måndag 30 november 2009

Mer Perssonpengar

Dagens Industri visar idag en förteckning över de svenskar som har betalat mest skatt under året och följer dessutom upp listan med kommentarer på ledarplats (ej på nätet). Slutsatsen är att H&M:s huvudägare Stefan Persson de senaste fyra åren har betalat 3,4 miljarder kronor i skatt. Det är en intressant siffra eftersom det är exakt samma summa som Socialdemokraterna själva beräknar att få in varje år på en återinförd förmögenhetsskatt. Mot den bakgrunden är det uppenbart hur skadlig förmögenhetsskatten är. Allt som krävs är att Stefan Persson och ytterligare ett par individer väljer att göra som familjerna Rausing och Kamprad och lämna landet för att skatteuttaget ska få ett negativt utfall. Noterbart är att de tio individer som betalar högst skatt bidrar med 1,5 miljarder varje år i skatteintäkter.

Rödgröna politiker i Sverige säger sig stå för jämlikhet och det tillhör inte ovanligheterna att de beskriver sig själva som solidariska medan motståndarsidan representerar en ful egoism. Det är ett märkligt synsätt. För mig är inte socialdemokratiska politiker bilden av solidaritet. Det är väldigt enkelt att, genom tvångsåtgärder, ta in allt högre skatter från medborgarna som man sedan fördelar runt i samhället som allmosor. Pengar som, i värsta fall, t o m kan få namn efter ansvarigt socialdemokratiskt statsråd såsom "Perssonpengar" eller "Wernerssonpengar". Självklart behövs det pengar till statskassan, men vem är det egentligen som står för solidariteten. Är det de socialdemokratiska politikerna eller är det de facto den som bidrar med enorma summor av sina egna pengar?

Familjen Persson bidrar i år med över en miljard till statskassan. Sverige skulle må bra av fler sådana framgångsrika företagarfamiljer. För att lyckas krävs det riskfyllda investeringar i form av tid, engagemang och privat kapital. Riskfyllda investeringar gör man för att få en möjlighet till god avkastning. Mot den bakgrunden är en återinförd förmögenhetsskatt oerhört skadlig och den kan knappast försvaras när det heller inte handlar om större pengar än att Stefan Persson ensam kan generera skatteintäkter som motsvarar 25 % av den tänkta totalsumman. Sverige behöver mer sådana "Perssonpengar" och definitivt inte en återinförd förmögenhetsskatt från rödgröna politiker som sedan självgott klappar varandra på ryggen för det solidariska arbete de utfört.

tisdag 24 november 2009

Nostalgi är inte framtiden

Idag står det klart att Koenigsegg drar sig ur det tänkta köpet av SAAB. Detta kan mycket väl innebära slutet för den anrika svenska biltillverkaren. En tragedi för Trollhättan och en problematisk situation för bolagets anställda.

Samtidigt talar vi om ett bolag som har gått i förlust 19 av de senaste 20 åren. Ett företag som till 100 % ägs av amerikanska GM och som råkar ha behållt sin fabrik i Trollhättan under dessa förlustår. Vi talar om en bransch med gigantisk överproduktion. Mängder med bilarbetare världen över är övertaliga och producerar oerhört mycket mer än vad marknaden efterfrågar.

I en stund som denna är det viktigt att inte bli alltför nostalgisk. En fungerande marknadsekonomi skapar välstånd. Grundprincipen i marknadsekonomin bygger på att nya innovativa företag ska växa fram och ersätta de som inte längre klarar av att möta marknadens krav. Konkurser är rent av viktiga. De frigör kompetent arbetskraft och personal som istället kan nyttjas av en annan aktör som behöver dessa resurser för att möta en ökad efterfrågan. Ur det perspektivet ska vi inte sörja SAAB.

