Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter presenterar idag en lösning i DN på hur vi hittar finansiering till investeringar i allmännyttiga projekt som infrastruktur och alternativ energi. Förslaget går ut på att våra PPM-pengar skall användas till detta istället, för som idag, i huvudsak till investeringar på börsen.
Jag finner Schlyters resonemang mycket märkligt. För det första så reagerar jag emot hans konstaterande att: "Problemet är att den genomsnittliga avkastningen blir index minus bankernas och myndighetens avgifter. Det blir ett nollsummespel där det enda säkra är bankernas avgifter." Med ett rappt pennstreck avfärdar här Schlyter all kompetens som finns inom en stor yrkesgrupp bestående av analytiker och kapitalförvaltare. Det är en högst anmärkningsvärd ståndpunkt från en ledande politiker och man kan lätt tänka sig reaktionerna om uttalandet istället gällt lärare, sjuksköterskor, lokförare eller historiker. Det finns visserligen otaliga exempel på aktivt förvaltade fonder som har stora problem att slå index och där Schlyters resonemang är gångbart, men det är ändå ett anmärkningsvärt uttalande med tanke på att det finns en mängd fonder som genom att över tid ändra exponeringen mot olika tillgångsslag lyckats skapa ett mervärde.
Det stora problemet med Schlyters analys är dock hans totala avsaknad av tilltro till människan och liberalism. I dagens PPM-system får individen själv välja hur kapitalet ska förvaltas. Det finns idag inget som hindrar individen att välja just fonder som investerar i t ex alternativ energi om han eller hon vill bidra med riskkapital till branschen och/eller tror att det kommer att generera en bra avkastning. Det finns inte heller något som hindrar Carl Schylter att själv starta just en fond för att investera i de projekt han beskriver. En fond där han sedan får söka ett förtroende hos medborgarna och där de sedan frivillig kan investera sitt pensionskapital i Schlyters modell.
Tyvärr är Carl Schlyter helt ointresserad av en sådan frivillig lösning. Han tror sig veta bäst hur medborgarna ska välja att investera sitt kapital och vill, genom ett politiskt beslut, tvångsmässigt ta över ansvaret för individernas placeringsval. Tanken med förslaget är rakt igenom socialistiskt och tydliggör den obehagliga syn på medborgarna som vänsterpolitiker alltför ofta har. Det vill säga att vänsterpolitiker är betydligt mer lämpade att styra över medborgarnas pengar än vad individerna själva är. Frågan till Carl Schlyter får bli: Varför är det nödvändigt att tvångsansluta medborgarna till din modell för kapitalförvaltning när de redan idag kan välja samma sak på frivillig väg?
måndag 12 september 2011
onsdag 31 augusti 2011
Partiledare
Nu står det klart att Centerpartiets valberedning nominerar Annie Lööf till posten som partiledare. Beskedet är förstås föga överraskande med tanke på att inte mindre än 23 av 27 partidistrikt nominerat henne. I mina ögon är detta ett mycket glädjande besked. Lööf har tidigare intagit en mycket tydlig liberal hållning i viktiga frågor och får, i och med det starka stödet, ett tydligt mandat att också förändra partiet på avgörande punkter.
Valprocessen har så här långt varit kanske den mest öppna i svensk politisk historia, vilket är oerhört positivt. Tre kandidater har drivit var sin kampanj och mött medlemmar i flera öppna utfrågningar. Den kritik som kan riktas mot processen är möjligen att den var väl tam och att man var väl rädd för att kandidaterna skulle framstå som oeniga motståndare. Jag hade gärna sett en öppen debatt mellan kandidaterna kring vissa frågor där de har olika åsikter. På så sätt hade också medlemmarna kunnat analysera deras debattförmåga. Under utfrågningarna saknades det konkreta besked kring kandidaternas åsikter och ibland staplades det mer än lovligt många fina, men betydelselösa, klyschor på varandra.
