tisdag 29 september 2009

PPM och valfrihet

Mats Odell har idag lanserat ett nytt förslag som innebär förändringar i PPM-systemet. Förändringarna går ut på att det ska bli möjligt för myndigheten att ta ut avgifter för fondbyten samt att det ska finnas färdiga fondförvaltningstjänster där man kan nöja sig med att välja risknivå.

Exakt hur förändringarna ska utformas är ännu inte klart. Personligen kan jag se det rimliga i att införa en avgift för mycket frekventa fondbyten. En tanke är t ex tio fria byten per år, för att därefter ta ut en avgift till självkostnadspris. På så sätt kommer man undan att några få överaktiva individer skapar kostnader som delas av alla.

Det andra förslaget som går ut på att det ska finnas färdiga fondportföljer är oerhört märkligt. För det första så tillhandahåller redan mängder med aktörer denna tjänst idag mot betalning. Det är självklart inte statens uppgift att hålla dessa under armarna, men samtidigt måste det finnas tydliga regler från staten som gör det möjligt för varje aktör att planera sin affärsverksamhet. Det finns åtskilliga företagare som investerat mycket kapital för att utveckla och sälja tjänster anpassade till ett PPM-system som man, av naturliga skäl, har utgått från ska vara långsiktigt. Nu verkar det istället vara staten som ska tillhandahålla liknande kostnadsfria tjänster. En högst märklig näringspolitik som drabbar enskilda företagare hårt.

Nästa fråga blir vilka underliggande fonder staten ska välja. Detta val kommer, på ett eller annat sätt, att gynna enskilda företag. På vilka grunder ska man välja om man ska köpa förvaltningstjänsten från Handelsbanken, Lannebo, UBS eller Morgan Stanley? Blir inte det en märklig situation? Å andra sidan så sker detta redan idag genom AP-fondernas inköp av förvaltningstjänster.

Nej, hela systemet andas statlig överreglering. Mitt förslag är att avskaffa PPM och istället låta medborgarna ta hela ansvaret. Idag avsätts två procentenheter av inkomsten till PPM. Kan vi inte lika gärna få sänkt skatt med två procentenheter och själva välja exakt hur vi ska spara till vår pension ? Eller är det nödvändigt med statligt tvångssparande?

Reinfeldt i Umeå

Jag läser i Västerbotten-Kuriren att statsminister Reinfeldt varit på besök hos Utrikespolitiska föreningen vid Umeå Universitet. En organisation där jag själv har ett förflutet som styrelseledamot och som genom åren har arrangerat mängder med intressanta föreläsningar.

Mediarapporteringen från besöket domineras av två saker. Störande vänsteraktivister samt att statsministern öppnade dörren försiktigt för framtida uranbrytning i Sverige. När det gäller aktivister på vänsterkanten, så är det inget nytt att de inte respekterar demokratin, även om detta inslag får ses som en ganska mild attack på vårt demokratiska system. Än värre är de djurrättsaktivister som härjat i Umeå och som bland annat bränt ned en jaktstuga och mordhotat en krögare till den grad att han känt sig tvingad att lägga ned sitt företag. I dessa fall handlar aktionerna om terrorism och det är högst rimligt att polisen lägger stora resurser på att stävja denna typ av verksamhet och komma åt dessa autonoma grupperingar.

När det gäller öppningen för uranbrytning, så är det på tiden. Vi kommer att ha kärnkraft i Sverige för lång tid framöver och kommer således att ha ett behov av uran. Idag importerar vi denna råvara från länder där såväl natur som arbetare riskerar att skadas i hanteringen. Självklart är det då rimligt att vi själva tar ansvaret för det uran vi förbrukar istället för att lämna över problemen på tredje världen. Trots detta tillsynes självklara ansvar så rasar nu de rödgröna och vissa Centerpartister mot statsministerns uttalande. Detta är märkliga protester och man kan verkligen ifrågasätta vad de menar med den solidaritet som de säger sig förespråka?