Idag är H&M Sveriges högst värderade företag på börsen. Ett bolag som var extremt litet på 60-talet. Andra bolag bland de 30 tyngsta är Securitas som kom igång på 70-talet och Tele2 som bildades så sent som 1993. Ett globalt exempel är Google, bildat 1998, som idag är världens 155:e största bolag. Långt mer framgångsrikt än Coca Cola på som rankas på plats 816 eller, tidigare ettan GM som i Forbes sista ranking hamnade på plats 855.

Det finns således liten anledning att vara nostalgisk. Istället visar det vikten av ett gynnsamt företagsklimat. Nya tankar, nya ideér och nya företag måste få en chans att växa, att anställa och att allokera de resurser som frigörs när andra aktörer försvinner. De måste, med andra ord, få en chans att bli stora, framgångsrika företag. Vilka bolag och vilka branscher som kommer att lyckas är en omöjlig fråga att besvara. Den som visste det kunde naturligtvis bli mångmiljardär när som helst. Trots det är det just vad många politiker försöker göra. Ord som politiker älskar är just "framtidssatsningar" , "ny teknik" och "innovationer". Fina begrepp som följs upp med konkreta förslag som kan handla om allt från "grön teknik" till "finansplats Stockholm". Det ger mig rysningar. Visa mig istället de politiker som på 80-talet talade om Tele2 eller Googles framgångar!

Alla företag i alla branscher måste få verka fritt. Politikernas uppgift är således inte att fundera över i vilka företag och i vilka branscher den framtida tillväxten kommer att ske. De kan omöjligt lyckas. Däremot kommer fler gamla "fina" företag att gå under och fler nya gigantiska aktörer att växa fram. Det kallas utveckling och är inget vi ska vara rädda för. Jag är övertygad om att det är oerhört mycket mer produktivt att staten lägger krutet på skattelättnader för alla företag, än att man håller SAAB under armarna i ytterligare ett par år. Kanske är det just denna jobbiga kris som Trollhättan behöver? Förändringar tvingas fram och varför ska inte nästa Tele2 eller Google kunna växa fram just i Trollhättan? Kanske är det bara bra att kompetensen flyttas från en trög bilindustri till riktiga framtidsbranscher som t ex................... Ja, det får vi se!

måndag 23 november 2009

Vem vill få jobb?

Såväl Expressen som Aftonbladet har de senaste veckorna gett oss många exempel på enskilda människor som drabbats mycket hårt av den stigande arbetslösheten. Det är synd om dessa personer, ingen vill vara arbetslös och förnedringen är total när arbetslösa gång på gång tvingas in på meningslösa kurser där man får lära sig hur man skickar i väg jobbansökningar. Alla arbetslösa är beredda att göra vad som krävs för att få ett jobb, men det är onekligen inte lätt när det finns alldels för få jobb att söka i bistra tider. Nu är det faktiskt hög tid att politikerna tar sitt ansvar!

Bilden ovan är den vi matas med i massmedia. Min bild ser annorlunda ut. Under de senaste veckorna har jag, via Arbetsförmedlingen, försökt anställa en person till en halvtidstjänst. Jobbet går ut på att, via telefon, kontakta såväl befintliga som nya potentiella kunder till oss och erbjuda våra tjänster. Med andra ord ett säljinriktat jobb inom telemarketing.

Jag har fått in över 70 ansökningar. Det borde innebära ett stort intresse för jobbet, men så ser inte realiteten ut. Dessa arbetssökande saknar nämligen helt ambitionen att få jobbet eller kompetensen att söka ett jobb på ett vettigt sätt.

- Ingen har ringt upp mig. Är det ingen som kan komma på tanken att det är mest effektivt att ringa upp och sälja in sig själv för ett jobb som handlar om just försäljning via telefon?

- 65 av dessa 70 ansökningar är allmänt formulerade och saknar helt referenser till vårt bolag eller det specifika arbete ansökan avser. Vissa skriver att de gärna vill jobba hos oss och anger sedan ett annat företags namn eller berättar utförligt varför de just drömmer om att jobba med djur.