Den kritik som kan riktas mot Annie Lööf under processen är också att hon ibland, i mina ögon, var väl tillmötesgående mot kritiker och uppenbart rädd för att skrämma bort partimedlemmar genom att framstå som ett högerspöke. Lööf har tidigare tydligt drivit frågor som att avskaffa LAS, platt skatt samt avskaffandet av monopolen för Systembolaget och Svenska spel. Detta var åsikter som Lööf tydligt tonade ned och inte riktigt ärligt stod upp för i de utfrågningar som föregick nomineringen. Att inte klart argumentera för sina tidigare riksdagsmotioner är inget som stärker förtroendet. Å andra sidan kanske just en sådan pragmatism är nödvändig för att nå konkreta resultat inom politiken och länka samman de olika åsikter som finns inom ett brett parti. Det är naturligtvis inte heller den bästa strategin för en blivande partiledare att genom offensiv argumentation i kontroversiella frågor göra sig ovän med delar av medlemskåren.
Nu har givetvis även spekulationerna inletts kring vilken ministerpost Lööf kommer att ha samt vilket eller vilka statsråd som får lämna plats åt förnyelse. Personligen anser jag att det vore högst olyckligt om Maud Olofsson sitter kvar i regeringen. Inte för att hon är dålig, utan för att det vingklipper en ny partiledare och sänder ut märkliga signaler till väljarna. Jag är även öppen för förändringar på miljö- och IT-ministerposterna då nuvarande företrädare möjligen är kompetenta, men har svårt att nå ut med sina budskap, resultat och ambitioner på ett tydligt sätt.
Som partimedlem glädjer jag mig åt en framgångsrik process, är mycket positiv till nomineringen av partiledare och är övertygad om att Centerpartiet kommer att bli ett bättre och än mer liberalt parti efter stämman i Åre. Min tro och förhoppning är att Annie Lööf kan vara en offensiv kraft i allianssamarbetet och stå för den liberala blåslampa som statsråd som Beatrice Ask och Anders Borg uppenbarligen är i behov utav.
Mer hos Per Ankersjö och Johan Hedin.
Valprocessen har så här långt varit kanske den mest öppna i svensk politisk historia, vilket är oerhört positivt. Tre kandidater har drivit var sin kampanj och mött medlemmar i flera öppna utfrågningar. Den kritik som kan riktas mot processen är möjligen att den var väl tam och att man var väl rädd för att kandidaterna skulle framstå som oeniga motståndare. Jag hade gärna sett en öppen debatt mellan kandidaterna kring vissa frågor där de har olika åsikter. På så sätt hade också medlemmarna kunnat analysera deras debattförmåga. Under utfrågningarna saknades det konkreta besked kring kandidaternas åsikter och ibland staplades det mer än lovligt många fina, men betydelselösa, klyschor på varandra.
Den kritik som kan riktas mot Annie Lööf under processen är också att hon ibland, i mina ögon, var väl tillmötesgående mot kritiker och uppenbart rädd för att skrämma bort partimedlemmar genom att framstå som ett högerspöke. Lööf har tidigare tydligt drivit frågor som att avskaffa LAS, platt skatt samt avskaffandet av monopolen för Systembolaget och Svenska spel. Detta var åsikter som Lööf tydligt tonade ned och inte riktigt ärligt stod upp för i de utfrågningar som föregick nomineringen. Att inte klart argumentera för sina tidigare riksdagsmotioner är inget som stärker förtroendet. Å andra sidan kanske just en sådan pragmatism är nödvändig för att nå konkreta resultat inom politiken och länka samman de olika åsikter som finns inom ett brett parti. Det är naturligtvis inte heller den bästa strategin för en blivande partiledare att genom offensiv argumentation i kontroversiella frågor göra sig ovän med delar av medlemskåren.
Nu har givetvis även spekulationerna inletts kring vilken ministerpost Lööf kommer att ha samt vilket eller vilka statsråd som får lämna plats åt förnyelse. Personligen anser jag att det vore högst olyckligt om Maud Olofsson sitter kvar i regeringen. Inte för att hon är dålig, utan för att det vingklipper en ny partiledare och sänder ut märkliga signaler till väljarna. Jag är även öppen för förändringar på miljö- och IT-ministerposterna då nuvarande företrädare möjligen är kompetenta, men har svårt att nå ut med sina budskap, resultat och ambitioner på ett tydligt sätt.
