tisdag 15 december 2009

Är ingen lön bättre än låg lön?

Förra veckan släppte Timbro en rapport skriven av Anders Bornhäll och Hans Westerberg som är läsvärd och som också kommenterats av Dick Erixon. Författarna har jämfört somaliska invandrare i Östergötland med samma grupp i Minnesota, USA. I det svenska exemplet är arbetslösheten över 70 % medan somalierna i USA varit mer än tre gånger så framgångsrika att lösa sin egen försörjning.

Exemplet är intressant eftersom det handlar om en grupp som ofta har ganska låga kvalifikationer och där många är analfabeter. Ur ett krasst marknadsekonomiskt perspektiv är dessa individer därmed oförmögna att utföra ett tillräckligt kvalificerat arbete för att kunna skapa ett sådant mervärde att en arbetsgivare är beredd att betala kostnaden för en anställning. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på att en anställd i Sverige med en lön på 16 000 kronor per månad innebär en kostnad för arbetsgivaren på närmare 25 000 kronor. En kostnadskalkyl som därmed blir svår att få ihop för en arbetsgivare som funderar på att anställa en somalisk analfabet.

Skillnaden mellan Sverige och USA handlar framför allt om att det i Sverige saknas låglönejobb inom tjänstesektorn. Med den svenska politiken tvingas dessa somalier, och andra liknande grupper, till ett livslångt bidragsberoende utan möjligheter att påverka sitt liv och sin situation. Om vi däremot öppnade upp för fler låglönejobb i tjänstesektorn så skulle visserligen klassklyftorna öka mellan olika yrkesgrupper, men samtidigt så skulle situationen förbättras för dessa somalier. Möjligen skulle det därmed kunna bidra till att klassklyftorna i samhället de facto minskade?

Det givna svaret blir då från såväl fack som etablerade partier att vi i Sverige inte ska vara konkurrenskraftiga med låga löner utan med den produktivitet som högutbildad arbetskraft ger. Därför är utbildningsinsatser en långt mycket bättre lösning än låglönejobb.

Personligen tror jag inte att det nödvändigtvis behöver vara en tydlig motsättning mellan dessa ställningstaganden. Jag är övertygad om att en anställning med förhållandevis låg lön och bristande anställningstrygghet är en oerhört mycket bättre lösning för en person än ett liv där man är låst i utanförskap, integrationsproblem och livslång arbetslöshet. Eftersom vår befintliga integrationspolitik uppenbarligen brustit vore det högst rimligt att prova nya vägar. Kanske har vi, trots allt, något att lära oss av det amerikanska exemplet?

Därmed inte sagt att vi behöver överge den goda svenska tanken på utbildning och de fördelar välutbildad arbetskraft ger. Med rätt stöd och utbildning kan därför dessa grupper öka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Ett låglönejobb kan då vara en snabb väg in på arbetsmarknaden och i samhällsgemenskapen som, i kombination med utbildning, också kan vara ett steg på vägen mot ett mer kvalificerat, stimulerande och välbetalt jobb i andra sektorer. Således en bra lösning för alla. Problemet är väl bara att det kan ta ett tag innan LO och Wanja Lundby-Wedin köpt dessa tankar rakt av. Eller kanske är problemet att LO, som alltid, värnar de etablerade i samhället som har ett jobb på bekostnad av somaliska invandrare utan läs- och skrivförmåga?

söndag 13 december 2009

Kom hem kommunikatör Reinfeldt!

Regeringen har de senaste veckorna, tappat i opinionsstöd. Möjligen kan detta förklaras av de kritiserade förändringarna av sjukförsäkringen där det är uppenbart att vissa individer har kommit i kläm.

Med världens högsta sjukskrivningstal, gigantiska skillnader i antalet sjukskrivna i olika landsändar och tusentals förtidspensionerade ungdomar så är det uppenbart att systemet måste reformeras och radikalt förändras. Där är regeringen på rätt spår. Sedan är det uppenbart att vissa individer har kommit i kläm när de nya reglerna tolkats och självklart måste detta åtgärdas, även om Försäkringskassan nu lagt fram siffror som visar att antalet cancersjuka som mist sin ersättning inte på något sätt har ökat i och med de nya reglerna. Att tro att regeringen är så pass ond att den medvetet vill jävlas med svårt cancersjuka faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

Däremot har regeringen ett ansvar för att försvara och förklara sin politik. Där har man brustit fullständigt. Ikvällens Agenda hade Cristina Husmark Pehrsson ett utmärkt läge när hon debatterade frågan med Mona Sahlin. Tyvärr hade socialförsäkringsministern fullständigt fel fokus. Hon valde att fokusera på problem under den tidigare S-regeringen samt att hon, med all rätt, påpekade att Socialdemokraterna själva inte lagt fram några drastiskt annorlunda förslag i sin skuggbudget. För väljarna är detta dock fullständigt ointressant. De måste få en tydlig förklaring till vilka förändringar man genomför, varför de är nödvändiga och exakt hur regeringen har tänkt att systemet ska fungera framöver. Ett budskap som måste föras fram på ett rakt och tydligt sätt och med ett sådant självförtroende att man inte ens behöver bemöda sig om att kritisera oppositionens förslag. Där brast Husmark Pehrsson fullständigt.

Regeringen, och i synnerhet Moderaterna, är i stort behov av en tydlig ledare som kan ta dessa nödvändiga debatter på ett bättre sätt. Det har man i form av Reinfeldt och det är bara att glädjas åt att det nu bara handlar om veckor innan statsministern lämnar posten som EU:s ordförande och ägnar sin tid åt svensk inrikespolitik. Den svenska sjukförsäkringsdebatten är tyvärr inte hjälpt av att Reinfeldt utsetts till årets europé i Frankrike!

tisdag 8 december 2009

Dagens fakta

Idag kan jag konstatera

- att Fredrick Federley och Elisabeth Thand Ringqvist skriver ett läsvärt inlägg i Aftonbladet som, på ett bra sätt, förklarar varför särlagstiftningar riktade mot enstaka grupper är fel väg att gå och varför LAS ställer till problem,

- att Stureplanscenterns vice ordförande Johan Hedin förklarar, alldeles lysande, på sin blogg varför den svenska debatten kring klassklyftor blir märklig,

- att jag är beredd att släppa fram Kjell-Olof Feldt på finansministerposten efter att ha tagit del av gårdagens skattedebatt i SVT där han var den starkast lysande stjärnan,

- att jag är oroad över mitt ointresse för Köpenhamnsmötet. Det är inte sunt att bry sig mer om dagens börsutveckling än hur diskussionerna går i klimatmötet, och

- att jag inte hänger med i utvecklingen. Välanvända begrepp som Google Wave och Voddler säger mig nämligen ingenting. Dessutom tycker jag att politiker som säger sig ska nå framgångar via Twitter fullständigt verkar ha tappat greppet om verkligheten.

Varför stressar man mer i Jämtland än i Stockholm?

De senaste dagarna har de nya sjukreglerna debatterats hårt. Det är uppenbart att regeringen har infört regler som, i vissa fall, fått orimliga konsekvenser och där uppenbart sjuka människor har hamnat i kläm. Mot den bakgrunden är det positivt att man nu backat och gjort vissa justeringar. Självklart ska människor som uppenbart saknar arbetsförmåga ha rätt till sjukersättning.

Samtidigt tycker jag att debatten blir sned. Det är lätt att enbart fokusera på de misstag som begås i en tid av förändring och helt glömma bort de uppenbara behovet av just justeringar i ett system som fallerat fullständigt. Under den socialdemokratiska regeringen förtidspensionerades 140 personer om dagen. Personer som ofta var unga och som uppenbarligen inte saknade arbetsförmåga för all framtid. Vi har ännu idag skrämmande höga sjukskrivningstal i framförallt norrländska län som Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Idag har jämtlänningarna nästan 50 % större sjukfrånvaro än invånarna i Stockholms län. Majoriteten av de sjukskrivna i Jämtland är kvinnor i glesbygd som är sjukskrivna på grund av stressrelaterade problem. På samma sätt sticker de svenska sjukskrivningstalen ut internationellt som extremt höga.

I Sverige har vi bra sjukvård, världens största välfärdssatsningar och en förhållandevis bra miljö. Är det då rimligt att vi ska ha världens sjukaste befolkning? I Jämtland finns vacker natur och frisk fjälluft. Är det då rimligt att invånarna ska lida av 50 % mer stressrelaterade problem än i Stockholm? Svaret på frågorna är självklart nej, och det är uppenbart att det omedelbart krävs drastiska och genomgripande förändringar i det svenska sjukförsäkringssystemet. Vi får inte glömma att höga sjukskrivningstal slukar enorma resurser som annars kunde satsas på t ex den sjukvård och äldreomsorg som kommer att bli mycket hårt belastad med en åldrande befolkning.

Problemet är att det är oerhört lätt att kritisera förändringar och lyfta fram exempel på de individer som tyvärr, på ett felaktigt sätt, har kommit i kläm. Däremot är det oerhört svårt att förklara exakt hur man gör dessa nödvändiga förändringar på ett bättre sätt. Min förhoppning är att regeringen fortsätter att vara lyhörd för sina egna misstag och lyckas med genomföra genomgripande och nödvändiga förändringar i ett sjukt system.

tisdag 1 december 2009

Vill Vänsterpartiet lägga ned Finansinspektionen?

Har sett på Debatt i SVT och tycker att Jens Holm från Vänsterpartiet gjorde bort sig en aning som rasade mot att tillsynsvetrinärer bekostas av den bransch de är tillsatta att syna. Holm borde vara medveten om att det är precis så tillsyn fungerar i Sverige. Bilbesiktningen betalas av bilägarna precis på samma sätt som finansbranschen bekostar Finansinspektionens verksamhet. Frågan är om Jens Holm och Vänsterpartiet även anser att Finansinspektionen bedriver en meningslös verksamhet?

måndag 30 november 2009

Mer Perssonpengar

Dagens Industri visar idag en förteckning över de svenskar som har betalat mest skatt under året och följer dessutom upp listan med kommentarer på ledarplats (ej på nätet). Slutsatsen är att H&M:s huvudägare Stefan Persson de senaste fyra åren har betalat 3,4 miljarder kronor i skatt. Det är en intressant siffra eftersom det är exakt samma summa som Socialdemokraterna själva beräknar att få in varje år på en återinförd förmögenhetsskatt. Mot den bakgrunden är det uppenbart hur skadlig förmögenhetsskatten är. Allt som krävs är att Stefan Persson och ytterligare ett par individer väljer att göra som familjerna Rausing och Kamprad och lämna landet för att skatteuttaget ska få ett negativt utfall. Noterbart är att de tio individer som betalar högst skatt bidrar med 1,5 miljarder varje år i skatteintäkter.

Rödgröna politiker i Sverige säger sig stå för jämlikhet och det tillhör inte ovanligheterna att de beskriver sig själva som solidariska medan motståndarsidan representerar en ful egoism. Det är ett märkligt synsätt. För mig är inte socialdemokratiska politiker bilden av solidaritet. Det är väldigt enkelt att, genom tvångsåtgärder, ta in allt högre skatter från medborgarna som man sedan fördelar runt i samhället som allmosor. Pengar som, i värsta fall, t o m kan få namn efter ansvarigt socialdemokratiskt statsråd såsom "Perssonpengar" eller "Wernerssonpengar". Självklart behövs det pengar till statskassan, men vem är det egentligen som står för solidariteten. Är det de socialdemokratiska politikerna eller är det de facto den som bidrar med enorma summor av sina egna pengar?

Familjen Persson bidrar i år med över en miljard till statskassan. Sverige skulle må bra av fler sådana framgångsrika företagarfamiljer. För att lyckas krävs det riskfyllda investeringar i form av tid, engagemang och privat kapital. Riskfyllda investeringar gör man för att få en möjlighet till god avkastning. Mot den bakgrunden är en återinförd förmögenhetsskatt oerhört skadlig och den kan knappast försvaras när det heller inte handlar om större pengar än att Stefan Persson ensam kan generera skatteintäkter som motsvarar 25 % av den tänkta totalsumman. Sverige behöver mer sådana "Perssonpengar" och definitivt inte en återinförd förmögenhetsskatt från rödgröna politiker som sedan självgott klappar varandra på ryggen för det solidariska arbete de utfört.

tisdag 24 november 2009

Nostalgi är inte framtiden

Idag står det klart att Koenigsegg drar sig ur det tänkta köpet av SAAB. Detta kan mycket väl innebära slutet för den anrika svenska biltillverkaren. En tragedi för Trollhättan och en problematisk situation för bolagets anställda.

