lördag 30 maj 2009

Nöjd, men missnöjd

Idag gjorde jag min debut som marathonlöpare. Avslutade Stockholm marathon på tiden 3:56:57. Känner mig nöjd över att ha avslutat loppet, men något missnöjd med tiden. Det var en betydligt större skillnad på att springa tre mil på träning och 4,2 mil på tävling. Allt var frid och fröjd fram till drygt 30 kilometer då jag såg ut att gå mot en hyffsad tid, innan jag kroknade fullständigt under sista milen. Sträckan Stadshuset-Odenplan på sista varvet vaggade jag fram med tunga suckar utan tillstymmelse till värdighet i kroppsspråket!

Det var också där jag rasade ned i resultatlistan och såg min måltid på 3.45 raseras. Värmen kan fungera delvis fungera som ursäkt, men helt klart är att det krävs fler riktigt långa träningspass runt tre mil innan jag kommer ned på tider runt min målsättning.

Det är förmodligen fler än jag som med all rätta känner sig nöjda med sin prestation. Mest imponerade är jag ändå av damsegrarinnan Isabellah Andersson som födde barn i slutet av januari och som enbart hade 18 herrar före sig i mål! Där har jag onekligen lite att lära! Men nästa år, då........

torsdag 28 maj 2009

Framgångsrecept

Sverige är idag ett land som är oerhört exportberoende. Vi har en lång rad konkurrenskraftiga och framgångsrika storföretag som historiskt har lyckats mycket väl på den internationella marknaden. Bakgrunden till att vi har en exportberoende ekonomi har historiska rötter och är, till stor del, effekten av Socialdemokratisk politik. Partiet har drivit en politik som varit utformad i samförstånd med storföretag, man har haft en sund inställning till handelstullar, tillväxtorienterade fackföreningar samt att man har skapat ett arbetskraftsutbud med en hög generell utbildningsnivå. Detta är oerhört positivt och här förtjänar svensk arbetarrörelse beröm.

Det negativa är att man genom ett högt skattetryck strypt den inhemska privatkonsumtionen, gjort det svårt för småföretagande samt skapat en onödigt hög arbetslöshet genom att ge dåliga förutsättningar för lokal tjänsteproduktion.

Resultatet är att vi idag är ett land som är oerhört beroende av ekonomisk tillväxt i omvärlden och som gynnas mer än nästan någon annan av minimerandet av handelshinder länder emellan. I försvaret av frihandeln och i agerandet mot handelstullar har Socialdemokraterna gjort ett förtjänstfullt jobb och vi har idag en situation där svensk ekonomi, trots problem, ändå har klarat sig mycket bra i globaliseringseran sedan 90-talskrisen.

Mot den bakgrunden är det trist och förvånande att ta del av det protektionistiska budskap som Socialdemokraterna gjort till sin huvudfråga i EU-valet. Det viktigaste i nuläget är att undanhålla den svenska tjänstesektorn från utländsk konkurrens. Detta gör man genom att kräva att även arbetskraft från andra länder skall följa svenska kollektivavtal när man utför uppdrag åt svenska kunder. Varför dra gränsen där? Är det då inte lika rimligt att vi förbjuder import av datorer producerade av kinesiska fabriksarbetare som inte omfattas av svenska kollektivavtal?

Nej, självklart ska vi köpa datorer från Kina och lika självklart borde det vara att vi välkommnar global konkurrens även i vår inhemska tjänstesektor. Vi skulle direkt se fallande produktionskostnader som skulle ge förbättrad infrastruktur, fräschare skolor och miljövänligare transporter. Det skulle i sin tur ge en stabil bas för fler och än mer framgångsrika exportföretag samtidigt som tillväxten skulle tillta i våra östeuropeiska grannländer. Vi skulle därmed få än bättre exportmarknader för våra svenska företag och kort sagt en bättre situation för såväl svenskar som balter och polacker. Det kommer inte heller att dröja länge innan t ex Baltikums levnadsstandard är på vår nivå, vilket gör att vi får ett läge med förhållandevis harmoniserade löner i t ex byggsektorn, vilket vi t ex ser i Västeuropa idag. En svensk byggnadsarbetare blir då precis lika konkurrenskraftig mot en polack som han eller hon är mot t ex en fransman idag. Att denna process kan gå snabbt är lätt att förstå om vi tittar på hur t ex Grekland och Spanien har utvecklats sedan de demokratiserades och fick tillgång till en fri rörlig europeisk marknad.