Som partimedlem glädjer jag mig åt en framgångsrik process, är mycket positiv till nomineringen av partiledare och är övertygad om att Centerpartiet kommer att bli ett bättre och än mer liberalt parti efter stämman i Åre. Min tro och förhoppning är att Annie Lööf kan vara en offensiv kraft i allianssamarbetet och stå för den liberala blåslampa som statsråd som Beatrice Ask och Anders Borg uppenbarligen är i behov utav.
Mer hos Per Ankersjö och Johan Hedin.
tisdag 23 augusti 2011
En SUV-ägares försvarstal
Igår köpte jag en SUV, en stadsjeep, ett monster, en BMW X5. Ett köp som möts av oförstående och kritik från släkt och vänner. Vad ska du med den till? Varför? Oj, vilken miljöförstöring! Kritiken är förstås berättigad. Det är en bil med höga utsläpp och den enda förklaringen till varför är förstås att det handlar om nöje, underhållning och livsglädje och inte om några basala behov.
Trots att kritiken är berättigad, så kan jag inte tycka annat än att den är överdriven. Jag känner mig manad att ta fram det klassiska försvarstalet byggt på principen "men, kolla vad alla andra gör".
Min nya bil släpper ut 312 gram koldioxid per kilometer. Jag kör ca 1000 mil per år, vilket innebär ett totalt utsläpp på 3,12 ton koldioxid. Jag kunde förstås ha köpt Sveriges vanligaste bil en Volvo V70, vilket inneburit ett årligt utsläpp på 2,2 ton istället. Mitt val av bil innebär alltså ett ökat koldioxidutsläpp med 0,92 ton per år. Onödigt förstås. Värt att kritisera? Absolut.
Som jämförelse kan vi ta familjen Svensson med två vuxna och två barn. En familj som kör en Volvo V70 och som vid ett tillfälle tar en charterresa till Thailand. En resa som innebär ett utsläpp på 12,5 ton koldioxid. Det innebär de facto att jag får köra min SUV i nästan tretton år för att komma upp i samma utsläppsmängd som thailandsresenärerna. Trots detta får jag betydligt mer kritik än charterturisterna.
Eller vi kan ta exemplet med det par, utan barn, som årligen åker på en weekendresa till London. En resa som genererar 1,05 ton koldioxidutsläpp. Ett par utan bil som åker på en årlig europeisk weekendresa är alltså större miljöbovar än den stadsjeepsägare som kör bil i ett år och avstår weekendresan. Är det intrycket vi får i samhällsdebatten?
Eller ta hundägaren. En äga en stor hund innebär att man belastar miljön med hela 2,6 ton koldioxidutsläpp per år. Nästan tre gånger så mycket som vad min BMW bidrar med, även om vi i ärlighetens namn förstås ska påpeka att produktionen av en bil belastar miljön klart mer än skapandet av en hund.
Så visst, mitt val av bil förtjänar kritik. Min familj ökar koldioxidutsläppen med 0,9 ton per år med enda förklaringen att det handlar om ett nöje. Familjen med thailandsresan genererar tretton gånger så mycket koldioxidutsläpp, weekendresenärerna ett ton och hundägaren en avsevärd mäng. Deras förklaring? Jo, det är roligt och skapar ett mervärde i deras liv.
Nu menar jag inte att jag är något föredöme på alla andra områden. Jag källsorterar bra, köper ekologiskt och närproducerat, men har absolut varit i såväl London som Thailand. Jag kastar inte första stenen, utan efterfrågar bara en lite mer nyanserad debatt. Vi SUV-ägare är faktiskt inte fullt så onda jämfört med den medelsvensson som kör runt i sin Volvo V70.
Politiskt är det än märkligare. Som SUV-ägare betalar jag årligen minst 13 200 kronor i fordonsskatt och som skatt på det bränsle som krävs för mina 1 000 mil. Thailandsresenären är befriad från bränsleskatt. Generellt ställer jag mig positiv till ökad beskattning av koldioxidutsläpp. Det ska kosta att skita ned i onödan. SUV-ägare förtjänar en hög skatt och att få betala ett högt ekonomiskt pris för sitt onödiga nöje. Däremot förtjänar SUV-ägaren inte fullt så mycket av det förakt och den kritik som kommer från såväl thailandsturister, hundägare och weekendresenärer. De borde istället ta reda på lite mer fakta innan första stenen kastas och spräcker taket på glashuset.
