lördag 30 oktober 2010

Ibland är det bättre att var tyst socialdemokrater!

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har fått hård kritik för att hon för två år sedan deltog i en konferens där såväl resa som uppehälle bekostades av Shell. Aftonbladets Lena Melin kräver Arkelstens avgång och många socialdemokrater, med Mona Sahlin i spetsen, stämmer in i kritiken.

Min rekommendation till dessa socialdemokrater är att tänka efter ytterligare en vända kring hur läget ser ut i svensk politik. Som exempel kan nämnas att Wanja Lundby-Wedin är ordförande i landets största fackförening. Detta kombineras med ett uppdrag som ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott.

- Det är stor skillnad på multinationella företag och folkrörelser, svarar då dessa socialdemokrater.

Så sant. Men om vi då tar diskussionen till nästa steg, så ser vi att Wanja Lundby-Wedin kombinerar platsen i verkställande utskottet med en post som styrelseordförande i Folksam.

- Vi talar fortfarande om en folkrörelse, säger då socialdemokraterna.

Möjligen sant. Men i nästa steg kan vi enkelt konstatera att Folksam är största ägare i börsnoterade Swedbank. Ett vinstmaximerande börsbolag där en annan storägare fram till ett par veckor sedan hette Cevin som styrs av Christer Gardell. Ett riskkapitalbolag registrerat på Cayman Island och ett bolag som har precis lika stort intresse av framgångar för Swedbank som folkrörelsedrivna Folksam. Plötsligt har vi en situation där riskkapitalister på Cayman Island direkt gynnas av att ha en person i socialdemokraternas verkställande utskott som företräder deras intresse. Så hade inte fallet varit om Wanja Lundby-Wedin enbart hade nöjt sig med att vara fackordförande.

Utöver detta så hittar vi även Wanja Lundby-Wedin i styrelsen för Aftonbladet. Ett styrelseuppdrag där hon har till uppgift att maximera vinsten för ägarna som i detta fallet är börsnoterade Schibstedt. En vinst som i sin tur delas ut till ägarna. Schibstedts tredje största ägare är amerikanska JP Morgan Chase. I praktiken har vi då en representant i socialdemokraternas verkställande utskott som direkt har till uppgift att maximera vinsten för en av USA:s största banker.

För egen del upprörs jag inte av att Wanja Lundby-Wedin sitter på mängder med stolar. Kanske är det till och med positivt att hon får en inblick i t ex bank- och försäkringsbranschen. Däremot har jag en uppmaning till Mona Sahlin och andra socialdemokrater som kastar sten mot Arkelsten. Tänk igenom läget ytterligare en vända! Är inte Wanja Lundby-Wedins alla lojaliteter och styrelseuppdrag en mer relevant fråga att diskutera än Arkelstens tvådagarskonferens?

Mer finns att läsa hos Per Ankersjö, Röda Berget, Carl B Hamilton och Johan Hedin.

fredag 1 oktober 2010

Varför ljög du Sahlin?

Idag har Mona Sahlin och de rödgröna lanserat Kent Härstedt som kandidat till talmansposten. Det är nu upp till Sverigedemokraterna att avgöra om det blir en moderat eller socialdemokrat som talman. I och med lanseringen visar också Mona Sahlin att hon tydligt väljer att sätta det egna politiska inflytandet framför att bidra till att Sverigedemokraterna får ett så litet inflytande som möjligt i svensk politik. Det behöver nödvändigtvis inte vara fel eller orimligt.

Det som däremot är oerhört upprörande är att agerandet går helt emot de principer som Mona Sahlin sade sig värna i valrörelsen. Eller vad sägs om följande citat som återges på Mathias Sundins blogg:

- "Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."

-
"Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. ... Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för."

Dessa och liknande uttalanden var alltså inget annat än rent skitsnack från Mona Sahlin. Hon har ljugit sig igenom hela valrörelsen och förtjänar för detta falskspel inget annat än förakt.

torsdag 9 september 2010

Nya vita jobb- gratis

Dagens Industri skriver i dag om Konjunkturinstitutets syn på RUT-avdraget. Enligt KI:s bedömning har reformen skapat 10 000 nya vita jobb till en kostnad av noll kronor för staten.

Enligt Ann Öberg, enhetschef för offentliga finanser på KI så finns det inga statsfinansiella argument för att riva upp RUT-avdraget. Hon får också medhåll av Erik Mellander, ställföreträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering som säger:

- Mitt intryck är att invändningarna mot Rut inte i första hand är ekonomiska.

I frågan om RUT-avdraget vägrar Mona Sahlin ta in fakta. Istället väljer hon att göra ca 10 000 individer arbetslösa. Personer som har svårt att få nya jobb och som tidigare har stått långt ifrån den reguljära vita arbetsmarkanden. Det är få saker som gör mig så genunit upprörd över rödgrön politik som när man låter diffusa klyschor kring klassamhället väga tyngre än rationella ekonomiska argument. Två tydliga exempel är just avskaffandet av RUT-avdraget och återinförandet av förmögenhetsskatten.

Mer finns hos Johan Hedin, DN, SvD

Lägre sysselsättning och höjda räntor med rödgrön politik

Den gamle socialdemokraten och SEB-ekonomen Klas Eklund har i det senaste numret av Privata affärer tittat närmare på konsekvenserna av de båda blockens ekonomiska politik. Sammanställningen som är bra och balanserad pekar på att skillnaden visserligen är liten mellan blocken, men att en rödgrön politik ändå bygger på ökade offentliga utgifter och ett högre skattetryck. Konsekvenserna av den rödgröna politiken summerar Eklund på följande sätt:

"Effekten på arbetsmarknaden är inte självklar. Visserligen kan mer pengar till kommunerna ge fler jobb i den offentliga sektorn, men de högre skatterna drar samtidigt undan köpkraft. Avskaffat Rut-avdrag kan slå ut vita jobb. Dessutom innebär minskat jobbskatteavdrag i kombination med högre a-kassa att tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden höjs. Sannolikt ger därför strategin lägre sysselsättning i den privata sektorn på sikt."

Vidare konstaterar Eklund att det under 2011 kommer att höjas en rad skatter som i sin tur driver på inflationen i snabbare takt än dagens politik. Effekten av detta är inte självklar eftersom Riksbanken kan se det som tillfälliga effekter men Eklund tror ändå att något högre marknadsräntor är en rimlig effekt.

Slutsatsen blir således efter Klas Eklunds genomgång att ett troligt utfall av en rödgrön politik handlar om färre sysselsatta och ett högre ränteläge. En rödgrön bidragspolitik ger kortsiktigt en bättre ersättning för sjukskrivna och arbetslösa. Långsiktigt innebär en rödgrön politik en sämre jobbtillväxt och en mer problematisk ekonomisk utveckling. Det är en politik som slår hårdast mot de svagaste i samhället. För mig är det uppenbart att valet handlar om vi ska ha en kortsiktig och bakåtsträvande bidragspolitik eller en politik som skapar förutsättningar för stabil ekonomisk utveckling, god tillväxt, fler jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna fokuserar idag på 1900-talets konflikter och saknar helt en vision om hur man löser 2000-talets utmaningar. Min förhoppning är att väljarna genomsådar detta och röstar på alliansen i valet om drygt en vecka.

Mer att läsa om blockens ekonomiska politik finns hos Expressen, SvD, DN, och Peter Andersson.

onsdag 1 september 2010

Vissa betalar 100 000 kronor/månad i skatt

Socialdemokraterna har nu lanserat en annonskampanj med en bild på paret Reinfeldt och en text som beskriver att de årligen tjänat 125 000 kronor på alliansens skattesänkningar. Tidigare har Ibrahim Baylan i en debattartikel konstaterat att:

- vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi.

Jag har tidigare kritiserat Ibrahim Baylan för detta lågvattenmärke i valrörelsen. Höginkomsttagare som Reinfeldts bidrar med stora skatteintäkter, jobbar hårt och förtjänar beröm. Ibrahim Baylan glömde nämna att paret iår betalar drygt 1,2 miljoner i skatt. Då har jag inte inkluderat något annat än inkomstskatter och helt valt att bortse från t ex sociala avgifter, löneskatt, alkoholskatt, bensinskatt och moms.

Frågan är om vi behöver fler sådana skattebetalare eller om de ska uppmuntras att flytta utomlands med Baylans höjda marginalskatter, höjd fastighetsskatt och återinförd förmögenhetsskatt?

50 000 fler arbetslösa

Idag har Konjunkturinstitutet lagt fram en ny konjunkturprognos. I rapporten kan man bland annat läsa att tillväxten spås bli upp hela 4,3 % procent i år för att sedan fortsätta att utvecklas starkt under 2011 och 2012. Detta gör att man bedömmer att 140 000 nya arbetstillfällen kommer att skapas till 2012. De rödgröna går till val på att lova 90 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser till 2014. Är det månne historiens minst ambitiösa valmanifest?

tisdag 31 augusti 2010

Manifest utan lösningar

Idag presenterade de rödgröna äntligen sitt valmanifest. Det hela var en ganska sorgsen tillställning där väldigt få konkreta nyheter fanns med. Såväl manifestet som deltagarna andades trötthet och uppgivenhet.

Det positiva är att det inte är någon omvälvande socialistisk politik vi talar om. Sänkt restaurangmoms, sänkta inkomstskatterna för pensionärer, morötter för miljöomställning och sänkta sociala avgifter är alla förslag som tidigare drivits av alliansföreträdare. Det gör också att det finns få punkter i manifestet som upprör. Den stora besvikelsen är istället den totala bristen på visioner. Alliansen har en idé om hur strukturella förändringar som sänkta inkomstskatter och ett förbättrat företagsklimat på sikt ska kunna generera tillväxt, jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna saknar helt en sådan vision. Istället ödslas pengar på helt meningslösa åtgärder i ett desperat försök att köpa röster. Fri tandvård för alla mellan 19 och 24 år är ett sådant exempel liksom sänkningen av maxtaxan i förskolan. Den sistnämnda reformen innebär endast att den förhållandevis välbärgade medelklassen med små barn får 360 kronor mer per månad att röra sig med. Några positiva effekter ger inte åtgärden. Fler barn kommer inte att gå i förskolan, vi får inte fler jobb och tillväxten förbättras inte. Istället handlar det enbart om en reform som kostar pengar och som möjligen kan köpa en och annan röst.

En annan brist i manifestet är också att väljarna fortfarande inte får något besked om hur förmögenhetsskatten ska se ut och huruvida fastigheter ska beskattas dubbelt i form av både fastighets- och förmögenhetsskatt.

Manifestet är ingen katastrof för Sverige. Däremot är det uppenbart att de rödgröna helt saknar en vision om hur ett bättre samhälle ska se ut. Lite mer till vissa sköra grupper i bidrag, men inte en tanke på hur utslagning, långtidsarbetslöshet och utanförskap ska undvikas. Frågan är om 1900-talets lösningar fungerar för 2000-talets problem?

