I grund och botten har jag en ganska positiv syn på politiker. Jag tror att representanterna från samtliga riksdagspartier vill skapa ett bättre samhälle för alla. Bilden av hur ett idealsamhälle ser ut och vilka vägar som når dit är dock en fråga för politisk debatt. Det är något nödvändigt och positivt i ett demokratiskt samhälle.
Ibland undrar jag dock om inte politiker har ett behov av att medvetet hitta ytterligare konfliktområden med sina politiska motståndare. Jag har svårt att se anledningen till detta, men möjligen kan det handla om invanda mönster och kanske är det ett sätt att understryka just vikten av politik och därmed rollen som politiker? Kanske handlar det om att man vill bevisa sitt eget existensberättigande?
Ett typexempel på ett onödigt konfliktområde handlar om kollektivtrafik. Jag förstår att det kan bli debatt om vägbyggen, OPS-projekt och de privata utförarnas roll. Jag kan däremot inte förstå hur man kan diskutera i det oändliga om satsningar ska göras på tvärbanor, spårvagnar, pendeltåg eller tunnelbana. Här borde politikerna i t ex Stockholm ta ett större ansvar. Det blir fånigt när det går politisk prestige i en tunnelbanestation eller ett spårvagnsbygge. Det går nämligen inte att förklara med ideologiska resonemang och rimligen borde samtliga partier ha skattebetalarnas och medborgarnas bästa för ögonen.
Med andra ord: Skärp er och kom överens om en långsiktigt hållbar utvecklingsplan som gäller oavsett majoritet i Statshuset!
fredag 28 maj 2010
onsdag 19 maj 2010
U-länder under kapitalismen
I dagens Svenska Dagbladet återges en rapport från WHO där utvecklingen i världen beskrivs enligt följande:
- barnadödligheten har minskat med 30 % mellan 1990 och 2008.
- antalet undernärda barn har minskat från 25 % till 16 % mellan 1990 och 2010
- antalet HIV-infektioner har minskat med 16 % mellan 2001 och 2008
- andelen människor med tillgång till rent dricksvatten i världen har ökat från 77 % till 87 % mellan 2001 och 2008
Med andra ord, livet blir allt bättre för de allra fattigaste på jorden. Utvecklingen går framåt med en global tillväxt. Det finns mängder med problem i form av utnyttjade arbetare, miljöförstöring och svält. Men de som använder termer som tillväxt, kapitalism och globalisering har en hel del att förklara. Eller vad säger ni som som nyligen var ombud på Vänsterpartiet eller Miljöpartiets kongress och just slängde er med ett sådant språkbruk?
- barnadödligheten har minskat med 30 % mellan 1990 och 2008.
- antalet undernärda barn har minskat från 25 % till 16 % mellan 1990 och 2010
- antalet HIV-infektioner har minskat med 16 % mellan 2001 och 2008
- andelen människor med tillgång till rent dricksvatten i världen har ökat från 77 % till 87 % mellan 2001 och 2008
Med andra ord, livet blir allt bättre för de allra fattigaste på jorden. Utvecklingen går framåt med en global tillväxt. Det finns mängder med problem i form av utnyttjade arbetare, miljöförstöring och svält. Men de som använder termer som tillväxt, kapitalism och globalisering har en hel del att förklara. Eller vad säger ni som som nyligen var ombud på Vänsterpartiet eller Miljöpartiets kongress och just slängde er med ett sådant språkbruk?
VPK och regeringsmakten
För de som tvekar hur de ska rösta i höstens val rekommenderar jag följande sida:
www.bloggvanstern.se
Där hittar man alla blogginlägg från vänsterpartister runt om i landet. En halvtimmes läsning är fullt tillräckligt för att det ska stå klart att en röst på de rödgröna innebär ett spektakulärt inslag i regeringen. Ett inslag där man öppet hyllar Fidel Castro, Che Guevara och planekonomiska resonemang. Trots partiledningens nedtonade retorik så pågår påtryckningarna för fullt från medlemmarna för en politisk extremism som inte hör hemma i en västeuropeisk regering.