Samtidigt talar vi om ett bolag som har gått i förlust 19 av de senaste 20 åren. Ett företag som till 100 % ägs av amerikanska GM och som råkar ha behållt sin fabrik i Trollhättan under dessa förlustår. Vi talar om en bransch med gigantisk överproduktion. Mängder med bilarbetare världen över är övertaliga och producerar oerhört mycket mer än vad marknaden efterfrågar.

I en stund som denna är det viktigt att inte bli alltför nostalgisk. En fungerande marknadsekonomi skapar välstånd. Grundprincipen i marknadsekonomin bygger på att nya innovativa företag ska växa fram och ersätta de som inte längre klarar av att möta marknadens krav. Konkurser är rent av viktiga. De frigör kompetent arbetskraft och personal som istället kan nyttjas av en annan aktör som behöver dessa resurser för att möta en ökad efterfrågan. Ur det perspektivet ska vi inte sörja SAAB.

Idag är H&M Sveriges högst värderade företag på börsen. Ett bolag som var extremt litet på 60-talet. Andra bolag bland de 30 tyngsta är Securitas som kom igång på 70-talet och Tele2 som bildades så sent som 1993. Ett globalt exempel är Google, bildat 1998, som idag är världens 155:e största bolag. Långt mer framgångsrikt än Coca Cola på som rankas på plats 816 eller, tidigare ettan GM som i Forbes sista ranking hamnade på plats 855.

Det finns således liten anledning att vara nostalgisk. Istället visar det vikten av ett gynnsamt företagsklimat. Nya tankar, nya ideér och nya företag måste få en chans att växa, att anställa och att allokera de resurser som frigörs när andra aktörer försvinner. De måste, med andra ord, få en chans att bli stora, framgångsrika företag. Vilka bolag och vilka branscher som kommer att lyckas är en omöjlig fråga att besvara. Den som visste det kunde naturligtvis bli mångmiljardär när som helst. Trots det är det just vad många politiker försöker göra. Ord som politiker älskar är just "framtidssatsningar" , "ny teknik" och "innovationer". Fina begrepp som följs upp med konkreta förslag som kan handla om allt från "grön teknik" till "finansplats Stockholm". Det ger mig rysningar. Visa mig istället de politiker som på 80-talet talade om Tele2 eller Googles framgångar!

Alla företag i alla branscher måste få verka fritt. Politikernas uppgift är således inte att fundera över i vilka företag och i vilka branscher den framtida tillväxten kommer att ske. De kan omöjligt lyckas. Däremot kommer fler gamla "fina" företag att gå under och fler nya gigantiska aktörer att växa fram. Det kallas utveckling och är inget vi ska vara rädda för. Jag är övertygad om att det är oerhört mycket mer produktivt att staten lägger krutet på skattelättnader för alla företag, än att man håller SAAB under armarna i ytterligare ett par år. Kanske är det just denna jobbiga kris som Trollhättan behöver? Förändringar tvingas fram och varför ska inte nästa Tele2 eller Google kunna växa fram just i Trollhättan? Kanske är det bara bra att kompetensen flyttas från en trög bilindustri till riktiga framtidsbranscher som t ex................... Ja, det får vi se!

måndag 23 november 2009

Vem vill få jobb?

Såväl Expressen som Aftonbladet har de senaste veckorna gett oss många exempel på enskilda människor som drabbats mycket hårt av den stigande arbetslösheten. Det är synd om dessa personer, ingen vill vara arbetslös och förnedringen är total när arbetslösa gång på gång tvingas in på meningslösa kurser där man får lära sig hur man skickar i väg jobbansökningar. Alla arbetslösa är beredda att göra vad som krävs för att få ett jobb, men det är onekligen inte lätt när det finns alldels för få jobb att söka i bistra tider. Nu är det faktiskt hög tid att politikerna tar sitt ansvar!

Bilden ovan är den vi matas med i massmedia. Min bild ser annorlunda ut. Under de senaste veckorna har jag, via Arbetsförmedlingen, försökt anställa en person till en halvtidstjänst. Jobbet går ut på att, via telefon, kontakta såväl befintliga som nya potentiella kunder till oss och erbjuda våra tjänster. Med andra ord ett säljinriktat jobb inom telemarketing.

Jag har fått in över 70 ansökningar. Det borde innebära ett stort intresse för jobbet, men så ser inte realiteten ut. Dessa arbetssökande saknar nämligen helt ambitionen att få jobbet eller kompetensen att söka ett jobb på ett vettigt sätt.

- Ingen har ringt upp mig. Är det ingen som kan komma på tanken att det är mest effektivt att ringa upp och sälja in sig själv för ett jobb som handlar om just försäljning via telefon?

- 65 av dessa 70 ansökningar är allmänt formulerade och saknar helt referenser till vårt bolag eller det specifika arbete ansökan avser. Vissa skriver att de gärna vill jobba hos oss och anger sedan ett annat företags namn eller berättar utförligt varför de just drömmer om att jobba med djur.

I realiteten har vi egentligen bara fått 3-4 relevanta ansökningar. Idag kommer vi att anställa en av dessa, en ung tjej med stark drivkraft, ambition och goda förutsättningar att lyckas väl.

Min bild som arbetsgivare stämmer dock inte alls med den bild som målas upp i media över hur arbetssökande agerar. Antingen är de sökande inte villiga att anstränga sig för att lösa sin försörjning. Om så är fallet råder ingen tvekan om att sänkt A-kassa och jobbskatteavdrag är effektiva redskap för att få folk i arbete. Om så inte är fallet så krävs det uppenbarligen fler eller bättre söka-jobb-kurser hos Arbetsförmedlingen. 65 av dessa söknande saknar bevisligen den kompetensen.

Någonstans brister det. Om det sedan är kvalitén på Arbetsförmedlingens kurser, antalet genomförda kurstillfällen eller ambitionen hos de arbetssökande som brister låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att jag får en helt annat bild av läget som arbetsgivare än vad jag får genom att ta del av mediarapporteringen. Jag sitter inte på svaren, men skulle välkommna en utökad debatt kring dessa frågor. Vi kan alla tala vackert om mål om full sysselsättning. Klart är i alla fall att jag inte kommer att vara den arbetsgivare som anställer de 65 personer som visat sig vara oförmögna att söka ett jobb och som helt tycks sakna vilja, ambition och drivkraft.

lördag 21 november 2009

Fult Eneroth

Den senaste tiden har det stormat rejält kring Vattenfall och Maud Olofsson har kritiserats från en rad olika håll för bristande ägarkontroll och styrning av bolaget. Tyvärr blir varken debatten eller kritiken särskilt saklig och det är uppenbart att politik inte alltid är ett ärligt spel. Ett typexempel ges i Dagens Industri idag (ej på nätet) där Socialdemokraternas Tomas Eneroth skriver en debattartikel med rubriken "Olofssons sjabbel i Vattenfall fortsätter".

Det anmärkningsvärda med artikeln är att Eneroth, inte med ett enda ord, nämner bolagets avtal i Tyskland som tidigare utlöst diskussionerna kring Vattenfall. Istället utnyttjar Eneroth turbulensen kring Näringsdepartementet genom att i denna artikel kritisera Olofssons uteblivna krav på satsningar på förnyelsebar energi. Det vill säga att Olofsson har fortsatt att ge Vattenfall samma lönsamhetsdirektiv som den tidigare socialdemokratiska regeringen. Att bolaget skötts på precis samma sätt som under S-regeringen blir nu en artikel som handlar om "Olofssons sjabbel". Visst kan Eneroth ha den uppfattningen, men detta är en kritik som inte har något som helst samband med övriga aktuella diskussioner i ämnet Vattenfall. Varför publcierade inte Eneroth denna artikel för två månader sedan när läget var exakt detsamma? Nej, det handlar förstås om ett politiskt spel där man försöker svartmåla motståndare utan saklig grund. Liknande exempel finns förstås där borgerliga politiker agerat på samma sätt. Tyvärr tror jag den enda långsiktiga konsekvensen blir ett ökat politikerförakt och öppna dörrar för Sverigedemokrater och andra populistpartier.

Om vi sedan diskuterar själva sakfrågan så håller jag inte heller med Eneroth. Personligen tror jag att det alltid uppstår problem när politiskt styrda bolag ska agera i konkurrens med privata aktörer. Det bästa vore att sälja bolaget, men även i statlig ägo är jag övertygad om att Vattenfall och marknaden mår bäst om denna jätteaktör fungerar på liknande sätt som en privat aktör, det vill säga med ägare som ställer just enbart lönsamhetskrav. Politikernas uppgift är att ge samtliga bolag på marknaden samma goda förutsättningar, genom t ex forskning och skattesystem, att investeringar i förnyelsebar energi. Vi får då en fri marknad där alla bolag kan konkurrera och söka de bästa lösningarna. Det tror jag är en oerhört mycket mer effektiv väg mot energiomställning än att politiker ska detaljreglera exakt hur en av dessa aktörer ska agera och investera.

Det vore därför bättre om Tomas Eneroth slutade ägnade sig åt fula och osakliga påhopp och istället anammade samma syn på ägarstyrning som såväl Björn Rosengren, Leif Pagrotsky, Thomas Östros, Maud Olofsson och Mona Sahlin har ägnat sig åt på posten som näringsminister.

onsdag 18 november 2009

Det löser sig

Bland annat Aftonbladet och DN presterar idag en opinionsundersökning från Sentio. Socialdemokraterna tappar i väljarstöd samtidigt som Sverigedemokraterna får 7,2 %. I praktiken skulle detta innebära ett läge där inget av blocken får majoritet och där Sverigedemokraterna skulle fungera som vågmästare.

Självklart är det obehagligt att ett vidrigt och rasistiskt parti som SD får 7,2 % av sympatierna. Samtidigt tycker jag att vi inte ska överdriva problematiken. Om vi jämför med resten av Europa så är läget under kontroll och jag är övertygad om att vi hittar en hållbar parlamentarisk lösning som håller dessa rasister borta från makten.

Helst skulle jag förstås se ett samarbete mellan MP och Alliansen. Om detta är omöjligt så är jag ändå övertygad om att vi kan lösa ett samarbete mellan Alliansen + S. Självklart skulle det innebära tråkiga eftergifter, men vi ska ändå inte överdriva skillnaden i politik. Under S-styret hade vi ett skattetryck på knappt 50 %. Idag, efter fyra år med "borgarnas oansvariga skattesänkningar för de rika baserade på lånade pengar" har vi ett skattetryck på 48 %. Retoriken är högljudd, men de faktiska resultaten i skattetryck talar sitt tydliga språk. Självklart skulle det gå att hitta en lösning. Steg ett är bara att båda parter tonar ned retoriken, vilket förhoppningsvis kan ske snabbt efter valet om vi får det parlamentariska läge som dagens opinionundersökning visar. Det finns, trots allt, en enighet i svensk politik som inte förespråkar rasism och som stöds av 93 % av väljarkåren. Det är siffror som talar ett tydligt språk!

tisdag 17 november 2009

Att få eller skaffa ett jobb

Såväl Ung Vänster som SSU har dragit igång kampanjer under paroller som "ge oss jobb, Reinfeldt!" och "gör Reinfeldt arbetslös". Liknande uppmaningar och krav hittar vi på socialdemokratiska bloggar som inspirerats av dagens artikel i Aftonbladet som handlar om 26-åriga Pernilla i Eskilstuna som aldrig har haft ett jobb. Att arbetslösheten är ett stort problem är givet. Dessa inlägg får mig ändå att fundera över synen på arbete och individens ansvar.

