Jag har en bestämd uppfattning om hur det fungerar i kultursektorn, utan att ha särskilt mycket konkreta belägg för mina påståenden. Jag är med andra ord fördomsfull. I min föreställningsvärld är kulturarbetare en grupp individer som anser sig ha rätt till någon form av försörjning för att de utövar konstnärligt arbete. Detta oavsett hur stor efterfrågan är på deras tjänster. I min värld fokuserar kulturarbetare inte på världsliga ting som pengar, försäkringar eller elabonnemang. De lever för konsten och lever man för konsten så har man någon sorts rätt att distansera sig från svenssonvärlden. I min värld leds kulturinstitutioner, speciellt de lite mindre, av eldsjälar som brinner för det kulturella uttryck de vill förmedla till den ytliga omgivningen. I min värld är ledningen för dessa institutioner amatörer när det kommer till just ekonomistyrning, redovisning och personalfrågor. I min värld är kulturarbetare socialister med liten förståelse för marknadsekonomi, efterfrågan och respekt för att skattepengar är just resultatet av någon annans arbete.
Jag vet att jag är fördomsfull. Jag är övertygad om att jag i mångt och mycket har en förenklad bild. Tyvärr besannas mina fördomar i dagens Svenska Dagbladet och artikeln "Pensionsbomb hot mot teatrar". Bakgrunden är att en rad kulturinstitutioner följer kollektivavtalet för statsanställda på arbetsmarknaden. 2006 skrevs ett nytt avtal som bland annat innebar att kort- och visstidsanställda skulle har rätt till tjänstepensionsavsättningar i större utsträckning än tidigare. Detta avtal gäller retroaktivt från 2003 och Statens pensionsverk har nu skickat ut krav på dessa kompletterande inbetalningar till kulturinstitutionerna. Företrädarna för dessa har nu gått i taket, är tagna på sängen och kräver extra statliga anslag för att slippa avstå från konstnärligt utvecklingsarbete och ett nedbantat utbud av föreställningar.
I min värld, utanför kulturvärlden, vet jag att pensionsfrågor är kostsamma och komplicerade. Något som är krävande för småföretagare med anställda, för storföretag, för kommuner och för statliga myndigheter. I min värld tar en arbetsgivare ansvar för att budgetering och ekonomistyrning fungerar korrekt. I min värld har inte en arbetsgivare rätt att bli förvånad över retroaktiva pensionskrav. I min värld reagerar inte en ledning på ett kollektivavtal tre år efter undertecknandet när fakturan kommer. I min värld skulle kultursektorn må bra av mer marknadsekonomiskt tänkande och av ett synsätt där ordet efterfrågan är något fint.
Idag sponsrar skattebetalarna varje biljett hos t ex Norrlandsoperan med ungefär 2 000 kronor. Få är beredda att betala biljettpriset på cirka 2 300 kronor. Är det då rätt att staten tvingar befolkningen att köpa dessa operabiljetter som de inte tycker är prisvärda? Huruvida det är så våra skattepengar ska användas är en intressant fråga för en folkomröstning. Kanske kan vi köra den samtidigt som frågan om Förbifart Stockholm, eller vad säger ni rödgröna?
I min värld är kultur viktigt och populärt. I min värld skulle jag känna mig bättre som kulturarbetare om min lön finansierades av betalande publik, sponsorer och donationer istället för pengar som tagits under tvång från en ensamstående undersköterska med tre barn.
torsdag 29 april 2010
onsdag 28 april 2010
Förmögenhetskatt på konsumtion?
Idag har de rödgröna presenterat ytterligare två nya förslag för en gemensam politik. Inkomstskatten höjs för de med inkomster över 40 000 kronor per månad och förmögenhetsskatten återinförs. Två förslag som ger blygsamma skatteintäkter och som ger sådana allvarliga skador på tillväxten att de är ett direkt hot mot ett välfärdssystem som kräver allt större resurser med en åldrande befolkning. Kort sagt: politisk skattepopulism när den är som sämst.
För att förbättra tillväxten behöver vi fler som är beredda att satsa på en krävande utbildning, fler som riskerar sina pengar i företag, fler som satsar på en karriär och fler som är beredda att jobba hårt och länge för att uppnå bra resultat. Höjda inkomstskatter sänder fel signaler och än mer märkligt är det med tanke på att aktievinster beskattas med 30 %, vinster på lägenhetsförsäljningar med 22 % och lottovinster med 0 %. Skulle det då inte räcka med t ex 50 % i inkomstskatt på en övertidstimme som de facto skapar tillväxt.
