fredag 26 februari 2010

Skattesänkningar för de rika

Jag har läst åtskilliga spaltmeter text som skrivits av socialdemokratiska politiker. En ständigt återkommande fras är att "60 % av skattesänkningarna har gått till de 10 % rikaste i Sverige". En fras som återfinns hos såväl Veronica Palm, Lennart Holmlund som hos Thomas Bodström. Det trista är att jag inte någonstans har hittat en källhänvisning till detta påstående.

I Socialdemokraternas rapport "Högerpolitiken klyver Sverige" står det att 72 % av skattesänkningarna har gått till den rikaste halvan av befolkningen. Ur det perspektivet skulle det vara märkligt, om än inte omöjligt, att 60 % av skattesänkningarna gått till de 10 % rikaste i Sverige. Letar vi vidare hittar vi socialdemokratiska Aktuellt i politiken så kan vi läsa:

- Enligt en granskning som riksdagens utredningstjänst (RUT) gjorde för Vänsterpartiet nyligen har den rikaste tiondelen av befolkningen fått 23 % av skattesänkningarna.

Denna sistnämnda siffra ligger nära Mona Sahlins uppgifter där hon hävdar att 25 % av skattesänkningarna har gått till de 10 % rikaste.

Jag har ingen aning om hur stor andel av skattesänkningarna som de rikaste tio procenten av befolkningen har fått. Klart är i alla fall att det är stor skillnad på RUT:s 23 % och Bodström och Palms 60 %. En annan frågeställning som dyker upp är förstås vilka de rika är? Handlar det om dem med förmögenhet, dem med hög inkomst eller är det en kombination av båda dessa faktorer?

Klart är i alla fall att 33 % av statens skatteintäkter kommer från den tiondel av befolkningen som tjänar mest. Dessa tio procent betalar också mer i skatt än vad de 60 % som tjänar minst betalar tillsammans. Detta kommer från fakta med korrekta källhänvisningar. Klart är också att det är siffror som Veronica Palm och Thomas Bodström valt att bortse ifrån. Jag önskar bara att de kunde vara lite tydligare med varifrån de hämtar sin information.

tisdag 23 februari 2010

Socialdemokrater vacklar om RUT

Diskussionerna kring RUT-avdraget fortsätter med hög intensitet. Framförallt har det utvecklats till en het intern debatt inom Socialdemokraterna. En positiv reform som skapar arbetstillfällen hävdar Åsa Westlund och andra socialdemokrater i Stockholm medan kritikerna fortfarande, trots positiva siffror, vägrar att släppa termen pigavdrag. Kritikerna visar också på siffror som säger att merparten av avdraget nyttjas av personer med förhållandevis hög inkomst och att reformen därför "enbart är ett bidrag till de rika".

Det sistnämnda är ett märkligt argument. Här har vi en skatterabatt som innebär att priset halveras. Skattesubventionen blir således exakt lika stor för alla. Under den socialdemokratiska regeringen hade höginkomsttagare rätt att sätta av mer än andra till pensionssparande. Ett pensionssparande där en avvarad tusenlapp netto kostade höginkomsttagaren 430 kronor och låginkomsttagaren 700 kronor. De socialdemokratiska kritikerna tycks således fullständigt ha glömt sin historia där man just gav stora skattesubventioner till "de rika".

Reformen nyttjas framförallt i storstadsregioner där Socialdemokraterna har ett svagt opinionsstöd. Detta, tillsammans med avdragets ökande popularitet, gör att det blir intressant att se hur Mona Sahlin kommer att agera i frågan. Mitt tips är att såväl RUT, efter kosmetisk förändring, blir kvar precis som den slopade förmögenhetsskatten. Detta kommer att kallas för nödvändiga eftergifter till Miljöpartiet. Retorisk populism kallar jag då den tidigare hårda kritiken. Klart är i alla fall att det ska bli ett nöje att höra Sahlin i valrörelsen försvara varför hon vill ha "pigavdrag" och behålla "enorma skattesänkningar för de allra rikaste".

En bra sammanfattning av debatten återfinns hos Gustav Andersson.

måndag 22 februari 2010

RUT-avdrag i alla ära, men...