För Ung Vänster och SSU är jobb något man får, inte något man skaffar sig. Jag vänder mig kraftigt emot den beskrivningen. Även artikeln i Aftonbladet har en märklig vinkling. Inte på något sätt ifrågasätter man Pernilla och varför hon inte, trots sex års arbetslöshet, väljer att pendla de elva milen till Stockholm, starta städfirman hon drömmer om eller helt enkelt flyttar från den ort där hon bevisligen inte finner lösningen på sina problem.

I en utopisk värld är jobb just något man får och inget man skaffar sig. I ett drömsamhälle skulle det finnas ett arbete åt alla och som staten kunde fördela ut efter bästa förmåga. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Tyvärr är det svårt att få jobb. Det kräver förmodligen utbildning, social kompetens, tur, mängder med telefonsamtal, kontakter, risktagande, en flytt och ett oerhört hårt arbete. Så ser den verklighet ut som vänstern väljer att blunda för.

Alla har därför olika förutsättningar att lyckas skaffa sig ett jobb. Det kan man mycket väl kalla en orättvisa. Det betyder också att de som står längst från arbetsmarknaden behöver mycket stöd, råd och hjälp för att förbättra sina möjligheter. Där kan staten bidra. Däremot betyder det inte att individen är mer lämpad än staten att se till att personen blir anställd.

Därför tycker jag att denna vänsterretorik där jobb är något man får istället för skaffar sig är olycklig. Jag tycker man sänder ut helt fel signaler. Det vi istället behöver är positiva exempel på alla dem som lyckats få en anställning genom just att ringa runt till alla företag i telefonkatalogen, som levt på nudlar under vidareutbildning, som valt att flytta, som satsat tid och pengar på sitt företag och som genom hårt arbete har lyckats komma in på arbetsmarknaden.

Att leva på A-kassa är att leva på andra människors arbete. Det kan absolut vara nödvändigt under perioder och vissa som har drabbats av den orättvisa det innebär att vara oattraktiv på marknaden behöver definitivt detta stöd. Däremot måste inställningen vara att det är ett alternativ som ska komma i sista hand. Det finns alldeles för många som, med hänvisning till sin högskoleutbildning i t ex statsvetenskap vägrar försörja sig på telemarketing och tidningsutdelning. På något underligt sätt har vi fått en attityd där folk anser sig för fina för vissa jobb och istället föredrar att bli försörjda av andra via A-kassan. Hur kan ett sådant beslut någonsin vara försvarbart? Hur resonerar man när man gör ett sådant val?

Vänsterkritikerna kallar mitt resonemang för hårt, kallt och cyniskt. Jag håller inte med. Är det inte mer cyniskt att hävda att männsikorna är så svaga att de själva inte kan lösa sina egna problem? Att de inte har nog med kunnande och kompetens för påverka sin situation, skaffa ett jobb och leva ett rikt liv, utan att detta är uppgifter som staten ska hantera åt medborgarna? Jag tycker istället att det är vänstern som underskattar människor och att synen att vi alla sitter fängslade med bojor som endast staten kan låsa upp, bäddar för missnöje, handlingsförlamning och tragiska livsöden.

Vi föds alla med olika förutsättningar. Ur det perspektivet är arbetsmarknaden mycket orättvis. Där har vänstern rätt i sin kritik. Problemet är bara att arbetsmarknaden alltid kommer att vara orättvis och jobb kommer alltid att vara något man måste skaffa sig och inte något man får. Detta oavsett regering. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Det vore därför mer produktivt om dessa vänstergrupper släppte sin utopi om en arbetsmarknad fri från orättvisor och visade på de fantastiska möjligheter individen själv har att lösa sina problem, skaffa ett jobb och leva ett rikt och självförverkligande liv.

(Finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)

onsdag 11 november 2009

Sex

Sverige har länge varit ett föredöme internationellt när det gäller att försvara såväl barns som kvinnors rättigheter. Länge har landet rankats som det mest jämställda i världen plus att det var en föregångare med förbud mot barnaga. Så långt är allt positivt och det finns onekligen mer att göra på dessa områden.

Tyvärr är jag rädd att dessa goda ambitioner är på väg att gå väl långt i vissa avseenden. Risken är uppenbar att vi får krav på allt fler lagar och regler som enbart bygger på moralism och som skadar samhället.

Idag är de flesta överens om att det var absurt att vi långt in på 70-talet satte en sjukdomsstämpel på homosexualitet. Förbudet mot bastuklubbar under 80-talets värsta aidsskräck är en annan företeelse som nyligen avskaffats och som knappast kan försvaras med facit i hand. Dessa regleringar har sedan följts av ett förbud mot sexköp och senast med ett regeringsförslag som vill skärpa kriminaliseringen av barnporr genom att införa ett tittförbud.

Vår avdelningsmedlem i Stureplanscentern Fredrick Federley har stuckit ut hakan och propagerat för ett avskaffande av sexköpslagen som han menar har klart negativa konsekvenser. Via Federleys blogg hittar jag idag en länk till ett mycket läsvärt inlägg från nätverket Liberati skrivet av Louise Persson. Jag är inte övertygad om att jag fullt ut har köpt Federleys resonemang i frågan, men helt klart är att ämnet tål en förnyad saklig diskussion utan moraliserande inslag. Möjligen kan det vara rimligt att två fria individer har rätt till en privat överenskommelse utan statens inblandning. Speciellt med tanke på att människosmuggling, utnyttjande, pedofili, misshandel och skattebrott redan är förbjudet i annan lagstiftning.

Regeringens förslag med hårdare tag mot barnporr och pedofili är förstås också lovvärt vid en första anblick. Problemet är bara att med ett "tittförbud" så får vi mängder med gränsdragningsproblem. Ska inte exhibitionistiska 17-åringar, av egen fri vilja, få lägga ut bilder på nätet där de visar sig med bar överkropp som beskrivs i Johanna Sjödins läsvärda inlägg i Expressen. Är det rimligt att vi berövar alla under 18 rätten att använda internet i sitt sexliv? Var går gränsen för pornografi? Är det rimligt att farmor begår barnporrbrott när hon tittar på bilder av sitt nakenbadande barnbarn? Även JK har haft synpunkter på lagstiftningen med argumentet att vuxna kan komma att undvika att ta del av all form av pornografiskt material på internet eftersom de inte vill riskera att begå lagbrott. Detta är dock en invändning som Beatrice Ask anser väger lätt mot vikten av att skydda barnen. Det låter fint, men är det inte så att det just är lätt att avfärda eftersom det handlar om porr. Det vill säga en produkt som det politiskt korrekta Sverige anser vara förkastlig. Hur hade argumentationen varit om JK hade påtalat risken för minskad konsumtion av t ex balett?

Jag är rädd för att vi i Sverige är på väg att helt tappa vår stämpel som ett sexuellt frigjort land. Jag är rädd för att vi med argument om att värna oskyldiga barn och förtryckta kvinnor tar lagstiftningen ett steg för långt. Jag är rädd för att vi inte längre kan debattera dessa frågor utan att lägga in sexualmoraliska värderingar. I mina ögon har politikerna inte bara ett ansvar att värna barns rättigheter och verka för jämställdhet. Det är även av största vikt att de tar sitt ansvar för att aktivt värna den enskilda individens rätt till en fri sexualitet. Tyvärr finns det alldeles för få ledande politiker som tar den debatten.

måndag 9 november 2009

Imponerande Tyskland

Idag firas tjugoårsjubiléet av Berlinmurens fall. I media har vi de senaste dagarna kunnat ta del av åtskilliga berättelser om det vidriga livet bakom muren. Mot bakgrund av det faktum att samtliga försök att skapa socialistiska samhällen slutat i total misär, så är det anmärkningsvärt att det fortfarande finns stora väljargrupper som anammar retoriken. Visst har Vänsterpartiet accepterat det demokratiska systemet, men en politik som vill se ett samhälle där statens makt och inflytande växer på bekostnad av de enskilda individerna är ändå ett hot och en fara. Borde vi inte ha lärt oss tillräckligt om de negativa konsekvenser som en sådan politik leder till? Borde inte alla dessa socialistiska experiment lärt oss det orimliga i att rösta fram en regering där gamla VPK:are släpps in i regeringskorridorerna?

Klart är i alla fall att detta är ett jubileum som är väl värt att fira. Idag har vi ett demokratiskt, väl fungerande och enat Tyskland. Ett land som har haft en oerhört imponerande utveckling sedan Hitlers fall. 1949 var landet sönderslaget och avskytt. 1989 levde mängder av tyskar bakom en mur i DDR och med en usel ekonomi. Trots att man har haft alla förutsättningar emot sig har Tyskland idag världens 16:e högsta BNP/capita som ligger ganska exakt på samma nivå som Sverige som placeras på platsen precis ovanför. Här är det uppenbart att vi har en hel del att lära av Tyskland. Vi har, trots oerhört mycket bättre förutsättningar, inte lyckats bättre ekonomiskt.

Tyskland kan fungera som ett positivt exempel ur många aspekter. Under 50-talet lyfte man landet ur en ekonomisk och demokratisk misär på precis samma sätt som man lyckades förbättra situationen för alla medborgare i landets östra delar under 90-talet. Det visar på hur snabbt omvälvande positiva förändringar kan komma till stånd. En gång fattig, uträknad och med demokratiskt underskott behöver nödvändigtvis inte innebära att man är fast förankrad i misär. Exemplet Tyskland visar tydligt det rimliga med en utvidgning av EU och en öppen invandringspolitik. Såväl individer som länder kan resa sig, bli produktiva och bidra till en positiv såväl demokratisk som ekonomisk utveckling även för dem som redan har det bra.

onsdag 4 november 2009

Märklig kritik

Centerpartiet presenterade igår ett förslag med så kallade avstampsjobb. En anställningsform som är tänkt att underlätta för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Tanken är att ungdomarna, under ett års tid, får en möjlighet att vara anställda med 2/3 av den normala lönen. Personligen ser jag positivt på förslaget och tror att det kan få avsedd effekt.

Många inom LO och Socialdemokraterna rasar mot utspelet. Ungdomar ska ha riktiga jobb med schyssta villkor är budskapet. I realiteten innebär de socialdemokratiska förslagen att arbetslösa ungdomar ska ges ökade möjligheter till praktik. De ska alltså göra samma jobb med en mycket låg A-kassa som ersättning. Det vill säga exakt samma sak som Centerns förslag- utom att de får halverad ersättning, arbetsgivarna slipper betala en endaste krona och att ungdomarna förblir bidragsberoende, stämplas som arbetslösa och därmed missar möjligheten till den ökade självkänsla som en anställning medför. Är detta verkligen en bättre lösning? Utveckla tankarna LO!

tisdag 3 november 2009

Bra förslag Lars Ohly!

Partiledare Lars Ohly skriver idag, tillsammans med andra vänsterpartister, ett debattinlägg i Aftonbladet där man lyfter fram flera punkter för ett förbättrat klimat för småföretagare. Man föreslår bland annat sänkta arbetsgivaravgifter samt ett slopat sjuklöneansvar. Småföretagare ska inte längre vara tvingade att både betala sjukersättning till sjukskrivna och lön till vikarier. Dessa förslag är mycket bra och något jag hoppas att fler partier kan ta efter.

Att skriva uppskattande texter om fina förslag från Vänsterpartiet gällande företagande är något unikt. Det skulle onekligen betyda mycket för småföretagare om dessa förslag drevs igenom. Det råder idag ingen tvekan om att Vänsterpartiet kommit långt mycket längre och har en mer trovärdig politik mot småföretagare än vad t ex Socialdemokraterna har. Det enda som kom fram på deras kongress var tomt prat och några ytterligare politikerstyrda bidragssystem.

Vänsterpartiet ska ha all heder för sina förslag och jag hoppas att de kan få gehör för idéerna i en eventuell rödgrön regering. Det stora problemet med Vänsterpartiet är att man är mycket måna om att småföretag just ska förbli små företag. De ska inte tillåtas växa, tjäna pengar och hitta riskkapital för att anställa fler. Detta motverkar man aktivt med förslag på återinförd förmögenhetsskatt. Lägg dessutom till skärpt arbetsrätt, höjda sociala avgifter för unga och ett förbud mot vinster för företag i hela välfärdssektorn, så blir bilden rent av företagarfientlig.

