fredag 27 februari 2009

Ras

Idag har Sveriges BNP-siffror för det fjärdekvartalet presenterats. Siffrorna visar på ett historiskt kraftigt ras på hela 4,9 %. Att såväl den globala som den svenska ekonomin befinner sig i en kris råder det ingen tvekan om. Däremot kan åtgärderna vara värda att diskutera. Nu höjs nämligen allt kraftigare röster från LO och oppositionen om att regeringen måste agera med ytterligare stimulansåtgärder.

Personligen är jag högst skeptiskt till den typen av utgiftsökningar. Jag kan möjligen tänka mig ett visst tillskott till kommunerna där skatteunderlaget minskas kraftigt för att på så sätt minska de största effekterna i t ex skola och barnomsorg. Här är jag också övertygad om att regeringen kommer att skjuta till mer kapital. Frågan är bara när och i vilken utsträckning.

Ytterligare utgifter ser jag som högst problematiska. Jag är tämligen övertygad om att många utgifter skulle vara att kasta pengar i sjön. Socialdemokraternas tidigare förslag att öka bidragen till studenter och barnfamiljer är definitivt exempel på sådana vansinniga åtgärder. I december föreslog t ex Socialdemokraterna att alla familjer skulle få dubbelt barnbidrag. Att detta hade varit en usel åtgärd visar också dagens siffror. Studerar vi dem mer i detalj så ser vi att detaljhandeln klarade sig bra och upplevde en viss ökad efterfrågan. Det är således inte en bransch som har något behov av att stimuleras av dubbla barnbidrag. Att det går bra i detaljhandeln är heller inte konstigt.

Drygt 90 % av svenskarna kommer fortfarande att ha jobb att gå till. Denna grupp har, på grund av låg inflation, fått kraftiga reallöneökningar. Till detta lägger vi sänkta inkomstskatter samt en extremt låg ränta. Gemene man med jobb har aldrig haft det så bra. Att då fördela ut statliga medel till medborgarna för att öka konsumtionen är en helt meningslös åtgärd som endast leder till en försämring av statsfinanserna. Sveriges problem finns inte i sektorer som styrs av en inhemsk efterfrågan. Landets problem hittar vi nästan uteslutande i exportindustrin. Därför menar jag att denna typ av ökade inhemska stimulanser har en klart begränsad effekt och att man av den anledningen bör vara oerhört försiktig med skattebetalarnas pengar. Hur många lastbilar extra hade Volvo sålt med ett extra barnbidrag i december?

torsdag 26 februari 2009

Inte förvånad

Nu står det klart att samtalen mellan regeringen och oppositionen kring en eventuell energiuppgörelse har havererat. Jag är inte på något sätt förvånad. Regeringen hade enats om att öppna dörren för en framtida utbyggnad av kärnkraften. Det var grunden i hela uppgörelsen och självklart skulle man inte byta fot någon vecka senare. Att oppositionen plötsligt skulle acceptera kärnkraft var också otänkbart. Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle aldrig ändra sin inställning samtidigt som Mona Sahlin tidigare uttalat en väldigt kategorisk sågning av regeringens överenskommelse. Hon har därmed målat in sig i ett hörn där kärnkraften blir otänkbar för överskådlig framtid. Lite samma hörn som det tagit Centerpartiet 30 år att lämna!

Att överenskommelsen har havererat har såväl positiva som negativa konsekvenser. Nu är det klart att energin blir en viktig valfråga och det är uppenbart att det är Alliansen som har opinionen med sig i en fråga som helt tydligt splittrar Socialdemokraterna. Å andra sidan är det synd för Sveriges konkurrenskraft. En långsiktig blocköverskridande överenskommelse hade varit önskvärd för svensk industri.