Samtliga tidigare socialdemokratiska partiledare har haft styrkan att hålla VPK utanför regeringen. Mona Sahlin försökte göra detsamma, men lyckades inte på grund av hennes svaga ställning som partiledare. Ett missöde för Mona Sahlin, ett missöde för Socialdemokraterna och något väljarna måste öppna ögonen för innan valdagen.
www.bloggvanstern.se
Där hittar man alla blogginlägg från vänsterpartister runt om i landet. En halvtimmes läsning är fullt tillräckligt för att det ska stå klart att en röst på de rödgröna innebär ett spektakulärt inslag i regeringen. Ett inslag där man öppet hyllar Fidel Castro, Che Guevara och planekonomiska resonemang. Trots partiledningens nedtonade retorik så pågår påtryckningarna för fullt från medlemmarna för en politisk extremism som inte hör hemma i en västeuropeisk regering.
Samtliga tidigare socialdemokratiska partiledare har haft styrkan att hålla VPK utanför regeringen. Mona Sahlin försökte göra detsamma, men lyckades inte på grund av hennes svaga ställning som partiledare. Ett missöde för Mona Sahlin, ett missöde för Socialdemokraterna och något väljarna måste öppna ögonen för innan valdagen.
söndag 16 maj 2010
Centerpartiet och opinionen
I dagens Svenska Dagbladet skriver P J Anders Linder om Centerpartiets politik och brist på väljarstöd. Han skriver bland annat: "”Alla pratar om jobben men vem ska anställa?” undras i C-kampanjen Nya företagare ger nya jobb, som rullas ut nu i dagarna. Det är huvudet på spiken. Brist på jobb är detsamma som brist på anställningsvilliga arbetsgivare, och det är i sin tur lika med brist på små och medelstora företag som utvecklas och växer. Samhället behöver förstås även offentlig sektor och storföretag, men man kan inte räkna med att de ökar antalet anställda så värst mycket framöver."
Och vidare: "Med tanke på hur högt väljarna värderar jobbfrågan måste det kännas duktigt otacksamt. För det är framför allt Centern som har gjort en rimlig analys av vad som krävs för att det ska bli fler nya jobb och drar nytta av slutsatserna när man bygger sitt budskap."
I mina ögon är resonemanget korrekt. Jobben är den centrala frågan och Centerpartiet har den klart bästa politiken på området. Trots detta sviker väljarna, vilket också diskuterades i kvällens Agenda. Personligen tror jag det beror på följande faktorer:
- En partiledare som hamnat i en negativ miljö där frågor som SAS, Vattenfall och SAAB har hanterats.
- En finanskris som försämrat arbetsmarknaden och därmed skapat misstroende mot regeringen. Eftersom krisen har varit mer påtaglig i centerstark landsbygd än i Stockholm så tror jag det har drabbat Centerpartiet hårdare än övriga inom Alliansen.
- Unga och liberala väljare känner tveksamhet på grund av regeringens hantering av FRA-frågan.
- Partiets tradition och stämpel. På grund av urbaniseringen måste partiet växa i storstäderna. För t ex en akademiskt utbildad företagare med konsultverksamhet i Stockholm borde Centerpartiet, utifrån partiprogrammet, vara ett naturligt val. Så är dock inte fallet. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att slå ifrån sig tanken på att man ska alliera sig med det gamla Bondeförbundet.
Jag är dock optimist och tror att läget går att vända. I en valrörelse ges utrymme för mer framtidsinriktade visioner, vilket gynnade Centerpartiet 2006. Bilden måste göras tydlig att det är de små- och medelstora företagen som kan skapa arbetstillfällen, att miljöförbättringar kräver tillväxt och att en liberal politik måste ge ett större utrymme för medborgarna att själva styra sin vardag.
Ibland blir det dock fel i politiken. I helgen har det uppmärksammats att Ove Svidén kandiderat till Riksdagen för Centerpartiet samtidigt som han haft en hemsida med en rad besynnerliga konspirationsteorier med vissa antisemitiska inslag. Det är ingen bra kombination. Styrelsen i Stockholm och ordförande Per Ankersjö har reagerat snabbt och fått Svidén såväl struken från listan som utesluten ur partiet.
Jag deltog i stämman som antog Svidéns kandidatur och reserverade mig mot beslutet. Jag har således ett ansvar för detta. Det är dock svårt att bedöma kandidater annat än utifrån vad de säger på partimötena. En djupare granskning blir också ett intrång i individers privata sfär. Jag är därför tveksam om det är rätt väg att gå. Möjligen får vi helt enkelt acceptera att det blir fel ibland, eller finns det någon annan modell som är värd att prova?
Och vidare: "Med tanke på hur högt väljarna värderar jobbfrågan måste det kännas duktigt otacksamt. För det är framför allt Centern som har gjort en rimlig analys av vad som krävs för att det ska bli fler nya jobb och drar nytta av slutsatserna när man bygger sitt budskap."