måndag 21 september 2009

Trist budgetdebatt

Idag har finansminister Anders Borg presenterat sin, sedan tidigare kända, budget. Man skulle kunna tro att partierna borde kunna vara ganska överens om satsningar på kommuner, höjda studiemedel, förbättrad infrastruktur, sänkt skatt för pensionärer samt att vi, trots lågkonjunkturen, har ett högst hanterbart budgetunderskott. Den bilden visade sig inte riktigt stämma, utan debatten i kammaren i förmiddags blev intensiv, hård, aggressiv och tyvärr även ganska förutsägbar och tråkig. Det känns som det är dags för herrarna Östros och Borg att vidga debatten och prova lite nya grepp.

När det gäller Östros så har han i snart tre års tid haft ett och samma budskap. Vi har fått vänja oss vid talet om orättvisa skattesänkningar för de rika, en handfallen regering samt alltför få jobbsatsningar som kommer på tok för sent. Jag är trött på de enahanda argumenten och jag är trött på Östros ordvrängeri. Att pensionärerna idag betalar lägre skatt än under S-styret 2006 kallas plötsligt pensionärsskatt. Idag slog han dessutom alla rekord genom att fylla på med termerna fackskatt (slopad avdragsrätt för medlemsavgift), skatt för pappalediga (ej längre jobbskatteavdrag, men samma skatt som under S-regeringen) och skatt för arbetslösa (återigen uteblivet jobbskatteavdrag). Alla dessa skatter drabbar vanliga medborgare, menar Östros och berättar sedan hur mycket Reinfeldt och den förmögne talmannen fått i skattesänkningar. Östros får mycket gärna vara emot skattesänkningar, men att tala om skatt för pappalediga, arbetslöshetsskatt och pensionärsskatt samtidigt som dessa skatter i praktiken är lägre än under Socialdemokraternas styre är inte skicklig retorik. Det är en ohederlig debatteknik med enda syftet att lura de väljare som inte sätter sig in i detaljerna. Det är en debatteknik som, med all rätt, ökar politikerföraktet och försvagar demokratin.

Även Anders Borg har sina brister. Jag gillar politiken i stora drag, men jag skulle önska att han kunde bli lite mindre nationalekonom och istället tala om känslor och frihet. Exakt hur många jobb han tror att jobbskatteavdraget skapar och hur han gjort beräkningarna är ointressant. Jag skulle istället vilja se honom på ett känslomässigt sätt förklara det moraliskt riktiga i att hårt arbetande vanliga människor på detta sätt får en betydligt större frihet att själv styra över sina liv, oberoende av politiska beslut. Denna aspekt tycks tyvärr Borg helt ha tappat bort i sina excelfiler.

Nu krävs en uppryckning innan vi riskerar att tröttna på valrörelsen redan innan den startat. Jag vill se tydligare känslomässiga beskrivningar och mindre populism. Tyvärr finns det inte mycket att hoppas på från Östros. Kvällens debatt i Aktuellt avslutade han med att lova nya satsningar som skulle bekostas av de med miljonlöner. Det vill säga hans tidigare presenterade marginalskattehöjning från 57 % för de 30 000 individer som tjänar över en miljon kronor per år. En höjning som är absurd, världsunik och som kommer, på sin höjd, att kunna bekosta en bandyhall i Uppsala.

lördag 19 september 2009

Vansinnigt val

Imorgon är det dags för kyrkoval. Ett val som är precis lika viktigt som alla andra val, säger Mona Sahlin i Socialdemokraternas broschyr. Ur det perspektivet blir det spännande att se om Sahlin tänker åka till Mallorca för födelsedagskalas även torsdagen innan riksdagsvalet 2010. Som tur är för Socialdemokraterna så har Sahlin grovt fel om kyrkovalet och gör därför helt rätt i att lämna landet och gå på födelsedagsfest, långt borta ifrån det demokratiskt förkastliga kyrkovalet.

