Hundratals båtemigranter på väg mot Europa rapporteras drunknade och saknade efter en båtolycka. Detta får skrämmande lite uppmärksamhet i svensk media. Det är i och för sig inget ovanligt. Det talas väldigt tyst om alla tusentals människor som varje år omkommer på sin flykt till Europa. Att det är så tyst om denna fråga är ytterst skrämmande. Det är nämligen våra stängda gränser som är orsaken till dessa tusentals dödsfall. Hur kan vi bara gå vidare med detta på vårt samvete?
Vi har ett alternativ. Vi skulle kunna släppa invandringen helt fri och låta vem som helst bosätta sig i Sverige och i Europa. Självklart skulle vi då vara tvugna att göra radikala justeringar i vårt välfärdssystem som omöjligt skulle kunna omfattas av alla som ville komma hit. Var och en skulle då kunna vara välkommen och själv få ordna med sin försörjning till 100 procent. Problematiskt, ja visst, men samtidigt kanske mer rättvist än dagens system? Jag vet inte hur man skulle kunna lösa detta på ett vettigt sätt. Men att debatten kring dessa frågor inte förs tyder på en obehaglig egoism från vår sida.
Här kan vi göra en liknelse med LAS. Vi har en arbetsrättslagstiftning som värnar de individer som befinner sig inne på arbetsmarknaden. Detta sker på bekostnad av de som står utanför och vill komma in. På samma värnar vår invandringspolitik de som finns innanför landets gränser. Detta får till följd att vi istället skapar en situation med tusentals dödsoffer. Jag vet inte vilken väg som är rätt att gå. Däremot blir jag upprörd att frågan inte debatteras. Varför ska de som redan har jobb gynnas? Varför ska vi som råkat födas eller fått uppehållstillstånd i Europa gynnas? Detta är en riktig orättvisa som det talas tyst om. Istället väljer vänstern att fokusera på det sataniska med att A-kassan har sänkts med 50 kronor per dag i maximalt 100 dagar. Vad är egentligen solidaritet?
tisdag 31 mars 2009
söndag 29 mars 2009
Hyckleriet fortsätter
Idag skriver Rolf van der Brink ett mycket intressant inlägg på Newsmill som handlar om Aftonbladets chefredaktör Helle Klein. Denne chefredaktör har varit en av Wanja Lundby-Wedins ivrigaste försvarare. Det är kanske inte så konstigt eftersom Helle Klein är tillsatt av tidningens styrelse där Wanja Lundby-Wedin ingår. Samma styrelse har också beviljat Helle Klein 140 000 kronor i månadslön, 49 000 kronor per månad i pensionssparande samt en fallskärm på 2,3 miljoner kronor.
Jag har inget emot höga löner för kompetenta chefer. Det borde inte heller ledande Socialdemokrater ha. I alla fall när man tydligt, gång efter gång, väljer att inte leva som man lär.
Jag har inget emot höga löner för kompetenta chefer. Det borde inte heller ledande Socialdemokrater ha. I alla fall när man tydligt, gång efter gång, väljer att inte leva som man lär.
Förminskande förnamn
Den senaste tiden har det riktats genuskritik mot hur namn används i den politiska debatten. Kritiken går ut på att kvinnor oftare tituleras med enbart sitt förnamn än män och att kvinnorna därmed förminskas. Birger Schlaug kritiserar, på sin blogg, t o m Mona Sahlin för att förminska sig själv genom att ha uttryckt att kampen om statsministerposten står mellan Mona och Reinfeldt. I en intervju i Dagens Industri tar även Maud Olofsson upp detta problem, som hon menar, är negativt för kvinnliga politiker.
Det är möjligt att denna feministiska kritik är berättigad. Samtidigt blir jag lite orolig. Det betyder att stackars Per-Albin har förminskats i 70-års tid. Kanske är det dags att Hansson får upprättelse?
