tisdag 31 augusti 2010

Manifest utan lösningar

Idag presenterade de rödgröna äntligen sitt valmanifest. Det hela var en ganska sorgsen tillställning där väldigt få konkreta nyheter fanns med. Såväl manifestet som deltagarna andades trötthet och uppgivenhet.

Det positiva är att det inte är någon omvälvande socialistisk politik vi talar om. Sänkt restaurangmoms, sänkta inkomstskatterna för pensionärer, morötter för miljöomställning och sänkta sociala avgifter är alla förslag som tidigare drivits av alliansföreträdare. Det gör också att det finns få punkter i manifestet som upprör. Den stora besvikelsen är istället den totala bristen på visioner. Alliansen har en idé om hur strukturella förändringar som sänkta inkomstskatter och ett förbättrat företagsklimat på sikt ska kunna generera tillväxt, jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna saknar helt en sådan vision. Istället ödslas pengar på helt meningslösa åtgärder i ett desperat försök att köpa röster. Fri tandvård för alla mellan 19 och 24 år är ett sådant exempel liksom sänkningen av maxtaxan i förskolan. Den sistnämnda reformen innebär endast att den förhållandevis välbärgade medelklassen med små barn får 360 kronor mer per månad att röra sig med. Några positiva effekter ger inte åtgärden. Fler barn kommer inte att gå i förskolan, vi får inte fler jobb och tillväxten förbättras inte. Istället handlar det enbart om en reform som kostar pengar och som möjligen kan köpa en och annan röst.

En annan brist i manifestet är också att väljarna fortfarande inte får något besked om hur förmögenhetsskatten ska se ut och huruvida fastigheter ska beskattas dubbelt i form av både fastighets- och förmögenhetsskatt.

Manifestet är ingen katastrof för Sverige. Däremot är det uppenbart att de rödgröna helt saknar en vision om hur ett bättre samhälle ska se ut. Lite mer till vissa sköra grupper i bidrag, men inte en tanke på hur utslagning, långtidsarbetslöshet och utanförskap ska undvikas. Frågan är om 1900-talets lösningar fungerar för 2000-talets problem?

Mer hos Oscar Fredriksson, Veronica Palm och Mikael Andersson.

Jan Eliasson förtjänar bättre

Socialdemokraterna har genom historien, såväl före som efter namnbytet, strikt hållit kommunisterna utanför regeringen och inflytande över utrikespolitiken. Så är det inte längre och det är uppenbart att Vänsterpartiet har varit framgångsrika när det gäller utformningen av de rödgrönas hållning i afghanistanfrågan. Att dessutom lägga fram ett manifest som kräver att USA lämnar samtliga sina baser utomlands är häpnadsväckande. Det är uppenbart att Mona Sahlin har fått offra partiets stolta utrikespolitiska traditioner för att hålla ihop en allians med inflytande från Vänsterpartiet.

Riktigt trist och tragiskt blir förändringen när Jan Eliasson tvingats in till Agendas studio för att på något sätt försvara omsvängningen i en debatt med Carl Bildt. Jan Eliasson är en respekterad politiker med en framgångsrik internationell karriär. En hedervärd politiker som förtjänar respekt och som borde slippa vara med om denna typ av förödmjukelse. Här borde istället Mona Sahlin ha tagit sitt ansvar. Kanske skulle man, som SvD påpekar, istället ha skickat in vänsterpartisten Hans Linde i debatten? En man som de facto står för den rödgröna utrikespolitiken.


måndag 30 augusti 2010

Centerpartiets reklamfilm

En bra och tydlig film från Centerpartiet som beskriver vikten av fler och växande företag.

Skadliga skatter

Igår var det Jan Björklunds tur att utfrågas i SVT. På det hela taget tycker jag att Björklund får godkänt för sin insats. Kritik kan dock riktas mot hans svårigheter att förklara varför de med högst inkomster behöver sänkt marginalskatt och således varför värnskatten måste avskaffas.

Björklund var inne på rätt spår, men gav ändå ett tveksamt och nästan urskuldande intryck. Värnskatt och förmögenhetsskatt är två skatter som är nästan helt ointressanta ur ett statsfinansiellt perspektiv. Istället drivs riskkapital ut ur landet samtidigt som det blir svårt för svenska arbetsgivare att konkurrera om utländska toppkrafter eller behålla attraktiv svensk personal. Detta är ytterst skadligt. Dessa båda skatter är exempel på populistiska skatter som skadar samhället utan att ge något tillbaks.

Som Jan Björklund berättade har till och med Lars Ohly insett problemen med värnskatten. Nu sträcker sig hans problembild inte längre än till Djurgårdens fotbollslag. Mycket skulle vara vunnit om han bara lyckades inse att precis samma resonemang gäller för läkare, företagsledare, konsulter och forskare. Värnskatten skapar idag en klassisk brain-drain-effekt i Sverige och bör omedelbart avskaffas. Förmögenhetsskatten riskerar att dränera landet på riskkapital samt tillgångar som ska reavinstbeskattas och bör definitivt inte återinföras.

