I mitt förra inlägg skrev jag ned lite tankar kring dagens inlägg av Per Schlingmann på DN-debatt. Slutsatsen var att Moderaterna absolut långsiktigt har en potential att blir ett statsbärande parti genom att fokusera på mittenpolitik och, vad man kallar allmänintresset. Någon som sannolikt inte håller med om detta är den förra socialdemokratiska miljöministern Lena Sommestad som producerat ett blogginlägg med rubriken "Allmänintresset- sämsta gren för Moderaterna".
Inlägget har ett mycket högt tonläge och innehåller en häpnadsväckande retorik från ett parti som ändå accepterat mer än 90 % av de skattesänkningar som genomförts och som tidigare gladeligen sålt en rad statliga bolag. Sommestad skriver bland annat:
"På det mest uppenbara planet kan vi notera utförsäljning av folkets tillgångar i syfte att sänka skatterna för de redan välbärgade."
Ett citat som också kommenterats av Fredrik Segerfeldt som undrar om uttrycket kommer från:
1) En kommunistagitator från 70-talets Vietnam?
x) En SSU-ordföranden på en högstadieskola?
2) Fidel Castro?
"Nej, från förra s-ministern Lena Sommestad. PÅ ALLVAR." Summerar Segerfeldt.
Det är bara att hålla med om att det är en annorlunda argumentation. Frågan är bara om det inte är just sådana socialistiska övertoner från de rödgröna som får svajiga mittenväljare att välja alliansen?
torsdag 12 augusti 2010
Vilket är det framtida statsbärande partiet?
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver idag på DN-debatt om den moderata strategin att bli ett brett statsbärande parti som attraherar väljare från alla grupper i samhället. Tanken är att man skall företräda allmänintressen och inte ett särintresse dit man bland annat räknar Svenskt Näringsliv.
Trots att de rödgröna utmålar Moderaterna som ett högerspöke, så är det uppenbart att man valt att ge avkall på flera frågor där man flyttat sig in mot mitten i svensk politik. Värnskatten finns t ex kvar efter en mandatperiod, låginkomsttagare som arbetar har fått procentuellt sett oerhört mycket större skattesänkningar än de med högre inkomster samtidigt som partiet inte ser någon anledning att reformera LAS.
Det är också uppenbart att strategin varit framgångsrik. Opinionsmätningarna säger allt som oftast att man nu är landets största parti, har störst förtroende i jobbfrågan och att man har bidragit till att Socialdemokraterna gått från 45 % till 30 % i väljarstöd. Detta menar den tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Andersson att Socialdemokraterna måste ta på allvar. På sin blogg skriver han att det är centralt att partiet inser att det går att kombinera höjda bidragsnivåer med en politik som attraherar tjänstemän i storstadsregioner.
Visst kan vi mycket väl få en socialdemokratisk statsminister, men det är ändå fascinerande att se hur partiet på kort tid tappat 30 % av sina väljare. Personligen tror jag en förklaring är just Moderaternas förändrade retorik, men även den internationalisering och globalisering som gått snabbt det senaste decenniet. Väljarna reser allt mer och får mer och mer influenser från utlandet. Mot den bakgrunden är det uppenbart att det blir svårare att bedriva en extrem politik. För väljarna blir det naturligare att ifrågasätta varför vi inte kan få köpa Alvedon på Konsum och om det verkligen är rimligt med ett högre skattetryck. Regeringen Reinfeldt tar idag ut världens högsta skatter från medborgarna. Att i det läget, som Socialdemokraterna, gå till val på behovet av höjda skatter är onekligen en extrem ståndpunkt ur ett internationellt perspektiv. Ett perspektiv som med globaliseringen blir allt tydligare för väljarkåren.
Det är inte omöjligt att de rödgröna vinner valet. Men i sådana fall beror det på att Miljöpartiet går kraftigt framåt. Bara ett mirakel kan rädda Socialdemokraterna från ett dåligt valresultat. Långsiktigt tror jag att Moderaterna har goda förutsättningar att stabilt bli landets största parti. Den socialdemokratiska partiledningen står inför en enorm utmaning. Politiken måste bli mittenorienterad samtidigt som man måste komma överens med Vänsterpartiet och dessutom stilla de starka interna vänsterfalanger i det egna partiet som använder en retorik som kan te sig väldigt främmande för stora grupper i samhället. Utöver detta har vi problemet med den nära kopplingen till just ett särintresse - LO. En koppling som blir mer och mer problematisk med en större andel tjänstemän i väljarkåren. Är det möjligen därför LO legat lågt hittills i valrörelsen?
