tisdag 30 juni 2009

Positivt LAS-fokus

Tidigare ikväll höll Centerpartiets Maud Olofsson sitt tal i Almedalen. I ett långt anförande lyfte hon fram ett antal frågor som som är viktiga, men samtidigt ganska tråkiga i den politiska debatten. Det handlar om de frågor där samtliga svenska partier är överens om den slutgiltiga målsättningen såsom jämställdhet, miljö och demokrati.

Positivt i talet var hennes utfall mot den otidsenliga LAS som tvingar företagare att först säga upp invandrare och ungdomar utan att ta hänsyn till individens komptens och företagets behov. Jag hoppas innerligt att Centerpartiets kritik är något som kan få genomslag i regeringsarbetet och att herrarna Borg och Reinfeldt väljer att lyssna på sin vice statsminister.

Valet av ämnesområden och staplandet av självklarheter var ur ett perspektiv viktigt eftersom det rör centrala frågor. Å andra sidan gjorde det talet något ointressant och tillsammans med den väl tilltagna längden en aning tråkigt. Maud Olofsson skall dock ha beröm för sin insats i LAS-frågan och att hon, till skillnad från sin folkpartistiske kollega, höll sig ifrån antiliberala utfall som t ex hyllandet av en obligatorisk A-kassa.

Skadlig populism

Nu står det klart att de rödgrönas höjning av fastighetsskatten för "lyxvillor" som handlar om den, enligt partierna, viktiga omfördelningen mellan rik och fattig berör cirka 30 000 personer och väntas inbringa cirka 300 miljoner kronor.

Att skriva en speciallag som innebär en extra skatt för endast 30 000 personer är ett exempel på hur politik inte ska bedrivas. Det är högst ineffektivt, krånglar till skattelagstiftningen samt är en olycklig signal till de medborgare som berörs och som redan ofta bidrar med de största skatteintäkterna per person. Som exempel kan nämnas att det i Norrbotten finns sju personer som berörs av denna skatt, enligt Miljöpartiets Peter Eriksson. Intäkten på 300 miljoner kronor räcker ungefär till finansieringen av ett modernt badhus. Detta är skadlig populism som de rödgröna borde ha vett att lämna över till Sverigedemokraterna.

måndag 29 juni 2009

När retorik och praktisk politik inte går ihop

Idag presenterade de rödgröna partierna sitt förslag till fastighetsskatt. Frågan var såklart intressant med tanke på den högljudda kritik som oppositionen fört fram mot alliansens fastighetsskatt som man menat har varit del i de skattesänkningar som har öst pengar över "de rika". Mot den bakgrunden måste de rödgrönas socialistiska anhängare vara mycket besvikna. Till 90 % köper man alliansens förslag och gör bara ett par mindre justeringar.

Skillnaden blir kortfattat att reavinstskatten höjs en procentenhet samt att alla med taxeringsvärden över 4,5 miljoner kronor kommer att få betala ytterligare fastighetsskatt på överskjutande värde. Dock max fyra procent av inkomsten. Dessutom vill man avskaffa den skatt på uppskov som alliansen införde.

Nackdelen med det rödgröna förslaget är att man nu höjer skatten med några kronor för ett fåtal personer. De skatteintäkter detta genererar är helt försumbart och jag vänder mig kraftigt mot denna typ av beskattning som rör en mycket begränsad grupp människor och som enbart har sin bakgrund i socialistisk omfördelningspopulism. På det hela taget vet jag dock inte om förslaget är sämre än alliansens nuvarande system där man måste vara kritisk mot skatten på uppskov som ligger nära en form av retroaktiv beskattning. Jag har med andra ord inte direkt någon synpunkt på om alliansen eller de rödgröna har tagit fram det rimligaste förslaget. Det är heller inte särskilt märkligt eftersom skillnaderna är ytterst marginella.

En svaghet i båda förslagen är att den fastighetsskatt som betalas av i princip alla är på tok för låg. Fastighetsskatten är en utmärkt skatt eftersom det bygger på en stabil skattebas och där skatteuttaget i princip inte har några negativa konsekvenser ut ett tillväxtperspektiv. Jag skulle gärna se ett återinförande av den gamla skatten med ett tak som var t ex tre gånger så högt som dagens nivå.