Jag önskar att Björklund hade varit tydligare på dessa punkter. Själv har jag en inkomst som ligger under nivån för värnskatt och skulle inte heller beröras av någon återinförd förmögenhetsskatt. Trots detta anser jag att detta är oerhört viktiga frågor. Politiker måste aktivt våga ta ställning och pedagogiskt förklara hur sänkta skatter för höginkomsttagare och en avskaffad förmögenhetsskat faktiskt kan vara högst lönsamt för oss andra medborgare som inte betalar dessa skatter. Är det verkligen så svårt för väljarna att se till samhällets bästa och inte enbart till den egna plånboken? Högre skatt för "de rika" behöver absolut inte vara lika med mer resurser till välfärd. Kan vi inte vara överens om det?

Mer hos Peter Andersson, Per Ankersjö och Mikael Andersson.

torsdag 26 augusti 2010

Varför kärvar förhandlingarna, Mona Sahlin?

Först ut i SVT:s partiledarutfrågning var Mona Sahlin. En viktig utfrågning för en partiledare med dåliga opinions- och katastrofala förtroendesiffror. Personligen tror jag Sahlins insats varken stärkte eller sänkte hennes position. Ett par reflektioner finns ändå att göra:

- Sahlin hade mycket svårt att förklara skrivelsen i det utrikespolitiska programmet gällande att alla amerikanska baser skall stängas. Här hade hon gjort det betydligt enklare för sig själv genom att bara konstatera att det var en olycklig formulering som aldrig borde ha släppts igenom. Istället trasslade hon in sig i de mest märkliga diskussioner kring att texten betydde något helt annat än vad som bevisligen står i dokumentet.

- Sedan måste man fråga sig hur Sahlin kan sätta sig i en utfrågning utan att ha sitt valmanifest klart. Hon ska möta väljarna i den viktigaste utfrågningen i valrörelsen och väljer att svara att väljarna snart ska få besked. Hon har känt till datumet i månader och svaret att besked dröjer är inte hållbart 3,5 veckor före valet. Jag kan inte tolka det som annat än att de rödgröna förhandlingarna kärvar rejält.

Utfrågningen var ingen katastrof för Sahlin. Däremot har jag förståelse för att endast 19 procent av väljarna säger sig ha förtroende för henne som statsminister. Det finns onekligen bättre lämpade kandidater till jobbet.

onsdag 25 augusti 2010

Vilka värnar företagande?

Organisationen Företagarna har lanserat en kandidatguide där väljarna kan hitta riksdagskandidaterna med de mest företagarvänliga åsikter. I Stockholms stad ser toppen på listan ut som följer:

1. Elisabeth Thand-Ringqvist, Centerpartiet
2. Oscar Fredriksson, Centerpartiet
3. Helen Törnqvist, Centerpartiet
4. Evy Kjellberg, Centerpartiet
5. Jonas Pettersson, Centerpartiet
6. Fredrik Jörgensen, Centerpartiet
7. Per Altenberg, Folkpartiet

Att centerpartister toppar listan är ingen överraskning för mig. I mina ögon är Centerpartiet det parti som tar företagsfrågorna på störst allvar. Det är en viktig fråga som debatteras alldeles för lite. För mig är det uppenbart att välfärd, välstånd, miljöförbättringar, tillväxt och jobb endast kan skapas genom fler och mer framgångsrika företag. Därför är jag centerpartist.

Alla partier värnar inte företagande. Vänder vi på listan och tittar på de minst företagarvänliga kandidaterna hittar vi idel vänsterpartister, socialdemokrater och lite mer överraskande miljöpartister. Jag har full förståelse för att vänsterkandidaterna svarat på Företagarnas frågor som de gjort. Varför skulle en vänsterpartist se en sänkning av bolagsskatten som något positivt när det, i deras värld, innebär mer till giriga kapitalister istället för fler anställda i äldrevården? Resonemanget är också helt logiskt när man vägrar acceptera vikten och värdet av tillväxt. Med den utgångspunkten är resonemanget rationellt. Allt jag begär är att de slutar beskriva sin politik som företagarvänlig. Det är nämligen inget annat än falsk marknadsföring. De borde istället klart deklarera att det inte ligger i deras intresse att underlätta för företag att utvecklas och växa.

tisdag 24 augusti 2010

Var är visionen Borg och Östros?

Så var valdebatten om ekonomi över! I mina ögon var det en klar besvikelse. Sverker Olofsson är inte rätt person att leda en debatt. Att man dessutom ägnar programtid åt att politiker ska gissa vad matvaror kostar innebar ett antiklimax för oss som är intresserade av just ekonomifrågor och som nu får sätta oss tillrätta och vänta ytterligare fyra år på nästa debatt.

Jag tycker att debatten kom att handla alldeles för mycket om plånboksfrågor på detaljnivå. Frågan om var gränsen för det offentligas åtagande ska gå hade kunnat utvecklas liksom, framförallt, frågan hur vi maximerar den tillväxttakt som är helt avgörande för allt från arbetslöshet till kvalité inom vården.

Den deltagare som jag tyckte försökte lyfta nivån var Folkpartiets Carl B Hamilton. Anders Borg inger säkerligen förtroende och vinner väljare, men diskussionen blir tämligen visionslös och allmängiltig. Centerpartiets Roger Tiefensee har goda idéer, men är en svag debattör. Thomas Östros har jag mycket svårt för. Dels delar jag inte hans politiska vision, men det som irriterar mig mest är hans förmåga att bara slänga ur sig klyschor om "välfärd", "satsningar", "investera i" och "de rika". Dessutom har han en unik förmåga att inte svara på frågor och att inte ge hela bilden. Typexempel var när han fick frågan om att Socialdemokraterna vill avskaffa ROT-avdraget:

- Nej, vi vill UTVECKLA ROT-avdraget till att inkludera hyresfastigheter, svarar Östros och glömmer att han de facto lagt fram ett valmanifest som inkluderar just ett avskaffat ROT när konjunkturen är starkare.