I realiteten har vi egentligen bara fått 3-4 relevanta ansökningar. Idag kommer vi att anställa en av dessa, en ung tjej med stark drivkraft, ambition och goda förutsättningar att lyckas väl.

Min bild som arbetsgivare stämmer dock inte alls med den bild som målas upp i media över hur arbetssökande agerar. Antingen är de sökande inte villiga att anstränga sig för att lösa sin försörjning. Om så är fallet råder ingen tvekan om att sänkt A-kassa och jobbskatteavdrag är effektiva redskap för att få folk i arbete. Om så inte är fallet så krävs det uppenbarligen fler eller bättre söka-jobb-kurser hos Arbetsförmedlingen. 65 av dessa söknande saknar bevisligen den kompetensen.

Någonstans brister det. Om det sedan är kvalitén på Arbetsförmedlingens kurser, antalet genomförda kurstillfällen eller ambitionen hos de arbetssökande som brister låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att jag får en helt annat bild av läget som arbetsgivare än vad jag får genom att ta del av mediarapporteringen. Jag sitter inte på svaren, men skulle välkommna en utökad debatt kring dessa frågor. Vi kan alla tala vackert om mål om full sysselsättning. Klart är i alla fall att jag inte kommer att vara den arbetsgivare som anställer de 65 personer som visat sig vara oförmögna att söka ett jobb och som helt tycks sakna vilja, ambition och drivkraft.

lördag 21 november 2009

Fult Eneroth

Den senaste tiden har det stormat rejält kring Vattenfall och Maud Olofsson har kritiserats från en rad olika håll för bristande ägarkontroll och styrning av bolaget. Tyvärr blir varken debatten eller kritiken särskilt saklig och det är uppenbart att politik inte alltid är ett ärligt spel. Ett typexempel ges i Dagens Industri idag (ej på nätet) där Socialdemokraternas Tomas Eneroth skriver en debattartikel med rubriken "Olofssons sjabbel i Vattenfall fortsätter".

Det anmärkningsvärda med artikeln är att Eneroth, inte med ett enda ord, nämner bolagets avtal i Tyskland som tidigare utlöst diskussionerna kring Vattenfall. Istället utnyttjar Eneroth turbulensen kring Näringsdepartementet genom att i denna artikel kritisera Olofssons uteblivna krav på satsningar på förnyelsebar energi. Det vill säga att Olofsson har fortsatt att ge Vattenfall samma lönsamhetsdirektiv som den tidigare socialdemokratiska regeringen. Att bolaget skötts på precis samma sätt som under S-regeringen blir nu en artikel som handlar om "Olofssons sjabbel". Visst kan Eneroth ha den uppfattningen, men detta är en kritik som inte har något som helst samband med övriga aktuella diskussioner i ämnet Vattenfall. Varför publcierade inte Eneroth denna artikel för två månader sedan när läget var exakt detsamma? Nej, det handlar förstås om ett politiskt spel där man försöker svartmåla motståndare utan saklig grund. Liknande exempel finns förstås där borgerliga politiker agerat på samma sätt. Tyvärr tror jag den enda långsiktiga konsekvensen blir ett ökat politikerförakt och öppna dörrar för Sverigedemokrater och andra populistpartier.

Om vi sedan diskuterar själva sakfrågan så håller jag inte heller med Eneroth. Personligen tror jag att det alltid uppstår problem när politiskt styrda bolag ska agera i konkurrens med privata aktörer. Det bästa vore att sälja bolaget, men även i statlig ägo är jag övertygad om att Vattenfall och marknaden mår bäst om denna jätteaktör fungerar på liknande sätt som en privat aktör, det vill säga med ägare som ställer just enbart lönsamhetskrav. Politikernas uppgift är att ge samtliga bolag på marknaden samma goda förutsättningar, genom t ex forskning och skattesystem, att investeringar i förnyelsebar energi. Vi får då en fri marknad där alla bolag kan konkurrera och söka de bästa lösningarna. Det tror jag är en oerhört mycket mer effektiv väg mot energiomställning än att politiker ska detaljreglera exakt hur en av dessa aktörer ska agera och investera.

