Att Socialdemokraterna har valt att lansera Marita Ulvskog som sin toppkandidat till EU-parlamentsvalet är ytterst märkligt. Med sin negativa inställning till allt vad EU-samarbete heter kan hon knappast ses som en progressiv och visionär kraft som kan utveckla samarbetsformerna medlemmarna emellan. Dessutom har hon tidigare utmärkt sig med åsikter långt till vänster inom det Socialdemokratiska partiet. Det uppskattas naturligtvis av vissa vänsterkrafter, men frågan är hur taktiskt riktigt det är med tanke på att det framförallt är mittenväljare som Socialdemokraterna kämpar om?
Förutom att man gjort ett underligt val av förstakandidat, så har man valt att gå till val under en ännu märkligare paroll. Kravet är att EU halverar ungdomsarbetslösheten fram till 2015. För det första kan man fråga sig vad detta har med EU-parlamentet att göra och vilka beslut man vill genomdriva för att nå dit? För det andra kan man fråga sig om Marita Ulvskog är rätt person att halvera EU:s ungdomsarbetslöshet? Hon har tidigare suttit i en svensk Socialdemokratisk regering under perioder då den svenska ungdomsarbetslösheten konstant har varit oerhört mycket högre än EU-snittet. Faktum är att Sverige måste ses som ett skräckexempel på hur illa det kan gå för ungdomar på arbetsmarknaden. Detta gäller såväl under Socialdemokratiska som borgerliga regeringar, vilket kanske gör t ex danska parlamentariker mer lämpade för den uppgiften.
Det finns naturligtvis ett självklart svar på frågan varför det ser ut på detta sätt. Vår svenska LAS har nämligen bara ett enda syfte. Att gynna de etablerade på arbetsmarknaden på bekostnad av våra invandrare och ungdomar. Så länge vi behåller LAS kan jag garantera att vi fortsätter att han en abnormt hög ungdomsarbetslöshet. Frågan är hur Ulvskogs lösning på problemet ser ut? Ett tips till alla EU-parlamentariker är att verka för lagstiftning som gör att EU-domstolen kan agera mot länder som genom lagstiftning diskriminerar sina ungdomar och invandrare. Förtjänar man inte en chans bara för att man omöjligt kunnat ha haft en lång anställning?
onsdag 20 maj 2009
tisdag 19 maj 2009
Klassklyftor
Ökade klassklyftor beskrivs återkommande som ett stort samhällsproblem. Jag håller bara delvis med. Fattigdom, social utslagning och arbetslöshet är givetvis stora problem som drabbar vissa grupper hårt. Problemet handlar dock om fattigdom. Inte om ökade klassklyftor. Det är fattigdomen som måste bekämpas, inte rikedomen. Just ökande klassklyftor är inget som helst problem i mina ögon förutsatt att de sämst ställdas situation förbättras.
Mycket positivt går att göra med ökad ekonomisk tillväxt. Skatteintäkterna ökar, levnadsstandarden förbättras och pensionerna räknas upp. Tillväxt är med andra ord ett utmärkt recept för att bekämpa fattigdom och förbättra för de som har det svårast.
Mot den bakgrunden tror jag också att klassklyftor är något både nödvändigt och positivt. Att det endast var Jan Björklund som vågade stå för den åsikten i söndagens partiledardebatt var svagt. Politiker som t ex Maud Olofsson har inget att vinna på att linda in sina åsikter i socialistisk retorik.
Om man konstant vill motarbeta alla former av klassklyftor så tror man inte heller att människor drivs framåt av att vara tävlingsinriktade eller att man kan ha pengar som en drivkraft. Jag tror att det är en naiv bild av hur människan fungerar. Det vore märkligt om inte ekonomiska aspekter skulle ha någon betydelse för en individ som vill starta företag, för en entreprenör som vill expandera eller för en pensionär som jobbar extra. Jag vill hävda att pengar är en viktig morot. Det behöver dock inte handla om en önskan om ökad konsumtion. Pengar fungerar i lika stor utsträckning som ett riktmärke för såväl status, uppskattning och framgång.
