Tidigare ikväll höll Centerpartiets Maud Olofsson sitt tal i Almedalen. I ett långt anförande lyfte hon fram ett antal frågor som som är viktiga, men samtidigt ganska tråkiga i den politiska debatten. Det handlar om de frågor där samtliga svenska partier är överens om den slutgiltiga målsättningen såsom jämställdhet, miljö och demokrati.
Positivt i talet var hennes utfall mot den otidsenliga LAS som tvingar företagare att först säga upp invandrare och ungdomar utan att ta hänsyn till individens komptens och företagets behov. Jag hoppas innerligt att Centerpartiets kritik är något som kan få genomslag i regeringsarbetet och att herrarna Borg och Reinfeldt väljer att lyssna på sin vice statsminister.
Valet av ämnesområden och staplandet av självklarheter var ur ett perspektiv viktigt eftersom det rör centrala frågor. Å andra sidan gjorde det talet något ointressant och tillsammans med den väl tilltagna längden en aning tråkigt. Maud Olofsson skall dock ha beröm för sin insats i LAS-frågan och att hon, till skillnad från sin folkpartistiske kollega, höll sig ifrån antiliberala utfall som t ex hyllandet av en obligatorisk A-kassa.
tisdag 30 juni 2009
Skadlig populism
Nu står det klart att de rödgrönas höjning av fastighetsskatten för "lyxvillor" som handlar om den, enligt partierna, viktiga omfördelningen mellan rik och fattig berör cirka 30 000 personer och väntas inbringa cirka 300 miljoner kronor.
Att skriva en speciallag som innebär en extra skatt för endast 30 000 personer är ett exempel på hur politik inte ska bedrivas. Det är högst ineffektivt, krånglar till skattelagstiftningen samt är en olycklig signal till de medborgare som berörs och som redan ofta bidrar med de största skatteintäkterna per person. Som exempel kan nämnas att det i Norrbotten finns sju personer som berörs av denna skatt, enligt Miljöpartiets Peter Eriksson. Intäkten på 300 miljoner kronor räcker ungefär till finansieringen av ett modernt badhus. Detta är skadlig populism som de rödgröna borde ha vett att lämna över till Sverigedemokraterna.
Att skriva en speciallag som innebär en extra skatt för endast 30 000 personer är ett exempel på hur politik inte ska bedrivas. Det är högst ineffektivt, krånglar till skattelagstiftningen samt är en olycklig signal till de medborgare som berörs och som redan ofta bidrar med de största skatteintäkterna per person. Som exempel kan nämnas att det i Norrbotten finns sju personer som berörs av denna skatt, enligt Miljöpartiets Peter Eriksson. Intäkten på 300 miljoner kronor räcker ungefär till finansieringen av ett modernt badhus. Detta är skadlig populism som de rödgröna borde ha vett att lämna över till Sverigedemokraterna.
måndag 29 juni 2009
När retorik och praktisk politik inte går ihop
Idag presenterade de rödgröna partierna sitt förslag till fastighetsskatt. Frågan var såklart intressant med tanke på den högljudda kritik som oppositionen fört fram mot alliansens fastighetsskatt som man menat har varit del i de skattesänkningar som har öst pengar över "de rika". Mot den bakgrunden måste de rödgrönas socialistiska anhängare vara mycket besvikna. Till 90 % köper man alliansens förslag och gör bara ett par mindre justeringar.
Skillnaden blir kortfattat att reavinstskatten höjs en procentenhet samt att alla med taxeringsvärden över 4,5 miljoner kronor kommer att få betala ytterligare fastighetsskatt på överskjutande värde. Dock max fyra procent av inkomsten. Dessutom vill man avskaffa den skatt på uppskov som alliansen införde.