Att svenska byggnadsarbetare har ett fokus på sitt kortsiktiga egenintresse är naturligt. Jag kan därför ha viss förståelse för att t ex Byggnads inte vill se sina medlemmar utsättas för konkurrens. Det är alltid jobbigt för aktörer som förlorar sitt monopol, även om det inte behöver dröja länge innan även dessa fackmedlemmar är vinnare på denna globalisering. Men att det Socialdemokratiska partiet inte kan vara lite mer långsiktigt och se fördelarna i detta är trist och förvånande. Historiskt har Socialdemokraterna byggt upp och utvecklat Sverige till en förhållandevis framgångsrik och konkurrenskraftig nation. Detta har man lyckats med genom att ge förutsättningar för succéartade exportföretag som gynnats av frihandel, borttagande av handelshinder och öppen global konkurrens. Nu stänger man dörren för fortsatt utveckling, låser fast våra östeuropeiska grannar i fattigdom och visar ännu en gång att svensk Socialdemokrati är en kortsiktig och konservativ kraft som t o m har glömt sitt eget framgångsrecept.

tisdag 26 maj 2009

Två saker

1) Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har uttryckt sin åsikt i rättegången mot The Pirate Bay. Jag har tidigare kritiserat Piratpartiets Rick Falkvinge när han, i egenskap av partiledare, lagt fram sin kritik mot rättegången. Jag hävdade den gången att det var en sund tradition i Sverige att politiker inte ska uttrycka åsikter om enskilda rättsfall. Det borde således också vara ett grundläggande krav att denna princip framförallt följs av våra statsråd.

2) Debatten om LO:s Wanja Lundby-Wedin fortsätter. Denna gång är det hennes make som fått anställning efter sin pension på 60-års dagen, vilket gett honom en möjlighet att under några år få dubbla inkomster. Att man jobbar efter sin pension och att man jobbar på sin frus arbetsplats är i sig ingen skandal. Att LO har förhandlat fram en pensionsålder på 60 år för förtroendevalda på höga positioner samtidigt som man accepterar 65 år i samtliga kollektivavtal för vanliga medlemmar är däremot häpnadsväckande.

Om jag vore medlem i organisationen skulle jag definitivt förvänta mig en bra förklaring till hur dessa avtal uppkommit. Dessutom borde Wanja Lundby-Wedin rakryggat förklara för medlemmarna varför hon tycker att hon förtjänar tio gånger så hög inkomst som en medlem i Kommunal. Jag har själv inget emot höga lönenivåer och tycker inte hennes ersättning är orimlig. Uppenbarligen delar Socialdemokraterna och LO:s ledning min syn i frågan. Retoriken låter dock annorlunda och det vore befriande att få höra Lundby-Wedins och Sahlins förklaringar till varför sådana stora löneskillnader är nödvändiga i samhället? Det vore märkligt om det hade något att göra med ansvar och rekryteringsmöjligheter. Vi övriga i samhället förväntas nämligen inte ha pengar och ersättning som drivkraft. För inte kan det väl vara så att en återinförd förmögenhetsskatt och en höjd marginalskatt från 57 % trots allt skulle få negativa konsekvenser för tillväxten? Nej, det är nog ingen fara. Det är nog bara de ledande företrädarna i arbetarrörelsen som vill ha kompensation för långa arbetsveckor, lång utbildning, stort ansvar, risktagande och ett pressat schema. En småföretagare förväntas nämligen att vara precis lika motiverad till en expansion oavsett om han får behålla hälften eller en femtedel av ytterligare vinstmedel.

måndag 25 maj 2009

Självklar slutsats

Idag har regeringens globaliseringsråd lagt fram sin slutrapport. Rapporten förespråkar bland annat sänkta marginalskatter samt en uppmjukning av dagens LAS-regler. Detta är bra och rimliga slutsatser som ingen kan vara förvånad över att man kommit fram till. Den ekonomiska forskningen ger stöd åt slutsatserna och vi har tidigare sett liknande uppmaningar i OECD:s Sverigerapport.

