Är ingen lön bättre än låg lön?

Förra veckan släppte Timbro en rapport skriven av Anders Bornhäll och Hans Westerberg som är läsvärd och som också kommenterats av Dick Erixon. Författarna har jämfört somaliska invandrare i Östergötland med samma grupp i Minnesota, USA. I det svenska exemplet är arbetslösheten över 70 % medan somalierna i USA varit mer än tre gånger så framgångsrika att lösa sin egen försörjning.

Exemplet är intressant eftersom det handlar om en grupp som ofta har ganska låga kvalifikationer och där många är analfabeter. Ur ett krasst marknadsekonomiskt perspektiv är dessa individer därmed oförmögna att utföra ett tillräckligt kvalificerat arbete för att kunna skapa ett sådant mervärde att en arbetsgivare är beredd att betala kostnaden för en anställning. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på att en anställd i Sverige med en lön på 16 000 kronor per månad innebär en kostnad för arbetsgivaren på närmare 25 000 kronor. En kostnadskalkyl som därmed blir svår att få ihop för en arbetsgivare som funderar på att anställa en somalisk analfabet.

Skillnaden mellan Sverige och USA handlar framför allt om att det i Sverige saknas låglönejobb inom tjänstesektorn. Med den svenska politiken tvingas dessa somalier, och andra liknande grupper, till ett livslångt bidragsberoende utan möjligheter att påverka sitt liv och sin situation. Om vi däremot öppnade upp för fler låglönejobb i tjänstesektorn så skulle visserligen klassklyftorna öka mellan olika yrkesgrupper, men samtidigt så skulle situationen förbättras för dessa somalier. Möjligen skulle det därmed kunna bidra till att klassklyftorna i samhället de facto minskade?

Det givna svaret blir då från såväl fack som etablerade partier att vi i Sverige inte ska vara konkurrenskraftiga med låga löner utan med den produktivitet som högutbildad arbetskraft ger. Därför är utbildningsinsatser en långt mycket bättre lösning än låglönejobb.

Personligen tror jag inte att det nödvändigtvis behöver vara en tydlig motsättning mellan dessa ställningstaganden. Jag är övertygad om att en anställning med förhållandevis låg lön och bristande anställningstrygghet är en oerhört mycket bättre lösning för en person än ett liv där man är låst i utanförskap, integrationsproblem och livslång arbetslöshet. Eftersom vår befintliga integrationspolitik uppenbarligen brustit vore det högst rimligt att prova nya vägar. Kanske har vi, trots allt, något att lära oss av det amerikanska exemplet?

Därmed inte sagt att vi behöver överge den goda svenska tanken på utbildning och de fördelar välutbildad arbetskraft ger. Med rätt stöd och utbildning kan därför dessa grupper öka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Ett låglönejobb kan då vara en snabb väg in på arbetsmarknaden och i samhällsgemenskapen som, i kombination med utbildning, också kan vara ett steg på vägen mot ett mer kvalificerat, stimulerande och välbetalt jobb i andra sektorer. Således en bra lösning för alla. Problemet är väl bara att det kan ta ett tag innan LO och Wanja Lundby-Wedin köpt dessa tankar rakt av. Eller kanske är problemet att LO, som alltid, värnar de etablerade i samhället som har ett jobb på bekostnad av somaliska invandrare utan läs- och skrivförmåga?

Två saker

1) Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har uttryckt sin åsikt i rättegången mot The Pirate Bay. Jag har tidigare kritiserat Piratpartiets Rick Falkvinge när han, i egenskap av partiledare, lagt fram sin kritik mot rättegången. Jag hävdade den gången att det var en sund tradition i Sverige att politiker inte ska uttrycka åsikter om enskilda rättsfall. Det borde således också vara ett grundläggande krav att denna princip framförallt följs av våra statsråd.

