Så var valdebatten om ekonomi över! I mina ögon var det en klar besvikelse. Sverker Olofsson är inte rätt person att leda en debatt. Att man dessutom ägnar programtid åt att politiker ska gissa vad matvaror kostar innebar ett antiklimax för oss som är intresserade av just ekonomifrågor och som nu får sätta oss tillrätta och vänta ytterligare fyra år på nästa debatt.
Jag tycker att debatten kom att handla alldeles för mycket om plånboksfrågor på detaljnivå. Frågan om var gränsen för det offentligas åtagande ska gå hade kunnat utvecklas liksom, framförallt, frågan hur vi maximerar den tillväxttakt som är helt avgörande för allt från arbetslöshet till kvalité inom vården.
Den deltagare som jag tyckte försökte lyfta nivån var Folkpartiets Carl B Hamilton. Anders Borg inger säkerligen förtroende och vinner väljare, men diskussionen blir tämligen visionslös och allmängiltig. Centerpartiets Roger Tiefensee har goda idéer, men är en svag debattör. Thomas Östros har jag mycket svårt för. Dels delar jag inte hans politiska vision, men det som irriterar mig mest är hans förmåga att bara slänga ur sig klyschor om "välfärd", "satsningar", "investera i" och "de rika". Dessutom har han en unik förmåga att inte svara på frågor och att inte ge hela bilden. Typexempel var när han fick frågan om att Socialdemokraterna vill avskaffa ROT-avdraget:
- Nej, vi vill UTVECKLA ROT-avdraget till att inkludera hyresfastigheter, svarar Östros och glömmer att han de facto lagt fram ett valmanifest som inkluderar just ett avskaffat ROT när konjunkturen är starkare.
En fråga som borde ha diskuterats mer ingående är var nya jobb ska skapas. I och med globaliseringen har mängder med enkla industrijobb försvunnit. Vi måste således skapa fler enkla jobb som efterfrågar outbildad arbetskraft. Detta kan, i mina ögon, endast ske i tjänstesektorn. Därför är det med glädje jag kan konstatera att Centerpartiet har lyckats få gehör för en halverad moms i restaurangbranschen. Definitivt ett förslag i rätt riktning för tillväxt, minskat utanförskap och jobb.
Visar inlägg med etikett Thomas Östros. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thomas Östros. Visa alla inlägg
tisdag 24 augusti 2010
torsdag 19 augusti 2010
Vi har inte glömt Lex Uggla, Thomas Östros!
Socialdemokraterna har numera en småföretagarvänlig retorik. En ny förmögenhetsskatt skall utformas, men enligt Thomas Östros så kommer den inte att innehålla den gamla skattens svagheter. Mot den bakgrunden är det lätt att tro att Socialdemokraterna de facto kommer att värna småföretagare och driva en tillväxtorienterad politik vid ett maktskifte. Jag tvivlar. Låt oss komma ihåg hur det fungerade 2006, vilket är svårt att ha koll på om man inte jobbar med ekonomi dagligen.
- Socialdemokterna vägrade konsekvent att avskaffa förmögenhetsskattens Lex Uggla. Detta innebar att företagare med likviditet tvingades betala privat förmögenhetsskatt på företagets pengar. Ett exempel:
En företagare har fem miljoner över i sitt företag. Han eller hon planerar att använda pengarna till en framtida expansion, men kan inte säga exakt när fler kommer att anställas. Likviditeten betraktades då som onödig och ägaren fick betala en privat skatt på 1,5 % av fem miljoner kronor. Av privata medel tvingades då ägaren att betala 75 000 netto per år i extra skatt. Enda sättet att finansiera skatten var då via ett ökat löneuttag som gav 75 000 netto. Ett sådant löneuttag kostade företaget 222 000 kronor per år. Summan blev således att aktiebolaget tvingades betala 222 000 kronor i extra skatt årligen. Under en mandatperiod ökade kostanden för bolaget med närmare en miljon kronor. Hur kan du försvara denna behandling av entreprenörer som har ambitionen att anställa fler, Thomas Östros?
Detta är fakta som den vanlige väljaren naturligtvis inte har detaljkunskap om. Därför kokar det i mig varje gång Thomas Östros och Socialdemokraterna säger sig värna småföretagare. Inför valet 2006 hade organisationen Företagarena ett önskemål för förbättringar som var överordnat andra frågor. Det var avskaffandet av just förmögenhetsskatten. En skatt som nu Socialdemokraterna kommer att återinföra. En månad innan valet har landets småföretagare inte fått något som helst besked hur skatten ska utformas.
Politiker kan aldrig skapa fler jobb. Arbetstillfällen uppstår i nya företag och företag som expanderar. Därför är ett bra företagsklimat a och o för att vi ska kunna finansiera ett omfattande framtida välfärdssystem med en åldrande befolkning. Därför kommer jag att rösta på Centerpartiet. Till tveksamma väljare rekommenderar jag en uppfräschning av minnet kring hur småföretagare behandlades under den förra socialdemkratiska regeringen. Thomas Östros och Socialdemokraterna är i högsta grad de "välfärdens fiender" Lars Ohly raljerar kring.
Per Ankersjö bloggar idag kring ungdomsarbetslöshet, Johan Hedin skriver läsvärd om ansvar och Magnus Andersson funderar vidare kring tillväxt, jobb och företagande.