I en globaliserad värld är konkurrensen stenhård om kvalificerad arbetskraft. Att då erbjuda de mest framgångsrika, driftiga och innovativa entreprenörerna en marginalskatt på 57 % är självklart ingen vidare bra lösning. Att sedan Socialdemokraterna genom Mona Sahlin och Tomas Östros nyligen gjort ett utspel om att 57 % är en alldeles för låg marginalskatt på inkomster över en miljon kronor är häpnadsväckande och skrämmande. Lägg dessutom till en återinförd förmögenhetsskatt innan vi börjar ifrågasätta varför Rausing, Kamprad och Zennström inte längre är bosatta i landet?

Jag är övertygad om att en skrotning av LAS, ett permanent avskaffande av förmögenhetsskatten och sänkta värnskatter är en nödvändighet för att uppmuntra till utbildning, övertidsarbete, expanderande småföretag och nya innovationsprojekt. Självklart leder sådana satsningar till ökad tillväxt, rejält ökade skatteintäkter och därmed klart förbättrade möjligheter till så kallade välfärdssatsningar för de sämst ställda.

En av deltagarna i globaliseringsrådet, Wanja Lundby-Wedin, har redan tagit avstånd från en lång rad av slutsatserna. Att så sker är föga förvånande eftersom de går i rakt motsatt riktning till Socialdemokratisk politik. Varför väljer då Socialdemokraterna att gå emot dessa råd och, därmed i princip all vetenskaplig forskning på området? Jo, för att man tycker att en jämn inkomstfördelning är viktigare än god tillväxt. Då väljer man inte heller att fokusera på hur hög lägsta-nivån är för de fattiga, utan man väljer att titta på skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste. En, i mina ögon, fullständigt irrelevant siffra. Det intressanta är den ekonomiska nivån och därmed nivån av frihet för de sämst ställda. Om den kan bli tio procent bättre genom att de tio rikaste procenten i samhället blir miljardärer istället för miljonärer så är det väl en alldeles lysande lösning? Tyvärr håller inte Socialdemokraterna med.

Att man även motsätter sig förändringar av LAS förvånar inte. Man väljer att gynna de etablerade i samhället på bekostnad av de riktigt svaga. Att man dessutom har mage att göra detta genom tal om solidaritet är magstarkt. Men faktum är att idag kringgår de flesta företag LAS vid uppsägningar. Genom förhandlingar med facket kan man uppnå samma sak som ett skrotande av LAS. Detta tycker facket är rimligt och nödvändigt för företagens bästa. Är man det minsta konspiratioriskt lagt är det lätt att tro att försvaret av LAS handlar om försvaret av fackets inflytande. Att arbetsplatsen skall få behålla de mest centrala medarbetarna tycker man är rimligt för bolagets fortsatta drift. Uppsägningar och kringgåendet av LAS har man inga problem med, så länge man själv får vara den centrala maktfaktorn i beslutsprocessen.

Det positiva i resonemanget är att utvecklingen har gått åt rätt håll de sista 30 åren. Få Socialdemokrater talar sig idag varma för löntagarfonder eller marginalskatter på Pomperipossanivån 103 %. Tids nog kommer nog även det Socialdemokratiska partiets kärna att ha gjort en än mer rimlig bedömning av läget. Problemet är bara att det går på tok för långsamt.

söndag 24 maj 2009

Splittrad blockpolitik

I SvD idag finns en gedigen sammanställning av partiernas åsikter i olika frågor som rör valet till Europaparlamentet. Svaren täcker ett helt uppslag i tidningen och rör tio ämnesområden såsom patienträttigheter, jordbruk, alkohol, öppenhet, utvidgning, inre marknad och miljö. Jag roade mig att jämföra svaren mellan allianspartierna och Socialdemokraterna. Skillnaden är häpnadsväckande liten.

Socialdemokraterna har exakt samma ståndpunkt, som minst ett borgerligt parti, i åtta av tio frågor. I ytterligare en fråga är skillnaden minimal. Det rör möjligheten för patienter att söka vård i hela unionen. Här är man överens om principen, men Socialdemokraterna vill, till skillnad från alliansen, att det skall krävas ett förhandsbesked från Försäkringskassan. Den enda fråga där Socialdemokraterna skiljer sig från de borgerliga är i frågan om utstationeringsdirektivet där partiet menar att det vore positivt med förändringar.

Att Socialdemokraterna är nästintill helt eniga med de borgerliga partierna är svårt att tro när man lyssnar på den svenska valdebatten där tonläget och retoriken tyder på stora motsättningar.