En fråga som borde ha diskuterats mer ingående är var nya jobb ska skapas. I och med globaliseringen har mängder med enkla industrijobb försvunnit. Vi måste således skapa fler enkla jobb som efterfrågar outbildad arbetskraft. Detta kan, i mina ögon, endast ske i tjänstesektorn. Därför är det med glädje jag kan konstatera att Centerpartiet har lyckats få gehör för en halverad moms i restaurangbranschen. Definitivt ett förslag i rätt riktning för tillväxt, minskat utanförskap och jobb.

Lågt Baylan!,

Ibrahim Baylan skriver idag ett debattinlägg i Aftonbladet med uträkningar på hur mycket paret Reinfeldt fått i skattesänkningar sedan valet 2006:

- Vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi, skriver Baylan.

Att påstå att demokratiska politiska motståndare gett sig in i partipolitiken av privatekonomiska skäl är lågt. Baylan är uppenbarligen desperat och beredd att ta till de riktigt smutsiga tricken. Synd!

Men å andra sidan känner vi till socialdemokratins historia från Göran Perssons utspel i valrörlsen 2002:

- Hur kan du, Bo Lundgren, känna någon empati för de svagaste i samhället, när du köpt ett hus för fem miljoner i Djursholm?

Mindre än två år senare var Göran Persson ägare till en fastighet med inköpspris 12,5 miljoner kronor.

måndag 23 augusti 2010

Tack för integritetsfrågan, Thomas Bodström!

Thomas Bodström vägrade att gå med på Sveriges Radios drogtest, vilket så klart har öppnat upp för mängder med spekulationer.

I grund och botten är detta en ganska osmaklig journalistik. Toppolitiker ska inte behöva känna sig tvingad att gå med på alla galna förslag som kommer från journalister. Vad är nästa steg? Det skulle t ex gå utmärkt att utöva GPS-övervakad hastighetsövervakning av politikers bilar, eller varför inte mätning av levervärden för kontroll av alkoholkonsumtion? I mina ögon kan man definitivt vara en bra politiker även om man dricker mer än vad som är hälsosamt, kör för fort eller t o m brukar hasch emellanåt.

Å andra sidan gäller detta Bodström och Ask. Två politiker som flitigt propagerat för drogtester för ungdomar. Genom tvång, enligt Ask och på frivillig basis, enligt Bodström. Båda borde tänka om. Förhoppningsvis ger detta Bodström en välbehövd tankeställare. Kanske inte frivilliga tester är så frivilliga trots allt? Kanske är det otrevligt med integritetskränkande tester? Kanske är det orimligt att göra tester utan misstanke?

Så sammanfattning blir att det hela handlar om en obehaglig journalistik som jag inte vill se, men som möjligen kan försvaras mot politiker som Bodström och Ask som inte tar integritetsfrågor på allvar. Det blir i alla fall intressant och se vilken väg Bodström nu väljer. Gör han ett snabbt drogtest för att tysta debatten eller tänker han fortsätta att under hela valrörelsen svara på insinuerande frågor från journalister? Klart är i alla fall att vi nu kan tacka Bodström för att integritetsfrågor kommer upp på agendan i valrörelsen.

Mer hos Erik Laakso och Johan Hedin.

fredag 20 augusti 2010

Diskbänksliberalism

Centerpartiet har idag, via Andreas Carlgren, lagt fram ett förslag som ska underlätta byggandet av nya bostäder till framförallt ungdomar. Förslaget, som ska gälla lägenheter upp till 35 kvadratmeter, innebär bland annat att det inte längre ska vara tvång på avskiljbarhet mellan matlagnings- och sovplats samt att en diskbänk inte längre ska behöva vara minst 2,4 meter lång.

Standardisteringar underlättar onekligen i samhället, men jag är mest fascinerad över att det är förbjudet att bygga lägenheter med kortare diskbänk än 2,4 meter. Sverige är bevisligen detaljreglerat så det räcker. Jag ställer mig klart positiv till den föreslagna diskbänksliberalismen.

Magnus Andersson är positiv medan Alliansfritt rasar mot att Centerpartiet vill bygga sämre bostäder.

torsdag 19 augusti 2010

Vi har inte glömt Lex Uggla, Thomas Östros!

Socialdemokraterna har numera en småföretagarvänlig retorik. En ny förmögenhetsskatt skall utformas, men enligt Thomas Östros så kommer den inte att innehålla den gamla skattens svagheter. Mot den bakgrunden är det lätt att tro att Socialdemokraterna de facto kommer att värna småföretagare och driva en tillväxtorienterad politik vid ett maktskifte. Jag tvivlar. Låt oss komma ihåg hur det fungerade 2006, vilket är svårt att ha koll på om man inte jobbar med ekonomi dagligen.