I mina ögon är resonemanget korrekt. Jobben är den centrala frågan och Centerpartiet har den klart bästa politiken på området. Trots detta sviker väljarna, vilket också diskuterades i kvällens Agenda. Personligen tror jag det beror på följande faktorer:
- En partiledare som hamnat i en negativ miljö där frågor som SAS, Vattenfall och SAAB har hanterats.
- En finanskris som försämrat arbetsmarknaden och därmed skapat misstroende mot regeringen. Eftersom krisen har varit mer påtaglig i centerstark landsbygd än i Stockholm så tror jag det har drabbat Centerpartiet hårdare än övriga inom Alliansen.
- Unga och liberala väljare känner tveksamhet på grund av regeringens hantering av FRA-frågan.
- Partiets tradition och stämpel. På grund av urbaniseringen måste partiet växa i storstäderna. För t ex en akademiskt utbildad företagare med konsultverksamhet i Stockholm borde Centerpartiet, utifrån partiprogrammet, vara ett naturligt val. Så är dock inte fallet. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att slå ifrån sig tanken på att man ska alliera sig med det gamla Bondeförbundet.
Jag är dock optimist och tror att läget går att vända. I en valrörelse ges utrymme för mer framtidsinriktade visioner, vilket gynnade Centerpartiet 2006. Bilden måste göras tydlig att det är de små- och medelstora företagen som kan skapa arbetstillfällen, att miljöförbättringar kräver tillväxt och att en liberal politik måste ge ett större utrymme för medborgarna att själva styra sin vardag.
Ibland blir det dock fel i politiken. I helgen har det uppmärksammats att Ove Svidén kandiderat till Riksdagen för Centerpartiet samtidigt som han haft en hemsida med en rad besynnerliga konspirationsteorier med vissa antisemitiska inslag. Det är ingen bra kombination. Styrelsen i Stockholm och ordförande Per Ankersjö har reagerat snabbt och fått Svidén såväl struken från listan som utesluten ur partiet.
Jag deltog i stämman som antog Svidéns kandidatur och reserverade mig mot beslutet. Jag har således ett ansvar för detta. Det är dock svårt att bedöma kandidater annat än utifrån vad de säger på partimötena. En djupare granskning blir också ett intrång i individers privata sfär. Jag är därför tveksam om det är rätt väg att gå. Möjligen får vi helt enkelt acceptera att det blir fel ibland, eller finns det någon annan modell som är värd att prova?
Miljöfarligt Miljöparti 2
Idag har Miljöpartiet avslutat sin kongress i Uppsala. Samtidigt visar partiet upp ett rekordhögt opinionsstöd på över tio procent. Ett väljarstöd jag finner märkligt.
Visst finns det positiva inslag i Miljöpartiet. Sänkningen av moms i tjänstesektorn är ett bra förslag, man har goda ambitioner när det småföretagande och man har agerat på ett förhållandevis sunt sätt när det gäller friskolor.
Det stora problemet är att man är högst tillväxtfientlig. Frågan om arbetstidsförkortning är ett tydligt exempel. Visst skulle det vara skönt att jobba mindre, men självklart blir resultatet en sämre tillväxt och mindre resurser till såväl miljö- som välfärdssatsningar. För ingen kan väl på allvar tro att vi skapar högre tillväxt och mer resurser genom att vi jobbar mindre? Lägg dessutom till en inhemsk skatt på flygtrafik och ett nej till alla vägsatsningar så är bilden tydlig. I Miljöpartiets Sverige kommer vi alla att vara fattigare.
Jag kan på ett sätt förstå hur man resonerar. Lägre tillväxt leder till mindre konsumtion och mindre utsläpp. På samma sätt så är det rationellt att vara emot vägbyggen eftersom de per automatik underlättar bilåkande. Tyvärr är jag övertygad om att det är ett miljöfarligt sätt att resonera. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det enkelt att konstatera hur miljön blivit bättre genom just tillväxt och teknisk utveckling. Idag ligger Sveriges utsläpp av koldioxid på 1975-års nivå trots dubbelt så stor ekonomi, fler bilar, fler resor och högre materiell standard.