- Socialdemokterna vägrade konsekvent att avskaffa förmögenhetsskattens Lex Uggla. Detta innebar att företagare med likviditet tvingades betala privat förmögenhetsskatt på företagets pengar. Ett exempel:
En företagare har fem miljoner över i sitt företag. Han eller hon planerar att använda pengarna till en framtida expansion, men kan inte säga exakt när fler kommer att anställas. Likviditeten betraktades då som onödig och ägaren fick betala en privat skatt på 1,5 % av fem miljoner kronor. Av privata medel tvingades då ägaren att betala 75 000 netto per år i extra skatt. Enda sättet att finansiera skatten var då via ett ökat löneuttag som gav 75 000 netto. Ett sådant löneuttag kostade företaget 222 000 kronor per år. Summan blev således att aktiebolaget tvingades betala 222 000 kronor i extra skatt årligen. Under en mandatperiod ökade kostanden för bolaget med närmare en miljon kronor. Hur kan du försvara denna behandling av entreprenörer som har ambitionen att anställa fler, Thomas Östros?
Detta är fakta som den vanlige väljaren naturligtvis inte har detaljkunskap om. Därför kokar det i mig varje gång Thomas Östros och Socialdemokraterna säger sig värna småföretagare. Inför valet 2006 hade organisationen Företagarena ett önskemål för förbättringar som var överordnat andra frågor. Det var avskaffandet av just förmögenhetsskatten. En skatt som nu Socialdemokraterna kommer att återinföra. En månad innan valet har landets småföretagare inte fått något som helst besked hur skatten ska utformas.
Politiker kan aldrig skapa fler jobb. Arbetstillfällen uppstår i nya företag och företag som expanderar. Därför är ett bra företagsklimat a och o för att vi ska kunna finansiera ett omfattande framtida välfärdssystem med en åldrande befolkning. Därför kommer jag att rösta på Centerpartiet. Till tveksamma väljare rekommenderar jag en uppfräschning av minnet kring hur småföretagare behandlades under den förra socialdemkratiska regeringen. Thomas Östros och Socialdemokraterna är i högsta grad de "välfärdens fiender" Lars Ohly raljerar kring.
Per Ankersjö bloggar idag kring ungdomsarbetslöshet, Johan Hedin skriver läsvärd om ansvar och Magnus Andersson funderar vidare kring tillväxt, jobb och företagande.
onsdag 11 augusti 2010
Välfärdens fiender
Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN-debatt om deras målsättning att minska antalet långtidsarbetslösa med 90 000 personer. Detta ska ge genom konkreta åtgärder som bland annat fler platser på Komvux och mer diffusa lösningar som punkten "gröna jobb till långtidsarbetslösa".
Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.
För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?
Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:
- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.
De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.
Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.
Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.
Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.
För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?
Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:
- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.
De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.
Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.
Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.
torsdag 15 april 2010
Tröttsam budgetdebatt
Igår presenterade Anders Borg vårbudgeten. Efter att ha lyssnat på den efterföljande riksdagsdebatten kan jag inte annat än bli en aningen trött på politik.
- Anders Borg säger att statsskulden är 90 miljarder lägre än 2006, att det är fler i sysselsättning än 2006, att sjukskrivningstalen drastiskt sjunkit, att pensionärerna har fått skattesänkningar och att Sveriges statsfinanser är bäst i EU liksom att vi har lägst budgetunderskott i unionen förutom Luxemburg.
- Thomas Östros å sin sida säger att Sveriges BNP har backat med fem procent, vilket är mer än snittet i EU, att vi har fått högre arbetslöshet under alliansregeringen, att pensionärer betalar högre skatt än löntagare, att antalet socialbidragstagare ökat samt att den procentenhet med de högsta inkomsterna i landet har fått kraftiga skattesänkningar.
Alla dessa påståenden från dessa politiker är helt korrekta. Att de vägrar bemöta varandras argument och att man kan beskriva verkligheten på helt olika sätt gör den politiska debatten såväl tröttsam som förutsägbar. Vi har hört argumenten förr och debatten blir tämligen enkelspårig.
Personligen tycker jag att Borgs argument väger tyngre. Självklart har vi problem och självklart är läget sämre än 2006. Vi har, trots allt, upplevt decenniets största globala recession. Att i det läget uppvisa EU:s minsta statsskuld, lägst budgetunderskott och en ganska bra tillväxt är imponerande. Detta trots att Östros enbart kommer med fakta i sin argumentering. Till hans försvar ska givetvis sägas att delar av de goda statsfinanserna också ska tillgodoräknas den tidigare socialdemokratiska regeringen som just lämnade över ett budgetöverskott, som sig bör under goda tider.
För mig handlar politik om tre saker. Att ge medborgarna trygghet, frihet och tillväxt. Det är också därför jag röstar på alliansen. De senaste tio åren har jobben minskat inom två sektorer, nämligen i stora storföretag och inom offentlig sektor. Samtidigt har vi undvikit massarbetslöshet genom en enorm jobbtillväxt inom små- och medelstora företag. Min framtidsbild är således tydlig. För att få hög tillväxt, stora skatteintäkter och möjlighet till välfärdssatsningar så krävs en sak. En ökat tillväxt inom småföretagssektorn.
Personligen tycker jag att Centerpartiet förespråkar bäst politik på området, men oavsett partitillhörighet är det svårt att argumentera emot följande åtgärder för en förbättrad tillväxt hos små- och medelstora företag:
- En uppluckring av LAS som gör det möjligt för företaget att behålla kompetensen man behöver istället för de med flest anställningsår. (Vilket äntligen öppnar en dörr för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden.)
- Lägre arbetsgivaravgifter.
