Vissa betalar 100 000 kronor/månad i skatt

Socialdemokraterna har nu lanserat en annonskampanj med en bild på paret Reinfeldt och en text som beskriver att de årligen tjänat 125 000 kronor på alliansens skattesänkningar. Tidigare har Ibrahim Baylan i en debattartikel konstaterat att:

- vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi.

Jag har tidigare kritiserat Ibrahim Baylan för detta lågvattenmärke i valrörelsen. Höginkomsttagare som Reinfeldts bidrar med stora skatteintäkter, jobbar hårt och förtjänar beröm. Ibrahim Baylan glömde nämna att paret iår betalar drygt 1,2 miljoner i skatt. Då har jag inte inkluderat något annat än inkomstskatter och helt valt att bortse från t ex sociala avgifter, löneskatt, alkoholskatt, bensinskatt och moms.

Frågan är om vi behöver fler sådana skattebetalare eller om de ska uppmuntras att flytta utomlands med Baylans höjda marginalskatter, höjd fastighetsskatt och återinförd förmögenhetsskatt?

Lågt Baylan!,

Ibrahim Baylan skriver idag ett debattinlägg i Aftonbladet med uträkningar på hur mycket paret Reinfeldt fått i skattesänkningar sedan valet 2006:

- Vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi, skriver Baylan.

Att påstå att demokratiska politiska motståndare gett sig in i partipolitiken av privatekonomiska skäl är lågt. Baylan är uppenbarligen desperat och beredd att ta till de riktigt smutsiga tricken. Synd!

Men å andra sidan känner vi till socialdemokratins historia från Göran Perssons utspel i valrörlsen 2002:

- Hur kan du, Bo Lundgren, känna någon empati för de svagaste i samhället, när du köpt ett hus för fem miljoner i Djursholm?

Mindre än två år senare var Göran Persson ägare till en fastighet med inköpspris 12,5 miljoner kronor.

Vilket är det framtida statsbärande partiet?

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver idag på DN-debatt om den moderata strategin att bli ett brett statsbärande parti som attraherar väljare från alla grupper i samhället. Tanken är att man skall företräda allmänintressen och inte ett särintresse dit man bland annat räknar Svenskt Näringsliv.

Trots att de rödgröna utmålar Moderaterna som ett högerspöke, så är det uppenbart att man valt att ge avkall på flera frågor där man flyttat sig in mot mitten i svensk politik. Värnskatten finns t ex kvar efter en mandatperiod, låginkomsttagare som arbetar har fått procentuellt sett oerhört mycket större skattesänkningar än de med högre inkomster samtidigt som partiet inte ser någon anledning att reformera LAS.

Det är också uppenbart att strategin varit framgångsrik. Opinionsmätningarna säger allt som oftast att man nu är landets största parti, har störst förtroende i jobbfrågan och att man har bidragit till att Socialdemokraterna gått från 45 % till 30 % i väljarstöd. Detta menar den tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Andersson att Socialdemokraterna måste ta på allvar. På sin blogg skriver han att det är centralt att partiet inser att det går att kombinera höjda bidragsnivåer med en politik som attraherar tjänstemän i storstadsregioner.

Visst kan vi mycket väl få en socialdemokratisk statsminister, men det är ändå fascinerande att se hur partiet på kort tid tappat 30 % av sina väljare. Personligen tror jag en förklaring är just Moderaternas förändrade retorik, men även den internationalisering och globalisering som gått snabbt det senaste decenniet. Väljarna reser allt mer och får mer och mer influenser från utlandet. Mot den bakgrunden är det uppenbart att det blir svårare att bedriva en extrem politik. För väljarna blir det naturligare att ifrågasätta varför vi inte kan få köpa Alvedon på Konsum och om det verkligen är rimligt med ett högre skattetryck. Regeringen Reinfeldt tar idag ut världens högsta skatter från medborgarna. Att i det läget, som Socialdemokraterna, gå till val på behovet av höjda skatter är onekligen en extrem ståndpunkt ur ett internationellt perspektiv. Ett perspektiv som med globaliseringen blir allt tydligare för väljarkåren.

Det är inte omöjligt att de rödgröna vinner valet. Men i sådana fall beror det på att Miljöpartiet går kraftigt framåt. Bara ett mirakel kan rädda Socialdemokraterna från ett dåligt valresultat. Långsiktigt tror jag att Moderaterna har goda förutsättningar att stabilt bli landets största parti. Den socialdemokratiska partiledningen står inför en enorm utmaning. Politiken måste bli mittenorienterad samtidigt som man måste komma överens med Vänsterpartiet och dessutom stilla de starka interna vänsterfalanger i det egna partiet som använder en retorik som kan te sig väldigt främmande för stora grupper i samhället. Utöver detta har vi problemet med den nära kopplingen till just ett särintresse - LO. En koppling som blir mer och mer problematisk med en större andel tjänstemän i väljarkåren. Är det möjligen därför LO legat lågt hittills i valrörelsen?