Indier och kineser kommer inte att sluta åka bil för att vi inte bygger Förbifart Stockholm. Lösningen heter istället bättre, billigare och effektivare miljöbilar. En utveckling som bara kan ske genom ökad tillväxt, större resurser och ytterligare kostsam forskning och utveckling. Just därför är tillväxt centralt för en förbättrad miljö och just därför har Miljöpartiets politik en skadlig inverkan på miljön. Förhoppningsvis blir kongressbeslutet att just lyfta fram arbetstidsförkortningen en tillräcklig stark varningsklocka för väljarna som inte längre kan blunda för att Miljöpartiet för en politik som skapar såväl fattigdom som miljöproblem. Samtidigt bör Alliansen ta sitt ansvar. Fredrik Reinfeldt kan bli betydligt mer tydlig och pedagogisk när han förklarar varför arbetslinjen är grunden för såväl en förbättrad miljö som en långsiktigt hållbar välfärd.
Visst finns det positiva inslag i Miljöpartiet. Sänkningen av moms i tjänstesektorn är ett bra förslag, man har goda ambitioner när det småföretagande och man har agerat på ett förhållandevis sunt sätt när det gäller friskolor.
Det stora problemet är att man är högst tillväxtfientlig. Frågan om arbetstidsförkortning är ett tydligt exempel. Visst skulle det vara skönt att jobba mindre, men självklart blir resultatet en sämre tillväxt och mindre resurser till såväl miljö- som välfärdssatsningar. För ingen kan väl på allvar tro att vi skapar högre tillväxt och mer resurser genom att vi jobbar mindre? Lägg dessutom till en inhemsk skatt på flygtrafik och ett nej till alla vägsatsningar så är bilden tydlig. I Miljöpartiets Sverige kommer vi alla att vara fattigare.
Jag kan på ett sätt förstå hur man resonerar. Lägre tillväxt leder till mindre konsumtion och mindre utsläpp. På samma sätt så är det rationellt att vara emot vägbyggen eftersom de per automatik underlättar bilåkande. Tyvärr är jag övertygad om att det är ett miljöfarligt sätt att resonera. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det enkelt att konstatera hur miljön blivit bättre genom just tillväxt och teknisk utveckling. Idag ligger Sveriges utsläpp av koldioxid på 1975-års nivå trots dubbelt så stor ekonomi, fler bilar, fler resor och högre materiell standard.
Indier och kineser kommer inte att sluta åka bil för att vi inte bygger Förbifart Stockholm. Lösningen heter istället bättre, billigare och effektivare miljöbilar. En utveckling som bara kan ske genom ökad tillväxt, större resurser och ytterligare kostsam forskning och utveckling. Just därför är tillväxt centralt för en förbättrad miljö och just därför har Miljöpartiets politik en skadlig inverkan på miljön. Förhoppningsvis blir kongressbeslutet att just lyfta fram arbetstidsförkortningen en tillräcklig stark varningsklocka för väljarna som inte längre kan blunda för att Miljöpartiet för en politik som skapar såväl fattigdom som miljöproblem. Samtidigt bör Alliansen ta sitt ansvar. Fredrik Reinfeldt kan bli betydligt mer tydlig och pedagogisk när han förklarar varför arbetslinjen är grunden för såväl en förbättrad miljö som en långsiktigt hållbar välfärd.
söndag 9 maj 2010
Miljöfarligt Miljöparti
Min kollega i Stureplanscentern Johan Hedin har skrivit ett läsvärt inlägg på SVT Debatt där han går i försvar för hur bilen behandlas i den politiska debatten.
- "Det måste bli ett stopp för den meningslösa klappjakt på bilar och bilister som motiveras av myter och miljömoralism. Transporter och fysiska möten är en nödvändighet för att näringslivet ska fungera och bilen är en nödvändighet för att mångas vardag ska fungera", skriver Johan och ger flera exempel på hur bilarna blivit oerhört mycket mer miljövänliga och energieffektiva genom historien just på grund av teknisk utveckling och tillväxt.
Det är också på denna punkt jag anser att Miljöpartiets miljöpolitik just är miljöfarlig. Att tro att medborgare i utvecklingsländer på frammarsch, som Indien och Kina, snällt ska acceptera att leva energisnålt utan frysboxar och bilar är såväl naivt som en aning moraliskt tveksamt. Vi löser inte miljöproblemen och klimatfrågan genom att ta ett steg tillbaka och begränsa tillväxten. Vi löser miljöproblemen genom just tillväxt. Idag har vi, som Johan Hedin påpekar, dubblat ekonomin sedan 1975, utan ökade koldioxidutsläpp trots många fler bilförare på vägarna. Vi har samtidigt nästintill eliminerat problemen med svaveldioxid. Allt detta kan vi tacka en teknisk utveckling för, som just möjliggjorts av ekonomisk tillväxt.