Det är snart tio år sedan vi separerade kyrka och stat. Trots detta envisas de politiska partierna med att ställa upp i valet. Detta är helt fel och mycket märkligt agerat. Svenska kyrkan är att betrakta som vilken fristående organisation eller samfund som helst. Detta tycks partierna ha missat. Det finns ingen som helst anledning till varför partierna ska engagera sig i styret av kyrkan. De kan precis lika gärna nominera kandidater till styret av Hare Krishna, Sveriges muslimska råd eller Brynäs IF.

I ett demokratiskt samhälle finns det en poäng i att det civila samhället i form av kyrkor, idrotts- och kulturföreningar får agera fritt från de som innehar den politiska makten. Denna del av demokratin måste de politiska partierna ta på allvar och omedelbart sluta med att engagera sig i styret av ett enskilt fristående trosamfund.

I morgon äger valet rum. För de som innehar rösträtt ser jag tre rimliga alternativ:

- Bojkotta valet och hoppas på att det sänder en tydlig signal att valen borde organiseras på annat sätt.

- Rösta på partier som endast är verksamma i kyrkan och som inte aspirerar på eller innehar regeringsmakten.

- Rösta på etablerade partier, men se till att kryssa kandidater som är beredda att aktivt verka för ett avskaffande av kyrkovalen i dess nuvarande form.

Däremot är det, i mina ögon, helt fel att rösta på ett etablerat parti och köpa partiets nomineringslista rakt av. Det är att aktivt bidra till ett samhälle som är lite mindre demokratiskt än vad som är nödvändigt. I framtiden hoppas jag att Svenska kyrkan kan vara en del av ett fritt civilt samhälle långt ifrån partipolitisk styrning och det skulle uppskattas om detta är sista gången detta spektakel äger rum.

tisdag 15 september 2009

Demokrati kräver öppenhet

Vi fattar dagligen mängder med beslut. Det kan handla om allt ifrån val av studier och barnomsorg till vardagliga saker som vilken korv vi väljer på ICA. För att kunna fatta rationella beslut behöver vi viss information och kunskap. Av just den anledningen har också politikerna stiftat mängder med lagar som skall se till att producenter av varor ger konsumenterna nödvändig information som ska hjälpa dem i deras beslutsfattande. Producenterna är skyldiga att redogöra för kötthalten och ursprungsland på korven på samma sätt som fondbolag är skyldiga att redogöra för exakt vilka kostnader som har belastat kundernas fondsparande.

De flesta tycks vara överens om att detta är en rimlig och bra princip.

På samma sätt ska väljarna utvärdera de politiska alternativen. En mycket relevant fråga är då förstås om politikerna har levererat rimliga tjänster i förhållande till de skatter som medborgarna har bidragit med. Tyvärr är detta svårt idag. Till skillnad från redogörelsen för kötthalten i korven, eller fondavgifternas storlek är det svenska skattesystemet ytterst komplicerat och det är mycket svårt för medborgarna att få en överblick över de skatter de verkligen betalar. Detta problem skulle delvis kunna lösas med enkla medel.

Ett första steg för att förbättra förståelsen hos medborgarna vore att de fick en klar bild av hur mycket som togs ut i arbetsgivaravgifter. Detta skulle enkelt kunna lösas genom att man slutade dölja denna skatt och istället öppet redovisade hela skatteuttaget på de anställdas lönebesked.

Idag får t ex en inkomsttagare med 25 000 kronor i bruttolön betala en inkomstskatt på 6 244 kronor. Detta skulle lika gärna kunna redovisas som en bruttolön på 32 850 kronor och istället med en avdragen inkomstskatt på 14 094 kronor. Det vore rimligare eftersom det är just så verkligheten ser ut. En enkel åtgärd som varken påverkar skatteintäkterna, arbetsgivaren eller den anställde.

Är det inte precis lika rimligt att skatter redovisas öppet som att Scan redogör för kötthalten eller att SEB synliggör sina fondavgifter? Detta borde rimligen inte vara något som delar de politiska blocken. Vem kan argumentera för att bristande öppenhet och okunskap hos väljarna har en positiv inverkan på demokratin?

(Inlägget har även publicerats på Stureplanscenterns hemsida www.stureplanscentern.se)

Raserar de rödgröna i Norge välfärden?