Det vore därför bättre om Tomas Eneroth slutade ägnade sig åt fula och osakliga påhopp och istället anammade samma syn på ägarstyrning som såväl Björn Rosengren, Leif Pagrotsky, Thomas Östros, Maud Olofsson och Mona Sahlin har ägnat sig åt på posten som näringsminister.

onsdag 18 november 2009

Det löser sig

Bland annat Aftonbladet och DN presterar idag en opinionsundersökning från Sentio. Socialdemokraterna tappar i väljarstöd samtidigt som Sverigedemokraterna får 7,2 %. I praktiken skulle detta innebära ett läge där inget av blocken får majoritet och där Sverigedemokraterna skulle fungera som vågmästare.

Självklart är det obehagligt att ett vidrigt och rasistiskt parti som SD får 7,2 % av sympatierna. Samtidigt tycker jag att vi inte ska överdriva problematiken. Om vi jämför med resten av Europa så är läget under kontroll och jag är övertygad om att vi hittar en hållbar parlamentarisk lösning som håller dessa rasister borta från makten.

Helst skulle jag förstås se ett samarbete mellan MP och Alliansen. Om detta är omöjligt så är jag ändå övertygad om att vi kan lösa ett samarbete mellan Alliansen + S. Självklart skulle det innebära tråkiga eftergifter, men vi ska ändå inte överdriva skillnaden i politik. Under S-styret hade vi ett skattetryck på knappt 50 %. Idag, efter fyra år med "borgarnas oansvariga skattesänkningar för de rika baserade på lånade pengar" har vi ett skattetryck på 48 %. Retoriken är högljudd, men de faktiska resultaten i skattetryck talar sitt tydliga språk. Självklart skulle det gå att hitta en lösning. Steg ett är bara att båda parter tonar ned retoriken, vilket förhoppningsvis kan ske snabbt efter valet om vi får det parlamentariska läge som dagens opinionundersökning visar. Det finns, trots allt, en enighet i svensk politik som inte förespråkar rasism och som stöds av 93 % av väljarkåren. Det är siffror som talar ett tydligt språk!

tisdag 17 november 2009

Att få eller skaffa ett jobb

Såväl Ung Vänster som SSU har dragit igång kampanjer under paroller som "ge oss jobb, Reinfeldt!" och "gör Reinfeldt arbetslös". Liknande uppmaningar och krav hittar vi på socialdemokratiska bloggar som inspirerats av dagens artikel i Aftonbladet som handlar om 26-åriga Pernilla i Eskilstuna som aldrig har haft ett jobb. Att arbetslösheten är ett stort problem är givet. Dessa inlägg får mig ändå att fundera över synen på arbete och individens ansvar.

För Ung Vänster och SSU är jobb något man får, inte något man skaffar sig. Jag vänder mig kraftigt emot den beskrivningen. Även artikeln i Aftonbladet har en märklig vinkling. Inte på något sätt ifrågasätter man Pernilla och varför hon inte, trots sex års arbetslöshet, väljer att pendla de elva milen till Stockholm, starta städfirman hon drömmer om eller helt enkelt flyttar från den ort där hon bevisligen inte finner lösningen på sina problem.

I en utopisk värld är jobb just något man får och inget man skaffar sig. I ett drömsamhälle skulle det finnas ett arbete åt alla och som staten kunde fördela ut efter bästa förmåga. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Tyvärr är det svårt att få jobb. Det kräver förmodligen utbildning, social kompetens, tur, mängder med telefonsamtal, kontakter, risktagande, en flytt och ett oerhört hårt arbete. Så ser den verklighet ut som vänstern väljer att blunda för.