De som har de största problemen skulle gynnas oerhört av en högre tillväxt. För att nå dit behöver vi fler välutbildade naturvetare, fler företagare, fler som jobbar övertid och fler innovatörer. Ur det perspektivet är det vansinnigt att hävda att minskade klassklyftor är receptet till ett framgångsrikt samhälle där alla har det bra. Jag tror tvärtom att vi måste våga låta hårt arbetande individer få ha pengar som en drivkraft. Vi måste låta folk bli rika och vi måste tillåta ökade klassklyftor. Jag är övertygad om att det ger högre tillväxt, ökade skatteintäkter, bättre pensioner och ett samhälle där de sämst ställda får det klart bättre än idag.
Mycket positivt går att göra med ökad ekonomisk tillväxt. Skatteintäkterna ökar, levnadsstandarden förbättras och pensionerna räknas upp. Tillväxt är med andra ord ett utmärkt recept för att bekämpa fattigdom och förbättra för de som har det svårast.
Mot den bakgrunden tror jag också att klassklyftor är något både nödvändigt och positivt. Att det endast var Jan Björklund som vågade stå för den åsikten i söndagens partiledardebatt var svagt. Politiker som t ex Maud Olofsson har inget att vinna på att linda in sina åsikter i socialistisk retorik.
Om man konstant vill motarbeta alla former av klassklyftor så tror man inte heller att människor drivs framåt av att vara tävlingsinriktade eller att man kan ha pengar som en drivkraft. Jag tror att det är en naiv bild av hur människan fungerar. Det vore märkligt om inte ekonomiska aspekter skulle ha någon betydelse för en individ som vill starta företag, för en entreprenör som vill expandera eller för en pensionär som jobbar extra. Jag vill hävda att pengar är en viktig morot. Det behöver dock inte handla om en önskan om ökad konsumtion. Pengar fungerar i lika stor utsträckning som ett riktmärke för såväl status, uppskattning och framgång.
De som har de största problemen skulle gynnas oerhört av en högre tillväxt. För att nå dit behöver vi fler välutbildade naturvetare, fler företagare, fler som jobbar övertid och fler innovatörer. Ur det perspektivet är det vansinnigt att hävda att minskade klassklyftor är receptet till ett framgångsrikt samhälle där alla har det bra. Jag tror tvärtom att vi måste våga låta hårt arbetande individer få ha pengar som en drivkraft. Vi måste låta folk bli rika och vi måste tillåta ökade klassklyftor. Jag är övertygad om att det ger högre tillväxt, ökade skatteintäkter, bättre pensioner och ett samhälle där de sämst ställda får det klart bättre än idag.
måndag 18 maj 2009
Inte svensk partipolitik
Den planerade EU-parlamentsdebatten i SVT:s Agenda byttes ut mot en inrikespolitisk diskussion mellan partiledarna. Om man läser av svenska folkets intresse är förändringen naturlig. Däremot är det oerhört tråkigt att EU-parlamentsvalet har så oerhört lågt valdeltagande vilket är något som såväl partierna som den statliga televisionen alldeles uppenbart får ta på sig. Visst har det mindre relevans än ett riksdagsval, men samtidigt ger det en möjlighet att påverka vilken inriktning EU skall ta. EU-parlamentet har förändrats och är inte alls längre någon disussionsklubb som saknar inflytande.
Något som jag tycker missas i den svenska debatten är hur väl partigrupperna i EU-parlamentet håller ihop sin röstning. Folkpartiet och Centerpartiet delar partigrupp och tillhör den liberala gruppen medan Kristdemokraterna och Moderaterna tillhör den konservativa/kristdemokratiska gruppen EPP-ED. Det säger förstås inte särskilt mycket och skillnaden mellan Moderaterna och Centerpartiet ska kanske inte överdrivas inom svensk inrikespolitik. I EU-parlamentsvalet tycker jag dock att det är värt att tänka över sitt val av alliansparti ytterligare en gång. Visst kan man tycka att Fredrik Reinfeldt är en bra statsminister, men det behöver inte betyda att Moderaterna är rätt val i EU-parlamentet.