- Socialdemokterna vägrade konsekvent att avskaffa förmögenhetsskattens Lex Uggla. Detta innebar att företagare med likviditet tvingades betala privat förmögenhetsskatt på företagets pengar. Ett exempel:

En företagare har fem miljoner över i sitt företag. Han eller hon planerar att använda pengarna till en framtida expansion, men kan inte säga exakt när fler kommer att anställas. Likviditeten betraktades då som onödig och ägaren fick betala en privat skatt på 1,5 % av fem miljoner kronor. Av privata medel tvingades då ägaren att betala 75 000 netto per år i extra skatt. Enda sättet att finansiera skatten var då via ett ökat löneuttag som gav 75 000 netto. Ett sådant löneuttag kostade företaget 222 000 kronor per år. Summan blev således att aktiebolaget tvingades betala 222 000 kronor i extra skatt årligen. Under en mandatperiod ökade kostanden för bolaget med närmare en miljon kronor. Hur kan du försvara denna behandling av entreprenörer som har ambitionen att anställa fler, Thomas Östros?

Detta är fakta som den vanlige väljaren naturligtvis inte har detaljkunskap om. Därför kokar det i mig varje gång Thomas Östros och Socialdemokraterna säger sig värna småföretagare. Inför valet 2006 hade organisationen Företagarena ett önskemål för förbättringar som var överordnat andra frågor. Det var avskaffandet av just förmögenhetsskatten. En skatt som nu Socialdemokraterna kommer att återinföra. En månad innan valet har landets småföretagare inte fått något som helst besked hur skatten ska utformas.

Politiker kan aldrig skapa fler jobb. Arbetstillfällen uppstår i nya företag och företag som expanderar. Därför är ett bra företagsklimat a och o för att vi ska kunna finansiera ett omfattande framtida välfärdssystem med en åldrande befolkning. Därför kommer jag att rösta på Centerpartiet. Till tveksamma väljare rekommenderar jag en uppfräschning av minnet kring hur småföretagare behandlades under den förra socialdemkratiska regeringen. Thomas Östros och Socialdemokraterna är i högsta grad de "välfärdens fiender" Lars Ohly raljerar kring.

Per Ankersjö bloggar idag kring ungdomsarbetslöshet, Johan Hedin skriver läsvärd om ansvar och Magnus Andersson funderar vidare kring tillväxt, jobb och företagande.

onsdag 18 augusti 2010

Skattepopulism

Opinionssiffrorna har nu gjort de rödgröna så desperata att de känner sig tvingade till ett nytt, och specificerat, utspel kring den höjning av fastighetsskatten som de föreslagit. Grundprincipen är densamma, men man lovar att andelen som betalar skatten inte ska öka när taxeringsvärdet revideras.

Totalt kommer den nya fastighetskatten att beröra cirka en procent av landets hus. 23 265 fastigheter återfinns i Stockholm. I t ex Västernorrland berörs tolv individer och i Västerbotten 58. Taket för skatten blir fyra procent av inkomsten, det vill säga samma som man betalar till CSN i det gamla systemet. Detta är en skatt som naturligtvis ger nära noll i intäkt till staten. Frågan är om skatten ens täcker administrationen av skatten och upprätthållandet av systemet med taxeringsvärden? De rödgröna kallar detta en skatt på lyxvillor. En stockholmsskatt är en mer korrekt beskrivning då detta t ex innebär ökad skatt för ett enkelt radhus i Enskede.

Att införa en helt ny skattelagstiftning som innebär att man beskattar 1 % av befolkningen extra och med obetydliga summor är inget annat än skattepopulism. Man väljer att upprätthålla ett dyrt och helt ointressant system för att därefter kunna använda favoritargumentet att det är "de rika" som får betala allehanda statliga utgiftshöjningar. Eller är det någon som på allvar tror att dessa ynka miljoner i skatt finansierar de föreslagna bidragshöjningarna? Nej, denna form av dyr skattepopulism är ett utmärkt argument för varför man inte ska rösta på de rödgröna.

Jag hade respekterat ett förslag där massan fick höjd fastighetsskatt i ett system som de facto stärkt statskassan. Det är en stabil skattebas och förslaget skulle inte saknat logik och relevans. Istället för relevanta samhällsförändringar väljer man den fega populistvägen. Det, Mona Sahlin, tyder på svagt ledarskap.

tisdag 17 augusti 2010

Att bana väg för Sverigedemokraterna

Integrationsminister Nyamko Sabuni har idag lanserat sin bok "Det nya Sverige". Där resonerar hon bland annat kring nya regler för nyanlända invandrares föräldraförsäkring och lönenivåer.

Personligen tycker jag att resonemanget är vettigt. Självklart ska en nyanländ invandrarkvinna med ett barn på fyra år inte inleda sin vistelse i Sverige med 16 månaders föräldraledighet så som ofta sker idag. Givetvis öppnas bättre möjligheter för barnet om det tidigt integreras i förskola och det är definitivt rimligare att föräldrarnas integration påbörjas med SFI eller liknande istället för en, i mina ögon, onödig föräldraledighet. Observera att det inte är någon som ifrågasätter nyanländas rätt att vara hemma med små barn.

På samma sätt är det tydligt att integrationen måste förbättras och att vägen dit stavas jobb. Idag är det uppenbart att en nyanländ somalisk kvinna som saknar språkkunskaper och som är analfabet inte kan skapa ett tillräckligt stort ekonomiskt mervärde för en arbetsgivare på den reguljära arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden är det rimligt att diskutera hur det kan skapas en efterfrågan för enklare typer av jobb i tjänstesektorn. Det kan vara lägre ingångslöner för dessa grupper och/eller ett lägre skattetryck. RUT-avdraget är ett bra första steg som skapar vita anställningar med kollektivavtal just för dessa grupper som annars är dömda till ett liv i utanförskap.