2) Debatten om LO:s Wanja Lundby-Wedin fortsätter. Denna gång är det hennes make som fått anställning efter sin pension på 60-års dagen, vilket gett honom en möjlighet att under några år få dubbla inkomster. Att man jobbar efter sin pension och att man jobbar på sin frus arbetsplats är i sig ingen skandal. Att LO har förhandlat fram en pensionsålder på 60 år för förtroendevalda på höga positioner samtidigt som man accepterar 65 år i samtliga kollektivavtal för vanliga medlemmar är däremot häpnadsväckande.

Om jag vore medlem i organisationen skulle jag definitivt förvänta mig en bra förklaring till hur dessa avtal uppkommit. Dessutom borde Wanja Lundby-Wedin rakryggat förklara för medlemmarna varför hon tycker att hon förtjänar tio gånger så hög inkomst som en medlem i Kommunal. Jag har själv inget emot höga lönenivåer och tycker inte hennes ersättning är orimlig. Uppenbarligen delar Socialdemokraterna och LO:s ledning min syn i frågan. Retoriken låter dock annorlunda och det vore befriande att få höra Lundby-Wedins och Sahlins förklaringar till varför sådana stora löneskillnader är nödvändiga i samhället? Det vore märkligt om det hade något att göra med ansvar och rekryteringsmöjligheter. Vi övriga i samhället förväntas nämligen inte ha pengar och ersättning som drivkraft. För inte kan det väl vara så att en återinförd förmögenhetsskatt och en höjd marginalskatt från 57 % trots allt skulle få negativa konsekvenser för tillväxten? Nej, det är nog ingen fara. Det är nog bara de ledande företrädarna i arbetarrörelsen som vill ha kompensation för långa arbetsveckor, lång utbildning, stort ansvar, risktagande och ett pressat schema. En småföretagare förväntas nämligen att vara precis lika motiverad till en expansion oavsett om han får behålla hälften eller en femtedel av ytterligare vinstmedel.

Självklar slutsats

Idag har regeringens globaliseringsråd lagt fram sin slutrapport. Rapporten förespråkar bland annat sänkta marginalskatter samt en uppmjukning av dagens LAS-regler. Detta är bra och rimliga slutsatser som ingen kan vara förvånad över att man kommit fram till. Den ekonomiska forskningen ger stöd åt slutsatserna och vi har tidigare sett liknande uppmaningar i OECD:s Sverigerapport.

I en globaliserad värld är konkurrensen stenhård om kvalificerad arbetskraft. Att då erbjuda de mest framgångsrika, driftiga och innovativa entreprenörerna en marginalskatt på 57 % är självklart ingen vidare bra lösning. Att sedan Socialdemokraterna genom Mona Sahlin och Tomas Östros nyligen gjort ett utspel om att 57 % är en alldeles för låg marginalskatt på inkomster över en miljon kronor är häpnadsväckande och skrämmande. Lägg dessutom till en återinförd förmögenhetsskatt innan vi börjar ifrågasätta varför Rausing, Kamprad och Zennström inte längre är bosatta i landet?

Jag är övertygad om att en skrotning av LAS, ett permanent avskaffande av förmögenhetsskatten och sänkta värnskatter är en nödvändighet för att uppmuntra till utbildning, övertidsarbete, expanderande småföretag och nya innovationsprojekt. Självklart leder sådana satsningar till ökad tillväxt, rejält ökade skatteintäkter och därmed klart förbättrade möjligheter till så kallade välfärdssatsningar för de sämst ställda.

En av deltagarna i globaliseringsrådet, Wanja Lundby-Wedin, har redan tagit avstånd från en lång rad av slutsatserna. Att så sker är föga förvånande eftersom de går i rakt motsatt riktning till Socialdemokratisk politik. Varför väljer då Socialdemokraterna att gå emot dessa råd och, därmed i princip all vetenskaplig forskning på området? Jo, för att man tycker att en jämn inkomstfördelning är viktigare än god tillväxt. Då väljer man inte heller att fokusera på hur hög lägsta-nivån är för de fattiga, utan man väljer att titta på skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste. En, i mina ögon, fullständigt irrelevant siffra. Det intressanta är den ekonomiska nivån och därmed nivån av frihet för de sämst ställda. Om den kan bli tio procent bättre genom att de tio rikaste procenten i samhället blir miljardärer istället för miljonärer så är det väl en alldeles lysande lösning? Tyvärr håller inte Socialdemokraterna med.