Det är möjligt att denna feministiska kritik är berättigad. Samtidigt blir jag lite orolig. Det betyder att stackars Per-Albin har förminskats i 70-års tid. Kanske är det dags att Hansson får upprättelse?
fredag 27 mars 2009
Vidrigt lagförslag
Idag lägger Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros fram ett förslag på DN-debatt. Förslaget går ut på att förmögenhetsskatten återinförs med höjt grundavdrag, fastighetsskatt för de med taxeringsvärden över fem miljoner samt höjd inkomstskatt för de som tjänar över en miljon per år. Detta beräknas inbringa fem miljarder kronor och är tydligen, enligt S-ledningen, Sveriges väg ur finanskrisen.
Detta är inte bara ett dåligt förslag som får klart tillväxthämmande följder. Det är dessutom ett fullständigt vidrigt förslag. Vi talar om en ny sorts lagstiftning som kommer att beröra några tusentalet individer. Att ha en lagstiftning som försämrar för en specifik och mycket liten grupp människor är det sista staten skall ägna sig åt.
Tanken på en sådan lagstiftning är djupt obehaglig för tankarna till riktigt mörka tider i mänsklighetens historia. Den stora pöbelns vilja att peka ut och sätta dit en specifik grupp har alltid funnits och genom historien utnyttjats av makthavare utan civilkurage. Här hittar vi allt från häxbränning till Hitlers speciallagstiftning som endast berörda judar. Vilken annan liten grupp i samhället, bortsett från med mest välbärgade, skulle politikerna kunna straffa genom en sådan specifik speciallagstiftning? Lagar som är till för att försämra för en grupp om cirka 20 000 individer tycker inte jag hör hemma i en rättsstat och jag tycker S-ledningen ska skämmas över detta fullständigt vidriga utspel.
Detta är inte bara ett dåligt förslag som får klart tillväxthämmande följder. Det är dessutom ett fullständigt vidrigt förslag. Vi talar om en ny sorts lagstiftning som kommer att beröra några tusentalet individer. Att ha en lagstiftning som försämrar för en specifik och mycket liten grupp människor är det sista staten skall ägna sig åt.
Tanken på en sådan lagstiftning är djupt obehaglig för tankarna till riktigt mörka tider i mänsklighetens historia. Den stora pöbelns vilja att peka ut och sätta dit en specifik grupp har alltid funnits och genom historien utnyttjats av makthavare utan civilkurage. Här hittar vi allt från häxbränning till Hitlers speciallagstiftning som endast berörda judar. Vilken annan liten grupp i samhället, bortsett från med mest välbärgade, skulle politikerna kunna straffa genom en sådan specifik speciallagstiftning? Lagar som är till för att försämra för en grupp om cirka 20 000 individer tycker inte jag hör hemma i en rättsstat och jag tycker S-ledningen ska skämmas över detta fullständigt vidriga utspel.
Länsstyrelsen och Tensta
SVT:s ABC rapporterade i morse om en bostadsrättsförening i Tensta där de boende ville renovera sitt betonghus byggt på 60-talet. Nu har Länsstyrelsen sagt nej till renoveringarna eftersom huset är ett unikt exempel på ett miljonprogramshus och därför har stort kulturhistoriskt värde.
Ibland blir man uppriktigt irriterad på myndigheter som sätter onödiga käppar i hjulet för medborgarna. Här har vi en grupp människor som är bosatta i ett av Sveriges mest förfallna områden som består till 100 % av betong. De vill sedan lägga ned tid, engagemang och pengar på att förbättre sitt boende och bidra till att lyfta området. Tacken blir ett nej för att akademiker i innerstaden ska kunna gå på 60-tals museum. Vidrigt!
Ibland blir man uppriktigt irriterad på myndigheter som sätter onödiga käppar i hjulet för medborgarna. Här har vi en grupp människor som är bosatta i ett av Sveriges mest förfallna områden som består till 100 % av betong. De vill sedan lägga ned tid, engagemang och pengar på att förbättre sitt boende och bidra till att lyfta området. Tacken blir ett nej för att akademiker i innerstaden ska kunna gå på 60-tals museum. Vidrigt!