Mer hos Oscar Fredriksson, Veronica Palm och Mikael Andersson.

Jan Eliasson förtjänar bättre

Socialdemokraterna har genom historien, såväl före som efter namnbytet, strikt hållit kommunisterna utanför regeringen och inflytande över utrikespolitiken. Så är det inte längre och det är uppenbart att Vänsterpartiet har varit framgångsrika när det gäller utformningen av de rödgrönas hållning i afghanistanfrågan. Att dessutom lägga fram ett manifest som kräver att USA lämnar samtliga sina baser utomlands är häpnadsväckande. Det är uppenbart att Mona Sahlin har fått offra partiets stolta utrikespolitiska traditioner för att hålla ihop en allians med inflytande från Vänsterpartiet.

Riktigt trist och tragiskt blir förändringen när Jan Eliasson tvingats in till Agendas studio för att på något sätt försvara omsvängningen i en debatt med Carl Bildt. Jan Eliasson är en respekterad politiker med en framgångsrik internationell karriär. En hedervärd politiker som förtjänar respekt och som borde slippa vara med om denna typ av förödmjukelse. Här borde istället Mona Sahlin ha tagit sitt ansvar. Kanske skulle man, som SvD påpekar, istället ha skickat in vänsterpartisten Hans Linde i debatten? En man som de facto står för den rödgröna utrikespolitiken.


måndag 30 augusti 2010

Centerpartiets reklamfilm

En bra och tydlig film från Centerpartiet som beskriver vikten av fler och växande företag.

Skadliga skatter

Igår var det Jan Björklunds tur att utfrågas i SVT. På det hela taget tycker jag att Björklund får godkänt för sin insats. Kritik kan dock riktas mot hans svårigheter att förklara varför de med högst inkomster behöver sänkt marginalskatt och således varför värnskatten måste avskaffas.

Björklund var inne på rätt spår, men gav ändå ett tveksamt och nästan urskuldande intryck. Värnskatt och förmögenhetsskatt är två skatter som är nästan helt ointressanta ur ett statsfinansiellt perspektiv. Istället drivs riskkapital ut ur landet samtidigt som det blir svårt för svenska arbetsgivare att konkurrera om utländska toppkrafter eller behålla attraktiv svensk personal. Detta är ytterst skadligt. Dessa båda skatter är exempel på populistiska skatter som skadar samhället utan att ge något tillbaks.

Som Jan Björklund berättade har till och med Lars Ohly insett problemen med värnskatten. Nu sträcker sig hans problembild inte längre än till Djurgårdens fotbollslag. Mycket skulle vara vunnit om han bara lyckades inse att precis samma resonemang gäller för läkare, företagsledare, konsulter och forskare. Värnskatten skapar idag en klassisk brain-drain-effekt i Sverige och bör omedelbart avskaffas. Förmögenhetsskatten riskerar att dränera landet på riskkapital samt tillgångar som ska reavinstbeskattas och bör definitivt inte återinföras.

Jag önskar att Björklund hade varit tydligare på dessa punkter. Själv har jag en inkomst som ligger under nivån för värnskatt och skulle inte heller beröras av någon återinförd förmögenhetsskatt. Trots detta anser jag att detta är oerhört viktiga frågor. Politiker måste aktivt våga ta ställning och pedagogiskt förklara hur sänkta skatter för höginkomsttagare och en avskaffad förmögenhetsskat faktiskt kan vara högst lönsamt för oss andra medborgare som inte betalar dessa skatter. Är det verkligen så svårt för väljarna att se till samhällets bästa och inte enbart till den egna plånboken? Högre skatt för "de rika" behöver absolut inte vara lika med mer resurser till välfärd. Kan vi inte vara överens om det?

Mer hos Peter Andersson, Per Ankersjö och Mikael Andersson.

torsdag 26 augusti 2010

Varför kärvar förhandlingarna, Mona Sahlin?

Först ut i SVT:s partiledarutfrågning var Mona Sahlin. En viktig utfrågning för en partiledare med dåliga opinions- och katastrofala förtroendesiffror. Personligen tror jag Sahlins insats varken stärkte eller sänkte hennes position. Ett par reflektioner finns ändå att göra:

- Sahlin hade mycket svårt att förklara skrivelsen i det utrikespolitiska programmet gällande att alla amerikanska baser skall stängas. Här hade hon gjort det betydligt enklare för sig själv genom att bara konstatera att det var en olycklig formulering som aldrig borde ha släppts igenom. Istället trasslade hon in sig i de mest märkliga diskussioner kring att texten betydde något helt annat än vad som bevisligen står i dokumentet.

- Sedan måste man fråga sig hur Sahlin kan sätta sig i en utfrågning utan att ha sitt valmanifest klart. Hon ska möta väljarna i den viktigaste utfrågningen i valrörelsen och väljer att svara att väljarna snart ska få besked. Hon har känt till datumet i månader och svaret att besked dröjer är inte hållbart 3,5 veckor före valet. Jag kan inte tolka det som annat än att de rödgröna förhandlingarna kärvar rejält.

Utfrågningen var ingen katastrof för Sahlin. Däremot har jag förståelse för att endast 19 procent av väljarna säger sig ha förtroende för henne som statsminister. Det finns onekligen bättre lämpade kandidater till jobbet.

onsdag 25 augusti 2010

Vilka värnar företagande?

Organisationen Företagarna har lanserat en kandidatguide där väljarna kan hitta riksdagskandidaterna med de mest företagarvänliga åsikter. I Stockholms stad ser toppen på listan ut som följer:

1. Elisabeth Thand-Ringqvist, Centerpartiet
2. Oscar Fredriksson, Centerpartiet
3. Helen Törnqvist, Centerpartiet
4. Evy Kjellberg, Centerpartiet
5. Jonas Pettersson, Centerpartiet
6. Fredrik Jörgensen, Centerpartiet
7. Per Altenberg, Folkpartiet

Att centerpartister toppar listan är ingen överraskning för mig. I mina ögon är Centerpartiet det parti som tar företagsfrågorna på störst allvar. Det är en viktig fråga som debatteras alldeles för lite. För mig är det uppenbart att välfärd, välstånd, miljöförbättringar, tillväxt och jobb endast kan skapas genom fler och mer framgångsrika företag. Därför är jag centerpartist.

Alla partier värnar inte företagande. Vänder vi på listan och tittar på de minst företagarvänliga kandidaterna hittar vi idel vänsterpartister, socialdemokrater och lite mer överraskande miljöpartister. Jag har full förståelse för att vänsterkandidaterna svarat på Företagarnas frågor som de gjort. Varför skulle en vänsterpartist se en sänkning av bolagsskatten som något positivt när det, i deras värld, innebär mer till giriga kapitalister istället för fler anställda i äldrevården? Resonemanget är också helt logiskt när man vägrar acceptera vikten och värdet av tillväxt. Med den utgångspunkten är resonemanget rationellt. Allt jag begär är att de slutar beskriva sin politik som företagarvänlig. Det är nämligen inget annat än falsk marknadsföring. De borde istället klart deklarera att det inte ligger i deras intresse att underlätta för företag att utvecklas och växa.

tisdag 24 augusti 2010

Var är visionen Borg och Östros?

Så var valdebatten om ekonomi över! I mina ögon var det en klar besvikelse. Sverker Olofsson är inte rätt person att leda en debatt. Att man dessutom ägnar programtid åt att politiker ska gissa vad matvaror kostar innebar ett antiklimax för oss som är intresserade av just ekonomifrågor och som nu får sätta oss tillrätta och vänta ytterligare fyra år på nästa debatt.

Jag tycker att debatten kom att handla alldeles för mycket om plånboksfrågor på detaljnivå. Frågan om var gränsen för det offentligas åtagande ska gå hade kunnat utvecklas liksom, framförallt, frågan hur vi maximerar den tillväxttakt som är helt avgörande för allt från arbetslöshet till kvalité inom vården.

Den deltagare som jag tyckte försökte lyfta nivån var Folkpartiets Carl B Hamilton. Anders Borg inger säkerligen förtroende och vinner väljare, men diskussionen blir tämligen visionslös och allmängiltig. Centerpartiets Roger Tiefensee har goda idéer, men är en svag debattör. Thomas Östros har jag mycket svårt för. Dels delar jag inte hans politiska vision, men det som irriterar mig mest är hans förmåga att bara slänga ur sig klyschor om "välfärd", "satsningar", "investera i" och "de rika". Dessutom har han en unik förmåga att inte svara på frågor och att inte ge hela bilden. Typexempel var när han fick frågan om att Socialdemokraterna vill avskaffa ROT-avdraget:

- Nej, vi vill UTVECKLA ROT-avdraget till att inkludera hyresfastigheter, svarar Östros och glömmer att han de facto lagt fram ett valmanifest som inkluderar just ett avskaffat ROT när konjunkturen är starkare.

En fråga som borde ha diskuterats mer ingående är var nya jobb ska skapas. I och med globaliseringen har mängder med enkla industrijobb försvunnit. Vi måste således skapa fler enkla jobb som efterfrågar outbildad arbetskraft. Detta kan, i mina ögon, endast ske i tjänstesektorn. Därför är det med glädje jag kan konstatera att Centerpartiet har lyckats få gehör för en halverad moms i restaurangbranschen. Definitivt ett förslag i rätt riktning för tillväxt, minskat utanförskap och jobb.

Lågt Baylan!,

Ibrahim Baylan skriver idag ett debattinlägg i Aftonbladet med uträkningar på hur mycket paret Reinfeldt fått i skattesänkningar sedan valet 2006:

- Vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi, skriver Baylan.

Att påstå att demokratiska politiska motståndare gett sig in i partipolitiken av privatekonomiska skäl är lågt. Baylan är uppenbarligen desperat och beredd att ta till de riktigt smutsiga tricken. Synd!

Men å andra sidan känner vi till socialdemokratins historia från Göran Perssons utspel i valrörlsen 2002:

- Hur kan du, Bo Lundgren, känna någon empati för de svagaste i samhället, när du köpt ett hus för fem miljoner i Djursholm?

Mindre än två år senare var Göran Persson ägare till en fastighet med inköpspris 12,5 miljoner kronor.

måndag 23 augusti 2010

Tack för integritetsfrågan, Thomas Bodström!

Thomas Bodström vägrade att gå med på Sveriges Radios drogtest, vilket så klart har öppnat upp för mängder med spekulationer.

I grund och botten är detta en ganska osmaklig journalistik. Toppolitiker ska inte behöva känna sig tvingad att gå med på alla galna förslag som kommer från journalister. Vad är nästa steg? Det skulle t ex gå utmärkt att utöva GPS-övervakad hastighetsövervakning av politikers bilar, eller varför inte mätning av levervärden för kontroll av alkoholkonsumtion? I mina ögon kan man definitivt vara en bra politiker även om man dricker mer än vad som är hälsosamt, kör för fort eller t o m brukar hasch emellanåt.