Men hellre ett parti som är fientligt inställt enbart till lite större företag än ett parti som är fientligt inställt till alla företag. Ur det perspektivet får dagens utspel onekligen ses som ett steg i rätt riktning.

fredag 30 oktober 2009

Falsk retorik

Socialdemokraternas partikongress rullar vidare i Älvsjö. Idag var det dags för den, på förhand, mest upptrissade debatten, det vill säga den som handlar om aktieutdelningar och vinster hos privata företag i välfärdssektorn. Partistyrelsens förslag vann till slut gehör, vilket var absolut nödvändigt och sunt. Däremot är det skrämmande hur många socialdemokrater som lever i tron om att ett vinstförbud skulle vara bra och rimligt. Hur verklighetsfrånvända får dessa ombud egentligen vara?

Under gårdagen hyllades företagarna under kongressen och man lade fram budskapet om att Socialdemokraterna är ett parti för småföretagare. Jag uppskattade retoriken, men saknade helt förslagen. Det enda som kom fram var att det ska bli lättare att få starta-eget-bidrag. Detta är typiskt socialdemokratiskt beteende. Istället för lägre arbetsgivaravgifter, slopat sjuklöneansvar, enklare regelverk och lägre bolagsskatt väljer man godtyckliga bidrag som skall delas ut som allmosor från politikerstyrda organisationer. Trist, onödigt och fullständigt meningslöst. Varför inte ge företagarna bättre villkor rakt av utan att staten ska bestämma exakt vilka individer och vilka bolag som har rätt att få vissa favörer?

Att Socialdemokraterna säger sig vara ett parti för företagare är i grunden stötande. Organisationen Företagarna lade fram en lång lista på nödvändiga åtgärder för ett bättre företagsklimat 2006. Överst på listan kom ett avskaffande av förmögenhetsskatten. Den vill Socialdemokraterna återinföra. Under förra mandatperioden tvingade partiet åtskilliga framgångsrika företagare att lägga ned sina bolag genom en vidrig lagstiftning som fick namnet Lex Uggla och som innebar privat förmögenhetsskatt på tillgångar i ett aktiebolag. En fullständigt grotesk lagstiftning som enbart hade som följd att människors livsverk slogs i spillror. Idag fattade dessutom kongressen beslut om att avdraget för hushållsnära tjänster ska avskaffas. Även där slår man undan benen för de tusentals företag som vuxit upp inom sektorn och som, än så länge, har en positiv framtid på bekostnad av svartjobben. Mot den bakgrunden blir den socialdemokratiska retoriken upprörande, stötande och löjlig. Som småföretagare är det svårt att inte bli upprörd när man hör inläggen från ett parti som ler med munnen och slår med handen. Min enda förhoppning är att den ändrade retoriken, på sikt, leder till en ändrad politisk kurs hos partiet. Tyvärr lär det dröja på kongresser som domineras av kommunalråd i glesbygd och ombudsmän från LO.

måndag 26 oktober 2009

Socialdemokratisk motionssocialism

På onsdag inleds Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Den stora tvistefrågan tros bli huruvida det ska vara tillåtet med aktieutdelning för bolag verksamma inom den så kallade välfärdssektorn.

Att diskussionen överhuvudtaget kommer upp är för mig högst märkligt. Självklart finns det brister hos vissa privata aktörer på samma sätt som det finns mindre väl fungerande inrättningar som drivs i offentlig regi. Det är däremot för mig främmande hur någon år 2009 fortfarande kan envisas med att ifrågasätta värdet av konkurrens mellan olika aktörer och hur man kan se det som negativt att t ex elever och föräldrar får välja mellan en rad olika skolor med olika pedagogisk inriktning, ägarstruktur och geografiskt läge.

Jag kan heller inte förstå hur man kan leva i en värld där man ser ett framgångsrikt företag som genererar stora vinster som något negativt. Är inte det ett kvitto på att man gjort något bra? En skola som år efter år genererar vinst trots att ersättningen är densamma som de kommunala skolorna får har gjort ett bra jobb. Man har då rimligen lyckats undvika kritik från Skolinspektionen, ha en relativt låg personalomsättning, ha rekryterat kompetenta och engagerade lärare samt bedrivit verksamheten i en attraktiv fysisk miljö. Man har med andra ord år efter år lyckats få så nöjda elever och föräldrar att kunderna fortsätter att strömma till. Hur kan det vara något som måste förbjudas?

Även om man ser vinster som något ont förstår jag ändå inte hur man på allvar kan lägga fram en motion om utdelningsförbud utan att tänka igenom konsekvenserna. Följden skulle givetvis bli att alla vinstdrivna företag omedelbart avvecklade sin verksamhet. Vad skulle det få för konsekvenser om alla dessa aktörer försvann över en natt? Hur skulle staten behandla dessa aktiebolag? Skulle man kompensera dem för de investeringar som gjorts och därmed kosta skattebetalarna stora summor? Eller skulle man helt enkelt slå undan benen för företagen, förändra spelreglerna och se hur de ett efter ett gick i konkurs? Jag är rädd att man skulle välja det sistnämnda alternativet. Vi skulle då ha mängder med företagare som satsat riskkapital i en verksamhet där alla investeringar skulle bli värdelösa efter ett politiskt beslut. Det skulle långsiktigt skada hela Sveriges företagssektor och investeringsviljan skulle drastiskt minska. Att förbjuda företagande på en marknad med befintliga aktörer är precis lika oseriöst som när Hugo Chavez socialiserar Venezuela. Att det sedan finns mängder med socialdemokratiska kongressombud som är beredda att dogmatiskt följa den socialistiska synen på företagande är inte bara trist utan faktiskt rätt skrämmande.

(Inlägget finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)

söndag 25 oktober 2009

Bra Feldt och Centern

Idag finns två intressanta skatteutspel att ta del av. På DN Debatt skriver den före detta socialdemokratiske finansministern ett alldeles lysande inlägg. Han kräver en ny skatteuppgörelse och ett förenklat system och ifrågasätter dessutom på ett rimligt sätt de skatteutspel som Sahlin och Östros gjort gällande förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och höjda marginalskatter. Feldts resonemang är sakligt, korrekt ochpedagogiskt och det råder ingen tvekan om att han skulle vara ett mycket bra alternativ till en framtida finansminister i ett Sverige som också förhoppningsvis kan släppa lite av den åldersfixering som råder idag. Här har vi mycket av lära av USA där såväl 70- som 80-åringar kan ha framstående positioner inom såväl forskning, politik som näringsliv.

Det andra utspelet kommer från Centerpartiet som vill sänka den statliga inkomstskatten från 20 till 15 %. Detta innebär i praktiken att värnskatten försvinner, även om det fortfarande kommer att finnas en progressivitet i skattesystemet. Förslaget är bra, även om jag hellre hade sett ett system där man helt slopade alla former av extraskatter på månadsinkomster över 45 000 kronor. Det viktiga är dock principen att marginalskatteeffekten på inkomster sänks från dagens 57 till 52 %. En högst nödvändig reform som kanske enbart kan genomföras på detta sätt i praktiken utan att kritiken blir alltför högljudd mot att enbart de mest välbärgade gynnas.

Centerpartiet föreslår också att rätten till uppskov på reavinster på bostadsaffärer tas bort samtidigt som skattesatsen sänks från dagens 22 till 15 %. Detta menar man ska leda till lite lugnare prisstegringar. Möjligen kan det finnas en poäng med förslaget, men personligen anser jag inte att sänkta skatter på bostadsaffärer är något område som är värt att prioritera. Jag hade jag hellre sett ännu kraftigare sänkningar av inkomstskatten. Är det inte ganska märkliga signaler som sänds ut i ett samhälle som beskattar en extra tusenlapp i övertidseersättning med 500 kronor och en extra tusenlapp i reavinst på husaffärer med 150 kronor? Är det verkligen spekulation på boende som Centerpartiet ska uppmuntra istället för företagande och hårt arbete?

lördag 24 oktober 2009

Miljöpartiet saknar trovärdighet

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand publicerar idag ett inlägg på SvD:s Brännpunkt under rubriken: MP ska bli småföretagarnas parti. Det är alltid positivt när politiska partier säger sig vilja förbättra villkoren för företagande. I artikeln talas det om att underlätta anställningar och sänkta arbetsgivaravgifter. Det är nödvändiga och bra åtgärder, även om Miljöpartiet vill detaljreglera exakt vilka företagare som skall få vilka förmåner, vilket är trist. Denna detaljreglerariver delar man dock även med den borgerliga alliansen som visserligen skapat ett bättre, men knappast enklare skattesystem.

Problemet för Miljöpartiet är att utspelet har noll trovärdighet. Det fungerar inte att säga sig vilja förbättra villkoren för småföretagare samtidigt som man är beredda att sätta sig i en regering tillsammans med socialisterna inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Miljöpartiet är berett att aktivt stödja en statsminister som vill återinföra förmögenhetsskatten. Detta trots att ett avskaffande av skatten stod högst på organisationen Företagarnas önskelista inför valet 2006. Hur går detta ihop med en företagarvänlig linje Miljöpartiet?

Miljöpartiets ansats är god, men faller tyvärr på sin egen orimlighet. En rödgrön regering har alltid, och kommer för överskådlig tid, alltid att vara en företagarfientlig regering. Ett problem är att många partier säger sig vilja förbättra för småföretagare. Det räcker inte. Enmansföretagare behöver bättre villkor, men det behöver också företag med 15, 50 och 500 anställda. Detta tycks Miljöpartiet ha glömt på samma sätt som man valt att blunda för det faktum att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är den usla företagarpolitiken personifierad.

måndag 19 oktober 2009

Oväntat SD-utspel

Aftonbladet publicerar idag en debattartikel från Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Artikeln innehåller en lång rad onyanserade och generaliserande bilder av muslimer och det hot som islam, enligt Åkesson, innebär mot den svenska kulturen. Vissa bloggare upprörs över att Aftonbladet väljer att publicera artikeln och hävdar att det rör sig om hets mot folkgrupp. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. I mina ögon gör Aftonbladet en insats genom att sprida Åkessons budskap. Innehållet är mer extremt och innehåller mer rasism än väntat. Rimligen innebär publiceringen endast att Sverigedemokraterna distansierar sig än mer från de etablerade partierna och de grundläggande normer som präglar vårt samhälle. Även om högerpopulism kan locka väljare, så är det ändå få som skulle beskriva sig som så öppet rasistiska som man måste vara för att rösta på SD efter att Åkesson idag tydliggjort sitt budskap.

Som motvikt rekommenderas en läsning i tidningen Fokus där Martin Ådahl skriver en läsvärd kolumn.

söndag 18 oktober 2009

Borg vs Östros

Ikväll följde jag debatten mellan Thomas Östros och Anders Borg i SVT:s Agenda. På ett sätt en ganska ointressant debatt som följde det mönster vi tidigare har sett mellan dessa båda herrar. Däremot stör jag mig alltmer på Östros retorik och debatteknik som är under all kritik. I mina ögon är Thomas Östros Sveriges just nu fulaste och oärligaste politiska debattör.

Några få exempel från kvällens debatt:
- Östros användande av termen pensionärsskatt. Idag betalar pensionärer exakt samma skatt som under S-styret 2006, var det så fruktansvärt?
- Hans populistiska retorik över att skattehöjningar för "de rika", de med "miljoninkomster" ska betala "välfärdssatsningar". Sanningen är att dessa skatter knappt innebär en miljard i intäkter och således är helt intressanta i sammanhanget.
- Östros exempel med vilka skattesänkningar talmannen har fått i kronor och ören. Till sanningen hör att sänkningarna inte är procentuellt särskilt stora eftersom det handlar om en av landets mest förmögna personer.
- Argumentationen att ekonomin och underskotten är körda i botten trots att hans egen budget visar precis samma resultat. Dessutom spenderar han mer genom att räkna på en lägre arbetslöshet.

Självklart handlar politisk retorik om att använda sina argument på ett effektivt sätt. Östros vrider dock sanningen till den milda grad att det blir obehagligt. Särskilt tragiskt blir det när det handlar just om ekonomi som är ett ämne som gemene man upplever som komplicerat. Min uppfattning är att Östros särskiljer sig i svensk politik och att hans partikamrater i form av t ex Sahlin och Bodström är betydligt ärligare, liksom blockkollegor som Ohly, Wetterstrand och Åström.