Att skillnaden mellan blocken är så liten i denna fråga visar också på hur lite som faktiskt skiljer partierna åt i den faktiska politik som de svenska partierna bedriver trots en ganska högljudd debatt. Eftersom stabilitet i skattesystemet har positiva effekter hade det bästa varit om de rödgröna helt enkelt till 100 % hade accepterat nuvarande system och struntat i att peta i några enstaka detaljer. Det hade gynnat nationen och medborgarna. Att så inte sker är dock naturligt. En opposition som inte argumenterar för förändring har knappast heller något existensberättigande. En opposition som använder en retorik som inte går ihop med praktisk politik borde också rimligen ha en del att förklara för sin väljarkår. Eller är det möjligen Socialdemokraternas usla opinionsläge hos Stockholms medelklass som spelar in?

söndag 28 juni 2009

Kulturradion och kritik

Jag lyssnade på Kulturradion i P1 idag. Rubriken på programmet var "Att överleva med svångremmen ständigt åtdragen" och handlade om den hårda ekonomiska verklighet som många kulturarbetare tvingas leva i.

Vi fick då träffa en rad konstnärer, framförallt i Norbotten, som djupgående berättade om sin vardag. Det råder inga tvivel om att det var svårt att få det hela att gå runt och det förekom en hel del kritik mot såväl regler för A-kassa, mängden kulturstöd samt de alltför små satsningarna på inköp av t ex konst i offentlig sektor.

Att dessa konstnärer försvarar sin bransch, sina verk och vill öppna upp nya möjligheter är helt naturligt och i sin ordning. Frågeställningen blev då hur de rent praktiskt gick till väga för att klara sin livssituation. I princip samtliga svarade att det handlar om att de har extremt låga kostnader för att de medvetet har tagit avstånd från konsumtionssamhället. De var mer eller mindre självförsörjande när det gäller mat, hade extremt låga boendekostnader, saknade mobiltelefon samt bytte tjänster med vänner och grannar.

Jag vill hävda att individen ska ha rätt att leva som den vill. Därmed ska man verkligen inte kritiseras om man väljer ett sådant liv och man är i sin fulla rätt att ta avstånd från allt vad konsumtion heter. Däremot bör man vara medveten om att man genom en sådan självförsörjande livsstil inte bidrar till vare sig tillväxt eller skatteintäkter. Att man samtidigt har mage att ropa på ökat kulturstöd och högre bidrag i kultursektorn gör att jag som lyssnare blir upprörd. Kontentan av dessa norrbottniska konstnärers livsfilosofi är att andra ska jobba hårt, riskera sitt kapital i företagande och bidra med skatteinkomster som sedan skall finansiera deras val av livsstil.

En kvinnlig konstnär förklarande med eftertryck vikten av att hon verkade långsamt. För att prestera bra konst var hon tvungen att ta det mycket lugnt om dagarna så att den kreativa processen inte påskyndades. En insamling av pennor som skulle användas i ett verk fick gärna pågå i minst fem år. Inslaget var rakt igenom ett hån mot hårt arbetande vanliga människor som redan idag bidrar till dessa konstnärers försörjning. Det absurda med P1:s program Kulturradion är dock att de inte ens tänker tanken på att ställa en kritisk fråga till dessa konstnärer om varifrån skatteintäkterna är tänkta att komma. Statlig vänsterradio när den är som sämst!

Ohly kritiserar statliga bolag

Så har Almedalsveckan inletts och först ut av talarna var Vänsterpartiets Lars Ohly. Talet bjöd inte direkt på några större överraskningar, utan han argumenterade för ökat statligt ägande och mer till alla som har det svårt såsom handikappade, arbetslösa, sjukskrivna, kvinnor, statliga banker, industrin och bilföretag. Någon direkt finansieringsplan av detta massiva bidragsstöd gavs förstås inte, utan vi får helt enkelt nöja oss med att konstatera att det är "de rika" som skall finansiera dessa satsningar.