Trots att kritiken är berättigad, så kan jag inte tycka annat än att den är överdriven. Jag känner mig manad att ta fram det klassiska försvarstalet byggt på principen "men, kolla vad alla andra gör".
Min nya bil släpper ut 312 gram koldioxid per kilometer. Jag kör ca 1000 mil per år, vilket innebär ett totalt utsläpp på 3,12 ton koldioxid. Jag kunde förstås ha köpt Sveriges vanligaste bil en Volvo V70, vilket inneburit ett årligt utsläpp på 2,2 ton istället. Mitt val av bil innebär alltså ett ökat koldioxidutsläpp med 0,92 ton per år. Onödigt förstås. Värt att kritisera? Absolut.
Som jämförelse kan vi ta familjen Svensson med två vuxna och två barn. En familj som kör en Volvo V70 och som vid ett tillfälle tar en charterresa till Thailand. En resa som innebär ett utsläpp på 12,5 ton koldioxid. Det innebär de facto att jag får köra min SUV i nästan tretton år för att komma upp i samma utsläppsmängd som thailandsresenärerna. Trots detta får jag betydligt mer kritik än charterturisterna.
Eller vi kan ta exemplet med det par, utan barn, som årligen åker på en weekendresa till London. En resa som genererar 1,05 ton koldioxidutsläpp. Ett par utan bil som åker på en årlig europeisk weekendresa är alltså större miljöbovar än den stadsjeepsägare som kör bil i ett år och avstår weekendresan. Är det intrycket vi får i samhällsdebatten?
Eller ta hundägaren. En äga en stor hund innebär att man belastar miljön med hela 2,6 ton koldioxidutsläpp per år. Nästan tre gånger så mycket som vad min BMW bidrar med, även om vi i ärlighetens namn förstås ska påpeka att produktionen av en bil belastar miljön klart mer än skapandet av en hund.
Så visst, mitt val av bil förtjänar kritik. Min familj ökar koldioxidutsläppen med 0,9 ton per år med enda förklaringen att det handlar om ett nöje. Familjen med thailandsresan genererar tretton gånger så mycket koldioxidutsläpp, weekendresenärerna ett ton och hundägaren en avsevärd mäng. Deras förklaring? Jo, det är roligt och skapar ett mervärde i deras liv.
Nu menar jag inte att jag är något föredöme på alla andra områden. Jag källsorterar bra, köper ekologiskt och närproducerat, men har absolut varit i såväl London som Thailand. Jag kastar inte första stenen, utan efterfrågar bara en lite mer nyanserad debatt. Vi SUV-ägare är faktiskt inte fullt så onda jämfört med den medelsvensson som kör runt i sin Volvo V70.
Politiskt är det än märkligare. Som SUV-ägare betalar jag årligen minst 13 200 kronor i fordonsskatt och som skatt på det bränsle som krävs för mina 1 000 mil. Thailandsresenären är befriad från bränsleskatt. Generellt ställer jag mig positiv till ökad beskattning av koldioxidutsläpp. Det ska kosta att skita ned i onödan. SUV-ägare förtjänar en hög skatt och att få betala ett högt ekonomiskt pris för sitt onödiga nöje. Däremot förtjänar SUV-ägaren inte fullt så mycket av det förakt och den kritik som kommer från såväl thailandsturister, hundägare och weekendresenärer. De borde istället ta reda på lite mer fakta innan första stenen kastas och spräcker taket på glashuset.
lördag 30 oktober 2010
Ibland är det bättre att var tyst socialdemokrater!
Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har fått hård kritik för att hon för två år sedan deltog i en konferens där såväl resa som uppehälle bekostades av Shell. Aftonbladets Lena Melin kräver Arkelstens avgång och många socialdemokrater, med Mona Sahlin i spetsen, stämmer in i kritiken.
Min rekommendation till dessa socialdemokrater är att tänka efter ytterligare en vända kring hur läget ser ut i svensk politik. Som exempel kan nämnas att Wanja Lundby-Wedin är ordförande i landets största fackförening. Detta kombineras med ett uppdrag som ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott.