Siffror från Almega visar nu att sektorn för hushållsnära tjänster ökat med 11 400 arbetstillfällen. Tidigare har vi fått bekräftat från Skatteverket att RUT-avdraget innebär ökade skatteintäkter som överstiger utgifterna för reformen.

Vi har med andra ord en otroligt lyckad RUT-reform som underlättar köparnas vardag, ökar skatteintäkterna samt ger dem som står längst ifrån den ordinarie arbetsmarknaden vita jobb med försäkringar, pension och trygghet. Det finns således inte ett enda vettigt argument mot reformen. Än mer absurt blir det när man lyssnar på Socialdemokraterna som vill behålla ROT, men avskaffa RUT. Man vill således gynna vita män i byggbranschen och slå undan benen för invandrarkvinnor i tjänstesektorn. En inte särskilt sympatisk ståndpunkt om ni frågar mig.

Däremot så är RUT- och ROT-reformerna långt ifrån tillräckliga. Enligt mig bör de snarast avskaffas för att bytas ut mot lägre moms och arbetsgivaravgifter i hela tjänstesektorn. Det är inte rimligt att politiker ska styra över individernas val av tjänsteköp. Varför ska det vara mer gynnsamt att anlita en fönsterputsare och en snickare än en reparatör av värmepannan, en sångpedagog eller en personlig tränare? Är det verkligen rimligt att politiker ska bestämma exakt vilka tjänster medborgarna ska köpa?

Lägre skatter skapar en växande tjänstesektor med mängder av nya arbetstillfällen för såväl utbildade kulturarbetare som lågutbildade med dåliga språkkunskaper. Om vi inte accepterar detta faktum får vi stora problem i takt med att all enklare form av industriproduktion flyttar till låglöneländer. Om vi inte vidtar dessa nödvändiga skattesänkningar får vi stora grupper lågutbildade utan plats i samhället och i konstant utanförskap, fattigdom och hopplöshet. Lägre skatter i tjänstesektorn skapar enorma möjligheter för de riktigt svaga i samhället. De grupper som Socialdemokratin och LO säger sig värna, men som man i praktiken straffar genom att hylla LAS och höga skatter. Inte blir det bättre av att tusentals riskerar att förlora sina vita jobb när Socialdemokraterna avskaffar RUT-avdraget vid en eventuell valseger.

onsdag 17 februari 2010

Kasta inte första stenen på remmaren

Ibland gör företrädare för de politiska partierna bort sig. Den senaste i raden är riksdagsledamot KG Abramsson som ville "remma upp" kommunalrådet i Vilhelmina. Andra kända exempel är en full socialdemokrat på julfest, ett sexköpande folkpartistiskt kommunalråd och moderater som misstänks för fusk i provvalet.

Kvällspressen älskar att gärva ned sig i denna typ av skandaler. Det får vi leva med. Däremot tycker jag det är synd när politiska motståndare går till överdrift för att utnyttja situationen. Att som vissa centerpartister, använda KG Abramssons uttalande för att ifrågasätta socialdemokratiska mäns kvinnosyn blir löjligt. På samma svepande sätt uttrycker sig socialdemokrater när situationen är den omvända. Umeås kommunalråd Lennart Holmlund skrev t ex på sin blogg den 14/2 gällande de moderata fuskanklagelserna:

- Jag är i och för sig inte förvånad för ideologin går ut på att allt går att köpa.

Detta är analyser i klass med Friggebos klassiska variant om att kosovoalbaner var mer benägna att snatta och sjtäla än andra.

Vi kommer att få se fler övertramp och fler företrädare som gör bort sig. De politiska partierna kan, som tur är, inte heller kontrollera vad alla företrädare säger och gör. Därför bör den politiska debatten handla om sakfrågor. Det är väl knappast så att Centerpartiet vill bygga sitt politiska stöd på ett plumpt uttalande från en socialdemokratisk riksdagsledamot? Om inte, så kanske man ska vara försiktig med att kasta första stenen? Eller är det så att vi bara ska ha perfekta övermänniskor i politiken?

torsdag 11 februari 2010

Vänsterpartiet driver på mot ett DDR-Sverige

Vänsterpartiet har återigen aktualiserat frågan kring ett vidgat förbud mot sexköp. Bakgrunden är ett antal svenska militärer som nu slipper åtal för sina sexköp i Tyskland eftersom prostitution där är lagligt.