Om vi istället försöker jämföra Socialdemokraternas svar med Vänster- och Miljöpartiet uppstår vissa svårigheter. Åsikterna går inte tydligt isär, men Socialdemokraternas svar är ofta tydliga och konkreta medan Vänster- och Miljöpartiet endast vill se ett överförande av frågan till nationell nivå. Detta ger en tydlig bild. Skilljelinjen i Europaparlamentsvalet går inte mellan Alliansen och de rödgröna partierna. Den stora motsättningen finns mellan Vänster- och Miljöpartiet å ena sidan och samtliga andra partier å den andra sidan. Det handlar om partier som vill påverka och utveckla EU:s konkreta politik jämfört med partier som vill motverka samarbetet och istället verka för en större maktförskjutning över till de enskilda medlemsländerna. Min tolkning av detta är att om Socialdemokraterna vore ärliga i valrörelsen så skulle man tydligt distansera sig från sina samarbetspartier i denna valrörelse. Tyvärr är detta något man inte vågar göra i praktiken eftersom man då skulle vara rädd för att bilden av splittring blir alltför tydlig inför riksdagsvalet 2010.

Klart är i alla fall att den rödgröna alliansen är tydligt splittrad i frågor som rör såväl EU som utrikespolitik. Jag är egentligen inte alltför rädd för Socialdemokratisk pragmatisk politik varken i Europarlamentet eller i Riksdagen. Däremot är jag rädd för de konsekvenser som uppstår när partiet gör eftergifter till såväl sin interna vänsterfalang som till Vänsterpartiet. Skillnaden är, som SvD:s genomgång visar, mycket stor mellan dessa båda partier. Förmögenhetsskatten är ett första vansinnigt exempel på en Socialdemokratisk anpassning. Eftergifter som kommer att bli fler i antal och därmed få klart negativa konsekvenser för såväl sysselsättning, tillväxt, ekonomi och hänsynen till individens frihet. I slutändan borde förstås mittenväljare fråga sig om det verkligen är rätt att stödja Socialdemokraterna? Vill man verkligen att svensk politik skall anpassas efter ett extremt parti som Vänsterpartiet där Lars Ohly kommer att få fritt spelrum på sin ministerpost?

lördag 23 maj 2009

Svenskar i kalla kriget

En klar majoritet av svenskarna är fortfarande emot ett svenskt NATO-medlemskap. Är inte detta oerhört märkligt? I princip alla demokratiska stater i världen är idag medlemmar medan diktaturerna står utanför. Vad är det vi skall vara neutrala emellan? Har vi svårt att ta ställning mellan demokrati och diktatur?

Omvärlden har förändrats radikalt. Svenska folket lever tydligen kvar i kalla krigets dagar. Neutrala ska vi vara och Sverige kommer att gå under för att regeringen avskaffar världens tredje sista apoteksmonopol som nu bara återfinns på Kuba och i Nordkorea. Men det är klart! Vi står i alla fall tillsammans med kubanerna och nordkoreanerna utanför NATO. Det är väl alltid en tröst, eller?

fredag 22 maj 2009

Alliansen måste agera mot orättvisor

Äntligen kommer det en Moderat som talar klarspråk i LAS-frågan. Det är MUF:s ordförande Niklas Wykman som i SvD beskriver alliansregeringens svek mot ungdomarna när man valt att låta den Socialdemokratiska diskrimineringslagstiftningen fortgå.

Ingen kan bli förvånad över att Piratpartiet får många väljare bland ungdomarna. Personligen ser jag oerhört stora nackdelar och problem med enfrågepartier, men samtidigt tror jag att en röst på Piratpartiet bland t ex förstagångsväljare som en protest mot det etablerade partisystemet. Detta är, ur LAS-perspektivet, en helt rimlig reaktion.

Socialdemokraterna driver en linje för att värna svenska kollektivavtal, värna det svenska välfärdssystemet, LAS och tvinga svenska medborgare att hålla sig till det svenska sjukvårdssystemet. I mina ögon är Socialdemokraterna ett stockkonservativt parti som endast finns till för att gynna de etablerade i samhället på bekostnad av de som på allvar har det svårt.