Välfärdens fiender

Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN-debatt om deras målsättning att minska antalet långtidsarbetslösa med 90 000 personer. Detta ska ge genom konkreta åtgärder som bland annat fler platser på Komvux och mer diffusa lösningar som punkten "gröna jobb till långtidsarbetslösa".

Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.

För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?

Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:

- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.

De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.

Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.

Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.

Miljöfarligt Miljöparti 2

Idag har Miljöpartiet avslutat sin kongress i Uppsala. Samtidigt visar partiet upp ett rekordhögt opinionsstöd på över tio procent. Ett väljarstöd jag finner märkligt.

Visst finns det positiva inslag i Miljöpartiet. Sänkningen av moms i tjänstesektorn är ett bra förslag, man har goda ambitioner när det småföretagande och man har agerat på ett förhållandevis sunt sätt när det gäller friskolor.

Det stora problemet är att man är högst tillväxtfientlig. Frågan om arbetstidsförkortning är ett tydligt exempel. Visst skulle det vara skönt att jobba mindre, men självklart blir resultatet en sämre tillväxt och mindre resurser till såväl miljö- som välfärdssatsningar. För ingen kan väl på allvar tro att vi skapar högre tillväxt och mer resurser genom att vi jobbar mindre? Lägg dessutom till en inhemsk skatt på flygtrafik och ett nej till alla vägsatsningar så är bilden tydlig. I Miljöpartiets Sverige kommer vi alla att vara fattigare.

Jag kan på ett sätt förstå hur man resonerar. Lägre tillväxt leder till mindre konsumtion och mindre utsläpp. På samma sätt så är det rationellt att vara emot vägbyggen eftersom de per automatik underlättar bilåkande. Tyvärr är jag övertygad om att det är ett miljöfarligt sätt att resonera. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det enkelt att konstatera hur miljön blivit bättre genom just tillväxt och teknisk utveckling. Idag ligger Sveriges utsläpp av koldioxid på 1975-års nivå trots dubbelt så stor ekonomi, fler bilar, fler resor och högre materiell standard.

Indier och kineser kommer inte att sluta åka bil för att vi inte bygger Förbifart Stockholm. Lösningen heter istället bättre, billigare och effektivare miljöbilar. En utveckling som bara kan ske genom ökad tillväxt, större resurser och ytterligare kostsam forskning och utveckling. Just därför är tillväxt centralt för en förbättrad miljö och just därför har Miljöpartiets politik en skadlig inverkan på miljön. Förhoppningsvis blir kongressbeslutet att just lyfta fram arbetstidsförkortningen en tillräcklig stark varningsklocka för väljarna som inte längre kan blunda för att Miljöpartiet för en politik som skapar såväl fattigdom som miljöproblem. Samtidigt bör Alliansen ta sitt ansvar. Fredrik Reinfeldt kan bli betydligt mer tydlig och pedagogisk när han förklarar varför arbetslinjen är grunden för såväl en förbättrad miljö som en långsiktigt hållbar välfärd.

Statsskulden har minskat med 117 miljarder.

Idag har nya siffror presenterats som visar att 47 % av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för moderatledaren Reinfeldt. Samma siffror för Mona Sahlin är 19 %. Det är en gigantisk skillnad som absolut kan komma att spela en viktig roll i valrörelsen, vilket också är en nödvändighet om Alliansen ska lyckas komma tillbaka från underläget i opinionsmätningarna.

Förutom att föra en saklig politik som inger förtroende, så bör Alliansen snarast gå till kraftigt motangrepp mot den argumentering kring det ekonomiska läget i landet som de socialdemokratiska företrädarna sprider som sanningar.

Här räcker det att titta på siffrorna på Riksgäldens hemsida som beskriver statsskulden storlek. Under S-regeringens sista tid i augusti 2006 uppgick statsskulden till 1 228 miljarder. Samma statsskuld är idag uppe i 1 111 miljarder. Alliansregeringen har alltså sänkt statsskulden med 117 miljarder så här långt under mandatperioden. Thomas Östros har en hel del att förklara när han talar om "oreda i statsfinanserna" och "skattesänkningar till de allra rikaste för lånade pengar". Varför ställer ingen honom tillsvars för dessa siffror? Här måste såväl media som allianspolitiker omedelbart ta sitt ansvar!