Östros har dock en poäng i debatten - att den höga arbetslösheten är ett stort problem för regeringen som har varit mycket enkelspårig i sin retorik kring vikten av just jobbfrågan. Här vill jag hävda att alla politiker ljuger för väljarna. Sverige är ett litet och extremt exportberoende land i en globaliserad värld. Detta innebär att den internationella konjunkturen är direkt avgörande för svensk arbetsmarknad och att det aktuella läget för världsekonomin är oerhört mycket mer centralt än om vi har en borgerlig eller rödgrön regering. Det vore mer ärligt om politikerna erkände detta istället för att överskatta sin förmåga och vagga in väljarna i falska förhoppningar.

måndag 12 oktober 2009

Bodström och personval

För ett par dagar sedan presenterade TV4:s Kalla fakta uppgifter kring Thomas Bodströms bristande närvaro vid voteringar i riksdagen. Att Bodström har svårt att få tiden att gå ihop kan knappast komma som någon överraskning, vilket gör att uppmärksamheten kring detta "avslöjande" är mycket förvånande. Det säger sig självt att en person som driver ett fåmansföretag, är verksam som advokat samt de senaste åren har gett ut två deckare ibland har sysslor som går ut över riksdagsarbetet.

Nu tänker jag inte kasta sten på Thomas Bodström. Han följer de regler som finns och utför bevisligen sina uppgifter på ett sådant sätt att han har partiets förtroende. Detta bekräftas inte minst av det faktum att han har lanserats som förstanamnet på Socialdemokraternas riksdagslista för Stockholms län i valet 2010.

Som väljare skulle jag dock inte vilja bli representerad av en sådan person. Jag skulle ha svårt att känna att det är en ledamot som lägger ned sin själ i arbetet och för fram mina åsikter i politikerrollen. Tyvärr har man som väljare idag en ganska liten chans att rösta fram och rösta bort kandidater man inte känner förtroende för. Bodströms agerande må vara korrekt och helt i sin ordning. Däremot är det ytterligare ett argument till varför vi ska öka inslagen av personval. Då skulle de socialdemokratiska väljarna själva få ge uttryck för vad de känner inför Bodströms trippeljobb. Antingen uppskattar väljarna hans insatser och ger honom ett tydligt mandat. Alternativt så väljs andra kandidater. Det vore långt mer demokratiskt och Bodström skulle kunna ägna tiden åt annat än att försvara sig mot påhopp från borgerligt färgade journalister som knappast är de väljare han är satt att representera i vårt folkvalda parlament.

tisdag 6 oktober 2009

Personval är räddningen

Aftonbladet skriver idag om ett antal riksdagsmotioner som våra förtroendevalda har skrivt. Ett exempel som ges är kristdemokraten Désirée Pethrus Engström föreslår att barnfamiljer som väljer tygblöjor ska belönas med en speciell miljöblöjspremie.

Vissa politiker saknar helt spärrar och tycker uppenbart att det är fullständigt naturligt att reglera precis varje detalj i samhället. Just denna typ av indivder finns i alla partier och de skrämmer mig oerhört. Ett större inslag av personval vore därför önskvärt. Det skulle underlätta för oss som vill undvika att bli representerade av individer som ägnar sin tid åt absurda motioner som saknar all sans och verklighetsanknytning.

De rika

Idag har de rödgröna partierna presenterat sina separata budgetförslag. Huvudbudskapet är att den långa rad av utgiftsökningar partierna förespråkar ska bekostas av höjd skatt för ”de rika”. Detta besked har vi hört från Socialdemokraterna under en längre tid utan att riktigt förstå vilka som är ”de rika”. Idag har vi fått det klargjort att ”de rika” är personer som:

-har en förmögenhet över 2,5 miljoner kronor och inte är miljardärer med fortsatta specialregler som t ex H&M:s Stefan Persson,

- har en inkomst över 45 000 kronor/månad eller

- bor i en villa med ett marknadsvärde över sex miljoner kronor.

Utgångspunkten i vänsterpolitiken är, som alltid, att om någon tjänar pengar så sker det på någon annans bekostnad. Det vill säga att den kaka som skall fördelas alltid är lika stor och att tillväxt är ett okänt begrepp. Skatteintäkter baserade på ett skattetryck på 49 % av 100, tycks alltid vara att föredra framför ett skattetryck på 45 % av 120.

Dessa skattehöjningar för ”de rika” inbringar högst marginella skatteintäkter. T ex har Mona Sahlin hela dagen talat om skattehöjningen för de som uppnår den extra marginalskatten på inkomster över en miljon kronor per år. Detta rör sig om cirka 30 000 personer och som nu tillsammans ska bidra med en extraskatt som är ungefär tillräcklig för att finansiera en simhall. Mona Sahlin och Thomas Östros tycker alltså att dagens marginalskatt på 57 % inte är tillräcklig trots att inget annat land från nyår kommer att ta ut skatter på över 50 %. Detta var också en nivå Socialdemokraterna ansåg tillräcklig i 90-talets skatteuppgörelse.

Jag vill gå så långt som att hävda att dessa skattehöjningar för ”de rika” är ren och skär populism. Det är retorik på en nivå där man hade hoppats att Sverigedemokraterna fick husera utan sällskap av landets största parti.

Istället behöver landet en ökad tillväxt. Vi behöver fler människor som är beredda att satsa allt för en karriär, som är beredda att lägga tid och pengar på högre utbildning, som är beredda att åka utomlands för att studera, som är beredda att satsa allt på sina idéer och som är beredda att riskera sitt kapital för att lyckas med sin företagsidé. Dessa individer och dessa krafter måste vi ta tillvara och uppmuntra. Då är jag övertygad om att vi får en högre tillväxt, lägre arbetslöshet, högre skatteintäkter och ett större utrymme för välfärdssatsningar.

Att tro att marginalskatter på uppemot 60 % samt en straffbeskattning på framgångsrika företagares riskkapital är rätt väg att gå för att stimulera denna tillväxt är naivt. Ja till och med så absurt att jag inte ens tror att den socialdemokratiska ledningen innerst inne tror på sitt populistiska budskap.

Sverige behöver fler rika och framgångsrika människor som kan bidra med arbetstillfällen och skatteintäkter för vår gemensamma välfärd. Självklart ska de som har mer resurser bidra till ett bättre samhälle för alla i större utsträckning. Det är lätt att glömma att vi även med platt skatt på 30 % på inkomst och kapital skulle ha en tydlig fördelningspolitik i samhället. En person med fem miljoner i förmögenhet som årligen avkastar fem procent och en miljon i inkomst av tjänst skulle bidra med 375 000 kronor per år i skatt. Detta skulle vara 5,2 gånger så mycket som en vanlig löntagare med 20 000 kronor i månadsinkomst.

Detta är en skillnad i beskattning som, i mina ögon, är fullt tillräcklig för en rimlig fördelningspolitik. Det vore dessutom ett skattesystem som uppmuntrar och skapar initiativförmåga, risktagande, hårt arbete, tillväxt, arbetstillfällen och därmed ett bättre samhälle för alla. Detta är självklarheter som tyvärr riskerar att drunkna i populistisk socialdemokratisk retorik.

(Inlägget finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)

tisdag 29 september 2009

PPM och valfrihet

Mats Odell har idag lanserat ett nytt förslag som innebär förändringar i PPM-systemet. Förändringarna går ut på att det ska bli möjligt för myndigheten att ta ut avgifter för fondbyten samt att det ska finnas färdiga fondförvaltningstjänster där man kan nöja sig med att välja risknivå.

Exakt hur förändringarna ska utformas är ännu inte klart. Personligen kan jag se det rimliga i att införa en avgift för mycket frekventa fondbyten. En tanke är t ex tio fria byten per år, för att därefter ta ut en avgift till självkostnadspris. På så sätt kommer man undan att några få överaktiva individer skapar kostnader som delas av alla.

Det andra förslaget som går ut på att det ska finnas färdiga fondportföljer är oerhört märkligt. För det första så tillhandahåller redan mängder med aktörer denna tjänst idag mot betalning. Det är självklart inte statens uppgift att hålla dessa under armarna, men samtidigt måste det finnas tydliga regler från staten som gör det möjligt för varje aktör att planera sin affärsverksamhet. Det finns åtskilliga företagare som investerat mycket kapital för att utveckla och sälja tjänster anpassade till ett PPM-system som man, av naturliga skäl, har utgått från ska vara långsiktigt. Nu verkar det istället vara staten som ska tillhandahålla liknande kostnadsfria tjänster. En högst märklig näringspolitik som drabbar enskilda företagare hårt.

Nästa fråga blir vilka underliggande fonder staten ska välja. Detta val kommer, på ett eller annat sätt, att gynna enskilda företag. På vilka grunder ska man välja om man ska köpa förvaltningstjänsten från Handelsbanken, Lannebo, UBS eller Morgan Stanley? Blir inte det en märklig situation? Å andra sidan så sker detta redan idag genom AP-fondernas inköp av förvaltningstjänster.

Nej, hela systemet andas statlig överreglering. Mitt förslag är att avskaffa PPM och istället låta medborgarna ta hela ansvaret. Idag avsätts två procentenheter av inkomsten till PPM. Kan vi inte lika gärna få sänkt skatt med två procentenheter och själva välja exakt hur vi ska spara till vår pension ? Eller är det nödvändigt med statligt tvångssparande?

Reinfeldt i Umeå

Jag läser i Västerbotten-Kuriren att statsminister Reinfeldt varit på besök hos Utrikespolitiska föreningen vid Umeå Universitet. En organisation där jag själv har ett förflutet som styrelseledamot och som genom åren har arrangerat mängder med intressanta föreläsningar.

Mediarapporteringen från besöket domineras av två saker. Störande vänsteraktivister samt att statsministern öppnade dörren försiktigt för framtida uranbrytning i Sverige. När det gäller aktivister på vänsterkanten, så är det inget nytt att de inte respekterar demokratin, även om detta inslag får ses som en ganska mild attack på vårt demokratiska system. Än värre är de djurrättsaktivister som härjat i Umeå och som bland annat bränt ned en jaktstuga och mordhotat en krögare till den grad att han känt sig tvingad att lägga ned sitt företag. I dessa fall handlar aktionerna om terrorism och det är högst rimligt att polisen lägger stora resurser på att stävja denna typ av verksamhet och komma åt dessa autonoma grupperingar.

När det gäller öppningen för uranbrytning, så är det på tiden. Vi kommer att ha kärnkraft i Sverige för lång tid framöver och kommer således att ha ett behov av uran. Idag importerar vi denna råvara från länder där såväl natur som arbetare riskerar att skadas i hanteringen. Självklart är det då rimligt att vi själva tar ansvaret för det uran vi förbrukar istället för att lämna över problemen på tredje världen. Trots detta tillsynes självklara ansvar så rasar nu de rödgröna och vissa Centerpartister mot statsministerns uttalande. Detta är märkliga protester och man kan verkligen ifrågasätta vad de menar med den solidaritet som de säger sig förespråka?

måndag 21 september 2009

Trist budgetdebatt

Idag har finansminister Anders Borg presenterat sin, sedan tidigare kända, budget. Man skulle kunna tro att partierna borde kunna vara ganska överens om satsningar på kommuner, höjda studiemedel, förbättrad infrastruktur, sänkt skatt för pensionärer samt att vi, trots lågkonjunkturen, har ett högst hanterbart budgetunderskott. Den bilden visade sig inte riktigt stämma, utan debatten i kammaren i förmiddags blev intensiv, hård, aggressiv och tyvärr även ganska förutsägbar och tråkig. Det känns som det är dags för herrarna Östros och Borg att vidga debatten och prova lite nya grepp.