Nackdelen med det rödgröna förslaget är att man nu höjer skatten med några kronor för ett fåtal personer. De skatteintäkter detta genererar är helt försumbart och jag vänder mig kraftigt mot denna typ av beskattning som rör en mycket begränsad grupp människor och som enbart har sin bakgrund i socialistisk omfördelningspopulism. På det hela taget vet jag dock inte om förslaget är sämre än alliansens nuvarande system där man måste vara kritisk mot skatten på uppskov som ligger nära en form av retroaktiv beskattning. Jag har med andra ord inte direkt någon synpunkt på om alliansen eller de rödgröna har tagit fram det rimligaste förslaget. Det är heller inte särskilt märkligt eftersom skillnaderna är ytterst marginella.
En svaghet i båda förslagen är att den fastighetsskatt som betalas av i princip alla är på tok för låg. Fastighetsskatten är en utmärkt skatt eftersom det bygger på en stabil skattebas och där skatteuttaget i princip inte har några negativa konsekvenser ut ett tillväxtperspektiv. Jag skulle gärna se ett återinförande av den gamla skatten med ett tak som var t ex tre gånger så högt som dagens nivå.
Att skillnaden mellan blocken är så liten i denna fråga visar också på hur lite som faktiskt skiljer partierna åt i den faktiska politik som de svenska partierna bedriver trots en ganska högljudd debatt. Eftersom stabilitet i skattesystemet har positiva effekter hade det bästa varit om de rödgröna helt enkelt till 100 % hade accepterat nuvarande system och struntat i att peta i några enstaka detaljer. Det hade gynnat nationen och medborgarna. Att så inte sker är dock naturligt. En opposition som inte argumenterar för förändring har knappast heller något existensberättigande. En opposition som använder en retorik som inte går ihop med praktisk politik borde också rimligen ha en del att förklara för sin väljarkår. Eller är det möjligen Socialdemokraternas usla opinionsläge hos Stockholms medelklass som spelar in?
Skillnaden blir kortfattat att reavinstskatten höjs en procentenhet samt att alla med taxeringsvärden över 4,5 miljoner kronor kommer att få betala ytterligare fastighetsskatt på överskjutande värde. Dock max fyra procent av inkomsten. Dessutom vill man avskaffa den skatt på uppskov som alliansen införde.
Nackdelen med det rödgröna förslaget är att man nu höjer skatten med några kronor för ett fåtal personer. De skatteintäkter detta genererar är helt försumbart och jag vänder mig kraftigt mot denna typ av beskattning som rör en mycket begränsad grupp människor och som enbart har sin bakgrund i socialistisk omfördelningspopulism. På det hela taget vet jag dock inte om förslaget är sämre än alliansens nuvarande system där man måste vara kritisk mot skatten på uppskov som ligger nära en form av retroaktiv beskattning. Jag har med andra ord inte direkt någon synpunkt på om alliansen eller de rödgröna har tagit fram det rimligaste förslaget. Det är heller inte särskilt märkligt eftersom skillnaderna är ytterst marginella.
En svaghet i båda förslagen är att den fastighetsskatt som betalas av i princip alla är på tok för låg. Fastighetsskatten är en utmärkt skatt eftersom det bygger på en stabil skattebas och där skatteuttaget i princip inte har några negativa konsekvenser ut ett tillväxtperspektiv. Jag skulle gärna se ett återinförande av den gamla skatten med ett tak som var t ex tre gånger så högt som dagens nivå.
Att skillnaden mellan blocken är så liten i denna fråga visar också på hur lite som faktiskt skiljer partierna åt i den faktiska politik som de svenska partierna bedriver trots en ganska högljudd debatt. Eftersom stabilitet i skattesystemet har positiva effekter hade det bästa varit om de rödgröna helt enkelt till 100 % hade accepterat nuvarande system och struntat i att peta i några enstaka detaljer. Det hade gynnat nationen och medborgarna. Att så inte sker är dock naturligt. En opposition som inte argumenterar för förändring har knappast heller något existensberättigande. En opposition som använder en retorik som inte går ihop med praktisk politik borde också rimligen ha en del att förklara för sin väljarkår. Eller är det möjligen Socialdemokraternas usla opinionsläge hos Stockholms medelklass som spelar in?
söndag 28 juni 2009
Kulturradion och kritik
Jag lyssnade på Kulturradion i P1 idag. Rubriken på programmet var "Att överleva med svångremmen ständigt åtdragen" och handlade om den hårda ekonomiska verklighet som många kulturarbetare tvingas leva i.