- Det är stor skillnad på multinationella företag och folkrörelser, svarar då dessa socialdemokrater.
Så sant. Men om vi då tar diskussionen till nästa steg, så ser vi att Wanja Lundby-Wedin kombinerar platsen i verkställande utskottet med en post som styrelseordförande i Folksam.
- Vi talar fortfarande om en folkrörelse, säger då socialdemokraterna.
Möjligen sant. Men i nästa steg kan vi enkelt konstatera att Folksam är största ägare i börsnoterade Swedbank. Ett vinstmaximerande börsbolag där en annan storägare fram till ett par veckor sedan hette Cevin som styrs av Christer Gardell. Ett riskkapitalbolag registrerat på Cayman Island och ett bolag som har precis lika stort intresse av framgångar för Swedbank som folkrörelsedrivna Folksam. Plötsligt har vi en situation där riskkapitalister på Cayman Island direkt gynnas av att ha en person i socialdemokraternas verkställande utskott som företräder deras intresse. Så hade inte fallet varit om Wanja Lundby-Wedin enbart hade nöjt sig med att vara fackordförande.
Utöver detta så hittar vi även Wanja Lundby-Wedin i styrelsen för Aftonbladet. Ett styrelseuppdrag där hon har till uppgift att maximera vinsten för ägarna som i detta fallet är börsnoterade Schibstedt. En vinst som i sin tur delas ut till ägarna. Schibstedts tredje största ägare är amerikanska JP Morgan Chase. I praktiken har vi då en representant i socialdemokraternas verkställande utskott som direkt har till uppgift att maximera vinsten för en av USA:s största banker.
För egen del upprörs jag inte av att Wanja Lundby-Wedin sitter på mängder med stolar. Kanske är det till och med positivt att hon får en inblick i t ex bank- och försäkringsbranschen. Däremot har jag en uppmaning till Mona Sahlin och andra socialdemokrater som kastar sten mot Arkelsten. Tänk igenom läget ytterligare en vända! Är inte Wanja Lundby-Wedins alla lojaliteter och styrelseuppdrag en mer relevant fråga att diskutera än Arkelstens tvådagarskonferens?
Mer finns att läsa hos Per Ankersjö, Röda Berget, Carl B Hamilton och Johan Hedin.
Min rekommendation till dessa socialdemokrater är att tänka efter ytterligare en vända kring hur läget ser ut i svensk politik. Som exempel kan nämnas att Wanja Lundby-Wedin är ordförande i landets största fackförening. Detta kombineras med ett uppdrag som ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott.
- Det är stor skillnad på multinationella företag och folkrörelser, svarar då dessa socialdemokrater.
Så sant. Men om vi då tar diskussionen till nästa steg, så ser vi att Wanja Lundby-Wedin kombinerar platsen i verkställande utskottet med en post som styrelseordförande i Folksam.
- Vi talar fortfarande om en folkrörelse, säger då socialdemokraterna.
Möjligen sant. Men i nästa steg kan vi enkelt konstatera att Folksam är största ägare i börsnoterade Swedbank. Ett vinstmaximerande börsbolag där en annan storägare fram till ett par veckor sedan hette Cevin som styrs av Christer Gardell. Ett riskkapitalbolag registrerat på Cayman Island och ett bolag som har precis lika stort intresse av framgångar för Swedbank som folkrörelsedrivna Folksam. Plötsligt har vi en situation där riskkapitalister på Cayman Island direkt gynnas av att ha en person i socialdemokraternas verkställande utskott som företräder deras intresse. Så hade inte fallet varit om Wanja Lundby-Wedin enbart hade nöjt sig med att vara fackordförande.
Utöver detta så hittar vi även Wanja Lundby-Wedin i styrelsen för Aftonbladet. Ett styrelseuppdrag där hon har till uppgift att maximera vinsten för ägarna som i detta fallet är börsnoterade Schibstedt. En vinst som i sin tur delas ut till ägarna. Schibstedts tredje största ägare är amerikanska JP Morgan Chase. I praktiken har vi då en representant i socialdemokraternas verkställande utskott som direkt har till uppgift att maximera vinsten för en av USA:s största banker.