Å andra sidan gäller detta Bodström och Ask. Två politiker som flitigt propagerat för drogtester för ungdomar. Genom tvång, enligt Ask och på frivillig basis, enligt Bodström. Båda borde tänka om. Förhoppningsvis ger detta Bodström en välbehövd tankeställare. Kanske inte frivilliga tester är så frivilliga trots allt? Kanske är det otrevligt med integritetskränkande tester? Kanske är det orimligt att göra tester utan misstanke?

Så sammanfattning blir att det hela handlar om en obehaglig journalistik som jag inte vill se, men som möjligen kan försvaras mot politiker som Bodström och Ask som inte tar integritetsfrågor på allvar. Det blir i alla fall intressant och se vilken väg Bodström nu väljer. Gör han ett snabbt drogtest för att tysta debatten eller tänker han fortsätta att under hela valrörelsen svara på insinuerande frågor från journalister? Klart är i alla fall att vi nu kan tacka Bodström för att integritetsfrågor kommer upp på agendan i valrörelsen.

Mer hos Erik Laakso och Johan Hedin.

fredag 20 augusti 2010

Diskbänksliberalism

Centerpartiet har idag, via Andreas Carlgren, lagt fram ett förslag som ska underlätta byggandet av nya bostäder till framförallt ungdomar. Förslaget, som ska gälla lägenheter upp till 35 kvadratmeter, innebär bland annat att det inte längre ska vara tvång på avskiljbarhet mellan matlagnings- och sovplats samt att en diskbänk inte längre ska behöva vara minst 2,4 meter lång.

Standardisteringar underlättar onekligen i samhället, men jag är mest fascinerad över att det är förbjudet att bygga lägenheter med kortare diskbänk än 2,4 meter. Sverige är bevisligen detaljreglerat så det räcker. Jag ställer mig klart positiv till den föreslagna diskbänksliberalismen.

Magnus Andersson är positiv medan Alliansfritt rasar mot att Centerpartiet vill bygga sämre bostäder.

torsdag 19 augusti 2010

Vi har inte glömt Lex Uggla, Thomas Östros!

Socialdemokraterna har numera en småföretagarvänlig retorik. En ny förmögenhetsskatt skall utformas, men enligt Thomas Östros så kommer den inte att innehålla den gamla skattens svagheter. Mot den bakgrunden är det lätt att tro att Socialdemokraterna de facto kommer att värna småföretagare och driva en tillväxtorienterad politik vid ett maktskifte. Jag tvivlar. Låt oss komma ihåg hur det fungerade 2006, vilket är svårt att ha koll på om man inte jobbar med ekonomi dagligen.

- Socialdemokterna vägrade konsekvent att avskaffa förmögenhetsskattens Lex Uggla. Detta innebar att företagare med likviditet tvingades betala privat förmögenhetsskatt på företagets pengar. Ett exempel:

En företagare har fem miljoner över i sitt företag. Han eller hon planerar att använda pengarna till en framtida expansion, men kan inte säga exakt när fler kommer att anställas. Likviditeten betraktades då som onödig och ägaren fick betala en privat skatt på 1,5 % av fem miljoner kronor. Av privata medel tvingades då ägaren att betala 75 000 netto per år i extra skatt. Enda sättet att finansiera skatten var då via ett ökat löneuttag som gav 75 000 netto. Ett sådant löneuttag kostade företaget 222 000 kronor per år. Summan blev således att aktiebolaget tvingades betala 222 000 kronor i extra skatt årligen. Under en mandatperiod ökade kostanden för bolaget med närmare en miljon kronor. Hur kan du försvara denna behandling av entreprenörer som har ambitionen att anställa fler, Thomas Östros?

Detta är fakta som den vanlige väljaren naturligtvis inte har detaljkunskap om. Därför kokar det i mig varje gång Thomas Östros och Socialdemokraterna säger sig värna småföretagare. Inför valet 2006 hade organisationen Företagarena ett önskemål för förbättringar som var överordnat andra frågor. Det var avskaffandet av just förmögenhetsskatten. En skatt som nu Socialdemokraterna kommer att återinföra. En månad innan valet har landets småföretagare inte fått något som helst besked hur skatten ska utformas.

Politiker kan aldrig skapa fler jobb. Arbetstillfällen uppstår i nya företag och företag som expanderar. Därför är ett bra företagsklimat a och o för att vi ska kunna finansiera ett omfattande framtida välfärdssystem med en åldrande befolkning. Därför kommer jag att rösta på Centerpartiet. Till tveksamma väljare rekommenderar jag en uppfräschning av minnet kring hur småföretagare behandlades under den förra socialdemkratiska regeringen. Thomas Östros och Socialdemokraterna är i högsta grad de "välfärdens fiender" Lars Ohly raljerar kring.

Per Ankersjö bloggar idag kring ungdomsarbetslöshet, Johan Hedin skriver läsvärd om ansvar och Magnus Andersson funderar vidare kring tillväxt, jobb och företagande.

onsdag 18 augusti 2010

Skattepopulism

Opinionssiffrorna har nu gjort de rödgröna så desperata att de känner sig tvingade till ett nytt, och specificerat, utspel kring den höjning av fastighetsskatten som de föreslagit. Grundprincipen är densamma, men man lovar att andelen som betalar skatten inte ska öka när taxeringsvärdet revideras.

Totalt kommer den nya fastighetskatten att beröra cirka en procent av landets hus. 23 265 fastigheter återfinns i Stockholm. I t ex Västernorrland berörs tolv individer och i Västerbotten 58. Taket för skatten blir fyra procent av inkomsten, det vill säga samma som man betalar till CSN i det gamla systemet. Detta är en skatt som naturligtvis ger nära noll i intäkt till staten. Frågan är om skatten ens täcker administrationen av skatten och upprätthållandet av systemet med taxeringsvärden? De rödgröna kallar detta en skatt på lyxvillor. En stockholmsskatt är en mer korrekt beskrivning då detta t ex innebär ökad skatt för ett enkelt radhus i Enskede.

Att införa en helt ny skattelagstiftning som innebär att man beskattar 1 % av befolkningen extra och med obetydliga summor är inget annat än skattepopulism. Man väljer att upprätthålla ett dyrt och helt ointressant system för att därefter kunna använda favoritargumentet att det är "de rika" som får betala allehanda statliga utgiftshöjningar. Eller är det någon som på allvar tror att dessa ynka miljoner i skatt finansierar de föreslagna bidragshöjningarna? Nej, denna form av dyr skattepopulism är ett utmärkt argument för varför man inte ska rösta på de rödgröna.

Jag hade respekterat ett förslag där massan fick höjd fastighetsskatt i ett system som de facto stärkt statskassan. Det är en stabil skattebas och förslaget skulle inte saknat logik och relevans. Istället för relevanta samhällsförändringar väljer man den fega populistvägen. Det, Mona Sahlin, tyder på svagt ledarskap.

tisdag 17 augusti 2010

Att bana väg för Sverigedemokraterna

Integrationsminister Nyamko Sabuni har idag lanserat sin bok "Det nya Sverige". Där resonerar hon bland annat kring nya regler för nyanlända invandrares föräldraförsäkring och lönenivåer.

Personligen tycker jag att resonemanget är vettigt. Självklart ska en nyanländ invandrarkvinna med ett barn på fyra år inte inleda sin vistelse i Sverige med 16 månaders föräldraledighet så som ofta sker idag. Givetvis öppnas bättre möjligheter för barnet om det tidigt integreras i förskola och det är definitivt rimligare att föräldrarnas integration påbörjas med SFI eller liknande istället för en, i mina ögon, onödig föräldraledighet. Observera att det inte är någon som ifrågasätter nyanländas rätt att vara hemma med små barn.

På samma sätt är det tydligt att integrationen måste förbättras och att vägen dit stavas jobb. Idag är det uppenbart att en nyanländ somalisk kvinna som saknar språkkunskaper och som är analfabet inte kan skapa ett tillräckligt stort ekonomiskt mervärde för en arbetsgivare på den reguljära arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden är det rimligt att diskutera hur det kan skapas en efterfrågan för enklare typer av jobb i tjänstesektorn. Det kan vara lägre ingångslöner för dessa grupper och/eller ett lägre skattetryck. RUT-avdraget är ett bra första steg som skapar vita anställningar med kollektivavtal just för dessa grupper som annars är dömda till ett liv i utanförskap.

Tyvärr så möts Sabunis bok inte av en saklig diskussion. Bloggen Anarkia skriver att Folkpartiet har gjort sig till murbräcka för främlingsfientliga stämningar, bloggen Svensson menar att Sabuni ger uttryck för rasism, SSU:aren Rasmus Lenefors säger att Folkpartiet saknar empati, Socialdemokraten Peter Andersson hävdar att Sabuni inte är värdig sin statsrådstitel och partikamraten Christian Norlin menar att Folkpartiet numera är ett brunt parti. I ett inlägg igår vädjade också Socialdemokraten Björn Andersson till medborgarna att välja det rödgröna framför det blåbruna tåget.

Dessa rödgröna skribenter som kallar Sabuni för rasist och Folkpartiet för ett brunt parti: Kan ni inte istället för mig förklara vikten av att en nyanländ invandrare med en fyraåring måste ha rätt till 16 månaders föräldraledighet? Hur tror ni att er adekvata och viktiga kritik mot Sverigedemokraterna ska tas på allvar en politiskt ointresserad väljare när ni redan tagit till dessa övertoner?

Vi har stora integrationsproblem i landet. Det måste tas på allvar och diskuteras. Att spela ut fascist- och rasistkorten mot sakliga folkpartister är farligt. Det, om något, är att bana väg för Sverigedemokrater vars tyngsta argument är att integrationsproblemen bara tystas ned av de etablerade partierna. Skärpning!

måndag 16 augusti 2010

Jämtin och humor

Socialdemokraten Carin Jämtins uppmärksammade inläggDN-debatt är en upplevelse. Hela inlägget är fullständigt obegripligt, men tycks gå ut på att stockholmarna kan spara tid genom att kunna tvätta kläder, handla mat och köpa tjänster av en butler i anslutning till tunnelbanan.

Det positiva är att Jämtin har insett att vi har en tjänstesektor som dels kan skapa jobb och tillväxt och dessutom underlätta för människor. Efter den insikten kanske det inte är fullt så förkastligt med RUT-avdrag, eller?

Carin Jämtin har nu gjort två utspel i valrörelsen. Hon aspirerar på titeln som Stockholms finansborgarråd och ligger mycket bra till när jag listar valrörelsens hittills fem galnaste förslag:

5) Tvång för kommuner att införa vårdnadsbidrag- Av Göran Hägglund (KD) som säger sig förespråka arbetslinjen.

4) Förbud mot burka i skolan- Av Jan Björklund (FP) som försöker lösa de riktigt stora samhällsproblemen.

3) Föräldrar ska kunna köpa hämtmat från skolbespisningar till en kostnad av max 32 kronor/portion- Av Josefin Brink (V) som tycker det är en bra idé att slå undan benen för företagare med invandrarbakgrund som säljer, ja just det, hämtmat.