De rödgröna fortsätter att regera Norge efter gårdagens val. Med tanke på att främlingsfientliga Framskrittspartiet är det största oppositionspartiet, så känns resultatet rimligt, även om jag ogillar Socialdemokratisk politik. Däremot backade de riktiga socialisterna inom Sosialistisk Venstre kraftigt, vilket får ses som ett glädjeämne i sig.

Många rödgröna bloggare hyllar nu den norska politiken och valframgången som man menar leder vägen inför det svenska valet. Jag förstår tanken, men tycker ändå inte riktigt att resonemanget går ihop. Man hyllar den rödgröna norska politiken och visar på framgångar i form av låg arbetslöshet. Samtidigt rasar man mot regeringen Reinfeldt som "med sina oansvariga skattesänkningar har raserat hela välfärden". Detta är ett helt ologiskt resonemang med tanke på att den S-märkta regeringen i Norge har fört en politik som innebär såväl lägre inkomstskatter som ett totalt lägre skattetryck än vad vi ser i Sverige under en moderatledd regering. Följdaktligen borde det betyda att de rödgröna i Norge för länge sedan raserat allt vad välfärdspolitik heter!

En lite större ödmjukhet bland de rödgröna borde också vara på sin plats. Det norska valsystemet är utformat så att det, liksom det amerikanska, kan ge märkliga resultat. I det norska valet ser det nu ut som om oppositionen har fått fler röster än de rödgröna, men trots detta tilldelats färre mandat. De stora orden om väljarnas stöd för rödgrön politik klingar således ganska tomma!

Trots att Norge och Sverige är kulturellt väldigt lika, så ska man nog vara försiktiga med alltför långtgående jämförelser när det gäller såväl skattetryck, arbetslöshet, tillväxt, statsfinanser och valresultat. De norska oljetillgångarna gör att situationen i Norge är unik i Västeuropa. Man kan sannerligen fråga sig varför ett utpräglat missnöjesparti ska behöva vara näst största parti i ett Norge som badar i pengar, eller varför Norge vägrar ett EU-medlemskap. EU har genom historien utvecklat fungerande demokratier och bidragit oerhört till uppbyggnaden ekonomiskt av såväl Irland som Syd- och Östeuropa. Ett arbete som krävt stora ekonomiska resurser. Ett samarbete och en uppbyggnad som Europas rikaste land Norge valt att ställa sig utanför. Hur var det egentligen med solidariteten i den norska regeringen?

söndag 13 september 2009

Märklig marknadsekonomi

Räntor sätts i en fri marknadsekonomi efter låntagarens kreditvärdighet. Det är naturligt. Samtidigt har vi en statlig insättningsgaranti som numera omfattar mängder med låneinstitut. Det innebär att marknadsekonomin sätts ur spel och att det går att göra helt riskfria vinster på kapitalplacering. Något som i teorin ska vara helt omöjligt, men som blir möjligt när staten tar över risktagandet.

Ett typexempel är om jag lånar 500 000 extra med min bostad som säkerhet. Min bank Skandiabanken är villig att ge mig detta lån med en löptid på ett år med en ränta på 1,69 %. Samtidigt erbjuder Capinordic bank mig ett bundet sparkonto med en fast ränta på 3.3 %. Jag kan alltså låna pengarna och placera dessa under ett år och göra en räntevinst på 1,61 % och därmed tjäna 8050 kronor. Detta hade inte varit något märklig eller annorlunda om jag själv hade fått riskera mitt kapital. Det märkliga i detta är att staten garanterar mina 500 000 om Capinordic inte skulle kunna stå för sitt åtagande.

Jag kan alltså tjäna 8050 kronor helt och hållet riskfritt. Är detta rimligt i en marknadsekonomi? Vad händer med detta system när majoriteten av svenska folket nås av denna insikt och börjar utnyttja denna felaktiga prissättning på risk? Kan vi ha en marknadsekonomi som bygger på principen att mannen på gatan inte ska förstå, känna till och ta del av möjligheter till arbitragevister?