Lars Ohly beklagade också de försäljningar som nuvarande regering har gjort av ett antal statliga bolag och efterfrågade istället ett större statligt ägande inom banksektorn. Kort därefter gick han till hårt angrepp mot tre arbetsgivare som han menar utmärkt sig som ett hot mot hela arbetarrörelsen genom sin fackföreningsfientliga policy. Det var Älvsbyhus, SVT och Systembolaget. Att två av tre exempel hör hemma i den statliga sektorn gör att jag inte riktigt får hyllningen till de offentliga bolagen att gå ihop!

Talet bjöd, som sagt, inte på något överraskande och vänsterledaren var uppenbart försiktig med offensiva radikala vänsterutspel som kan skrämma bort mittenväljare från det rödgröna samarbetet. Talet var dock väl genomfört och personligen tycker jag att kritiken mot Ohly är väl hård. Det är den partiledare vars åsikter jag har minst gemensamt med. Trots detta tycker jag att han är en rätt bra retoriker, har humor och klarar sig bra i debatter även om det känns som att han, precis som alla företrädare för radikalvänstern, lever i en helt annan verklighet. En värld där tillväxten är förutbestämd och där det är uppenbart att någon får mindre så fort någon får mer.

onsdag 24 juni 2009

Olycklig extremism

Partiledarna för de rödgröna partierna har gett sig ut på tågturné samt publicerat en debattartikel i SvD. Budskapet går ut på att det krävs större satsningar på kommuner, landsting, grön omställning, jobb, utbildning och välfärd. Kostnader som skall finansieras i form av höjda skatter.

Att man propagerar för höjda skatter är naturligt eftersom man tyckte att läget var bättre 2006 med ett skattetryck på 50 % av BNP istället för de 48 % som vi har i nuläget. Däremot tycker jag att det är ett felaktigt och märkligt resonemang. Jag kan inte förstå hur man kan tro att man kan återinföra förmögenhetsskatten, höja marginalskatterna från dagens 57 % samt utöka ledningen i listan på länder med världens högsta skattetryck utan att tro att det har några negativa konsekvenser för tillväxten. Hur kan man tro att höjda inkomstskatter leder till att folk arbetar mer när man samtidigt tror att höga alkoholskatter leder till minskad konsumtion?

Jag är rädd för att hela resonemanget bygger på nationalism. Den svenska Socialdemokratin har utgångspunkten att Sverige är ett globalt föregångsland som leder världen med någon form av idealiskt system som går under rubriken "den svenska modellen". Att höja skattetrycket blir då ett naturligt steg trots att vi har världens högsta skattetryck. Eftersom vår väg är den korrekta och alla andra länder har valt fel, så blir det naturligt att ta ytterligare ett steg ifrån den linje med mer moderata skatter som samtliga andra länder har valt.

Jag är inte så säker på att det svenska systemet är överlägset. Jag tror vi har mycket att lära av andra länders erfarenheter och jag tror att det skulle finnas stora fördelar med ett skattetryck som låg på någon form av genomsnittsnivå. De rödgrönas politik är, ur ett globalt perspektiv, ren extremism. Det är enbart Danmark som idag är i närheten av det skattetryck som regeringen Reinfeldt står för, vilket gör att vi redan nu har ett exceptionellt högt nivå. Genom åren har vi tydligt sett de negativa konsekvenserna av såväl höger- som vänsterextremism. På samma sätt är jag övertygad om att skatteextremism är helt fel väg att gå. Att denna skatteextremism dessutom bygger på Socialdemokratisk nationalism gör situationen än värre! Min förhoppning är att de rödgröna partierna istället använder sitt internationella perspektiv som man säger sig värna. Frågan man bör ställa sig är om svensk Socialdemokrati står för en globalt överlägsen strategi, eller om man har något att lära av amerikaner, finnar, tyskar, fransmän, kineser, mexikaner, japaner och indier?

tisdag 23 juni 2009

Självklara skatteregler

Skatteverket har idag, via en artikel från TT, varnat om att ROT-avdraget riskerar att bli en skuldfälla. Anledningen är att om man redan utnyttjar avdraget på 50 000 kronor för hushållsnära tjänster och därefter försöker dra av 50 000 enligt ROT-avdraget, så uppnår man en total skattereduktion på 100 000 kronor. En självklarhet för att kunna minska sin skatt med 100 000 kronor är förstås att man betalar minst 100 000 kronor i skatt. Med tanke på jobbskatteavdrag med mera, så innebär detta att man måste ha en inkomst på närmare 24 000 kronor per månad för att kunna utnyttja de båda skatterabatterna maximalt.