Moderaterna delar grupp med en rad konservativa och kristdemokratiska partier i Europa och oftast lyckas man ena partigruppen i en enda röst. Här tycker jag det finns anledning att tänka till. Visst är Moderaterna ett sympatiskt parti, men man ska också tänka på att en röst på Moderaterna innebär en röst på KD och en röst på rader av kristdemokratiska partier från länder som kulturellt ligger oerhört långt från våra svenska sekulariserade värderingar.
Kontentan av resonemanget är därmed följande: Om man vill stå upp för en liberal politik där man tar hänsyn till individen och personlig frihet så röstar man på Folkpartiet eller Centern. Om man tycker att EU behöver mer moralism och "sunda" religiösa värderingar så röstar man på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Tycker man å andra sidan att Marita Ulvskog känns som en progressiv kraft som skall driva unionsarbetet framåt så röster man på Socialdemokraterna. Då röstar man på Sveriges största parti som inte heller har lyckats ha en klar åsikt i några frågor som uppkommit efter 1970, så som EU, EMU, FRA eller kärnkraft. Att välja Linje 2 i över 30 års tid kan jag inte tycka känns särskilt spännande. Är man emot alla förändringar och tycker att Sverige var ett bättre land när vi hade monopol på telefoni, taxi och inrikesflyg på en isolerad marknad så kan man välja Miljö- eller Vänsterpartiet. För mig är valet lätt! Folk- eller Centerpartiet är, i mina ögon, de enda vettiga valen och eftersom jag tidigare har kritiserat förvirrade och populistiska Marit Paulsen, så känns valet enkelt. Därför bör man kryssa Centerpartiets mer liberala kandidater som t ex Abir Al-Sahlani eller Marie Wickberg!
Något som jag tycker missas i den svenska debatten är hur väl partigrupperna i EU-parlamentet håller ihop sin röstning. Folkpartiet och Centerpartiet delar partigrupp och tillhör den liberala gruppen medan Kristdemokraterna och Moderaterna tillhör den konservativa/kristdemokratiska gruppen EPP-ED. Det säger förstås inte särskilt mycket och skillnaden mellan Moderaterna och Centerpartiet ska kanske inte överdrivas inom svensk inrikespolitik. I EU-parlamentsvalet tycker jag dock att det är värt att tänka över sitt val av alliansparti ytterligare en gång. Visst kan man tycka att Fredrik Reinfeldt är en bra statsminister, men det behöver inte betyda att Moderaterna är rätt val i EU-parlamentet.
Moderaterna delar grupp med en rad konservativa och kristdemokratiska partier i Europa och oftast lyckas man ena partigruppen i en enda röst. Här tycker jag det finns anledning att tänka till. Visst är Moderaterna ett sympatiskt parti, men man ska också tänka på att en röst på Moderaterna innebär en röst på KD och en röst på rader av kristdemokratiska partier från länder som kulturellt ligger oerhört långt från våra svenska sekulariserade värderingar.
Kontentan av resonemanget är därmed följande: Om man vill stå upp för en liberal politik där man tar hänsyn till individen och personlig frihet så röstar man på Folkpartiet eller Centern. Om man tycker att EU behöver mer moralism och "sunda" religiösa värderingar så röstar man på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Tycker man å andra sidan att Marita Ulvskog känns som en progressiv kraft som skall driva unionsarbetet framåt så röster man på Socialdemokraterna. Då röstar man på Sveriges största parti som inte heller har lyckats ha en klar åsikt i några frågor som uppkommit efter 1970, så som EU, EMU, FRA eller kärnkraft. Att välja Linje 2 i över 30 års tid kan jag inte tycka känns särskilt spännande. Är man emot alla förändringar och tycker att Sverige var ett bättre land när vi hade monopol på telefoni, taxi och inrikesflyg på en isolerad marknad så kan man välja Miljö- eller Vänsterpartiet. För mig är valet lätt! Folk- eller Centerpartiet är, i mina ögon, de enda vettiga valen och eftersom jag tidigare har kritiserat förvirrade och populistiska Marit Paulsen, så känns valet enkelt. Därför bör man kryssa Centerpartiets mer liberala kandidater som t ex Abir Al-Sahlani eller Marie Wickberg!