Vi fick då träffa en rad konstnärer, framförallt i Norbotten, som djupgående berättade om sin vardag. Det råder inga tvivel om att det var svårt att få det hela att gå runt och det förekom en hel del kritik mot såväl regler för A-kassa, mängden kulturstöd samt de alltför små satsningarna på inköp av t ex konst i offentlig sektor.
Att dessa konstnärer försvarar sin bransch, sina verk och vill öppna upp nya möjligheter är helt naturligt och i sin ordning. Frågeställningen blev då hur de rent praktiskt gick till väga för att klara sin livssituation. I princip samtliga svarade att det handlar om att de har extremt låga kostnader för att de medvetet har tagit avstånd från konsumtionssamhället. De var mer eller mindre självförsörjande när det gäller mat, hade extremt låga boendekostnader, saknade mobiltelefon samt bytte tjänster med vänner och grannar.
Jag vill hävda att individen ska ha rätt att leva som den vill. Därmed ska man verkligen inte kritiseras om man väljer ett sådant liv och man är i sin fulla rätt att ta avstånd från allt vad konsumtion heter. Däremot bör man vara medveten om att man genom en sådan självförsörjande livsstil inte bidrar till vare sig tillväxt eller skatteintäkter. Att man samtidigt har mage att ropa på ökat kulturstöd och högre bidrag i kultursektorn gör att jag som lyssnare blir upprörd. Kontentan av dessa norrbottniska konstnärers livsfilosofi är att andra ska jobba hårt, riskera sitt kapital i företagande och bidra med skatteinkomster som sedan skall finansiera deras val av livsstil.
En kvinnlig konstnär förklarande med eftertryck vikten av att hon verkade långsamt. För att prestera bra konst var hon tvungen att ta det mycket lugnt om dagarna så att den kreativa processen inte påskyndades. En insamling av pennor som skulle användas i ett verk fick gärna pågå i minst fem år. Inslaget var rakt igenom ett hån mot hårt arbetande vanliga människor som redan idag bidrar till dessa konstnärers försörjning. Det absurda med P1:s program Kulturradion är dock att de inte ens tänker tanken på att ställa en kritisk fråga till dessa konstnärer om varifrån skatteintäkterna är tänkta att komma. Statlig vänsterradio när den är som sämst!
Vi fick då träffa en rad konstnärer, framförallt i Norbotten, som djupgående berättade om sin vardag. Det råder inga tvivel om att det var svårt att få det hela att gå runt och det förekom en hel del kritik mot såväl regler för A-kassa, mängden kulturstöd samt de alltför små satsningarna på inköp av t ex konst i offentlig sektor.
Att dessa konstnärer försvarar sin bransch, sina verk och vill öppna upp nya möjligheter är helt naturligt och i sin ordning. Frågeställningen blev då hur de rent praktiskt gick till väga för att klara sin livssituation. I princip samtliga svarade att det handlar om att de har extremt låga kostnader för att de medvetet har tagit avstånd från konsumtionssamhället. De var mer eller mindre självförsörjande när det gäller mat, hade extremt låga boendekostnader, saknade mobiltelefon samt bytte tjänster med vänner och grannar.