2) Säkerställd tillgång av könsneutrala toaletter i offentlig miljö- Av Carin Jämtin (S) som även hon löser de stora samhällsproblemen.

1) Säkerställd tillgång av butlertjänster i tunnelbanan- Av Carin Jämtin (S) som tydligen inte tyckte det räckte med ett galet utspel per valrörelse.

Carin Jämtins strategi är oklar. Men kanske kan man vinna val med humor?

Mer att läsa finns hos Johan Hedin, Magnus Andersson, Robert Noord och Carin Jämtin.

fredag 13 augusti 2010

Hur blir uppsägningar jobbskapande?

De rödgröna säger sig gå till val på jobbskapande. Trots detta blir den första prioriteringen att avskaffa RUT-avdraget, vilket enligt branschen leder till att cirka 5 500 jobb omedelbart försvinner. Som en jämförelse kan nämnas att antalet anställda på SAAB handlar om knappt 5 000 personer. Är det verkligen rätt väg att gå? Reformen har varit framgångsrik och är, enligt Skatteverket, självfinansierande. För egen del kan jag inte annat än se att ett motstånd bygger på ideologi (att alla ska städa upp sin egen skit) och bristande kunskap i beskattning.

Låt säga att en extra städtimme köps för 320 kronor. Kostnaden för staten blir då 160 kronor i subvention. Dessa 320 kronor genererar 64 kronor i moms. Därefter har vi kvar 256 kronor till städaren. När dessa sedan tas ut som lön betalas 61 kronor i sociala avgifter och därefter minst 59 kronor i inkomstskatt. Skatteinäkten blir 184 kronor och kostnaden för staten 160 kronor. Det hela blir således en vinst. Utöver detta uppstår enorma vinster i minskade bidragsutbetalningar till arbetslösa. För mig är det obegripligt hur man kan vara emot en sådan åtgärd med simpla argument av typen "ingen ska behöva torka skit i Djursholm". Än mer anmärkningsvärt är att man inte ens verkar skämmas över sin syn på jämställdhet genom att, om än tillfälligt, ändå fortsätta med att stödja den manliga byggbranschen i form av ROT-avdrag.

Än fler arbetslösa får vi om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Igår presenterade man ett förslag att föräldrar ska få möjlighet att köpa färdig hämtmat från skolkök till en maximal kostnad av 32 kronor per måltid. Vilka ytterligare statliga åtgärdsprogram planeras därefter för de som förlorar sina jobb i kebabkiosekn, på thairestaurangen, på pizzerian, på Findus och på ICA?

Med sådana förslag borde det vara uppenbart att de rödgröna saknar all form av trovärdighet i jobbfrågan, eller?

Mer att läsa finns hos ETR.

torsdag 12 augusti 2010

Socialistisk Sommestad

I mitt förra inlägg skrev jag ned lite tankar kring dagens inlägg av Per Schlingmann på DN-debatt. Slutsatsen var att Moderaterna absolut långsiktigt har en potential att blir ett statsbärande parti genom att fokusera på mittenpolitik och, vad man kallar allmänintresset. Någon som sannolikt inte håller med om detta är den förra socialdemokratiska miljöministern Lena Sommestad som producerat ett blogginlägg med rubriken "Allmänintresset- sämsta gren för Moderaterna".

Inlägget har ett mycket högt tonläge och innehåller en häpnadsväckande retorik från ett parti som ändå accepterat mer än 90 % av de skattesänkningar som genomförts och som tidigare gladeligen sålt en rad statliga bolag. Sommestad skriver bland annat:

"På det mest uppenbara planet kan vi notera utförsäljning av folkets tillgångar i syfte att sänka skatterna för de redan välbärgade."

Ett citat som också kommenterats av Fredrik Segerfeldt som undrar om uttrycket kommer från:

1) En kommunistagitator från 70-talets Vietnam?
x) En SSU-ordföranden på en högstadieskola?
2) Fidel Castro?

"Nej, från förra s-ministern Lena Sommestad. PÅ ALLVAR." Summerar Segerfeldt.

Det är bara att hålla med om att det är en annorlunda argumentation. Frågan är bara om det inte är just sådana socialistiska övertoner från de rödgröna som får svajiga mittenväljare att välja alliansen?

Vilket är det framtida statsbärande partiet?

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver idag på DN-debatt om den moderata strategin att bli ett brett statsbärande parti som attraherar väljare från alla grupper i samhället. Tanken är att man skall företräda allmänintressen och inte ett särintresse dit man bland annat räknar Svenskt Näringsliv.

Trots att de rödgröna utmålar Moderaterna som ett högerspöke, så är det uppenbart att man valt att ge avkall på flera frågor där man flyttat sig in mot mitten i svensk politik. Värnskatten finns t ex kvar efter en mandatperiod, låginkomsttagare som arbetar har fått procentuellt sett oerhört mycket större skattesänkningar än de med högre inkomster samtidigt som partiet inte ser någon anledning att reformera LAS.

Det är också uppenbart att strategin varit framgångsrik. Opinionsmätningarna säger allt som oftast att man nu är landets största parti, har störst förtroende i jobbfrågan och att man har bidragit till att Socialdemokraterna gått från 45 % till 30 % i väljarstöd. Detta menar den tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Andersson att Socialdemokraterna måste ta på allvar. På sin blogg skriver han att det är centralt att partiet inser att det går att kombinera höjda bidragsnivåer med en politik som attraherar tjänstemän i storstadsregioner.

Visst kan vi mycket väl få en socialdemokratisk statsminister, men det är ändå fascinerande att se hur partiet på kort tid tappat 30 % av sina väljare. Personligen tror jag en förklaring är just Moderaternas förändrade retorik, men även den internationalisering och globalisering som gått snabbt det senaste decenniet. Väljarna reser allt mer och får mer och mer influenser från utlandet. Mot den bakgrunden är det uppenbart att det blir svårare att bedriva en extrem politik. För väljarna blir det naturligare att ifrågasätta varför vi inte kan få köpa Alvedon på Konsum och om det verkligen är rimligt med ett högre skattetryck. Regeringen Reinfeldt tar idag ut världens högsta skatter från medborgarna. Att i det läget, som Socialdemokraterna, gå till val på behovet av höjda skatter är onekligen en extrem ståndpunkt ur ett internationellt perspektiv. Ett perspektiv som med globaliseringen blir allt tydligare för väljarkåren.

Det är inte omöjligt att de rödgröna vinner valet. Men i sådana fall beror det på att Miljöpartiet går kraftigt framåt. Bara ett mirakel kan rädda Socialdemokraterna från ett dåligt valresultat. Långsiktigt tror jag att Moderaterna har goda förutsättningar att stabilt bli landets största parti. Den socialdemokratiska partiledningen står inför en enorm utmaning. Politiken måste bli mittenorienterad samtidigt som man måste komma överens med Vänsterpartiet och dessutom stilla de starka interna vänsterfalanger i det egna partiet som använder en retorik som kan te sig väldigt främmande för stora grupper i samhället. Utöver detta har vi problemet med den nära kopplingen till just ett särintresse - LO. En koppling som blir mer och mer problematisk med en större andel tjänstemän i väljarkåren. Är det möjligen därför LO legat lågt hittills i valrörelsen?

onsdag 11 augusti 2010

Välfärdens fiender

Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN-debatt om deras målsättning att minska antalet långtidsarbetslösa med 90 000 personer. Detta ska ge genom konkreta åtgärder som bland annat fler platser på Komvux och mer diffusa lösningar som punkten "gröna jobb till långtidsarbetslösa".

Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.

För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?

Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:

- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.

De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.

Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.

Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.

tisdag 10 augusti 2010

Att lära av hur man lever eller leva som man lär?

SVT presenterar idag en undersökning som visar att flera riksdagskandidater nyttjar RUT-avdraget, trots att de företräder partier som vill avskaffa skattereduktionen. En av de mer kända kandidaterna är FI:s Gudrun Schyman.

Kritikerna menar att man ska leva som man lär och att detta är en form av dubbelmoral. Jag delar inte den uppfattningen. Självklart ska alla som vill få köpa städtjänster och självklart ska de betala samma pris som alla andra. Själv är jag motståndare till EU:s jordbrukssubventioner. Trots detta har jag inga planer på att betala extra för skattesubventionerat vin och vete.

Däremot är det värt att ifrågasätta hur man kan vara emot lägre skatter i tjänstesektorn? Reformer som innebär att efterfrågan stiger, bidragsberoendet minskar och skatteintäkterna ökar. RUT-avdraget är således helt rätt väg att gå, även om jag hellre skulle ha sett lägre skatter generellt i tjänstesektorn istället för riktade subventioner för vissa tjänster. I min värld är det inte rätt att politiker ska styra huruvida det är min konsumtion av just städtjänster som skall uppmuntras och inte mina köp av pianolektioner och personliga tränare.

Att Schyman inte lever som hon lär är i detta fall fullständigt rimligt. Förhoppningsvis kan hon istället lära av hur hon lever och se fördelarna med en större efterfrågan i tjänstesektorn.

Vilka företag ska subventioneras?

Idag skriver vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Clara Lindblom ett debattinlägg i Svenska Dagbladet där man lanserar ett förslag som går ut på att Stockholms Stad bör köpa tillbaka ett antal köpcentrum som den borgerliga alliansen sålt till det brittiska bolaget Boultbee. Anledningen är att vissa småföretagare i t ex Rinkeby och Tensta nu har fått problem sedan Boultbee kraftigt höjt hyrorna.

Min fråga är hur naiva politiker vi bör ha i Stadshuset? Hur skall ett återköp praktiskt gå till? Varför skulle Boultbee acceptera ett rimligt pris när det finns en specifik köpare som har ett politiskt beslut på att dessa centrum de facto ska köpas?

Personligen är jag inte ett dugg orolig för att Boultbee driver dessa köpcentrum i graven. Självklart kan de inte ha högre hyror än att de lyckas hyra ut lokalerna. Priset blir i slutändan marknadsmässigt. Om de istället drivs av Stockholms Stad med lägre hyror, så har vi en situation med hyressubventioner. Frågan är då hur man ska välja ut vilka företag som skall få en skattesubventionerad hyra?

För Vänsterpartiet återstår två rimliga val. Antingen visar man konkret hur man har tänkt lösa detta praktiskt eller så kastar man förslaget i soptunnan.

måndag 9 augusti 2010

- 100 kronor utbildning, tack!

Vänsterpartiledaren Lars Ohly gick i söndags, såväl i sitt sommartal som på DN-debatt, till angrepp mot de aktiebolag i skolsektorn som delar ut vinst till sina ägare. Dessa företag ingår i vad han kallar "välfärdens fiender", vilket gör att han nu vill undersöka möjligheten till att lagstifta om ett förbud mot att vinster delas ut till ägare av friskolor.