När det gäller förmögenhetsskatten har vi tydligt sett de negativa effekterna genom historien. Sist vi hade skatten försvann ca 500 miljarder ut ur landet tillsammans med kreativa och framgångsrika individer som Rausing, Kamprad med flera. Tillgången till riskkapital för företagare begränsas och det hela blev än mer absurt genom att de allra rikaste friskrevs från skatten. Det är ingen slump att en liknande skatt idag enbart finns i ett enda land i hela EU.
Miljöpartiets Mikaela Valtersson hävdar att vi nu skall få en förmögenhetsskatt som inte har de negativa effekter vi såg innan 2006. Man kan t ex tänka sig en lösning där förmögenhetsskatten tas ut på faktiskt konsumtion. Det är en annorlunda ståndpunkt. Jag har funderat hela dagen på hur en sådan skatt skulle kunna se ut och kan inte komma på en enda rimlig lösning. Ska vi ha höjd moms på hummer? Ska Skatteverket för ett register över alla individers inköp? Ska uttag från bankkontot beskattas? Vad får en sådan skatt för effekt när vi har rätt att handla fritt utan svensk skatt från valfritt EU-land?
Jag är fascinerad över förslaget och hur man resonerar. Antingen har man fullständigt tappat greppet om verkligheten eller så har man en tanke på en modell som är så kreativ att den går utanför min tankevärld. Jag hoppas på det sistnämnda. Min enda uppmaning till Mikaela Valtersson är nu att ge ett exempel på hur en förmögenhetsskatt på baserad på konsumtion konkret kan se ut! Tills dess kan jag inte ta vare sig Mikaela Valtersson eller populistiska rödgröna skatteförslag på allvar.
För att förbättra tillväxten behöver vi fler som är beredda att satsa på en krävande utbildning, fler som riskerar sina pengar i företag, fler som satsar på en karriär och fler som är beredda att jobba hårt och länge för att uppnå bra resultat. Höjda inkomstskatter sänder fel signaler och än mer märkligt är det med tanke på att aktievinster beskattas med 30 %, vinster på lägenhetsförsäljningar med 22 % och lottovinster med 0 %. Skulle det då inte räcka med t ex 50 % i inkomstskatt på en övertidstimme som de facto skapar tillväxt.
När det gäller förmögenhetsskatten har vi tydligt sett de negativa effekterna genom historien. Sist vi hade skatten försvann ca 500 miljarder ut ur landet tillsammans med kreativa och framgångsrika individer som Rausing, Kamprad med flera. Tillgången till riskkapital för företagare begränsas och det hela blev än mer absurt genom att de allra rikaste friskrevs från skatten. Det är ingen slump att en liknande skatt idag enbart finns i ett enda land i hela EU.
Miljöpartiets Mikaela Valtersson hävdar att vi nu skall få en förmögenhetsskatt som inte har de negativa effekter vi såg innan 2006. Man kan t ex tänka sig en lösning där förmögenhetsskatten tas ut på faktiskt konsumtion. Det är en annorlunda ståndpunkt. Jag har funderat hela dagen på hur en sådan skatt skulle kunna se ut och kan inte komma på en enda rimlig lösning. Ska vi ha höjd moms på hummer? Ska Skatteverket för ett register över alla individers inköp? Ska uttag från bankkontot beskattas? Vad får en sådan skatt för effekt när vi har rätt att handla fritt utan svensk skatt från valfritt EU-land?
Jag är fascinerad över förslaget och hur man resonerar. Antingen har man fullständigt tappat greppet om verkligheten eller så har man en tanke på en modell som är så kreativ att den går utanför min tankevärld. Jag hoppas på det sistnämnda. Min enda uppmaning till Mikaela Valtersson är nu att ge ett exempel på hur en förmögenhetsskatt på baserad på konsumtion konkret kan se ut! Tills dess kan jag inte ta vare sig Mikaela Valtersson eller populistiska rödgröna skatteförslag på allvar.
tisdag 27 april 2010
800 000 kronor för ett nytt arbetstillfälle
När debatten gick som högst kring RUT-avdraget tog samtliga motståndare till reformen fasta på Rolands Spånts beräkningar i SvD som visade att varje nytt jobb i tjänstesektorn hade kostat skatebetalarna 800 000 kronor. En siffra som man vitt och brett ironiserade omkring.