- Mer generösa 3:12-regler som bl a styr hur en vinst kan fördelas i ett mindre bolag.
- Mindre administration genom förenklade regler.
- Ett slopande av revisionsplikten för småföretag.
Svaret från de rödgröna heter höjda skatter för löntagare samt en återinförd förmögenhetsskatt som effektivt minskar utbudet av riskkapital till entreprenörer. Utöver detta är det, som småföretagare, svårt att förlåta Lex-Uggla lagstiftningen som tvingade flera framgångsrika småföretag att lägga ned sin verksamhet av skatteskäl eller den tidigare debatten om löntagarfonder som handlande om ett tvångsmässigt förstatligande av privat egendom.
För mig är valet lätt. Vägen dit hoppas jag dock blir mer produktiv och informativ än dagens budgetdebatt där ingen av debattörerna lyssnade på motståndarsidan.
- Anders Borg säger att statsskulden är 90 miljarder lägre än 2006, att det är fler i sysselsättning än 2006, att sjukskrivningstalen drastiskt sjunkit, att pensionärerna har fått skattesänkningar och att Sveriges statsfinanser är bäst i EU liksom att vi har lägst budgetunderskott i unionen förutom Luxemburg.
- Thomas Östros å sin sida säger att Sveriges BNP har backat med fem procent, vilket är mer än snittet i EU, att vi har fått högre arbetslöshet under alliansregeringen, att pensionärer betalar högre skatt än löntagare, att antalet socialbidragstagare ökat samt att den procentenhet med de högsta inkomsterna i landet har fått kraftiga skattesänkningar.
Alla dessa påståenden från dessa politiker är helt korrekta. Att de vägrar bemöta varandras argument och att man kan beskriva verkligheten på helt olika sätt gör den politiska debatten såväl tröttsam som förutsägbar. Vi har hört argumenten förr och debatten blir tämligen enkelspårig.
Personligen tycker jag att Borgs argument väger tyngre. Självklart har vi problem och självklart är läget sämre än 2006. Vi har, trots allt, upplevt decenniets största globala recession. Att i det läget uppvisa EU:s minsta statsskuld, lägst budgetunderskott och en ganska bra tillväxt är imponerande. Detta trots att Östros enbart kommer med fakta i sin argumentering. Till hans försvar ska givetvis sägas att delar av de goda statsfinanserna också ska tillgodoräknas den tidigare socialdemokratiska regeringen som just lämnade över ett budgetöverskott, som sig bör under goda tider.
För mig handlar politik om tre saker. Att ge medborgarna trygghet, frihet och tillväxt. Det är också därför jag röstar på alliansen. De senaste tio åren har jobben minskat inom två sektorer, nämligen i stora storföretag och inom offentlig sektor. Samtidigt har vi undvikit massarbetslöshet genom en enorm jobbtillväxt inom små- och medelstora företag. Min framtidsbild är således tydlig. För att få hög tillväxt, stora skatteintäkter och möjlighet till välfärdssatsningar så krävs en sak. En ökat tillväxt inom småföretagssektorn.
Personligen tycker jag att Centerpartiet förespråkar bäst politik på området, men oavsett partitillhörighet är det svårt att argumentera emot följande åtgärder för en förbättrad tillväxt hos små- och medelstora företag:
- En uppluckring av LAS som gör det möjligt för företaget att behålla kompetensen man behöver istället för de med flest anställningsår. (Vilket äntligen öppnar en dörr för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden.)
- Lägre arbetsgivaravgifter.
- Mer generösa 3:12-regler som bl a styr hur en vinst kan fördelas i ett mindre bolag.
- Mindre administration genom förenklade regler.
- Ett slopande av revisionsplikten för småföretag.
Svaret från de rödgröna heter höjda skatter för löntagare samt en återinförd förmögenhetsskatt som effektivt minskar utbudet av riskkapital till entreprenörer. Utöver detta är det, som småföretagare, svårt att förlåta Lex-Uggla lagstiftningen som tvingade flera framgångsrika småföretag att lägga ned sin verksamhet av skatteskäl eller den tidigare debatten om löntagarfonder som handlande om ett tvångsmässigt förstatligande av privat egendom.
För mig är valet lätt. Vägen dit hoppas jag dock blir mer produktiv och informativ än dagens budgetdebatt där ingen av debattörerna lyssnade på motståndarsidan.
onsdag 24 mars 2010
Statsskulden har minskat med 117 miljarder.
Idag har nya siffror presenterats som visar att 47 % av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för moderatledaren Reinfeldt. Samma siffror för Mona Sahlin är 19 %. Det är en gigantisk skillnad som absolut kan komma att spela en viktig roll i valrörelsen, vilket också är en nödvändighet om Alliansen ska lyckas komma tillbaka från underläget i opinionsmätningarna.
Förutom att föra en saklig politik som inger förtroende, så bör Alliansen snarast gå till kraftigt motangrepp mot den argumentering kring det ekonomiska läget i landet som de socialdemokratiska företrädarna sprider som sanningar.
Här räcker det att titta på siffrorna på Riksgäldens hemsida som beskriver statsskulden storlek. Under S-regeringens sista tid i augusti 2006 uppgick statsskulden till 1 228 miljarder. Samma statsskuld är idag uppe i 1 111 miljarder. Alliansregeringen har alltså sänkt statsskulden med 117 miljarder så här långt under mandatperioden. Thomas Östros har en hel del att förklara när han talar om "oreda i statsfinanserna" och "skattesänkningar till de allra rikaste för lånade pengar". Varför ställer ingen honom tillsvars för dessa siffror? Här måste såväl media som allianspolitiker omedelbart ta sitt ansvar!