måndag 11 maj 2009
Imponerande engagemang
Helgen spenderade jag på Centerpartiets stämma i Örebro. 600 ombud visade ett imponerande engagemang. Schemat var späckat, vilket innebar att torsdagens förhandlingar avslutades 02.00 för att sedan återupptas 08.00 på fredagen. Medan vi besökare kunde välja att följa debatten på TV och stanna sent på bankettens efterfest slet dessa ombud nästintill dygnet runt med viktiga politiska debatter.
Jag är övertygad om att det ser ut precis på samma sätt på samtliga partiers stämmor. Lägg dessutom till alla timmar som läggs ned på partipolitik runt om i kommunerna. I samtliga dessa fall hamnar det om slitsamt ideellt arbete som fungerar som en grund för hela det demokratiska systemet. Jag är djupt imponerad över alla dessa amatörpolitikers engagemang och allt frivilligt arbete som sker inom det svenska partiväsendet. Det vore på sin plats att vi visade våra folkvalda en lite större respekt. Det är lätt att glömma att de som idag är förhållandevis välbetalda yrkespolitiker har lagt ned ett enormt arbete genom åren för att nå den positionen. Att sedan majoriteten av partiarbetet sköts av personer som lägger ned sin fritid på dessa frågor gör att det känns trist att politikerföraktet är så pass utbrett som det är i samhället.
Jag är övertygad om att det ser ut precis på samma sätt på samtliga partiers stämmor. Lägg dessutom till alla timmar som läggs ned på partipolitik runt om i kommunerna. I samtliga dessa fall hamnar det om slitsamt ideellt arbete som fungerar som en grund för hela det demokratiska systemet. Jag är djupt imponerad över alla dessa amatörpolitikers engagemang och allt frivilligt arbete som sker inom det svenska partiväsendet. Det vore på sin plats att vi visade våra folkvalda en lite större respekt. Det är lätt att glömma att de som idag är förhållandevis välbetalda yrkespolitiker har lagt ned ett enormt arbete genom åren för att nå den positionen. Att sedan majoriteten av partiarbetet sköts av personer som lägger ned sin fritid på dessa frågor gör att det känns trist att politikerföraktet är så pass utbrett som det är i samhället.
tisdag 5 maj 2009
Varför så tyst om inrikesflyget?
Idag presenterades en lista över vilka Apotek som skall säljas av staten och övergå i privat ägo. Som väntat är kritiken hård från oppositionen. Personligen tycker jag att ägarförändringen är bra och kan inte annat än att förvånas över hur central denna fråga tycks vara för såväl medborgare som politiker. Är det verkligen så viktigt vem som äger Apoteket? Svaret på frågan är förstås nej. Trots den marginella betydelsen så är jag övertygad om att vi kommer att få se förbättringar. Konkurrens leder till effektivare verksamheter, lägre priser och bättre service. Svårare än så behöver det inte vara!
Jag tror snarare kritiken bygger på tanken att "man vet vad man har och inte vad man får". De senaste 20 åren har mängder med statliga monopol fallit i Sverige. Vi får idag t ex välja taxibolag, telefonoperatör, flygbolag och till och med ta del av privadägd TV. Även här var kritiken massiv. Frågan är varför vi inte hör vänsterpolitiker idag som propagerar för att vi skall avskaffa konkurrensen inom telefoni eller återinföra det statliga monopolet på inrikesflyg?