Nu har man stolt presenterat ett ökat anslag till kommunerna på tolv miljarder som beräknas ge 15 000 nya jobb i sektorn. Det ironiska är att det innebär en kostnad på, ja just det, 800 000 kronor per nytt arbetstillfälle.
I Vänsterpartiets budgetmotion för 2010 anslår man tio miljarder extra plus åtta miljarder i investeringsstöd till kommunerna. Dessa 18 miljarder ska enligt Vänsterpartiet skapar 35 000 nya arbetstillfällen. Varför valde man inte den vägen istället?
Nu har man stolt presenterat ett ökat anslag till kommunerna på tolv miljarder som beräknas ge 15 000 nya jobb i sektorn. Det ironiska är att det innebär en kostnad på, ja just det, 800 000 kronor per nytt arbetstillfälle.
I Vänsterpartiets budgetmotion för 2010 anslår man tio miljarder extra plus åtta miljarder i investeringsstöd till kommunerna. Dessa 18 miljarder ska enligt Vänsterpartiet skapar 35 000 nya arbetstillfällen. Varför valde man inte den vägen istället?
Varför får inte norrbottningarna säga sitt?
Dagens stora samtalsämne är Mats Odells omdöme om de rödgrönas senaste utgiftsförslag som han kallar Tobleronepolitik och menar att man handlar med kreditkort och sedan skickar räkningen till skattebetalarna. Uttalandet är naturligtvis lågt. Odell känner förstås väl till att någon räkning i slutändan inte betalades av skattebetalarna i den så kallade Sahlinaffären. Å andra sidan bör det påpekas att just Tobleronebegreppet är något Socialdemokraterna flitigt använt för att bagatellisera händelsen. Sahlin köpte visserligen Toblerone, men konsumerade utöver detta ytterligare dryga 53 000 kronor med statens kreditkort.
Nu upprörs jag inte särskilt av Odells uttalande och självklart är det mer intressant att diskutera de rödgrönas förslag i form av järnvägssatsningar och ytterligare 12 miljarder till kommunerna. Jag är övertygad om att det finns behov hos kommunerna och att satsningen inte gör någon skada, även om det är pengar som i slutändan ska betalas av oss medborgare.
Järnvägssatsningen på 120 miljarder i extra anslag är däremot mer häpnadsväckande. Snabbtåg är effektiva, miljövänliga och alldeles lysande transportmedel. De gör stor nytta på sträckor som Madrid-Barcelona, Paris-Lyon och Tokyo-Osaka. Nackdelen är att kostnaden är hög. Mot den bakgrunden är det rimligt att vara försiktig och eftertänksam när det gäller investeringar av den typen i Sverige. Ett land med stor yta och extremt liten befolkning.
- Ett rekorddyrt sätt att minska utsläppen, säger nationalekonomen Lars Hultkranz i dagens DN där han menar att fartvarnare i alla lastbilar skulle ge samma reduktion av utsläppen som t ex ett höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg. En sådan åtgärd kostar ca 50 miljoner. De rödgrönas 120 miljarder räcker inte till att finansiera ett sådant snabbtåg.
Det är också lätt att lova gigantiska investeringar när dessa ska betalas med lån. Pengar som sedan ska amorteras och betalas av kommande generationer. 120 miljarder är oerhört mycket pengar. Idag har vi knappt 7 miljoner svenska skattebetalare över 18 år. Varje skattebetalare måste bidra med 17 142 kronor för att få ihop dessa 120 miljarder som ska spenderas på en tioårsperiod. Med rödgrön logik borde detta sannerligen vara en fråga för en folkomröstning. 17 142 kronor netto till semesterkassan eller 17 142 kronor till rödgröna järnvägsinvesteringar?
De rödgröna satsar bland annat på en Norrbotniabana, som enligt Banverket kostar uppemot 25 miljarder kronor. Det vill säga exakt samma summa som kostnaden för Förbifart Stockholm. Runt Norrbotniabanans 27 mil finns ungefär 300 000 invånare. Runt 2030 spås Stockholm ha över 3 000 000 invånare. Redan på 90-talet byggdes en väg för att invånarna i min hemkommun Vännäs skulle slippa genomfartstrafiken mellan Bjurholm och Umeå. 2010 tycker de rödgröna att det är fullt rimligt att vi leder genomfartstrafiken igenom Stockholms innerstad och att lastbilar på väg från Skåne till Norrland ska förpesta luften för miljoner stockholmare.