Tyvärr så möts Sabunis bok inte av en saklig diskussion. Bloggen Anarkia skriver att Folkpartiet har gjort sig till murbräcka för främlingsfientliga stämningar, bloggen Svensson menar att Sabuni ger uttryck för rasism, SSU:aren Rasmus Lenefors säger att Folkpartiet saknar empati, Socialdemokraten Peter Andersson hävdar att Sabuni inte är värdig sin statsrådstitel och partikamraten Christian Norlin menar att Folkpartiet numera är ett brunt parti. I ett inlägg igår vädjade också Socialdemokraten Björn Andersson till medborgarna att välja det rödgröna framför det blåbruna tåget.

Dessa rödgröna skribenter som kallar Sabuni för rasist och Folkpartiet för ett brunt parti: Kan ni inte istället för mig förklara vikten av att en nyanländ invandrare med en fyraåring måste ha rätt till 16 månaders föräldraledighet? Hur tror ni att er adekvata och viktiga kritik mot Sverigedemokraterna ska tas på allvar en politiskt ointresserad väljare när ni redan tagit till dessa övertoner?

Vi har stora integrationsproblem i landet. Det måste tas på allvar och diskuteras. Att spela ut fascist- och rasistkorten mot sakliga folkpartister är farligt. Det, om något, är att bana väg för Sverigedemokrater vars tyngsta argument är att integrationsproblemen bara tystas ned av de etablerade partierna. Skärpning!

måndag 16 augusti 2010

Jämtin och humor

Socialdemokraten Carin Jämtins uppmärksammade inläggDN-debatt är en upplevelse. Hela inlägget är fullständigt obegripligt, men tycks gå ut på att stockholmarna kan spara tid genom att kunna tvätta kläder, handla mat och köpa tjänster av en butler i anslutning till tunnelbanan.

Det positiva är att Jämtin har insett att vi har en tjänstesektor som dels kan skapa jobb och tillväxt och dessutom underlätta för människor. Efter den insikten kanske det inte är fullt så förkastligt med RUT-avdrag, eller?

Carin Jämtin har nu gjort två utspel i valrörelsen. Hon aspirerar på titeln som Stockholms finansborgarråd och ligger mycket bra till när jag listar valrörelsens hittills fem galnaste förslag:

5) Tvång för kommuner att införa vårdnadsbidrag- Av Göran Hägglund (KD) som säger sig förespråka arbetslinjen.

4) Förbud mot burka i skolan- Av Jan Björklund (FP) som försöker lösa de riktigt stora samhällsproblemen.

3) Föräldrar ska kunna köpa hämtmat från skolbespisningar till en kostnad av max 32 kronor/portion- Av Josefin Brink (V) som tycker det är en bra idé att slå undan benen för företagare med invandrarbakgrund som säljer, ja just det, hämtmat.

2) Säkerställd tillgång av könsneutrala toaletter i offentlig miljö- Av Carin Jämtin (S) som även hon löser de stora samhällsproblemen.

1) Säkerställd tillgång av butlertjänster i tunnelbanan- Av Carin Jämtin (S) som tydligen inte tyckte det räckte med ett galet utspel per valrörelse.

Carin Jämtins strategi är oklar. Men kanske kan man vinna val med humor?

Mer att läsa finns hos Johan Hedin, Magnus Andersson, Robert Noord och Carin Jämtin.

fredag 13 augusti 2010

Hur blir uppsägningar jobbskapande?

De rödgröna säger sig gå till val på jobbskapande. Trots detta blir den första prioriteringen att avskaffa RUT-avdraget, vilket enligt branschen leder till att cirka 5 500 jobb omedelbart försvinner. Som en jämförelse kan nämnas att antalet anställda på SAAB handlar om knappt 5 000 personer. Är det verkligen rätt väg att gå? Reformen har varit framgångsrik och är, enligt Skatteverket, självfinansierande. För egen del kan jag inte annat än se att ett motstånd bygger på ideologi (att alla ska städa upp sin egen skit) och bristande kunskap i beskattning.

Låt säga att en extra städtimme köps för 320 kronor. Kostnaden för staten blir då 160 kronor i subvention. Dessa 320 kronor genererar 64 kronor i moms. Därefter har vi kvar 256 kronor till städaren. När dessa sedan tas ut som lön betalas 61 kronor i sociala avgifter och därefter minst 59 kronor i inkomstskatt. Skatteinäkten blir 184 kronor och kostnaden för staten 160 kronor. Det hela blir således en vinst. Utöver detta uppstår enorma vinster i minskade bidragsutbetalningar till arbetslösa. För mig är det obegripligt hur man kan vara emot en sådan åtgärd med simpla argument av typen "ingen ska behöva torka skit i Djursholm". Än mer anmärkningsvärt är att man inte ens verkar skämmas över sin syn på jämställdhet genom att, om än tillfälligt, ändå fortsätta med att stödja den manliga byggbranschen i form av ROT-avdrag.