Som alltid när denna diskussion förs kommer sedan nästa invändning:
- Men titta på elmarknaden och hur den har försämrats sedan avregleringen!
En sådan invändning blir nästan komisk. Problemet med elmarknaden är att produktionen (utbudet) till 100 procent är statligt reglerat. Idag hindrar staten producenterna att öka produktionen genom att bygga t ex fler kärnkraftsverk. Vad har ett sådant upplägg med marknadsekonomi att göra? Tanken är att marknaden skall styra utbud och efterfrågan. Inte att staten skall reglera utbudet.
Vänstern har haft fel i sina farhågor vid de tidigare avregleringarna. Naturligtvis har man fel även denna gång! Kanske är det ingen slump att alla andra länder förutom Sverige, Nordkorea och Kuba har valt att avskaffa apoteksmonopolet? Eller vad är det den svenska Socialdemokratin vet som resten av världen missat?
Jag tror snarare kritiken bygger på tanken att "man vet vad man har och inte vad man får". De senaste 20 åren har mängder med statliga monopol fallit i Sverige. Vi får idag t ex välja taxibolag, telefonoperatör, flygbolag och till och med ta del av privadägd TV. Även här var kritiken massiv. Frågan är varför vi inte hör vänsterpolitiker idag som propagerar för att vi skall avskaffa konkurrensen inom telefoni eller återinföra det statliga monopolet på inrikesflyg?
Som alltid när denna diskussion förs kommer sedan nästa invändning:
- Men titta på elmarknaden och hur den har försämrats sedan avregleringen!
En sådan invändning blir nästan komisk. Problemet med elmarknaden är att produktionen (utbudet) till 100 procent är statligt reglerat. Idag hindrar staten producenterna att öka produktionen genom att bygga t ex fler kärnkraftsverk. Vad har ett sådant upplägg med marknadsekonomi att göra? Tanken är att marknaden skall styra utbud och efterfrågan. Inte att staten skall reglera utbudet.
Vänstern har haft fel i sina farhågor vid de tidigare avregleringarna. Naturligtvis har man fel även denna gång! Kanske är det ingen slump att alla andra länder förutom Sverige, Nordkorea och Kuba har valt att avskaffa apoteksmonopolet? Eller vad är det den svenska Socialdemokratin vet som resten av världen missat?
söndag 3 maj 2009
Det blir fel med usla argument
Centerpartiet har, via Jörgen Johansson, gjort ett utspel där man förespråkar ett avskaffande av avdragsrätten för privat pensionssparande. Argumentet för förslaget går ut på att avdragsrätten framförallt gynnar män med höga inkomster, missgynnar kvinnor samt innebär ett skattebortfall för kommuner och landsting.
Efter att ha jobbat, bland annat med pensionsfrågor, i snart tio år har jag en liten annorlunda syn på frågan och anser Johanssons argument vara högst bristfälliga. Jag skulle ha full förståelse om man ville avskaffa avdragsrätten med motiveringen att avdrag krånglar till skattesystemet i onödan och att det är bättre att jobba med generella skattesänkningar. Det är, för övrigt, ett argument som denna regering helt har tappat bort med alla sina riktade åtgärder och diversifierade skatteskalor.
Johansson har en poäng i att det är mer gynnsamt för höginkomsttagare att pensionsspara, men sedan blir argumentationen en aning fånig.
- Att göra detta till en kvinnofråga är bara löjligt. I sådana fall har man utgångspunkten att löneskillnaderna mellan könen kommer att vara bestående, vilket är en utgångspunkt som jag inte vill se hos en regeringsföreträdare.
- De flesta kommer att få runt 60-65 procent av sin lön i pension. Mot den bakgrunden är det rimligt att folk uppmanas att själva ta ansvar för sin framtida situation. En borttagen avdragsrätt leder därmed till fler riktigt fattiga pensionärer. Vad är egenvärdet med det?