Att kalla detta en skuldfälla är överdrift nummer ett! Jag tror att de flesta kan inse att man inte kan reducera sin skatt med större belopp än vad man betalar i skatt. Vad är alternativet? Att Skatteverket blir skyldig medborgarna pengar?

Överdrift nummer två kommer från en rad Socialdemokratiska bloggare. De menar att denna skuldfälla är något regeringen talar tyst om och försöker dölja samt att regeringen tydligt har avsikten att dessa avdrag minsann endast är till för höginkomsttagare. Några exempel hittar vi här, här och här.

Frågorna som uppstår blir varför den Socialdemokratiska kritiken kommer nu när detta måste ha varit uppenbart för alla för flera månader sedan? Man kan också ifrågasätta om någon verkligen har behov av Skatteverkets extrainformation? Hur många tror på allvar att man kan minska sin skatt med ett större belopp än vad man betalar i skatt? Ibland blir den politiska diskussionen fullständigt absurd!

måndag 22 juni 2009

Populistisk missunnsamhet

Cirka en gång per år justeras statsrådens och statsministerns lönenivåer. Vid varje tillfälle dyker det upp populistiska klagomål från såväl allmänhet som politikerhåll och medborgarna får chans att uttrycka sitt missnöje i kvällstidningarnas omröstningar. Lönehöjningarna denna gång ligger på cirka tre procent, vilket är i nivå med övriga anställda i statlig sektor. Dagens kritik går ut på att det är osmakligt med lönehöjningar samtidigt som det råder stor arbetslöshet bland medborgarna.

Nu ska vi inte haka upp oss alltför mycket på dessa argument, utan kritiken är precis lika stark under högkonjunkturer. I dessa lägen har vi normalt sett en högre inflation, vilket gör att löneökningarna allmänt i samhället är högre för att undvika reallönesänkningar. I dessa lägen kan vi få se statsministerns lön stiga med över 10 000 kronor/månad. Kritiken går då ut på att politikerna får lönehöjningar i nivå med vanliga människors månadslöner.

Själv är jag innerligt trött på denna typ av populistdiskussioner. Statsministern har idag en lön efter höjningen på 135 000 kronor/månad medan statsråden erhåller 108 000 kronor/månad. Jämfört med andra i samhället med ett stort ansvarsområde är dessa politiker kraftigt underbetalda. T ex tycker Wanja Lundby-Wedin och övriga representanter för arbetarrörelsen att den förra ministern Anders Sundström förtjänar 360 000 kronor per månad i sin position som VD för Folksam.

Det vore skönt om vi någon gång kunde få se denna typ av lönerevision flyta förbi utan kritik och uppståndelse. Tänk om alla kritiker kunde göra något vettigt av den energi de lägger ned i denna fråga. Ett förslag är att satsa på sin egen karriärutveckling! Jag tror absolut att de har potential att vara framgångsrika. Pengar verkar i alla fall vara en central drivkraft för dessa missunnsamma kritiker!

söndag 21 juni 2009

Liberaler som glömmer friheten

Folkpartiets kvinnoförbund och dess ordförande Birgitta Ohlsson för nu fram kravet på ökad kvotering inom föräldraförsäkringen. Tanken är på intet sätt ny och liknande förslag har tidigare förts fram från oppositionen. Bakgrunden är förstås att endast 21 % av föräldraledigheten idag tas ut av män, vilket självklart har en negativ inverkan på jämställdheten i samhället.

Jag är övertygad om att denna typ av kvotering skulle få avsedd effekt. Män skulle ta en större del av föräldraansvaret och kvinnorna skulle undvika de negativa karriäreffekter som en föräldraledighet kan medföra. Ur det perspektivet är förslaget naturligt och säkerligen ett steg på vägen mot ett mer jämställt samhälle.