En Förbifart kostar cirka 10 000 kronor per invånare i Stockholm. En Norrbotniabana kostar cirka 83 000 kronor per invånare runt järnvägen. Om en folkomröstning är så central i Stockholm så undrar man varför norr- och västerbottningarna inte får välja mellan Norrbotniabanan och vägförbättringar? Har plötsligt synen på demokrati förändrats eller kan det ha något att göra med regeringsalternativets förmåga att fatta beslut?
Nu upprörs jag inte särskilt av Odells uttalande och självklart är det mer intressant att diskutera de rödgrönas förslag i form av järnvägssatsningar och ytterligare 12 miljarder till kommunerna. Jag är övertygad om att det finns behov hos kommunerna och att satsningen inte gör någon skada, även om det är pengar som i slutändan ska betalas av oss medborgare.
Järnvägssatsningen på 120 miljarder i extra anslag är däremot mer häpnadsväckande. Snabbtåg är effektiva, miljövänliga och alldeles lysande transportmedel. De gör stor nytta på sträckor som Madrid-Barcelona, Paris-Lyon och Tokyo-Osaka. Nackdelen är att kostnaden är hög. Mot den bakgrunden är det rimligt att vara försiktig och eftertänksam när det gäller investeringar av den typen i Sverige. Ett land med stor yta och extremt liten befolkning.
- Ett rekorddyrt sätt att minska utsläppen, säger nationalekonomen Lars Hultkranz i dagens DN där han menar att fartvarnare i alla lastbilar skulle ge samma reduktion av utsläppen som t ex ett höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg. En sådan åtgärd kostar ca 50 miljoner. De rödgrönas 120 miljarder räcker inte till att finansiera ett sådant snabbtåg.
Det är också lätt att lova gigantiska investeringar när dessa ska betalas med lån. Pengar som sedan ska amorteras och betalas av kommande generationer. 120 miljarder är oerhört mycket pengar. Idag har vi knappt 7 miljoner svenska skattebetalare över 18 år. Varje skattebetalare måste bidra med 17 142 kronor för att få ihop dessa 120 miljarder som ska spenderas på en tioårsperiod. Med rödgrön logik borde detta sannerligen vara en fråga för en folkomröstning. 17 142 kronor netto till semesterkassan eller 17 142 kronor till rödgröna järnvägsinvesteringar?
De rödgröna satsar bland annat på en Norrbotniabana, som enligt Banverket kostar uppemot 25 miljarder kronor. Det vill säga exakt samma summa som kostnaden för Förbifart Stockholm. Runt Norrbotniabanans 27 mil finns ungefär 300 000 invånare. Runt 2030 spås Stockholm ha över 3 000 000 invånare. Redan på 90-talet byggdes en väg för att invånarna i min hemkommun Vännäs skulle slippa genomfartstrafiken mellan Bjurholm och Umeå. 2010 tycker de rödgröna att det är fullt rimligt att vi leder genomfartstrafiken igenom Stockholms innerstad och att lastbilar på väg från Skåne till Norrland ska förpesta luften för miljoner stockholmare.
En Förbifart kostar cirka 10 000 kronor per invånare i Stockholm. En Norrbotniabana kostar cirka 83 000 kronor per invånare runt järnvägen. Om en folkomröstning är så central i Stockholm så undrar man varför norr- och västerbottningarna inte får välja mellan Norrbotniabanan och vägförbättringar? Har plötsligt synen på demokrati förändrats eller kan det ha något att göra med regeringsalternativets förmåga att fatta beslut?
onsdag 21 april 2010
Hur svag statsminister kan vi ha?
Snart ett dygn har nu gått sedan de rödgröna gav beskedet om att en folkomröstning skall hållas gällande Förbifart Stockholm och nya frågor dyker hela tiden upp. Johan Ingerö tar upp en viktig aspekt av frågan på sin blogg. Nämligen det faktum att regeringen inte har rätt att besluta om att regionala folkomröstningar skall hållas. Frågan är vad som händer om vi har alliansstyre i Stockholm och en rödgrön regering? Tänker regeringen på allvar tvinga fram en regional folkomröstning i ett sådant läge?