torsdag 26 mars 2009
Absurd bonusdebatt
Idag har det debatterats bonusar i Riksdagen. Det hela har utvecklats till en tävling där det handlar om vem som är mest emot denna form av rörlig lön. Debatten blir så intensiv att man inbland får intrycket att hela den globala finanskrisen beror på AMF eller 500 000 kronor till en VD i en AP-fond. Visst har Wanja Lundby-Wedin problem med sin trovärdighet, men debatten går till överdrift. Bonusar är inte hela världen och det är totalsumman som är intressant. Vad som sedan utfallit som fast lön respektive bonus är, i mina ögon, helt irrelevant. Jag förstår inte heller folks aggressioner över att en VD i SEB får två miljoner mer i lön och jag tycker definitivt att bonusdebatten har gått alltför långt. Det finns långt värre problem i vårt samhälle. De senaste dagarna har det t ex rapporterats om att Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Lägg dessutom till problemen med segregation, så inser vi att vi har stora grupper i samhället som desperat behöver hjälp och stöd. Deras situation förbättras inte om Annika Falkengren får en halverad lön.
Många metoder har provats för att förbättra möjligheterna för invandrare, långtidssjukskrivna och ungdomar på arbetsmarknaden. Det senaste exemplet var sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställde ungdomar. Hur det slår ut är svårt att svara på eftersom projektet endast hann inledas innan finanskrisen slog till. Den stora nackdelen med ett sådant upplägg är att det bidrar till ett ännu krångligare skattesystem med differentierade taxor för olika riktade åtgärder. Nuvarande regering har tagit positiva steg till ett bättre samhälle, men det vore fel att säga att de bidragit till förenklingar i skattesystemet.
Däremot så finns det en åtgärd som vi inte har provat för att få bukt med dessa problem. Det handlar om en uppluckring av LAS som t o m verkar vara tabu att debattera inom svensk politik. Jag kan förstå tanken med LAS och att den ska bidra till att ge trygghet till arbetstagarna, men frågan är om det är värt det med tanke på de stora problem som denna lagstiftning medför. Varför ska vi ha en lagstiftning som gynnar de etablerade i samhället på bekostnad av t ex ungdomar och invandrare? Varför är det så viktigt att värna den vite svenske mannens situation på bekostnad av andra grupper? Ungdomar och invandrare står längst från arbetsmarknaden och kommer således in i sista hand i en högkonjunktur. När sedan problemen kommer, så är arbetsgivaren, enligt lag, skyldig att först permittera dessa grupper oavsett vad de har åstadkommit på arbetsmarknaden. Detta är vad jag kallar orättvisa!
LAS bidrar utöver detta också till andra problem. Ett exempel är att anställda blir mindre benägna att söka sig till nya arbetsplatser. Varför byta jobb och offra sin trygghet genom att bli den som kom sist in på den nya arbetsplatsen? Detta gör att vi får en arbetsmarknad med bristande flexiblitet. Jag tror att individer mår bra av att byta jobb emellanåt samtidigt som vi skulle få mer av kunskapsöverföring mellan olika företag och organisationer med större inslag av personalombyte. Ett sista exempel gäller arbetsgivarens situation i ett läge då företaget går bra. Det blir svårt att rekrytera nya anställda från konkurrenterna eftersom personalen riskerar att hamna i en svår situation när konjunkturen väl vänder. Företaget hejdas på detta sätt i sin expansion, vilket har en negativ påverkan på tillväxten.
Motargumentet för att behålla LAS är givetvis att vi skulle få otrygga anställda som utsattes för orimliga krav från giriga arbetsgivare. Detta är naturligtvis en risk och det skulle säkert förekomma i vissa fall. Däremot tror jag denna rädsla är kraftigt överdriven. Den bygger på en svartmålning av arbetsgivarna där dessa framställs som giriga svin som utan empatisk förmåga gör allt för att kortsiktigt maximera vinsten. Den bilden stämmer inte. Majoriteten av alla arbetsgivare uppskattar värdet av sina anställda, känner dessa personer och vill dem mycket väl. Dessutom finns alltid ett inslag av social kontroll även av arbetsgivare. Att säga upp någon på ett orättvist sätt sänder oerhört negativa signaler till övrig personal som tappar lojaliteten med sin arbetsgivaren. En sådan negativ bild sprider sig sedan vidare ut i samhället och når till slut samarbetspartners, leverantörer och kunder. Att behandla sin personal illa är således rimligen en ekonomiskt mycket dålig affär, även för en arbetsgivare utan empati.