- Jag är inte fullt övertygad om att det behöver vara en dålig affär för låginkomsttagare att pensionsspara. Johansson använder också argumentet att skatten mycket väl kan vara högre i framtiden. Återigen en ganska trist utgångspunkt från en borgerlig politiker.
- Visst kan låginkomsttagare även spara genom t ex kapitalförsäkringar, men min erfarenhet säger mig att dagens pensionssparare inte resonerar på samma sätt. För många ses inlåsningseffekten som något oerhört positivt och som en förutsättning för att ett långsiktigt sparande är möjligt. Det handlar om alla de individer som har svårt att hålla i sina pengar och kanske är det just denna grupp som har störst behov av en extra löpande inkomstförstärkning som pensionärer?
- Johansson väljer dessutom att se sparandet som en kortsiktigt hög kostnad för kommuner och landsting i form av skattebortfall. Vilken skatt tas idag ut från de pensionsförsäkringar som är under utbetalning och som tecknades under t ex 80-talet? Ett avdrag idag ger förstås en skatteintäkt i framtiden. Det blir oerhört motsägelsefullt att hävda att avdragsrätten inte är lönsam för spararna samtidigt som det innebär ett stort skattebortfall.
Förslaget hade fyllt en funktion om argumentationen hade gått ut på att förenkla skattesystemet i en miljö där man successivt arbetar mot ett allmänt lägre skattetryck. Med Johanssons argument faller hela idén platt till marken. Utgångspunkten tycks endast vara att kortsiktigt öka skatteintäkterna genom att begränsa individens möjlighet att själv styra sin situation som pensionär. Det är en utgångspunkt som hör hemma inom Socialdemokratin och inte inom Centerpartiet.
Efter att ha jobbat, bland annat med pensionsfrågor, i snart tio år har jag en liten annorlunda syn på frågan och anser Johanssons argument vara högst bristfälliga. Jag skulle ha full förståelse om man ville avskaffa avdragsrätten med motiveringen att avdrag krånglar till skattesystemet i onödan och att det är bättre att jobba med generella skattesänkningar. Det är, för övrigt, ett argument som denna regering helt har tappat bort med alla sina riktade åtgärder och diversifierade skatteskalor.
Johansson har en poäng i att det är mer gynnsamt för höginkomsttagare att pensionsspara, men sedan blir argumentationen en aning fånig.
- Att göra detta till en kvinnofråga är bara löjligt. I sådana fall har man utgångspunkten att löneskillnaderna mellan könen kommer att vara bestående, vilket är en utgångspunkt som jag inte vill se hos en regeringsföreträdare.
- De flesta kommer att få runt 60-65 procent av sin lön i pension. Mot den bakgrunden är det rimligt att folk uppmanas att själva ta ansvar för sin framtida situation. En borttagen avdragsrätt leder därmed till fler riktigt fattiga pensionärer. Vad är egenvärdet med det?
- Jag är inte fullt övertygad om att det behöver vara en dålig affär för låginkomsttagare att pensionsspara. Johansson använder också argumentet att skatten mycket väl kan vara högre i framtiden. Återigen en ganska trist utgångspunkt från en borgerlig politiker.
- Visst kan låginkomsttagare även spara genom t ex kapitalförsäkringar, men min erfarenhet säger mig att dagens pensionssparare inte resonerar på samma sätt. För många ses inlåsningseffekten som något oerhört positivt och som en förutsättning för att ett långsiktigt sparande är möjligt. Det handlar om alla de individer som har svårt att hålla i sina pengar och kanske är det just denna grupp som har störst behov av en extra löpande inkomstförstärkning som pensionärer?
- Johansson väljer dessutom att se sparandet som en kortsiktigt hög kostnad för kommuner och landsting i form av skattebortfall. Vilken skatt tas idag ut från de pensionsförsäkringar som är under utbetalning och som tecknades under t ex 80-talet? Ett avdrag idag ger förstås en skatteintäkt i framtiden. Det blir oerhört motsägelsefullt att hävda att avdragsrätten inte är lönsam för spararna samtidigt som det innebär ett stort skattebortfall.