Trots att de rödgröna utmålar Moderaterna som ett högerspöke, så är det uppenbart att man valt att ge avkall på flera frågor där man flyttat sig in mot mitten i svensk politik. Värnskatten finns t ex kvar efter en mandatperiod, låginkomsttagare som arbetar har fått procentuellt sett oerhört mycket större skattesänkningar än de med högre inkomster samtidigt som partiet inte ser någon anledning att reformera LAS.
Det är också uppenbart att strategin varit framgångsrik. Opinionsmätningarna säger allt som oftast att man nu är landets största parti, har störst förtroende i jobbfrågan och att man har bidragit till att Socialdemokraterna gått från 45 % till 30 % i väljarstöd. Detta menar den tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Andersson att Socialdemokraterna måste ta på allvar. På sin blogg skriver han att det är centralt att partiet inser att det går att kombinera höjda bidragsnivåer med en politik som attraherar tjänstemän i storstadsregioner.
Visst kan vi mycket väl få en socialdemokratisk statsminister, men det är ändå fascinerande att se hur partiet på kort tid tappat 30 % av sina väljare. Personligen tror jag en förklaring är just Moderaternas förändrade retorik, men även den internationalisering och globalisering som gått snabbt det senaste decenniet. Väljarna reser allt mer och får mer och mer influenser från utlandet. Mot den bakgrunden är det uppenbart att det blir svårare att bedriva en extrem politik. För väljarna blir det naturligare att ifrågasätta varför vi inte kan få köpa Alvedon på Konsum och om det verkligen är rimligt med ett högre skattetryck. Regeringen Reinfeldt tar idag ut världens högsta skatter från medborgarna. Att i det läget, som Socialdemokraterna, gå till val på behovet av höjda skatter är onekligen en extrem ståndpunkt ur ett internationellt perspektiv. Ett perspektiv som med globaliseringen blir allt tydligare för väljarkåren.
Det är inte omöjligt att de rödgröna vinner valet. Men i sådana fall beror det på att Miljöpartiet går kraftigt framåt. Bara ett mirakel kan rädda Socialdemokraterna från ett dåligt valresultat. Långsiktigt tror jag att Moderaterna har goda förutsättningar att stabilt bli landets största parti. Den socialdemokratiska partiledningen står inför en enorm utmaning. Politiken måste bli mittenorienterad samtidigt som man måste komma överens med Vänsterpartiet och dessutom stilla de starka interna vänsterfalanger i det egna partiet som använder en retorik som kan te sig väldigt främmande för stora grupper i samhället. Utöver detta har vi problemet med den nära kopplingen till just ett särintresse - LO. En koppling som blir mer och mer problematisk med en större andel tjänstemän i väljarkåren. Är det möjligen därför LO legat lågt hittills i valrörelsen?
onsdag 11 augusti 2010
Välfärdens fiender
Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN-debatt om deras målsättning att minska antalet långtidsarbetslösa med 90 000 personer. Detta ska ge genom konkreta åtgärder som bland annat fler platser på Komvux och mer diffusa lösningar som punkten "gröna jobb till långtidsarbetslösa".
Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.
För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?
Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:
- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.
De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.
Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.
Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.
Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.
För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?
Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:
- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.
De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.
Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.
Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.
tisdag 10 augusti 2010
Att lära av hur man lever eller leva som man lär?
SVT presenterar idag en undersökning som visar att flera riksdagskandidater nyttjar RUT-avdraget, trots att de företräder partier som vill avskaffa skattereduktionen. En av de mer kända kandidaterna är FI:s Gudrun Schyman.
Kritikerna menar att man ska leva som man lär och att detta är en form av dubbelmoral. Jag delar inte den uppfattningen. Självklart ska alla som vill få köpa städtjänster och självklart ska de betala samma pris som alla andra. Själv är jag motståndare till EU:s jordbrukssubventioner. Trots detta har jag inga planer på att betala extra för skattesubventionerat vin och vete.