Helt klart är att det ska bli intressant att se hur denna fråga kommer att hanteras internt inom Socialdemokraterna där flera tunga fackförbund är på tydlig kollisionskurs med partiledningen.

onsdag 25 februari 2009

Grundkurs i ekonomi

Nu är det klart att det blir Ibrahim Baylan som blir nu partisekreterare för Socialdemokraterna. Huruvida han är ett bra val eller inte har jag inte direkt någon uppfattning om. Min rekommendation till Baylan är dock att omedelbart sätta sina riksdagsledamöter i skolbänken för en grundläggande kurs i företagsekonomi.

Den socialdemokratiska riksdagsmannen Luciano Astudillo skriver idag ett inlägg i sin blogg på Expressen. Innehåller ser ut som följer:

Hur hänger det ihop?
SAS kan få 1.3 miljarder i ägarkapital, men SAAB kan inte ens få lån? Hur kan Borg å ena sidan se till att staten lånar pengar för att klara utlovade skattesänkningar, men å andra sidan ges SAAB inte lån?
Hur kan det ena vara att värna skattebetalarnas intresse, men inte det andra?
Skrivet av Luciano Astudillo den 25 feb 13:52

Detta är minst sagt ett oroväckande inlägg och förklarar helt Socialdemokraternas märkliga hållning i SAAB-frågan. De har helt enkelt inte förstått bättre. Grunden i all ekonomi är att det är ägarna som ska stå för riskkapitalet i ett aktiebolag. Går bolaget bra får ägarna utdelning, går bolaget dåligt så väntar konkurrs såvida inte ägarna är villiga att skjuta till mer kapital. Det är alltså ägarna som skall stå risken vid en kris. Staten är storägare i SAS och det är följdaktligen helt naturligt att man tar sitt ägaransvar och skjuter till kapital i den nyemission som krävs.

I fallet SAAB har staten ingen ägarandel och har därför ingen anledning att skjuta till riskkapital. Astudillo tycks inte ha förstått skillnaden mellan SAAB och SAS. Det är skrämmande okunnigt av en riksdagsledamot. Å andra sidan så ger det en naturlig förklaring till varför socialdemokraterna är beredda att kasta skattepengar efter förlustbolag.

tisdag 24 februari 2009

Veolia

För en tid sedan meddelades det att Veolia förlorat den senaste upphandlingen av driften av Stockholms tunnelbana. Istället kommer företaget MTR, baserat i Hong-Kong att ta över driften. Nu har Veolia inlett två rättsliga processer i ärendet. En mot SL som man menar har brustit i upphandlingen och en mot MTR:s VD i Sverige som tidigare fungerade som vice VD i Veolia. Jag har ingen som helst kunskap eller insyn i vare sig VD:s agerande eller SL:s hantering, men klart är i alla fall att Veolia framstår som riktigt dåliga förlorare för en utomstående betraktare.

Själv ser jag fram med tillförsikt mot MTR:s övertagande. Mitt besök i Hong-Kongs tunnelbana gjorde ett djupt och mycket positivt intryck. Bättre kollektivtrafik har jag aldrig upplevt, vilket gör att jag är helt övertygad om att SL har fattat ett korrekt beslut om vi väljer att fokusera på kvalité.

Monarkin och jämställdheten

Så har beskedet kommit att kronprinsessan Victoria har förlovat sig med Daniel Westling. Reaktionerna är blandade. Många gläds med paret, andra bryr sig inte särskilt mycket och en handfull män är upprörda. Två exempel i den sistnämnda kategorin är t ex, den vanligtvis lysande bloggaren, Dick Erixon och Dag Elfström, som gör ett utspel på Newsmill. De menar båda att denna förlovning är slutet för svensk monarki. Enligt Erixon fungerar monarkin så länge kungafamiljen kan företräda folket. Något som man, enligt Erixon, endast kan göra så länge man befinner sig upphöjd från resten av befolkningen. När kronprinsessan således gifter sig med en man av enkel börd, så faller kungafamiljen på eget grepp.