Än fler arbetslösa får vi om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Igår presenterade man ett förslag att föräldrar ska få möjlighet att köpa färdig hämtmat från skolkök till en maximal kostnad av 32 kronor per måltid. Vilka ytterligare statliga åtgärdsprogram planeras därefter för de som förlorar sina jobb i kebabkiosekn, på thairestaurangen, på pizzerian, på Findus och på ICA?

Med sådana förslag borde det vara uppenbart att de rödgröna saknar all form av trovärdighet i jobbfrågan, eller?

Mer att läsa finns hos ETR.

torsdag 12 augusti 2010

Socialistisk Sommestad

I mitt förra inlägg skrev jag ned lite tankar kring dagens inlägg av Per Schlingmann på DN-debatt. Slutsatsen var att Moderaterna absolut långsiktigt har en potential att blir ett statsbärande parti genom att fokusera på mittenpolitik och, vad man kallar allmänintresset. Någon som sannolikt inte håller med om detta är den förra socialdemokratiska miljöministern Lena Sommestad som producerat ett blogginlägg med rubriken "Allmänintresset- sämsta gren för Moderaterna".

Inlägget har ett mycket högt tonläge och innehåller en häpnadsväckande retorik från ett parti som ändå accepterat mer än 90 % av de skattesänkningar som genomförts och som tidigare gladeligen sålt en rad statliga bolag. Sommestad skriver bland annat:

"På det mest uppenbara planet kan vi notera utförsäljning av folkets tillgångar i syfte att sänka skatterna för de redan välbärgade."

Ett citat som också kommenterats av Fredrik Segerfeldt som undrar om uttrycket kommer från:

1) En kommunistagitator från 70-talets Vietnam?
x) En SSU-ordföranden på en högstadieskola?
2) Fidel Castro?

"Nej, från förra s-ministern Lena Sommestad. PÅ ALLVAR." Summerar Segerfeldt.

Det är bara att hålla med om att det är en annorlunda argumentation. Frågan är bara om det inte är just sådana socialistiska övertoner från de rödgröna som får svajiga mittenväljare att välja alliansen?

Vilket är det framtida statsbärande partiet?

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver idag på DN-debatt om den moderata strategin att bli ett brett statsbärande parti som attraherar väljare från alla grupper i samhället. Tanken är att man skall företräda allmänintressen och inte ett särintresse dit man bland annat räknar Svenskt Näringsliv.

Trots att de rödgröna utmålar Moderaterna som ett högerspöke, så är det uppenbart att man valt att ge avkall på flera frågor där man flyttat sig in mot mitten i svensk politik. Värnskatten finns t ex kvar efter en mandatperiod, låginkomsttagare som arbetar har fått procentuellt sett oerhört mycket större skattesänkningar än de med högre inkomster samtidigt som partiet inte ser någon anledning att reformera LAS.

Det är också uppenbart att strategin varit framgångsrik. Opinionsmätningarna säger allt som oftast att man nu är landets största parti, har störst förtroende i jobbfrågan och att man har bidragit till att Socialdemokraterna gått från 45 % till 30 % i väljarstöd. Detta menar den tidigare riksdagsledamoten och socialdemokraten Jan Andersson att Socialdemokraterna måste ta på allvar. På sin blogg skriver han att det är centralt att partiet inser att det går att kombinera höjda bidragsnivåer med en politik som attraherar tjänstemän i storstadsregioner.

Visst kan vi mycket väl få en socialdemokratisk statsminister, men det är ändå fascinerande att se hur partiet på kort tid tappat 30 % av sina väljare. Personligen tror jag en förklaring är just Moderaternas förändrade retorik, men även den internationalisering och globalisering som gått snabbt det senaste decenniet. Väljarna reser allt mer och får mer och mer influenser från utlandet. Mot den bakgrunden är det uppenbart att det blir svårare att bedriva en extrem politik. För väljarna blir det naturligare att ifrågasätta varför vi inte kan få köpa Alvedon på Konsum och om det verkligen är rimligt med ett högre skattetryck. Regeringen Reinfeldt tar idag ut världens högsta skatter från medborgarna. Att i det läget, som Socialdemokraterna, gå till val på behovet av höjda skatter är onekligen en extrem ståndpunkt ur ett internationellt perspektiv. Ett perspektiv som med globaliseringen blir allt tydligare för väljarkåren.

Det är inte omöjligt att de rödgröna vinner valet. Men i sådana fall beror det på att Miljöpartiet går kraftigt framåt. Bara ett mirakel kan rädda Socialdemokraterna från ett dåligt valresultat. Långsiktigt tror jag att Moderaterna har goda förutsättningar att stabilt bli landets största parti. Den socialdemokratiska partiledningen står inför en enorm utmaning. Politiken måste bli mittenorienterad samtidigt som man måste komma överens med Vänsterpartiet och dessutom stilla de starka interna vänsterfalanger i det egna partiet som använder en retorik som kan te sig väldigt främmande för stora grupper i samhället. Utöver detta har vi problemet med den nära kopplingen till just ett särintresse - LO. En koppling som blir mer och mer problematisk med en större andel tjänstemän i väljarkåren. Är det möjligen därför LO legat lågt hittills i valrörelsen?

onsdag 11 augusti 2010

Välfärdens fiender

Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN-debatt om deras målsättning att minska antalet långtidsarbetslösa med 90 000 personer. Detta ska ge genom konkreta åtgärder som bland annat fler platser på Komvux och mer diffusa lösningar som punkten "gröna jobb till långtidsarbetslösa".