Att man även motsätter sig förändringar av LAS förvånar inte. Man väljer att gynna de etablerade i samhället på bekostnad av de riktigt svaga. Att man dessutom har mage att göra detta genom tal om solidaritet är magstarkt. Men faktum är att idag kringgår de flesta företag LAS vid uppsägningar. Genom förhandlingar med facket kan man uppnå samma sak som ett skrotande av LAS. Detta tycker facket är rimligt och nödvändigt för företagens bästa. Är man det minsta konspiratioriskt lagt är det lätt att tro att försvaret av LAS handlar om försvaret av fackets inflytande. Att arbetsplatsen skall få behålla de mest centrala medarbetarna tycker man är rimligt för bolagets fortsatta drift. Uppsägningar och kringgåendet av LAS har man inga problem med, så länge man själv får vara den centrala maktfaktorn i beslutsprocessen.

Det positiva i resonemanget är att utvecklingen har gått åt rätt håll de sista 30 åren. Få Socialdemokrater talar sig idag varma för löntagarfonder eller marginalskatter på Pomperipossanivån 103 %. Tids nog kommer nog även det Socialdemokratiska partiets kärna att ha gjort en än mer rimlig bedömning av läget. Problemet är bara att det går på tok för långsamt.

Synd för Socialdemokratin

En enhällig LO-styrelse ger nu Wanja Lundby-Wedin ett fortsatt förtroende som LO-ordförande. Ur LO:s och Socialdemokraternas perspektiv så tror jag inte att man fattat rätt beslut. På detta sätt kommer diskussionen leva vidare under lång tid framöver.

Därmed inte sagt att jag tycker det hade varit rättvist om hon hade tvingats att lämna sin post. Mediadreven är hårda och personligen tycker jag att det är rimligt att det finns ett visst utrymme för misstag även av makthavare. Ur det perspektivet är det sunt att hon fortsätter även om jag tror att det skadar hela arbetarrörelsen. Man kan då också fundera över vad som ligger bakom beslutet att ge henne ett fortsatt förtroende. Några anledningar kan vara att hon sedan tidigare haft ett stort stöd, att det saknas bra tänkbara efterträdare samt att LO vill markera sin självständighet mot det Socialdemokratiska partiet som genom Sahlins kritik haft synpunkter på hur facket ska skötas.

Många Socialdemokratiska sympatisörer hyllar nu beslutet och den styrka LO visar upp genom att stå emot, vad man menar är ett borgerligt, mediadrev. Några exempel hittar vi i form av Anna Vikström och Lennart Holmlund som bloggar i ämnet och där Umeås kommunalråd skriver: "Frågorna om varför media har ett större intresse att bedriva häxjakt på socialdemokrater kommer vi nog aldrig att få svar på men som jag ser det är det ett klart och tydligt ställningstagande från medias sida."

Den typen av uttalanden tyder på en omvärldsbild som präglas av paranoida drag. Eller har dessa båda glömt skriverierna om Borelius, Schenström och Stegö-Chiló där den sistnämnda avgick på grund av obetald TV-licens? Samma avgift som statsministerkandidat Sahlin också valt att avstå ifrån samtidigt som hon spenderade 57 000 kronor av skattebetalarnas pengar för privat bruk.

Sanningen är att mediadreven är hårda och skoningslösa, men att de skulle vara ute efter att jaga enbart Socialdemokrater är trams. Mängder med undersökningar visar istället att de rödgröna har ett extremt stort sympatiövertag i journalistkåren.