I mina ögon är detta ett mycket märkligt resonemang. Utgångspunkten är nämligen att 100 kronor satsat på utbildning ger en verksamhet till ett exakt värde av 100 kronor. Tanken att verksamhet kan bedrivas mer eller mindre effektivt och med mer eller mindre engagerad och motiverad personal existerar inte. Mot den bakgrunden är det märkligt att t ex inte världens samtliga mobiltelefontillverkare redovisar ett identiskt resultat.

Än mer märkligt ter sig resonemanget när man tänker på hur skattepengar genererar vinster i privat sektor i ett vidare perspektiv. Kommunala skolor köper papper från SCA, ombyggnationer från Skanska och datorer från HP. Ska detta vara tillåtet, eller bör vi i konsekvensens namn ha ett rakt igenom socialiserat näringsliv? Eller är det så att Vänsterpartiet gärna ser vinster och konkurrens om kompetent personal i branscher där detta traditionellt gynnat män istället för kvinnor? Eller tror Vänsterpartiet att den kvinnliga personalen på vårdhem och förskolor gynnas i sin löneutveckling och sina arbetsvillkor med arbetsgivare i monopolställning?

Det finns förstås de som tycker att det är rimligt att en vinst återinvesteras i verksamheten istället för att delas ut till ägarna. Problemet är bara att aktiebolag enbart får ha ett enda syfte enligt aktiebolagslagen, och det är just att generera avkastning till ägarna. Ett förbud mot vinstutdelning är således ett förbud mot att skolor drivs i form av företag. Det är förstås Vänsterpartiet väl medvetna om, men lindar in ett omfattande förbud i ett resonemang kring att vinster ska återinvesteras i verksamheten, vilket förstås inte låter fullt så radikalt för åhörarna.

De företag i skolsektorn som lyckas dela ut vinst till ägarna är företag som just lyckats få elever och föräldrar att välja denna aktör som leverantör av undervisning. Antingen kan man tro att detta beror på att elever och föräldrar saknar förmåga till rimliga och rationella val och har duperats av färgsprakande reklampelare. Eller så tror man att det beror på att skolan har ett gott rykte, engagerad personal, en positiv stämning och goda resultat. Jag väljer att tro på det sistnämnda. För kritikerna, som ofta hävdar att friskoleverksamhet innebär att man skär guld med täljkniv, bör det påpekas att det står var och en fritt att engagera sig, starta företag och ge sig in i den fria konkurrensen. För mig är det obegripligt att inte fler vänsterpartister gör just detta eftersom de tycks veta med säkerhet hur enkelt det är att plocka hem dessa miljonvinster. Fast det är klart, jag glömde att vänsterpartister inte drivs av att tjäna pengar. De drivs av viljan att spendera andras.

Mer i ämnet finns att läsa hos Magnus Andersson, Jonas Sjöstedt och Annie Johansson.

söndag 1 augusti 2010

Rätt tanke - fel väg- Maud Olofsson

Centerledaren Maud Olofsson publicerar idag en artikel på DN-debatt. Utspelet går ut på att man vill sälja en minoritetspost i Vattenfall för att frigöra tio miljarder för att finansiera satsningar på mindre bolag inom förnyelsebar energi.

I mina ögon är grundtanken mycket god. Att driva kol- och kärnkraft i t ex Tyskland kan knappast vara en kärnverksamhet för den svenska staten. Att stimulera inhemska investeringar i förnyelsebar energi är en verksamhet som till större del ligger i svenska skattebetalares intresse.

Däremot ställer jag mig lite frågande till om man väljer rätt metod genom bildandet av ett nytt statligt riskkapitalbolag? Just politikerstyrda riskkapitalbolag där skattebetalarnas pengar sätts på spel är något som vi centerpartister brukar såväl ironisera över som kritisera. Kan vi inte ha en större tilltro till marknaden? Kan vi inte stimulera investeringar i den gröna sektorn på andra sätt genom t ex skatterabatter? Personligen ser jag en sänkt skatt i sektorn som en klart bättre lösning än att investeringsbesluten i privat sektor skall fattas av bolag som styrs från Näringsdepartementet. Har vi inte lärt oss något av resultaten av alla liknande socialdemokratiska investeringsprojekt?

Mauds Olofssons förslag är dock i grunden mycket bra! Det är positivt att någon vågar ta upp frågan om huruvida det är rimligt att svenska skattebetalare ska driva kolkraftverk i Tyskland!

fredag 30 juli 2010

Svenskt Näringsliv förklarar varför jag är centerpartist

Svenskt Näringsliv har presenterat en undersökning om hur aktiva de olika partierna är i debatten kring företagande. Resultatet är att Centerpartiet är det parti som flitigast diskuterar frågor som rör just företagande. För mig kommer inte resultatet som någon överraskning och det kan det knappast heller göra för någon som tar del av den politiska debatten.

Detta är också anledningen till varför jag är centerpartist. Den politiska debatten i Sverige handlar alldeles för mycket om hur befintliga resurser skall fördelas istället för hur nya resurser skall skapas. All välfärd bygger på skatteintäkter och alla skatteintäkter bygger på framgångsrika företag. Samtidigt har vi en åldrande befolkning och en hög arbetslöshet. Självklart stavas den enda lösningen fler och mer framgångsrika företag som kan anställa fler, bli än mer framgångsrika och genera de allt större skatteintäkter som krävs för att klara den framtida välfärden. Jag har således svårt att se någon fråga som ur ett framtidsperspektiv kan vara överordnad frågan om hur svenskt företagande kan växa.

Ur mitt perspektiv är Centerpartiet överlägset på denna punkt. Av den anledningen är jag centerpartist och i grund och botten handlar allt om att rädda och utveckla just den välfärd som Socialdemokraterna har byggt upp och utvecklat. Tyvärr så riskerar den socialdemokratiska synen på just företagande att rasera hela den välfärd de säger sig värna (genom t ex Lex Uggla). För mig ter det sig fullständigt absurt och kortsiktigt hur någon som säger sig värna just välfärden kan rösta på Socialdemokraterna istället för Centerpartiet. Mig veterligen handlar det enbart om en förlegad syn på löntagare som utnyttjade och företagare som utnyttjande. Ett perspektiv från 1920-talet som inte tar hänsyn till vare sig hur fler jobb eller större skatteintäkter skapas.

Mer att läsa om undersökningen finns hos Johan Hedin och Magnus Andersson.

Hur ska "politiker" granskas?

Expressen publicerar idag en artikel om att en centerpartistisk kandidat till kommunfullmäktige i en kommun i stockholmsregionen har dömts för att ha hotat en ordningsvakt. Utan att veta vem detta avser eller vilken kommun det handlar om, så vet jag av erfarenhet att media går alldeles för långt i sin "granskning" av de individer som står på de olika partiernas listor.

Har man politik som sitt yrke, så får man räkna med en hårdare granskning. Det kan knappast komma som en överraskning för vare sig riksdagsledamöter, stats- eller kommunalråd. Det kan möjligen vara en rimlig nyhetsvärdering. Sedan har vi alla oss andra tusentals individer som står som kandidater, men som har noll eller högst marginella politiska uppdrag. Att göra stora rubriker kring varje snedsteg som tas av dessa människor kan knappast vara rimligt. Det politiska inflytandet är i praktiken nära noll, det politiska arbetet sker till 100 % på ideell basis och allmänheten saknar fullständigt kännedom om "politikern".

I praktiken handlar denna typ av journalistik enbart om taffliga försök att skandalisera de politiska partierna, vilket riskerar att medföra ett ökat politikerförakt, färre som engagerar sig politiskt och en försämrad demokrati. Vem vill utsätta sin familj för risken att ett enda snedsteg innebär braskande rubriker i riksmedia? En annan aspekt av frågan är förstås om det nödvändigtvis är fel att ha politiska företrädare som begått brott. Finns det möjligen inte en poäng om politiska företrädare representerar just en tvärsnitt av befolkningen?

torsdag 15 juli 2010

Melin bör följa Littorins exempel

Idag har Sven-Otto Littorin talat ut kring det sexköp Aftonbladet anklagat honom för. I mina ögon finns det bara en sak att säga kring hela historien: Aftonbladets agerandet hittills är skandalöst och tf ansvarig utgivare Lena Melin bör snarast lämna sin post.

I en rättsstat har alla anklagade rätt att betraktas som oskyldiga tills det finns en fällande dom. Vid publiceringen var Aftonbladet väl medveten om att detta handlade om ett preskriberat brott som aldrig kommer att prövas i domstol. Ett tämligen gynnsamt scenario för en tidning som bygger anklagelserna på uppgifter från en anonym och skyddad källa. Jag hade inte haft något emot en publicering av uppgifterna om de därefter hade följts av en polisanmälan och en efterföljande domstolsförhandling där Littorin haft en möjlighet att bevisa sin oskuld. Att anklaga någon för ett grovt och stigmatiserande brott där den tilltalade inte har någon som helst möjlighet att bli friad i en domstolsförhandling är rent ut sagt vidrigt.

Om vi utgår från att Littorin är oskyldig, vilket vi bör göra i en västerländsk demokratisk rättsstat, så är Aftonbladets agerande det lägsta vi sett från kvällspressen på mycket lång tid. Frågan är om någon som tar rättssäkerhet på allvar kan ta Lena Melins kommande politiska kommentarer seriöst? Mitt förslag är att hon snarast gör Littorin sällskap och lämnar sin post.

fredag 25 juni 2010

Hur kan man vara emot riskkapital?

Många socialdemokrater och vänsterpartister har för vana att spotta ur sig ordet riskkapitalist med ilska och aggression. Det är mycket märkligt och jag tror att det bygger på okunnighet. Jag kan förstå och respektera att de argumenterar för att offentligt driven vård, skola och omsorg är bättre än privat och att de då har ett intresse av att beskriva hur fasligt illa verksamhet fungerar som har en annan ägarstruktur.

Så långt är resonemanget stringent och, från deras utgångspunkt, rimligt. I nästa mening beskriver de sedan vikten av nya expansiva företag i landet och säger sig vara företagarnas vän. Det är då som resonemanget blir riktigt märkligt. Alla företag, små som stora, är nämligen resultatet av just riskkapital. Alla pengar som investeras i aktiebolag för att utveckla verksamheten är just riskkapital, det vill säga pengar som går förlorade vid en konkurs. Jag tycker istället att vi borde vara överens om att vi behöver fler och mer expansiva företag för att säkerställa just välfärdens finansiering. Riskkapital är därför något centralt, fint och grundläggande för all form av tillväxt.