Alla har därför olika förutsättningar att lyckas skaffa sig ett jobb. Det kan man mycket väl kalla en orättvisa. Det betyder också att de som står längst från arbetsmarknaden behöver mycket stöd, råd och hjälp för att förbättra sina möjligheter. Där kan staten bidra. Däremot betyder det inte att individen är mer lämpad än staten att se till att personen blir anställd.

Därför tycker jag att denna vänsterretorik där jobb är något man får istället för skaffar sig är olycklig. Jag tycker man sänder ut helt fel signaler. Det vi istället behöver är positiva exempel på alla dem som lyckats få en anställning genom just att ringa runt till alla företag i telefonkatalogen, som levt på nudlar under vidareutbildning, som valt att flytta, som satsat tid och pengar på sitt företag och som genom hårt arbete har lyckats komma in på arbetsmarknaden.

Att leva på A-kassa är att leva på andra människors arbete. Det kan absolut vara nödvändigt under perioder och vissa som har drabbats av den orättvisa det innebär att vara oattraktiv på marknaden behöver definitivt detta stöd. Däremot måste inställningen vara att det är ett alternativ som ska komma i sista hand. Det finns alldeles för många som, med hänvisning till sin högskoleutbildning i t ex statsvetenskap vägrar försörja sig på telemarketing och tidningsutdelning. På något underligt sätt har vi fått en attityd där folk anser sig för fina för vissa jobb och istället föredrar att bli försörjda av andra via A-kassan. Hur kan ett sådant beslut någonsin vara försvarbart? Hur resonerar man när man gör ett sådant val?

Vänsterkritikerna kallar mitt resonemang för hårt, kallt och cyniskt. Jag håller inte med. Är det inte mer cyniskt att hävda att männsikorna är så svaga att de själva inte kan lösa sina egna problem? Att de inte har nog med kunnande och kompetens för påverka sin situation, skaffa ett jobb och leva ett rikt liv, utan att detta är uppgifter som staten ska hantera åt medborgarna? Jag tycker istället att det är vänstern som underskattar människor och att synen att vi alla sitter fängslade med bojor som endast staten kan låsa upp, bäddar för missnöje, handlingsförlamning och tragiska livsöden.

Vi föds alla med olika förutsättningar. Ur det perspektivet är arbetsmarknaden mycket orättvis. Där har vänstern rätt i sin kritik. Problemet är bara att arbetsmarknaden alltid kommer att vara orättvis och jobb kommer alltid att vara något man måste skaffa sig och inte något man får. Detta oavsett regering. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Det vore därför mer produktivt om dessa vänstergrupper släppte sin utopi om en arbetsmarknad fri från orättvisor och visade på de fantastiska möjligheter individen själv har att lösa sina problem, skaffa ett jobb och leva ett rikt och självförverkligande liv.

(Finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)

onsdag 11 november 2009

Sex

Sverige har länge varit ett föredöme internationellt när det gäller att försvara såväl barns som kvinnors rättigheter. Länge har landet rankats som det mest jämställda i världen plus att det var en föregångare med förbud mot barnaga. Så långt är allt positivt och det finns onekligen mer att göra på dessa områden.

Tyvärr är jag rädd att dessa goda ambitioner är på väg att gå väl långt i vissa avseenden. Risken är uppenbar att vi får krav på allt fler lagar och regler som enbart bygger på moralism och som skadar samhället.

Idag är de flesta överens om att det var absurt att vi långt in på 70-talet satte en sjukdomsstämpel på homosexualitet. Förbudet mot bastuklubbar under 80-talets värsta aidsskräck är en annan företeelse som nyligen avskaffats och som knappast kan försvaras med facit i hand. Dessa regleringar har sedan följts av ett förbud mot sexköp och senast med ett regeringsförslag som vill skärpa kriminaliseringen av barnporr genom att införa ett tittförbud.