Att mediabevakningen är massiv och att utrymmet för misstag är minimal är det tyngsta argumentet till varför tunga makthavare i alla sektorer förtjänar att få bra betalt. Det ter sig en aning ironiskt i Wanja Lundby-Wedins fall, men är samtidigt grunden till varför dessa problem har uppstått. Den Socialdemokratiska ledningen gör många och hårda retoriska utfall mot höga löner. Samtidigt tycker man bevisligen att en LO-ordförande skall ha sex gånger så hög lön som en anställd inom Kommunal. Jag tycker lönedifferensen är fullt rimlig, vilket också fack och den Socialdemokratiska ledningen tycker. Problemen uppstår när man inte är villig att stå upp för denna åsikt och förklara hur man argumenterar inför medlemmarna. Jag tror att Lundy-Wedin kommer att få fortsätta att höra kritiska röster länge till, men i grund och botten är problemet hennes tidigare onyanserade retorik som hon bevisligen inte tror på fullt ut. Som man bäddar får man ligga!

Socialdemokratiskt hyckleri

Debatten om Wanja och hennes roll i den så kallade AMF-skandalen rullar vidare med full intensitet. Frågan är om LO:s ordförande fortfarande heter Lundby-Wedin innan veckan är slut?

Att å ena sidan hårt kritisera bonusar och höga ersättningar i samhället samtidigt som man själv fattar beslut om en av de mest frikostiga ersättningarna är naturligtvis ett stort hyckleri. Frågan är bara vad som låg bakom beslutet? Var det lathet? Bristande förståelse? Grupptryck? Eller var det helt enkelt nödvändigt för att attrahera de individer man ville skulle leda bolaget? Kanske klarnar den bilden senare i veckan.

Tillsvidare kommer Wanja Lundby-Wedin att fortsätta att anklagas för att vara en hycklare. På ett sätt tycker jag att denna debatt inte enbart handlar om LO:s ordförande. Den handlar i stor utsträckning om hela Socialdemokratin. Här har vi ett parti som i retoriken ofta låter som en ganska radikal vänsterorganisation. I praktisk politik ser resultatet helt annorlunda ut. I mina ögon lös socialismen med sin frånvaro under de senaste tolv åren man styrde. I stället drev man en tillväxtorienterad och pragmatisk politik som vilade på principer från marknadsekonomi och kapitalism. När argumentationen och den praktiska politiken skiljer sig åt i så pass stor utsträckning är det lätt att man hamnar i situationer där hyckleriet passerat en gräns för det som kan tolereras.

Under de sista tolv åren av Socialdemokratiskt styre fick vi sänkta inkomstskatter, vi fick specialregler där de rikaste slapp förmögenhetsskatten och vi fick sänkta arbetsgivaravgifter. Det kanske mest tydliga exemplet på högerpolitiken var avskaffandet av arvs- och gåvoskatten. Denna försvann hastigt utan att ha föregåtts av några stora utspel eller vallöften. Man kan bara gissa hur upprörd Thomas Östros varit om det var den nuvarande regeringen som hade gjort samma sak. Vi hade fått tydliga beskrivningar om hur de rika arvingarna numera kunde vältra sig i än mer lyx på bekostnad av de arbetslösa. Ett annat exempel på att Socialdemokratisk socialistisk retorik går väl långt gäller A-kassan. Den har sänkts med maximalt 50 kronor per dag i 100 dagar. Det handlar om totalt, under en arbetslöshet, som max en sänkning av 3500 kronor netto. Denna sänkning har Mona Sahlin kallat satanisk. Vi har alltså fått veta att gränsen för en satansik bidragssänkning ligger under 3500 kronor totalt för en långtidsarbetslös. Eller nästa exempel. När Thomas Östros beskriver hur champagnekorkarna numera flyger i taket i Vellinge, Djursholm, Danderyd och i, Fredrik Reinfeldts, Täby.

Socialdemokrater uttrycker sig ofta på ett sätt som att man förberedde den stora socialistiska samhällsomdaningen. Denna retorik fungerar inte med den praktiska politiken. Det blir ett hyckleri och vi kommer att få se fler exempel på socialistiska retoriker där fallet blir högt när de väl hamnar i maktens korridorer och fortsätter med sin pragmatiska kapitalism.