Denna typ av utspel kommer med jämna mellanrum från båda blocken. Att sätta en exakt siffra på hur många jobb man skall skapa och sedan konkretisera detta med "gröna jobb till långtidsarbetslösa" är oseriöst. Därmed inte sagt att borgerliga utspel i kategorin jobbskapande är särskilt mycket bättre.

För egen del tycker jag att det är hög tid att såväl väljare som politiker istället öppet erkänner att politiker aldrig kan skapa jobb. Varken Borg/Reinfeldt eller Sahlin/Östros kan någonsin skapa ett enda jobb. Arbetstillfällen uppstår genom tillväxt i företag och inget annat. Antingen leder det till direkta anställningar i företagen, eller indirekt genom ökade skatteintäkter som möjliggör utökad personal i offentlig sektor. Detta glöms ständigt bort i den politiska debatten där politiker har en stor förmåga att överskatta sin egen betydelse. Är det inte uppenbart att den globala konjunkturen för ett extremt exportberoende land har oerhört mycket större påverkan på arbetslöshetssiffrorna än om vi har en rödgrön eller borgerlig regering?

Även om politiker aldrig kan skapa jobb, så kan de ändå indirekt skapa bättre eller sämre förutsättningar. Politikerna kan skapa en grund för bra utbildning, infrastruktur och ett gott företagsklimat. På denna punkten jag saknar förtroende för socialdemokratin. Som småföretagare har jag sett mängder med åtgärder som underlättat under den gångna mandatperioden. Det handlar om:

- Sänkta sociala avgifter.
- Sänkt bolagsskatt.
- Halverade sociala avgifter för ungdomar.
- Förenklad och uppskjuten momsredovisning.
- Förbättrade 3:12-regler.
- Avskaffande av förmögenhetsskatten.
- Slopad revisionsplikt för småföretag.
- Halverat kapitalkrav för aktiebolag.
- Stopp för Lex-Uggla-problematiken.
- Sänkta inkomstskatter.
- Minskat sjuklöneansvaret.

De rödgröna går nu till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att organisationen Företagarna hade ett avskaffande som sitt främsta önskemål i valrörelsen 2006. Utöver detta vill man höja arbetsgivaravgifterna för unga med tio miljarder och helt slå undan benen för företag verksamma inom sektorer som apotek, bilprovning, RUT-sektorn, utbildning och omsorg.

Fler jobb och bättre välfärd kan endast skapas i fler, växande och mer framgångsrika företag. Därför röstar jag på Centerpartiet som, i mina ögon, har den främsta politiken på området. De rödgrönas företagarfientliga inställning är det främsta hotet mot jobb, tillväxt och skatteintäkter. I mina ögon är därför de rödgröna i praktiken de "välfärdens fiender" som Lars Ohly raljerar kring.

Mer finns att läsa hos Rödgrön, Röda Berget och Ankersjö.

tisdag 10 augusti 2010

Att lära av hur man lever eller leva som man lär?

SVT presenterar idag en undersökning som visar att flera riksdagskandidater nyttjar RUT-avdraget, trots att de företräder partier som vill avskaffa skattereduktionen. En av de mer kända kandidaterna är FI:s Gudrun Schyman.

Kritikerna menar att man ska leva som man lär och att detta är en form av dubbelmoral. Jag delar inte den uppfattningen. Självklart ska alla som vill få köpa städtjänster och självklart ska de betala samma pris som alla andra. Själv är jag motståndare till EU:s jordbrukssubventioner. Trots detta har jag inga planer på att betala extra för skattesubventionerat vin och vete.

Däremot är det värt att ifrågasätta hur man kan vara emot lägre skatter i tjänstesektorn? Reformer som innebär att efterfrågan stiger, bidragsberoendet minskar och skatteintäkterna ökar. RUT-avdraget är således helt rätt väg att gå, även om jag hellre skulle ha sett lägre skatter generellt i tjänstesektorn istället för riktade subventioner för vissa tjänster. I min värld är det inte rätt att politiker ska styra huruvida det är min konsumtion av just städtjänster som skall uppmuntras och inte mina köp av pianolektioner och personliga tränare.

Att Schyman inte lever som hon lär är i detta fall fullständigt rimligt. Förhoppningsvis kan hon istället lära av hur hon lever och se fördelarna med en större efterfrågan i tjänstesektorn.

Vilka företag ska subventioneras?

Idag skriver vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Clara Lindblom ett debattinlägg i Svenska Dagbladet där man lanserar ett förslag som går ut på att Stockholms Stad bör köpa tillbaka ett antal köpcentrum som den borgerliga alliansen sålt till det brittiska bolaget Boultbee. Anledningen är att vissa småföretagare i t ex Rinkeby och Tensta nu har fått problem sedan Boultbee kraftigt höjt hyrorna.

Min fråga är hur naiva politiker vi bör ha i Stadshuset? Hur skall ett återköp praktiskt gå till? Varför skulle Boultbee acceptera ett rimligt pris när det finns en specifik köpare som har ett politiskt beslut på att dessa centrum de facto ska köpas?