Förutom att föra en saklig politik som inger förtroende, så bör Alliansen snarast gå till kraftigt motangrepp mot den argumentering kring det ekonomiska läget i landet som de socialdemokratiska företrädarna sprider som sanningar.
Här räcker det att titta på siffrorna på Riksgäldens hemsida som beskriver statsskulden storlek. Under S-regeringens sista tid i augusti 2006 uppgick statsskulden till 1 228 miljarder. Samma statsskuld är idag uppe i 1 111 miljarder. Alliansregeringen har alltså sänkt statsskulden med 117 miljarder så här långt under mandatperioden. Thomas Östros har en hel del att förklara när han talar om "oreda i statsfinanserna" och "skattesänkningar till de allra rikaste för lånade pengar". Varför ställer ingen honom tillsvars för dessa siffror? Här måste såväl media som allianspolitiker omedelbart ta sitt ansvar!
torsdag 28 januari 2010
Varför ljuga om fakta?
De rödgröna och Mona Sahlin har, de senaste månaderna, hårt attackerat regeringen för nuvarande budgetunderskott och hur statsfinanserna har försämrats under mandatperioden. Argumentet har bland annat varit att man "sänkt skatten för de rika med lånade pengar" och "att regeringen nu tömt det dukade bort man tog över 2006" med statsfinanser "som återigen måste saneras av en rödgrön regering".
Den retorik som Mona Sahlin och Thomas Östros ägnar sig åt är dock fullständigt felaktig och djupt ohederlig. I dagens DI finns en bra sammanställning över läget där man jämfört de 15 ursprungliga västeuropiska länderna inom EU. Förutom att den svenska statsskulden nu är lägre än 2006 kan vi i artikeln konstatera att:
- Sverige har, efter Luxemburg, Europas absolut lägsta budgetunderskott på 3,5 %. Detta kan jämföras med Tyskland - 6 %, Belgien - 6 %, Frankrike - 8 %, Spanien - 11 %, Storbritannien - 12 % och Irland -12 %.
- Sverige har, efter Luxemburg och Danmark, Europas lägsta statsskuld på 43,6 % av BNP. Det kan jämföras med Österrike 74 %, Tyskland 77 %, Storbritannien 80 %, Belgien 101 % och Italien 116 %.
- Sverige spås få Europas högsta tillväxt 2010 med 3,2 %. Det kan jämföras med Tyskland 2 %, Danmark 1,7 %, Frankrike 1,5 %, Portugal 1 % och Spanien som väntas back med 0,1 %.
Sifforna talar sitt tydliga språk. De svenska statsfinanserna är, efter Luxemburg, de absolut bästa bland dessa 15 länder. Att Thomas Östros och Mona Sahlin väljer att blunda för fakta och ljuger väljarna rakt upp i ansiktet är trist och upprörande. Det är just i sådana lägen, när den politiska argumentationen handlar om rena lögner istället för en ärlig debatt, som demokratin skadas och såväl jag som resten av väljarkåren tappar intresset för politik.
Den retorik som Mona Sahlin och Thomas Östros ägnar sig åt är dock fullständigt felaktig och djupt ohederlig. I dagens DI finns en bra sammanställning över läget där man jämfört de 15 ursprungliga västeuropiska länderna inom EU. Förutom att den svenska statsskulden nu är lägre än 2006 kan vi i artikeln konstatera att:
- Sverige har, efter Luxemburg, Europas absolut lägsta budgetunderskott på 3,5 %. Detta kan jämföras med Tyskland - 6 %, Belgien - 6 %, Frankrike - 8 %, Spanien - 11 %, Storbritannien - 12 % och Irland -12 %.
- Sverige har, efter Luxemburg och Danmark, Europas lägsta statsskuld på 43,6 % av BNP. Det kan jämföras med Österrike 74 %, Tyskland 77 %, Storbritannien 80 %, Belgien 101 % och Italien 116 %.
- Sverige spås få Europas högsta tillväxt 2010 med 3,2 %. Det kan jämföras med Tyskland 2 %, Danmark 1,7 %, Frankrike 1,5 %, Portugal 1 % och Spanien som väntas back med 0,1 %.
Sifforna talar sitt tydliga språk. De svenska statsfinanserna är, efter Luxemburg, de absolut bästa bland dessa 15 länder. Att Thomas Östros och Mona Sahlin väljer att blunda för fakta och ljuger väljarna rakt upp i ansiktet är trist och upprörande. Det är just i sådana lägen, när den politiska argumentationen handlar om rena lögner istället för en ärlig debatt, som demokratin skadas och såväl jag som resten av väljarkåren tappar intresset för politik.
söndag 18 oktober 2009
Borg vs Östros
Ikväll följde jag debatten mellan Thomas Östros och Anders Borg i SVT:s Agenda. På ett sätt en ganska ointressant debatt som följde det mönster vi tidigare har sett mellan dessa båda herrar. Däremot stör jag mig alltmer på Östros retorik och debatteknik som är under all kritik. I mina ögon är Thomas Östros Sveriges just nu fulaste och oärligaste politiska debattör.
Några få exempel från kvällens debatt:
- Östros användande av termen pensionärsskatt. Idag betalar pensionärer exakt samma skatt som under S-styret 2006, var det så fruktansvärt?