- Detta är helt oacceptabelt. Nu är det dags att vi gör det straffbart att köpa sex utomlands, säger Lena Olsson, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

I Norge har Vänsterpartiets systerparti varit framgångsrika i regeringsställning och fått just ett sådant förbud på plats. I min värld är dock en sådan lagstiftning fullständigt absurd, kränkande och farlig. För det första så visar det på en självgodhet och bristande respekt för andra länders demokratiska system. Vad ger oss rätten, att som svenskar, sätta oss över demokratiskt fattade beslut kring hur saker och ting ska fungera i t ex Tyskland? Nästa fråga gäller hur lagen ska kunna efterlevas? Ska vi tvinga andra länder att släppa in operativ svensk polismakt på deras territorium? Vad händer om utländska myndigheter finner det lämpligare att inhemsk polis kontrollerar att svenska medborgare följer inhemsk lagstiftning istället för att svensk polis på plats ska kontrollera att svenska medborgare följer svensk lagstiftning? Utöver detta så är det definitivt på plats att vi drar en tydlig moralisk gräns över vilken makt svenska myndigheter kan ha över svenska medborgare. Att den svenska staten ska kontrollera medborgarna även efter att de har lämnat landet är definitivt att gå över gränsen.

Utöver dessa invändningar bör Vänsterpartiet, och t ex Thomas Bodström som är positivt inställd till förslaget, fråga sig om vi verkligen vill se denna typ av lagar ur ett globalt perspektiv. Vill vi att t ex polska myndigheter aktivt ska jaga polska kvinnor som utför en abort i Sverige? Om inte, är detta då en rimlig väg att gå?

Idag finns en liknande lagstiftning redan på plats när det gäller pedofili. Den lagen kan diskuteras, men kan ändå möjligen vara rimlig då det handlar om mycket grova brott. Att kalla sexköp mellan två myndiga individer för grov brottslighet blir enbart löjligt. I teroin är jag definitivt emot även den svenska sexköpslagen. Är det verkligen rimligt att staten ska lägga sig i en överenskommelse mellan två myndiga männsikor? Ja, möjligen finns det en poäng om det kan bevisas att lagen leder till långt mycket lägre efterfrågan och därmed mindre fall av t ex trafficking. Detta bör dock granskas oerhört noga och det bör påpekas att såväl trafficking, drogmissbruk, kränkande behandling och tvång är strängt förbjudet även utan en svensk sexköpslag. Jag är därför kraftigt skeptisk till den svenska sexköpslagen, men ändå beredd att ompröva ståndpunkten när jag sett övertygande bevisning på fördelarna med lagen.

Klart är i alla fall att de som driver ett förbud mot sexköp utomlands fullständigt har tappat greppet om verkligheten. Dessa personer har, i mina ögon, en obehaglig självbild som någon form av moraliska överdomare som tar sig rätten att sätta sig över demokratiskt fattade beslut i andra länder. Att sedan inte heller reagera på det märkliga med att svenska medborgare alltid, för all framtid, skall kontrolleras av svenska myndigheter även efter en flytt utomlands? Vänsterpartiet tar, i och med förslaget, ett steg mot den politik som deras tidigare systerpartier drev bakom järnridån. Ingen fick då lämna landet eftersom det då inte kunde garanteras att de följde den inhemska lagstiftningen. Är det verkligen ett steg mot denna DDR-syn på medborgarna som Sverige ska ta 2010?

Läs också bloggen Svart på vitt som skriver mycket bra i ämnet.

tisdag 9 februari 2010

Dagens populister

En dag som denna är det enkelt att utse dagens populister! Priset går givetvis till Miljöpartiets Peter Eriksson och Karin Svensson Smith som båda argumenterat för att staten bör sälja SAS. Dessa sunda åsikter kommer från ett parti som hela mandatperioden har rasat mot försäljningar av statliga bolag.