För egen del upprörs jag inte av att Wanja Lundby-Wedin sitter på mängder med stolar. Kanske är det till och med positivt att hon får en inblick i t ex bank- och försäkringsbranschen. Däremot har jag en uppmaning till Mona Sahlin och andra socialdemokrater som kastar sten mot Arkelsten. Tänk igenom läget ytterligare en vända! Är inte Wanja Lundby-Wedins alla lojaliteter och styrelseuppdrag en mer relevant fråga att diskutera än Arkelstens tvådagarskonferens?
Mer finns att läsa hos Per Ankersjö, Röda Berget, Carl B Hamilton och Johan Hedin.
fredag 1 oktober 2010
Varför ljög du Sahlin?
Idag har Mona Sahlin och de rödgröna lanserat Kent Härstedt som kandidat till talmansposten. Det är nu upp till Sverigedemokraterna att avgöra om det blir en moderat eller socialdemokrat som talman. I och med lanseringen visar också Mona Sahlin att hon tydligt väljer att sätta det egna politiska inflytandet framför att bidra till att Sverigedemokraterna får ett så litet inflytande som möjligt i svensk politik. Det behöver nödvändigtvis inte vara fel eller orimligt.
Det som däremot är oerhört upprörande är att agerandet går helt emot de principer som Mona Sahlin sade sig värna i valrörelsen. Eller vad sägs om följande citat som återges på Mathias Sundins blogg:
- "Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."
- "Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. ... Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för."
Dessa och liknande uttalanden var alltså inget annat än rent skitsnack från Mona Sahlin. Hon har ljugit sig igenom hela valrörelsen och förtjänar för detta falskspel inget annat än förakt.
Det som däremot är oerhört upprörande är att agerandet går helt emot de principer som Mona Sahlin sade sig värna i valrörelsen. Eller vad sägs om följande citat som återges på Mathias Sundins blogg:
- "Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."
- "Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. ... Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för."
Dessa och liknande uttalanden var alltså inget annat än rent skitsnack från Mona Sahlin. Hon har ljugit sig igenom hela valrörelsen och förtjänar för detta falskspel inget annat än förakt.
torsdag 9 september 2010
Nya vita jobb- gratis
Dagens Industri skriver i dag om Konjunkturinstitutets syn på RUT-avdraget. Enligt KI:s bedömning har reformen skapat 10 000 nya vita jobb till en kostnad av noll kronor för staten.
Enligt Ann Öberg, enhetschef för offentliga finanser på KI så finns det inga statsfinansiella argument för att riva upp RUT-avdraget. Hon får också medhåll av Erik Mellander, ställföreträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering som säger:
- Mitt intryck är att invändningarna mot Rut inte i första hand är ekonomiska.
I frågan om RUT-avdraget vägrar Mona Sahlin ta in fakta. Istället väljer hon att göra ca 10 000 individer arbetslösa. Personer som har svårt att få nya jobb och som tidigare har stått långt ifrån den reguljära vita arbetsmarkanden. Det är få saker som gör mig så genunit upprörd över rödgrön politik som när man låter diffusa klyschor kring klassamhället väga tyngre än rationella ekonomiska argument. Två tydliga exempel är just avskaffandet av RUT-avdraget och återinförandet av förmögenhetsskatten.
Mer finns hos Johan Hedin, DN, SvD
Enligt Ann Öberg, enhetschef för offentliga finanser på KI så finns det inga statsfinansiella argument för att riva upp RUT-avdraget. Hon får också medhåll av Erik Mellander, ställföreträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering som säger:
- Mitt intryck är att invändningarna mot Rut inte i första hand är ekonomiska.
I frågan om RUT-avdraget vägrar Mona Sahlin ta in fakta. Istället väljer hon att göra ca 10 000 individer arbetslösa. Personer som har svårt att få nya jobb och som tidigare har stått långt ifrån den reguljära vita arbetsmarkanden. Det är få saker som gör mig så genunit upprörd över rödgrön politik som när man låter diffusa klyschor kring klassamhället väga tyngre än rationella ekonomiska argument. Två tydliga exempel är just avskaffandet av RUT-avdraget och återinförandet av förmögenhetsskatten.