Missförstå mig inte. Jag är oerhört tacksam att socialismen stannar vid retorik. Jag är därför inte heller särskilt orolig för ett Socialdemokratiskt maktövertagande. Jag vet att vi talar om ganska små justeringar från dagens politik. Partiet har redan accepterat 2/3-delar av jobbskatteavdraget och i princip hela den nya förmögenhetsskatten. Varför kan man fråga sig eftersom dessa förändringar har beskrivits som grunden till hela välfärdsstatens förfall? Jo, för att retorik och praktisk politik inte går hand i hand inom Socialdemokratin.

Det enda som gör mig riktigt orolig inför en seger för de Rödgröna är de eftergifter som man tvingas göra till Lars Ohly. Tyvärr tror jag att han menar allvar med sin socialistiska retorik. På ett sätt mer ärligt, men samtidigt mer märkligt. Att man lockas av Socialistisk retorik är naturligt då tanken är fin. Att man lockas av Socialistisk praktisk politik är oförklarligt. Har vi inte sett tillräckligt med exempel på hur snett det går? Hur kan Sovjetunionen, DDR, Nordkorea, Kuba eller Venezuela vara mer lockande samhällen är kapitalismens USA? Jag vet i alla fall vart jag helst skulle bosätta mig!

Avgår Wanja?

Efter dagar av tystnad har nu LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin talat ut om VD-ersättningen på AMF. Beskedet är att hon inte känner igen siffrorna och att hon känner sig grundlurad. Detta var, i mina ögon, det sämsta svar hon kunde ha gett. Det betyder att hon inte orkat tittat på årsredovisningen eller budgeten trots ett styrelsearvode på 80 000 kronor/år. Alternativet är förstås att hon ljuger. Båda alternativen är illa. Det enda rakryggade hade varit att förklara bakgrunden och anledningen till de beslut man fattat.

Självklart har Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström ett lika stort ansvar för besluten. Däremot blir inte fallet lika högt när man tidigare har försvarat höga ersättningar i näringslivet. Personligen tycker jag inte ersättningsnivåer generellt är så mycket att haka upp sig på, men lite märkligt blir det med dessa nivåer för en VD för ett företag som verkar på en monopolmarknad.

Frågan nu är förstås om Wanja Lundby-Wedin kan sitta kvar som ordförande, vilket är upp till LO-medlemmarna att ha synpunkter på. Personligen tycker jag att man kräver folks avgång väl enkelt efter minsta lilla misstag och ser gärna att hon fortsätter. Att Cecilia Stegö Chiló tvingades bort efter obetalda tv-licenser är ett exempel på orimliga krav och en fånig hantering. Särskilt mot bakgrunden att Mona Sahlin kandiderar till statsministerposten. Hon struntade nämligen också i tv-licensen!

Wanja eller tystnad?

Nu står det klart att AMF:s VD fått över 100 miljoner i ersättning under de sista tio åren. Tidigare har AMF varit villiga att betala en bonus på 17 miljoner till ledningen för 2008. Detta skall jämföras med t ex SEB där lönehöjningen handlade om två miljoner. AMF är alltså den största skurken av alla för de som ogillar bonusar och höga löner till ledningen. AMF ägs till 50 % av LO och agerar till största delen på en monopolmarknad.

Det innebär i sin tur att hälften av styrelsen styrs av LO. En styrelseledamot är Wanja Lundby-Wedin som kritiserat bonusar och höga VD-löner till både höger och vänster. I mina ögon finns nu bara två rimliga alternativ. Antingen avgår LO:s ledning med Wanja Lundby-Wedin i spetsen omedelbart eller så håller man tyst. Ett enda ytterligare klagomål på bonusar och VD-löner från LO med nuvarande ledning blir absurt. Det finns en gräns för hur många stenar man kan kasta i glashuset. Glaset spricker nämligen redan vid första träffen!