tisdag 10 augusti 2010

Att lära av hur man lever eller leva som man lär?

SVT presenterar idag en undersökning som visar att flera riksdagskandidater nyttjar RUT-avdraget, trots att de företräder partier som vill avskaffa skattereduktionen. En av de mer kända kandidaterna är FI:s Gudrun Schyman.

Kritikerna menar att man ska leva som man lär och att detta är en form av dubbelmoral. Jag delar inte den uppfattningen. Självklart ska alla som vill få köpa städtjänster och självklart ska de betala samma pris som alla andra. Själv är jag motståndare till EU:s jordbrukssubventioner. Trots detta har jag inga planer på att betala extra för skattesubventionerat vin och vete.

Däremot är det värt att ifrågasätta hur man kan vara emot lägre skatter i tjänstesektorn? Reformer som innebär att efterfrågan stiger, bidragsberoendet minskar och skatteintäkterna ökar. RUT-avdraget är således helt rätt väg att gå, även om jag hellre skulle ha sett lägre skatter generellt i tjänstesektorn istället för riktade subventioner för vissa tjänster. I min värld är det inte rätt att politiker ska styra huruvida det är min konsumtion av just städtjänster som skall uppmuntras och inte mina köp av pianolektioner och personliga tränare.

Att Schyman inte lever som hon lär är i detta fall fullständigt rimligt. Förhoppningsvis kan hon istället lära av hur hon lever och se fördelarna med en större efterfrågan i tjänstesektorn.

Vilka företag ska subventioneras?

Idag skriver vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Clara Lindblom ett debattinlägg i Svenska Dagbladet där man lanserar ett förslag som går ut på att Stockholms Stad bör köpa tillbaka ett antal köpcentrum som den borgerliga alliansen sålt till det brittiska bolaget Boultbee. Anledningen är att vissa småföretagare i t ex Rinkeby och Tensta nu har fått problem sedan Boultbee kraftigt höjt hyrorna.

Min fråga är hur naiva politiker vi bör ha i Stadshuset? Hur skall ett återköp praktiskt gå till? Varför skulle Boultbee acceptera ett rimligt pris när det finns en specifik köpare som har ett politiskt beslut på att dessa centrum de facto ska köpas?

Personligen är jag inte ett dugg orolig för att Boultbee driver dessa köpcentrum i graven. Självklart kan de inte ha högre hyror än att de lyckas hyra ut lokalerna. Priset blir i slutändan marknadsmässigt. Om de istället drivs av Stockholms Stad med lägre hyror, så har vi en situation med hyressubventioner. Frågan är då hur man ska välja ut vilka företag som skall få en skattesubventionerad hyra?

För Vänsterpartiet återstår två rimliga val. Antingen visar man konkret hur man har tänkt lösa detta praktiskt eller så kastar man förslaget i soptunnan.

måndag 9 augusti 2010

- 100 kronor utbildning, tack!

Vänsterpartiledaren Lars Ohly gick i söndags, såväl i sitt sommartal som på DN-debatt, till angrepp mot de aktiebolag i skolsektorn som delar ut vinst till sina ägare. Dessa företag ingår i vad han kallar "välfärdens fiender", vilket gör att han nu vill undersöka möjligheten till att lagstifta om ett förbud mot att vinster delas ut till ägare av friskolor.

I mina ögon är detta ett mycket märkligt resonemang. Utgångspunkten är nämligen att 100 kronor satsat på utbildning ger en verksamhet till ett exakt värde av 100 kronor. Tanken att verksamhet kan bedrivas mer eller mindre effektivt och med mer eller mindre engagerad och motiverad personal existerar inte. Mot den bakgrunden är det märkligt att t ex inte världens samtliga mobiltelefontillverkare redovisar ett identiskt resultat.

Än mer märkligt ter sig resonemanget när man tänker på hur skattepengar genererar vinster i privat sektor i ett vidare perspektiv. Kommunala skolor köper papper från SCA, ombyggnationer från Skanska och datorer från HP. Ska detta vara tillåtet, eller bör vi i konsekvensens namn ha ett rakt igenom socialiserat näringsliv? Eller är det så att Vänsterpartiet gärna ser vinster och konkurrens om kompetent personal i branscher där detta traditionellt gynnat män istället för kvinnor? Eller tror Vänsterpartiet att den kvinnliga personalen på vårdhem och förskolor gynnas i sin löneutveckling och sina arbetsvillkor med arbetsgivare i monopolställning?