Personligen är jag övertygad om att Miljöpartiets linje hämmar tillväxten och därmed ger en skadlig påverkan på miljön. Tidigare förespråkade man skatteväxling där utsläpp beskattades hårt i utbyte mot sänkta skatter på andra områden. Det var en bra linje. I det rödgröna samarbetet förespråkar man inte längre någon växling, utan enbart höjda skatter. Det skadar återigen tillväxten, hämmar den ekonomiska utvecklingen och hjälper inte miljön. Bevisligen hade vi inte haft vare sig bättre miljö eller mindre koldioxidutsläpp om vi hade fastnat i 1975.
För mig är miljön en prioriterad och viktig fråga. Samtidigt betyder bilen en frihet och möjlighet för såväl indier som stockholmare som behöver komplement till kollektivtrafiken. Miljöpartiet vill att vi fortsätter att köra genomfartstrafik genom Stockholms innerstad och bedriver en tillväxthämmande politik. Själv väljer jag Centerpartiet som vill förbättra luften i staden, öka tillväxten och därmed skapa den teknikutveckling som kan lösa problemen såväl på hemmaplan som i Indien och Kina. Jag är övertygad om att hög tillväxt i kombination med hög beskattning av utsläpp är rätt väg att gå. Låga skatter på arbete och företagande kommer nämligen att frigöra exakt de ekonomiska resurser som krävs för att lösa de problem de höga miljöskatterna skapar för såväl företag som medborgare.
- "Det måste bli ett stopp för den meningslösa klappjakt på bilar och bilister som motiveras av myter och miljömoralism. Transporter och fysiska möten är en nödvändighet för att näringslivet ska fungera och bilen är en nödvändighet för att mångas vardag ska fungera", skriver Johan och ger flera exempel på hur bilarna blivit oerhört mycket mer miljövänliga och energieffektiva genom historien just på grund av teknisk utveckling och tillväxt.
Det är också på denna punkt jag anser att Miljöpartiets miljöpolitik just är miljöfarlig. Att tro att medborgare i utvecklingsländer på frammarsch, som Indien och Kina, snällt ska acceptera att leva energisnålt utan frysboxar och bilar är såväl naivt som en aning moraliskt tveksamt. Vi löser inte miljöproblemen och klimatfrågan genom att ta ett steg tillbaka och begränsa tillväxten. Vi löser miljöproblemen genom just tillväxt. Idag har vi, som Johan Hedin påpekar, dubblat ekonomin sedan 1975, utan ökade koldioxidutsläpp trots många fler bilförare på vägarna. Vi har samtidigt nästintill eliminerat problemen med svaveldioxid. Allt detta kan vi tacka en teknisk utveckling för, som just möjliggjorts av ekonomisk tillväxt.
Personligen är jag övertygad om att Miljöpartiets linje hämmar tillväxten och därmed ger en skadlig påverkan på miljön. Tidigare förespråkade man skatteväxling där utsläpp beskattades hårt i utbyte mot sänkta skatter på andra områden. Det var en bra linje. I det rödgröna samarbetet förespråkar man inte längre någon växling, utan enbart höjda skatter. Det skadar återigen tillväxten, hämmar den ekonomiska utvecklingen och hjälper inte miljön. Bevisligen hade vi inte haft vare sig bättre miljö eller mindre koldioxidutsläpp om vi hade fastnat i 1975.
För mig är miljön en prioriterad och viktig fråga. Samtidigt betyder bilen en frihet och möjlighet för såväl indier som stockholmare som behöver komplement till kollektivtrafiken. Miljöpartiet vill att vi fortsätter att köra genomfartstrafik genom Stockholms innerstad och bedriver en tillväxthämmande politik. Själv väljer jag Centerpartiet som vill förbättra luften i staden, öka tillväxten och därmed skapa den teknikutveckling som kan lösa problemen såväl på hemmaplan som i Indien och Kina. Jag är övertygad om att hög tillväxt i kombination med hög beskattning av utsläpp är rätt väg att gå. Låga skatter på arbete och företagande kommer nämligen att frigöra exakt de ekonomiska resurser som krävs för att lösa de problem de höga miljöskatterna skapar för såväl företag som medborgare.