Tröttsam mediakonsumtion

Efter att ha konsumerat ett par nyhetsprogram och Agenda under kvällen kan man inte annat än konstatera att svensk debatt och nyhetsrapportering är oerhört förutsägbar.

Nyhetsuppläsaren på Rapport hann bara nämna i inledningen att en professor i rättsvetenskap gick till hårt angrepp på svenska myndigheter för att ha lämnat ut information till sina utländska kollegor i fallet Ghezali innan min fru gäspande konstaterade att Dennis Töllborg verkar vara i farten. En snabb slutsats som också mycket riktigt visade sig stämma. Hans "objektiva" uttalanden som professor är ungefär lika intressanta som Sören Holmbergs opinionsanalyser och det är märkligt att SVT gång på gång släpper fram hans förutsägbara utsagor.

Nästa besvikelse var Agenda och utfrågningen av de rödgrönas partiledare. Det var i sig inget fel på frågorna, men det var uppenbart att svaren hela tiden uteblev. Trots detta fortsatte programledaren efter manus med nästa fråga utan en enda relevant följdfråga. Ibland kan jag fundera på om utfrågare alltid ska vara objektiva och balanserade. Kanske det vore rimligare med sändningar där utfrågarna har en officiell politisk agenda och agerar utifrån denna. SvD:s och Aftonbladets websändningar där ledarskribenterna Sanna Rayman och Katrin Kielos leder utfrågningarna är ett exempel på program som jag tror kan vitalisera såväl den politiska debatten som mediabevakningen.

fredag 11 september 2009

Sören Holmberg borde vara rökt

På Rapport tidigare ikväll presenterades en statsvetare som "Norges Sören Holmberg". Enligt mig är det inte ett särskilt positivt epitet. Möjligen hade Holmberg en storhetstid på 70-talet, men de sista tio åren har han definitivt inte imponerat. Ur det perspektivet är det högst märkligt att han fortfarande verkar bära på ett stort förtroendekapital hos landets journalistkår.

Hösten 2007 menade Holmberg att regeringens opinionssiffror var så pass dystra att han under SCB:s demokratidag sade:

- Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt.

Enligt senare opinionssiffror uppenbarligen en något förhastad slutsats.

Än värre är hans agerande under SVT:s valvakor. För oss som älskar siffror, analyser och val blir sändningarna med Holmberg riktiga besvikelser. Möjligen beror det på en tilltagande ålder, men faktum är att han inte alls hänger med i resultatrapporteringen. Uppenbara slutsatser dröjer alldeles för länge, han blandar ihop siffror och presenterar materialet på ett ostrukturerat sätt.

Jag hoppas SVT vågar ta till sig behovet av förändring. Jag vet att det finns mängder med kompetenta, pålästa och pedagogiska statsvetare som är beredda att ta över arbetsuppgifterna. Tyvärr verkar SVT agera utifrån livslånga anställnignskontrakt. Är det möjligen LAS som spökar även där?

torsdag 10 september 2009

Östros menar inte allvar

Jag kan inte sluta fundera på Socialdemokraternas populistiska skatteutspel igår. Idag såg jag i DI att det finns 36 861 personer i landet med en inkomst över en miljon per år. För dessa individer räcker alltså inte 57 % marginalskatt. Denna lilla grupp ska krävas på en specialskatt som räcker till att finansiera en simhall i en mellanstor stad. Är det rimligt? Den socialdemokratiska synen verkar vara att detta handlar om en grupp som tillskansat sig resurser på bekostnad av andra på ett nästintill kriminellt sätt. En grupp som måste motarbetas och vars framfart måste hejdas. Inte att det är en liten grupp människor som genom studier, hårt arbete, stora risker, initiativförmåga och drivkraft lyckats bli framgångsrika och på så sätt kunnat bidra till stora skatteintäkter och arbetstillfällen. Problemet i Sverige är knappast att vi har för många framgångsrika människor.