Svensk ekonomi bygger till största delen på export och har gynnats oerhört av fri konkurrens och globalisering. Denna öppna marknad brukar hyllas av Socialdemokrater. När sedan svensk byggproduktion möter konkurrens från utlandet vill man, i protektionistisk anda, helt stänga gränserna och tvinga dessa krisdrabbade balter att leva i fortsatt fattigdom, trots att vi vet att en öppen markand är långsiktigt bäst för alla parter. Svensk socialdemokrati driver en enda linje. Vi skall värna LAS och gynna de som har jobb på bekostnad av ungdomar och invandrare, vi skall stänga våra gränser för konkurrens för att gynna svenska byggnadsarbetare på bekostnad av deras östeuropeiska kollegor, vi skall fortsätta med ett generellt bidragssystem för att ha en högst begränsad invandring och gärna förtala dessa drivkraftiga individer genom hot om den massinvandring som skall ske i form av social turism.

Svensk socialdemokrati står på de starkas sida. Man värnar svenska välbetalda etablerade vita män på bekostnad av svenska ungdomar och invandrare, baltiska byggnadsarbetare och helt statslösa båtflyktingar som hålls ute med argument om att fri invandring raserar vårt välfärdssystem. En röst på Socialdemokraterna är en röst för fortsatta statsunderstödda priviligier för etablerade och svenska män. Jag tycker det är upprörande och fel!

onsdag 20 maj 2009

Ulvskog och ungdomarna

Att Socialdemokraterna har valt att lansera Marita Ulvskog som sin toppkandidat till EU-parlamentsvalet är ytterst märkligt. Med sin negativa inställning till allt vad EU-samarbete heter kan hon knappast ses som en progressiv och visionär kraft som kan utveckla samarbetsformerna medlemmarna emellan. Dessutom har hon tidigare utmärkt sig med åsikter långt till vänster inom det Socialdemokratiska partiet. Det uppskattas naturligtvis av vissa vänsterkrafter, men frågan är hur taktiskt riktigt det är med tanke på att det framförallt är mittenväljare som Socialdemokraterna kämpar om?

Förutom att man gjort ett underligt val av förstakandidat, så har man valt att gå till val under en ännu märkligare paroll. Kravet är att EU halverar ungdomsarbetslösheten fram till 2015. För det första kan man fråga sig vad detta har med EU-parlamentet att göra och vilka beslut man vill genomdriva för att nå dit? För det andra kan man fråga sig om Marita Ulvskog är rätt person att halvera EU:s ungdomsarbetslöshet? Hon har tidigare suttit i en svensk Socialdemokratisk regering under perioder då den svenska ungdomsarbetslösheten konstant har varit oerhört mycket högre än EU-snittet. Faktum är att Sverige måste ses som ett skräckexempel på hur illa det kan gå för ungdomar på arbetsmarknaden. Detta gäller såväl under Socialdemokratiska som borgerliga regeringar, vilket kanske gör t ex danska parlamentariker mer lämpade för den uppgiften.

Det finns naturligtvis ett självklart svar på frågan varför det ser ut på detta sätt. Vår svenska LAS har nämligen bara ett enda syfte. Att gynna de etablerade på arbetsmarknaden på bekostnad av våra invandrare och ungdomar. Så länge vi behåller LAS kan jag garantera att vi fortsätter att han en abnormt hög ungdomsarbetslöshet. Frågan är hur Ulvskogs lösning på problemet ser ut? Ett tips till alla EU-parlamentariker är att verka för lagstiftning som gör att EU-domstolen kan agera mot länder som genom lagstiftning diskriminerar sina ungdomar och invandrare. Förtjänar man inte en chans bara för att man omöjligt kunnat ha haft en lång anställning?

tisdag 19 maj 2009

Klassklyftor

Ökade klassklyftor beskrivs återkommande som ett stort samhällsproblem. Jag håller bara delvis med. Fattigdom, social utslagning och arbetslöshet är givetvis stora problem som drabbar vissa grupper hårt. Problemet handlar dock om fattigdom. Inte om ökade klassklyftor. Det är fattigdomen som måste bekämpas, inte rikedomen. Just ökande klassklyftor är inget som helst problem i mina ögon förutsatt att de sämst ställdas situation förbättras.

Mycket positivt går att göra med ökad ekonomisk tillväxt. Skatteintäkterna ökar, levnadsstandarden förbättras och pensionerna räknas upp. Tillväxt är med andra ord ett utmärkt recept för att bekämpa fattigdom och förbättra för de som har det svårast.

Mot den bakgrunden tror jag också att klassklyftor är något både nödvändigt och positivt. Att det endast var Jan Björklund som vågade stå för den åsikten i söndagens partiledardebatt var svagt. Politiker som t ex Maud Olofsson har inget att vinna på att linda in sina åsikter i socialistisk retorik.