Jag vill hävda att individen ska ha rätt att leva som den vill. Därmed ska man verkligen inte kritiseras om man väljer ett sådant liv och man är i sin fulla rätt att ta avstånd från allt vad konsumtion heter. Däremot bör man vara medveten om att man genom en sådan självförsörjande livsstil inte bidrar till vare sig tillväxt eller skatteintäkter. Att man samtidigt har mage att ropa på ökat kulturstöd och högre bidrag i kultursektorn gör att jag som lyssnare blir upprörd. Kontentan av dessa norrbottniska konstnärers livsfilosofi är att andra ska jobba hårt, riskera sitt kapital i företagande och bidra med skatteinkomster som sedan skall finansiera deras val av livsstil.
En kvinnlig konstnär förklarande med eftertryck vikten av att hon verkade långsamt. För att prestera bra konst var hon tvungen att ta det mycket lugnt om dagarna så att den kreativa processen inte påskyndades. En insamling av pennor som skulle användas i ett verk fick gärna pågå i minst fem år. Inslaget var rakt igenom ett hån mot hårt arbetande vanliga människor som redan idag bidrar till dessa konstnärers försörjning. Det absurda med P1:s program Kulturradion är dock att de inte ens tänker tanken på att ställa en kritisk fråga till dessa konstnärer om varifrån skatteintäkterna är tänkta att komma. Statlig vänsterradio när den är som sämst!
Ohly kritiserar statliga bolag
Så har Almedalsveckan inletts och först ut av talarna var Vänsterpartiets Lars Ohly. Talet bjöd inte direkt på några större överraskningar, utan han argumenterade för ökat statligt ägande och mer till alla som har det svårt såsom handikappade, arbetslösa, sjukskrivna, kvinnor, statliga banker, industrin och bilföretag. Någon direkt finansieringsplan av detta massiva bidragsstöd gavs förstås inte, utan vi får helt enkelt nöja oss med att konstatera att det är "de rika" som skall finansiera dessa satsningar.
Lars Ohly beklagade också de försäljningar som nuvarande regering har gjort av ett antal statliga bolag och efterfrågade istället ett större statligt ägande inom banksektorn. Kort därefter gick han till hårt angrepp mot tre arbetsgivare som han menar utmärkt sig som ett hot mot hela arbetarrörelsen genom sin fackföreningsfientliga policy. Det var Älvsbyhus, SVT och Systembolaget. Att två av tre exempel hör hemma i den statliga sektorn gör att jag inte riktigt får hyllningen till de offentliga bolagen att gå ihop!
Talet bjöd, som sagt, inte på något överraskande och vänsterledaren var uppenbart försiktig med offensiva radikala vänsterutspel som kan skrämma bort mittenväljare från det rödgröna samarbetet. Talet var dock väl genomfört och personligen tycker jag att kritiken mot Ohly är väl hård. Det är den partiledare vars åsikter jag har minst gemensamt med. Trots detta tycker jag att han är en rätt bra retoriker, har humor och klarar sig bra i debatter även om det känns som att han, precis som alla företrädare för radikalvänstern, lever i en helt annan verklighet. En värld där tillväxten är förutbestämd och där det är uppenbart att någon får mindre så fort någon får mer.
Lars Ohly beklagade också de försäljningar som nuvarande regering har gjort av ett antal statliga bolag och efterfrågade istället ett större statligt ägande inom banksektorn. Kort därefter gick han till hårt angrepp mot tre arbetsgivare som han menar utmärkt sig som ett hot mot hela arbetarrörelsen genom sin fackföreningsfientliga policy. Det var Älvsbyhus, SVT och Systembolaget. Att två av tre exempel hör hemma i den statliga sektorn gör att jag inte riktigt får hyllningen till de offentliga bolagen att gå ihop!