När det gäller förmögenhetsskatten så tror jag faktiskt inte att de menar allvar. Partiledningen gör ett populistiskt utspel som aldrig kommer att bli verklighet. Vid en rödgrön valseger kommer vi att få se en presskonferens där man presenterar ett skattesystem där just förmögenhetsskatten råkade, som av en händelse, bli en eftergift till Miljöpartiet och deras motstånd mot återinförandet! En sorgsen Thomas Östros kommer att beklaga sig för att sedan förklara att politik handlar just om att hitta kompromisser och att leda utvecklingen framåt. Det kommer bli det yttersta beviset för att politik är ett cyniskt spel som handlar om taktik. Ett tydligt exempel på anledningen till varför jag aldrig skulle vilja vara politiker på högre nivå.

onsdag 9 september 2009

Tragisk populism

Thomas Östros och Mona Sahlin skriver idag ett inläggDN-debatt där man bland annat nämner sina tidigare krav på återinförd förmögenhetsskatt, höjd skatt på "lyxvillor" och höjd inkomstskatt för inkomster över en miljon kronor per år. Tanken är att "de rika" nu ska få betala nya satsningar inom välfärdssektorn.

Problemet är att dessa skattehöjningar bara innebär några enstaka miljarder i intäkter till statskassan. Problemet är att detta enbart handlar om ren och skär populism. Problemet är att dessa straffskatter endast berör något tusental individer och att dessa individer redan idag bidrar med stora skatteintäkter. Risken är uppenbar att dessa åtgärder kommer att kosta statskassan mer än de inbringar.

Inkomster över en miljon kronor beskattas idag med en marginalskatt på mellan 55 och 57 %. Om vi dessutom lägger till sociala avgifter så innebär det att en framgångsrik företagare får betala 884 000 kronor i skatt idag för ett extra löneuttag på en miljon kronor. Företagaren behåller 430 000 kronor. Det tycker Mona Sahlin och Thomas Östros är alldeles för mycket. Detta trots att Socialdemokraterna tidigare gått med på en skattereform som maximerat marginalskatterna till 50 %. Att 57 % av en lönehöjning eller av förtjänsten av en timmes övertid försvinner i skatt tycker dessa Socialdemokrater är alldeles för lite. Man häpnar! Behöver vi inte stimulera framgångsrika männsikor att jobba mer och hårdare istället?

Den nya förmögenhetsskatten kommer att inbringa några enstaka miljarder om vi väljer att bortse från de negativa konsekvenserna. Det handlar om 2-3 promille av de årliga skatteintäkterna, vilket är att betrakta som helt ointressanta belopp. Idag beräknas någonstans mellan 800 och 1000 miljarder ha placerats utomlands av svenskar på dolda konton. Detta kapital skulle kunna fungera som viktigt riskkapital i landet. Detta kapital skulle med kapitalskatt och en avkastning årligen på fem procent inbringa ca 15 miljarder per år i skatteintäkter. Denna möjlighet sumpar nu Socialdemokraterna för att "de rika" ska betala nya välfärdssatsningar.

Det värsta av allt är att Mona Sahlin och Thomas Östros har alla dessa fakta. De vet att förmögenhetsskatten inbringar helt ointressanta summor, de vet att den har skadliga effekter, de vet att den kostar mer än den smakar, de vet att den hotar istället för att skapa välfärd. Trots denna kunskap väljer de att lansera förslaget. Denna populism är tragisk och jag blir både ledsen och beklämd att dessa framstående politiker väljer att låta socialistisk verklighetsfrånvänd retorik gå före entydiga forskningsresultat baserade på vetenskap.

måndag 7 september 2009

Är Stureplanscentern solidarisk?

Jag tror att Sverige skulle må bra av sänkta skatter och därmed lägre offentliga utgifter. Det är en synpunkt jag har fört fram i åtskilliga sammanhang de senaste åren. Ofta har mina debattinlägg mötts med likartade reaktioner från rödgröna meningsmotståndare. Kritiken går ut på att jag är egoistisk, osolidarisk, hård, känslokall samt att jag saknar empatisk förmåga. Detta på grund av att jag vill ta från de fattiga och ge till de rika, sparka på arbetslösa och sjukskrivna samt att jag spottar på de sämst ställda.