Naiva vänsterpartister
På grund av sjukdom har jag under helgen spenderat oerhört mycket tid i TV-soffan där jag har följt stora delar av Vänsterpartiets partikongress i Gävle. Kongressen beslutade, mot partistyrelsens vilja, att frågorna om sex timmars arbetsdag tillsammans med ett utträde ur Afghanistan aktivt skall drivas i valrörelsen. Utöver detta klubbades motioner igenom som kräver 90 % i A-kassa, avskaffad karensdag i sjukförsäkringen samt att tandvård skall ingå i högkostnadsskyddet. Tydliga vänstersvängar som knappast glädjer kollegor Sahlin och Wetterstrand.
Att ta del av en kongress under nästan en hel helg ger en ganska tydlig bild av ett parti. I detta fall är det ingen positiv bild och jag är än mer övertygad om att tidigare socialdemokratiska partiledare har haft oerhört rätt när man tydligt påpekat vikten av att hålla Vänsterpartiet utanför regeringskansliet. Partiet, och i synnerhet gräsrötterna, saknar fullständigt verklighetsförankring. All forskning visar att det av demografiska skäl blir oerhört svårt att finansiera välfärden i framtiden. Att då aktivt driva kravet på förkortad arbetstid till sex timmar med bibehållen lön är skrämmande oansvarigt. Det skulle öka företagens lönekostnader med 25 %, vilket fick mig att roa mig med att titta på börsbolagens vinstmarginaler. Inget börsbolag har idag en vinstmarginal i närheten av dessa nivåer, vilket tydligt innebär att de personalintensiva bolagen oundvikligen skulle tvingas till flytt eller konkurs med en sådan politik.
Med tanke på debatten under kongressen tvivlar jag dock på att majoriteten överhuvudtaget har läst en årsrapport eller har en aning om vad vinstmarginal betyder. Man visar upp en skrämmande okunnighet i ekonomiska frågor. Inte heller framkom ett enda krav eller en enda motion som syftade till att förbättra förutsättningarna för företagande och tillväxt, möjligen med undantag av de som argumenterade för en förlängning av tiden med möjlig försörjning via starta-eget-bidrag. Behöver jag tillägga att det inte heller diskuterades några möjligheter till besparingar eller nedskärningar i den offentliga sektorn?
Vänsterpartiets kongressledamöter är inga onda människor. Inte ens de med Che Guevara- och kubatröjor vill egentligen något ont. Däremot saknar de fullständigt verklighetsförankring och ekonomiskt sinne. Deras naivitet kan vara ganska gullig på håll. På plats i regeringskansliet ter den sig dock enbart som skrämmande.
Att ta del av en kongress under nästan en hel helg ger en ganska tydlig bild av ett parti. I detta fall är det ingen positiv bild och jag är än mer övertygad om att tidigare socialdemokratiska partiledare har haft oerhört rätt när man tydligt påpekat vikten av att hålla Vänsterpartiet utanför regeringskansliet. Partiet, och i synnerhet gräsrötterna, saknar fullständigt verklighetsförankring. All forskning visar att det av demografiska skäl blir oerhört svårt att finansiera välfärden i framtiden. Att då aktivt driva kravet på förkortad arbetstid till sex timmar med bibehållen lön är skrämmande oansvarigt. Det skulle öka företagens lönekostnader med 25 %, vilket fick mig att roa mig med att titta på börsbolagens vinstmarginaler. Inget börsbolag har idag en vinstmarginal i närheten av dessa nivåer, vilket tydligt innebär att de personalintensiva bolagen oundvikligen skulle tvingas till flytt eller konkurs med en sådan politik.
Med tanke på debatten under kongressen tvivlar jag dock på att majoriteten överhuvudtaget har läst en årsrapport eller har en aning om vad vinstmarginal betyder. Man visar upp en skrämmande okunnighet i ekonomiska frågor. Inte heller framkom ett enda krav eller en enda motion som syftade till att förbättra förutsättningarna för företagande och tillväxt, möjligen med undantag av de som argumenterade för en förlängning av tiden med möjlig försörjning via starta-eget-bidrag. Behöver jag tillägga att det inte heller diskuterades några möjligheter till besparingar eller nedskärningar i den offentliga sektorn?
Vänsterpartiets kongressledamöter är inga onda människor. Inte ens de med Che Guevara- och kubatröjor vill egentligen något ont. Däremot saknar de fullständigt verklighetsförankring och ekonomiskt sinne. Deras naivitet kan vara ganska gullig på håll. På plats i regeringskansliet ter den sig dock enbart som skrämmande.
tisdag 4 maj 2010
Vill de rödgröna se sänkta ingångslöner för ungdomar?