Dessa vänsterföreträdare borde omedelbart sluta upp med att se ned på och bespotta riskkapital och därmed t ex de småföretagare som satsar alla sina besparingar på ett företagsprojekt. Jag tror inte att deras argumentation bygger på något egentligt motstånd mot företagande. Jag tror i stället att det bygger på en djup okunskap om hur just företag och företagande fungerar, vilket i sig är nästan lika illa. Vill vi verkligen ha regeringsföreträdare som inte förstått att riskkapital är något oerhört nödvändigt och positivt? Vill vi ha regeringsföreträdare som inte förstått det mest grundläggande problemet för svenska företag? Vill vi verkligen ha regeringsföreträdare som effektivt vill strypa tillgången på just riskkapital med en återinförd förmögenhetsskatt?

onsdag 23 juni 2010

Avskeda hamnarbetarna

Idag inleddes Hamnarbetarförbundets blockad mot israeliska varor. Detta är en fullständigt absurd aktion som jag innerligt hoppas kommer att betraktas som olaglig. Jag hoppas också att arbetsgivaren är i sin fulla rätt att omedelbart avskeda de anställda som deltagit i aktionen.

Detta handlar om en aktion som i huvudsak drabbar en svensk arbetsgivare och dess kunder. Varför skall en svensk arbetsgivare betala ett högt pris för att de anställda har lust att driva utrikespolitik? Varför ska en svensk arbetsgivare lida ekonomisk skada för att dess anställda inte gillar Israels politik?

Hamnarbetarna har sin fulla rätt att propagera för en blockad, rikta kritik mot Israel, demonstrera och agera. Men att utnyttja sin anställning för att driva sin politiska linje och på så sätt orsaka ekonomisk skada för andra kan aldrig vara acceptabelt.

Om denna aktion betraktas som legitim och legal så har vi ett stort problem i samhället. Självklart ska då veganer anställda av ICA ha rätt att inte sälja kött, Skanskas personal kan vägra bygga vägar av miljöskäl, rasistiska piloter kan vägra flyga svarta passagerare och självklart är det då också fritt fram för borgerliga brevbärare att vägra leverera post med Socialdemokraterna som avsändare.

Överhuvudtaget är tanken absurd att fackföreningar ska driva utrikespolitik. Hur agerar vi när Läkarförbundet kommer på att de vägrar operera judar på samma sätt som hamnarbetarna vägrar transportera gods till och från israeliska företag?

Nej, skärpning Hamnarbetarförbundet. Skärpning övriga fackförbund som inte tar aktivt avstånd från aktionen och skärpning alla vänsteranhängare som hyllar Hamnarbetarna. Tänk om! Detta är en fullständigt galen aktion och det bör man inse oavsett hur kraftigt man än vill fördöma Israels agerande.

fredag 28 maj 2010

Spårvagnstjat

I grund och botten har jag en ganska positiv syn på politiker. Jag tror att representanterna från samtliga riksdagspartier vill skapa ett bättre samhälle för alla. Bilden av hur ett idealsamhälle ser ut och vilka vägar som når dit är dock en fråga för politisk debatt. Det är något nödvändigt och positivt i ett demokratiskt samhälle.

Ibland undrar jag dock om inte politiker har ett behov av att medvetet hitta ytterligare konfliktområden med sina politiska motståndare. Jag har svårt att se anledningen till detta, men möjligen kan det handla om invanda mönster och kanske är det ett sätt att understryka just vikten av politik och därmed rollen som politiker? Kanske handlar det om att man vill bevisa sitt eget existensberättigande?

Ett typexempel på ett onödigt konfliktområde handlar om kollektivtrafik. Jag förstår att det kan bli debatt om vägbyggen, OPS-projekt och de privata utförarnas roll. Jag kan däremot inte förstå hur man kan diskutera i det oändliga om satsningar ska göras på tvärbanor, spårvagnar, pendeltåg eller tunnelbana. Här borde politikerna i t ex Stockholm ta ett större ansvar. Det blir fånigt när det går politisk prestige i en tunnelbanestation eller ett spårvagnsbygge. Det går nämligen inte att förklara med ideologiska resonemang och rimligen borde samtliga partier ha skattebetalarnas och medborgarnas bästa för ögonen.

Med andra ord: Skärp er och kom överens om en långsiktigt hållbar utvecklingsplan som gäller oavsett majoritet i Statshuset!

onsdag 19 maj 2010

U-länder under kapitalismen

I dagens Svenska Dagbladet återges en rapport från WHO där utvecklingen i världen beskrivs enligt följande:

- barnadödligheten har minskat med 30 % mellan 1990 och 2008.
- antalet undernärda barn har minskat från 25 % till 16 % mellan 1990 och 2010
- antalet HIV-infektioner har minskat med 16 % mellan 2001 och 2008
- andelen människor med tillgång till rent dricksvatten i världen har ökat från 77 % till 87 % mellan 2001 och 2008

Med andra ord, livet blir allt bättre för de allra fattigaste på jorden. Utvecklingen går framåt med en global tillväxt. Det finns mängder med problem i form av utnyttjade arbetare, miljöförstöring och svält. Men de som använder termer som tillväxt, kapitalism och globalisering har en hel del att förklara. Eller vad säger ni som som nyligen var ombud på Vänsterpartiet eller Miljöpartiets kongress och just slängde er med ett sådant språkbruk?

VPK och regeringsmakten

För de som tvekar hur de ska rösta i höstens val rekommenderar jag följande sida:

www.bloggvanstern.se

Där hittar man alla blogginlägg från vänsterpartister runt om i landet. En halvtimmes läsning är fullt tillräckligt för att det ska stå klart att en röst på de rödgröna innebär ett spektakulärt inslag i regeringen. Ett inslag där man öppet hyllar Fidel Castro, Che Guevara och planekonomiska resonemang. Trots partiledningens nedtonade retorik så pågår påtryckningarna för fullt från medlemmarna för en politisk extremism som inte hör hemma i en västeuropeisk regering.

Samtliga tidigare socialdemokratiska partiledare har haft styrkan att hålla VPK utanför regeringen. Mona Sahlin försökte göra detsamma, men lyckades inte på grund av hennes svaga ställning som partiledare. Ett missöde för Mona Sahlin, ett missöde för Socialdemokraterna och något väljarna måste öppna ögonen för innan valdagen.

söndag 16 maj 2010

Centerpartiet och opinionen

I dagens Svenska Dagbladet skriver P J Anders Linder om Centerpartiets politik och brist på väljarstöd. Han skriver bland annat: "”Alla pratar om jobben men vem ska anställa?” undras i C-kampanjen Nya företagare ger nya jobb, som rullas ut nu i dagarna. Det är huvudet på spiken. Brist på jobb är detsamma som brist på anställningsvilliga arbetsgivare, och det är i sin tur lika med brist på små och medelstora företag som utvecklas och växer. Samhället behöver förstås även offentlig sektor och storföretag, men man kan inte räkna med att de ökar antalet anställda så värst mycket framöver."

Och vidare: "Med tanke på hur högt väljarna värderar jobbfrågan måste det kännas duktigt otacksamt. För det är framför allt Centern som har gjort en rimlig analys av vad som krävs för att det ska bli fler nya jobb och drar nytta av slutsatserna när man bygger sitt budskap."

I mina ögon är resonemanget korrekt. Jobben är den centrala frågan och Centerpartiet har den klart bästa politiken på området. Trots detta sviker väljarna, vilket också diskuterades i kvällens Agenda. Personligen tror jag det beror på följande faktorer:

- En partiledare som hamnat i en negativ miljö där frågor som SAS, Vattenfall och SAAB har hanterats.
- En finanskris som försämrat arbetsmarknaden och därmed skapat misstroende mot regeringen. Eftersom krisen har varit mer påtaglig i centerstark landsbygd än i Stockholm så tror jag det har drabbat Centerpartiet hårdare än övriga inom Alliansen.
- Unga och liberala väljare känner tveksamhet på grund av regeringens hantering av FRA-frågan.
- Partiets tradition och stämpel. På grund av urbaniseringen måste partiet växa i storstäderna. För t ex en akademiskt utbildad företagare med konsultverksamhet i Stockholm borde Centerpartiet, utifrån partiprogrammet, vara ett naturligt val. Så är dock inte fallet. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att slå ifrån sig tanken på att man ska alliera sig med det gamla Bondeförbundet.

Jag är dock optimist och tror att läget går att vända. I en valrörelse ges utrymme för mer framtidsinriktade visioner, vilket gynnade Centerpartiet 2006. Bilden måste göras tydlig att det är de små- och medelstora företagen som kan skapa arbetstillfällen, att miljöförbättringar kräver tillväxt och att en liberal politik måste ge ett större utrymme för medborgarna att själva styra sin vardag.

Ibland blir det dock fel i politiken. I helgen har det uppmärksammats att Ove Svidén kandiderat till Riksdagen för Centerpartiet samtidigt som han haft en hemsida med en rad besynnerliga konspirationsteorier med vissa antisemitiska inslag. Det är ingen bra kombination. Styrelsen i Stockholm och ordförande Per Ankersjö har reagerat snabbt och fått Svidén såväl struken från listan som utesluten ur partiet.

Jag deltog i stämman som antog Svidéns kandidatur och reserverade mig mot beslutet. Jag har således ett ansvar för detta. Det är dock svårt att bedöma kandidater annat än utifrån vad de säger på partimötena. En djupare granskning blir också ett intrång i individers privata sfär. Jag är därför tveksam om det är rätt väg att gå. Möjligen får vi helt enkelt acceptera att det blir fel ibland, eller finns det någon annan modell som är värd att prova?

Miljöfarligt Miljöparti 2

Idag har Miljöpartiet avslutat sin kongress i Uppsala. Samtidigt visar partiet upp ett rekordhögt opinionsstödöver tio procent. Ett väljarstöd jag finner märkligt.

Visst finns det positiva inslag i Miljöpartiet. Sänkningen av moms i tjänstesektorn är ett bra förslag, man har goda ambitioner när det småföretagande och man har agerat på ett förhållandevis sunt sätt när det gäller friskolor.

Det stora problemet är att man är högst tillväxtfientlig. Frågan om arbetstidsförkortning är ett tydligt exempel. Visst skulle det vara skönt att jobba mindre, men självklart blir resultatet en sämre tillväxt och mindre resurser till såväl miljö- som välfärdssatsningar. För ingen kan väl på allvar tro att vi skapar högre tillväxt och mer resurser genom att vi jobbar mindre? Lägg dessutom till en inhemsk skatt på flygtrafik och ett nej till alla vägsatsningar så är bilden tydlig. I Miljöpartiets Sverige kommer vi alla att vara fattigare.

Jag kan på ett sätt förstå hur man resonerar. Lägre tillväxt leder till mindre konsumtion och mindre utsläpp. På samma sätt så är det rationellt att vara emot vägbyggen eftersom de per automatik underlättar bilåkande. Tyvärr är jag övertygad om att det är ett miljöfarligt sätt att resonera. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det enkelt att konstatera hur miljön blivit bättre genom just tillväxt och teknisk utveckling. Idag ligger Sveriges utsläpp av koldioxid på 1975-års nivå trots dubbelt så stor ekonomi, fler bilar, fler resor och högre materiell standard.