Personligen är jag ideologisk republikan och ser hellre en demokratiskt vald statschef. Däremot skulle jag bli djupt olycklig om monarkin föll på grund av en prinsessas val av partner. Manliga kungar och kronprinsar har genom historien ofta valt en hustru från folket. Vår egen kungs val av Silvia och kronprins Haakons val av Mette-Marit är två närliggande exempel. När sedan en kvinna väljer en man från folket höjs upprörda röster. Enligt Elfström handlar detta om att den västerländska traditionen bygger på att det är männen som för släkten och släktnamnet vidare. Ja, så har det förstås varit historiskt. Bara för att vissa värderingar och seder har använts genom historien så betyder det inte att de är rätt och riktiga. Eller vad säger dessa båda herrar om den kvinnliga rösträtten? Hotar den vår demokrati?

Tradition är ett dåligt argument mot jämställdhet. Till Dag Elfström kan jag bara beklaga att jag tog min frus efternamn efter vårt giftemål. En skam för den västerländska traditionen med andra ord!

måndag 23 februari 2009

Maud i Trollhättan

Idag har näringsminister Maud Olofsson besökt Trollhättan och fortsatt diskussionerna kring SAAB:s framtid. De första beskeden efter besöken gör mig orolig. Maud har hittills hanterat frågan bra och därför vore det oerhört olyckligt om hon nu skulle vika ned sig och skjuta till skattepengar till detta bolag. Vi har ett företag som gått med förlust i 19 av de senaste 20 åren. Detta i en bransch som befinner sig i en akut kris. Hur kan man då tro att bolaget har någon framtid och att ett kortsiktigt statligt lån skulle vända hela verksamheten till vinst?

Jag är också beredd att ifrågasätta om Jan Åke Jonsson är rätt man att leda bolaget genom rekonstruktionen. Självklart är det hans jobb att ha en positiv grundinställning och lyfta fram de möjligheter som han tror att bolaget har. Hans agerande i gårdagens Agenda får mig ändå att tvivla på om han har rätt kompetens. Han leder ett företag som befinner sig i kris och där han är beroende av svenska folkets hårt inarbetade skattepengar för en fortsatt överlevnad. Han är med andra ord beroende av att svenska folket avstår kapital till SAAB för att istället se försämringar inom t ex skola och sjukvård. I det läget borde man som företagsrepresentant vara oerhört ödmjuk. Det har inte Jan Åke Jonsson förstått. Istället argumenterade han, med aggression i rösten, mot Maud och gapade efter omedelbara åtgärder i form av statligt stöd. Jan Åke Jonsson borde begripa att statliga bidrag till bolag i kris inte är någon rättighet. Hur skulle det se ut om landets alla småföretagare uppträdde likadant i svåra tider?

Monopol

Alliansregeringens planer på att öppna upp apoteksmonopolet rör upp känslor. Bland annat har ett upprop på internet startats under rubriken Rädda Apoteket. Vi har de senaste trettio åren avreglerat mängder med monopol. Socialdemokraterna har alltid en väldigt schizofren inställning i dessa frågor, medan Vänsterpartiet kategoriskt har motsatt sig förändringar.

När kritiken mot en avveckling av Apotekets monopol rasar som värst är det värt att fundera hur läget hade sett ut om vänstern hade fått bestämma. Vi hade fortfarande haft offentligt monopol på inrikesflyg, taxiresor, telefoni och TV-sändningar. Kan vi inte vara eniga om att dessa marknader har förbättrats? Vi har fått ett större urval, bättre service och lägre priser. Få argumenterar idag för ett avskaffande av konkurrens inom t ex mobiltelefoni. Vi har med andra ord hört dessa varningar många gånger vid tidigare avregleringar. Kritikerna och de som oroat sig över utvecklingen har bevisligen haft fel. Jag ser således ingen anledning till varför vi ska lyssna på dessa kritiker denna gång!

I detta skede av debatten kommer det ständigt återkommande motargumentet.

- Men titta på avregleringen av elmarknaden. Elpriset har skjutit i höjden och elbolagen tar ut övervinster!