- Hans populistiska retorik över att skattehöjningar för "de rika", de med "miljoninkomster" ska betala "välfärdssatsningar". Sanningen är att dessa skatter knappt innebär en miljard i intäkter och således är helt intressanta i sammanhanget.
- Östros exempel med vilka skattesänkningar talmannen har fått i kronor och ören. Till sanningen hör att sänkningarna inte är procentuellt särskilt stora eftersom det handlar om en av landets mest förmögna personer.
- Argumentationen att ekonomin och underskotten är körda i botten trots att hans egen budget visar precis samma resultat. Dessutom spenderar han mer genom att räkna på en lägre arbetslöshet.
Självklart handlar politisk retorik om att använda sina argument på ett effektivt sätt. Östros vrider dock sanningen till den milda grad att det blir obehagligt. Särskilt tragiskt blir det när det handlar just om ekonomi som är ett ämne som gemene man upplever som komplicerat. Min uppfattning är att Östros särskiljer sig i svensk politik och att hans partikamrater i form av t ex Sahlin och Bodström är betydligt ärligare, liksom blockkollegor som Ohly, Wetterstrand och Åström.
Östros har dock en poäng i debatten - att den höga arbetslösheten är ett stort problem för regeringen som har varit mycket enkelspårig i sin retorik kring vikten av just jobbfrågan. Här vill jag hävda att alla politiker ljuger för väljarna. Sverige är ett litet och extremt exportberoende land i en globaliserad värld. Detta innebär att den internationella konjunkturen är direkt avgörande för svensk arbetsmarknad och att det aktuella läget för världsekonomin är oerhört mycket mer centralt än om vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Det vore mer ärligt om politikerna erkände detta istället för att överskatta sin förmåga och vagga in väljarna i falska förhoppningar.
Några få exempel från kvällens debatt:
- Östros användande av termen pensionärsskatt. Idag betalar pensionärer exakt samma skatt som under S-styret 2006, var det så fruktansvärt?
- Hans populistiska retorik över att skattehöjningar för "de rika", de med "miljoninkomster" ska betala "välfärdssatsningar". Sanningen är att dessa skatter knappt innebär en miljard i intäkter och således är helt intressanta i sammanhanget.
- Östros exempel med vilka skattesänkningar talmannen har fått i kronor och ören. Till sanningen hör att sänkningarna inte är procentuellt särskilt stora eftersom det handlar om en av landets mest förmögna personer.
- Argumentationen att ekonomin och underskotten är körda i botten trots att hans egen budget visar precis samma resultat. Dessutom spenderar han mer genom att räkna på en lägre arbetslöshet.
Självklart handlar politisk retorik om att använda sina argument på ett effektivt sätt. Östros vrider dock sanningen till den milda grad att det blir obehagligt. Särskilt tragiskt blir det när det handlar just om ekonomi som är ett ämne som gemene man upplever som komplicerat. Min uppfattning är att Östros särskiljer sig i svensk politik och att hans partikamrater i form av t ex Sahlin och Bodström är betydligt ärligare, liksom blockkollegor som Ohly, Wetterstrand och Åström.
Östros har dock en poäng i debatten - att den höga arbetslösheten är ett stort problem för regeringen som har varit mycket enkelspårig i sin retorik kring vikten av just jobbfrågan. Här vill jag hävda att alla politiker ljuger för väljarna. Sverige är ett litet och extremt exportberoende land i en globaliserad värld. Detta innebär att den internationella konjunkturen är direkt avgörande för svensk arbetsmarknad och att det aktuella läget för världsekonomin är oerhört mycket mer centralt än om vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Det vore mer ärligt om politikerna erkände detta istället för att överskatta sin förmåga och vagga in väljarna i falska förhoppningar.
måndag 21 september 2009
Trist budgetdebatt
Idag har finansminister Anders Borg presenterat sin, sedan tidigare kända, budget. Man skulle kunna tro att partierna borde kunna vara ganska överens om satsningar på kommuner, höjda studiemedel, förbättrad infrastruktur, sänkt skatt för pensionärer samt att vi, trots lågkonjunkturen, har ett högst hanterbart budgetunderskott. Den bilden visade sig inte riktigt stämma, utan debatten i kammaren i förmiddags blev intensiv, hård, aggressiv och tyvärr även ganska förutsägbar och tråkig. Det känns som det är dags för herrarna Östros och Borg att vidga debatten och prova lite nya grepp.
När det gäller Östros så har han i snart tre års tid haft ett och samma budskap. Vi har fått vänja oss vid talet om orättvisa skattesänkningar för de rika, en handfallen regering samt alltför få jobbsatsningar som kommer på tok för sent. Jag är trött på de enahanda argumenten och jag är trött på Östros ordvrängeri. Att pensionärerna idag betalar lägre skatt än under S-styret 2006 kallas plötsligt pensionärsskatt. Idag slog han dessutom alla rekord genom att fylla på med termerna fackskatt (slopad avdragsrätt för medlemsavgift), skatt för pappalediga (ej längre jobbskatteavdrag, men samma skatt som under S-regeringen) och skatt för arbetslösa (återigen uteblivet jobbskatteavdrag). Alla dessa skatter drabbar vanliga medborgare, menar Östros och berättar sedan hur mycket Reinfeldt och den förmögne talmannen fått i skattesänkningar. Östros får mycket gärna vara emot skattesänkningar, men att tala om skatt för pappalediga, arbetslöshetsskatt och pensionärsskatt samtidigt som dessa skatter i praktiken är lägre än under Socialdemokraternas styre är inte skicklig retorik. Det är en ohederlig debatteknik med enda syftet att lura de väljare som inte sätter sig in i detaljerna. Det är en debatteknik som, med all rätt, ökar politikerföraktet och försvagar demokratin.