Indier och kineser kommer inte att sluta åka bil för att vi inte bygger Förbifart Stockholm. Lösningen heter istället bättre, billigare och effektivare miljöbilar. En utveckling som bara kan ske genom ökad tillväxt, större resurser och ytterligare kostsam forskning och utveckling. Just därför är tillväxt centralt för en förbättrad miljö och just därför har Miljöpartiets politik en skadlig inverkan på miljön. Förhoppningsvis blir kongressbeslutet att just lyfta fram arbetstidsförkortningen en tillräcklig stark varningsklocka för väljarna som inte längre kan blunda för att Miljöpartiet för en politik som skapar såväl fattigdom som miljöproblem. Samtidigt bör Alliansen ta sitt ansvar. Fredrik Reinfeldt kan bli betydligt mer tydlig och pedagogisk när han förklarar varför arbetslinjen är grunden för såväl en förbättrad miljö som en långsiktigt hållbar välfärd.

söndag 9 maj 2010

Miljöfarligt Miljöparti

Min kollega i Stureplanscentern Johan Hedin har skrivit ett läsvärt inlägg på SVT Debatt där han går i försvar för hur bilen behandlas i den politiska debatten.

- "Det måste bli ett stopp för den meningslösa klappjakt på bilar och bilister som motiveras av myter och miljömoralism. Transporter och fysiska möten är en nödvändighet för att näringslivet ska fungera och bilen är en nödvändighet för att mångas vardag ska fungera", skriver Johan och ger flera exempel på hur bilarna blivit oerhört mycket mer miljövänliga och energieffektiva genom historien just på grund av teknisk utveckling och tillväxt.

Det är också på denna punkt jag anser att Miljöpartiets miljöpolitik just är miljöfarlig. Att tro att medborgare i utvecklingsländer på frammarsch, som Indien och Kina, snällt ska acceptera att leva energisnålt utan frysboxar och bilar är såväl naivt som en aning moraliskt tveksamt. Vi löser inte miljöproblemen och klimatfrågan genom att ta ett steg tillbaka och begränsa tillväxten. Vi löser miljöproblemen genom just tillväxt. Idag har vi, som Johan Hedin påpekar, dubblat ekonomin sedan 1975, utan ökade koldioxidutsläpp trots många fler bilförare på vägarna. Vi har samtidigt nästintill eliminerat problemen med svaveldioxid. Allt detta kan vi tacka en teknisk utveckling för, som just möjliggjorts av ekonomisk tillväxt.

Personligen är jag övertygad om att Miljöpartiets linje hämmar tillväxten och därmed ger en skadlig påverkan på miljön. Tidigare förespråkade man skatteväxling där utsläpp beskattades hårt i utbyte mot sänkta skatter på andra områden. Det var en bra linje. I det rödgröna samarbetet förespråkar man inte längre någon växling, utan enbart höjda skatter. Det skadar återigen tillväxten, hämmar den ekonomiska utvecklingen och hjälper inte miljön. Bevisligen hade vi inte haft vare sig bättre miljö eller mindre koldioxidutsläpp om vi hade fastnat i 1975.

För mig är miljön en prioriterad och viktig fråga. Samtidigt betyder bilen en frihet och möjlighet för såväl indier som stockholmare som behöver komplement till kollektivtrafiken. Miljöpartiet vill att vi fortsätter att köra genomfartstrafik genom Stockholms innerstad och bedriver en tillväxthämmande politik. Själv väljer jag Centerpartiet som vill förbättra luften i staden, öka tillväxten och därmed skapa den teknikutveckling som kan lösa problemen såväl på hemmaplan som i Indien och Kina. Jag är övertygad om att hög tillväxt i kombination med hög beskattning av utsläpp är rätt väg att gå. Låga skatter på arbete och företagande kommer nämligen att frigöra exakt de ekonomiska resurser som krävs för att lösa de problem de höga miljöskatterna skapar för såväl företag som medborgare.

Naiva vänsterpartister

På grund av sjukdom har jag under helgen spenderat oerhört mycket tid i TV-soffan där jag har följt stora delar av Vänsterpartiets partikongress i Gävle. Kongressen beslutade, mot partistyrelsens vilja, att frågorna om sex timmars arbetsdag tillsammans med ett utträde ur Afghanistan aktivt skall drivas i valrörelsen. Utöver detta klubbades motioner igenom som kräver 90 % i A-kassa, avskaffad karensdag i sjukförsäkringen samt att tandvård skall ingå i högkostnadsskyddet. Tydliga vänstersvängar som knappast glädjer kollegor Sahlin och Wetterstrand.

Att ta del av en kongress under nästan en hel helg ger en ganska tydlig bild av ett parti. I detta fall är det ingen positiv bild och jag är än mer övertygad om att tidigare socialdemokratiska partiledare har haft oerhört rätt när man tydligt påpekat vikten av att hålla Vänsterpartiet utanför regeringskansliet. Partiet, och i synnerhet gräsrötterna, saknar fullständigt verklighetsförankring. All forskning visar att det av demografiska skäl blir oerhört svårt att finansiera välfärden i framtiden. Att då aktivt driva kravet på förkortad arbetstid till sex timmar med bibehållen lön är skrämmande oansvarigt. Det skulle öka företagens lönekostnader med 25 %, vilket fick mig att roa mig med att titta på börsbolagens vinstmarginaler. Inget börsbolag har idag en vinstmarginal i närheten av dessa nivåer, vilket tydligt innebär att de personalintensiva bolagen oundvikligen skulle tvingas till flytt eller konkurs med en sådan politik.

Med tanke på debatten under kongressen tvivlar jag dock på att majoriteten överhuvudtaget har läst en årsrapport eller har en aning om vad vinstmarginal betyder. Man visar upp en skrämmande okunnighet i ekonomiska frågor. Inte heller framkom ett enda krav eller en enda motion som syftade till att förbättra förutsättningarna för företagande och tillväxt, möjligen med undantag av de som argumenterade för en förlängning av tiden med möjlig försörjning via starta-eget-bidrag. Behöver jag tillägga att det inte heller diskuterades några möjligheter till besparingar eller nedskärningar i den offentliga sektorn?

Vänsterpartiets kongressledamöter är inga onda människor. Inte ens de med Che Guevara- och kubatröjor vill egentligen något ont. Däremot saknar de fullständigt verklighetsförankring och ekonomiskt sinne. Deras naivitet kan vara ganska gullig på håll. På plats i regeringskansliet ter den sig dock enbart som skrämmande.

tisdag 4 maj 2010

Vill de rödgröna se sänkta ingångslöner för ungdomar?

Dagens Industri har idag på ledarplats (tyvärr ej på nätet) gjort en närmare granskning av de rödgrönas påstående att de, med sin budget, skapar 100 000 nya jobb- och utbildningsplatser. Beräkningen ser ut som följer:

Reformerat ROT-avdrag: + 15 000 jobb.
Avskaffat RUT-avdrag: - 0 jobb.

Sänkning av arbetsgivaravgifterna med sex miljarder: + 6 000 jobb.
Sänkning av arbetsgivaravgifterna för arbetslösa ungdomar med 0,75 miljard: + 15 000 jobb.
Höjning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar med tio miljarder: - 0 jobb.

En baklängesräkning på avskaffandet av arbetsgivaravgifter för arbetslösa ungdomar visar på att dessa anställda får en snittlön på 13 032 kronor/månad. Frågan är bara om de rödgröna är rakt igenom oseriösa i sina beräkningar eller om detta betyder att de accepterat centerförslaget med lägre ingångslöner?

måndag 3 maj 2010

Att veta AB

Idag har de rödgröna presenterat sitt fullständiga budgetförslag. En höjning av skatter för totalt 24 miljarder är resultatet, vilket jag personligen tycker helt klart är ett steg i fel riktning. Under regeringen Reinfeldt betalar vi världens högsta skatter. Det är fullt tillräckligt och det enda rimliga i detta läge är att sänka skatterna och därmed ge medborgarna en ökad möjlighet att själva styra över sina liv.

Å andra sidan ska vi inte överdriva. Skattechock, säger regeringen och tar i en smula. Skattehöjningen motsvarar cirka 2,4 % av statsbudgeten. En bra beskrivning av läget ger Kjell-Olof Feldt i ett läsvärt inlägg i dagens Expressen där han skriver om den överdrivna retoriken i svensk inrikespolitik och att ingen talar klarspråk kring de utmaningar välfärdssystemet står inför med en åldrande befolkning.

En specifik del i det rödgröna förslaget är intressant och talande. Man vill återinföra förmögenhetsskatten. I praktiken innebär det att riskkapital lämnar landet och att det blir svårare för entreprenörer att få tillgång till riskkapital. Detta åtgärdar de rödgröna genom att avsätta fem miljarder i en riskkapitalfond. Kapitalet kommer att tas från Vattenfall, vilket i praktiken är ointressant då detta är pengar som annars gått rakt in i statskassan som utdelning. Det är med andra ord ett sätt att öka utgifterna utan att behöva finansiera det med en direkt skattehöjning. Från denna statliga riskkapitalfond är det sedan fritt fram för entreprenörer att söka finansiering till sina projekt.

De rödgröna stryper alltså tillgången till privat riskkapital och ersätter detta med statligt riskkapital. Eller för att tala klartext: de rödgröna anser att en statlig fond som kontrolleras av politiker är bättre på att bedöma potentialen i framtida entreprenörsprojekt än vad professionella riskkapitalbolag är. För mig är detta ett talande exempel. Rödgröna politiker anser sig vara experter på samtliga områden och tar gärna över kontrollen av så stor del av våra pengar och samhällsutvecklingen som möjligt. Det är därför socialism och socialdemokrati skrämmer mig. Finns det inte en uns av ödmjukhet hos dessa människor? Är de verkligen så överlägsna oss andra som är aktiva företagare?

Än värre blir detta beslut mot den historiska bakgrunden. Vi har redan sett åtskilliga exempel på hur skadligt det är med statligt styrt riskkapital. Behöver jag påminna er om Att veta AB. Ett aktiebolag som startades med SKL och Kommunal som största ägare och där åtskilliga miljoner skattepengar investerades för att utveckla ett bolag som skulle satsa på IT-läromedel. Den socialdemokratiska tidigare ministern Ylva Johansson tillsattes som VD och fick en lön på 116 000 kronor per månad. Efter fem förlust år lades bolaget ned och skattebetalarna och fackmedlemmarna var 200 miljoner fattigare. Staten tvingade mig att köpa aktier i bolaget. Personligen hade jag gärna avstått. Vid en rödgrön valseger finns nu ytterligare 5 000 miljoner av våra pengar att sätta sprätt på? Som företagare blir jag ledsen. Mer intressant är att veta vad din företagsidé går ut på Ylva Johansson? De rödgröna har i och med förslaget bestämt att just socialdemokratiska politiker är de som är mest lämpade i samhället till att allokera riskkapital. Det tyder på ett unikt självförtroende. Vi har att göra med den socialdemokratiska partistyrelsen Att veta AB!