Frågan är då vad som är solidaritet? I den svenska debatten har tyvärr Socialdemokraterna och de rödgröna lyckats få monopol på definitionen av solidaritetsbegreppet. Man är en god människa om man står för ett högt skattetryck och höga ersättningsnivåer till samtliga grupper som anser sig berättigade till bidrag, så som idrotts- och kulturföreningar, arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade, föräldralediga, barn och pensionärer.

Är jag då lika känslokall och ond som mina meningsmotståndare utmålar mig som? Ja, naturligtvis om vi köper deras definition rakt av. Det ironiska blir att denna definition och kritiken av mig som individ ofta kommer från rödgröna debattörer som får sin försörjning till 100 % baserade på offentliga utgifter. Det kan handla om heltidspolitiker som slår sig för bröstet och anser sig vara urtypen för en godhjärtad och solidarisk samhällsmedborgare. Detta bygger de på det faktum att de vill dela ut andras pengar till vad de som de själva har definierat som ”svaga grupper”.

Visst finns det behov av bidrag! Frågan är bara vem som egentligen står för solidaritet? Är det nödvändigtvis den socialdemokratiska politikern, eller kan det vara någon annan? Kan det kanske vara småföretagaren som satsar sitt eget sparkapital, belånar huset och riskerar hela sin tillvaro för att bygga upp ett framgångsrikt företag och därmed ge flera andra en möjlighet att försörja sig själva?

Eller kan det istället vara en borgerlig politiker som ifrågasätter om det är sunt att vi ska ha världens högsta sjukskrivningstal och om det verkligen är rimligt att jämtlänningar har 50 % högre sjukfrånvaro än stockholmare? Det vill säga en politiker som vågar ifrågasätta ”solidariteten” och som är beredd att satsa 17 miljarder kr på att återanpassa dessa individer till samhället och arbetsmarknaden istället för att propagera för möjligheterna till fler bidragsberoende?

Ni får fortsätta att kalla mig hård, känslokall och osolidarisk, men jag är övertygad om att vi behöver ett Sverige med lägre skatter. Ett Sverige där socialbidragstagare ges en möjlighet till egenförsörjning genom sin egen drivkraft och sitt eget arbete, där individer får en möjlighet att förverkliga drömmar genom den frihet och det självförverkligande som man upplever som egenföretagare, som ger fattiga pensionärer möjligheter till en socialt stimulerande miljö genom extraarbete, som uppmuntrar till studier och belönar studielånstagare med en högre extra nettoinkomst, där företag kan anställa fler och ge arbetslösa en möjlighet att visa upp den kompetens de besitter, där sjuka kan jobba extra utan att förlora sina nödvändiga bidrag och där de kan få välja en vårdgivare de själva tror har redskapen att förbättra deras hälsa, där vanliga medborgare kan bygga upp ett sparkapital och därmed vara delvis oberoende av godtyckliga bedömningar från a-kassa och Försäkringskassa när situationen förändras, där företag kan anställa utan de risker LAS medför och vågar prova vad en nytänd utbränd kan utföra och där kultur- och idrottsföreningar inte enbart är beroende av politiska beslut utan också får ta del av bidrag på frivillig basis från individer som själva har fått utvärdera sina investeringsprojekt.

Jag är övertygad om att vi i Stureplanscentern även fortsättningsvis kommer att bemötas med argument kring vår egoism och vår brist på solidaritet. Personligen tycker jag att vi alla som anser att solidariska människor kan vara andra än socialdemokratiska politiker som vill spendera andras pengar har mycket att göra. Vi måste aktivt ta debatten, agera, argumentera och successivt försöka få omvärlden att förstå att begrepp som Stureplanscentern, solidaritet och omtanke kan, och bör, gå hand i hand.