Om man konstant vill motarbeta alla former av klassklyftor så tror man inte heller att människor drivs framåt av att vara tävlingsinriktade eller att man kan ha pengar som en drivkraft. Jag tror att det är en naiv bild av hur människan fungerar. Det vore märkligt om inte ekonomiska aspekter skulle ha någon betydelse för en individ som vill starta företag, för en entreprenör som vill expandera eller för en pensionär som jobbar extra. Jag vill hävda att pengar är en viktig morot. Det behöver dock inte handla om en önskan om ökad konsumtion. Pengar fungerar i lika stor utsträckning som ett riktmärke för såväl status, uppskattning och framgång.

De som har de största problemen skulle gynnas oerhört av en högre tillväxt. För att nå dit behöver vi fler välutbildade naturvetare, fler företagare, fler som jobbar övertid och fler innovatörer. Ur det perspektivet är det vansinnigt att hävda att minskade klassklyftor är receptet till ett framgångsrikt samhälle där alla har det bra. Jag tror tvärtom att vi måste våga låta hårt arbetande individer få ha pengar som en drivkraft. Vi måste låta folk bli rika och vi måste tillåta ökade klassklyftor. Jag är övertygad om att det ger högre tillväxt, ökade skatteintäkter, bättre pensioner och ett samhälle där de sämst ställda får det klart bättre än idag.

måndag 18 maj 2009

Inte svensk partipolitik

Den planerade EU-parlamentsdebatten i SVT:s Agenda byttes ut mot en inrikespolitisk diskussion mellan partiledarna. Om man läser av svenska folkets intresse är förändringen naturlig. Däremot är det oerhört tråkigt att EU-parlamentsvalet har så oerhört lågt valdeltagande vilket är något som såväl partierna som den statliga televisionen alldeles uppenbart får ta på sig. Visst har det mindre relevans än ett riksdagsval, men samtidigt ger det en möjlighet att påverka vilken inriktning EU skall ta. EU-parlamentet har förändrats och är inte alls längre någon disussionsklubb som saknar inflytande.

Något som jag tycker missas i den svenska debatten är hur väl partigrupperna i EU-parlamentet håller ihop sin röstning. Folkpartiet och Centerpartiet delar partigrupp och tillhör den liberala gruppen medan Kristdemokraterna och Moderaterna tillhör den konservativa/kristdemokratiska gruppen EPP-ED. Det säger förstås inte särskilt mycket och skillnaden mellan Moderaterna och Centerpartiet ska kanske inte överdrivas inom svensk inrikespolitik. I EU-parlamentsvalet tycker jag dock att det är värt att tänka över sitt val av alliansparti ytterligare en gång. Visst kan man tycka att Fredrik Reinfeldt är en bra statsminister, men det behöver inte betyda att Moderaterna är rätt val i EU-parlamentet.

Moderaterna delar grupp med en rad konservativa och kristdemokratiska partier i Europa och oftast lyckas man ena partigruppen i en enda röst. Här tycker jag det finns anledning att tänka till. Visst är Moderaterna ett sympatiskt parti, men man ska också tänka på att en röst på Moderaterna innebär en röst på KD och en röst på rader av kristdemokratiska partier från länder som kulturellt ligger oerhört långt från våra svenska sekulariserade värderingar.

Kontentan av resonemanget är därmed följande: Om man vill stå upp för en liberal politik där man tar hänsyn till individen och personlig frihet så röstar man på Folkpartiet eller Centern. Om man tycker att EU behöver mer moralism och "sunda" religiösa värderingar så röstar man på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Tycker man å andra sidan att Marita Ulvskog känns som en progressiv kraft som skall driva unionsarbetet framåt så röster man på Socialdemokraterna. Då röstar man på Sveriges största parti som inte heller har lyckats ha en klar åsikt i några frågor som uppkommit efter 1970, så som EU, EMU, FRA eller kärnkraft. Att välja Linje 2 i över 30 års tid kan jag inte tycka känns särskilt spännande. Är man emot alla förändringar och tycker att Sverige var ett bättre land när vi hade monopol på telefoni, taxi och inrikesflyg på en isolerad marknad så kan man välja Miljö- eller Vänsterpartiet. För mig är valet lätt! Folk- eller Centerpartiet är, i mina ögon, de enda vettiga valen och eftersom jag tidigare har kritiserat förvirrade och populistiska Marit Paulsen, så känns valet enkelt. Därför bör man kryssa Centerpartiets mer liberala kandidater som t ex Abir Al-Sahlani eller Marie Wickberg!

