U-länder under kapitalismen

I dagens Svenska Dagbladet återges en rapport från WHO där utvecklingen i världen beskrivs enligt följande:

- barnadödligheten har minskat med 30 % mellan 1990 och 2008.
- antalet undernärda barn har minskat från 25 % till 16 % mellan 1990 och 2010
- antalet HIV-infektioner har minskat med 16 % mellan 2001 och 2008
- andelen människor med tillgång till rent dricksvatten i världen har ökat från 77 % till 87 % mellan 2001 och 2008

Med andra ord, livet blir allt bättre för de allra fattigaste på jorden. Utvecklingen går framåt med en global tillväxt. Det finns mängder med problem i form av utnyttjade arbetare, miljöförstöring och svält. Men de som använder termer som tillväxt, kapitalism och globalisering har en hel del att förklara. Eller vad säger ni som som nyligen var ombud på Vänsterpartiet eller Miljöpartiets kongress och just slängde er med ett sådant språkbruk?

Miljöfarligt Miljöparti 2

Idag har Miljöpartiet avslutat sin kongress i Uppsala. Samtidigt visar partiet upp ett rekordhögt opinionsstöd på över tio procent. Ett väljarstöd jag finner märkligt.

Visst finns det positiva inslag i Miljöpartiet. Sänkningen av moms i tjänstesektorn är ett bra förslag, man har goda ambitioner när det småföretagande och man har agerat på ett förhållandevis sunt sätt när det gäller friskolor.

Det stora problemet är att man är högst tillväxtfientlig. Frågan om arbetstidsförkortning är ett tydligt exempel. Visst skulle det vara skönt att jobba mindre, men självklart blir resultatet en sämre tillväxt och mindre resurser till såväl miljö- som välfärdssatsningar. För ingen kan väl på allvar tro att vi skapar högre tillväxt och mer resurser genom att vi jobbar mindre? Lägg dessutom till en inhemsk skatt på flygtrafik och ett nej till alla vägsatsningar så är bilden tydlig. I Miljöpartiets Sverige kommer vi alla att vara fattigare.

Jag kan på ett sätt förstå hur man resonerar. Lägre tillväxt leder till mindre konsumtion och mindre utsläpp. På samma sätt så är det rationellt att vara emot vägbyggen eftersom de per automatik underlättar bilåkande. Tyvärr är jag övertygad om att det är ett miljöfarligt sätt att resonera. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det enkelt att konstatera hur miljön blivit bättre genom just tillväxt och teknisk utveckling. Idag ligger Sveriges utsläpp av koldioxid på 1975-års nivå trots dubbelt så stor ekonomi, fler bilar, fler resor och högre materiell standard.

Indier och kineser kommer inte att sluta åka bil för att vi inte bygger Förbifart Stockholm. Lösningen heter istället bättre, billigare och effektivare miljöbilar. En utveckling som bara kan ske genom ökad tillväxt, större resurser och ytterligare kostsam forskning och utveckling. Just därför är tillväxt centralt för en förbättrad miljö och just därför har Miljöpartiets politik en skadlig inverkan på miljön. Förhoppningsvis blir kongressbeslutet att just lyfta fram arbetstidsförkortningen en tillräcklig stark varningsklocka för väljarna som inte längre kan blunda för att Miljöpartiet för en politik som skapar såväl fattigdom som miljöproblem. Samtidigt bör Alliansen ta sitt ansvar. Fredrik Reinfeldt kan bli betydligt mer tydlig och pedagogisk när han förklarar varför arbetslinjen är grunden för såväl en förbättrad miljö som en långsiktigt hållbar välfärd.

Varför ljuga om fakta?

De rödgröna och Mona Sahlin har, de senaste månaderna, hårt attackerat regeringen för nuvarande budgetunderskott och hur statsfinanserna har försämrats under mandatperioden. Argumentet har bland annat varit att man "sänkt skatten för de rika med lånade pengar" och "att regeringen nu tömt det dukade bort man tog över 2006" med statsfinanser "som återigen måste saneras av en rödgrön regering".

Den retorik som Mona Sahlin och Thomas Östros ägnar sig åt är dock fullständigt felaktig och djupt ohederlig. I dagens DI finns en bra sammanställning över läget där man jämfört de 15 ursprungliga västeuropiska länderna inom EU. Förutom att den svenska statsskulden nu är lägre än 2006 kan vi i artikeln konstatera att:

- Sverige har, efter Luxemburg, Europas absolut lägsta budgetunderskott på 3,5 %. Detta kan jämföras med Tyskland - 6 %, Belgien - 6 %, Frankrike - 8 %, Spanien - 11 %, Storbritannien - 12 % och Irland -12 %.

- Sverige har, efter Luxemburg och Danmark, Europas lägsta statsskuld på 43,6 % av BNP. Det kan jämföras med Österrike 74 %, Tyskland 77 %, Storbritannien 80 %, Belgien 101 % och Italien 116 %.

- Sverige spås få Europas högsta tillväxt 2010 med 3,2 %. Det kan jämföras med Tyskland 2 %, Danmark 1,7 %, Frankrike 1,5 %, Portugal 1 % och Spanien som väntas back med 0,1 %.