Däremot är det värt att ifrågasätta hur man kan vara emot lägre skatter i tjänstesektorn? Reformer som innebär att efterfrågan stiger, bidragsberoendet minskar och skatteintäkterna ökar. RUT-avdraget är således helt rätt väg att gå, även om jag hellre skulle ha sett lägre skatter generellt i tjänstesektorn istället för riktade subventioner för vissa tjänster. I min värld är det inte rätt att politiker ska styra huruvida det är min konsumtion av just städtjänster som skall uppmuntras och inte mina köp av pianolektioner och personliga tränare.
Att Schyman inte lever som hon lär är i detta fall fullständigt rimligt. Förhoppningsvis kan hon istället lära av hur hon lever och se fördelarna med en större efterfrågan i tjänstesektorn.
Kritikerna menar att man ska leva som man lär och att detta är en form av dubbelmoral. Jag delar inte den uppfattningen. Självklart ska alla som vill få köpa städtjänster och självklart ska de betala samma pris som alla andra. Själv är jag motståndare till EU:s jordbrukssubventioner. Trots detta har jag inga planer på att betala extra för skattesubventionerat vin och vete.
Däremot är det värt att ifrågasätta hur man kan vara emot lägre skatter i tjänstesektorn? Reformer som innebär att efterfrågan stiger, bidragsberoendet minskar och skatteintäkterna ökar. RUT-avdraget är således helt rätt väg att gå, även om jag hellre skulle ha sett lägre skatter generellt i tjänstesektorn istället för riktade subventioner för vissa tjänster. I min värld är det inte rätt att politiker ska styra huruvida det är min konsumtion av just städtjänster som skall uppmuntras och inte mina köp av pianolektioner och personliga tränare.
Att Schyman inte lever som hon lär är i detta fall fullständigt rimligt. Förhoppningsvis kan hon istället lära av hur hon lever och se fördelarna med en större efterfrågan i tjänstesektorn.
Vilka företag ska subventioneras?
Idag skriver vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Clara Lindblom ett debattinlägg i Svenska Dagbladet där man lanserar ett förslag som går ut på att Stockholms Stad bör köpa tillbaka ett antal köpcentrum som den borgerliga alliansen sålt till det brittiska bolaget Boultbee. Anledningen är att vissa småföretagare i t ex Rinkeby och Tensta nu har fått problem sedan Boultbee kraftigt höjt hyrorna.
Min fråga är hur naiva politiker vi bör ha i Stadshuset? Hur skall ett återköp praktiskt gå till? Varför skulle Boultbee acceptera ett rimligt pris när det finns en specifik köpare som har ett politiskt beslut på att dessa centrum de facto ska köpas?
Personligen är jag inte ett dugg orolig för att Boultbee driver dessa köpcentrum i graven. Självklart kan de inte ha högre hyror än att de lyckas hyra ut lokalerna. Priset blir i slutändan marknadsmässigt. Om de istället drivs av Stockholms Stad med lägre hyror, så har vi en situation med hyressubventioner. Frågan är då hur man ska välja ut vilka företag som skall få en skattesubventionerad hyra?
För Vänsterpartiet återstår två rimliga val. Antingen visar man konkret hur man har tänkt lösa detta praktiskt eller så kastar man förslaget i soptunnan.
Min fråga är hur naiva politiker vi bör ha i Stadshuset? Hur skall ett återköp praktiskt gå till? Varför skulle Boultbee acceptera ett rimligt pris när det finns en specifik köpare som har ett politiskt beslut på att dessa centrum de facto ska köpas?
Personligen är jag inte ett dugg orolig för att Boultbee driver dessa köpcentrum i graven. Självklart kan de inte ha högre hyror än att de lyckas hyra ut lokalerna. Priset blir i slutändan marknadsmässigt. Om de istället drivs av Stockholms Stad med lägre hyror, så har vi en situation med hyressubventioner. Frågan är då hur man ska välja ut vilka företag som skall få en skattesubventionerad hyra?
För Vänsterpartiet återstår två rimliga val. Antingen visar man konkret hur man har tänkt lösa detta praktiskt eller så kastar man förslaget i soptunnan.
måndag 9 augusti 2010
- 100 kronor utbildning, tack!
Vänsterpartiledaren Lars Ohly gick i söndags, såväl i sitt sommartal som på DN-debatt, till angrepp mot de aktiebolag i skolsektorn som delar ut vinst till sina ägare. Dessa företag ingår i vad han kallar "välfärdens fiender", vilket gör att han nu vill undersöka möjligheten till att lagstifta om ett förbud mot att vinster delas ut till ägare av friskolor.