Personligen är jag inte ett dugg orolig för att Boultbee driver dessa köpcentrum i graven. Självklart kan de inte ha högre hyror än att de lyckas hyra ut lokalerna. Priset blir i slutändan marknadsmässigt. Om de istället drivs av Stockholms Stad med lägre hyror, så har vi en situation med hyressubventioner. Frågan är då hur man ska välja ut vilka företag som skall få en skattesubventionerad hyra?

För Vänsterpartiet återstår två rimliga val. Antingen visar man konkret hur man har tänkt lösa detta praktiskt eller så kastar man förslaget i soptunnan.

måndag 9 augusti 2010

- 100 kronor utbildning, tack!

Vänsterpartiledaren Lars Ohly gick i söndags, såväl i sitt sommartal som på DN-debatt, till angrepp mot de aktiebolag i skolsektorn som delar ut vinst till sina ägare. Dessa företag ingår i vad han kallar "välfärdens fiender", vilket gör att han nu vill undersöka möjligheten till att lagstifta om ett förbud mot att vinster delas ut till ägare av friskolor.

I mina ögon är detta ett mycket märkligt resonemang. Utgångspunkten är nämligen att 100 kronor satsat på utbildning ger en verksamhet till ett exakt värde av 100 kronor. Tanken att verksamhet kan bedrivas mer eller mindre effektivt och med mer eller mindre engagerad och motiverad personal existerar inte. Mot den bakgrunden är det märkligt att t ex inte världens samtliga mobiltelefontillverkare redovisar ett identiskt resultat.

Än mer märkligt ter sig resonemanget när man tänker på hur skattepengar genererar vinster i privat sektor i ett vidare perspektiv. Kommunala skolor köper papper från SCA, ombyggnationer från Skanska och datorer från HP. Ska detta vara tillåtet, eller bör vi i konsekvensens namn ha ett rakt igenom socialiserat näringsliv? Eller är det så att Vänsterpartiet gärna ser vinster och konkurrens om kompetent personal i branscher där detta traditionellt gynnat män istället för kvinnor? Eller tror Vänsterpartiet att den kvinnliga personalen på vårdhem och förskolor gynnas i sin löneutveckling och sina arbetsvillkor med arbetsgivare i monopolställning?

Det finns förstås de som tycker att det är rimligt att en vinst återinvesteras i verksamheten istället för att delas ut till ägarna. Problemet är bara att aktiebolag enbart får ha ett enda syfte enligt aktiebolagslagen, och det är just att generera avkastning till ägarna. Ett förbud mot vinstutdelning är således ett förbud mot att skolor drivs i form av företag. Det är förstås Vänsterpartiet väl medvetna om, men lindar in ett omfattande förbud i ett resonemang kring att vinster ska återinvesteras i verksamheten, vilket förstås inte låter fullt så radikalt för åhörarna.

De företag i skolsektorn som lyckas dela ut vinst till ägarna är företag som just lyckats få elever och föräldrar att välja denna aktör som leverantör av undervisning. Antingen kan man tro att detta beror på att elever och föräldrar saknar förmåga till rimliga och rationella val och har duperats av färgsprakande reklampelare. Eller så tror man att det beror på att skolan har ett gott rykte, engagerad personal, en positiv stämning och goda resultat. Jag väljer att tro på det sistnämnda. För kritikerna, som ofta hävdar att friskoleverksamhet innebär att man skär guld med täljkniv, bör det påpekas att det står var och en fritt att engagera sig, starta företag och ge sig in i den fria konkurrensen. För mig är det obegripligt att inte fler vänsterpartister gör just detta eftersom de tycks veta med säkerhet hur enkelt det är att plocka hem dessa miljonvinster. Fast det är klart, jag glömde att vänsterpartister inte drivs av att tjäna pengar. De drivs av viljan att spendera andras.

Mer i ämnet finns att läsa hos Magnus Andersson, Jonas Sjöstedt och Annie Johansson.

söndag 1 augusti 2010

Rätt tanke - fel väg- Maud Olofsson

Centerledaren Maud Olofsson publicerar idag en artikel på DN-debatt. Utspelet går ut på att man vill sälja en minoritetspost i Vattenfall för att frigöra tio miljarder för att finansiera satsningar på mindre bolag inom förnyelsebar energi.

I mina ögon är grundtanken mycket god. Att driva kol- och kärnkraft i t ex Tyskland kan knappast vara en kärnverksamhet för den svenska staten. Att stimulera inhemska investeringar i förnyelsebar energi är en verksamhet som till större del ligger i svenska skattebetalares intresse.

Däremot ställer jag mig lite frågande till om man väljer rätt metod genom bildandet av ett nytt statligt riskkapitalbolag? Just politikerstyrda riskkapitalbolag där skattebetalarnas pengar sätts på spel är något som vi centerpartister brukar såväl ironisera över som kritisera. Kan vi inte ha en större tilltro till marknaden? Kan vi inte stimulera investeringar i den gröna sektorn på andra sätt genom t ex skatterabatter? Personligen ser jag en sänkt skatt i sektorn som en klart bättre lösning än att investeringsbesluten i privat sektor skall fattas av bolag som styrs från Näringsdepartementet. Har vi inte lärt oss något av resultaten av alla liknande socialdemokratiska investeringsprojekt?

Mauds Olofssons förslag är dock i grunden mycket bra! Det är positivt att någon vågar ta upp frågan om huruvida det är rimligt att svenska skattebetalare ska driva kolkraftverk i Tyskland!