Sifforna talar sitt tydliga språk. De svenska statsfinanserna är, efter Luxemburg, de absolut bästa bland dessa 15 länder. Att Thomas Östros och Mona Sahlin väljer att blunda för fakta och ljuger väljarna rakt upp i ansiktet är trist och upprörande. Det är just i sådana lägen, när den politiska argumentationen handlar om rena lögner istället för en ärlig debatt, som demokratin skadas och såväl jag som resten av väljarkåren tappar intresset för politik.

Klassklyftor

Ökade klassklyftor beskrivs återkommande som ett stort samhällsproblem. Jag håller bara delvis med. Fattigdom, social utslagning och arbetslöshet är givetvis stora problem som drabbar vissa grupper hårt. Problemet handlar dock om fattigdom. Inte om ökade klassklyftor. Det är fattigdomen som måste bekämpas, inte rikedomen. Just ökande klassklyftor är inget som helst problem i mina ögon förutsatt att de sämst ställdas situation förbättras.

Mycket positivt går att göra med ökad ekonomisk tillväxt. Skatteintäkterna ökar, levnadsstandarden förbättras och pensionerna räknas upp. Tillväxt är med andra ord ett utmärkt recept för att bekämpa fattigdom och förbättra för de som har det svårast.

Mot den bakgrunden tror jag också att klassklyftor är något både nödvändigt och positivt. Att det endast var Jan Björklund som vågade stå för den åsikten i söndagens partiledardebatt var svagt. Politiker som t ex Maud Olofsson har inget att vinna på att linda in sina åsikter i socialistisk retorik.

Om man konstant vill motarbeta alla former av klassklyftor så tror man inte heller att människor drivs framåt av att vara tävlingsinriktade eller att man kan ha pengar som en drivkraft. Jag tror att det är en naiv bild av hur människan fungerar. Det vore märkligt om inte ekonomiska aspekter skulle ha någon betydelse för en individ som vill starta företag, för en entreprenör som vill expandera eller för en pensionär som jobbar extra. Jag vill hävda att pengar är en viktig morot. Det behöver dock inte handla om en önskan om ökad konsumtion. Pengar fungerar i lika stor utsträckning som ett riktmärke för såväl status, uppskattning och framgång.

De som har de största problemen skulle gynnas oerhört av en högre tillväxt. För att nå dit behöver vi fler välutbildade naturvetare, fler företagare, fler som jobbar övertid och fler innovatörer. Ur det perspektivet är det vansinnigt att hävda att minskade klassklyftor är receptet till ett framgångsrikt samhälle där alla har det bra. Jag tror tvärtom att vi måste våga låta hårt arbetande individer få ha pengar som en drivkraft. Vi måste låta folk bli rika och vi måste tillåta ökade klassklyftor. Jag är övertygad om att det ger högre tillväxt, ökade skatteintäkter, bättre pensioner och ett samhälle där de sämst ställda får det klart bättre än idag.

Överdrifter

Jag har märkt att många rödgröna bloggare och debattörer är väldigt slarviga med siffrorna i sin iver att svartmåla svensk ekonomi och därmed regeringens insatser. Ett exempel hittar vi hos S-bloggaren Nina Drakfors. Hon hävdar att Sverige har Europas näst högsta tillväxtras efter Lettland. Mer felaktiga uppgifter är svåra att hitta. Konjunkturinstitutet spådde en nedgång i svensk ekonomi på - 3,9 %. I OECD:s siffror från den 31/3-09 ser vi att Tyskland beräknas få - 5,3 % och att Euroområdes snitt beräknas till - 4,1 %.

Med tanke på att Sverige är en av världens mest exportberoende ekonomier, så finner jag dessa svenska tillväxttal som skrämmande men ändå förvånasvärt goda. Storleken på det svenska BNP-fallet kan med andra ord inte användas som en hållbar kritik mot regeringen, även om hur man bemöter svåra tider kan vara en relevant fråga för debatt.

En annan aspekt kring svensk ekonomi som är värd att diskutera är just vårt stora exportberoende. Detta är resultatet av den långsiktiga Socialdemokratiska politiken. Man har kategoriskt gynnat och uppmuntrat de stora exportbolagen som har utvecklats gynnsamt. Problemet är att den inhemska konsumtionen, på grund av skattetrycket, har begränsat sig till offentlig konsumtion. I sin tur innebär det att man slagit undan benen för all produktion som sker inom den inhemska privatkonsumtionen som är extremt låg. En politik tvärtemot USA där den privata konsumtionen skapat tillväxt och exportindustrins brister skapat ett handelsunderskott.

Sveriges situation behöver inte vara någon långsiktig katastrof. Däremot bör vi vara medvetna om att vi blir extremt sårbara, vilket gör att inhemska stödpaket får högst marginell betydelse för att dämpa en konjunktur. Vår ensidiga ekonomi skapar problem på samma sätt som det lika begränsade amerikanska systemet. Jag tror att USA skulle må bra av en minskad privat konsumtion på samma sätt som det vore positivt om den sektorn kunde utvecklas och stimunleras i den svenska ekonomin. Ur det perspektivet är jag övertygad om att sänkta inkomstskatter för stora grupper i form av t ex jobbskatteavdrag långsiktigt är helt rätt väg att gå för svensk ekonomi. Det ger oss successivt ytterligare ett ben att stå på när exportindustrin går på knäna och vi slipper således lägga all tänkbar jobbtillväxt i samma korg.