Även Anders Borg har sina brister. Jag gillar politiken i stora drag, men jag skulle önska att han kunde bli lite mindre nationalekonom och istället tala om känslor och frihet. Exakt hur många jobb han tror att jobbskatteavdraget skapar och hur han gjort beräkningarna är ointressant. Jag skulle istället vilja se honom på ett känslomässigt sätt förklara det moraliskt riktiga i att hårt arbetande vanliga människor på detta sätt får en betydligt större frihet att själv styra över sina liv, oberoende av politiska beslut. Denna aspekt tycks tyvärr Borg helt ha tappat bort i sina excelfiler.
Nu krävs en uppryckning innan vi riskerar att tröttna på valrörelsen redan innan den startat. Jag vill se tydligare känslomässiga beskrivningar och mindre populism. Tyvärr finns det inte mycket att hoppas på från Östros. Kvällens debatt i Aktuellt avslutade han med att lova nya satsningar som skulle bekostas av de med miljonlöner. Det vill säga hans tidigare presenterade marginalskattehöjning från 57 % för de 30 000 individer som tjänar över en miljon kronor per år. En höjning som är absurd, världsunik och som kommer, på sin höjd, att kunna bekosta en bandyhall i Uppsala.
När det gäller Östros så har han i snart tre års tid haft ett och samma budskap. Vi har fått vänja oss vid talet om orättvisa skattesänkningar för de rika, en handfallen regering samt alltför få jobbsatsningar som kommer på tok för sent. Jag är trött på de enahanda argumenten och jag är trött på Östros ordvrängeri. Att pensionärerna idag betalar lägre skatt än under S-styret 2006 kallas plötsligt pensionärsskatt. Idag slog han dessutom alla rekord genom att fylla på med termerna fackskatt (slopad avdragsrätt för medlemsavgift), skatt för pappalediga (ej längre jobbskatteavdrag, men samma skatt som under S-regeringen) och skatt för arbetslösa (återigen uteblivet jobbskatteavdrag). Alla dessa skatter drabbar vanliga medborgare, menar Östros och berättar sedan hur mycket Reinfeldt och den förmögne talmannen fått i skattesänkningar. Östros får mycket gärna vara emot skattesänkningar, men att tala om skatt för pappalediga, arbetslöshetsskatt och pensionärsskatt samtidigt som dessa skatter i praktiken är lägre än under Socialdemokraternas styre är inte skicklig retorik. Det är en ohederlig debatteknik med enda syftet att lura de väljare som inte sätter sig in i detaljerna. Det är en debatteknik som, med all rätt, ökar politikerföraktet och försvagar demokratin.
Även Anders Borg har sina brister. Jag gillar politiken i stora drag, men jag skulle önska att han kunde bli lite mindre nationalekonom och istället tala om känslor och frihet. Exakt hur många jobb han tror att jobbskatteavdraget skapar och hur han gjort beräkningarna är ointressant. Jag skulle istället vilja se honom på ett känslomässigt sätt förklara det moraliskt riktiga i att hårt arbetande vanliga människor på detta sätt får en betydligt större frihet att själv styra över sina liv, oberoende av politiska beslut. Denna aspekt tycks tyvärr Borg helt ha tappat bort i sina excelfiler.
Nu krävs en uppryckning innan vi riskerar att tröttna på valrörelsen redan innan den startat. Jag vill se tydligare känslomässiga beskrivningar och mindre populism. Tyvärr finns det inte mycket att hoppas på från Östros. Kvällens debatt i Aktuellt avslutade han med att lova nya satsningar som skulle bekostas av de med miljonlöner. Det vill säga hans tidigare presenterade marginalskattehöjning från 57 % för de 30 000 individer som tjänar över en miljon kronor per år. En höjning som är absurd, världsunik och som kommer, på sin höjd, att kunna bekosta en bandyhall i Uppsala.
torsdag 10 september 2009
Östros menar inte allvar
Jag kan inte sluta fundera på Socialdemokraternas populistiska skatteutspel igår. Idag såg jag i DI att det finns 36 861 personer i landet med en inkomst över en miljon per år. För dessa individer räcker alltså inte 57 % marginalskatt. Denna lilla grupp ska krävas på en specialskatt som räcker till att finansiera en simhall i en mellanstor stad. Är det rimligt? Den socialdemokratiska synen verkar vara att detta handlar om en grupp som tillskansat sig resurser på bekostnad av andra på ett nästintill kriminellt sätt. En grupp som måste motarbetas och vars framfart måste hejdas. Inte att det är en liten grupp människor som genom studier, hårt arbete, stora risker, initiativförmåga och drivkraft lyckats bli framgångsrika och på så sätt kunnat bidra till stora skatteintäkter och arbetstillfällen. Problemet i Sverige är knappast att vi har för många framgångsrika människor.
När det gäller förmögenhetsskatten så tror jag faktiskt inte att de menar allvar. Partiledningen gör ett populistiskt utspel som aldrig kommer att bli verklighet. Vid en rödgrön valseger kommer vi att få se en presskonferens där man presenterar ett skattesystem där just förmögenhetsskatten råkade, som av en händelse, bli en eftergift till Miljöpartiet och deras motstånd mot återinförandet! En sorgsen Thomas Östros kommer att beklaga sig för att sedan förklara att politik handlar just om att hitta kompromisser och att leda utvecklingen framåt. Det kommer bli det yttersta beviset för att politik är ett cyniskt spel som handlar om taktik. Ett tydligt exempel på anledningen till varför jag aldrig skulle vilja vara politiker på högre nivå.