Här har vi också vänsterns sämsta argument. Elproduktionen är nämligen statligt styrd, vilket gör att elmarknaden i allra högsta grad är en monopolmarknad. Det är ett begränsat utbud där företagen inte får öka produktionen av t ex kärnkraft. Om alla företag som uppfyllde säkerhetskraven själva fick styra hur stor elproduktionen skulle vara, så skulle naturligtvis elen vara billigare. Elmarknaden är således ett typexempel på hur uselt en monopolmarknad fungerar.

Elmarknadens brister är således ett utmärkt argument för att Apotekets monopol snarast bör upphöra. Att samtliga andra länder, utom Nordkorea och Kuba, har valt en konkurrensutsatt apoteksmodell är också argument för en avreglering. Jag vägrar tro att vi i Sverige har hittat den ultimata modellen tillsammans med dessa vidriga diktaturer. Eller vad säger Vänsterpartiet? Var allt bättre förr? Ska vi återinföra ett statligt monopol på telefoni och inrikesflyg?

Nuder

Så är det klart att Pär Nuder lämnar Riksdagen och att han inte kandiderar i valet 2010. Efter att Mona Sahlin tidigare petat honom som ekonomisk talesman kanske beskedet inte heller är särskilt överraskande. Ur demokratisynpunkt kan det också vara positivt. Gissningsvis är inte en riksdagsledamot som blivit degraderad och som fått höra från partiledningen att man inte är aktuell för nya ministerposter den mest ambitösa riksdagsledamoten. En naturligt reaktion är förstås att man tappar det glödande engagemang som alla bra politiker bör ha. Kanske är det då bättre att någon annan tar över det viktiga uppdraget som riksdagsledamot?

Nästa fråga är förstås om Sahlin gjort rätt när hon gjort sig av med Pär Nuder? Är det så att Östros klarar jobbet klart mycket bättre? Personligen är jag skeptisk. Nuder fick gå eftersom han ansågs alltför sammankopplad med Göran Perssons och hans ledarskap. Frågan är bara om inte såväl socialdemokratiska väljare som Sverige i övrigt längtar tillbaks till Perssons dagar? Sahlin har sannerligen inte imponerat och visat bra ledarskap när de stora och viktiga frågorna kommit upp på agendan. Ingen kan ha varit särskilt imponerad över hur hon hanterat samarbetet med Miljöpartiet, energiöverenskommelsen eller SAAB-krisen!

söndag 22 februari 2009

Skid-VM

En tråkig söndag där snön vräkt ned utanför fönstret. I ett sådant läget är det perfekt att bänka sig framför TV:n och avnjuta ohälsosamt många timmar sport. Självklart sov jag alltför länge för att kunna ta del av Helena Jonssons silver i skidskytte, men hann i alla fall se Anders Södergrens silverlopp i skid-VM i Tjeckien. Kul för Södergren som har haft en skadefylld säsong.

Det som dock slår mig mest när det gäller skid-VM handlar om Charlotte Kalla. Hon var nöjd med sin åttonde plats i gårdagens lopp trots att hon var 1,5 minuter efter segraren. Det tycker jag är en ganska trist inställning av en idrottare. Det är möjligt att Kalla har potential att lyckas i framtiden, men i nuläget vill jag nog betrakta henne som Sveriges i särklass mest överskattade idrottare. Hennes meritlista handlar om en sak, nämligen Tour de Ski 2008. Det är inte direkt så att hon radat upp OS- och VM-guld. Trots detta får man ibland intrycket av att hon är den största och mest framgångsrika kvinnliga vinteridrottaren vi har i landet.

Anja Pärson har vunnit fem OS-medaljer och stått på prispallen elva gånger i VM-sammanhang. Trots detta ger massmedia intrycket av att Charlotte Kalla spelar i samma division. Det irriterar mig!

torsdag 19 februari 2009

Tennisbojkott

DC-matchen i tennis mot Israel ska spelas utan publik. Ett beslut som jag kan ha viss förståelse för, men som jag ändå tycker är felaktigt. Man låter därmed de antidemokratiska krafterna vinna. Att demonstrera mot Israel står alla fritt, men att beröva oss andra medborgare möjligheten till att spela och titta på tennis är högst odemokratiskt.