Förslaget hade fyllt en funktion om argumentationen hade gått ut på att förenkla skattesystemet i en miljö där man successivt arbetar mot ett allmänt lägre skattetryck. Med Johanssons argument faller hela idén platt till marken. Utgångspunkten tycks endast vara att kortsiktigt öka skatteintäkterna genom att begränsa individens möjlighet att själv styra sin situation som pensionär. Det är en utgångspunkt som hör hemma inom Socialdemokratin och inte inom Centerpartiet.
fredag 1 maj 2009
Demokrati för diktatur
I västvärlden har vi idag väl fungerande demokratiska system som bland annat garanterar oss såväl demonstrationsrätt som mötesfrihet. Oppositionen står helt fri att inta gator och torg och genomföra regimkritiska manifestationer. En frihet som bland annat Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt utnyttjade i New York och som mängder med hans partikamrater tog till vara i Stockholm där årets 1:a-majtåg genomfördes. Manifestationer som genomfördes under fredliga och välordnade former i fria demokratiska system.
Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att Vänsterpartiet inte värnar mer om denna mötesfrihet och det demokratiska systemet. I 1:a-majtåget i Stockholm återfanns såväl hyllningar av FARC-gerillan i Colombia som mängder med sympatiyttringar för den kommunistiska diktaturen på Kuba.
Ett parti kan förstås inte ta ansvar för exakt alla åsikter som återfinns inom partiet. Däremot tycker jag det är förvånande att inte de vanliga medlemmarna reagerar och kritiserar de partimedlemmar som agerar på det sätt som bilden ovan visar. Varför rensar inte ett demokratiskt parti ut de uppenbart odemokratiska krafter som finns inom partiet?
Jag kan inte tycka att det är acceptabelt att ett parti som aspirerar på regeringsmakten så öppet stödjer en vidrig diktatur som Kuba, vilket man gör genom att ge dessa krafter ett stort utrymme. Vi talar om en obehaglig diktatur som saknar såväl mötes- som tryckfrihet och där oppositionen fängslas. Att utnyttja den svenska eller amerikanska mötesfriheten för att hylla en diktatur där liknande opinionsyttringar är förbjudna är skamligt. Jag blir uppriktigt förbannad när jag ser svenska Vänsterpartister utnyttja sin demokratiska mötesfrihet till att spotta Kubas politiska fångar i ansiktet.
Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att Vänsterpartiet inte värnar mer om denna mötesfrihet och det demokratiska systemet. I 1:a-majtåget i Stockholm återfanns såväl hyllningar av FARC-gerillan i Colombia som mängder med sympatiyttringar för den kommunistiska diktaturen på Kuba.
Ett parti kan förstås inte ta ansvar för exakt alla åsikter som återfinns inom partiet. Däremot tycker jag det är förvånande att inte de vanliga medlemmarna reagerar och kritiserar de partimedlemmar som agerar på det sätt som bilden ovan visar. Varför rensar inte ett demokratiskt parti ut de uppenbart odemokratiska krafter som finns inom partiet?
Jag kan inte tycka att det är acceptabelt att ett parti som aspirerar på regeringsmakten så öppet stödjer en vidrig diktatur som Kuba, vilket man gör genom att ge dessa krafter ett stort utrymme. Vi talar om en obehaglig diktatur som saknar såväl mötes- som tryckfrihet och där oppositionen fängslas. Att utnyttja den svenska eller amerikanska mötesfriheten för att hylla en diktatur där liknande opinionsyttringar är förbjudna är skamligt. Jag blir uppriktigt förbannad när jag ser svenska Vänsterpartister utnyttja sin demokratiska mötesfrihet till att spotta Kubas politiska fångar i ansiktet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)