Trots de positiva effekterna tycker jag att det är helt fel väg att gå. Om man genomför ett sådant förslag, så utsätter man också medborgarna för en uppfostrande tvångsåtgärd som jag ser som negativ. Vi har två val, antingen överlåter vi maximalt med bestämmande åt föräldrarna att själva styra fördelningen eller så låter vi politikerna fatta detta beslut åt den enskilda familjen. Här tycker jag att frihetsperspektivet väger betydligt tyngre än att vi med tvångsåtgärder från politikerna ska tvinga in medborgarna i, vad man menar, är den korrekta mallen.

Man kan förstås hävda att det är rimligt att samhället har rätt att ställa krav på bidragstagarna som tar emot denna form av ekonomiskt stöd. Det är en märklig tanke. Vi kan också vända på resonemanget och utgå från de långtgående tvångsåtgärder som dagens föräldrar redan utsätts för. Vi betalar idag världens högsta skatter. 50 % av all konsumtion sker via politisk styrning istället för via beslut hos de enskilda individerna. Vare sig vi vill det eller ej tvingas vi betala dessa globalt unikt höga skatter som bland annat finansierar en föräldraförsäkring som, under drygt ett års tid, täcker upp inkomstbortfall ändå upp till 36 000 kronor per månad. Redan här har de enskilda föräldrarna förlorat möjligheten att själva styra och påverka sin situation. Kanske hade en kortare och lägre föräldrapeng i kombination med ett lägre skattetryck varit ett mer önskvärt och flexibelt alternativ för många föräldrar? En kvoterad föräldraförsäkring utgår ifrån att alla familjer är stöpta i samma mall. Många kan helt enkelt inte vara föräldralediga fullt ut. Det kan t ex handla om företagare med en eller ett par anställda. Att ta bort intäkterna men behålla kostnaderna i företaget blir förstås en helt omöjlig ekvation som, med en kvoterad föräldraförsäkring, får till följd att barnet straffas genom mindre tid i med sina föräldrar.

De politiker som för fram denna typ av förslag vill definitivt väl och jag tvekar inte att åtgärderna skulle få en viss positiv effekt i kampen för ett mer jämställt samhälle. Problemet är att den politiska debatten helt saknar det frihetsperspektiv som jag tycker vore önskvärt. Vi svenskar har valt att offra mycket av vår frihet för ett kollektivt system där vi överlåter till politikerna att styra över vår konsumtion och vårt sätt att leva. Jag tycker vi har gått alltför långt och att det är dags att föra tillbaka makt till individ- och familjenivå. Ur det perspektivet kan aldrig en kvoterad föräldraförsäkring försvaras. Tyvärr så är Folkpartiets kvinnoförbund och oppositionen beredda att ytterligare begränsa vår individuella valfrihet till förmån för politisk styrning som skall förmå medborgarna att agera, vad man menar, korrekt! Att politikerna styr en familj bättre än föräldrarna är uttryck för en högst märklig, och inte särskilt sympatisk, människosyn.

tisdag 16 juni 2009

Omoraliska parlamentariker

Litauens parlament har röstat för en lag som förbjuder "främjandet av homosexualitet". Motiveringen lyder: "sådan information kan skada ungdomars mentala och fysiska hälsa, liksom deras intellektuella och moraliska utveckling".

Fullständigt sjukt och upprörande. Det är inte utan att man blir lite orolig för parlamentarikernas mentala och fysiska hälsa liksom deras moraluppfattning.

Här har vi en EU-medlem som grovt går över gränsen för det som borde vara acceptabelt i en union som säger sig verka för fred, frihet och mänskliga rättigheter. Övriga EU-länder bör omedelbart ta sitt ansvar och i skarpa ordalag kritisera Litauen.

tisdag 9 juni 2009

Trist syn på storstadsbor och kryss

EU-parlamentsvalet är över. Alliansen tog nio mandat och de rödgröna åtta. Med andra ord en alliansseger, om än med knapp marginal. Till stor del kan de rödgrönas förlust denna gång, precis som i riksdagsvalet 2006, förklaras med Socialdemokraternas usla resultat i Stockholm. I huvudstaden fíck man 15,1 % av rösterna och är numera fjärde största parti efter Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet. Detta är anmärkningsvärt och förstås ett stort problem för partiet, speciellt med tanke på att staden ständigt växer kraftigt och fylls på med än större väljargrupper.