När det gäller Östros så har han i snart tre års tid haft ett och samma budskap. Vi har fått vänja oss vid talet om orättvisa skattesänkningar för de rika, en handfallen regering samt alltför få jobbsatsningar som kommer på tok för sent. Jag är trött på de enahanda argumenten och jag är trött på Östros ordvrängeri. Att pensionärerna idag betalar lägre skatt än under S-styret 2006 kallas plötsligt pensionärsskatt. Idag slog han dessutom alla rekord genom att fylla på med termerna fackskatt (slopad avdragsrätt för medlemsavgift), skatt för pappalediga (ej längre jobbskatteavdrag, men samma skatt som under S-regeringen) och skatt för arbetslösa (återigen uteblivet jobbskatteavdrag). Alla dessa skatter drabbar vanliga medborgare, menar Östros och berättar sedan hur mycket Reinfeldt och den förmögne talmannen fått i skattesänkningar. Östros får mycket gärna vara emot skattesänkningar, men att tala om skatt för pappalediga, arbetslöshetsskatt och pensionärsskatt samtidigt som dessa skatter i praktiken är lägre än under Socialdemokraternas styre är inte skicklig retorik. Det är en ohederlig debatteknik med enda syftet att lura de väljare som inte sätter sig in i detaljerna. Det är en debatteknik som, med all rätt, ökar politikerföraktet och försvagar demokratin.

Även Anders Borg har sina brister. Jag gillar politiken i stora drag, men jag skulle önska att han kunde bli lite mindre nationalekonom och istället tala om känslor och frihet. Exakt hur många jobb han tror att jobbskatteavdraget skapar och hur han gjort beräkningarna är ointressant. Jag skulle istället vilja se honom på ett känslomässigt sätt förklara det moraliskt riktiga i att hårt arbetande vanliga människor på detta sätt får en betydligt större frihet att själv styra över sina liv, oberoende av politiska beslut. Denna aspekt tycks tyvärr Borg helt ha tappat bort i sina excelfiler.

Nu krävs en uppryckning innan vi riskerar att tröttna på valrörelsen redan innan den startat. Jag vill se tydligare känslomässiga beskrivningar och mindre populism. Tyvärr finns det inte mycket att hoppas på från Östros. Kvällens debatt i Aktuellt avslutade han med att lova nya satsningar som skulle bekostas av de med miljonlöner. Det vill säga hans tidigare presenterade marginalskattehöjning från 57 % för de 30 000 individer som tjänar över en miljon kronor per år. En höjning som är absurd, världsunik och som kommer, på sin höjd, att kunna bekosta en bandyhall i Uppsala.

lördag 19 september 2009

Vansinnigt val

Imorgon är det dags för kyrkoval. Ett val som är precis lika viktigt som alla andra val, säger Mona Sahlin i Socialdemokraternas broschyr. Ur det perspektivet blir det spännande att se om Sahlin tänker åka till Mallorca för födelsedagskalas även torsdagen innan riksdagsvalet 2010. Som tur är för Socialdemokraterna så har Sahlin grovt fel om kyrkovalet och gör därför helt rätt i att lämna landet och gå på födelsedagsfest, långt borta ifrån det demokratiskt förkastliga kyrkovalet.

Det är snart tio år sedan vi separerade kyrka och stat. Trots detta envisas de politiska partierna med att ställa upp i valet. Detta är helt fel och mycket märkligt agerat. Svenska kyrkan är att betrakta som vilken fristående organisation eller samfund som helst. Detta tycks partierna ha missat. Det finns ingen som helst anledning till varför partierna ska engagera sig i styret av kyrkan. De kan precis lika gärna nominera kandidater till styret av Hare Krishna, Sveriges muslimska råd eller Brynäs IF.

I ett demokratiskt samhälle finns det en poäng i att det civila samhället i form av kyrkor, idrotts- och kulturföreningar får agera fritt från de som innehar den politiska makten. Denna del av demokratin måste de politiska partierna ta på allvar och omedelbart sluta med att engagera sig i styret av ett enskilt fristående trosamfund.

I morgon äger valet rum. För de som innehar rösträtt ser jag tre rimliga alternativ:

- Bojkotta valet och hoppas på att det sänder en tydlig signal att valen borde organiseras på annat sätt.

- Rösta på partier som endast är verksamma i kyrkan och som inte aspirerar på eller innehar regeringsmakten.

- Rösta på etablerade partier, men se till att kryssa kandidater som är beredda att aktivt verka för ett avskaffande av kyrkovalen i dess nuvarande form.

Däremot är det, i mina ögon, helt fel att rösta på ett etablerat parti och köpa partiets nomineringslista rakt av. Det är att aktivt bidra till ett samhälle som är lite mindre demokratiskt än vad som är nödvändigt. I framtiden hoppas jag att Svenska kyrkan kan vara en del av ett fritt civilt samhälle långt ifrån partipolitisk styrning och det skulle uppskattas om detta är sista gången detta spektakel äger rum.

tisdag 15 september 2009

Demokrati kräver öppenhet

Vi fattar dagligen mängder med beslut. Det kan handla om allt ifrån val av studier och barnomsorg till vardagliga saker som vilken korv vi väljer på ICA. För att kunna fatta rationella beslut behöver vi viss information och kunskap. Av just den anledningen har också politikerna stiftat mängder med lagar som skall se till att producenter av varor ger konsumenterna nödvändig information som ska hjälpa dem i deras beslutsfattande. Producenterna är skyldiga att redogöra för kötthalten och ursprungsland på korven på samma sätt som fondbolag är skyldiga att redogöra för exakt vilka kostnader som har belastat kundernas fondsparande.

De flesta tycks vara överens om att detta är en rimlig och bra princip.

På samma sätt ska väljarna utvärdera de politiska alternativen. En mycket relevant fråga är då förstås om politikerna har levererat rimliga tjänster i förhållande till de skatter som medborgarna har bidragit med. Tyvärr är detta svårt idag. Till skillnad från redogörelsen för kötthalten i korven, eller fondavgifternas storlek är det svenska skattesystemet ytterst komplicerat och det är mycket svårt för medborgarna att få en överblick över de skatter de verkligen betalar. Detta problem skulle delvis kunna lösas med enkla medel.

Ett första steg för att förbättra förståelsen hos medborgarna vore att de fick en klar bild av hur mycket som togs ut i arbetsgivaravgifter. Detta skulle enkelt kunna lösas genom att man slutade dölja denna skatt och istället öppet redovisade hela skatteuttaget på de anställdas lönebesked.

Idag får t ex en inkomsttagare med 25 000 kronor i bruttolön betala en inkomstskatt på 6 244 kronor. Detta skulle lika gärna kunna redovisas som en bruttolön på 32 850 kronor och istället med en avdragen inkomstskatt på 14 094 kronor. Det vore rimligare eftersom det är just så verkligheten ser ut. En enkel åtgärd som varken påverkar skatteintäkterna, arbetsgivaren eller den anställde.

Är det inte precis lika rimligt att skatter redovisas öppet som att Scan redogör för kötthalten eller att SEB synliggör sina fondavgifter? Detta borde rimligen inte vara något som delar de politiska blocken. Vem kan argumentera för att bristande öppenhet och okunskap hos väljarna har en positiv inverkan på demokratin?

(Inlägget har även publicerats på Stureplanscenterns hemsida www.stureplanscentern.se)

Raserar de rödgröna i Norge välfärden?

De rödgröna fortsätter att regera Norge efter gårdagens val. Med tanke på att främlingsfientliga Framskrittspartiet är det största oppositionspartiet, så känns resultatet rimligt, även om jag ogillar Socialdemokratisk politik. Däremot backade de riktiga socialisterna inom Sosialistisk Venstre kraftigt, vilket får ses som ett glädjeämne i sig.

Många rödgröna bloggare hyllar nu den norska politiken och valframgången som man menar leder vägen inför det svenska valet. Jag förstår tanken, men tycker ändå inte riktigt att resonemanget går ihop. Man hyllar den rödgröna norska politiken och visar på framgångar i form av låg arbetslöshet. Samtidigt rasar man mot regeringen Reinfeldt som "med sina oansvariga skattesänkningar har raserat hela välfärden". Detta är ett helt ologiskt resonemang med tanke på att den S-märkta regeringen i Norge har fört en politik som innebär såväl lägre inkomstskatter som ett totalt lägre skattetryck än vad vi ser i Sverige under en moderatledd regering. Följdaktligen borde det betyda att de rödgröna i Norge för länge sedan raserat allt vad välfärdspolitik heter!

En lite större ödmjukhet bland de rödgröna borde också vara på sin plats. Det norska valsystemet är utformat så att det, liksom det amerikanska, kan ge märkliga resultat. I det norska valet ser det nu ut som om oppositionen har fått fler röster än de rödgröna, men trots detta tilldelats färre mandat. De stora orden om väljarnas stöd för rödgrön politik klingar således ganska tomma!

Trots att Norge och Sverige är kulturellt väldigt lika, så ska man nog vara försiktiga med alltför långtgående jämförelser när det gäller såväl skattetryck, arbetslöshet, tillväxt, statsfinanser och valresultat. De norska oljetillgångarna gör att situationen i Norge är unik i Västeuropa. Man kan sannerligen fråga sig varför ett utpräglat missnöjesparti ska behöva vara näst största parti i ett Norge som badar i pengar, eller varför Norge vägrar ett EU-medlemskap. EU har genom historien utvecklat fungerande demokratier och bidragit oerhört till uppbyggnaden ekonomiskt av såväl Irland som Syd- och Östeuropa. Ett arbete som krävt stora ekonomiska resurser. Ett samarbete och en uppbyggnad som Europas rikaste land Norge valt att ställa sig utanför. Hur var det egentligen med solidariteten i den norska regeringen?

söndag 13 september 2009

Märklig marknadsekonomi

Räntor sätts i en fri marknadsekonomi efter låntagarens kreditvärdighet. Det är naturligt. Samtidigt har vi en statlig insättningsgaranti som numera omfattar mängder med låneinstitut. Det innebär att marknadsekonomin sätts ur spel och att det går att göra helt riskfria vinster på kapitalplacering. Något som i teorin ska vara helt omöjligt, men som blir möjligt när staten tar över risktagandet.

Ett typexempel är om jag lånar 500 000 extra med min bostad som säkerhet. Min bank Skandiabanken är villig att ge mig detta lån med en löptid på ett år med en ränta på 1,69 %. Samtidigt erbjuder Capinordic bank mig ett bundet sparkonto med en fast ränta på 3.3 %. Jag kan alltså låna pengarna och placera dessa under ett år och göra en räntevinst på 1,61 % och därmed tjäna 8050 kronor. Detta hade inte varit något märklig eller annorlunda om jag själv hade fått riskera mitt kapital. Det märkliga i detta är att staten garanterar mina 500 000 om Capinordic inte skulle kunna stå för sitt åtagande.

Jag kan alltså tjäna 8050 kronor helt och hållet riskfritt. Är detta rimligt i en marknadsekonomi? Vad händer med detta system när majoriteten av svenska folket nås av denna insikt och börjar utnyttja denna felaktiga prissättning på risk? Kan vi ha en marknadsekonomi som bygger på principen att mannen på gatan inte ska förstå, känna till och ta del av möjligheter till arbitragevister?

Tröttsam mediakonsumtion

Efter att ha konsumerat ett par nyhetsprogram och Agenda under kvällen kan man inte annat än konstatera att svensk debatt och nyhetsrapportering är oerhört förutsägbar.

Nyhetsuppläsaren på Rapport hann bara nämna i inledningen att en professor i rättsvetenskap gick till hårt angrepp på svenska myndigheter för att ha lämnat ut information till sina utländska kollegor i fallet Ghezali innan min fru gäspande konstaterade att Dennis Töllborg verkar vara i farten. En snabb slutsats som också mycket riktigt visade sig stämma. Hans "objektiva" uttalanden som professor är ungefär lika intressanta som Sören Holmbergs opinionsanalyser och det är märkligt att SVT gång på gång släpper fram hans förutsägbara utsagor.