De rödgröna försöker idag stryka under den fina och demokratiska tanken med att de "ska låta stockholmarna säga sitt". Frågan är bara varför de rödgröna gladeligen tidigare har avsatt 20 miljarder till Bottniabanan utan att norrlänningarna har fått säga sitt? Man kan också ifrågasätta hur demokratisk och nödvändig en folkomröstning är i en fråga där Socialdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet är överens. Tillsammans representerar man närmare 85 % av väljarna.
Nej, beskedet om folkomröstningen är ett riktigt svaghetstecken från de rödgröna. De har svårt att komma överens och är oförmögna att fatta viktiga beslut. För mindre än en månad sedan publicerades en intervju i DN med det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Carin Jämtin med ett tydligt löfte om att det var nödvändigt att "köra över" Miljö- och Vänsterpartiet i denna fråga. Tyvärr har hon nu svikits av partiledningen på samma sätt som Annika Billström behandlades i frågan om trängselskatter på sin tid.
Mest av allt är jag ändå orolig över att vi riskerar att få en statsminister som uppenbart är en sådan usel förhandlare och en sådan svag ledare att man inte lyckas genomdriva sin politik i en viktig fråga där man har stöd av 85 % av riksdagens ledamöter. Är den denna förhandlare och ledare som vi skall skicka till viktiga förhandlingar inom t ex EU kommande år?
De rödgröna försöker idag stryka under den fina och demokratiska tanken med att de "ska låta stockholmarna säga sitt". Frågan är bara varför de rödgröna gladeligen tidigare har avsatt 20 miljarder till Bottniabanan utan att norrlänningarna har fått säga sitt? Man kan också ifrågasätta hur demokratisk och nödvändig en folkomröstning är i en fråga där Socialdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet är överens. Tillsammans representerar man närmare 85 % av väljarna.
Nej, beskedet om folkomröstningen är ett riktigt svaghetstecken från de rödgröna. De har svårt att komma överens och är oförmögna att fatta viktiga beslut. För mindre än en månad sedan publicerades en intervju i DN med det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Carin Jämtin med ett tydligt löfte om att det var nödvändigt att "köra över" Miljö- och Vänsterpartiet i denna fråga. Tyvärr har hon nu svikits av partiledningen på samma sätt som Annika Billström behandlades i frågan om trängselskatter på sin tid.
Mest av allt är jag ändå orolig över att vi riskerar att få en statsminister som uppenbart är en sådan usel förhandlare och en sådan svag ledare att man inte lyckas genomdriva sin politik i en viktig fråga där man har stöd av 85 % av riksdagens ledamöter. Är den denna förhandlare och ledare som vi skall skicka till viktiga förhandlingar inom t ex EU kommande år?
tisdag 20 april 2010
Ska vi ha en regering som inte kan fatta beslut?
Vi har väntat länge på besked om hur en rödgrön politik ska se ut efter en eventuell valseger. En stridsfråga har varit Förbifart Stockholm som Socialdemokraterna har ansett nödvändig medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet har varit emot bygget. Idag kom beskedet. Frågan skall avgöras i en regional folkomröstning.
Så kan man förstås lösa alla frågor där man inte kommer överens. Vad mer ska vi rösta om? Afghanistan? Förmögenhetsskatt? Skattetryck? Friskolor? Nya träd på Hornsgatan? Detta är inte en fråga som kan mäta sig med kärnkraft, EU och EMU och är synnerligen inte lämpad för en folkomröstning. Det minsta man kan begära av en styrande koalition är att den är förmögen att fatta enkla och konkreta beslut om hur infrastrukturen skall utformas.
Det kanske mest absurda är att medborgarna ska få välja mellan satsningar på Förbifarten och satsningar på kollektivtrafik. Under de kommande 20 åren beräknas Stockholms invånarantal stiga med 600 000 personer. Stockholm kommer att växa med mer än ett helt Malmö på förhållandevis kort tid. Självklart kommer detta kräva gigantiska satsningar på en kollektivtrafik som måste vara i världsklass. På precis samma sätt krävs en omedelbar satsning på en förbifart. Essingeleden är idag kraftig överbelastad med långa köer och stora avgasutsläpp som följd. Avgasutsläpp som idag sker i innerstan och har en klart påvisad negativ effekt på medborgarnas hälsa.