Det finns förstås de som tycker att det är rimligt att en vinst återinvesteras i verksamheten istället för att delas ut till ägarna. Problemet är bara att aktiebolag enbart får ha ett enda syfte enligt aktiebolagslagen, och det är just att generera avkastning till ägarna. Ett förbud mot vinstutdelning är således ett förbud mot att skolor drivs i form av företag. Det är förstås Vänsterpartiet väl medvetna om, men lindar in ett omfattande förbud i ett resonemang kring att vinster ska återinvesteras i verksamheten, vilket förstås inte låter fullt så radikalt för åhörarna.

De företag i skolsektorn som lyckas dela ut vinst till ägarna är företag som just lyckats få elever och föräldrar att välja denna aktör som leverantör av undervisning. Antingen kan man tro att detta beror på att elever och föräldrar saknar förmåga till rimliga och rationella val och har duperats av färgsprakande reklampelare. Eller så tror man att det beror på att skolan har ett gott rykte, engagerad personal, en positiv stämning och goda resultat. Jag väljer att tro på det sistnämnda. För kritikerna, som ofta hävdar att friskoleverksamhet innebär att man skär guld med täljkniv, bör det påpekas att det står var och en fritt att engagera sig, starta företag och ge sig in i den fria konkurrensen. För mig är det obegripligt att inte fler vänsterpartister gör just detta eftersom de tycks veta med säkerhet hur enkelt det är att plocka hem dessa miljonvinster. Fast det är klart, jag glömde att vänsterpartister inte drivs av att tjäna pengar. De drivs av viljan att spendera andras.

Mer i ämnet finns att läsa hos Magnus Andersson, Jonas Sjöstedt och Annie Johansson.

söndag 1 augusti 2010

Rätt tanke - fel väg- Maud Olofsson

Centerledaren Maud Olofsson publicerar idag en artikel på DN-debatt. Utspelet går ut på att man vill sälja en minoritetspost i Vattenfall för att frigöra tio miljarder för att finansiera satsningar på mindre bolag inom förnyelsebar energi.

I mina ögon är grundtanken mycket god. Att driva kol- och kärnkraft i t ex Tyskland kan knappast vara en kärnverksamhet för den svenska staten. Att stimulera inhemska investeringar i förnyelsebar energi är en verksamhet som till större del ligger i svenska skattebetalares intresse.

Däremot ställer jag mig lite frågande till om man väljer rätt metod genom bildandet av ett nytt statligt riskkapitalbolag? Just politikerstyrda riskkapitalbolag där skattebetalarnas pengar sätts på spel är något som vi centerpartister brukar såväl ironisera över som kritisera. Kan vi inte ha en större tilltro till marknaden? Kan vi inte stimulera investeringar i den gröna sektorn på andra sätt genom t ex skatterabatter? Personligen ser jag en sänkt skatt i sektorn som en klart bättre lösning än att investeringsbesluten i privat sektor skall fattas av bolag som styrs från Näringsdepartementet. Har vi inte lärt oss något av resultaten av alla liknande socialdemokratiska investeringsprojekt?

Mauds Olofssons förslag är dock i grunden mycket bra! Det är positivt att någon vågar ta upp frågan om huruvida det är rimligt att svenska skattebetalare ska driva kolkraftverk i Tyskland!

fredag 30 juli 2010

Svenskt Näringsliv förklarar varför jag är centerpartist

Svenskt Näringsliv har presenterat en undersökning om hur aktiva de olika partierna är i debatten kring företagande. Resultatet är att Centerpartiet är det parti som flitigast diskuterar frågor som rör just företagande. För mig kommer inte resultatet som någon överraskning och det kan det knappast heller göra för någon som tar del av den politiska debatten.

Detta är också anledningen till varför jag är centerpartist. Den politiska debatten i Sverige handlar alldeles för mycket om hur befintliga resurser skall fördelas istället för hur nya resurser skall skapas. All välfärd bygger på skatteintäkter och alla skatteintäkter bygger på framgångsrika företag. Samtidigt har vi en åldrande befolkning och en hög arbetslöshet. Självklart stavas den enda lösningen fler och mer framgångsrika företag som kan anställa fler, bli än mer framgångsrika och genera de allt större skatteintäkter som krävs för att klara den framtida välfärden. Jag har således svårt att se någon fråga som ur ett framtidsperspektiv kan vara överordnad frågan om hur svenskt företagande kan växa.