måndag 11 maj 2009

Imponerande engagemang

Helgen spenderade jag på Centerpartiets stämma i Örebro. 600 ombud visade ett imponerande engagemang. Schemat var späckat, vilket innebar att torsdagens förhandlingar avslutades 02.00 för att sedan återupptas 08.00 på fredagen. Medan vi besökare kunde välja att följa debatten på TV och stanna sent på bankettens efterfest slet dessa ombud nästintill dygnet runt med viktiga politiska debatter.

Jag är övertygad om att det ser ut precis på samma sätt på samtliga partiers stämmor. Lägg dessutom till alla timmar som läggs ned på partipolitik runt om i kommunerna. I samtliga dessa fall hamnar det om slitsamt ideellt arbete som fungerar som en grund för hela det demokratiska systemet. Jag är djupt imponerad över alla dessa amatörpolitikers engagemang och allt frivilligt arbete som sker inom det svenska partiväsendet. Det vore på sin plats att vi visade våra folkvalda en lite större respekt. Det är lätt att glömma att de som idag är förhållandevis välbetalda yrkespolitiker har lagt ned ett enormt arbete genom åren för att nå den positionen. Att sedan majoriteten av partiarbetet sköts av personer som lägger ned sin fritid på dessa frågor gör att det känns trist att politikerföraktet är så pass utbrett som det är i samhället.

tisdag 5 maj 2009

Varför så tyst om inrikesflyget?

Idag presenterades en lista över vilka Apotek som skall säljas av staten och övergå i privat ägo. Som väntat är kritiken hård från oppositionen. Personligen tycker jag att ägarförändringen är bra och kan inte annat än att förvånas över hur central denna fråga tycks vara för såväl medborgare som politiker. Är det verkligen så viktigt vem som äger Apoteket? Svaret på frågan är förstås nej. Trots den marginella betydelsen så är jag övertygad om att vi kommer att få se förbättringar. Konkurrens leder till effektivare verksamheter, lägre priser och bättre service. Svårare än så behöver det inte vara!

Jag tror snarare kritiken bygger på tanken att "man vet vad man har och inte vad man får". De senaste 20 åren har mängder med statliga monopol fallit i Sverige. Vi får idag t ex välja taxibolag, telefonoperatör, flygbolag och till och med ta del av privadägd TV. Även här var kritiken massiv. Frågan är varför vi inte hör vänsterpolitiker idag som propagerar för att vi skall avskaffa konkurrensen inom telefoni eller återinföra det statliga monopolet på inrikesflyg?

Som alltid när denna diskussion förs kommer sedan nästa invändning:

- Men titta på elmarknaden och hur den har försämrats sedan avregleringen!

En sådan invändning blir nästan komisk. Problemet med elmarknaden är att produktionen (utbudet) till 100 procent är statligt reglerat. Idag hindrar staten producenterna att öka produktionen genom att bygga t ex fler kärnkraftsverk. Vad har ett sådant upplägg med marknadsekonomi att göra? Tanken är att marknaden skall styra utbud och efterfrågan. Inte att staten skall reglera utbudet.

Vänstern har haft fel i sina farhågor vid de tidigare avregleringarna. Naturligtvis har man fel även denna gång! Kanske är det ingen slump att alla andra länder förutom Sverige, Nordkorea och Kuba har valt att avskaffa apoteksmonopolet? Eller vad är det den svenska Socialdemokratin vet som resten av världen missat?

söndag 3 maj 2009

Det blir fel med usla argument

Centerpartiet har, via Jörgen Johansson, gjort ett utspel där man förespråkar ett avskaffande av avdragsrätten för privat pensionssparande. Argumentet för förslaget går ut på att avdragsrätten framförallt gynnar män med höga inkomster, missgynnar kvinnor samt innebär ett skattebortfall för kommuner och landsting.

Efter att ha jobbat, bland annat med pensionsfrågor, i snart tio år har jag en liten annorlunda syn på frågan och anser Johanssons argument vara högst bristfälliga. Jag skulle ha full förståelse om man ville avskaffa avdragsrätten med motiveringen att avdrag krånglar till skattesystemet i onödan och att det är bättre att jobba med generella skattesänkningar. Det är, för övrigt, ett argument som denna regering helt har tappat bort med alla sina riktade åtgärder och diversifierade skatteskalor.