Dagens Industri har idag på ledarplats (tyvärr ej på nätet) gjort en närmare granskning av de rödgrönas påstående att de, med sin budget, skapar 100 000 nya jobb- och utbildningsplatser. Beräkningen ser ut som följer:
Reformerat ROT-avdrag: + 15 000 jobb.
Avskaffat RUT-avdrag: - 0 jobb.
Sänkning av arbetsgivaravgifterna med sex miljarder: + 6 000 jobb.
Sänkning av arbetsgivaravgifterna för arbetslösa ungdomar med 0,75 miljard: + 15 000 jobb.
Höjning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar med tio miljarder: - 0 jobb.
En baklängesräkning på avskaffandet av arbetsgivaravgifter för arbetslösa ungdomar visar på att dessa anställda får en snittlön på 13 032 kronor/månad. Frågan är bara om de rödgröna är rakt igenom oseriösa i sina beräkningar eller om detta betyder att de accepterat centerförslaget med lägre ingångslöner?
Reformerat ROT-avdrag: + 15 000 jobb.
Avskaffat RUT-avdrag: - 0 jobb.
Sänkning av arbetsgivaravgifterna med sex miljarder: + 6 000 jobb.
Sänkning av arbetsgivaravgifterna för arbetslösa ungdomar med 0,75 miljard: + 15 000 jobb.
Höjning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar med tio miljarder: - 0 jobb.
En baklängesräkning på avskaffandet av arbetsgivaravgifter för arbetslösa ungdomar visar på att dessa anställda får en snittlön på 13 032 kronor/månad. Frågan är bara om de rödgröna är rakt igenom oseriösa i sina beräkningar eller om detta betyder att de accepterat centerförslaget med lägre ingångslöner?
måndag 3 maj 2010
Att veta AB
Idag har de rödgröna presenterat sitt fullständiga budgetförslag. En höjning av skatter för totalt 24 miljarder är resultatet, vilket jag personligen tycker helt klart är ett steg i fel riktning. Under regeringen Reinfeldt betalar vi världens högsta skatter. Det är fullt tillräckligt och det enda rimliga i detta läge är att sänka skatterna och därmed ge medborgarna en ökad möjlighet att själva styra över sina liv.
Å andra sidan ska vi inte överdriva. Skattechock, säger regeringen och tar i en smula. Skattehöjningen motsvarar cirka 2,4 % av statsbudgeten. En bra beskrivning av läget ger Kjell-Olof Feldt i ett läsvärt inlägg i dagens Expressen där han skriver om den överdrivna retoriken i svensk inrikespolitik och att ingen talar klarspråk kring de utmaningar välfärdssystemet står inför med en åldrande befolkning.
En specifik del i det rödgröna förslaget är intressant och talande. Man vill återinföra förmögenhetsskatten. I praktiken innebär det att riskkapital lämnar landet och att det blir svårare för entreprenörer att få tillgång till riskkapital. Detta åtgärdar de rödgröna genom att avsätta fem miljarder i en riskkapitalfond. Kapitalet kommer att tas från Vattenfall, vilket i praktiken är ointressant då detta är pengar som annars gått rakt in i statskassan som utdelning. Det är med andra ord ett sätt att öka utgifterna utan att behöva finansiera det med en direkt skattehöjning. Från denna statliga riskkapitalfond är det sedan fritt fram för entreprenörer att söka finansiering till sina projekt.
De rödgröna stryper alltså tillgången till privat riskkapital och ersätter detta med statligt riskkapital. Eller för att tala klartext: de rödgröna anser att en statlig fond som kontrolleras av politiker är bättre på att bedöma potentialen i framtida entreprenörsprojekt än vad professionella riskkapitalbolag är. För mig är detta ett talande exempel. Rödgröna politiker anser sig vara experter på samtliga områden och tar gärna över kontrollen av så stor del av våra pengar och samhällsutvecklingen som möjligt. Det är därför socialism och socialdemokrati skrämmer mig. Finns det inte en uns av ödmjukhet hos dessa människor? Är de verkligen så överlägsna oss andra som är aktiva företagare?