Vår avdelningsmedlem i Stureplanscentern Fredrick Federley har stuckit ut hakan och propagerat för ett avskaffande av sexköpslagen som han menar har klart negativa konsekvenser. Via Federleys blogg hittar jag idag en länk till ett mycket läsvärt inlägg från nätverket Liberati skrivet av Louise Persson. Jag är inte övertygad om att jag fullt ut har köpt Federleys resonemang i frågan, men helt klart är att ämnet tål en förnyad saklig diskussion utan moraliserande inslag. Möjligen kan det vara rimligt att två fria individer har rätt till en privat överenskommelse utan statens inblandning. Speciellt med tanke på att människosmuggling, utnyttjande, pedofili, misshandel och skattebrott redan är förbjudet i annan lagstiftning.

Regeringens förslag med hårdare tag mot barnporr och pedofili är förstås också lovvärt vid en första anblick. Problemet är bara att med ett "tittförbud" så får vi mängder med gränsdragningsproblem. Ska inte exhibitionistiska 17-åringar, av egen fri vilja, få lägga ut bilder på nätet där de visar sig med bar överkropp som beskrivs i Johanna Sjödins läsvärda inlägg i Expressen. Är det rimligt att vi berövar alla under 18 rätten att använda internet i sitt sexliv? Var går gränsen för pornografi? Är det rimligt att farmor begår barnporrbrott när hon tittar på bilder av sitt nakenbadande barnbarn? Även JK har haft synpunkter på lagstiftningen med argumentet att vuxna kan komma att undvika att ta del av all form av pornografiskt material på internet eftersom de inte vill riskera att begå lagbrott. Detta är dock en invändning som Beatrice Ask anser väger lätt mot vikten av att skydda barnen. Det låter fint, men är det inte så att det just är lätt att avfärda eftersom det handlar om porr. Det vill säga en produkt som det politiskt korrekta Sverige anser vara förkastlig. Hur hade argumentationen varit om JK hade påtalat risken för minskad konsumtion av t ex balett?

Jag är rädd för att vi i Sverige är på väg att helt tappa vår stämpel som ett sexuellt frigjort land. Jag är rädd för att vi med argument om att värna oskyldiga barn och förtryckta kvinnor tar lagstiftningen ett steg för långt. Jag är rädd för att vi inte längre kan debattera dessa frågor utan att lägga in sexualmoraliska värderingar. I mina ögon har politikerna inte bara ett ansvar att värna barns rättigheter och verka för jämställdhet. Det är även av största vikt att de tar sitt ansvar för att aktivt värna den enskilda individens rätt till en fri sexualitet. Tyvärr finns det alldeles för få ledande politiker som tar den debatten.

måndag 9 november 2009

Imponerande Tyskland

Idag firas tjugoårsjubiléet av Berlinmurens fall. I media har vi de senaste dagarna kunnat ta del av åtskilliga berättelser om det vidriga livet bakom muren. Mot bakgrund av det faktum att samtliga försök att skapa socialistiska samhällen slutat i total misär, så är det anmärkningsvärt att det fortfarande finns stora väljargrupper som anammar retoriken. Visst har Vänsterpartiet accepterat det demokratiska systemet, men en politik som vill se ett samhälle där statens makt och inflytande växer på bekostnad av de enskilda individerna är ändå ett hot och en fara. Borde vi inte ha lärt oss tillräckligt om de negativa konsekvenser som en sådan politik leder till? Borde inte alla dessa socialistiska experiment lärt oss det orimliga i att rösta fram en regering där gamla VPK:are släpps in i regeringskorridorerna?

Klart är i alla fall att detta är ett jubileum som är väl värt att fira. Idag har vi ett demokratiskt, väl fungerande och enat Tyskland. Ett land som har haft en oerhört imponerande utveckling sedan Hitlers fall. 1949 var landet sönderslaget och avskytt. 1989 levde mängder av tyskar bakom en mur i DDR och med en usel ekonomi. Trots att man har haft alla förutsättningar emot sig har Tyskland idag världens 16:e högsta BNP/capita som ligger ganska exakt på samma nivå som Sverige som placeras på platsen precis ovanför. Här är det uppenbart att vi har en hel del att lära av Tyskland. Vi har, trots oerhört mycket bättre förutsättningar, inte lyckats bättre ekonomiskt.