Det är trist att 1800-talets schablonbild av företagare och arbetsgivare fortfarande lever kvar. Att denna bild är kraftigt överdriven kan vi tydligt se i våra vardagliga kundrelationer med företag. Eftersom företagen eftersträvar största möjliga vinst, så kan man utgå att de gör allt för att suga ut sista kronan av sina kunder på samma sätt som de skulle suga ut allt från sin personal. Men om vi tänker efter, så inser vi att vi generellt sett behandlas ganska väl som kunder. Visst måste man säga ifrån ibland, men oftast går problemen att lösa. För att komma till rätta med de värsta avarterna har vi Allmänna Reklamationsnämnden. Självklart finns det fall där ARN behövs, men hur många av oss har haft behov av att driva ett ärende mot ett företag dit? På samma sätt tror jag att relationerna arbetsgivare/arbetstagare skulle fungera utmärkt utan LAS i 99 fall av 100.
Frågan är då om LAS behövs för att skydda den siste av dessa 100 som på allvar behandlas illa av arbetsgivaren och kanske sägs upp på absurda grunder? Kanske det, men jag tycker absolut inte att det är värt kostnaden. Utan LAS är jag dessutom övertygad om att vi skulle ha en mer flexibel arbetsmarknad där den personen också lättare skulle få ett jobb efter en uppsägning. Är denna nytta tillräckligt stor för att vi skall låsa fast ungdomar, invandrare och långtidssjukskrivna i det helvete som det innebär att stå utanför samhället?
LAS är en lag som effektiv värnar om de etablerades gynnsamma situation på bekostnad av svaga grupper. Att detta sker i solidaritetens namn är trist! Istället tycker jag att de som värnar om LAS ska fundera över varför vi i Sverige har, i ett internationellt perspektiv, exceptionella problem med segregation, långtidssjukskrivningar och ungdomsarbetslöshet? Var finns solidariteten med dessa grupper?
Vi måste göra något radikalt för att lösa situationen för dessa personer som lever i utanförskapet! Mitt förslag är att avskaffa LAS. Finns det bättre lösningar, så tas de gärna emot. Klart är i alla fall att lösningen inte heter bonusstopp.
Många metoder har provats för att förbättra möjligheterna för invandrare, långtidssjukskrivna och ungdomar på arbetsmarknaden. Det senaste exemplet var sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställde ungdomar. Hur det slår ut är svårt att svara på eftersom projektet endast hann inledas innan finanskrisen slog till. Den stora nackdelen med ett sådant upplägg är att det bidrar till ett ännu krångligare skattesystem med differentierade taxor för olika riktade åtgärder. Nuvarande regering har tagit positiva steg till ett bättre samhälle, men det vore fel att säga att de bidragit till förenklingar i skattesystemet.
Däremot så finns det en åtgärd som vi inte har provat för att få bukt med dessa problem. Det handlar om en uppluckring av LAS som t o m verkar vara tabu att debattera inom svensk politik. Jag kan förstå tanken med LAS och att den ska bidra till att ge trygghet till arbetstagarna, men frågan är om det är värt det med tanke på de stora problem som denna lagstiftning medför. Varför ska vi ha en lagstiftning som gynnar de etablerade i samhället på bekostnad av t ex ungdomar och invandrare? Varför är det så viktigt att värna den vite svenske mannens situation på bekostnad av andra grupper? Ungdomar och invandrare står längst från arbetsmarknaden och kommer således in i sista hand i en högkonjunktur. När sedan problemen kommer, så är arbetsgivaren, enligt lag, skyldig att först permittera dessa grupper oavsett vad de har åstadkommit på arbetsmarknaden. Detta är vad jag kallar orättvisa!
LAS bidrar utöver detta också till andra problem. Ett exempel är att anställda blir mindre benägna att söka sig till nya arbetsplatser. Varför byta jobb och offra sin trygghet genom att bli den som kom sist in på den nya arbetsplatsen? Detta gör att vi får en arbetsmarknad med bristande flexiblitet. Jag tror att individer mår bra av att byta jobb emellanåt samtidigt som vi skulle få mer av kunskapsöverföring mellan olika företag och organisationer med större inslag av personalombyte. Ett sista exempel gäller arbetsgivarens situation i ett läge då företaget går bra. Det blir svårt att rekrytera nya anställda från konkurrenterna eftersom personalen riskerar att hamna i en svår situation när konjunkturen väl vänder. Företaget hejdas på detta sätt i sin expansion, vilket har en negativ påverkan på tillväxten.