Detta besked visar tre saker: att Mona Sahlin är en usel förhandlare, vilket gör att än värre galenskaper kan komma att leta sig in i ett framtida regeringskansli, att den rödgröna trojkan inte är regeringsduglig och att partierna fullkomligt struntar i såväl Stockholms ekonomiska tillväxt som dess medborgares hälsa.
Läs mer hos Johan Hedin och Per Ankersjö.
Så kan man förstås lösa alla frågor där man inte kommer överens. Vad mer ska vi rösta om? Afghanistan? Förmögenhetsskatt? Skattetryck? Friskolor? Nya träd på Hornsgatan? Detta är inte en fråga som kan mäta sig med kärnkraft, EU och EMU och är synnerligen inte lämpad för en folkomröstning. Det minsta man kan begära av en styrande koalition är att den är förmögen att fatta enkla och konkreta beslut om hur infrastrukturen skall utformas.
Det kanske mest absurda är att medborgarna ska få välja mellan satsningar på Förbifarten och satsningar på kollektivtrafik. Under de kommande 20 åren beräknas Stockholms invånarantal stiga med 600 000 personer. Stockholm kommer att växa med mer än ett helt Malmö på förhållandevis kort tid. Självklart kommer detta kräva gigantiska satsningar på en kollektivtrafik som måste vara i världsklass. På precis samma sätt krävs en omedelbar satsning på en förbifart. Essingeleden är idag kraftig överbelastad med långa köer och stora avgasutsläpp som följd. Avgasutsläpp som idag sker i innerstan och har en klart påvisad negativ effekt på medborgarnas hälsa.
Detta besked visar tre saker: att Mona Sahlin är en usel förhandlare, vilket gör att än värre galenskaper kan komma att leta sig in i ett framtida regeringskansli, att den rödgröna trojkan inte är regeringsduglig och att partierna fullkomligt struntar i såväl Stockholms ekonomiska tillväxt som dess medborgares hälsa.
Läs mer hos Johan Hedin och Per Ankersjö.
torsdag 15 april 2010
Tröttsam budgetdebatt
Igår presenterade Anders Borg vårbudgeten. Efter att ha lyssnat på den efterföljande riksdagsdebatten kan jag inte annat än bli en aningen trött på politik.
- Anders Borg säger att statsskulden är 90 miljarder lägre än 2006, att det är fler i sysselsättning än 2006, att sjukskrivningstalen drastiskt sjunkit, att pensionärerna har fått skattesänkningar och att Sveriges statsfinanser är bäst i EU liksom att vi har lägst budgetunderskott i unionen förutom Luxemburg.
- Thomas Östros å sin sida säger att Sveriges BNP har backat med fem procent, vilket är mer än snittet i EU, att vi har fått högre arbetslöshet under alliansregeringen, att pensionärer betalar högre skatt än löntagare, att antalet socialbidragstagare ökat samt att den procentenhet med de högsta inkomsterna i landet har fått kraftiga skattesänkningar.
Alla dessa påståenden från dessa politiker är helt korrekta. Att de vägrar bemöta varandras argument och att man kan beskriva verkligheten på helt olika sätt gör den politiska debatten såväl tröttsam som förutsägbar. Vi har hört argumenten förr och debatten blir tämligen enkelspårig.
Personligen tycker jag att Borgs argument väger tyngre. Självklart har vi problem och självklart är läget sämre än 2006. Vi har, trots allt, upplevt decenniets största globala recession. Att i det läget uppvisa EU:s minsta statsskuld, lägst budgetunderskott och en ganska bra tillväxt är imponerande. Detta trots att Östros enbart kommer med fakta i sin argumentering. Till hans försvar ska givetvis sägas att delar av de goda statsfinanserna också ska tillgodoräknas den tidigare socialdemokratiska regeringen som just lämnade över ett budgetöverskott, som sig bör under goda tider.
För mig handlar politik om tre saker. Att ge medborgarna trygghet, frihet och tillväxt. Det är också därför jag röstar på alliansen. De senaste tio åren har jobben minskat inom två sektorer, nämligen i stora storföretag och inom offentlig sektor. Samtidigt har vi undvikit massarbetslöshet genom en enorm jobbtillväxt inom små- och medelstora företag. Min framtidsbild är således tydlig. För att få hög tillväxt, stora skatteintäkter och möjlighet till välfärdssatsningar så krävs en sak. En ökat tillväxt inom småföretagssektorn.