Nu höjs dessutom röster för att Sverige skall bojkotta matchen som en markering mot Israels krig mot Palestina. Det är en riktigt dålig idé! Jag är övertygad om att såväl handel som idrottsutbyte är positivt och bidrar till att människor kommer närmare varandra och att vi därmed får en fredligare värld. Dessutom har idrottsbojkotter inte varit särskilt lyckade genom historien. Sydafrika fortsatte sin apartheidpolitik i 30 år, trots en massiv bojkott. USA har bojkottat Kuba i 50 år. Trots detta är landet fortfarande en diktatur!

Utöver dessa argument tycker jag att kraven på en bojkott andas hyckleri. Svenska damlandslaget i fotboll har ofta spelat matcher mot Nordkorea. Inte någon gång har jag hört krav på bojkott av dessa matcher mot en stat som dödar sin egen befolkning. För en månad sedan mötte Sverige Kuba i handbolls-VM. Inte heller där hörde jag några krav på bojkott trots det odemokratiska styrelseskicket. Mot den bakgrunden ser jag ingen anledning till bojkott av en tennismatch som definitivt borde spelas inför publik!

Renault

I och med krisen för den svenska personbilsindustrin så lyfter anhängare av statligt stöd ofta fram det franska stödet till Renault som ett positivt exempel. Man menar att president Sarkozy tar sitt ansvar och stödjer de inhemska bilarbetarna. Jämförelsen haltar dock betänkligt. Renault är ett bolag där den franska staten är delägare. Att staten tar ett ägaransvar och skjuter till kapital i kristider är naturligt. På samma sätt är det naturligt att den svenska staten skjuter till kapital till SAS där man är delägare.

Det bör sedan påpekas att dessa statliga krisinsatser hos SAS och Renault är praktexempel på varför staten inte skall driva företag. Aktier innebär alltid en risk. Statligt ägande av aktier i denna typ av bolag är inget undantag. Om man som individ tror att en aktie och ett delägande i ett bolag är en bra affär ska man köpa aktier. Men det är helt orimligt att stater ska spekulera i aktier med medborgarnas pengar.

Förmodligen är aktier en långsiktigt bra affär. Att låna pengar för aktiespekulation är extremt riskabelt. Samtidigt är det precis vad staten gör när man har stora aktieinnehav samtidigt som statsskulden ligger på 1000 miljarder. Det är därför förvånande att Socialdemokraterna driver på för ökad statlig aktiespekulation. Det är också inkonsekvent att man inte driver linjen länge. Om man nu tror så hårt på aktiemarknaden borde man satsa mer. Varför hör vi så få socialdemokrater som argumenterar för ett uppköp av t ex SKF, finansierat via en ökad statsskuld? Jo, förmodligen eftersom man anser det vara alltför riskabelt. På precis samma sätt är det riskabelt att driva företag istället för att amortera på statsskulden. Nu tvingas staten skjuta till 1,4 miljarder till SAS. Hade det inte varit rimligare om en privat ägare hade tagit den risken och att våra skattepengar fokuserats på t ex vård, skola och omsorg?

onsdag 18 februari 2009

Tennis

Nu är beslutet fattat! DC-matchen i tennis mot Israel kommer att spelas utan publik. Detta efter ett beslut framröstat av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Anledningen är att man befarar problem med säkerheten sedan israelkritiska palestinavänner hotat evenemanget. Ur ett kortsiktigt samhällsekonomiskt perspektiv kan jag ha viss förståelse för beslutet, som förstås är mer kostnadseffektivt än en massiv polisinsats. Å andra sidan tycker jag att det är skrämmande. Man låter aktivister och demonstranter som inte respekterar demokratin styra till 100 %. De får sin vilja igenom och hindrar därmed oss andra medborgare från att ta del av tennismatchen. Ska vi avskaffa demokratin bara för att vissa aktivistgrupper väljer att inte respektera den?