Talet bjöd, som sagt, inte på något överraskande och vänsterledaren var uppenbart försiktig med offensiva radikala vänsterutspel som kan skrämma bort mittenväljare från det rödgröna samarbetet. Talet var dock väl genomfört och personligen tycker jag att kritiken mot Ohly är väl hård. Det är den partiledare vars åsikter jag har minst gemensamt med. Trots detta tycker jag att han är en rätt bra retoriker, har humor och klarar sig bra i debatter även om det känns som att han, precis som alla företrädare för radikalvänstern, lever i en helt annan verklighet. En värld där tillväxten är förutbestämd och där det är uppenbart att någon får mindre så fort någon får mer.
onsdag 24 juni 2009
Olycklig extremism
Partiledarna för de rödgröna partierna har gett sig ut på tågturné samt publicerat en debattartikel i SvD. Budskapet går ut på att det krävs större satsningar på kommuner, landsting, grön omställning, jobb, utbildning och välfärd. Kostnader som skall finansieras i form av höjda skatter.
Att man propagerar för höjda skatter är naturligt eftersom man tyckte att läget var bättre 2006 med ett skattetryck på 50 % av BNP istället för de 48 % som vi har i nuläget. Däremot tycker jag att det är ett felaktigt och märkligt resonemang. Jag kan inte förstå hur man kan tro att man kan återinföra förmögenhetsskatten, höja marginalskatterna från dagens 57 % samt utöka ledningen i listan på länder med världens högsta skattetryck utan att tro att det har några negativa konsekvenser för tillväxten. Hur kan man tro att höjda inkomstskatter leder till att folk arbetar mer när man samtidigt tror att höga alkoholskatter leder till minskad konsumtion?
Jag är rädd för att hela resonemanget bygger på nationalism. Den svenska Socialdemokratin har utgångspunkten att Sverige är ett globalt föregångsland som leder världen med någon form av idealiskt system som går under rubriken "den svenska modellen". Att höja skattetrycket blir då ett naturligt steg trots att vi har världens högsta skattetryck. Eftersom vår väg är den korrekta och alla andra länder har valt fel, så blir det naturligt att ta ytterligare ett steg ifrån den linje med mer moderata skatter som samtliga andra länder har valt.
Jag är inte så säker på att det svenska systemet är överlägset. Jag tror vi har mycket att lära av andra länders erfarenheter och jag tror att det skulle finnas stora fördelar med ett skattetryck som låg på någon form av genomsnittsnivå. De rödgrönas politik är, ur ett globalt perspektiv, ren extremism. Det är enbart Danmark som idag är i närheten av det skattetryck som regeringen Reinfeldt står för, vilket gör att vi redan nu har ett exceptionellt högt nivå. Genom åren har vi tydligt sett de negativa konsekvenserna av såväl höger- som vänsterextremism. På samma sätt är jag övertygad om att skatteextremism är helt fel väg att gå. Att denna skatteextremism dessutom bygger på Socialdemokratisk nationalism gör situationen än värre! Min förhoppning är att de rödgröna partierna istället använder sitt internationella perspektiv som man säger sig värna. Frågan man bör ställa sig är om svensk Socialdemokrati står för en globalt överlägsen strategi, eller om man har något att lära av amerikaner, finnar, tyskar, fransmän, kineser, mexikaner, japaner och indier?
Att man propagerar för höjda skatter är naturligt eftersom man tyckte att läget var bättre 2006 med ett skattetryck på 50 % av BNP istället för de 48 % som vi har i nuläget. Däremot tycker jag att det är ett felaktigt och märkligt resonemang. Jag kan inte förstå hur man kan tro att man kan återinföra förmögenhetsskatten, höja marginalskatterna från dagens 57 % samt utöka ledningen i listan på länder med världens högsta skattetryck utan att tro att det har några negativa konsekvenser för tillväxten. Hur kan man tro att höjda inkomstskatter leder till att folk arbetar mer när man samtidigt tror att höga alkoholskatter leder till minskad konsumtion?
Jag är rädd för att hela resonemanget bygger på nationalism. Den svenska Socialdemokratin har utgångspunkten att Sverige är ett globalt föregångsland som leder världen med någon form av idealiskt system som går under rubriken "den svenska modellen". Att höja skattetrycket blir då ett naturligt steg trots att vi har världens högsta skattetryck. Eftersom vår väg är den korrekta och alla andra länder har valt fel, så blir det naturligt att ta ytterligare ett steg ifrån den linje med mer moderata skatter som samtliga andra länder har valt.