Nästa besvikelse var Agenda och utfrågningen av de rödgrönas partiledare. Det var i sig inget fel på frågorna, men det var uppenbart att svaren hela tiden uteblev. Trots detta fortsatte programledaren efter manus med nästa fråga utan en enda relevant följdfråga. Ibland kan jag fundera på om utfrågare alltid ska vara objektiva och balanserade. Kanske det vore rimligare med sändningar där utfrågarna har en officiell politisk agenda och agerar utifrån denna. SvD:s och Aftonbladets websändningar där ledarskribenterna Sanna Rayman och Katrin Kielos leder utfrågningarna är ett exempel på program som jag tror kan vitalisera såväl den politiska debatten som mediabevakningen.

fredag 11 september 2009

Sören Holmberg borde vara rökt

På Rapport tidigare ikväll presenterades en statsvetare som "Norges Sören Holmberg". Enligt mig är det inte ett särskilt positivt epitet. Möjligen hade Holmberg en storhetstid på 70-talet, men de sista tio åren har han definitivt inte imponerat. Ur det perspektivet är det högst märkligt att han fortfarande verkar bära på ett stort förtroendekapital hos landets journalistkår.

Hösten 2007 menade Holmberg att regeringens opinionssiffror var så pass dystra att han under SCB:s demokratidag sade:

- Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt.

Enligt senare opinionssiffror uppenbarligen en något förhastad slutsats.

Än värre är hans agerande under SVT:s valvakor. För oss som älskar siffror, analyser och val blir sändningarna med Holmberg riktiga besvikelser. Möjligen beror det på en tilltagande ålder, men faktum är att han inte alls hänger med i resultatrapporteringen. Uppenbara slutsatser dröjer alldeles för länge, han blandar ihop siffror och presenterar materialet på ett ostrukturerat sätt.

Jag hoppas SVT vågar ta till sig behovet av förändring. Jag vet att det finns mängder med kompetenta, pålästa och pedagogiska statsvetare som är beredda att ta över arbetsuppgifterna. Tyvärr verkar SVT agera utifrån livslånga anställnignskontrakt. Är det möjligen LAS som spökar även där?

torsdag 10 september 2009

Östros menar inte allvar

Jag kan inte sluta fundera på Socialdemokraternas populistiska skatteutspel igår. Idag såg jag i DI att det finns 36 861 personer i landet med en inkomst över en miljon per år. För dessa individer räcker alltså inte 57 % marginalskatt. Denna lilla grupp ska krävas på en specialskatt som räcker till att finansiera en simhall i en mellanstor stad. Är det rimligt? Den socialdemokratiska synen verkar vara att detta handlar om en grupp som tillskansat sig resurser på bekostnad av andra på ett nästintill kriminellt sätt. En grupp som måste motarbetas och vars framfart måste hejdas. Inte att det är en liten grupp människor som genom studier, hårt arbete, stora risker, initiativförmåga och drivkraft lyckats bli framgångsrika och på så sätt kunnat bidra till stora skatteintäkter och arbetstillfällen. Problemet i Sverige är knappast att vi har för många framgångsrika människor.

När det gäller förmögenhetsskatten så tror jag faktiskt inte att de menar allvar. Partiledningen gör ett populistiskt utspel som aldrig kommer att bli verklighet. Vid en rödgrön valseger kommer vi att få se en presskonferens där man presenterar ett skattesystem där just förmögenhetsskatten råkade, som av en händelse, bli en eftergift till Miljöpartiet och deras motstånd mot återinförandet! En sorgsen Thomas Östros kommer att beklaga sig för att sedan förklara att politik handlar just om att hitta kompromisser och att leda utvecklingen framåt. Det kommer bli det yttersta beviset för att politik är ett cyniskt spel som handlar om taktik. Ett tydligt exempel på anledningen till varför jag aldrig skulle vilja vara politiker på högre nivå.

onsdag 9 september 2009

Tragisk populism

Thomas Östros och Mona Sahlin skriver idag ett inläggDN-debatt där man bland annat nämner sina tidigare krav på återinförd förmögenhetsskatt, höjd skatt på "lyxvillor" och höjd inkomstskatt för inkomster över en miljon kronor per år. Tanken är att "de rika" nu ska få betala nya satsningar inom välfärdssektorn.

Problemet är att dessa skattehöjningar bara innebär några enstaka miljarder i intäkter till statskassan. Problemet är att detta enbart handlar om ren och skär populism. Problemet är att dessa straffskatter endast berör något tusental individer och att dessa individer redan idag bidrar med stora skatteintäkter. Risken är uppenbar att dessa åtgärder kommer att kosta statskassan mer än de inbringar.

Inkomster över en miljon kronor beskattas idag med en marginalskatt på mellan 55 och 57 %. Om vi dessutom lägger till sociala avgifter så innebär det att en framgångsrik företagare får betala 884 000 kronor i skatt idag för ett extra löneuttag på en miljon kronor. Företagaren behåller 430 000 kronor. Det tycker Mona Sahlin och Thomas Östros är alldeles för mycket. Detta trots att Socialdemokraterna tidigare gått med på en skattereform som maximerat marginalskatterna till 50 %. Att 57 % av en lönehöjning eller av förtjänsten av en timmes övertid försvinner i skatt tycker dessa Socialdemokrater är alldeles för lite. Man häpnar! Behöver vi inte stimulera framgångsrika männsikor att jobba mer och hårdare istället?

Den nya förmögenhetsskatten kommer att inbringa några enstaka miljarder om vi väljer att bortse från de negativa konsekvenserna. Det handlar om 2-3 promille av de årliga skatteintäkterna, vilket är att betrakta som helt ointressanta belopp. Idag beräknas någonstans mellan 800 och 1000 miljarder ha placerats utomlands av svenskar på dolda konton. Detta kapital skulle kunna fungera som viktigt riskkapital i landet. Detta kapital skulle med kapitalskatt och en avkastning årligen på fem procent inbringa ca 15 miljarder per år i skatteintäkter. Denna möjlighet sumpar nu Socialdemokraterna för att "de rika" ska betala nya välfärdssatsningar.

Det värsta av allt är att Mona Sahlin och Thomas Östros har alla dessa fakta. De vet att förmögenhetsskatten inbringar helt ointressanta summor, de vet att den har skadliga effekter, de vet att den kostar mer än den smakar, de vet att den hotar istället för att skapa välfärd. Trots denna kunskap väljer de att lansera förslaget. Denna populism är tragisk och jag blir både ledsen och beklämd att dessa framstående politiker väljer att låta socialistisk verklighetsfrånvänd retorik gå före entydiga forskningsresultat baserade på vetenskap.

måndag 7 september 2009

Är Stureplanscentern solidarisk?

Jag tror att Sverige skulle må bra av sänkta skatter och därmed lägre offentliga utgifter. Det är en synpunkt jag har fört fram i åtskilliga sammanhang de senaste åren. Ofta har mina debattinlägg mötts med likartade reaktioner från rödgröna meningsmotståndare. Kritiken går ut på att jag är egoistisk, osolidarisk, hård, känslokall samt att jag saknar empatisk förmåga. Detta på grund av att jag vill ta från de fattiga och ge till de rika, sparka på arbetslösa och sjukskrivna samt att jag spottar på de sämst ställda.

Frågan är då vad som är solidaritet? I den svenska debatten har tyvärr Socialdemokraterna och de rödgröna lyckats få monopol på definitionen av solidaritetsbegreppet. Man är en god människa om man står för ett högt skattetryck och höga ersättningsnivåer till samtliga grupper som anser sig berättigade till bidrag, så som idrotts- och kulturföreningar, arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade, föräldralediga, barn och pensionärer.

Är jag då lika känslokall och ond som mina meningsmotståndare utmålar mig som? Ja, naturligtvis om vi köper deras definition rakt av. Det ironiska blir att denna definition och kritiken av mig som individ ofta kommer från rödgröna debattörer som får sin försörjning till 100 % baserade på offentliga utgifter. Det kan handla om heltidspolitiker som slår sig för bröstet och anser sig vara urtypen för en godhjärtad och solidarisk samhällsmedborgare. Detta bygger de på det faktum att de vill dela ut andras pengar till vad de som de själva har definierat som ”svaga grupper”.

Visst finns det behov av bidrag! Frågan är bara vem som egentligen står för solidaritet? Är det nödvändigtvis den socialdemokratiska politikern, eller kan det vara någon annan? Kan det kanske vara småföretagaren som satsar sitt eget sparkapital, belånar huset och riskerar hela sin tillvaro för att bygga upp ett framgångsrikt företag och därmed ge flera andra en möjlighet att försörja sig själva?

Eller kan det istället vara en borgerlig politiker som ifrågasätter om det är sunt att vi ska ha världens högsta sjukskrivningstal och om det verkligen är rimligt att jämtlänningar har 50 % högre sjukfrånvaro än stockholmare? Det vill säga en politiker som vågar ifrågasätta ”solidariteten” och som är beredd att satsa 17 miljarder kr på att återanpassa dessa individer till samhället och arbetsmarknaden istället för att propagera för möjligheterna till fler bidragsberoende?

Ni får fortsätta att kalla mig hård, känslokall och osolidarisk, men jag är övertygad om att vi behöver ett Sverige med lägre skatter. Ett Sverige där socialbidragstagare ges en möjlighet till egenförsörjning genom sin egen drivkraft och sitt eget arbete, där individer får en möjlighet att förverkliga drömmar genom den frihet och det självförverkligande som man upplever som egenföretagare, som ger fattiga pensionärer möjligheter till en socialt stimulerande miljö genom extraarbete, som uppmuntrar till studier och belönar studielånstagare med en högre extra nettoinkomst, där företag kan anställa fler och ge arbetslösa en möjlighet att visa upp den kompetens de besitter, där sjuka kan jobba extra utan att förlora sina nödvändiga bidrag och där de kan få välja en vårdgivare de själva tror har redskapen att förbättra deras hälsa, där vanliga medborgare kan bygga upp ett sparkapital och därmed vara delvis oberoende av godtyckliga bedömningar från a-kassa och Försäkringskassa när situationen förändras, där företag kan anställa utan de risker LAS medför och vågar prova vad en nytänd utbränd kan utföra och där kultur- och idrottsföreningar inte enbart är beroende av politiska beslut utan också får ta del av bidrag på frivillig basis från individer som själva har fått utvärdera sina investeringsprojekt.

Jag är övertygad om att vi i Stureplanscentern även fortsättningsvis kommer att bemötas med argument kring vår egoism och vår brist på solidaritet. Personligen tycker jag att vi alla som anser att solidariska människor kan vara andra än socialdemokratiska politiker som vill spendera andras pengar har mycket att göra. Vi måste aktivt ta debatten, agera, argumentera och successivt försöka få omvärlden att förstå att begrepp som Stureplanscentern, solidaritet och omtanke kan, och bör, gå hand i hand.

(Inlägget finns också publicerat på Stureplanscenterns hemsida www.stureplanscentern.se)

onsdag 2 september 2009

Rätt att bestämma över saker man äger

Maud Olofsson får stor mediauppmärksamhet idag för att hon utesluter kvotering som en metod för att förbättra kvinnorepresentationen i bolagsstyrelser. Hon har personligen aktivt engagerat företagen ifråga och opinionsbildat i ärendet, precis som politik ska fungera.


Utöver detta ger hon uttryck för att det är ägarna och inte politikerna som ansvarar för hur könsfördelningen ser ut i styrelsen. Det som skrämmer mig mest är att vår näringsminster får uppmärksamhet i media genom att säga självklarheter. Varför ifrågasätter inte media istället hur sjuk tanken på kvoterade styrelser är? Ägare av företag ska alltså, i de rödgrönas Sverige, inte längre få styra de företag de äger. Politikerna ska istället indirekt utse hur bolagets högsta beslutande organ ska se ut.


På 80-talet kallade vi dessa politikerstyrda system för Sovjetunionen. På 90-talet lärde sig till och med Socialdemokraterna att vi borde tycka illa om dem och på 00-talet kristiserade även VPK Sovjetunionen. På 10-talet tycker de rödgröna att det är dags för en återlansering av politikerstyrt näringsliv. När ska man ta behovet av frihet för såväl individer som företagare på allvar annat än i retoriken?

Bilen överlever

Idag godkände äntligen regeringen planerna för Förbifart Stockholm, det vill säga den motorväg som ska ta förbipasserande bilar och lastbilar runt Stockholm istället för att, som idag, se till att de passerar innerstan. Projektet beräknas kosta 27 miljarder kronor och det är högst osäkert om det verkligen blir av. Anledningen är förstås den kritik som Socialdemokraterna i allmänhet och Miljöpartiet i synnerhet riktar mot projektet som knappast kan överleva ett regeringsskifte.