Personligen tycker jag att Centerpartiet förespråkar bäst politik på området, men oavsett partitillhörighet är det svårt att argumentera emot följande åtgärder för en förbättrad tillväxt hos små- och medelstora företag:
- En uppluckring av LAS som gör det möjligt för företaget att behålla kompetensen man behöver istället för de med flest anställningsår. (Vilket äntligen öppnar en dörr för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden.)
- Lägre arbetsgivaravgifter.
- Mer generösa 3:12-regler som bl a styr hur en vinst kan fördelas i ett mindre bolag.
- Mindre administration genom förenklade regler.
- Ett slopande av revisionsplikten för småföretag.
Svaret från de rödgröna heter höjda skatter för löntagare samt en återinförd förmögenhetsskatt som effektivt minskar utbudet av riskkapital till entreprenörer. Utöver detta är det, som småföretagare, svårt att förlåta Lex-Uggla lagstiftningen som tvingade flera framgångsrika småföretag att lägga ned sin verksamhet av skatteskäl eller den tidigare debatten om löntagarfonder som handlande om ett tvångsmässigt förstatligande av privat egendom.
För mig är valet lätt. Vägen dit hoppas jag dock blir mer produktiv och informativ än dagens budgetdebatt där ingen av debattörerna lyssnade på motståndarsidan.
- Anders Borg säger att statsskulden är 90 miljarder lägre än 2006, att det är fler i sysselsättning än 2006, att sjukskrivningstalen drastiskt sjunkit, att pensionärerna har fått skattesänkningar och att Sveriges statsfinanser är bäst i EU liksom att vi har lägst budgetunderskott i unionen förutom Luxemburg.
- Thomas Östros å sin sida säger att Sveriges BNP har backat med fem procent, vilket är mer än snittet i EU, att vi har fått högre arbetslöshet under alliansregeringen, att pensionärer betalar högre skatt än löntagare, att antalet socialbidragstagare ökat samt att den procentenhet med de högsta inkomsterna i landet har fått kraftiga skattesänkningar.
Alla dessa påståenden från dessa politiker är helt korrekta. Att de vägrar bemöta varandras argument och att man kan beskriva verkligheten på helt olika sätt gör den politiska debatten såväl tröttsam som förutsägbar. Vi har hört argumenten förr och debatten blir tämligen enkelspårig.
Personligen tycker jag att Borgs argument väger tyngre. Självklart har vi problem och självklart är läget sämre än 2006. Vi har, trots allt, upplevt decenniets största globala recession. Att i det läget uppvisa EU:s minsta statsskuld, lägst budgetunderskott och en ganska bra tillväxt är imponerande. Detta trots att Östros enbart kommer med fakta i sin argumentering. Till hans försvar ska givetvis sägas att delar av de goda statsfinanserna också ska tillgodoräknas den tidigare socialdemokratiska regeringen som just lämnade över ett budgetöverskott, som sig bör under goda tider.
För mig handlar politik om tre saker. Att ge medborgarna trygghet, frihet och tillväxt. Det är också därför jag röstar på alliansen. De senaste tio åren har jobben minskat inom två sektorer, nämligen i stora storföretag och inom offentlig sektor. Samtidigt har vi undvikit massarbetslöshet genom en enorm jobbtillväxt inom små- och medelstora företag. Min framtidsbild är således tydlig. För att få hög tillväxt, stora skatteintäkter och möjlighet till välfärdssatsningar så krävs en sak. En ökat tillväxt inom småföretagssektorn.
Personligen tycker jag att Centerpartiet förespråkar bäst politik på området, men oavsett partitillhörighet är det svårt att argumentera emot följande åtgärder för en förbättrad tillväxt hos små- och medelstora företag:
- En uppluckring av LAS som gör det möjligt för företaget att behålla kompetensen man behöver istället för de med flest anställningsår. (Vilket äntligen öppnar en dörr för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden.)
- Lägre arbetsgivaravgifter.
- Mer generösa 3:12-regler som bl a styr hur en vinst kan fördelas i ett mindre bolag.
- Mindre administration genom förenklade regler.
- Ett slopande av revisionsplikten för småföretag.
Svaret från de rödgröna heter höjda skatter för löntagare samt en återinförd förmögenhetsskatt som effektivt minskar utbudet av riskkapital till entreprenörer. Utöver detta är det, som småföretagare, svårt att förlåta Lex-Uggla lagstiftningen som tvingade flera framgångsrika småföretag att lägga ned sin verksamhet av skatteskäl eller den tidigare debatten om löntagarfonder som handlande om ett tvångsmässigt förstatligande av privat egendom.