När det gäller förmögenhetsskatten så tror jag faktiskt inte att de menar allvar. Partiledningen gör ett populistiskt utspel som aldrig kommer att bli verklighet. Vid en rödgrön valseger kommer vi att få se en presskonferens där man presenterar ett skattesystem där just förmögenhetsskatten råkade, som av en händelse, bli en eftergift till Miljöpartiet och deras motstånd mot återinförandet! En sorgsen Thomas Östros kommer att beklaga sig för att sedan förklara att politik handlar just om att hitta kompromisser och att leda utvecklingen framåt. Det kommer bli det yttersta beviset för att politik är ett cyniskt spel som handlar om taktik. Ett tydligt exempel på anledningen till varför jag aldrig skulle vilja vara politiker på högre nivå.
onsdag 9 september 2009
Tragisk populism
Thomas Östros och Mona Sahlin skriver idag ett inlägg på DN-debatt där man bland annat nämner sina tidigare krav på återinförd förmögenhetsskatt, höjd skatt på "lyxvillor" och höjd inkomstskatt för inkomster över en miljon kronor per år. Tanken är att "de rika" nu ska få betala nya satsningar inom välfärdssektorn.
Problemet är att dessa skattehöjningar bara innebär några enstaka miljarder i intäkter till statskassan. Problemet är att detta enbart handlar om ren och skär populism. Problemet är att dessa straffskatter endast berör något tusental individer och att dessa individer redan idag bidrar med stora skatteintäkter. Risken är uppenbar att dessa åtgärder kommer att kosta statskassan mer än de inbringar.
Inkomster över en miljon kronor beskattas idag med en marginalskatt på mellan 55 och 57 %. Om vi dessutom lägger till sociala avgifter så innebär det att en framgångsrik företagare får betala 884 000 kronor i skatt idag för ett extra löneuttag på en miljon kronor. Företagaren behåller 430 000 kronor. Det tycker Mona Sahlin och Thomas Östros är alldeles för mycket. Detta trots att Socialdemokraterna tidigare gått med på en skattereform som maximerat marginalskatterna till 50 %. Att 57 % av en lönehöjning eller av förtjänsten av en timmes övertid försvinner i skatt tycker dessa Socialdemokrater är alldeles för lite. Man häpnar! Behöver vi inte stimulera framgångsrika männsikor att jobba mer och hårdare istället?
Den nya förmögenhetsskatten kommer att inbringa några enstaka miljarder om vi väljer att bortse från de negativa konsekvenserna. Det handlar om 2-3 promille av de årliga skatteintäkterna, vilket är att betrakta som helt ointressanta belopp. Idag beräknas någonstans mellan 800 och 1000 miljarder ha placerats utomlands av svenskar på dolda konton. Detta kapital skulle kunna fungera som viktigt riskkapital i landet. Detta kapital skulle med kapitalskatt och en avkastning årligen på fem procent inbringa ca 15 miljarder per år i skatteintäkter. Denna möjlighet sumpar nu Socialdemokraterna för att "de rika" ska betala nya välfärdssatsningar.
Det värsta av allt är att Mona Sahlin och Thomas Östros har alla dessa fakta. De vet att förmögenhetsskatten inbringar helt ointressanta summor, de vet att den har skadliga effekter, de vet att den kostar mer än den smakar, de vet att den hotar istället för att skapa välfärd. Trots denna kunskap väljer de att lansera förslaget. Denna populism är tragisk och jag blir både ledsen och beklämd att dessa framstående politiker väljer att låta socialistisk verklighetsfrånvänd retorik gå före entydiga forskningsresultat baserade på vetenskap.
Problemet är att dessa skattehöjningar bara innebär några enstaka miljarder i intäkter till statskassan. Problemet är att detta enbart handlar om ren och skär populism. Problemet är att dessa straffskatter endast berör något tusental individer och att dessa individer redan idag bidrar med stora skatteintäkter. Risken är uppenbar att dessa åtgärder kommer att kosta statskassan mer än de inbringar.
Inkomster över en miljon kronor beskattas idag med en marginalskatt på mellan 55 och 57 %. Om vi dessutom lägger till sociala avgifter så innebär det att en framgångsrik företagare får betala 884 000 kronor i skatt idag för ett extra löneuttag på en miljon kronor. Företagaren behåller 430 000 kronor. Det tycker Mona Sahlin och Thomas Östros är alldeles för mycket. Detta trots att Socialdemokraterna tidigare gått med på en skattereform som maximerat marginalskatterna till 50 %. Att 57 % av en lönehöjning eller av förtjänsten av en timmes övertid försvinner i skatt tycker dessa Socialdemokrater är alldeles för lite. Man häpnar! Behöver vi inte stimulera framgångsrika männsikor att jobba mer och hårdare istället?
Den nya förmögenhetsskatten kommer att inbringa några enstaka miljarder om vi väljer att bortse från de negativa konsekvenserna. Det handlar om 2-3 promille av de årliga skatteintäkterna, vilket är att betrakta som helt ointressanta belopp. Idag beräknas någonstans mellan 800 och 1000 miljarder ha placerats utomlands av svenskar på dolda konton. Detta kapital skulle kunna fungera som viktigt riskkapital i landet. Detta kapital skulle med kapitalskatt och en avkastning årligen på fem procent inbringa ca 15 miljarder per år i skatteintäkter. Denna möjlighet sumpar nu Socialdemokraterna för att "de rika" ska betala nya välfärdssatsningar.