Tyskland kan fungera som ett positivt exempel ur många aspekter. Under 50-talet lyfte man landet ur en ekonomisk och demokratisk misär på precis samma sätt som man lyckades förbättra situationen för alla medborgare i landets östra delar under 90-talet. Det visar på hur snabbt omvälvande positiva förändringar kan komma till stånd. En gång fattig, uträknad och med demokratiskt underskott behöver nödvändigtvis inte innebära att man är fast förankrad i misär. Exemplet Tyskland visar tydligt det rimliga med en utvidgning av EU och en öppen invandringspolitik. Såväl individer som länder kan resa sig, bli produktiva och bidra till en positiv såväl demokratisk som ekonomisk utveckling även för dem som redan har det bra.

onsdag 4 november 2009

Märklig kritik

Centerpartiet presenterade igår ett förslag med så kallade avstampsjobb. En anställningsform som är tänkt att underlätta för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Tanken är att ungdomarna, under ett års tid, får en möjlighet att vara anställda med 2/3 av den normala lönen. Personligen ser jag positivt på förslaget och tror att det kan få avsedd effekt.

Många inom LO och Socialdemokraterna rasar mot utspelet. Ungdomar ska ha riktiga jobb med schyssta villkor är budskapet. I realiteten innebär de socialdemokratiska förslagen att arbetslösa ungdomar ska ges ökade möjligheter till praktik. De ska alltså göra samma jobb med en mycket låg A-kassa som ersättning. Det vill säga exakt samma sak som Centerns förslag- utom att de får halverad ersättning, arbetsgivarna slipper betala en endaste krona och att ungdomarna förblir bidragsberoende, stämplas som arbetslösa och därmed missar möjligheten till den ökade självkänsla som en anställning medför. Är detta verkligen en bättre lösning? Utveckla tankarna LO!

tisdag 3 november 2009

Bra förslag Lars Ohly!

Partiledare Lars Ohly skriver idag, tillsammans med andra vänsterpartister, ett debattinlägg i Aftonbladet där man lyfter fram flera punkter för ett förbättrat klimat för småföretagare. Man föreslår bland annat sänkta arbetsgivaravgifter samt ett slopat sjuklöneansvar. Småföretagare ska inte längre vara tvingade att både betala sjukersättning till sjukskrivna och lön till vikarier. Dessa förslag är mycket bra och något jag hoppas att fler partier kan ta efter.

Att skriva uppskattande texter om fina förslag från Vänsterpartiet gällande företagande är något unikt. Det skulle onekligen betyda mycket för småföretagare om dessa förslag drevs igenom. Det råder idag ingen tvekan om att Vänsterpartiet kommit långt mycket längre och har en mer trovärdig politik mot småföretagare än vad t ex Socialdemokraterna har. Det enda som kom fram på deras kongress var tomt prat och några ytterligare politikerstyrda bidragssystem.

Vänsterpartiet ska ha all heder för sina förslag och jag hoppas att de kan få gehör för idéerna i en eventuell rödgrön regering. Det stora problemet med Vänsterpartiet är att man är mycket måna om att småföretag just ska förbli små företag. De ska inte tillåtas växa, tjäna pengar och hitta riskkapital för att anställa fler. Detta motverkar man aktivt med förslag på återinförd förmögenhetsskatt. Lägg dessutom till skärpt arbetsrätt, höjda sociala avgifter för unga och ett förbud mot vinster för företag i hela välfärdssektorn, så blir bilden rent av företagarfientlig.

Men hellre ett parti som är fientligt inställt enbart till lite större företag än ett parti som är fientligt inställt till alla företag. Ur det perspektivet får dagens utspel onekligen ses som ett steg i rätt riktning.