Mer finns hos Johan Hedin, DN, SvD
Lägre sysselsättning och höjda räntor med rödgrön politik
Den gamle socialdemokraten och SEB-ekonomen Klas Eklund har i det senaste numret av Privata affärer tittat närmare på konsekvenserna av de båda blockens ekonomiska politik. Sammanställningen som är bra och balanserad pekar på att skillnaden visserligen är liten mellan blocken, men att en rödgrön politik ändå bygger på ökade offentliga utgifter och ett högre skattetryck. Konsekvenserna av den rödgröna politiken summerar Eklund på följande sätt:
"Effekten på arbetsmarknaden är inte självklar. Visserligen kan mer pengar till kommunerna ge fler jobb i den offentliga sektorn, men de högre skatterna drar samtidigt undan köpkraft. Avskaffat Rut-avdrag kan slå ut vita jobb. Dessutom innebär minskat jobbskatteavdrag i kombination med högre a-kassa att tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden höjs. Sannolikt ger därför strategin lägre sysselsättning i den privata sektorn på sikt."
Vidare konstaterar Eklund att det under 2011 kommer att höjas en rad skatter som i sin tur driver på inflationen i snabbare takt än dagens politik. Effekten av detta är inte självklar eftersom Riksbanken kan se det som tillfälliga effekter men Eklund tror ändå att något högre marknadsräntor är en rimlig effekt.
Slutsatsen blir således efter Klas Eklunds genomgång att ett troligt utfall av en rödgrön politik handlar om färre sysselsatta och ett högre ränteläge. En rödgrön bidragspolitik ger kortsiktigt en bättre ersättning för sjukskrivna och arbetslösa. Långsiktigt innebär en rödgrön politik en sämre jobbtillväxt och en mer problematisk ekonomisk utveckling. Det är en politik som slår hårdast mot de svagaste i samhället. För mig är det uppenbart att valet handlar om vi ska ha en kortsiktig och bakåtsträvande bidragspolitik eller en politik som skapar förutsättningar för stabil ekonomisk utveckling, god tillväxt, fler jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna fokuserar idag på 1900-talets konflikter och saknar helt en vision om hur man löser 2000-talets utmaningar. Min förhoppning är att väljarna genomsådar detta och röstar på alliansen i valet om drygt en vecka.
Mer att läsa om blockens ekonomiska politik finns hos Expressen, SvD, DN, och Peter Andersson.
"Effekten på arbetsmarknaden är inte självklar. Visserligen kan mer pengar till kommunerna ge fler jobb i den offentliga sektorn, men de högre skatterna drar samtidigt undan köpkraft. Avskaffat Rut-avdrag kan slå ut vita jobb. Dessutom innebär minskat jobbskatteavdrag i kombination med högre a-kassa att tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden höjs. Sannolikt ger därför strategin lägre sysselsättning i den privata sektorn på sikt."
Vidare konstaterar Eklund att det under 2011 kommer att höjas en rad skatter som i sin tur driver på inflationen i snabbare takt än dagens politik. Effekten av detta är inte självklar eftersom Riksbanken kan se det som tillfälliga effekter men Eklund tror ändå att något högre marknadsräntor är en rimlig effekt.
Slutsatsen blir således efter Klas Eklunds genomgång att ett troligt utfall av en rödgrön politik handlar om färre sysselsatta och ett högre ränteläge. En rödgrön bidragspolitik ger kortsiktigt en bättre ersättning för sjukskrivna och arbetslösa. Långsiktigt innebär en rödgrön politik en sämre jobbtillväxt och en mer problematisk ekonomisk utveckling. Det är en politik som slår hårdast mot de svagaste i samhället. För mig är det uppenbart att valet handlar om vi ska ha en kortsiktig och bakåtsträvande bidragspolitik eller en politik som skapar förutsättningar för stabil ekonomisk utveckling, god tillväxt, fler jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna fokuserar idag på 1900-talets konflikter och saknar helt en vision om hur man löser 2000-talets utmaningar. Min förhoppning är att väljarna genomsådar detta och röstar på alliansen i valet om drygt en vecka.
Mer att läsa om blockens ekonomiska politik finns hos Expressen, SvD, DN, och Peter Andersson.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)