fredag 30 juli 2010

Svenskt Näringsliv förklarar varför jag är centerpartist

Svenskt Näringsliv har presenterat en undersökning om hur aktiva de olika partierna är i debatten kring företagande. Resultatet är att Centerpartiet är det parti som flitigast diskuterar frågor som rör just företagande. För mig kommer inte resultatet som någon överraskning och det kan det knappast heller göra för någon som tar del av den politiska debatten.

Detta är också anledningen till varför jag är centerpartist. Den politiska debatten i Sverige handlar alldeles för mycket om hur befintliga resurser skall fördelas istället för hur nya resurser skall skapas. All välfärd bygger på skatteintäkter och alla skatteintäkter bygger på framgångsrika företag. Samtidigt har vi en åldrande befolkning och en hög arbetslöshet. Självklart stavas den enda lösningen fler och mer framgångsrika företag som kan anställa fler, bli än mer framgångsrika och genera de allt större skatteintäkter som krävs för att klara den framtida välfärden. Jag har således svårt att se någon fråga som ur ett framtidsperspektiv kan vara överordnad frågan om hur svenskt företagande kan växa.

Ur mitt perspektiv är Centerpartiet överlägset på denna punkt. Av den anledningen är jag centerpartist och i grund och botten handlar allt om att rädda och utveckla just den välfärd som Socialdemokraterna har byggt upp och utvecklat. Tyvärr så riskerar den socialdemokratiska synen på just företagande att rasera hela den välfärd de säger sig värna (genom t ex Lex Uggla). För mig ter det sig fullständigt absurt och kortsiktigt hur någon som säger sig värna just välfärden kan rösta på Socialdemokraterna istället för Centerpartiet. Mig veterligen handlar det enbart om en förlegad syn på löntagare som utnyttjade och företagare som utnyttjande. Ett perspektiv från 1920-talet som inte tar hänsyn till vare sig hur fler jobb eller större skatteintäkter skapas.

Mer att läsa om undersökningen finns hos Johan Hedin och Magnus Andersson.

Hur ska "politiker" granskas?

Expressen publicerar idag en artikel om att en centerpartistisk kandidat till kommunfullmäktige i en kommun i stockholmsregionen har dömts för att ha hotat en ordningsvakt. Utan att veta vem detta avser eller vilken kommun det handlar om, så vet jag av erfarenhet att media går alldeles för långt i sin "granskning" av de individer som står på de olika partiernas listor.

Har man politik som sitt yrke, så får man räkna med en hårdare granskning. Det kan knappast komma som en överraskning för vare sig riksdagsledamöter, stats- eller kommunalråd. Det kan möjligen vara en rimlig nyhetsvärdering. Sedan har vi alla oss andra tusentals individer som står som kandidater, men som har noll eller högst marginella politiska uppdrag. Att göra stora rubriker kring varje snedsteg som tas av dessa människor kan knappast vara rimligt. Det politiska inflytandet är i praktiken nära noll, det politiska arbetet sker till 100 % på ideell basis och allmänheten saknar fullständigt kännedom om "politikern".

I praktiken handlar denna typ av journalistik enbart om taffliga försök att skandalisera de politiska partierna, vilket riskerar att medföra ett ökat politikerförakt, färre som engagerar sig politiskt och en försämrad demokrati. Vem vill utsätta sin familj för risken att ett enda snedsteg innebär braskande rubriker i riksmedia? En annan aspekt av frågan är förstås om det nödvändigtvis är fel att ha politiska företrädare som begått brott. Finns det möjligen inte en poäng om politiska företrädare representerar just en tvärsnitt av befolkningen?

torsdag 15 juli 2010

Melin bör följa Littorins exempel

Idag har Sven-Otto Littorin talat ut kring det sexköp Aftonbladet anklagat honom för. I mina ögon finns det bara en sak att säga kring hela historien: Aftonbladets agerandet hittills är skandalöst och tf ansvarig utgivare Lena Melin bör snarast lämna sin post.

I en rättsstat har alla anklagade rätt att betraktas som oskyldiga tills det finns en fällande dom. Vid publiceringen var Aftonbladet väl medveten om att detta handlade om ett preskriberat brott som aldrig kommer att prövas i domstol. Ett tämligen gynnsamt scenario för en tidning som bygger anklagelserna på uppgifter från en anonym och skyddad källa. Jag hade inte haft något emot en publicering av uppgifterna om de därefter hade följts av en polisanmälan och en efterföljande domstolsförhandling där Littorin haft en möjlighet att bevisa sin oskuld. Att anklaga någon för ett grovt och stigmatiserande brott där den tilltalade inte har någon som helst möjlighet att bli friad i en domstolsförhandling är rent ut sagt vidrigt.

Om vi utgår från att Littorin är oskyldig, vilket vi bör göra i en västerländsk demokratisk rättsstat, så är Aftonbladets agerande det lägsta vi sett från kvällspressen på mycket lång tid. Frågan är om någon som tar rättssäkerhet på allvar kan ta Lena Melins kommande politiska kommentarer seriöst? Mitt förslag är att hon snarast gör Littorin sällskap och lämnar sin post.