Skadliga skatter

Igår var det Jan Björklunds tur att utfrågas i SVT. På det hela taget tycker jag att Björklund får godkänt för sin insats. Kritik kan dock riktas mot hans svårigheter att förklara varför de med högst inkomster behöver sänkt marginalskatt och således varför värnskatten måste avskaffas.

Björklund var inne på rätt spår, men gav ändå ett tveksamt och nästan urskuldande intryck. Värnskatt och förmögenhetsskatt är två skatter som är nästan helt ointressanta ur ett statsfinansiellt perspektiv. Istället drivs riskkapital ut ur landet samtidigt som det blir svårt för svenska arbetsgivare att konkurrera om utländska toppkrafter eller behålla attraktiv svensk personal. Detta är ytterst skadligt. Dessa båda skatter är exempel på populistiska skatter som skadar samhället utan att ge något tillbaks.

Som Jan Björklund berättade har till och med Lars Ohly insett problemen med värnskatten. Nu sträcker sig hans problembild inte längre än till Djurgårdens fotbollslag. Mycket skulle vara vunnit om han bara lyckades inse att precis samma resonemang gäller för läkare, företagsledare, konsulter och forskare. Värnskatten skapar idag en klassisk brain-drain-effekt i Sverige och bör omedelbart avskaffas. Förmögenhetsskatten riskerar att dränera landet på riskkapital samt tillgångar som ska reavinstbeskattas och bör definitivt inte återinföras.

Jag önskar att Björklund hade varit tydligare på dessa punkter. Själv har jag en inkomst som ligger under nivån för värnskatt och skulle inte heller beröras av någon återinförd förmögenhetsskatt. Trots detta anser jag att detta är oerhört viktiga frågor. Politiker måste aktivt våga ta ställning och pedagogiskt förklara hur sänkta skatter för höginkomsttagare och en avskaffad förmögenhetsskat faktiskt kan vara högst lönsamt för oss andra medborgare som inte betalar dessa skatter. Är det verkligen så svårt för väljarna att se till samhällets bästa och inte enbart till den egna plånboken? Högre skatt för "de rika" behöver absolut inte vara lika med mer resurser till välfärd. Kan vi inte vara överens om det?

Mer hos Peter Andersson, Per Ankersjö och Mikael Andersson.

Jämtin och humor

Socialdemokraten Carin Jämtins uppmärksammade inlägg på DN-debatt är en upplevelse. Hela inlägget är fullständigt obegripligt, men tycks gå ut på att stockholmarna kan spara tid genom att kunna tvätta kläder, handla mat och köpa tjänster av en butler i anslutning till tunnelbanan.

Det positiva är att Jämtin har insett att vi har en tjänstesektor som dels kan skapa jobb och tillväxt och dessutom underlätta för människor. Efter den insikten kanske det inte är fullt så förkastligt med RUT-avdrag, eller?

Carin Jämtin har nu gjort två utspel i valrörelsen. Hon aspirerar på titeln som Stockholms finansborgarråd och ligger mycket bra till när jag listar valrörelsens hittills fem galnaste förslag:

5) Tvång för kommuner att införa vårdnadsbidrag- Av Göran Hägglund (KD) som säger sig förespråka arbetslinjen.

4) Förbud mot burka i skolan- Av Jan Björklund (FP) som försöker lösa de riktigt stora samhällsproblemen.

3) Föräldrar ska kunna köpa hämtmat från skolbespisningar till en kostnad av max 32 kronor/portion- Av Josefin Brink (V) som tycker det är en bra idé att slå undan benen för företagare med invandrarbakgrund som säljer, ja just det, hämtmat.

2) Säkerställd tillgång av könsneutrala toaletter i offentlig miljö- Av Carin Jämtin (S) som även hon löser de stora samhällsproblemen.

1) Säkerställd tillgång av butlertjänster i tunnelbanan- Av Carin Jämtin (S) som tydligen inte tyckte det räckte med ett galet utspel per valrörelse.

Carin Jämtins strategi är oklar. Men kanske kan man vinna val med humor?

Mer att läsa finns hos Johan Hedin, Magnus Andersson, Robert Noord och Carin Jämtin.

Klassklyftor

Ökade klassklyftor beskrivs återkommande som ett stort samhällsproblem. Jag håller bara delvis med. Fattigdom, social utslagning och arbetslöshet är givetvis stora problem som drabbar vissa grupper hårt. Problemet handlar dock om fattigdom. Inte om ökade klassklyftor. Det är fattigdomen som måste bekämpas, inte rikedomen. Just ökande klassklyftor är inget som helst problem i mina ögon förutsatt att de sämst ställdas situation förbättras.

Mycket positivt går att göra med ökad ekonomisk tillväxt. Skatteintäkterna ökar, levnadsstandarden förbättras och pensionerna räknas upp. Tillväxt är med andra ord ett utmärkt recept för att bekämpa fattigdom och förbättra för de som har det svårast.

Mot den bakgrunden tror jag också att klassklyftor är något både nödvändigt och positivt. Att det endast var Jan Björklund som vågade stå för den åsikten i söndagens partiledardebatt var svagt. Politiker som t ex Maud Olofsson har inget att vinna på att linda in sina åsikter i socialistisk retorik.

Om man konstant vill motarbeta alla former av klassklyftor så tror man inte heller att människor drivs framåt av att vara tävlingsinriktade eller att man kan ha pengar som en drivkraft. Jag tror att det är en naiv bild av hur människan fungerar. Det vore märkligt om inte ekonomiska aspekter skulle ha någon betydelse för en individ som vill starta företag, för en entreprenör som vill expandera eller för en pensionär som jobbar extra. Jag vill hävda att pengar är en viktig morot. Det behöver dock inte handla om en önskan om ökad konsumtion. Pengar fungerar i lika stor utsträckning som ett riktmärke för såväl status, uppskattning och framgång.

De som har de största problemen skulle gynnas oerhört av en högre tillväxt. För att nå dit behöver vi fler välutbildade naturvetare, fler företagare, fler som jobbar övertid och fler innovatörer. Ur det perspektivet är det vansinnigt att hävda att minskade klassklyftor är receptet till ett framgångsrikt samhälle där alla har det bra. Jag tror tvärtom att vi måste våga låta hårt arbetande individer få ha pengar som en drivkraft. Vi måste låta folk bli rika och vi måste tillåta ökade klassklyftor. Jag är övertygad om att det ger högre tillväxt, ökade skatteintäkter, bättre pensioner och ett samhälle där de sämst ställda får det klart bättre än idag.