Motargumentet för att behålla LAS är givetvis att vi skulle få otrygga anställda som utsattes för orimliga krav från giriga arbetsgivare. Detta är naturligtvis en risk och det skulle säkert förekomma i vissa fall. Däremot tror jag denna rädsla är kraftigt överdriven. Den bygger på en svartmålning av arbetsgivarna där dessa framställs som giriga svin som utan empatisk förmåga gör allt för att kortsiktigt maximera vinsten. Den bilden stämmer inte. Majoriteten av alla arbetsgivare uppskattar värdet av sina anställda, känner dessa personer och vill dem mycket väl. Dessutom finns alltid ett inslag av social kontroll även av arbetsgivare. Att säga upp någon på ett orättvist sätt sänder oerhört negativa signaler till övrig personal som tappar lojaliteten med sin arbetsgivaren. En sådan negativ bild sprider sig sedan vidare ut i samhället och når till slut samarbetspartners, leverantörer och kunder. Att behandla sin personal illa är således rimligen en ekonomiskt mycket dålig affär, även för en arbetsgivare utan empati.
Det är trist att 1800-talets schablonbild av företagare och arbetsgivare fortfarande lever kvar. Att denna bild är kraftigt överdriven kan vi tydligt se i våra vardagliga kundrelationer med företag. Eftersom företagen eftersträvar största möjliga vinst, så kan man utgå att de gör allt för att suga ut sista kronan av sina kunder på samma sätt som de skulle suga ut allt från sin personal. Men om vi tänker efter, så inser vi att vi generellt sett behandlas ganska väl som kunder. Visst måste man säga ifrån ibland, men oftast går problemen att lösa. För att komma till rätta med de värsta avarterna har vi Allmänna Reklamationsnämnden. Självklart finns det fall där ARN behövs, men hur många av oss har haft behov av att driva ett ärende mot ett företag dit? På samma sätt tror jag att relationerna arbetsgivare/arbetstagare skulle fungera utmärkt utan LAS i 99 fall av 100.
Frågan är då om LAS behövs för att skydda den siste av dessa 100 som på allvar behandlas illa av arbetsgivaren och kanske sägs upp på absurda grunder? Kanske det, men jag tycker absolut inte att det är värt kostnaden. Utan LAS är jag dessutom övertygad om att vi skulle ha en mer flexibel arbetsmarknad där den personen också lättare skulle få ett jobb efter en uppsägning. Är denna nytta tillräckligt stor för att vi skall låsa fast ungdomar, invandrare och långtidssjukskrivna i det helvete som det innebär att stå utanför samhället?
LAS är en lag som effektiv värnar om de etablerades gynnsamma situation på bekostnad av svaga grupper. Att detta sker i solidaritetens namn är trist! Istället tycker jag att de som värnar om LAS ska fundera över varför vi i Sverige har, i ett internationellt perspektiv, exceptionella problem med segregation, långtidssjukskrivningar och ungdomsarbetslöshet? Var finns solidariteten med dessa grupper?
Vi måste göra något radikalt för att lösa situationen för dessa personer som lever i utanförskapet! Mitt förslag är att avskaffa LAS. Finns det bättre lösningar, så tas de gärna emot. Klart är i alla fall att lösningen inte heter bonusstopp.
tisdag 24 mars 2009
Socialdemokratiskt hyckleri
Debatten om Wanja och hennes roll i den så kallade AMF-skandalen rullar vidare med full intensitet. Frågan är om LO:s ordförande fortfarande heter Lundby-Wedin innan veckan är slut?