I mina ögon är detta ett mycket märkligt resonemang. Utgångspunkten är nämligen att 100 kronor satsat på utbildning ger en verksamhet till ett exakt värde av 100 kronor. Tanken att verksamhet kan bedrivas mer eller mindre effektivt och med mer eller mindre engagerad och motiverad personal existerar inte. Mot den bakgrunden är det märkligt att t ex inte världens samtliga mobiltelefontillverkare redovisar ett identiskt resultat.
Än mer märkligt ter sig resonemanget när man tänker på hur skattepengar genererar vinster i privat sektor i ett vidare perspektiv. Kommunala skolor köper papper från SCA, ombyggnationer från Skanska och datorer från HP. Ska detta vara tillåtet, eller bör vi i konsekvensens namn ha ett rakt igenom socialiserat näringsliv? Eller är det så att Vänsterpartiet gärna ser vinster och konkurrens om kompetent personal i branscher där detta traditionellt gynnat män istället för kvinnor? Eller tror Vänsterpartiet att den kvinnliga personalen på vårdhem och förskolor gynnas i sin löneutveckling och sina arbetsvillkor med arbetsgivare i monopolställning?
Det finns förstås de som tycker att det är rimligt att en vinst återinvesteras i verksamheten istället för att delas ut till ägarna. Problemet är bara att aktiebolag enbart får ha ett enda syfte enligt aktiebolagslagen, och det är just att generera avkastning till ägarna. Ett förbud mot vinstutdelning är således ett förbud mot att skolor drivs i form av företag. Det är förstås Vänsterpartiet väl medvetna om, men lindar in ett omfattande förbud i ett resonemang kring att vinster ska återinvesteras i verksamheten, vilket förstås inte låter fullt så radikalt för åhörarna.
De företag i skolsektorn som lyckas dela ut vinst till ägarna är företag som just lyckats få elever och föräldrar att välja denna aktör som leverantör av undervisning. Antingen kan man tro att detta beror på att elever och föräldrar saknar förmåga till rimliga och rationella val och har duperats av färgsprakande reklampelare. Eller så tror man att det beror på att skolan har ett gott rykte, engagerad personal, en positiv stämning och goda resultat. Jag väljer att tro på det sistnämnda. För kritikerna, som ofta hävdar att friskoleverksamhet innebär att man skär guld med täljkniv, bör det påpekas att det står var och en fritt att engagera sig, starta företag och ge sig in i den fria konkurrensen. För mig är det obegripligt att inte fler vänsterpartister gör just detta eftersom de tycks veta med säkerhet hur enkelt det är att plocka hem dessa miljonvinster. Fast det är klart, jag glömde att vänsterpartister inte drivs av att tjäna pengar. De drivs av viljan att spendera andras.
Mer i ämnet finns att läsa hos Magnus Andersson, Jonas Sjöstedt och Annie Johansson.
I mina ögon är detta ett mycket märkligt resonemang. Utgångspunkten är nämligen att 100 kronor satsat på utbildning ger en verksamhet till ett exakt värde av 100 kronor. Tanken att verksamhet kan bedrivas mer eller mindre effektivt och med mer eller mindre engagerad och motiverad personal existerar inte. Mot den bakgrunden är det märkligt att t ex inte världens samtliga mobiltelefontillverkare redovisar ett identiskt resultat.
Än mer märkligt ter sig resonemanget när man tänker på hur skattepengar genererar vinster i privat sektor i ett vidare perspektiv. Kommunala skolor köper papper från SCA, ombyggnationer från Skanska och datorer från HP. Ska detta vara tillåtet, eller bör vi i konsekvensens namn ha ett rakt igenom socialiserat näringsliv? Eller är det så att Vänsterpartiet gärna ser vinster och konkurrens om kompetent personal i branscher där detta traditionellt gynnat män istället för kvinnor? Eller tror Vänsterpartiet att den kvinnliga personalen på vårdhem och förskolor gynnas i sin löneutveckling och sina arbetsvillkor med arbetsgivare i monopolställning?