För mig är valet lätt. Vägen dit hoppas jag dock blir mer produktiv och informativ än dagens budgetdebatt där ingen av debattörerna lyssnade på motståndarsidan.
söndag 11 april 2010
LO, procent och solidaritet
Under förra veckan fick Moderaterna och finansminister Borg kritik från arbetarrörelsens företrädare för att skattesänkningarna under mandatperioden hade gynnat män och höginkomsttagare och därmed varit orättvisa.
I kronor och ören är kritiken helt korrekt. T ex har en undersköterska inom Kommunal där snittlönen är 19 100 kronor/månad fått en skattesänkning på 1309 kronor/månad. En elektriker å andra sidan som legat på snittlönen 32 400 kronor/månad har fått en skattesänkning på 1754 kronor/månad. Den manlige elektrikern har således fått 445 kronor/månad mer än det kvinnliga vårdbiträdet.
Fokuserar vi istället på procentuell förändring så har vårdbiträdet fått 6,9 % i jobbskatteavdrag medan elektrikern endast fått 5,4 %. Procentuellt har alltså låginkomsttagaren gynnats av regeringens politik.
Idag nobbade Elektrikerförbundet ett avtalsbud som hade gett en löneökning på två år på 3,2 %. Kommunal å sin sida kräver minst 2,6 % i löneökning för sina undersköterskor. Detta är en oerhört märklig linje som LO driver. Om vi utgår från att båda grupperna får tre procent i löneökning så kommer de kvinnliga undersköterskorna att få 573 kronor extra per månad och de manliga elektrikerna 972 kronor. Resultatet i kronor och ören blir således långt mycket mer orättvist än hur regeringens jobbskatteavdrag har slagit.
Kontentan av resonemanget blir att LO driver en linje som gynnar rika män och som ökar klyftorna i samhället. Ska man mot den bakgrunden ta LO:s och arbetarrörelsens kritik mot jobbskatteavdraget på allvar? Varför fokuserar man på procentuell förändring i avtalsrörelsen och kronor och ören när det gäller skattesänkningar? Hur står det egentligen till med solidariteten inom LO? Klart är i alla fall att jag gärna skulle vilja höra Wanja Lundby Wedin svara på frågan varför det är rättvist att manliga elektriker har 70 % högre lön än kvinnliga undersköterskor?
I kronor och ören är kritiken helt korrekt. T ex har en undersköterska inom Kommunal där snittlönen är 19 100 kronor/månad fått en skattesänkning på 1309 kronor/månad. En elektriker å andra sidan som legat på snittlönen 32 400 kronor/månad har fått en skattesänkning på 1754 kronor/månad. Den manlige elektrikern har således fått 445 kronor/månad mer än det kvinnliga vårdbiträdet.
Fokuserar vi istället på procentuell förändring så har vårdbiträdet fått 6,9 % i jobbskatteavdrag medan elektrikern endast fått 5,4 %. Procentuellt har alltså låginkomsttagaren gynnats av regeringens politik.
Idag nobbade Elektrikerförbundet ett avtalsbud som hade gett en löneökning på två år på 3,2 %. Kommunal å sin sida kräver minst 2,6 % i löneökning för sina undersköterskor. Detta är en oerhört märklig linje som LO driver. Om vi utgår från att båda grupperna får tre procent i löneökning så kommer de kvinnliga undersköterskorna att få 573 kronor extra per månad och de manliga elektrikerna 972 kronor. Resultatet i kronor och ören blir således långt mycket mer orättvist än hur regeringens jobbskatteavdrag har slagit.
Kontentan av resonemanget blir att LO driver en linje som gynnar rika män och som ökar klyftorna i samhället. Ska man mot den bakgrunden ta LO:s och arbetarrörelsens kritik mot jobbskatteavdraget på allvar? Varför fokuserar man på procentuell förändring i avtalsrörelsen och kronor och ören när det gäller skattesänkningar? Hur står det egentligen till med solidariteten inom LO? Klart är i alla fall att jag gärna skulle vilja höra Wanja Lundby Wedin svara på frågan varför det är rättvist att manliga elektriker har 70 % högre lön än kvinnliga undersköterskor?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)