Mer att läsa finns hos Johan Hedin som skriver om i principen lika lön för lika arbete och Magnus Anderssons som bland annat resonerar kring faktumet att studieskulder nu blir ännu mer problematiskt.

torsdag 29 april 2010

Kultur, skatt och amatörer

Jag har en bestämd uppfattning om hur det fungerar i kultursektorn, utan att ha särskilt mycket konkreta belägg för mina påståenden. Jag är med andra ord fördomsfull. I min föreställningsvärld är kulturarbetare en grupp individer som anser sig ha rätt till någon form av försörjning för att de utövar konstnärligt arbete. Detta oavsett hur stor efterfrågan är på deras tjänster. I min värld fokuserar kulturarbetare inte på världsliga ting som pengar, försäkringar eller elabonnemang. De lever för konsten och lever man för konsten så har man någon sorts rätt att distansera sig från svenssonvärlden. I min värld leds kulturinstitutioner, speciellt de lite mindre, av eldsjälar som brinner för det kulturella uttryck de vill förmedla till den ytliga omgivningen. I min värld är ledningen för dessa institutioner amatörer när det kommer till just ekonomistyrning, redovisning och personalfrågor. I min värld är kulturarbetare socialister med liten förståelse för marknadsekonomi, efterfrågan och respekt för att skattepengar är just resultatet av någon annans arbete.

Jag vet att jag är fördomsfull. Jag är övertygad om att jag i mångt och mycket har en förenklad bild. Tyvärr besannas mina fördomar i dagens Svenska Dagbladet och artikeln "Pensionsbomb hot mot teatrar". Bakgrunden är att en rad kulturinstitutioner följer kollektivavtalet för statsanställda på arbetsmarknaden. 2006 skrevs ett nytt avtal som bland annat innebar att kort- och visstidsanställda skulle har rätt till tjänstepensionsavsättningar i större utsträckning än tidigare. Detta avtal gäller retroaktivt från 2003 och Statens pensionsverk har nu skickat ut krav på dessa kompletterande inbetalningar till kulturinstitutionerna. Företrädarna för dessa har nu gått i taket, är tagna på sängen och kräver extra statliga anslag för att slippa avstå från konstnärligt utvecklingsarbete och ett nedbantat utbud av föreställningar.

I min värld, utanför kulturvärlden, vet jag att pensionsfrågor är kostsamma och komplicerade. Något som är krävande för småföretagare med anställda, för storföretag, för kommuner och för statliga myndigheter. I min värld tar en arbetsgivare ansvar för att budgetering och ekonomistyrning fungerar korrekt. I min värld har inte en arbetsgivare rätt att bli förvånad över retroaktiva pensionskrav. I min värld reagerar inte en ledning på ett kollektivavtal tre år efter undertecknandet när fakturan kommer. I min värld skulle kultursektorn må bra av mer marknadsekonomiskt tänkande och av ett synsätt där ordet efterfrågan är något fint.

Idag sponsrar skattebetalarna varje biljett hos t ex Norrlandsoperan med ungefär 2 000 kronor. Få är beredda att betala biljettpriset på cirka 2 300 kronor. Är det då rätt att staten tvingar befolkningen att köpa dessa operabiljetter som de inte tycker är prisvärda? Huruvida det är så våra skattepengar ska användas är en intressant fråga för en folkomröstning. Kanske kan vi köra den samtidigt som frågan om Förbifart Stockholm, eller vad säger ni rödgröna?

I min värld är kultur viktigt och populärt. I min värld skulle jag känna mig bättre som kulturarbetare om min lön finansierades av betalande publik, sponsorer och donationer istället för pengar som tagits under tvång från en ensamstående undersköterska med tre barn.

onsdag 28 april 2010

Förmögenhetskatt på konsumtion?

Idag har de rödgröna presenterat ytterligare två nya förslag för en gemensam politik. Inkomstskatten höjs för de med inkomster över 40 000 kronor per månad och förmögenhetsskatten återinförs. Två förslag som ger blygsamma skatteintäkter och som ger sådana allvarliga skador på tillväxten att de är ett direkt hot mot ett välfärdssystem som kräver allt större resurser med en åldrande befolkning. Kort sagt: politisk skattepopulism när den är som sämst.

För att förbättra tillväxten behöver vi fler som är beredda att satsa på en krävande utbildning, fler som riskerar sina pengar i företag, fler som satsar på en karriär och fler som är beredda att jobba hårt och länge för att uppnå bra resultat. Höjda inkomstskatter sänder fel signaler och än mer märkligt är det med tanke på att aktievinster beskattas med 30 %, vinster på lägenhetsförsäljningar med 22 % och lottovinster med 0 %. Skulle det då inte räcka med t ex 50 % i inkomstskatt på en övertidstimme som de facto skapar tillväxt.

När det gäller förmögenhetsskatten har vi tydligt sett de negativa effekterna genom historien. Sist vi hade skatten försvann ca 500 miljarder ut ur landet tillsammans med kreativa och framgångsrika individer som Rausing, Kamprad med flera. Tillgången till riskkapital för företagare begränsas och det hela blev än mer absurt genom att de allra rikaste friskrevs från skatten. Det är ingen slump att en liknande skatt idag enbart finns i ett enda land i hela EU.

Miljöpartiets Mikaela Valtersson hävdar att vi nu skall få en förmögenhetsskatt som inte har de negativa effekter vi såg innan 2006. Man kan t ex tänka sig en lösning där förmögenhetsskatten tas ut på faktiskt konsumtion. Det är en annorlunda ståndpunkt. Jag har funderat hela dagen på hur en sådan skatt skulle kunna se ut och kan inte komma på en enda rimlig lösning. Ska vi ha höjd moms på hummer? Ska Skatteverket för ett register över alla individers inköp? Ska uttag från bankkontot beskattas? Vad får en sådan skatt för effekt när vi har rätt att handla fritt utan svensk skatt från valfritt EU-land?

Jag är fascinerad över förslaget och hur man resonerar. Antingen har man fullständigt tappat greppet om verkligheten eller så har man en tanke på en modell som är så kreativ att den går utanför min tankevärld. Jag hoppas på det sistnämnda. Min enda uppmaning till Mikaela Valtersson är nu att ge ett exempel på hur en förmögenhetsskatt på baserad på konsumtion konkret kan se ut! Tills dess kan jag inte ta vare sig Mikaela Valtersson eller populistiska rödgröna skatteförslag på allvar.

tisdag 27 april 2010

800 000 kronor för ett nytt arbetstillfälle

När debatten gick som högst kring RUT-avdraget tog samtliga motståndare till reformen fasta på Rolands Spånts beräkningar i SvD som visade att varje nytt jobb i tjänstesektorn hade kostat skatebetalarna 800 000 kronor. En siffra som man vitt och brett ironiserade omkring.

Nu har man stolt presenterat ett ökat anslag till kommunerna på tolv miljarder som beräknas ge 15 000 nya jobb i sektorn. Det ironiska är att det innebär en kostnad på, ja just det, 800 000 kronor per nytt arbetstillfälle.

I Vänsterpartiets budgetmotion för 2010 anslår man tio miljarder extra plus åtta miljarder i investeringsstöd till kommunerna. Dessa 18 miljarder ska enligt Vänsterpartiet skapar 35 000 nya arbetstillfällen. Varför valde man inte den vägen istället?

Varför får inte norrbottningarna säga sitt?

Dagens stora samtalsämne är Mats Odells omdöme om de rödgrönas senaste utgiftsförslag som han kallar Tobleronepolitik och menar att man handlar med kreditkort och sedan skickar räkningen till skattebetalarna. Uttalandet är naturligtvis lågt. Odell känner förstås väl till att någon räkning i slutändan inte betalades av skattebetalarna i den så kallade Sahlinaffären. Å andra sidan bör det påpekas att just Tobleronebegreppet är något Socialdemokraterna flitigt använt för att bagatellisera händelsen. Sahlin köpte visserligen Toblerone, men konsumerade utöver detta ytterligare dryga 53 000 kronor med statens kreditkort.

Nu upprörs jag inte särskilt av Odells uttalande och självklart är det mer intressant att diskutera de rödgrönas förslag i form av järnvägssatsningar och ytterligare 12 miljarder till kommunerna. Jag är övertygad om att det finns behov hos kommunerna och att satsningen inte gör någon skada, även om det är pengar som i slutändan ska betalas av oss medborgare.

Järnvägssatsningen på 120 miljarder i extra anslag är däremot mer häpnadsväckande. Snabbtåg är effektiva, miljövänliga och alldeles lysande transportmedel. De gör stor nytta på sträckor som Madrid-Barcelona, Paris-Lyon och Tokyo-Osaka. Nackdelen är att kostnaden är hög. Mot den bakgrunden är det rimligt att vara försiktig och eftertänksam när det gäller investeringar av den typen i Sverige. Ett land med stor yta och extremt liten befolkning.

- Ett rekorddyrt sätt att minska utsläppen, säger nationalekonomen Lars Hultkranz i dagens DN där han menar att fartvarnare i alla lastbilar skulle ge samma reduktion av utsläppen som t ex ett höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg. En sådan åtgärd kostar ca 50 miljoner. De rödgrönas 120 miljarder räcker inte till att finansiera ett sådant snabbtåg.

Det är också lätt att lova gigantiska investeringar när dessa ska betalas med lån. Pengar som sedan ska amorteras och betalas av kommande generationer. 120 miljarder är oerhört mycket pengar. Idag har vi knappt 7 miljoner svenska skattebetalare över 18 år. Varje skattebetalare måste bidra med 17 142 kronor för att få ihop dessa 120 miljarder som ska spenderas på en tioårsperiod. Med rödgrön logik borde detta sannerligen vara en fråga för en folkomröstning. 17 142 kronor netto till semesterkassan eller 17 142 kronor till rödgröna järnvägsinvesteringar?

De rödgröna satsar bland annat på en Norrbotniabana, som enligt Banverket kostar uppemot 25 miljarder kronor. Det vill säga exakt samma summa som kostnaden för Förbifart Stockholm. Runt Norrbotniabanans 27 mil finns ungefär 300 000 invånare. Runt 2030 spås Stockholm ha över 3 000 000 invånare. Redan på 90-talet byggdes en väg för att invånarna i min hemkommun Vännäs skulle slippa genomfartstrafiken mellan Bjurholm och Umeå. 2010 tycker de rödgröna att det är fullt rimligt att vi leder genomfartstrafiken igenom Stockholms innerstad och att lastbilar på väg från Skåne till Norrland ska förpesta luften för miljoner stockholmare.

En Förbifart kostar cirka 10 000 kronor per invånare i Stockholm. En Norrbotniabana kostar cirka 83 000 kronor per invånare runt järnvägen. Om en folkomröstning är så central i Stockholm så undrar man varför norr- och västerbottningarna inte får välja mellan Norrbotniabanan och vägförbättringar? Har plötsligt synen på demokrati förändrats eller kan det ha något att göra med regeringsalternativets förmåga att fatta beslut?