Än värre blir detta beslut mot den historiska bakgrunden. Vi har redan sett åtskilliga exempel på hur skadligt det är med statligt styrt riskkapital. Behöver jag påminna er om Att veta AB. Ett aktiebolag som startades med SKL och Kommunal som största ägare och där åtskilliga miljoner skattepengar investerades för att utveckla ett bolag som skulle satsa på IT-läromedel. Den socialdemokratiska tidigare ministern Ylva Johansson tillsattes som VD och fick en lön på 116 000 kronor per månad. Efter fem förlust år lades bolaget ned och skattebetalarna och fackmedlemmarna var 200 miljoner fattigare. Staten tvingade mig att köpa aktier i bolaget. Personligen hade jag gärna avstått. Vid en rödgrön valseger finns nu ytterligare 5 000 miljoner av våra pengar att sätta sprätt på? Som företagare blir jag ledsen. Mer intressant är att veta vad din företagsidé går ut på Ylva Johansson? De rödgröna har i och med förslaget bestämt att just socialdemokratiska politiker är de som är mest lämpade i samhället till att allokera riskkapital. Det tyder på ett unikt självförtroende. Vi har att göra med den socialdemokratiska partistyrelsen Att veta AB!
Mer att läsa finns hos Johan Hedin som skriver om i principen lika lön för lika arbete och Magnus Anderssons som bland annat resonerar kring faktumet att studieskulder nu blir ännu mer problematiskt.
Å andra sidan ska vi inte överdriva. Skattechock, säger regeringen och tar i en smula. Skattehöjningen motsvarar cirka 2,4 % av statsbudgeten. En bra beskrivning av läget ger Kjell-Olof Feldt i ett läsvärt inlägg i dagens Expressen där han skriver om den överdrivna retoriken i svensk inrikespolitik och att ingen talar klarspråk kring de utmaningar välfärdssystemet står inför med en åldrande befolkning.
En specifik del i det rödgröna förslaget är intressant och talande. Man vill återinföra förmögenhetsskatten. I praktiken innebär det att riskkapital lämnar landet och att det blir svårare för entreprenörer att få tillgång till riskkapital. Detta åtgärdar de rödgröna genom att avsätta fem miljarder i en riskkapitalfond. Kapitalet kommer att tas från Vattenfall, vilket i praktiken är ointressant då detta är pengar som annars gått rakt in i statskassan som utdelning. Det är med andra ord ett sätt att öka utgifterna utan att behöva finansiera det med en direkt skattehöjning. Från denna statliga riskkapitalfond är det sedan fritt fram för entreprenörer att söka finansiering till sina projekt.
De rödgröna stryper alltså tillgången till privat riskkapital och ersätter detta med statligt riskkapital. Eller för att tala klartext: de rödgröna anser att en statlig fond som kontrolleras av politiker är bättre på att bedöma potentialen i framtida entreprenörsprojekt än vad professionella riskkapitalbolag är. För mig är detta ett talande exempel. Rödgröna politiker anser sig vara experter på samtliga områden och tar gärna över kontrollen av så stor del av våra pengar och samhällsutvecklingen som möjligt. Det är därför socialism och socialdemokrati skrämmer mig. Finns det inte en uns av ödmjukhet hos dessa människor? Är de verkligen så överlägsna oss andra som är aktiva företagare?
Än värre blir detta beslut mot den historiska bakgrunden. Vi har redan sett åtskilliga exempel på hur skadligt det är med statligt styrt riskkapital. Behöver jag påminna er om Att veta AB. Ett aktiebolag som startades med SKL och Kommunal som största ägare och där åtskilliga miljoner skattepengar investerades för att utveckla ett bolag som skulle satsa på IT-läromedel. Den socialdemokratiska tidigare ministern Ylva Johansson tillsattes som VD och fick en lön på 116 000 kronor per månad. Efter fem förlust år lades bolaget ned och skattebetalarna och fackmedlemmarna var 200 miljoner fattigare. Staten tvingade mig att köpa aktier i bolaget. Personligen hade jag gärna avstått. Vid en rödgrön valseger finns nu ytterligare 5 000 miljoner av våra pengar att sätta sprätt på? Som företagare blir jag ledsen. Mer intressant är att veta vad din företagsidé går ut på Ylva Johansson? De rödgröna har i och med förslaget bestämt att just socialdemokratiska politiker är de som är mest lämpade i samhället till att allokera riskkapital. Det tyder på ett unikt självförtroende. Vi har att göra med den socialdemokratiska partistyrelsen Att veta AB!
Mer att läsa finns hos Johan Hedin som skriver om i principen lika lön för lika arbete och Magnus Anderssons som bland annat resonerar kring faktumet att studieskulder nu blir ännu mer problematiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)