Att å ena sidan hårt kritisera bonusar och höga ersättningar i samhället samtidigt som man själv fattar beslut om en av de mest frikostiga ersättningarna är naturligtvis ett stort hyckleri. Frågan är bara vad som låg bakom beslutet? Var det lathet? Bristande förståelse? Grupptryck? Eller var det helt enkelt nödvändigt för att attrahera de individer man ville skulle leda bolaget? Kanske klarnar den bilden senare i veckan.
Tillsvidare kommer Wanja Lundby-Wedin att fortsätta att anklagas för att vara en hycklare. På ett sätt tycker jag att denna debatt inte enbart handlar om LO:s ordförande. Den handlar i stor utsträckning om hela Socialdemokratin. Här har vi ett parti som i retoriken ofta låter som en ganska radikal vänsterorganisation. I praktisk politik ser resultatet helt annorlunda ut. I mina ögon lös socialismen med sin frånvaro under de senaste tolv åren man styrde. I stället drev man en tillväxtorienterad och pragmatisk politik som vilade på principer från marknadsekonomi och kapitalism. När argumentationen och den praktiska politiken skiljer sig åt i så pass stor utsträckning är det lätt att man hamnar i situationer där hyckleriet passerat en gräns för det som kan tolereras.
Under de sista tolv åren av Socialdemokratiskt styre fick vi sänkta inkomstskatter, vi fick specialregler där de rikaste slapp förmögenhetsskatten och vi fick sänkta arbetsgivaravgifter. Det kanske mest tydliga exemplet på högerpolitiken var avskaffandet av arvs- och gåvoskatten. Denna försvann hastigt utan att ha föregåtts av några stora utspel eller vallöften. Man kan bara gissa hur upprörd Thomas Östros varit om det var den nuvarande regeringen som hade gjort samma sak. Vi hade fått tydliga beskrivningar om hur de rika arvingarna numera kunde vältra sig i än mer lyx på bekostnad av de arbetslösa. Ett annat exempel på att Socialdemokratisk socialistisk retorik går väl långt gäller A-kassan. Den har sänkts med maximalt 50 kronor per dag i 100 dagar. Det handlar om totalt, under en arbetslöshet, som max en sänkning av 3500 kronor netto. Denna sänkning har Mona Sahlin kallat satanisk. Vi har alltså fått veta att gränsen för en satansik bidragssänkning ligger under 3500 kronor totalt för en långtidsarbetslös. Eller nästa exempel. När Thomas Östros beskriver hur champagnekorkarna numera flyger i taket i Vellinge, Djursholm, Danderyd och i, Fredrik Reinfeldts, Täby.
Socialdemokrater uttrycker sig ofta på ett sätt som att man förberedde den stora socialistiska samhällsomdaningen. Denna retorik fungerar inte med den praktiska politiken. Det blir ett hyckleri och vi kommer att få se fler exempel på socialistiska retoriker där fallet blir högt när de väl hamnar i maktens korridorer och fortsätter med sin pragmatiska kapitalism.
Missförstå mig inte. Jag är oerhört tacksam att socialismen stannar vid retorik. Jag är därför inte heller särskilt orolig för ett Socialdemokratiskt maktövertagande. Jag vet att vi talar om ganska små justeringar från dagens politik. Partiet har redan accepterat 2/3-delar av jobbskatteavdraget och i princip hela den nya förmögenhetsskatten. Varför kan man fråga sig eftersom dessa förändringar har beskrivits som grunden till hela välfärdsstatens förfall? Jo, för att retorik och praktisk politik inte går hand i hand inom Socialdemokratin.
Det enda som gör mig riktigt orolig inför en seger för de Rödgröna är de eftergifter som man tvingas göra till Lars Ohly. Tyvärr tror jag att han menar allvar med sin socialistiska retorik. På ett sätt mer ärligt, men samtidigt mer märkligt. Att man lockas av Socialistisk retorik är naturligt då tanken är fin. Att man lockas av Socialistisk praktisk politik är oförklarligt. Har vi inte sett tillräckligt med exempel på hur snett det går? Hur kan Sovjetunionen, DDR, Nordkorea, Kuba eller Venezuela vara mer lockande samhällen är kapitalismens USA? Jag vet i alla fall vart jag helst skulle bosätta mig!