Det värsta av allt är att Mona Sahlin och Thomas Östros har alla dessa fakta. De vet att förmögenhetsskatten inbringar helt ointressanta summor, de vet att den har skadliga effekter, de vet att den kostar mer än den smakar, de vet att den hotar istället för att skapa välfärd. Trots denna kunskap väljer de att lansera förslaget. Denna populism är tragisk och jag blir både ledsen och beklämd att dessa framstående politiker väljer att låta socialistisk verklighetsfrånvänd retorik gå före entydiga forskningsresultat baserade på vetenskap.
onsdag 26 augusti 2009
Rödgröna förslag
Regeringen har idag lagt fram förslag som innebär ökade satsningar på utbildningsinsatser och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Pengar som tyvärr kan vara nödvändiga kommande år då arbetslösheten spås nå upp emot tolv procent.
Generaldirektören för Arbetsförmedlingen är nöjd med satsningen. Thomas Östros välkomnar att regeringen väljer att satsa på förslag som länge har lagts fram från de rödgröna, men tycker att satsningarna är alltför kraftlösa. Samma budskap får vi från flera Socialdemokratiska bloggare, som skriver texter med rubriker som "oppositionen har rätt igen". Och visst har det rätt. Förslagen har tidigare hörts från en rad rödgröna debattörer!
Problemet är bara att Socialdemokraterna vill ha
fler utbildningsplatser på högskolan, fler platser och ökade resurser till Komvux, förbättrad SFI-undervisning, ökade satsningar på skolan, ökade resurser till yrkesutbildning, mer arbetsmarknadsutbildningar, bättre mat till äldre, ökade satsningar på äldreomsorgen, en Norrbottniabana, höghastighetståg, fler flygplatser i glesbygd, ett extra barnbidrag, sänkt skatt för dem med bostadsvinster, sänkt skatt för pensionärer, höjda pensioner, höjd sjukförsäkring, höjd A-kassa, mer kollektivtraftik, subventionerade fackavgifter, sänkt A-kasseavgift, mer kollektivtrafik, mer jobbsatsningar för unga, fler fritidsgårdar, bättre villkor för småföretagare, ökade satsningar på grön teknik, ökade bidrag till fordonsindustrin, ökade subventioner till företag i kris, mer statligt riskkapital, mer pengar till kommuner, mer pengar till landsting, statligt betalda vaccinationer, mer resurser till försvaret, ett ökad bistånd, mer resurser till Försäkringskassan, skrotningsbidrag för bilar, höjt barnbidrag, mer pengar till kultur samt ökad personaltäthet inom barnomsorgen.
Ur det perspektivet är det inte så konstigt att samtliga "satsningar" och utgiftsökningar bygger på rödgröna förslag. Det är nästintill omöjligt att undvika.
Den Socialdemokratiska finansieringen? Jo, en återinförd och begränsad förmögenhetsskatt som, om vi bortser från de negativa effekter skatten ger, inbringar i ett drömscenario cirka tre miljarder.
Vem ska betala resten? Jag gissar på "de rika"! Detta underskattade skogsväsen med guldbyxor!
Generaldirektören för Arbetsförmedlingen är nöjd med satsningen. Thomas Östros välkomnar att regeringen väljer att satsa på förslag som länge har lagts fram från de rödgröna, men tycker att satsningarna är alltför kraftlösa. Samma budskap får vi från flera Socialdemokratiska bloggare, som skriver texter med rubriker som "oppositionen har rätt igen". Och visst har det rätt. Förslagen har tidigare hörts från en rad rödgröna debattörer!
Problemet är bara att Socialdemokraterna vill ha
fler utbildningsplatser på högskolan, fler platser och ökade resurser till Komvux, förbättrad SFI-undervisning, ökade satsningar på skolan, ökade resurser till yrkesutbildning, mer arbetsmarknadsutbildningar, bättre mat till äldre, ökade satsningar på äldreomsorgen, en Norrbottniabana, höghastighetståg, fler flygplatser i glesbygd, ett extra barnbidrag, sänkt skatt för dem med bostadsvinster, sänkt skatt för pensionärer, höjda pensioner, höjd sjukförsäkring, höjd A-kassa, mer kollektivtraftik, subventionerade fackavgifter, sänkt A-kasseavgift, mer kollektivtrafik, mer jobbsatsningar för unga, fler fritidsgårdar, bättre villkor för småföretagare, ökade satsningar på grön teknik, ökade bidrag till fordonsindustrin, ökade subventioner till företag i kris, mer statligt riskkapital, mer pengar till kommuner, mer pengar till landsting, statligt betalda vaccinationer, mer resurser till försvaret, ett ökad bistånd, mer resurser till Försäkringskassan, skrotningsbidrag för bilar, höjt barnbidrag, mer pengar till kultur samt ökad personaltäthet inom barnomsorgen.
Ur det perspektivet är det inte så konstigt att samtliga "satsningar" och utgiftsökningar bygger på rödgröna förslag. Det är nästintill omöjligt att undvika.
Den Socialdemokratiska finansieringen? Jo, en återinförd och begränsad förmögenhetsskatt som, om vi bortser från de negativa effekter skatten ger, inbringar i ett drömscenario cirka tre miljarder.
Vem ska betala resten? Jag gissar på "de rika"! Detta underskattade skogsväsen med guldbyxor!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)