Jag är inte så säker på att det svenska systemet är överlägset. Jag tror vi har mycket att lära av andra länders erfarenheter och jag tror att det skulle finnas stora fördelar med ett skattetryck som låg på någon form av genomsnittsnivå. De rödgrönas politik är, ur ett globalt perspektiv, ren extremism. Det är enbart Danmark som idag är i närheten av det skattetryck som regeringen Reinfeldt står för, vilket gör att vi redan nu har ett exceptionellt högt nivå. Genom åren har vi tydligt sett de negativa konsekvenserna av såväl höger- som vänsterextremism. På samma sätt är jag övertygad om att skatteextremism är helt fel väg att gå. Att denna skatteextremism dessutom bygger på Socialdemokratisk nationalism gör situationen än värre! Min förhoppning är att de rödgröna partierna istället använder sitt internationella perspektiv som man säger sig värna. Frågan man bör ställa sig är om svensk Socialdemokrati står för en globalt överlägsen strategi, eller om man har något att lära av amerikaner, finnar, tyskar, fransmän, kineser, mexikaner, japaner och indier?
tisdag 23 juni 2009
Självklara skatteregler
Skatteverket har idag, via en artikel från TT, varnat om att ROT-avdraget riskerar att bli en skuldfälla. Anledningen är att om man redan utnyttjar avdraget på 50 000 kronor för hushållsnära tjänster och därefter försöker dra av 50 000 enligt ROT-avdraget, så uppnår man en total skattereduktion på 100 000 kronor. En självklarhet för att kunna minska sin skatt med 100 000 kronor är förstås att man betalar minst 100 000 kronor i skatt. Med tanke på jobbskatteavdrag med mera, så innebär detta att man måste ha en inkomst på närmare 24 000 kronor per månad för att kunna utnyttja de båda skatterabatterna maximalt.
Att kalla detta en skuldfälla är överdrift nummer ett! Jag tror att de flesta kan inse att man inte kan reducera sin skatt med större belopp än vad man betalar i skatt. Vad är alternativet? Att Skatteverket blir skyldig medborgarna pengar?
Överdrift nummer två kommer från en rad Socialdemokratiska bloggare. De menar att denna skuldfälla är något regeringen talar tyst om och försöker dölja samt att regeringen tydligt har avsikten att dessa avdrag minsann endast är till för höginkomsttagare. Några exempel hittar vi här, här och här.
Frågorna som uppstår blir varför den Socialdemokratiska kritiken kommer nu när detta måste ha varit uppenbart för alla för flera månader sedan? Man kan också ifrågasätta om någon verkligen har behov av Skatteverkets extrainformation? Hur många tror på allvar att man kan minska sin skatt med ett större belopp än vad man betalar i skatt? Ibland blir den politiska diskussionen fullständigt absurd!
Att kalla detta en skuldfälla är överdrift nummer ett! Jag tror att de flesta kan inse att man inte kan reducera sin skatt med större belopp än vad man betalar i skatt. Vad är alternativet? Att Skatteverket blir skyldig medborgarna pengar?
Överdrift nummer två kommer från en rad Socialdemokratiska bloggare. De menar att denna skuldfälla är något regeringen talar tyst om och försöker dölja samt att regeringen tydligt har avsikten att dessa avdrag minsann endast är till för höginkomsttagare. Några exempel hittar vi här, här och här.
Frågorna som uppstår blir varför den Socialdemokratiska kritiken kommer nu när detta måste ha varit uppenbart för alla för flera månader sedan? Man kan också ifrågasätta om någon verkligen har behov av Skatteverkets extrainformation? Hur många tror på allvar att man kan minska sin skatt med ett större belopp än vad man betalar i skatt? Ibland blir den politiska diskussionen fullständigt absurd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)