Personligen tror jag att förklaringen är enkel. Man måste tona ned sin hårda retoriska kritik mot mycket som den vanliga arbetande medelklassen i en storstad faktiskt uppskattar. Jag tror att folk som väljer att bosätta sig i en större stad gör det för att man uppskattar ett stort utbud. Det handlar inte bara om affärer, kultur och restauranger utan man förväntar sig även valmöjligheter inom vård och skola och barnomsorg. Det är fantastiskt att kunna välja på tio olika dagis i närområdet med olika ägandeformer och pedagogiker. Kanske var det just för detta utbud man valde att lämna landsbygden för ett liv i storstaden?

Många har dessutom en högre utbildning och därmed fått en möjlighet till ganska stimulerande jobb. I ett sådant läge tycker man att det är såväl roligt som lönsamt att satsa lite mer på sitt jobb och lägga ned några timmar extra. Timmar som blir möjliga genom att ta hjälp i vardagen av hushållsnära tjänster som i sin tur kan finansieras genom en lite mer rimlig beskattning av förvärvsinkomster.

Den stora massan föredrar dessutom att äga sitt boende och trivs rätt bra i sina ofta väl fungerande bostadsrätter. De flesta vill ha en möjlighet att själva kunna renovera, bygga om och förbättra utan att behöva vänta på det kommunala bostadsbolagets femtonårsplan för golvbyte.

Jag tror, med andra ord, att en modern stockholmare gillar ett stort utbud, valfrihet, hushållsnära tjänster, sänkta marginalskatter och bostadsrätter. Socialdemokraternas hårda retorik mot alla dessa företeelser blir inte bara ett angrepp på borgerlig politik. Det blir också ett angrepp på en livsstil som anammats och uppskattas av en stor andel av stadens befolkning. En ganska usel grund för att attrahera stora väljargrupper.

Till sist förvånas jag över hur väljarna kryssat kandidater i valet. Antingen har partiledningen varit extremt lyhörd i nomineringarna, eller så saknar väljarna fullständigt förmågan att bredda sin analys. En klar majoritet av de som kryssat för en kandidat har nämligen valt listans förstanamn. De enda avvikelserna hittar vi i form av Anna Corazza Bildt och Alf Svensson som båda ser ut att genom kryssandet få en plats i parlamentet. Man kan anklaga den kristna högern för mycket, men den handlingskraft man visat dessa två kandidater ska ändå ses som något positivt. Jag önskar att fler väljare hade visat samma engagemang, för inte kan det väl vara så att alla alltid delar partiledningens åsikter?

torsdag 4 juni 2009

Cirkeln är sluten

Jag besökte Irland helgen innan folkomröstningen om Lissabonfördraget för cirka ett år sedan. Folket röstade nej och det var framförallt två argument som lyftes fram i valrörelsen. Kampanjretoriken lät som följer:

- Mängder med människor har dött för vår frihet, kasta inte bort det, rösta nej till Lissabonfördraget.

- Europa kommer tvinga oss att tillåta aborter och dödandet av våra ofödda barn. Rösta nej till Lissabonfördraget.

Den svenska vänstern går nu till val på just denna fråga som besannar irländarnas tveksamhet. Socialdemokraterna skriver i sitt valmanifest: "Vi ska jobba för att samtliga EU-länder ska ge tillgång till säkra och lagliga aborter."

I Vänsterpartiets valmanifest hittar vi texten att Väsnterpartiet ska motverka de krafter som vill motverka fri abort inom EU.

Jag uppskattar dessa partier ställningstagande i abortfrågan. Tyvärr så är det just denna typ av argumentation som är anledningen till irländarnas nej till Lissabonfördraget. Ett nej som lyfts fram nästan som ett hjältedåd i samma vänsterkretsar.

Jag tycker det är positivt att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kämpar för fri aborträtt. Men det blir lite komiskt när vänsterna hyllar irländarnas nej och det positiva i att de sagt ifrån mot vad man menar är "ett EU där man ständigt sätter marknaden framför människan". För den som följt den irländska debatten är det uppenbart att de röstat nej på grund av nationalistisk propaganda och motståndet mot abort. Två argument som Vänsterpartiet rimligen borde ta aktivt avstånd ifrån istället för att hylla!