Fördelarna med en förbifart är uppenbar. Vi får ned antalet bilister i innerstan kraftigt, vilket i sin tur leder till minskade köer och därmed minskat intag av luftföroreningar för de boende i hela stockholmsregionen. Dessutom innebär en ny vägsträckning kraftiga tidsbesparingar och därmed stora samhällsekonomiska vinster.

Kritiken kan indelas i två kategorier. De med lokalanknytning som värnar vissa djurarter på t ex Ekerö, samt de traditionella Miljöpartisterna som hävdar att motorvägar är det sista mänskligheten behöver i tider av klimatförändringar. Den första gruppens argument orkar jag inte riktigt ta på allvar. Jag tror det är positivt med stora städer och centraliseringar. Om halva Sveriges befolkning samsas på en liten yta runt Stockholm så lämnar vi fritt spelrum till alla djur och växter på snart 98 % av landets yta. Är inte det positivt, även om någon fågelfamilj på Ekerö får sätta livet till?

De vanliga Miljöpartisterna som vill sätta stopp för all bilism har förstås en poäng att det vore bra. Å andra sidan är det naivt och verklighetsfrånvänt. Att bekämpa växthusgaser genom att sluta resa, sluta transportera och sluta åka bil är döfött. Istället måste vi skapa miljövänliga bilar, bussar, tåg och flygplan. Detta gör vi med ekonomiska incitament. Höga bilskatter, högt bensinpris, höga globala flygskatter och trängselavgifter är rätt väg att gå. Men att tro att folk slutar åka bil bara för att man inte bygger nya vägar är naivt och skapar stora problem i form av trängsel och köbildning. Hur många stockholmare får inte sätta livet till på grund av de utsläpp och dubbdäckspartiklar som Essingeleden för med sig till tätbefolkade områden? Nej, Miljöpartiets politik skapar köer, utsläpp samt dödar lokalbefolkningen! Stockholm borde haft sin förbifart för 30 år sedan!

När man dessutom inser att Miljöpartiet har tjatat till sig en Bottniabana i Norrland för samma pris, med högst begränsade transporter och miljövinster så kan man inte annat än att bli upprörd! Hur ser Sveriges tillväxtsiffror ut efter ett par år med dessa världsfrånvända Miljöpartister och de gamla kommunisterna i regeringsställning?

onsdag 26 augusti 2009

Rödgröna förslag

Regeringen har idag lagt fram förslag som innebär ökade satsningar på utbildningsinsatser och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Pengar som tyvärr kan vara nödvändiga kommande år då arbetslösheten spås nå upp emot tolv procent.

Generaldirektören för Arbetsförmedlingen är nöjd med satsningen. Thomas Östros välkomnar att regeringen väljer att satsa på förslag som länge har lagts fram från de rödgröna, men tycker att satsningarna är alltför kraftlösa. Samma budskap får vi från flera Socialdemokratiska bloggare, som skriver texter med rubriker som "oppositionen har rätt igen". Och visst har det rätt. Förslagen har tidigare hörts från en rad rödgröna debattörer!

Problemet är bara att Socialdemokraterna vill ha
fler utbildningsplatser på högskolan, fler platser och ökade resurser till Komvux, förbättrad SFI-undervisning, ökade satsningar på skolan, ökade resurser till yrkesutbildning, mer arbetsmarknadsutbildningar, bättre mat till äldre, ökade satsningar på äldreomsorgen, en Norrbottniabana, höghastighetståg, fler flygplatser i glesbygd, ett extra barnbidrag, sänkt skatt för dem med bostadsvinster, sänkt skatt för pensionärer, höjda pensioner, höjd sjukförsäkring, höjd A-kassa, mer kollektivtraftik, subventionerade fackavgifter, sänkt A-kasseavgift, mer kollektivtrafik, mer jobbsatsningar för unga, fler fritidsgårdar, bättre villkor för småföretagare, ökade satsningar på grön teknik, ökade bidrag till fordonsindustrin, ökade subventioner till företag i kris, mer statligt riskkapital, mer pengar till kommuner, mer pengar till landsting, statligt betalda vaccinationer, mer resurser till försvaret, ett ökad bistånd, mer resurser till Försäkringskassan, skrotningsbidrag för bilar, höjt barnbidrag, mer pengar till kultur samt ökad personaltäthet inom barnomsorgen.

Ur det perspektivet är det inte så konstigt att samtliga "satsningar" och utgiftsökningar bygger på rödgröna förslag. Det är nästintill omöjligt att undvika.

Den Socialdemokratiska finansieringen? Jo, en återinförd och begränsad förmögenhetsskatt som, om vi bortser från de negativa effekter skatten ger, inbringar i ett drömscenario cirka tre miljarder.

Vem ska betala resten? Jag gissar på "de rika"! Detta underskattade skogsväsen med guldbyxor!

söndag 23 augusti 2009

Svagt agerat från alla håll

Den israeliska kritiken mot Sverige växer sig allt starkare efter Donald Boströms artikel i Aftonbladet. Såväl premiärminister Netanyahu som flertalet ministrar kräver nu en officiell svensk ursäkt. Detta är trams. Israel lyfter ofta fram sig självt som ett positivt undantag i Mellanöstern i form av en demokratisk stat omgiven av diktaturer. Ur det perspektivet är det därför rimligt att den israeliska regeringen lägger ned sin kritik och på allvar respekterar den pressfrihet som är grundläggande i ett demokratiskt fungerande land.

Historien slutar dock inte där, utan det är fler som förtjänar kritik i denna historia. Även den svenska ambassadören i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, har agerat felaktigt genom att skicka ut ett pressmeddelande där hon i skarpa ordalag fördömer Aftonbladets publicering. Inte heller det är ett rimligt agerande om man tar pressfriheten på allvar.

Pressfriheten gör att Aftonbladet är i sin fulla rätt att publicera artikeln. Däremot innebär inte pressfrihet att allt som publiceras håller någon som helst kvalité. Donald Boströms artikel är häpnadsväckande usel. Att anklaga den israeliska armén för systematisk organstöld baserat på att han sett en dödsskjuten palestinsk pojke återlämnas från Israel med uppskuren bål håller inte. Händelsen, eller något annat Boström lyfter fram, innehåller inga som helst tydliga indikationer på att anklagelserna är sanna och än svagare framstår resonemanget med tanke på att hans upplevelser inträffade för 17 år sedan.

Anklagelser om organstölder av Israel är en historia som verkar ha återkommit under mycket lång tid. Bevis saknas och mycket tyder på att det rör sig om upplevelser från "en kompis kompis" och historien följer det tydliga mönster som känns igen från alla "råttan i pizzan-historier" à la Klintberg.

Att publicera sådana grova anklagelser som Aftonbladet gjort är oförlåtligt när man grundar resonemanget på en hörsägen och helt saknar bevis. Tidigare idag hörde jag Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i P1:s Medierna försvara publiceringen med argumentet att kulturjournalistik måste få ta ut svängarna i det intellektuella debattrummet. Löjligt! Artikeln är ett intellektuellt lågvattenmärke och inget annat än ett hyllande av usla fördomar och ytlighet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns tre aktörer som skall skämmas. Den israeliska regeringen, den svenska ambassadören och Aftonbladet. Jag har dock full förståelse för om judar och israeler upprörs över lösa anklagelser och ur det perspektivet vore det rimligt med en ursäkt från Aftonbladet. Pressfrihet är viktigt och det är av central betydelse att Aftonbladet själva styr vad som ska publiceras. Däremot är, som vi tydligt sett, inte pressfrihet någon garanti för kvalité.

lördag 22 augusti 2009

Feg valårssatsning

Idag höll statsminister Fredrik Reinfeldt sitt årliga sommartal i Vaxholm. Rapporterna talar om att han vill prioritera ytterligare skattesänkningar i form av ett utökat jobbskatteavdrag. Jag är visserligen positiv till skattesänkningar generellt, men här känns det som att det borde finnas andra saker att prioritera.

Det så kallade utanförskapet minskade kraftigt under 2006 och 2007 sedan regeringen infört sitt jobbskatteavdrag och sin nya jobblinje. Jag är övertygad om att förändringarna var nödvändiga, även om de borde ha skett långt tidigare. Vårt tidigare system var långt ifrån fungerande och effektivt. Det finns nämligen ingen anledning till varför Sverige ska ha världens i särklass högsta sjukfrånvaro och det finns ingen rimlig förklaring till varför jämtlänningarna har 50 % mer sjukfrånvaro än stockholmarna. Allt detta bygger på ett systemfel som regeringen är på god väg att rätta till.

Däremot är jag skeptisk till effekten av ytterligare jobbskatteavdrag. Det råder redan idag en stor skillnad i beskattning mellan de som arbetar och de som inte gör det. Denna redan befintliga skillnad bör vara tillräcklig. Personligen vill jag mena att såväl ett avskaffande av värnskatten som en sänkning av arbetsgivaravgifterna bör få en större effekt på tillväxten och vara mer moraliskt försvarbar.

Innerst inne gissar jag att Reinfeldt håller med. Problemet är att få individer direkt skulle se resultatet av sådana riktiga och nödvändiga skattesänkningar direkt i sin plånbok. Mot den bakgrunden vore det, med andra ord, en usel budget för ett valår.

Om Alliansen vinner valet 2010 hoppas jag att man vågar inleda den nya mandatperioden med en lite mer vågad politik där man genomför de nödvändiga reformer som återstår. Värnskatten är ett exempel, men även när det gäller sociala avgifter och LAS måste Moderaterna våga släppa sin förkärlek för Socialdemokratisk retorik.

fredag 21 augusti 2009

LO och medlemmarna

Svenska Dagbladet rapporterar att fackförbunden tappar medlemmar och att den fackliga anslutningsgraden spås minska ytterligare. I mina ögon är detta båda bra och dåligt. Facket har onekligen en viktig uppgift att fylla och är en garant för att de oseriösa arbetsgivare som finns möter ett välorganiserat motstånd. Däremot glädjer det mig att medlemmarna aktivt tar avstånd från fackförbund som vägrar anpassa sig efter sin medlemsbas. För att behålla och få fler medlemmar måste de, speciellt LO:

- Sluta agera mot svaga enmansföretagare som t ex salladsbarer i Göteborg. Facket framstår då endast som den onde och starke Goliat.

- Avbryta det nära samarbetet med Socialdemokraterna. Majoriteten av LO:s medlemmar röstade på andra partier i valet 2006. Och då har vi inte tagit hänsyn till de som redan lämnat rörelsen på grund av denna nära koppling. Det räcker inte med att man äntligen avskaffat den kommunistiska tvångsanslutningen till partiet.

- Byta politik eller retorik. Det håller inte att rasa mot löneskillnader och mot "de rika" samtidigt som LO-ledningen uppenbart tycker att det är helt på sin plats att dess egna löner skall vara ca sju gånger så höga som lönen för en vanlig medlem i Kommunal. Hur kan ledningen tro att detta falska agerande kan vinna medlemmar och skapa förtroende?

- Samma sak som ovan gäller jämställdhet. LO:s ledning rasar mot löneskillnader mellan könen. Samtidigt tycker man uppenbart att det är helt på sin plats att manliga medlemmar i Metall förtjänar nästan dubbelt så hög lön som kvinnliga undersköterskor inom Kommunal.

Mot bakgrunden ovan är det helt på sin plats att LO förlorar medlemmar. Att man sedan skyller medlemstappet på regeringen, utan någon självrannsakan, innebär att den för facket dystra framtidsprognosen definitivt kommer att bli verklighet. Detta är positivt. En rörelse som tappat verklighetsförankringen förtjänar inte sina medlemmar. På sikt hoppas jag dock att man kan vända såväl sitt agerande som sin medlemsutveckling. Sveriges anställda behöver ett pragmatiskt, beskyddande fack som stödjer arbetarna och agerar i medlemmarnas intresse utan att vara en partimegafon som enbart agerar utifrån ledningens intresse av medlemmars beroendeställning och sitt eget behov av politiskt inflytande.