Vilka värnar företagande?

Organisationen Företagarna har lanserat en kandidatguide där väljarna kan hitta riksdagskandidaterna med de mest företagarvänliga åsikter. I Stockholms stad ser toppen på listan ut som följer:

1. Elisabeth Thand-Ringqvist, Centerpartiet
2. Oscar Fredriksson, Centerpartiet
3. Helen Törnqvist, Centerpartiet
4. Evy Kjellberg, Centerpartiet
5. Jonas Pettersson, Centerpartiet
6. Fredrik Jörgensen, Centerpartiet
7. Per Altenberg, Folkpartiet

Att centerpartister toppar listan är ingen överraskning för mig. I mina ögon är Centerpartiet det parti som tar företagsfrågorna på störst allvar. Det är en viktig fråga som debatteras alldeles för lite. För mig är det uppenbart att välfärd, välstånd, miljöförbättringar, tillväxt och jobb endast kan skapas genom fler och mer framgångsrika företag. Därför är jag centerpartist.

Alla partier värnar inte företagande. Vänder vi på listan och tittar på de minst företagarvänliga kandidaterna hittar vi idel vänsterpartister, socialdemokrater och lite mer överraskande miljöpartister. Jag har full förståelse för att vänsterkandidaterna svarat på Företagarnas frågor som de gjort. Varför skulle en vänsterpartist se en sänkning av bolagsskatten som något positivt när det, i deras värld, innebär mer till giriga kapitalister istället för fler anställda i äldrevården? Resonemanget är också helt logiskt när man vägrar acceptera vikten och värdet av tillväxt. Med den utgångspunkten är resonemanget rationellt. Allt jag begär är att de slutar beskriva sin politik som företagarvänlig. Det är nämligen inget annat än falsk marknadsföring. De borde istället klart deklarera att det inte ligger i deras intresse att underlätta för företag att utvecklas och växa.

Välfärdens fiender

Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN-debatt om deras målsättning att minska antalet långtidsarbetslösa med 90 000 personer. Detta ska ge genom konkreta åtgärder som bland annat fler platser på Komvux och mer diffusa lösningar som punkten "gröna jobb till långtidsarbetslösa".

Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.

För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?

Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:

- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.

De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.

Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.

Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.

Miljöpartiet saknar trovärdighet

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand publicerar idag ett inlägg på SvD:s Brännpunkt under rubriken: MP ska bli småföretagarnas parti. Det är alltid positivt när politiska partier säger sig vilja förbättra villkoren för företagande. I artikeln talas det om att underlätta anställningar och sänkta arbetsgivaravgifter. Det är nödvändiga och bra åtgärder, även om Miljöpartiet vill detaljreglera exakt vilka företagare som skall få vilka förmåner, vilket är trist. Denna detaljreglerariver delar man dock även med den borgerliga alliansen som visserligen skapat ett bättre, men knappast enklare skattesystem.

Problemet för Miljöpartiet är att utspelet har noll trovärdighet. Det fungerar inte att säga sig vilja förbättra villkoren för småföretagare samtidigt som man är beredda att sätta sig i en regering tillsammans med socialisterna inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet är berett att aktivt stödja en statsminister som vill återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att ett avskaffande av skatten stod högst på organisationen Företagarnas önskelista inför valet 2006. Hur går detta ihop med en företagarvänlig linje Miljöpartiet?

Miljöpartiets ansats är god, men faller tyvärr på sin egen orimlighet. En rödgrön regering har alltid, och kommer för överskådlig tid, alltid att vara en företagarfientlig regering. Ett problem är att många partier säger sig vilja förbättra för småföretagare. Det räcker inte. Enmansföretagare behöver bättre villkor, men det behöver också företag med 15, 50 och 500 anställda. Detta tycks Miljöpartiet ha glömt på samma sätt som man valt att blunda för det faktum att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är den usla företagarpolitiken personifierad.