Statligt stöd

Socialdemokraterna vill, med hjälp av statliga pengar, ta SAAB ur det man kallar "en tillfällig kris". Personligen är jag alltid motståndare till stödåtgärder till företag och menar att såväl lysande vinster som konkurser är nödvändiga i en välfungerande marknadsekonomi. Om man nu bortser från det och accepterar statliga stödpengar, så är frågan varför dessa ska gå just till fordonsindustrin? Är det för att LO:s Metall har stora intressen i sektorn? Något bättre svar hittar jag tyvärr inte.

Ta leksakstillverkaren Brio som exempel. Bolaget behöver 300 miljoner i nytt kapital för att undvika konkurs. Vart finns alla socialdemokrater som borde springa Brios ärenden? Varför är Sahlin så tyst när det gäller detta bolag och alla andra som har problem? Faktum är att många av landets småföretag just nu upplever en tuff tid och något som de facto skulle kunna kallas för "en tillfällig kris". Här har vi många, i grunden vitala företag, som faktiskt med ett kortsiktigt stöd skulle kunna ha en framtid.

Nej, istället vill man satsa miljarder på SAAB. Ett bolag som har gått i förlust i 19 av de senaste 20 åren! Är det en rimlig politik?

Saab och staten

SAAB har gått med förlust under 19 av de senaste 20 åren. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att Mona Sahlin och vänstern argumenterar för att staten ska gå in och rädda bolaget med skattepengar. Man menar att SAAB befinner sig "i en tillfällig kris" och vägrar bevisligen att ta del av bolagets tidigare årsredovisningar. Hur den svenska regeringen ska lyckas skapa en vinst i bolaget får vi inga svar på!

Personligen ser jag Socialdemokraternas utspel som ytterligare ett exempel på hur partiets företrädare brister i respekt för skattebetalarnas pengar. Om Sahlin, Ohly och Östros tror så oerhört mycket på SAAB som bolag så föreslår jag att man investerar sina egna organisationers pengar i bolaget. LO har t ex en lång historia som stor ägare på börsen och jag är övertygad om att GM just nu erbjuder ett riktigt bra pris på bolaget! Däremot tycker jag det är skrämmande när man är beredd att satsa, mina hårt inarbetade skattepengar, på ett bolag som har gått i förlust i 20-års tid!

Ett återkommande argument för en statlig intervention i SAAB är att andra regeringar stödjer sin bilindustri. I mina ögon blir inte ett felaktigt och skadligt agerande bättre för att andra gör fel. Snarare tvärtom! Problemet är att det byggs alldeles för många bilar i förhållande till efterfrågan. Om den globala vänstern får som den vill, så kommer vi att fylla parkeringsplats efter parkeringsplats med överblivna bilar tillverkade i statlig regi. Har vi inte bättre saker att satsa skattepengarna på globalt? Ett vaccinationsprogram i Afrika kanske är en vettigare investering, eller?

Bland de mest fanatiska förespråkarna för statligt stöd till SAAB finner man rena konspirationsteorier som att GM har tagit alla fina idéer från SAAB till amerikanska märken, eller att bolaget har genererat stora vinster som har dolts i det stora stygga amerikanska moderbolaget. Denna typ av argumentation bygger på ren nationalism som inte borde höra hemma inom socialdemokratin!

Grunden i marknadsekonomin är att bolag som inte går ihop skall försvinna. Det är därför självklart det enda vettiga att avveckla SAAB. Det blir naturligtvis en tuff omställning för de anställda, men långsiktigt det enda raka. Jag är övertygad om att det finns en kompetens, ett kunnande och en innovationsförmåga hos dessa grupper som gör framtiden ser ljus ut. Historiskt har alltid nedlagda näringar ersatts av någon annan form av innovativ produktion, vilket i sin tur skapat ett allt större välstånd. Jag är övertygad om att en nedläggning av SAAB gör att såväl Sverige som Trollhättan står bättre rustade och har en mer gynnsam situation om tio år.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2487399.svd