Det finns förstås de som tycker att det är rimligt att en vinst återinvesteras i verksamheten istället för att delas ut till ägarna. Problemet är bara att aktiebolag enbart får ha ett enda syfte enligt aktiebolagslagen, och det är just att generera avkastning till ägarna. Ett förbud mot vinstutdelning är således ett förbud mot att skolor drivs i form av företag. Det är förstås Vänsterpartiet väl medvetna om, men lindar in ett omfattande förbud i ett resonemang kring att vinster ska återinvesteras i verksamheten, vilket förstås inte låter fullt så radikalt för åhörarna.
De företag i skolsektorn som lyckas dela ut vinst till ägarna är företag som just lyckats få elever och föräldrar att välja denna aktör som leverantör av undervisning. Antingen kan man tro att detta beror på att elever och föräldrar saknar förmåga till rimliga och rationella val och har duperats av färgsprakande reklampelare. Eller så tror man att det beror på att skolan har ett gott rykte, engagerad personal, en positiv stämning och goda resultat. Jag väljer att tro på det sistnämnda. För kritikerna, som ofta hävdar att friskoleverksamhet innebär att man skär guld med täljkniv, bör det påpekas att det står var och en fritt att engagera sig, starta företag och ge sig in i den fria konkurrensen. För mig är det obegripligt att inte fler vänsterpartister gör just detta eftersom de tycks veta med säkerhet hur enkelt det är att plocka hem dessa miljonvinster. Fast det är klart, jag glömde att vänsterpartister inte drivs av att tjäna pengar. De drivs av viljan att spendera andras.
Mer i ämnet finns att läsa hos Magnus Andersson, Jonas Sjöstedt och Annie Johansson.
söndag 1 augusti 2010
Rätt tanke - fel väg- Maud Olofsson
Centerledaren Maud Olofsson publicerar idag en artikel på DN-debatt. Utspelet går ut på att man vill sälja en minoritetspost i Vattenfall för att frigöra tio miljarder för att finansiera satsningar på mindre bolag inom förnyelsebar energi.
I mina ögon är grundtanken mycket god. Att driva kol- och kärnkraft i t ex Tyskland kan knappast vara en kärnverksamhet för den svenska staten. Att stimulera inhemska investeringar i förnyelsebar energi är en verksamhet som till större del ligger i svenska skattebetalares intresse.
Däremot ställer jag mig lite frågande till om man väljer rätt metod genom bildandet av ett nytt statligt riskkapitalbolag? Just politikerstyrda riskkapitalbolag där skattebetalarnas pengar sätts på spel är något som vi centerpartister brukar såväl ironisera över som kritisera. Kan vi inte ha en större tilltro till marknaden? Kan vi inte stimulera investeringar i den gröna sektorn på andra sätt genom t ex skatterabatter? Personligen ser jag en sänkt skatt i sektorn som en klart bättre lösning än att investeringsbesluten i privat sektor skall fattas av bolag som styrs från Näringsdepartementet. Har vi inte lärt oss något av resultaten av alla liknande socialdemokratiska investeringsprojekt?
Mauds Olofssons förslag är dock i grunden mycket bra! Det är positivt att någon vågar ta upp frågan om huruvida det är rimligt att svenska skattebetalare ska driva kolkraftverk i Tyskland!
I mina ögon är grundtanken mycket god. Att driva kol- och kärnkraft i t ex Tyskland kan knappast vara en kärnverksamhet för den svenska staten. Att stimulera inhemska investeringar i förnyelsebar energi är en verksamhet som till större del ligger i svenska skattebetalares intresse.
Däremot ställer jag mig lite frågande till om man väljer rätt metod genom bildandet av ett nytt statligt riskkapitalbolag? Just politikerstyrda riskkapitalbolag där skattebetalarnas pengar sätts på spel är något som vi centerpartister brukar såväl ironisera över som kritisera. Kan vi inte ha en större tilltro till marknaden? Kan vi inte stimulera investeringar i den gröna sektorn på andra sätt genom t ex skatterabatter? Personligen ser jag en sänkt skatt i sektorn som en klart bättre lösning än att investeringsbesluten i privat sektor skall fattas av bolag som styrs från Näringsdepartementet. Har vi inte lärt oss något av resultaten av alla liknande socialdemokratiska investeringsprojekt?
Mauds Olofssons förslag är dock i grunden mycket bra! Det är positivt att någon vågar ta upp frågan om huruvida det är rimligt att svenska skattebetalare ska driva kolkraftverk i Tyskland!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)