mandat. Alternativt så väljs andra kandidater. Det vore långt mer demokratiskt och Bodström skulle kunna ägna tiden åt annat än att försvara sig mot påhopp från borgerligt färgade journalister som knappast är de väljare han är satt att representera i vårt folkvalda parlament.

Personval är räddningen

Aftonbladet skriver idag om ett antal riksdagsmotioner som våra förtroendevalda har skrivt. Ett exempel som ges är kristdemokraten Désirée Pethrus Engström föreslår att barnfamiljer som väljer tygblöjor ska belönas med en speciell miljöblöjspremie.

Vissa politiker saknar helt spärrar och tycker uppenbart att det är fullständigt naturligt att reglera precis varje detalj i samhället. Just denna typ av indivder finns i alla partier och de skrämmer mig oerhört. Ett större inslag av personval vore därför önskvärt. Det skulle underlätta för oss som vill undvika att bli representerade av individer som ägnar sin tid åt absurda motioner som saknar all sans och verklighetsanknytning.

Trist syn på storstadsbor och kryss

EU-parlamentsvalet är över. Alliansen tog nio mandat och de rödgröna åtta. Med andra ord en alliansseger, om än med knapp marginal. Till stor del kan de rödgrönas förlust denna gång, precis som i riksdagsvalet 2006, förklaras med Socialdemokraternas usla resultat i Stockholm. I huvudstaden fíck man 15,1 % av rösterna och är numera fjärde största parti efter Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet. Detta är anmärkningsvärt och förstås ett stort problem för partiet, speciellt med tanke på att staden ständigt växer kraftigt och fylls på med än större väljargrupper.

Personligen tror jag att förklaringen är enkel. Man måste tona ned sin hårda retoriska kritik mot mycket som den vanliga arbetande medelklassen i en storstad faktiskt uppskattar. Jag tror att folk som väljer att bosätta sig i en större stad gör det för att man uppskattar ett stort utbud. Det handlar inte bara om affärer, kultur och restauranger utan man förväntar sig även valmöjligheter inom vård och skola och barnomsorg. Det är fantastiskt att kunna välja på tio olika dagis i närområdet med olika ägandeformer och pedagogiker. Kanske var det just för detta utbud man valde att lämna landsbygden för ett liv i storstaden?

Många har dessutom en högre utbildning och därmed fått en möjlighet till ganska stimulerande jobb. I ett sådant läge tycker man att det är såväl roligt som lönsamt att satsa lite mer på sitt jobb och lägga ned några timmar extra. Timmar som blir möjliga genom att ta hjälp i vardagen av hushållsnära tjänster som i sin tur kan finansieras genom en lite mer rimlig beskattning av förvärvsinkomster.

Den stora massan föredrar dessutom att äga sitt boende och trivs rätt bra i sina ofta väl fungerande bostadsrätter. De flesta vill ha en möjlighet att själva kunna renovera, bygga om och förbättra utan att behöva vänta på det kommunala bostadsbolagets femtonårsplan för golvbyte.

Jag tror, med andra ord, att en modern stockholmare gillar ett stort utbud, valfrihet, hushållsnära tjänster, sänkta marginalskatter och bostadsrätter. Socialdemokraternas hårda retorik mot alla dessa företeelser blir inte bara ett angrepp på borgerlig politik. Det blir också ett angrepp på en livsstil som anammats och uppskattas av en stor andel av stadens befolkning. En ganska usel grund för att attrahera stora väljargrupper.

Till sist förvånas jag över hur väljarna kryssat kandidater i valet. Antingen har partiledningen varit extremt lyhörd i nomineringarna, eller så saknar väljarna fullständigt förmågan att bredda sin analys. En klar majoritet av de som kryssat för en kandidat har nämligen valt listans förstanamn. De enda avvikelserna hittar vi i form av Anna Corazza Bildt och Alf Svensson som båda ser ut att genom kryssandet få en plats i parlamentet. Man kan anklaga den kristna högern för mycket, men den handlingskraft man visat dessa två kandidater ska ändå ses som något positivt. Jag önskar att fler väljare hade visat samma engagemang, för inte kan det väl vara så att alla alltid delar partiledningens åsikter?