(Inlägget finns också publicerat på Stureplanscenterns hemsida www.stureplanscentern.se)

onsdag 2 september 2009

Rätt att bestämma över saker man äger

Maud Olofsson får stor mediauppmärksamhet idag för att hon utesluter kvotering som en metod för att förbättra kvinnorepresentationen i bolagsstyrelser. Hon har personligen aktivt engagerat företagen ifråga och opinionsbildat i ärendet, precis som politik ska fungera.


Utöver detta ger hon uttryck för att det är ägarna och inte politikerna som ansvarar för hur könsfördelningen ser ut i styrelsen. Det som skrämmer mig mest är att vår näringsminster får uppmärksamhet i media genom att säga självklarheter. Varför ifrågasätter inte media istället hur sjuk tanken på kvoterade styrelser är? Ägare av företag ska alltså, i de rödgrönas Sverige, inte längre få styra de företag de äger. Politikerna ska istället indirekt utse hur bolagets högsta beslutande organ ska se ut.


På 80-talet kallade vi dessa politikerstyrda system för Sovjetunionen. På 90-talet lärde sig till och med Socialdemokraterna att vi borde tycka illa om dem och på 00-talet kristiserade även VPK Sovjetunionen. På 10-talet tycker de rödgröna att det är dags för en återlansering av politikerstyrt näringsliv. När ska man ta behovet av frihet för såväl individer som företagare på allvar annat än i retoriken?

Bilen överlever

Idag godkände äntligen regeringen planerna för Förbifart Stockholm, det vill säga den motorväg som ska ta förbipasserande bilar och lastbilar runt Stockholm istället för att, som idag, se till att de passerar innerstan. Projektet beräknas kosta 27 miljarder kronor och det är högst osäkert om det verkligen blir av. Anledningen är förstås den kritik som Socialdemokraterna i allmänhet och Miljöpartiet i synnerhet riktar mot projektet som knappast kan överleva ett regeringsskifte.

Fördelarna med en förbifart är uppenbar. Vi får ned antalet bilister i innerstan kraftigt, vilket i sin tur leder till minskade köer och därmed minskat intag av luftföroreningar för de boende i hela stockholmsregionen. Dessutom innebär en ny vägsträckning kraftiga tidsbesparingar och därmed stora samhällsekonomiska vinster.

Kritiken kan indelas i två kategorier. De med lokalanknytning som värnar vissa djurarter på t ex Ekerö, samt de traditionella Miljöpartisterna som hävdar att motorvägar är det sista mänskligheten behöver i tider av klimatförändringar. Den första gruppens argument orkar jag inte riktigt ta på allvar. Jag tror det är positivt med stora städer och centraliseringar. Om halva Sveriges befolkning samsas på en liten yta runt Stockholm så lämnar vi fritt spelrum till alla djur och växter på snart 98 % av landets yta. Är inte det positivt, även om någon fågelfamilj på Ekerö får sätta livet till?

De vanliga Miljöpartisterna som vill sätta stopp för all bilism har förstås en poäng att det vore bra. Å andra sidan är det naivt och verklighetsfrånvänt. Att bekämpa växthusgaser genom att sluta resa, sluta transportera och sluta åka bil är döfött. Istället måste vi skapa miljövänliga bilar, bussar, tåg och flygplan. Detta gör vi med ekonomiska incitament. Höga bilskatter, högt bensinpris, höga globala flygskatter och trängselavgifter är rätt väg att gå. Men att tro att folk slutar åka bil bara för att man inte bygger nya vägar är naivt och skapar stora problem i form av trängsel och köbildning. Hur många stockholmare får inte sätta livet till på grund av de utsläpp och dubbdäckspartiklar som Essingeleden för med sig till tätbefolkade områden? Nej, Miljöpartiets politik skapar köer, utsläpp samt dödar lokalbefolkningen! Stockholm borde haft sin förbifart för 30 år sedan!

När man dessutom inser att Miljöpartiet har tjatat till sig en Bottniabana i Norrland för samma pris, med högst begränsade transporter och miljövinster så kan man inte annat än att bli upprörd! Hur ser Sveriges tillväxtsiffror ut efter ett par år med dessa världsfrånvända Miljöpartister och de gamla kommunisterna i regeringsställning?