Frågan till Miljöpartiet får då bli: När är det egentligen bäst att sälja företag? När det går uselt och tillgångarna slumpas bort som skulle bli fallet med SAS idag, eller när bolagen genererar stora vinster och skattebetalarna kan få bra betalt för sina tillgångar? Är det verkligen sunt ekonomiskt tänkande att argumentera för en försäljning av SAS idag och mot en försäljning av Vin & Sprit och Vasakronan på toppen av högkonjunkturen 2007?

Nej, det är uppenbart att Miljöpartiet inte lärt sig mycket om företagande och ekonomi! Men det kanske inte är så förvånande med tanke på att partiet på fullaste allvar vill avskaffa räntan?

Havererat SAS och havererad diskussion

Idag presenterade SAS sin rapport och det står därmed klart att det krävs ytterligare en nyemission för att rädda bolaget. Ur detta faktum har en fullständigt absurd debatt blossat upp där man frågar sig varför SAS ska få pengar och inte SAAB? Ja, svaret är naturligtvis självklart. Staten äger SAS och tar sitt ägaransvar genom att skjuta till kapital till bolaget. En helt vanlig och rimlig ägarstrategi med andra ord. Att däremot skjuta till pengar till ett förlustbolag som SAAB, som ägs av någon annan, är däremot en fullständigt absurd tanke.

Att diskussionen över huvud taget kan uppstå tyder på oerhört stor bristande kunskap hos debattörerna över vad ägande egentligen handlar om. Som ägare får man utdelning och positiv avkastning i goda tider. På samma sätt förlorar man sina pengar vid en konkurs eller skjuter till kapital om man vill rädda bolag ifrån en konkurs i dåliga tider. Svårare än så är det inte att äga företag.

Däremot är problemet SAS ett utmärkt exempel på varför statligt ägande av företag är en fel. Aktieägande handlar just om risktagande. När det går dåligt för bolaget går pengar förlorade. Därför bör staten snarast göra sig av med sina innehav i såväl SAS som Nordea, SBAB, Vattenfall med flera företag där man idag riskerar skattebetalarnas pengar genom att ta den risk som just aktieägande innebär. Självklart kan även innehaven ge utdelningar och ett positivt resultat, men utgångspunkten från allt aktieägande är att det handlar om just risktagande.

De socialdemokrater som hyllar statligt ägda bolag bör svara på ett antal frågor: Är det verkligen rimligt att riskera skattepengar på aktiespekulation? Om ja, varför ökar vi inte på den förhållandevis låga statsskulden och köper fler företag? SKF skulle kunna vara ett statligt bolag för gissningsvis 60 miljarder. Varför argumenterar ni inte för en sådan satsning när ni uppskattar aktiespekulation med skattepengar?

fredag 5 februari 2010

Centerpartiets kris

Centerpartiets pågående kommundagar, tillsammans med dåliga opinionssiffror, har inneburit ett stort såväl media- som bloggfokus på partiet. Kritiken kommer nästan uteslutande från vänster och från socialdemokrater som ägnar fascinerande mycket uppmärksamhet åt ett så litet parti som Centerpartiet. Det är lätt att tro att Centern är Socialdemokraternas huvudmotståndare i valet och det är svårt att se ett scenario där till exempel Moderaterna skulle ägna Vänsterpartiet samma typ av uppmärksamhet.

Kritiken går enkelt uttryckt ut på att Centerpartiet har svikit sina kärnväljare - landsbygden, kärnkraftsmotståndarna och socialliberalerna. Därmed har man, om man ska tro den socialdemokratiske partistyrelseledamoten Peter Hultqvist och hans artikel i Aftonbladet, spelat ut sin roll inom svensk politik. Istället låter man, fritt tolkat, Stureplanscenterns nyliberalism härja fritt med stöd från Timbrohögern.