Kanske är det dags att ta till den klassiska jämförelsen där höger/vänsterskalan istället visas som en cirkel. I detta fall passar den väl in. Den svenska vänstern hyllar ,och har aktivt kämpat för, ett folkomröstningsresultat som bygger på propaganda från en konservativ och nationalistisk irländsk rörelse på den yttersta högerkanten!

Min enda slutsats är att man bör ta aktivt avstånd från såväl den irländska konservativa högern som svenska Vänsterpartiet.

onsdag 3 juni 2009

Hyckleri i valrörelsen

Här är Socialdemokraternas reklamfilm som just nu visas på biografer. http://www.youtube.com/watch?v=ZQvbfEDzv8o

Här är partisekreterare Baylans debattartikel i SvD som går ut på att allianspartiernas TV-reklam är ett stort hot mot demokratin.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2939485.svd

Att visa reklamfilm på bio och samtidigt hävda att TV-reklamen hotar demokratin. Är inte det valrörelsens största hyckleri?

tisdag 2 juni 2009

Galet industristöd

General Motors har nu lämnat in sin ansökan om rekonstruktion, vilket ger nytt bränsle till diskussionerna om vad som skall hända med SAAB. I USA satsar Obama ytterligare 225 miljarder kr för att rädda bolaget och även i Tyskland ser vi hur Merkel satsar stora summor på att rädda Opel. Socialdemokraterna i Sverige menar att detta handlar om handlingskraftiga ledare som räddar tusentals arbetstillfällen. Jag ser det som ett vansinnigt och respektlöst slöseri med skattebetalarnas pengar.

Den globala bilindustrin går idag uselt och det är uppenbart att det finns en kraftig överproduktion. Det finns ett alltför stort utbud av såväl producerade bilar som bilmärken som inte möter en tillräckligt stor efterfrågan från kunderna. I en marknadsekonomi sker normalt sett en självreglering i detta läge. De svagaste slås ut och de mer livskraftiga företagen kan på sikt få en mer positiv utveckling. SAAB är ett av bolagen med de absolut största problemen. Man har gått i förlust under 19 av de senaste 20 åren och därmed bidragit till GM:s konkurs. Det vore förstås roligt om någon köpare såg potential i bolaget och var beredd att satsa de pengar som krävs. Om så inte sker måste det vara en självklarhet att bolaget skall läggas ned.

I mina ögon agerar alla dessa politiker helt irrationellt när man kastar in medborgarnas pengar i det svarta hål som bilindustrin utgör. Man kan fråga sig varför tillsynes rationella politiker agerar på detta sätt? Tyvärr tror jag det handlar om nationalism där företagens stolta historia spelar in. Obama var också inne på detta resonemang när han försvarade satsningen på GM. Efter att ha lyft fram bolagets anrika historia konstaterade han att, om bolaget sköts rätt, så kan GM ge nya amerikanska generationer en möjlighet att leva ut sina drömmar. Där har vi också kärnan i problemet. Politikerna väljer att se bakåt påverkade av ren nationalism istället för att göra en rationell analys av det faktiska läget.

Jag hoppas att det finns någon köpare som, mot förmodan, ser en fin framtidspotential i SAAB. Jag hoppas också att regeringen fortsätter att vara försiktig med statligt stöd till svensk bilindustri. Frågan är vad Obama, Merkel och Sahlin säger till alla de småföretagare som har det mycket tufft i finanskrisens spår? Individer som kämpar och satsar sina egna privata pengar för att kunna betala bolagets ofta höga skatter? I Sverige är det alldeles uppenbart att det är skattetrycket som gör att många småföretagare får slå igen sin verksamhet när tiderna blir lite tuffare. Hur rimligt är det att staten genom tvång ska samla in pengar från dessa småföretag för att sedan satsa detta kapital på misslyckade multinationella storföretag? Jag kan inte annat än att uppröras och tycka att man helt tappat respekten för medborgarna och deras hårt inarbetade kapital.