Ur mitt perspektiv är Centerpartiet överlägset på denna punkt. Av den anledningen är jag centerpartist och i grund och botten handlar allt om att rädda och utveckla just den välfärd som Socialdemokraterna har byggt upp och utvecklat. Tyvärr så riskerar den socialdemokratiska synen på just företagande att rasera hela den välfärd de säger sig värna (genom t ex Lex Uggla). För mig ter det sig fullständigt absurt och kortsiktigt hur någon som säger sig värna just välfärden kan rösta på Socialdemokraterna istället för Centerpartiet. Mig veterligen handlar det enbart om en förlegad syn på löntagare som utnyttjade och företagare som utnyttjande. Ett perspektiv från 1920-talet som inte tar hänsyn till vare sig hur fler jobb eller större skatteintäkter skapas.

Mer att läsa om undersökningen finns hos Johan Hedin och Magnus Andersson.

Hur ska "politiker" granskas?

Expressen publicerar idag en artikel om att en centerpartistisk kandidat till kommunfullmäktige i en kommun i stockholmsregionen har dömts för att ha hotat en ordningsvakt. Utan att veta vem detta avser eller vilken kommun det handlar om, så vet jag av erfarenhet att media går alldeles för långt i sin "granskning" av de individer som står på de olika partiernas listor.

Har man politik som sitt yrke, så får man räkna med en hårdare granskning. Det kan knappast komma som en överraskning för vare sig riksdagsledamöter, stats- eller kommunalråd. Det kan möjligen vara en rimlig nyhetsvärdering. Sedan har vi alla oss andra tusentals individer som står som kandidater, men som har noll eller högst marginella politiska uppdrag. Att göra stora rubriker kring varje snedsteg som tas av dessa människor kan knappast vara rimligt. Det politiska inflytandet är i praktiken nära noll, det politiska arbetet sker till 100 % på ideell basis och allmänheten saknar fullständigt kännedom om "politikern".

I praktiken handlar denna typ av journalistik enbart om taffliga försök att skandalisera de politiska partierna, vilket riskerar att medföra ett ökat politikerförakt, färre som engagerar sig politiskt och en försämrad demokrati. Vem vill utsätta sin familj för risken att ett enda snedsteg innebär braskande rubriker i riksmedia? En annan aspekt av frågan är förstås om det nödvändigtvis är fel att ha politiska företrädare som begått brott. Finns det möjligen inte en poäng om politiska företrädare representerar just en tvärsnitt av befolkningen?

torsdag 15 juli 2010

Melin bör följa Littorins exempel

Idag har Sven-Otto Littorin talat ut kring det sexköp Aftonbladet anklagat honom för. I mina ögon finns det bara en sak att säga kring hela historien: Aftonbladets agerandet hittills är skandalöst och tf ansvarig utgivare Lena Melin bör snarast lämna sin post.

I en rättsstat har alla anklagade rätt att betraktas som oskyldiga tills det finns en fällande dom. Vid publiceringen var Aftonbladet väl medveten om att detta handlade om ett preskriberat brott som aldrig kommer att prövas i domstol. Ett tämligen gynnsamt scenario för en tidning som bygger anklagelserna på uppgifter från en anonym och skyddad källa. Jag hade inte haft något emot en publicering av uppgifterna om de därefter hade följts av en polisanmälan och en efterföljande domstolsförhandling där Littorin haft en möjlighet att bevisa sin oskuld. Att anklaga någon för ett grovt och stigmatiserande brott där den tilltalade inte har någon som helst möjlighet att bli friad i en domstolsförhandling är rent ut sagt vidrigt.

Om vi utgår från att Littorin är oskyldig, vilket vi bör göra i en västerländsk demokratisk rättsstat, så är Aftonbladets agerande det lägsta vi sett från kvällspressen på mycket lång tid. Frågan är om någon som tar rättssäkerhet på allvar kan ta Lena Melins kommande politiska kommentarer seriöst? Mitt förslag är att hon snarast gör Littorin sällskap och lämnar sin post.