Till dessa socialdemokrater måste jag meddela att Stureplanscenterns inflytande inom partiet tyvärr är högst begränsat. I övrigt anser jag att man har svikit:

- glesbygden; om man anser att glesbygd nödvändigtvis måste betyda bidragsberoende och allmosor. Däremot har man gynnat just glesbygden om man tror att bättre företagsvillkor, regelförenklingar och en mer rimlig beskattning är nödvändig för att möjliggöra en vettig försörjning i svåra förhållanden,

- kärnkraftsmotståndarna; om man tror att dessa individer endast bryr sig om en fråga och helt har missat klimatförändringarna. Om man däremot tror att kärnkraftsmotståndare istället är just miljöaktivister som kan ta till sig ny kunskap så har man tagit ett historiskt nödvändigt miljöansvar. Att kritisera Peter Hultqvist och Socialdemokraternas satsningar på polsk kolkraft istället för svensk kärnkraft handlar just om miljöhänsyn, även om det går emot en 40 år gammal folkomröstning, och

- socialliberalerna; om man inte inser att kritiken är en fin omskrivning för att man distansierat sig från den socialdemokratiska linjen med förtidspensionerande för att nu istället se till att Sverige 2009, mitt i en av världshistoriens största kriser, hade 40 000 fler sysselsatta under högkonjunktur och S-styre 2006.

Enligt dessa socialdemokratiska kritiker har partiet gjort en högervridning och därmed tappat sina kärnväljare och spelat ut sin roll i svensk politik. Detta är rent nonsens. Opinionssiffrorna var precis lika dåliga under mitten av 90-talet då man agerade stödparti till styrande Socialdemokraterna.

Jag är den första att applådera om partiet gått till höger och jag skulle gärna se ett större inflytande just från Stureplanscentern. Klart är i alla fall att partiet behövs och kan spela en viktig roll. Sverige behöver ett parti som tydligt driver frågor som innebär att vi får

- bättre villkor för företagande,

- en realistisk miljöpolitik som innebär att vi accepterar att bilar finns och försöker lösa problemen mot den bakgrunden,

- sänkta marginalskatter och därmed ökat arbete av de som rimligen är de mest produktiva i samhället,

- justeringar av LAS för att ge till exempel ungdomar och invandrare en chans på en tuff arbetsmarknad som idag endast gynnar de redan etablerade i samhället, och

- sänkt skatt inom tjänstesektorn och därmed en direkt ökad efterfrågan på inhemsk arbetskraft.

Kort sagt, att Socialdemokraterna ägnar så mycket tid, kraft och intresse åt Centerpartiet är ett kvitto på att det är på rätt väg. Jag tror att det finns mängder med väljare som är beredda att lägga sin röst på ett parti som så tydligt distanserar sig från det Socialdemokraterna representerar i form av socialism, bristande realism, politikerstyre, förmynderi och bristande respekt för individen i den kollektiva samhällskroppen.

Den som vill gräva djupare i den socialdemokratiska kritiken mot Centerpartiet kan bland annat läsa följande bloggar: Kristina Meltin Westerlund, Ola Möller, Roger Jönsson och Peter Andersson. Den som föredrar lite motvikt kan läsa Per Ankersjös och Johan Hedins alltid läsvärda bloggar.

onsdag 3 februari 2010

Stockholmscentern

I lördags spikade Centern i Stockholms stad listorna inför höstens val. Det generella intrycket är att det finns mängder med bra kandidater och att det därför skulle vara oerhört positivt om man fick en större representation i såväl kommun, landsting som stad.

Den mest spännande voteringen gällde riksdagslistans andraplats efter Maud Olofsson. Det stod då mellan Fredrick Federley och Andreas Carlgren där den sistnämnda knep platsen med knapp majoritet. Inget ont om miljöministern, men jag hade önskat att Fredrick fått ett större gensvar. Jag upplever nämligen Centerpartiet i Stockholms stad som ett tydligt liberalt alternativ där man agerat såväl mot FRA samt fattat ett stämmobeslut på att LAS bör avskaffas. I det läget hade jag tyckt det varit mer naturligt att man också förordat den representant som tydligast drivit dessa frågor.

Att det är viktigt att välja en kandidat som tydligt delar medlemmarnas värderingar borde man ha lärt sig den hårda vägen i Stockholms stad. Personligen har jag svårt att se hur den nuvarande representanten Solveig Ternström resonerar inför medlemmarna när hon nu hotar den, i mina ögon, positiva och nödvändiga energiöverenskommelsen?

Det positiva är förstås att det finns utrymme för såväl personröster som flera mandat och att toppen på riksdagslistan ser lysande ut med namn som Abir Al-Sahlani, Elisabeth Thand Ringqvist och Johan Hedin.