Johansson har en poäng i att det är mer gynnsamt för höginkomsttagare att pensionsspara, men sedan blir argumentationen en aning fånig.

- Att göra detta till en kvinnofråga är bara löjligt. I sådana fall har man utgångspunkten att löneskillnaderna mellan könen kommer att vara bestående, vilket är en utgångspunkt som jag inte vill se hos en regeringsföreträdare.

- De flesta kommer att få runt 60-65 procent av sin lön i pension. Mot den bakgrunden är det rimligt att folk uppmanas att själva ta ansvar för sin framtida situation. En borttagen avdragsrätt leder därmed till fler riktigt fattiga pensionärer. Vad är egenvärdet med det?

- Jag är inte fullt övertygad om att det behöver vara en dålig affär för låginkomsttagare att pensionsspara. Johansson använder också argumentet att skatten mycket väl kan vara högre i framtiden. Återigen en ganska trist utgångspunkt från en borgerlig politiker.

- Visst kan låginkomsttagare även spara genom t ex kapitalförsäkringar, men min erfarenhet säger mig att dagens pensionssparare inte resonerar på samma sätt. För många ses inlåsningseffekten som något oerhört positivt och som en förutsättning för att ett långsiktigt sparande är möjligt. Det handlar om alla de individer som har svårt att hålla i sina pengar och kanske är det just denna grupp som har störst behov av en extra löpande inkomstförstärkning som pensionärer?

- Johansson väljer dessutom att se sparandet som en kortsiktigt hög kostnad för kommuner och landsting i form av skattebortfall. Vilken skatt tas idag ut från de pensionsförsäkringar som är under utbetalning och som tecknades under t ex 80-talet? Ett avdrag idag ger förstås en skatteintäkt i framtiden. Det blir oerhört motsägelsefullt att hävda att avdragsrätten inte är lönsam för spararna samtidigt som det innebär ett stort skattebortfall.

Förslaget hade fyllt en funktion om argumentationen hade gått ut på att förenkla skattesystemet i en miljö där man successivt arbetar mot ett allmänt lägre skattetryck. Med Johanssons argument faller hela idén platt till marken. Utgångspunkten tycks endast vara att kortsiktigt öka skatteintäkterna genom att begränsa individens möjlighet att själv styra sin situation som pensionär. Det är en utgångspunkt som hör hemma inom Socialdemokratin och inte inom Centerpartiet.

fredag 1 maj 2009

Demokrati för diktatur

I västvärlden har vi idag väl fungerande demokratiska system som bland annat garanterar oss såväl demonstrationsrätt som mötesfrihet. Oppositionen står helt fri att inta gator och torg och genomföra regimkritiska manifestationer. En frihet som bland annat Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt utnyttjade i New York och som mängder med hans partikamrater tog till vara i Stockholm där årets 1:a-majtåg genomfördes. Manifestationer som genomfördes under fredliga och välordnade former i fria demokratiska system.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att Vänsterpartiet inte värnar mer om denna mötesfrihet och det demokratiska systemet. I 1:a-majtåget i Stockholm återfanns såväl hyllningar av FARC-gerillan i Colombia som mängder med sympatiyttringar för den kommunistiska diktaturen på Kuba.



Ett parti kan förstås inte ta ansvar för exakt alla åsikter som återfinns inom partiet. Däremot tycker jag det är förvånande att inte de vanliga medlemmarna reagerar och kritiserar de partimedlemmar som agerar på det sätt som bilden ovan visar. Varför rensar inte ett demokratiskt parti ut de uppenbart odemokratiska krafter som finns inom partiet?

Jag kan inte tycka att det är acceptabelt att ett parti som aspirerar på regeringsmakten så öppet stödjer en vidrig diktatur som Kuba, vilket man gör genom att ge dessa krafter ett stort utrymme. Vi talar om en obehaglig diktatur som saknar såväl mötes- som tryckfrihet och där oppositionen fängslas. Att utnyttja den svenska eller amerikanska mötesfriheten för att hylla en diktatur där liknande opinionsyttringar är förbjudna är skamligt. Jag blir uppriktigt förbannad när jag ser svenska Vänsterpartister utnyttja sin demokratiska mötesfrihet till att spotta Kubas politiska fångar i ansiktet.