Att å ena sidan hårt kritisera bonusar och höga ersättningar i samhället samtidigt som man själv fattar beslut om en av de mest frikostiga ersättningarna är naturligtvis ett stort hyckleri. Frågan är bara vad som låg bakom beslutet? Var det lathet? Bristande förståelse? Grupptryck? Eller var det helt enkelt nödvändigt för att attrahera de individer man ville skulle leda bolaget? Kanske klarnar den bilden senare i veckan.
Tillsvidare kommer Wanja Lundby-Wedin att fortsätta att anklagas för att vara en hycklare. På ett sätt tycker jag att denna debatt inte enbart handlar om LO:s ordförande. Den handlar i stor utsträckning om hela Socialdemokratin. Här har vi ett parti som i retoriken ofta låter som en ganska radikal vänsterorganisation. I praktisk politik ser resultatet helt annorlunda ut. I mina ögon lös socialismen med sin frånvaro under de senaste tolv åren man styrde. I stället drev man en tillväxtorienterad och pragmatisk politik som vilade på principer från marknadsekonomi och kapitalism. När argumentationen och den praktiska politiken skiljer sig åt i så pass stor utsträckning är det lätt att man hamnar i situationer där hyckleriet passerat en gräns för det som kan tolereras.
Under de sista tolv åren av Socialdemokratiskt styre fick vi sänkta inkomstskatter, vi fick specialregler där de rikaste slapp förmögenhetsskatten och vi fick sänkta arbetsgivaravgifter. Det kanske mest tydliga exemplet på högerpolitiken var avskaffandet av arvs- och gåvoskatten. Denna försvann hastigt utan att ha föregåtts av några stora utspel eller vallöften. Man kan bara gissa hur upprörd Thomas Östros varit om det var den nuvarande regeringen som hade gjort samma sak. Vi hade fått tydliga beskrivningar om hur de rika arvingarna numera kunde vältra sig i än mer lyx på bekostnad av de arbetslösa. Ett annat exempel på att Socialdemokratisk socialistisk retorik går väl långt gäller A-kassan. Den har sänkts med maximalt 50 kronor per dag i 100 dagar. Det handlar om totalt, under en arbetslöshet, som max en sänkning av 3500 kronor netto. Denna sänkning har Mona Sahlin kallat satanisk. Vi har alltså fått veta att gränsen för en satansik bidragssänkning ligger under 3500 kronor totalt för en långtidsarbetslös. Eller nästa exempel. När Thomas Östros beskriver hur champagnekorkarna numera flyger i taket i Vellinge, Djursholm, Danderyd och i, Fredrik Reinfeldts, Täby.
Socialdemokrater uttrycker sig ofta på ett sätt som att man förberedde den stora socialistiska samhällsomdaningen. Denna retorik fungerar inte med den praktiska politiken. Det blir ett hyckleri och vi kommer att få se fler exempel på socialistiska retoriker där fallet blir högt när de väl hamnar i maktens korridorer och fortsätter med sin pragmatiska kapitalism.
Missförstå mig inte. Jag är oerhört tacksam att socialismen stannar vid retorik. Jag är därför inte heller särskilt orolig för ett Socialdemokratiskt maktövertagande. Jag vet att vi talar om ganska små justeringar från dagens politik. Partiet har redan accepterat 2/3-delar av jobbskatteavdraget och i princip hela den nya förmögenhetsskatten. Varför kan man fråga sig eftersom dessa förändringar har beskrivits som grunden till hela välfärdsstatens förfall? Jo, för att retorik och praktisk politik inte går hand i hand inom Socialdemokratin.
Det enda som gör mig riktigt orolig inför en seger för de Rödgröna är de eftergifter som man tvingas göra till Lars Ohly. Tyvärr tror jag att han menar allvar med sin socialistiska retorik. På ett sätt mer ärligt, men samtidigt mer märkligt. Att man lockas av Socialistisk retorik är naturligt då tanken är fin. Att man lockas av Socialistisk praktisk politik är oförklarligt. Har vi inte sett tillräckligt med exempel på hur snett det går? Hur kan Sovjetunionen, DDR, Nordkorea, Kuba eller Venezuela vara mer lockande samhällen är kapitalismens USA? Jag vet i alla fall vart jag helst skulle bosätta mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)